GRASILDA BLAŽIENĖ

Litauiska språkinstitutet

Forskningsområden: prussisk resp. baltisk onomastik, äldre baltisk skriftkultur.

SIEGFRIED HANKE, RAINER VOGEL (HG.)

Urbarier från furstendömet Jägerndorf från markgrevarna av Brandenburg–Ansbachs tid

Berlin: LTI Verlag Dr. W. Hopf, 2010, 469 S. ISBN 978–3–643–10845–6

RAINER VOGEL

Familjenamn i Altvaterregionen. Personnamnens uppkomst, utveckling och betydelse i furstendömet Jägerndorf och i Herrschaft Freudenthal (tidigare Österrikiska Schlesien)

Schriftenreihe Philologia Sprachwissenschaftliche Forschungsergebnisse, bd 190 ISSN 1435–6570. Hamburg: Verlag Dr. Kovač GmbH, 2014, 698 s. ISBN 978–3–8300–7905–7

Läsaren kan fråga sig varför två böcker recenseras. Svaret är enkelt. Den bok som utkom 2010, Urbare des Fürstentums Jägerndorf

Recenzijos / Reviews

271

GRASILDA BLAŽIENĖ

aus der Zeit der Markgrafen von Brandenburg–Ansbach (1531–1535–1554/78) (sv. ”Jegerndorfs, eller Jägerndorfs, furstendömes kadastrar under markgrevarna av Brandenburg-Ansbach (1531–1535–1554/78)”) motsvaras på sätt och vis och kompletteras väsentligt av den intressante författaren Rainer Vogels (Rainer Vogel) omfattande studie Familiennamen in der Altvaterregion. Entstehung, Entwicklung und Bedeutung der Personennamen im Fürstentum Jägerndorf und in der Herrschaft Freudenthal (ehemals Österreich-Schlesien) (sv. ”Efternamn i Altvaterregionen. Personnamnens uppkomst, utveckling och betydelse i furstendömet Jägerndorf och i godset Freudenthal (tidigare Österrikiska Schlesien)”). Båda böckerna är metodiskt användbara för forskare inom historisk namnforskning, eftersom Europas namnskick, liksom det baltiska namnskicket, har formats under påverkan av språkkontakter. I de aktuella verken handlade det om ett gemensamt tyskt och tjeckiskt språkområde, där tjecker och tyska nybyggare bodde. Ytterligare en viktig aspekt bör understrykas. Böckerna innehåller hittills opublicerat handskrivet material som även belyser det tyska skriftspråkets utveckling på 1500-talet. År 1522 översatte Martin Luther Nya testamentet till tyska och 1534 hela Bibeln. Markgreven av Brandenburg-Ansbach erkände reformationen, som lade grunden för protestantismen.

De handskrivna källor som måste dechiffreras har samband med Jägerndorfs (Jägerndorf), Krnovs (tje. Krnov) eller Bruntáls (tje. Bruntál) historia, geografi, bosättningshistoria och kultur och, utan tvivel, med sociala och politiska aspekter av livet i dessa områden på 1500-talet. Recensenten har haft tillfälle att bekanta sig med Tjeckiens synnerligen omfattande arkiv, där det inte alltid är lätt att arbeta på grund av materialets mängd och den alltjämt förekommande bristen på ett tydligt system för handskrifterna. De aktuella dokumenten förvarades i landarkivet i Opava (Troppau), som vänligen tillät att arkivmaterialet användes för publicering. Författarnas uppriktiga tack till arkivets personal vittnar om detta. Att läsa och transkribera 1500-talshandskrifter skrivna med den så kallade Kurrentschrift (sv. gotisk kursiv), som började användas i början av 1500-talet, är inte enkelt, även om markgrevarna av Brandenburg-Ansbach hade ett kansli där erfarna skrivare arbetade och skrev på tyska. Kansliet disciplinerar skrivarna. Till exempel är namnen på skrivarna vid furstendömet Jägerndorfs kansli kända (Vogel 2014: 149–150). Den transkriberade utgåvan av en källa skriven på tyska visar otvetydigt att namnskick på två språk (tyska och tjeckiska) existerade sida vid sida. Appellativlexiken påminner om de berömda turkiska skattelängderna, eller registren, i hertigdömet Preussen (ty. Die

272

Acta Linguistica Lithuanica LXXIII

Siegfried Hanke, Rainer Vogel (Hg.)

