Acta Linguistica Lithuanica

LVI (2007), 41 – 63

Pr. aukis ’griff’ EV 708: en hörbar eller synlig bild av en fågel?

†Анатолий Непокупный

Författaren följer Nesselmann och antar att OPr. aukis ’griff’ (EV 708), snarare än att beteckna en mytisk varelse, avser en verklig fågel, lammgamen (Gypaëtus barbatus). Han avvisar läsningen ankis, som föreslagits av vissa forskare, och förbinder aukis med det litauiska verbet aukúoti ’gunga, vagga’, och antar att ordet inte är onomatopoetiskt utan syftar på den visuella bilden av en rovfågel som svävar högt.

…han svävar i det blå oceanen, med näbben sluten…

(I. Brodskij. ”Hökens höstskri”)

0. Den som skriver dessa rader har mer än en gång fått övertygas om riktigheten i tesen att ett ämnes logik återspeglas i dess utvecklingshistoria, och att handlingens dynamik återspeglas i verkets komposition. Den undersökning som här läggs fram utgör inte heller något undantag från denna regel.

I Elbingordboken över det preussiska språket (nedan förkortad ES, och vid citering av källan EV) är avsnittet ”Fågel” (Vogel EV 706–773) det näst största efter den största tematiska gruppen ”Människa” (Mensch EV 67–168). Samtidigt är det långt ifrån betydelselöst att den artikel där det tyska grif återges med det preussiska aukis (EV 708) också är den näst mest motiverade och likaså den andra till placeringen inom den västbaltiska språkunikumets egentliga ornitonymiska del. Det är den sistnämnda lexemen vi ska rikta vår uppmärksamhet mot.

Vår undersökning av det nämnda preussiska fågelnamnet syftar till att söka svar på tre frågor:

1. Vad återspeglar den undersökta ornitonymen – myt eller verklighet?

41

Анатолий Непокупный

2. Hur ser den yttre formen ut hos det fågelnamn som diskuteras i EV, med andra ord – hur ska den västbaltiska motsvarigheten till tyskt grif? egentligen läsas i denna källtext?

3. Hur kan det preussiska ornitonymets inre form uppfattas, det vill säga vilka etymologiska samband kan ses med lexikonet i preussiska och andra baltiska språk?

Det ovan sagda bestämmer den övergripande planen både för analysen av det ämne som formuleras i titeln och för framställningens ordning när det gäller vissa resultat av dess utforskning.

Särskild uppmärksamhet ägnas här åt dels den period av, så att säga, ”den ursprungliga kapitalackumulationen”, då filologerna först bekantade sig med Elbingordboken, dels korrektheten i hur de resultat som nåddes då används inom dagens baltistik. Här avses framför allt arbetena av EV:s förste utgivare och förste forskare, G. G. F. Nesselmann, med vilken frågans historia om det preussiska ornitonym som intresserar oss tar sin början.

1.0. Med sin kommentar till artikeln EV 708 i Preussiska språkets tesaurus från 1873 lade Nesselmann i praktiken grunden till ett program för vidare studier av det västbaltiska ornitonymet, ett program som sträckte sig över hela 1900-talet och början av 2000-talet. Den första motsägelse som forskaren pekade på bestod i valet mellan två möjliga svar på frågan: vad döljer sig bakom det som betecknas av det tyska och det preussiska lexemet – ett mytiskt djur eller en verklig fågel?

1.1. Genom att till och med avvisa den teoretiska möjligheten att identifiera den omdiskuterade tyska formen med den sedan antiken kända benämningen på en mytisk varelse med lejonkropp och örnhuvud och örnvingar (”es ist aber schwerlich an den fabelhaften γρύψ zu denken”), påpekade upphovsmannen till termen ”baltiska språk” att den tyska motsvarigheten till det preussiska ornitonymet också betecknar en lammgam, eller skägggam (”das deutsche Greif bezeichnet auch den Geier, Geieradler”).

1.2.0. För att Nesselmann verkligen hade rätt i sin tolkning av det rent ornitologiska innehållet i artikel EV 708 talar flera argument, men framför allt det mycket vida kulturhistoriska sammanhang i vilket benämningar på verkliga fåglar och den mytiska ”hybriden” uppträder, på ett eller annat sätt förbundna med varandra

42

Прус. aukis ‘grif’ EV 708

.

1.2.1. Som författaren till en studie om den latinska ornitonymin uttrycker det: ”det sagodjur, till hälften örn och till hälften lejon, med ursprung i Persien, skulle inte ha behövt förekomma här [dvs. i ett arbete om det angivna ämnet. – A. N.], om inte Plinius [den äldre i Naturalis historia. – A. N.] X, 136 hade räknat det till fåglarna” (André 1967: 89).

Samtidigt uppstod, när Bibeln översattes från hebreiska till grekiska, behovet av att återge en förteckning över de fåglar som enligt Moseböckerna var ”orena” och förbjudna att äta. Den ”svarta listan” inleddes då av örnen (ἀετός), motsvarigheten till hebr. nešer, medan den andra platsen intogs av en ”halv örn”: namnet på den mytiska varelsen (γρύψ) användes i en ny funktion som motsvarighet till ornitonymet peres i Gamla testamentets original. Jfr inledningarna till de grekiska och latinska förteckningarna över ”orena” fåglar, så som den kände engelske semitologen G. R. Driver sammanställde dem med stöd av de viktigaste källorna (Tredje respektive Femte Moseboken):

1. nešer ἀετός aquila 2. peres γρύψ gryps (Driver 1955: 7).

När man återger båda serierna av ornitonymiska motsvarigheter till den ursprungliga semitiska formen i grekiska och latin bör man emellertid framhålla att hebr. nešer ”snarare än en örn utan tvivel ursprungligen var en gam (the vulture), sannolikt en gåsgam (the griffon-vulture)” (ibid., 8), vilket bekräftas av modern arabiska nisr ’gam’ (vulture), som beroende på sammanhanget också används i betydelsen ’örn’ (eagle) (ibid., 9).

Eftersom även nr 2 i fågelförteckningarna i de båda nämnda böckerna – hebr. peres – ”tydligen också är en gam (a vulture)” (ibid.), kan man följaktligen anse att motsättningen örn – gam (< ’halvörn’) i de kristna (grekiska och latinska) översättningarna av Gamla testamentets benämningar på ”orena” fåglar framträder, enligt vår mening, tydligare än i den ursprungliga hebreiska versionen.

43

Анатолий Непокупный

Jfr motsvarande verser i den nu brukade ryska texten till Pentateuken:

Tredje Moseboken (XI, 13) – Bland fåglarna skall ni hålla dessa för avskyvärda: örnen, gamen, havsörnen…

Femte Moseboken (XIV, 12) – Men dessa skall ni inte äta: örnen, gamen och havsörnen…

Som vi ser kommer örnen före gamen i de citerade avsnitten. Man får förmoda att det också är detta som förklarar varför Trautmann inte kunde godta den till synes oväntade ”omkastningen av figurerna” som han fann i Elbingordboken:

708 ‘gam’: grif aukis

709 ‘örn’: are arelie [*arelis].