Urbare des Fürstentums Jägerndorf aus der Zeit der Markgrafen von Brandenburg–Ansbach

Türkensteuer im Herzogtum Preußen 1540), surašytus Rytprūsių foliante 911 a¹, ir parodo vokiečių kalbos regioninius skirtumus. Kadastrų paskirtis buvo kitokia nei Turkų mokesčių registrų. Pažymėtina, kad vadinamasis „Turkų mokestis“, kurį buvo nutarta rinkti Vormso (Vorms) reichstage 1498 m., lietė tuo laiku vokiškai kalbantį aptariamąjį Europos regioną. Negalima pamiršti, kad parapijų mokesčių sąrašus sudarinėjo iždininkas, kunigas, du parapijos atstovai ir raštininkas (žr. Vogel 2014: 158). Rytų Prūsijos hercogystėje tų mokesčių rinkimas buvo deklaruotas 1539 m. pradžioje (Diehlmann 1998: 26–29). Būtina pabrėžti, kad abu dokumentai atskleidžia istorinį kontekstą, palydimą politinio, socialinio ir kultūrinio tų regionų išsivystymo.

Läsningen av den recenserade boken underlättas i hög grad av redaktörernas synnerligen professionella och noggranna arbete och av de värdefulla bilagorna, sådana som också finns i utgåvor av handskrifter om Ostpreussen. Varför jämförs två källor i recensionen? Därför att syftet är att betona sambanden mellan dessa europeiska regioner, vilka framträder genom beskrivningen av samma begrepp och företeelser. I grund och botten handlade det om skattepolitik. Om det inte hade funnits några invånare skulle det inte heller ha behövts några skatter. De flesta var pauern, baurrn (2010: 87, 213), pawer, pauer (Ostpr. Fol. 911 a XIV 5 39r, 48v) ’bönder’, som bar den huvudsakliga skattebördan. Båda källorna behandlar detta utförligt. Skatterna kallas: Zins ’arrendeavgift’ (2010: 156 ff.), zins (Ostpr. Fol. 911 a VI 4 17r,18r, 18v), dinst ’arrendeavgift’: Simon zu Sudaw hot einenn dinst (sv. ’Simon från Sudaw har en arrendeavgift att betala’) (Ostpr. Fol. 911 a XXX I 3r). I den aktuella källan används ordet dinst även i sin huvudsakliga betydelse ’tjänst, tjänstgöring, tjänande’: Dienst, die trewe stette Diennst (sv. ’trofast, stadig tjänst’) (2010: 131). Skatterna betalades med groschen, gulden och andra penningenheter, till exempel: XV gr Zins (’15 groschen i arrendeavgift’), i mark och skillingar: ein gertner: 5 β. (’en torpare: 5 skillingar’, 2010: 137); 1 m Linck mohller von einer erbmuhl mit einem rad (’1 mark från mjölnaren Linck för en ärvd kvarn med ett hjul’) (Ostpr. Fol. 911 a VI 3 18v). Den aktuella handskriften innehåller intressanta uppgifter om naturaskatter, till exempel: Nun volgen Die Zins Martzihin Pablencke (Martin Pabunek) XXIIII gr Zins / XVIII eier Georgi / XXIIII gr Zins / VII henne Michaelis (’Nu följer Martzihin Pablenckes skatter: 24 groschen i skatt, 18 ägg till Sankt Görans dag (23 april), 24 groschen

¹ Ostpr. Fol. 911 a – Ostpreussisches Folio 911 a, förvarat i Berlins hemliga statsarkiv Prūsijos kultūros paveldas. Hans Heinz Diehlmann (Hans Heinz Diehlmann) sammanställde omsorgsfullt 3 band: 1998: Die Türkensteuer im Herzogtum Preußen 1540. Bd 1. Fischhausen – Schaaken – Neuhausen – Labiau. Hamburg: Verein für Familienforschung in Ost- und Westpreußen e.V.; 2006: Die Türkensteuer im Herzogtum Preußen 1540. Bd. 2. Memel – Tilsit. Hamburg: Verein für Familienforschung in Ost- und Westpreußen e.V.: 2008: Die Türkensteuer im Herzogtum Preußen 1540. Bd. 3. Ragnit – Insterburg – Georgenburg – Saalau. Verein für Familienforschung in Ost- und Westpreußen e.V.