1.2.2. När vi återgår till huvudämnet för vår uppmärksamhet – den förkristna och kristen-antika ornitonymiska kedjan gammalhebreiska peres – grekiska γρύψ – latin gryps, och först i jämförelse med vilken dess medeltida fortsättning i form av tyska grif – preussiska aukis (EV 708) över huvud taget bör betraktas, liksom Nesselmanns ornitologiska bedömning av det sistnämnda (1873), går vi över till en semantisk karakteristik av det ursprungliga semitiska fågelnamnet, som vi tidigare endast berört delvis (1.2.1).

Enligt författaren till den ovan redan citerade artikeln ”Fåglarna i Gamla testamentet” betyder ornitonymen peres i såväl själva forntida hebreiskan som andra semitiska språk – både utdöda (akkadiska) och levande (arabiska) – ’smasher’, det vill säga ’något som slår omkull; ett förkrossande slag’, vilket gör det möjligt att identifiera namnet bland annat med fiskgjusen eller bokstavligen ’den skäggiga gamen’ (”…that it may be identified with the ‘bone-breaker’, i.e. ossifrage or bearded vulture…”) (ibid., 9).

Det kan också vara värt att notera att forskaren, när han anför den sistnämnda fågeltermen (en substantivisk ordkombination), dessutom hänvisar till att även en annan, arabisk ornitonym med betydelsen ’bone-breaker’ betecknar Gypaëtus barbatus (ibid.), det vill säga en art av gam – en fågel i familjen hökartade rovfåglar med ett vingspann på upp till 2,7 m och en vikt på upp till 7 kg, som förekommer i bergen i södra Europa, Asien och Afrika.

1.2.1–2. Således, i den historiskt sammanhängande raden av fågel-

44

Прус. aukis ‘grif’ EV 708

ornitonymer, nämligen: fornkyrkohebreiska peres – grek. γρύψ – lat. gryps – ty. grif – preuss. aukis – vid båda ändarna av dess spridningskedja, såväl den ursprungliga som den slutliga, framträder oberoende av varandra och i olika språk ett och samma ornitologiska betydelseinnehåll – Gypaëtus barbatus. I detta faktum bör man se ett bevis på att Nesselmann otvivelaktigt hade rätt i sin tolkning av den ”fågelrelaterade” betydelsen i just artikel 708 i Elbingordlistan – grif aukis.

För övrigt är det lämpligt att påminna om att det i den följande versen (efter den ovan citerade, se 1.2.1) ur Tredje Moseboken och Femte Moseboken är gladan den första fågel som nämns. Jämför följande:

(XI, 14) – Gladan och falken med deras släkten…

(XIV, 13) – Både gladan och falken och jaktfalken med deras släkten…

1.3. Till skillnad från Nesselmann, som avgjorde den semantiska alternativfråga han själv hade formulerat till förmån för en verkligt existerande fågel (Nesselmann 1873: 6), hävdade Trautmann, som gick i polemik med honom, bestämt: ”aukis Mask. V. 708 ‘grif’ [‘der fabelhafte Vogel Greif…’] ” (Trautmann 1910: 306). Denna övertygelse berodde förmodligen inte minst också på att man inom tysk lexikologi brukar datera uppkomsten av själva beteckningen Vogel Greif (till skillnad från Fabeltier Greif) först till 1500-talet (Grimm 1935: 10), vilket ligger långt efter den tid då Elbingordlistan tillkom, med sin egen form grif.

I likhet med författaren till den första utgåvan av samlingen av preussiska källor upprepade J. Endzelīns samma definition, ”der fabelhafte Vogel Greif” (Endzelīns 1943: 146), och därefter V. N. Toporov (1975: 148): ”aukis ‘grif’ (sagofågel)” och slutligen V. Mažiulis, som efter att kort ha redogjort för frågans historia också anslöt sig till Trautmanns ståndpunkt (Mažiulis 1988: 111–112).

Vi tillåter oss dock att inte låta oss förföras av namnens magi och att inte utan förbehåll följa de främsta auktoriteterna inom 1900-talets baltistik – å ena sidan R. Trautmann och å andra sidan J. Endzelīns, V. N. Toporov och V. Mažiulis, som delade hans ståndpunkt i bedömningen av den omdiskuterade ornitonymen – utan frågar oss: vad var det egentligen som gjorde den förstnämnde forskaren så säker på att hans uppfattning var riktig, när han till och med ansåg sig kunna rikta ett polemiskt angrepp mot

45

Анатолий Непокупный

författaren till Preussiska språkets tesaurus – ”wie Nesselmann, Thes[aurus linguae prussicae] 6 will” (Trautmann, ibid.), det vill säga ’som Nesselmann vill’ [i motsats till vad författaren till det citerade uttalandet var övertygad om. – А.Н.]?

I sin invändning mot den sistnämnde, där han hävdade att den sagolika griffon redan genom sin placering före örnen (vår kursivering. – А.Н.) inte är någon ’glada’” (”schon wegen seiner Stellung vor dem Adler nicht ‘Geier’”), utgick Trautmann uppenbarligen underförstått från den traditionella föreställningen om örnen ”som fåglarnas allmänt erkände konung och himlens härskare” (jfr Гура 1997: 610).

Men har en sådan ”konung” behållit sin status (och därmed också sin position) i Elbingordlistan? Just det: det har han inte.

1.4. Fågelregistret i Elbingordlistan inleds inte alls med örnen, utan med den minsta fågeln, kungsfågeln (eller gärdsmygen), som vann tävlingen om monarktiteln (sagomotiv AT [A. Aarne – S. Thompson] 221 A – ”Vem flyger högst?”) och därmed hamnade i spetsen för ”fåglarnas rike”; ett fragment av den ”folkräkning” som återges i det äldsta lexikonet över de baltiska språken – prestors EV 707 (Непокупный 1998: 113–114).

Den preussiska fågelbeteckningens etymologi, som vi först föreslog i ett föredrag vid det andra preussiska kollokviet (Mogilany nära Kraków, 3–6 oktober 1996) och som fram till dess saknat en egen ”genealogi”, fick inte bara muntligt stöd (i form av ett ”levande” gensvar), utan därefter även skriftligt stöd från deltagare i det internationella forumet (Stundžia 1996: 279; Schmalstieg 1997: 255; Blažek 1998: 15).