Recenzijos / Reviews

273

GRASILDA BLAŽIENĖ

i skatt, 7 hönor till Mikaelsmäss (29 september). Det anges också till exempel hur många ägg som skulle lämnas till påsk: vf Ostern Eier 18 Eier, 27 Eier (2010: 274, 275). För övrigt innehåller den aktuella handskriften så många uppgifter om själva området att det är svårt att förstå att så utförliga dokument skrevs redan på 1500-talet, även om det å andra sidan kan förklaras av bristen på annan information, som fick skrivarna att försöka dokumentera varje detalj. Till exempel: Die als Schafferin hatt ein gartenn am dorff, zinst der Herschatfft nichts, sondern der pfar kirchen III Pfd. (= Pfund) Wachs zu Ostern (sv. ’hon som arbetare har en liten jordlott vid byn och har inga skyldigheter att betala skatt till herrskapet, endast 4 pund (1 pund = 467,7 gram) vax till församlingskyrkan vid påsk’) (2010: 175). Kyrkan behövde alltså vax, sannolikt för att tillverka ljus. En intressant sida är 2v i häfte 5 av band 14 i Ostpreussisches Folio 91 1a, där de djur som invånarna i Labiau och Laukischken beskattades för till jul räknas upp. Det fanns bland annat: zihende pferde ’arbetshästar’, fullen ’ungston’, junge rinder ’ungnöt (kalvar)’, schoffe ’får’, schweyne ’svin’ (s. 2v), stercke ’kvigor’ (s. 3r), rindt ’nötkreatur’ (s. 7r). Även djurens ålder nämns: dreyjherige fullen ’treåriga ungston’, jherige kelber ’årskalvar’ (s. 7r, 7v).

I dessa trakter betalades skatter även med höns: Hüner ’höns’, Henner ’höns, värphöns’. Rauch hun, Rauch huhn, Rauch henn, vars betydelse kan tolkas på olika sätt: en höna som man rökt själv eller fött upp själv, och som skulle lämnas till jordägaren, godsägaren; detta var en skyldighet för bönder, inte stadsbor. Skatterna betalades också med ägg och gödda grisar (III mastung schwein). Ett intressant exempel: ein gertner zinst / Igr vf Georgii Igr vf Michaelis / ein, (sv. ’en torpare betalar följande avgift: 1 groschen till Sankt Görans dag, 1 groschen till Mikaelsmäss och en rökt höna’). En annan lämnade till och med X Rauch hennen (10 rökta hönor) (2010: 219, 250, 251, 303).

I samband med skatterna kan även följande fakta om livet under första hälften av 1500-talet nämnas: Nö: die gebaurschaft zaigenn an, dass die von Turckau II viertel irß felds gebrauchen vnnd geniessen, davon kainnen Zins gebenn, dann die III garb dem closter vermaimen, so man Ihnen solche guetter lies, wollten sie sovil die herschafft Zins davon geben (sv. ’bönderna meddelar att invånarna i Turckau brukar och nyttjar två fjärdedelar av deras åker utan att betala någon avgift för det; därefter lämnar de tre fot till klostret. Om man lät dem behålla dessa ägor skulle de vilja betala herrskapet skatt för dem’) (2010: 212).

I båda områdena fanns också andra invånare. I källorna beläggs begreppet och företeelsen gertner (2010: 45, 46), gertner ’torpare’ (Ostpr. Fol. 911 a VI 4 19r), vilka har tillägnats den gedigna monografin Die ländliche Gartensiedlung im mittelalterlichen Preußen (sv. ’Den lantliga torparbebyggelsen i det medeltida Preussen’)

274

Acta Linguistica Lithuanica LXXIII

Siegfried Hanke, Rainer Vogel (Hg.)