Att ”avkoda” preuss. prestors var viktigt i sig och gjorde det möjligt att ta de första stegen från den etablerade traditionen att enbart studera västbaltiska ornitonymer ”stycke för stycke” till att söka efter systemelement, i vars kontext varje enskild form bör analyseras, däribland den preussiska aukis EV 708, som följer omedelbart efter ”ledaren”. Frågan som Trautmann ställde om aukiss plats i förhållande till ”fåglarnas konung”, som redan hade blivit det här i Elbingordlistan, bör alltså nu slutgiltigt ”arkiveras”: gladan är större än örnen, och det är förklaringen till ordningsföljden mellan artiklarna: först den förra – EV 708, och därefter den senare – 709 (preuss. arelie (< *arelis)).

46

Прус. aukis ‘grif’ EV 708

Som vår vidare undersökning av E:s struktur har visat börjar ”presentationen” av enskilda djurarter inom de tre faunagrupperna visserligen med de största varelserna, men för fågelförteckningen görs ett undantag, eftersom det här inte längre handlar om en fysisk utan om en social dimension: ty. Konigelyn EV 707 ’kungsfågel’ intar samma position efter rubrikordet Vogel 706 ’fågel’ som König 405 ’kung’ efter rubrikordet Herre 404 ’herre’, dvs. de står först i sina respektive tematiska avsnitt (Непокупний 2005: 70–71).

Samtidigt följer efter den verkligt ”sagolika fågeln” (men endast i rollen som folkloristisk kung) ”i kontrast” också den största representanten för de befjädrade, som visar sig vara en glada (och här träder rent kvantitativa ”argument” i förgrunden – kroppslängd, vingbredd och vikt).

Vad gäller själva namnets ursprung – pr. aukis EV 708 – lade vi för första gången fram den version som föreslås här (som ett preliminärt förslag) i vårt föredrag vid den internationella konferensen tillägnad J. Endzelīns födelsedag, som hölls vid Lettiska språkets institut (Riga) den 21–22 februari 2002 (Непокупний 2002: 45).

1.1–4. På samma sätt som faunalexikonet i E saknar ett ”helt” lejon, saknas i detta monument också dess ”halva” (i kombination med en ”halv” örn).

Den situation som har uppstått kring tolkningen av uppslagsordet grif i diskussionen om EV 708 påminner i hög grad om samma ”fördelning” av egenskaper som också iakttas för pr. weloblundis EV 437. För det första har namnet på det exotiska djuret – ”öknens skepp” – här överförts inte till ett sagoväsen utan till en helt verklig korsning mellan häst och åsna, dvs. en mula, och för det andra är den senares utbredningsområde bland annat södra Europa. Jfr vad författaren till Цивилизации средневекового Запада skriver om detta:

”Mulan och åsnan var oumbärliga inte bara för att ta sig över bergiga områden i Medelhavsområdet; packdjur användes också i stor utsträckning där terrängförhållandena till synes inte krävde det” (Ле Гофф 2005: 263).

47

Анатолий Непокупный

Trots allt förblir de norra trakterna kring Medelhavet den främsta utgångspunkten för att lokalisera bäraren av det exotiska preussiska zoonymet, vilket sammanfaller med utbredningsområdet för de olika arter som betecknas med ornitonymen grif EV 708, så som författaren till Тезауруса прусского языка tolkade den. Se kartorna ”Bartgeier”, ”Gänsegeier” m.fl. (Fischer 1963: 64, 98, 118).

Det råder inte minsta tvivel om att man bör gå tillbaka från Trautmann–1910 till Nesselmann–1873 och lämna frågan om huruvida några fantastiska varelser alls avspeglas i faunalexikonet utanför läran om E.

2.0. Till den ovan behandlade extralingvistiska motsättningen i tolkningen av artikeln EV 708 – ett sagoväsen eller en verklig fågel (se 1) lade Nesselmann själv till ytterligare en motsättning, denna gång rent språkvetenskaplig. De objektiva svårigheter som forskarna mötte när de skulle uppfatta handskriftstexten i E (numera endast tillgänglig som fotokopia) på ett adekvat sätt gav upphov till det som vi ovan definierade som frågan om den yttre formen hos den preussiska motsvarigheten till ty. grif EV 708 (se 0).

2.1. Detta förklarar varför författaren till Тезауруса прусского языка, i takt med att hans kännedom om E fördjupades, i praktiken införde ytterligare ett alternativ i monumentets forskningshistoria: denna gång rörde det sig om två sätt att läsa den grafiska formen av samma preussiska ornitonym som redan diskuterats ovan och med vilken ty. grif hade översatts.

Om den första utgivaren av E år 1868 läste den preussiska motsvarigheten till ty. grif EV 708 som aukis, ändrade han fem år senare sin uppfattning och fann formen ankis i lexemet (”In der Ausgabe des Voc. hatte ich aukis geschrieben, ankis ist aber unbedingt vorzuziehen”). Det råder knappast något tvivel om att utgångspunkten för forskarens omprövning av sin tidigare uppfattning om den autentiska preussiska formen var möjligheten att på ett annat sätt förknippa den annorlunda uppfattade ornitonymen med sådana namn på gamar som kyrkslav. иногъ, ногъ m.fl. (Nesselmann 1873: 6).

2.2.0. Det bör noteras att Trautmann även när det gällde Nesselmanns nya identifiering av den preussiska delen av artikeln EV 708 åter uppträdde som motståndare till författaren till Тезауруса прусского языка, då han anslöt sig till A. Bezzenbergers version, som läste det undersökta

48

Прус. aukis ‘grif’ EV 708

нами птичье название именно как aukis (Trautmann 1910: 306). Подчеркнем: к такому видению структуры западнобалтийского орнитонима учитель Траутмана шел своим собственным путем, тогда как ученик Бецценбергера – лишь следовал за метром.

Detta anser vi det nödvändigt att uttala oss om med full tydlighet, eftersom en allmän tendens har börjat framträda i de senaste arbetena om fågelfragmentet i EV: trots att författarna intar olika ståndpunkter i fråga om formen på det rekonstruerade namnet, framställs A. Bezzenbergers och R. Trautmanns uppfattningar om den preussiska benämningen på fågeln i EV 708 som två skilda stadier i forskningshistorien om det västbaltiska ordet.

Jfr: 1) “Bezzenberger 1874: 1236 <Ankis> Trautmann 1910: 306 <Aukis>” (Dini 1993: 212) och 2) “Bezzenberger (1874: 123) läste Ankis, medan Trautmann (1910: 306) däremot Aukis” (Hinze 1996–97: 147; kursivering vår. – А.Н.).

Som vi ser är det i det första fallet som om lärjungen förklarar skillnaden mellan formerna med att det existerar ”kronologiska saxar”, medan de båda forskarna i det andra fallet redan ställs mot varandra: Bezzenberger läste Ankis, Trautmann däremot – Aukis.

Men var det verkligen så?

Låt oss vända oss till källorna.

2.2.1. För det första: om Bezzenberger i båda de ovan nämnda fallen återgav formen ankis, så var detta endast rubriken på den ordboksartikel som diskuteras i G. G. F. Nesselmanns Thesaurus av det preussiska språket, dvs. i själva verket den kortaste möjliga ”citeringen” enligt den nyss nämnde lexikografens läsning. Jfr motsvarande avsnitt ur recensentens kommentarer till de enskilda artiklarna:

“– Ankis. Om ksl. nogū har något att göra med ordet förefaller mycket tvivelaktigt. Got. áinaha, áinakls bör i varje fall hållas på avstånd” (Bezzenberger 1874: 1236).

Som vi ser uttrycker recensenten misstro mot etymologiseringens riktighet, samtidigt som han tar grundformen för given. Den citerade texten bevisar på intet sätt att Bezzenberger redan vid sitt första möte med ”Thesaurus”-framställningen

49

Анатолий Непокупный

genom att omedelbart läsa det preussiska ornitonymet så blev han en förespråkare för just läsningen *ankis. Om de jämförelser som lexikografen anför förefaller recensenten ”mycket tvivelaktiga” och de föreslagna besläktade orden ”avlägsna”, kan då upphovsmannen till sådana omdömen betraktas som Nesselmanns meningsfrände när det gäller rekonstruktionen av den ursprungliga formen av den preussiska fågelbeteckningen?

2.2.2. För det andra publicerades mellan Bezzenbergers två recensioner av Nesselmanns preussiska Thesaurus (1874), å ena sidan, och G. Hirts Indoeuropeisk accent (1896), å andra sidan, även hans korta etymologiska anteckningar. En av dem innehöll redan den germansk-balto-slaviska parallell där, enligt författarens ord, fornhögtyska ūwila ’uggla’, lettiska auka ’storm’ och serbiska yka ’skrik’ ”samlas under samma rot”, som används för att beteckna ”djurläten” (Bezzenberger 1890: 120). Det var just dessa exempel som skulle ingå i forskarens senare uttalande om preussiska aukis och bereda väg för en onomatopoetisk tolkning av detta ornitonym.

Vad gäller en annan läsning än Nesselmanns – aukis i stället för ankis – får man inte glömma att det var just Bezzenberger, som förberedde och tillsammans med W. Simon gav ut en fotokopia av ES (se Mažiulis 1966: 29), som hade möjlighet att granska det preussiska ordet inte bara genom etymologins prisma utan också i dess faktiska skriftform på den aktuella sidan i handskriften!

2.2.3. Slutligen, för det tredje: hur kan man tala om att R. Trautmanns syn stod i motsats till A. Bezzenbergers ståndpunkt, när eleven helt och hållet delar sin lärares uppfattning? För tydlighetens skull återger vi båda texterna i original:

1. A. Bezzenberger (1896: 304):

“Jag utgår från en avljudsserie ōu, ou, ū (jfr W. Schulze K. Zs XXVII 422) för lit. (ap-)úo<u>kas ’nattskärra, kattuggla’, lett. (ap-)ogs, ’pärluggla’ (med g genom anslutning till ryska pugač?) – preuss. aukis ’griff’, lett. auka ’stormvind’, nsl. ukati ’jubla’, serb. uka ’skrik’ – lett. ūkšot (unkšēt) ’herdarnas ömsesidiga rop till varandra’. Därtill sanskr. ūl-ūka ’uggla, kattuggla’, lat. ul-ucus (? Singer PB. Beitr. XII 212), ir. uch ’suckan’, got. auhjōn ’föra oväsen’ (auí?), fornhögtyska ūwila ’uggla’, ūfo ’berguv’, fornnord. ugla ’uggla’, forneng. ēow

50

Прус. aukis ‘grif’ EV 708

’gryps’ (Holtzmann. Gram. S. 225) från euó-z (= preuss. aukis?; betydelseöverensstämmelsen är mycket märklig)”.

2. R. Trautmann (1910: 306):

“aukis Mask. V. 708 ’griff’ [’den sagolika fågeln Griff’; redan på grund av sin placering före örnen inte ’gamm’, som Nesselmann, Thes. 6 menar]: lit. apúokas ’nattskärra, kattuggla’, lett. auka ’stormvind’; slov. úkati ’jubla’; lett. ūkšot ’herdarnas ömsesidiga rop till varandra’; sanskr. ūlūka ’uggla’; ir. uch ’suckan’; got. auhjon ’föra oväsen’; fornnord. ugla ’uggla’; forneng. eów ’gryps’. Bezzenberger. BB. 21. 304n”.

Det räcker med en flyktig blick på de båda citaten för att övertyga sig om en sak: när man framöver behandlar forskningshistorien kring det preussiska ornitonymet EV 708 får Bezzenberger under inga omständigheter skiljas från Trautmann, än mindre får den förre ställas mot den senare. Såväl läsningen (aukis) som den onomatopoetiska etymologin för den preussiska motsvarigheten till tyskt grif EV 708 härrör uteslutande från Adalbert Bezzenberger (1896).

2.2.4. Vad gäller Reinhold Trautmann följde Bezzenbergers elev helt enkelt sin lärare när han 1910 för det första godtog den form av ornitonymet aukis som den senare hade underbyggt etymologiskt och för det andra upprepade större delen (9 av 14) av den serie besläktade indoeuropeiska lexem som denne hade sammanställt. Att dessa lexem alls hade påträffats av hans lärare blev det avgörande argumentet för just denna tolkning av fågelbeteckningens grafiska form (i stället för Nesselmanns variant ankis från 1873).

Sammantaget kan man säga att Trautmann i praktiken populariserade både den preussiska formen och dess etymologi ”enligt Bezzenberger”, även om den senares upphovsmannaskap ibland går förlorat bakom namnet på hans elev (jfr Mažiulis 1988: 112).

2.2.1–4. Det är alltså knappast korrekt att tillskriva Bezzenberger uppfattningen att han 1874 läste det preussiska ornitonymet EV 708 som ankis, vilket är fallet i den ovan redan nämnda forskningslitteraturen. I själva verket ”citerade” recensenten av det första försöket att skapa en etymologisk ordbok över det preussiska språket helt enkelt – låt oss säga så –

51

Анатолий Непокупный

den form av namnet som Nesselmann till slut stannade vid (efter att ha förkastat sin ursprungliga läsning – aukis). Dessutom föreföll den jämförelse som den sistnämnde föreslog mellan pruss. ankis och kyrkslav. ногъ ”mycket tvivelaktig” för hans kritiker (Bezzenberger 1874: 1236), vilket i praktiken hänvisade det etymologiska stöd för den nya tolkningen av det preussiska namnet som författaren tycktes ha funnit i sin Tesaurus till kategorin mycket osäkra. Kan det som sagts vittna om att recensenten höll med om tolkningen av ornitonymens form EV 708 just som ankis?