Urbane des Fürstentums Jägerndorf aus der Zeit der Markgrafen von Brandenburg–Ansbach

År 1997 utsågs Jürgen Martens². I förteckningen över begrepp som används i de behandlade jordeböckerna från Jägerndorf och Opava (Troppau) beskrivs gärtner, gärttner, gertner på samma sätt som i andra tyskspråkiga länder – Polen, storfurstendömet Litauen och Litauen (MLE 2009: 575)³. Jordeböckerna beskriver också deras verksamhet: Ein yeder gertner ist schuldig, Drey tag zu schneiden, dagegen gibt man Ihm Essen und Drinncken (lit. ”Varje torpare är skyldig att slå hö i tre dagar; i gengäld får han mat och dryck”) (2010: 122). Det fanns också dagsverkare, som brukade jorden utan dragdjur, till exempel Die fueßgaenger sein schuldig, Ihn denn Grossen garten hinter dem Schloß Layn, Fanf, Rueben, Zwiffel vnd anders zu jetten schuldig. Auch hanf vnd fymmel (?) zurauffen, Vnnd man gibt Ihnen alweg darbey Essen und Drinncken (lit. ”Dagsverkarna är skyldiga att rensa lin, hampa, rovor, lök och annat i den stora trädgården bakom slottet, samt att rycka upp hampa; och de får alltid mat och dryck för detta”) (2010: 322).

Källan ger en ingående beskrivning av dagsverkarnas liv: Item Welche Leutt im Dorf nicht Pferd haben, Die sollen diese nachvolgende Arbeit thon, benendlich holtz fellen, Kraut vndergraben, Hanf raufen vnd sonst ander Arbeit, so einem fueßgaenger gebürt, thon (lit. ”Dessutom finns det människor i byn som inte har hästar. De ska utföra följande arbeten, nämligen hugga ved, gräva upp kål, rycka upp hampa och även utföra andra arbeten som en dagsverkare ska utföra”) (2010: 324).

Livet pågick, och många produkter såldes på värdshusen. Värdshusvärden kallades kreczmer, kretczemer, Krätschmer (2010 90, 395) och Kretzschmehr, kruger (Ostpr. Fol. 911 a VI 4 63v; 30 2 14v), medan värdshuset kallades Kretschem (2010: 272), krugk (Ostpr. Fol 911a XIV 6 95v–96r). Där det fanns värdshus fanns också öl, som nämns mycket ofta: bier (2010: 121), bier (Ostpr. Fol. 911 a VI 3 27r) ’öl’. En del saknade öl som skulle bryggas: <...> hatt kein bier (2010: 124–125), eller så beskrevs det som ein gebrew ’dryck, öl’, eigebreuen, einge breuenn bier ’egenbryggt öl’, fremde bier ’öl bryggt av andra’ och mättes i tunnor (ty. thonnen, som kunde rymma mellan 100 och 700 liter öl) (Ostpr. Fol 911 a VI 3 27r). För ölbryggningen behövdes Hopffen ’humle’ (2010: 221). Den preussiska källan nämner också humle och skriver: wilden Hopffen ’färsk humle’, getreucken hopffen ’torkad humle’ (Ostpr. Fol. 911 a XXX 3 5r, 7r). En intressant detalj: Item die Vnderthanen des orts (Dorf Pütschs) sollen kein Bier von keiner Herrschaft ausZutrinnken oder ausZuschencken nehmen. (lit. ”Dessutom får undersåtarna på platsen (byn Pütsch) inte ta emot öl från någon herre för att dricka upp eller servera”) (2010: 254). Ölet måste tappas upp. I Ostpreussen

² Martens Jürgen 2010: Die ländliche Gartensiedlung im mittelalterlichen Preußen. Lüneburg: Institut Nordostdeutsches Kulturwerk.

³ MLE 2009: Mažosios Lietuvos enciklopedija 4. Rahn– Žvinėžeris. Vilnius: Mažosios Lietuvos fondas, Mokslų ir enciklopedijų leidybos institutas.

Recenzijos / Reviews

275

GRASILDA BLAŽIENĖ

tappades ölet upp i tunnor som kallades thonnen (Ostpr. Fol. 911 a VI 3 27r). I den aktuella boken lades sill i tunnor som kallades thunnen, Vhassen: ein Thunnen Hering in der Vhassen (lit. ”en tunna sill i tunnorna”) (2010: 254). Detta utdrag skulle visa att thunnen ’tunna’ i detta fall var mindre än Vhassen ’tunna’.