2.2.5. Efter att ha fastställt Bezzenbergers verkliga plats i kronologin över behandlingen av den preussiska motsvarigheten till ty. grif EV 708 ska vi försöka följa forskarens tankegång eller åtminstone skissera de viktigaste milstolparna i tolkningen av den grafiska formen och utarbetandet av den etymologiska innebörden hos pruss. aukis.

1) Av den översikt som lagts fram står det klart att forskaren först (1874) kan ha börjat tvivla på riktigheten i den första (kronologiskt sett) etymologi som Nesselmann föreslog för den preussiska ornitonymformen ankis, rekonstruerad av den sistnämnde för ES. År 1873 hade Nesselmann föredragit denna framför sin egen tidigare läsning aukis, som presenterades i den första upplagan av Elbingsordboken, vilken han själv hade sammanställt 1868 (se Dini 1993: 212).

2) Därefter publicerade professorn vid universitetet i Königsberg (1890) en etymologisk undersökning, särskilt ägnad åt de germansk-baltoslaviska reflexerna av ie. *keuq-, där fht. ūwila ”uggla” och lett. auka ”storm” hamnade i samma grupp. Därifrån återstod bara ett steg för att gå vidare till namnet på ännu en fågel – denna gång pruss. aukis.

3) Och slutligen (1896) ägde ett sådant möte rum – inte alls med varianten ankis, utan uteslutande med formen aukis – när Bezzenberger tog sig an den ornitonym vi undersöker, direkt och mer ingående än tidigare, och fann en fast plats för den i en tämligen lång kedja av ord från olika indoeuropeiska språk, sammanlänkade genom vokalväxling (ōu, ou, ū).

2.2.6. Det bör noteras att den preussiska formen och etymologin aukis, sådan de tolkades av Bezzenberger 1896, efter Trautmann (Trautmann 1910: 306) upptogs i alla etymologiska ordböcker (eller i de etymologiska avsnitten

52

Прус. aukis ‘grif’ EV 708

общих словарей) балтийских языков XX ст. (MF 1923, 221 – s. v. auka; Endzelins 1943: 146; Fraenkel 1962: 11 – s. v. арйокаѕ; Топоров 1975: 148–149; Mažiulis 1988, 111–112; Karulis 1992: 87 – s. v. auka).

År 1993 bröts dock den nära nog hundraåriga traditionen oväntat genom publiceringen av två artiklar på en gång: den ena uppmanade till en återgång till Nesselmanns version från 1873 – *ankis (B. Schlerath – se Hinze 1996–97: 147–148), medan den andra föreslog en tredje väg – *aubis (Dini 1993: 214).

Om vi nu försöker återge de viktigaste milstolparna i forskningshistorien kring den preussiska motsvarigheten till ty. grif EV 708, kan en sådan ”krönika” ställas upp i följande tabell:

År Form I Författare Form II Författare Form III Författare 1868 aukis Nesselmann – – – – 1873 → → ankis Nesselmann – – 1896 –//– Bezzenberger – – – – 1910 –//– Trautmann – – – – 1943 –//– Endzelin – – – – 1975 –//– Toporov – – – – 1988 –//– Mažiulis – – – – 1992 –//– Karulis – – – – 1993 – – –//– Schlerath aubis Dini

2.2.7. Trots att vi har pekat på att tre olika läsningar av ornitonymen samexisterar (se även Blažek 1998: 8–9), håller vi ändå fast vid en av dem. Det är den linje som företräds av Nesselmann (1868–1873), Bezzenberger (1896), Trautmann (1910) och deras efterföljare, vilka såg formen aukis i den preussiska fågelbeteckningen EV 708.

3.0. I enlighet med den plan som presenterades redan i början av vår undersökning (se 0) går vi, efter att ha fastställt den yttre formen hos den preussiska ornitonymen aukis (se 2), vidare till att undersöka dess inre form, det vill säga dess etymologi.

Om Bezzenberger fastställde att roten i denna fågelbeteckning – som nämnts ovan (se 2.2.2) – används för att beteckna ”djurläten” (Bezzenberger 1890, 120), fastställdes därmed ett ljudhärmande ursprung-

53

Анатолий Непокупный

… placeringen av ornitonym nr 2 i ES:s fågelregister. Och denna ståndpunkt stöddes enhälligt av författarna till de senaste etymologiska ordböckerna över preussiska. Jfr: ”Man kan anta att det rör sig om ett fågelnamn vars grund utgörs av en imitation av ett karakteristiskt läte” (Топоров 1975: 148). Än mer kategoriskt uttalade sig V. Mažiulis, efter att ha anfört en rad redan nämnda motsvarigheter till preuss. aukis: ”Alla dessa ord är i slutänden av onomatopoetiskt ursprung” (Mažiulis 1988: 112).

Samtidigt utesluter den redan hundraåriga traditionen att etymologisera preuss. aukis EV 708 ingalunda möjligheten att söka efter en annan inre form hos detta ornitonym.

3.1. För att åskådligt illustrera sin tes om den geografiska variationen i det levande språkets former anförde Pr. Skardžius följande sammanställning av belägg:

”… det som för invånarna i Veliuona [en småort i Jurbarkas kommun. – А.Н.] är peslȳs ’en viss sorts hök, Milan (Milvus)’, kallas i Kuliai, Mosėdis [småorter i Plungė respektive Skuodas kommun. – А.Н.] m.fl. klýkis, i Jurbarkas och Kvėdar­na [en småort i Šilalė kommun. – А.Н.] – súopis, och i Dusetos [centralort i kommunen med samma namn. – А.Н.] – liṅgė” (Skardžius 1943: 571–572).

Om man ordnar denna synonymrad alfabetiskt – klýkis, liṅgė, peslȳs, súopis – visar det sig att serien, med avseende på sin inre form, delas i två delar: ornitonymer som å ena sidan syftar på fågelns läte och å andra sidan på dess flykt.

Lit. klýkis ’röd glada (Milvus milvus)’ – som namn på en fågelart (LKŽ_VI 88), bildat av det ljudhärmande verbet klýkti ’klicka, ropa (om fåglar)’ (se Fraenkel 1962: 271), står i detta avseende i motsats till lit. peslȳs ’glada, rovfågel av hökfamiljen (Milvus)’ (LKŽ_IX 869): av indoeur. *pet- ’flyga, falla’ (Fraenkel, ibid., 579).

Vad gäller de övriga exemplen i Skardžius ”rovfågelsserie” kom K. Būga redan 1921 fram till en synnerligen intressant generalisering för vår undersökning: ”Liksom liṅgė ’kärrhök’ fått sitt namn från ’lingavimośi’ (’gungande’. – А.Н.), så måste även det ord som har en gemensam betydelse med detta ha fått sitt namn från”},{

54

Прус. aukis ‘grif’ EV 708

… suopis [’vråk’] ha fått [sitt namn] från ”supavimosi”, ”supimosi” (Būga 1959: 359), det vill säga ’gungande’.

Således: medan förhållandet mellan de alternativa inre formerna – fågelns läte eller flykt – i synonymraden med rovfåglar vars namn Skardžius samlade visade att den senare övervägde (3:1), fastställde Būga i samma etymologiska tolkning en gemensam deverbal modell för två ornitonymer: liñgė ← lingúoti och súopis ← sùpti, det vill säga ’gunga’ → ’fågel’.

Detta leder oss till att söka efter ett verb som kan hjälpa oss att besvara frågan om den inre formen hos preuss. aukis.

3.2.1. På samma sätt som den för ett annat ändamål av Skardžius sammanställda synonymraden med substantiv (se ovan) visade sig vara högst relevant för argumentationen i denna undersökning, erbjuder Litauiska akademiska ordboken oss nu påpassligt en serie verb med samma betydelse:

”aukúoti … sùpti, lingúoti, liūliúoti: Močia arba auklė aukúoja kūdikį, t. y. ant rankų linguoja, šokina” (LKŽ, 496), där det illustrerande exemplet kan översättas med ’modern eller barnsköterskan vaggar barnet, det vill säga gungar det i famnen, lyfter det och vyssjar det’.

Om man jämför de båda just anförda bildningsserierna –

(I) aukúoti, lingúoti, liūliúoti, sùpti, å ena sidan, och (II) klỹkis, liñgė, peslỹs, súopis, å andra sidan, finner man bland de verbformer som, till skillnad från lingúoti och sùpti, inte har fått någon motsvarande deverbalbildning (jfr i samma ordning liñgė och súopis) bland annat aukúoti. Därmed inställer sig frågan av sig själv: är lit. aukúoti och preuss. aukis inte genetiskt besläktade?

3.2.2. De lokaliserade belägg för användning av verbet aukúoti i litauiska dialekter som vi känner till är alltför få: de kommer från Šakiai (ibid.) och Šakyna i Šiauliai kommun (Būga 1959: 642). För den sistnämnda orten har vi bekräftelse från dr I. Ermanitė, som meddelade författaren till dessa rader (Vilnius, Litauiska språkets institut, juni 2006) att hon hört ordet aukúoti, -úoja, -ãvo ’supti, linguoti, liūliuoti (vaiką)’ av sin mor, som just kom från Šakyna.

55

Анатолий Непокупный

Ännu ett geografiskt avgränsat svar på vår fråga har vi dr. B. Stundžiene att tacka för (ibid., Litauiska institutet för litteratur och folklore, vid samma tidpunkt) – raaukúoti ‘kort lyfta upp och vagga ett barn’: Paaukuok vaiką, gal nustos verkti (trakten kring Pasvalys, Panevėžys län), dvs. ‘Vagga barnet, så kanske det slutar gråta’.

Dessutom, eftersom de huvudsakliga beläggen i den nämnda artikeln i LKŽ hänvisar till A. Juškas lexikografiska arbete, är det inte överflödigt att också ange var de ursprungliga materialen, insamlade av verkets författare, kommer ifrån: ”detta är en allmän ordbok över talspråket [från orterna] Pušalotas, Veliuona, Vilkija, Alsėdžiai och deras omgivningar” (Tolutienė 1961: 151).

Eftersom de nämnda orterna ligger i Pasvalys-, Jurbarkas-, Kaunas- respektive Plungė-distrikten framträder sammantaget två områden där verbet aikúoti används: 1) längs båda stränderna av Nemunas (jfr ovan uppgiften om småorten Šakiai) och 2) längs Litauens norra utkant (jfr det bekräftande belägget från Šakina och registreringen av en sådan form i trakten kring Pasvalys).

3.2.3. Verbet förekommer också i samma ”vaggviseartade” betydelse i litauiska språkminnesmärken: det äldsta belägget på det undersökta ordet finns i J. Bretkūnas texter (Fraenkel 1962: 24 – s.v. aikà), dvs. från 1590 (då översättningen av Bibeln slutfördes) eller 1591 (då Postillan utgavs). Något senare förekommer ett liknande belägg i M. Daukšas Postilla från 1599 (430/13), där det handlar om att vagga det ”heliga barnet” (particip – aukiodamas) (LKŽ, 496).

Och även om 1600-talets handskrifter inom den tysk-litauiska lexikografin endast glossar lit. aikuoti som ”sprengen in die Höhe” (CGLIII 559 / 551; LL 353 / 82), ger de utgivna tvåspråkiga ordböckerna från 1700-talet en mer utförlig betydelse i sina artiklar om ”aukóji”. Jfr ”ich sprenge ein Kind, hebe es auf und nieder” (Ruhig 1747: 10) och ”ich hebe ein Kind auf, wiege es auf den Armen” (Mielcke 1800: 15).

Som vi ser det ligger sannolikt samma ”vaggviseartade” semantik även bakom de ovan nämnda beläggen från 1600-talets lexikon, där ”ein Kind” bör förstås efter ”sprengen in die Höhe”.

Samtidigt förser Lituanica från det östpreussiska området oss också med den enda text som innehåller det eftersökta verbet. I en av episoderna i Kristijonas Donelaitis dikt Årstiderna,

56

Прус. aukis ‘grif’ EV 708

daterad till 1765–75, handlar det om hur flickor, i likhet med de vuxna, leker med sina dockor och ”vaggar dem på armarna” (aukiodamos ant alkuńių; LKŽ, 496).

3.2.4.0. Citatet ovan från LKŽ (3.2.1) har sin källa i A. Juškas Litauiska ordbok. Även här måste vi understryka att ”ordbokens hela material är hämtat ur folkets mun och inte ärvt från redan publicerade arbeten och ordböcker”, något som författaren själv ”ansåg vara det mest värdefulla särdraget hos sitt verk” (Tolutienė 1961: 150). A. Juškas belägg har alltså inte bara samlats in ”från första hand” av forskaren, utan är samtidigt helt oberoende av andra författares uppgifter, vilket utesluter möjligheten att de har påverkats av dessa.

3.2.4.1. I artikeln om att gunga urskiljer ordboksförfattaren bland annat två betydelser: 1. ’vagga i famnen; hojdać na ręku dziecię’ och 2. ’gunga genom att kasta upp nedifrån och upp; bujać – kołysać z góry na dół’ (Юшкевич 1897: 177). Leksikografen illustrerade var och en av dessa semantiska beskrivningar med ett exempel och sin egen förklaring.

I det senare fallet läser vi: ”Vilnys aukioja sielį (phyt drzewa), valti ant Nemuno, vandens, dvs. linguoja, supuoja” (ibid.), det vill säga ’vågorna gungar flotten och båten på Nemunas, vattnet’. Tyvärr förblir detta belägg för verbets användning i den andra betydelsen – till skillnad från den ”vaggviseartade” – det enda även i Akademiska ordboken.