Kvarnarna var livsviktiga både i jordeboken och i den turkiska skattelängden; stavningen av deras benämning varierar kraftigt i dokument från 1500-talets första hälft: dy mühle, muel ’kvarn’. Ett intressant begrepp är ein Brettmuel, vilket på litauiska skulle vara ’brädkvarn’, det vill säga ’sågverk’, som sågar bra brädor – ein guet Breth (lit. ’en bra bräda’) (2010: 45, 253), möhl, mühl (Ostpr. Fol. 911 a XXII 1 36r, 37v), müllner, mülner (2010: 45), moller, mohller, mollner, muller, molner ’mjölnare’. De som levde i början av 1500-talet klarade sig inte utan måttenheter, vilket också återspeglas i källor av detta slag, till exempel viktenheten scheffel ’scheffel’, scheffel = från 30 till 300 liter (2010: 135, 396), scheffel Ostpr. Fol. 911 a XXX 22 6r), ett scheffel = 54 liter (MLE 2009: 391).

Abiejuose aptariamos žemėse buvo sėjama: habern ‘avižos’ (2010: 86, 87, 164, 189; Ostpr. Fol. 911 a XXX 3 7r), Gerssten (2010; 302), gersten ‘miežiai’ (Ostpr. Fol. 911 a XXX 3 7r), Korn, Korn ‘grūdai’ (2010: 163, 164, 172, 174). Tas žodis neužfiksuotas Rytprūsių foliante 911 a recenzijoje minimumose tomuose, kuriuos autorė yra išstudijavusi. Pasitaiko sąvokų, nepažįstamų Rytų Prūsijai, pvz.: Wisen / Item die wisen, zue solchem furwerck geherig, ligen alle nacheinander Bis an die greintz der von Liechtnaw vnnd obgemelter herschafft eckern, solche wissen megen Jerlich zu gemeinen Jarn bis Inn zwayhundertt fuder hays ertragen (‘Pievos. Taip pat pievos, kurios yra tokio palivarko nuosavybė, visos plyti iki Liechtnaw sienos ir minėtų ponų laukų, tokios pievos gali kasmet visų naudai duoti iki dviejų šimtų vežimų šieno’) (2010: 199, dar žr. 352). Rytprūsių foliante fuder ‘vežimas’ yra išreiškiamas žodžiu Wagen, plg....von wagenschob (Ostpr. Fol. 911a XIV 5 81r).

Gyvulių minima daug: Khuve ‘karvės’ (2010: 214), kurias ganė khu (hirt) ‘piemuo’, khwe melcke khwe ‘melžiamos karvės’ (Ostpr. Fol. 911 a VI 4 65r), Ros, Roß ‘žirgas’ (2010: 219, 220), preuschen hengst ‘prūsų eržilas’ (Ostpr. Fol. 911 a VI 9 12r), pferdt ‘arklys’ (2010: 220), pfert (Ostpr. Fol. 911 a VI 1 1 a; XXX 1 59r)

Išvardijamos ir profesijos, pvz.: ein schmidt, Der Schmidt ‘kalvis’ (2010: 219, 366: čia užsimenama ir apie jo amatą ir ūkėlį: sein handwerg, garten), der schmit, drauge su handtwerckern ir gertner – ‘amatininkai ir trobelininkai’ (Ostpr. Fol. 911 a VI 1 6r). Daug tose žemėse būta ir žvejų, vischern.

Kalbamajame dokumente einama į medžioklę: auf die Jagtt gehen, zur yagt <...> (2010: 324, 352), o Rytprūsių foliante minimumose tomuose tik vieną kartą paminėtas senas medžiotojas Janelle, alte jegher (lie. ‘Janelis, senas medžiotojas’) (Ostpr. Fol. 911 a XIV 6 4 15r). Abiejuose šaltiniuose skiriasi ir medaus

276

Acta Linguistica Lithuanica LXXIII

Siegfried Hanke, Rainer Vogel (Hg.)

Urbare des Fürstentums Jägerndorf aus der Zeit der Markgrafen von Brandenburg–Ansbach

įvardijimas: Von BienBeuten <...> ‘vieno bitininko bičių suneštas medus’ (2010: 332), dat tor 1 1/2 tonne honig 1 1/2 m (lie. ‘tai už pusantros statinės medaus mokama 1 1/2 markės’) (Ostpr. Fol. 911 a VI 1 1v).