Vad gäller vaggandet av barn förekommer aukiuoti i detta avseende minst två gånger i bröllopssånger som samma forskare dokumenterat i Veliuona och dess omgivningar. Jfr [dukrele]

På de vitas armar har du vaggats,

Margo vygele vyguiota (Юшкевич 1883: 140 № 159), т. е. [Дочурка, которую] ‘На белых руках баюкали / В пестрой колыбели качали’.

3.2.4.2. En annan artikel i den aktuella ordboken väcker dock stort intresse, inte så mycket ur semantisk som ur ordbildningsmässig synvinkel:

”Aúkas, -ka m. ’vaggning av ett barn i famnen, omhändertagande; hoj­danie na ręku. Jfr aukioti” (Юшкевич 1897: 176).

Denna artikel, som togs in i LKŽ:s första utgåva (1941; ¹LKŽ, 386),

57

Анатолий Непокупный

upprepades i den andra också (²LKŽ, 474). För vårt ämne har en sådan form särskild betydelse. Och här är varför.

Lit. aūkas är en lika böjningsavledd bildning av auküoti som pruss. aukis EV 708 av motsvarande prussiska verb. Skillnaden mellan de båda formerna är endast att medan den litauiska deverbalen betecknar en handling, betecknar den prussiska en aktör. Samtidigt kan man inte undgå att lägga märke till att det enligt V. Mažiulis var just pruss. *aukas (dvs. en rekonstruktion som är identisk med ett faktiskt belagt litauiskt ord!) som måste ha föregått den elbingska ornitonymen aukis (Mažiulis 1988: 112). Hur det än förhåller sig med den saken vittnar redan själva förekomsten av en gemensam prussisk-litauisk användning av en och samma avledningsmodell om djupet i de gemensamma språkliga erfarenheterna på genetiskt identiskt material i avledningar av ett känt (litauiskt) och ett antaget (prussiskt) verb.

3.3. Att betrakta pruss. aukis EV 708 genom den litauiska språkets vittnesbörd ger en mycket övertygande och dessutom specifikt ornitologisk grund — fåglarnas karakteristiska flygteknik.

Som bekant svävar rovfåglar länge i luften när de spanar efter byte. Jfr: ”Alla större arter av glador är goda glidflygare som lätt kan hålla sig på hög höjd medan de kretsar” (Fischer 1963: 10).

En okänd författare till en episod i Galizien-Volynienkrönikan skildrade också detta slags ”flygmanöver” med förbluffande precision när han, i sin redogörelse för händelserna år 1245, målade upp vad furst Daniil Romanovitjs här faktiskt såg på himlen:

”…och ett sådant tecken visade sig över hären: örnar kom så, och många korpar, som ett stort moln; fåglarna lekte, medan örnarna skriade och flöt på sina vingar och kastade sig upp i luften, sådant som aldrig förr hade hänt; och detta tecken bådade [inte] gott” (ГВЛ 107/685).

Iakttagelser av hur olika fågelarter flyger sammanfattades också och kom till uttryck i en av principerna för deras benäm-

58

Прус. aukis ‘grif’ EV 708

ning. Och denna typ av namngivning av fåglar används inte bara i baltisk utan även i slavisk ornitonymi.

Så hänför till exempel de flesta forskare ur-slav. *lelbъ, *lel’akъ, *lelikъ ’nattskärra (Caprimulgus europeus)’ m.fl. (däribland vitry. dial. леля́к ’hök’) till ur-slav. *lelěti, *lelějati [’gunga, vagga; vaja, svaja’. – A.N.] … eftersom de menar att fågeln fått sitt namn efter sitt karakteristiska ”gungande” flygsätt” (ЭССЯ 14: 105).

Jfr också att en viss falkart (Falco cherrug Gray) i en polsk fågelbok från 1779 benämns sokół pływacz, eftersom den ”latając tak właśnie jak pływa po powietrzu” (Strutyński 1972: 106), dvs. ordagrant ’simmare’, som flyger så ”som om den simmade genom luften”.

3.1–3. Allt som sagts ovan gör det möjligt att med säkerhet föreslå en alternativ ”flygande” etymologi till den befintliga ”ljudbaserade” för det prussiska ornitonymet aukis EV 708.

Med lit. aukúoti ’vagga, gunga, vagga till sömns’ som utgångspunkt kan pruss. aukis betraktas som en lika böjningsavledd bildning som lit. lĩngė ’kärrhök’ eller súopis ’vråk’. Det är särskilt viktigt att båda derivaten skapar en fast semantisk-typologisk kontext för det prussiska ornitonym som vi undersöker, i det litauiska språkområde som ligger geografiskt närmast det västbaltiska. Följaktligen utgör benämning nr 2 i den ornitonymiska förteckningen i ES, bildad enligt samma modell ’gungande’ → ’fågel’ som redan belagts i litauiskt ordförråd (se 3.1), ytterligare ett argument mot att artikeln grif aukis EV 708 skulle kunna avse någon mytisk varelse snarare än en verklig fågel.

Rekonstruktionen av den inre formen hos pruss. aukis bekräftar inte bara att just denna läsning av ornitonymens handskrivna form är korrekt, utan placerar den också i den breda kontexten av baltiska avledningar med den gemensamma betydelsen ’höjd’, ’hög’, ’höja sig’, ’högt’ osv.

Om ornitonymen aukis EV 708 i sin numera traditionella onomatopoetiska tolkning framstår som en isolerad bildning i västbaltiskt ordförråd i båda de senaste etymologiska ordböckerna över prussiska (toponymiska paralleller saknar, strikt talat, en entydigt belagd semantik), så är det diskuterade fågelnamnet i vårt fall inte längre en isolerad

59

Анатолий Непокупный

…kim. Den rot som kan urskiljas i denna form *auk- står i avljudsförhållande till *uk-, som enligt vad A. Bezzenberger redan fastställde återfinns i det preussiska superlativprefixet uska-, vilket hör samman med lit. aikúoti ’gunga, lyfta upp, högt upp’. Jfr omnämnandet av sambandet mellan dessa båda former hos J. Endzelīns (Endzelīns 1943: 268).

Om den sedan länge etablerade etymologiska tolkningen av den preussiska ornitonymen EV 708 alltså utgick från lit. íkauti ’ropa, ropa till varandra’, så utgår vårt förslag från det homonyma verbet íkáuti ’bära på armarna, vagga’ (jfr Fraenkel 1962: 1159–1160; LKŽ_XVII 400–401). Någon motsvarande onomatopoetisk infinitiv – en ”dublett” till det ovan behandlade aikúoti – är emellertid inte belagd.

KÄLLOR OCH LITTERATUR

André, J. 1967: Les noms d’oiseau en latin. Paris: Librairie C. Klincksieck.

Bezzenberger, A. 1874: [Anzeige] G. H. F. Nesselmann. Thesaurus Linguae Prussicae. Berlin, 1873. Göttingische Gelehrte Anzeigen. Stück 39. 30. September 1874, 1221–1250.

Bezzenberger, A. 1890: Etymologien. Beiträge zur Kunde der indogermanischen Sprachen, herausgegeben von A. Bezzenberger, Bd. 16, 120.

Bezzenberger, A. 1896: [Anzeige] H. Hirt. Der indogermanische Akzent. Ein Handbuch. Strassburg, 1895. Beiträge zur Kunde der indogermanischen Sprachen, herausgegeben von A. Bezzenberger und W. Prellwitz, Bd. 21, Heft 1, 289–315.

Blažek, V. 1998: Old Prussian bird names. In: W. Smoczyński, ed., Colloquium Pruthenicum secundum. Papers from the Second International Conference on Old Prussian held in Mogilany near Kraków, October 3rd–6th, 1996. Kraków: Universitas, 7–23.

Būga, K. 1959: Rinktiniai raštai II. Sudarė Z. Zinkevičius. Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla.

CGL = Clavis Germanico-Lithuana. En handskriven tysk-litauisk ordbok från 1500-talet. III: M–S. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijos leidybos institutas, 1997.

60

Прус aukis ‘grif’ EV 708

Dini, P. U. 1993: Linguistica e filologia baltica: pruss. VE 708 e lit. Bārbis. Linguistica Baltica 2, 211–239.

Driver, G. R. 1955: Birds in the Old Testament I. Birds in low. Palestine Exploration Quarterly 87, 5–20.

Endzelīns, J. 1943: Senprūšu valoda. Ievads, gramatika un leksika. Rīgā: Universitātes apgāds.

ЭССЯ 14 = Etymologisk ordbok över de slaviska språken. Det urgermanskt slaviska lexikala arvet. 14. Red. O. N. Trubachev. Moskva: Nauka.

Fischer, W. 1963: Die Geier. Wittenberg: A. Ziemsen Verlag.

Fraenkel, E. 1962: Litauisches etymologisches Wörterbuch. Heidelberg: Carl Winter Universitätsverlag – Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht.

Grimm, J. & W. 1935: Deutsches Wörterbuch. Bd. 4, 1. Abteilung, 6. Teil. Leipzig: Verlag von S. Hinzel.

Гура, А. В. 1997: Символика животных в славянской народной традиции. Москва: Индрик.

ГВЛ = Galicien-Volynkrönikan. Undersökning. Text. Kommentar. Red. M. F. Kotliar. Kyiv: Naukova dumka, 2002.

Hinze, F. 1996/1997: De fornpreussiska benämningarna på den vilda fågelfaunan och tamfjäderfäet. Linguistica Baltica 5, 145–181.

Юшкевич, А. 1883: Литовские свадебные народные песни, записанные А. Юшкевичем и изданные И. Юшкевичем. Санкт-Петербург: Издание Отделения русского языка и словесности импер. АН.

Юшкевич, А. 1897: Литовский словарь с толкованием слов на русском и польском языках. Санкт-Петербург.

Karulis, K. 1992: Latviešu etimoloģijas vārdnīca divos sējumos. I. A–O. Rīga: Avots.

Ле Гофф, Ж. 2005: Цивилизация средневекового Запада. Екатеринбург: У-Фактория.

61

Анатолий Непокунный

LKŽ = Litauisk ordbok I. Redigerad av J. Balčikonis. Vilnius, 1941; I. Andra upplagan. Vilnius: Mintis, 1968; VI. Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla, 1962; IX. Vilnius: Mintis, 1973; XVII. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla, 1996.

LL = Lexicon Lithuanicum. En handskriven tysk-litauisk ordbok från 1600-talet. Vilnius: Mokslas, 1987.

Mažiulis, V. 1966: Prūsų kalbos paminklai. Vilnius: Mintis.

Mažiulis, V. 1988: Prūsų kalbos etimologijos žodynas. 1. A–H. Vilnius: Mokslas.

ME = Mühlenbachs, K. Lettisk ordbok. Redigerad, kompletterad och fortsatt av J. Endzelīns. I. Riga: Izglītības ministrija, 1923.

Mielcke, Chr. G. 1747: Littauisch-deutsches und deutsch-littauisches Wörterbuch. Königsberg: Hartungsche Hofbuchdruckerey.

Непокунний, А. П. 2005: Дохристиянські початки прусської та німецької назв королька в Ельбінзькому словнику. Мовознавство 3–4, 69–79.

Непокунный, А. 1998: Прусское название христианского священника: prestors EV 707. In: W. Smoczyński, ed., Colloquium Pruthenicum secundum. Papers from the Second International Conference on Old Prussian held in Mogilany near Kraków, October 3rd–6th, 1996. Kraków: Universitas, 109–119.

Непокунный, А. П. 2002: К прусским этимологиям Я. Эндзелина: реальное и сказочное в семантике названий двух птиц Эльбингского словаря. In: Valodas vienību semantika un tās izpētes aspekti. Akadēmika Jāņa Endzelīna 129. dzimšanas dienas atceres starptautiskās zinātniskās konferences materiāli. Rīga: LU Latviešu valodas institūts, 43–45.

Nesselmann, G. H. F. 1873: Thesaurus linguae Prussicae. Der preussische Vocabelvorrath… Berlin: F. Dümmlers Verlagsbuchhandlung.

Ruhig, Ph. 1747: Littauisch-Deutsches und Deutsch-Littauisches Lexicon. Königsberg: Johann Heinrich Hartung.

Schlerath, B. 1993: Altpreußisch aukis ‘Grif’ und litauisch apuokas ‘Eule’. In: Sprache in der Slavia und auf dem Balkan. Slavistische und balkanologische Aufsätze Norbert Reiter zum 65. Geburtstag, hg. von U. Hinrichs, H. Jachnow,

62

Prus. aukis ‘grif’ EV 708

R. Loner, Y. Schubert. Wiesbaden: Harrassowitz (= Opera Slavica N. F., Bd. 13), 225–232.

Schmalstieg, W. R. 1997: [Rec.] V. Mažiulis. Prūsų kalbos etimologijos žodynas II, Vilnius, 1993; III, Vilnius, 1996. Baltistica 32 (2), 249–256.

Skardžius, Pr. 1943: Lietuvių kalbos žodžių daryba. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.

Strutynski, J. 1972: Polskie nazwy ptaków krajowych. Wrocław–Warszawa–Kraków–Gdańsk: Zakład Narodowy im. Ossolińskich.

Stundžia, B. 1996: Colloquium Pruthenicum secundum. Baltistica 31 (2), 279–280.

Tolutiene, B. 1961: A. Juška leksikografas. Literatūra ir kalba 5, 87–377.

Топоров, В. Н. 1975: Прусский язык. Словарь. А–D. Москва: Наука.

Trautmann, R. 1910: Die altpreußischen Sprachdenkmäler. Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht.

63