Livet sjöd under 1500-talets första hälft. Människorna brukade jorden och odlade spannmål och grönsaker samt födde upp nötkreatur, andra husdjur och höns. De var jordägare, som kallades adelsmän (ty. edeleutte), bondebönder, torpare och dagsverkare. Hela deras liv och egendom skrevs noggrant ned; med dagens ord skulle vi säga att de registrerades och fördes in i alla förteckningar.

Manuskriptet tar också upp moralfrågor och betonar att stölder, mord, mordbränder och andra brottsliga handlingar bedömdes av domstol; domstolsinstanserna, domarna och domsluten beskrivs också (2010: 268–269).

Den aktuella boken är värdefull inte bara för att den dechiffrerar en svår text och ger en detaljerad bild av livet i regionen, utan också för att den innehåller en begreppsförteckning: ”Verzeichnis der Begriffe in den Urbaren Jägerndorf und Troppau” (s. 380–409). Mycket värdefull för kunskapen om dåtidens tyska språk och dess kontakter, liksom för regionalhistorisk forskning, är även översikten över städerna och byarna som tillhörde markgreven, deras namn och geografiska läge, samt genomgången av oikonymerna i det undersökta dokumentet (410–450), och förteckningen över dem som styrde Jägerndorf (Jägerndorf) och Opava (Troppau) (2010: 451–453). Utgåvan kompletteras med sju historiska kartor; kvaliteten på återgivningen är inte god, men det kan bero på de handritade kartornas skick (2010: 456–462). Man bör också nämna litteraturförteckningen, som inte ordnats alfabetiskt utan efter de realia som nämns i källan (2010 463–469). En betydande brist är avsaknaden av person- och ortnamnsregister.

Dokumentet är mycket värdefullt för namnforskare och visar på ett påtagligt sätt att ingen regions onymi kan klara sig utan historiska ortnamnsordböcker. Bebyggelsenamnen var tyska, tjeckiska och polska, till exempel ty. Bransdorf, tjeck. Brantice, som i latinska källor från 1413–1461 kallas Branczicz, Branticz; det är otvivelaktigt ett tjeckiskt ortnamn, belagt i tjeckiska källor från 1433 som Brantice, och i tyska källor från 1377 som Brandisdorf, Bronsdorf (2010: 415, se även Hosak, Šramek 1970: 106)⁴. Byn nämns först i historiska källor under ett tyskt namn, vilket enligt tjeckiska onomastiker sannolikt bör betraktas som ett hybridortnamn, *Brabantsdorf, vars andra led kan föras samman med ty. Dorf ’by’ (Hosak, Šramek 1970: 106–107). Stadens namn Freudenthal nämns i latinska källor från 1200-talets första hälft som 1220 de Freudental, i tyska källor från 1325 som Vredenthal, och i tjeckiska källor från 1456 som starosta bruntalsky, 1529 na Bruntali (2010: 414, Hosak, Šramek 1970: 116–117).

⁴ Hosák Ladislav, Šrá¬mek Rudolf 1970: Místní jména na Moravě a ve Slezsku. I A–L. Praha: Academia Nakladatelství československé akademie věd Praha.

Recenzijos / Reviews

277

GRASILDA BLAŽIENĖ

I den recenserade boken anges en felaktig form av ortnamnet från 1456; formen var då ännu inte Bruntal. Det tyska ortnamnets bildning och ursprung är tydliga: det är en sammansättning vars första led kan kopplas till ty. Freude ’glädje’ och det andra till ty. Tal ’dal’. Tjeck. Bruntal är en fonetiskt anpassad form av det tyska ortnamnet. Namnet på orten skulle återspegla att grundarna ville finna glädje och lycka där (Hosak, Šramek 1970: 116–117). Ortsnamnet ty. Bauerwitz, po. Baborów (Baborovas), omnämns år 1303 som Bauorov och år 1323 som Bourowicz (NMP 1996: 51; jfr 2010: 419–420). Det polska ortnamnet har personnamnsursprung och kan kopplas till personnamnet Bawor (= Bawarczyk) (NMP 1996: 51)⁵.

I dokumentet namnges inte alla toponymer; troligen kände skrivarna inte till eller förstod inte det ena eller andra egennamnet. Det kan också vara så att alla objekt ännu inte hade fått namn, till exempel Es seind nutzliche gebirg onnd Wel-de zu diesern guet geherig <...> (lit. ’Det finns nyttiga berg och åkrar som hör till denna egendom’) (2010: 323), Ein Stuck wasser von der Branßdorfer graintz bis an der Meischners furt <...> (lit. ’En bit vatten från Bransdorfs gräns till Meischners vadställe’) (2010: 332), Auch hatt es aldo ein ferchen wasser, darin ferchen und Aschenn sindt, des wassers graintz gehet an an Gunttersdorffer graintz <...> (lit. ’Den har också ett vatten där öringar och harrar lever, och det sträcker sig ända fram till Guntersdorfs gräns’) (2010: 315). I utdraget nämns fiskar, men själva åns eller bäckens namn anges inte. Ibland namnges mindre objekt. I samma dokument talas det om fem små dammar som tillhörde Bransdorfs förvaltare, och deras namn anges: Barons Teicht (Baronens damm), Bechin Teicht (troligen en damm som tillhörde någon Bechin; jfr möjligen ty. personnamnet Bech, kopplat till fhty. bëch, pěch ’beck, beckkokare’; Becher kan kopplas till ty. Pechsammler ’beckinsamlare’⁶; jfr också personnamnet Blaichin, bildat på samma sätt i detta område (2014: 271)), Schunetzek oder Schind Teicht (troligen en garvare- eller flåares damm; jfr fhty. schinden ’flå, dra av huden’ (Lexers 1980: 184)), där gäddor föds upp, Frauen Teicht (Kvinnornas damm) och Kirch Teicht (Kyrkans damm) (2010: 315). I beskrivningen av samma Bronsdorf nämns flodnamnen ein Fischwasser, die Sidina, genandt (’ett fiskrikt vattendrag kallat Sidina’; möjligen dagens tjeck. Sezina), ein Stuck wasser, die Opa (’en bit vatten, Opa’) (2010: 279), floßlein Mstina (’bäcken Mstina’) (2010: 270), Ein Wiesen genandt Lupnika (’en äng kallad Lupnika’) (2010: 269)⁷.

⁵ NMP 1996 Nazwy miejscowe polski. Historia, Pochodzenia. Zmiany. Pod redakcją Kazimierza Rymuta. A–B. Kraków: Wydawnictwo Instytutu Języka Polskiego PAN.

⁶ 2005: Duden Familiennamen. Herkunft und Bildung. Bearbeitet von Rosa und Volker Kohlheim. Mannheim: Bibliographisches Institut & F. A. Brockhaus AG,, 115.

⁷ Recenzijos författare tackar den berömde tjeckiske onomastikern Rudolf Šramek för hjälpen med att lokalisera de floder som nämns i källan.

278

Acta Linguistica Lithuanica LXXIII

Siegfried Hanke, Rainer Vogel (Hg.) Urbare des Fürstentums Jägerndorf aus der Zeit der Markgrafen von Brandenburg–Ansbach

Som redan nämnts är handskriften skriven på tyska; några dokument är på latin. Den berömde tyske onomastikern och språkforskaren Albrecht Greule (Albrecht Greule) sade i sitt förord till boken att sådana texter inte är lätta att läsa (2010: 4–5). Man kan bara delvis instämma i hans påstående, eftersom boken är mycket intressant för språkforskare, historiker, geografer, biologer,¹ botaniker och specialister inom andra områden. Än en gång vill man framhålla att det verkligen saknas ortnamns- och personnamnsregister, vilka i hög grad skulle underlätta arbetet inte bara för forskare som studerar namnmaterialet i det aktuella området.

Rainer Vogels gedigna monografi Familiennamen in der Altvaterregion. Entstehung, Entwicklung und Bedeutung der Personennamen im Fürstentum Jägerndorf und in der Herrschaft Freudenthal (ehemals Österreich-Schlesien) (lit. ’Efternamn i Pradedregionen. Personnamnens uppkomst, utveckling och betydelse i hertigdömet Jägerndorf och i godset Freudenthal (tidigare Österrikiska Schlesien)’) publicerades 2014, på grundval av en avhandling som försvarades vid universitetet i Regensburg 2013. Författaren är till åren kommen och inte språkvetare; han hade inte heller varit onomastiker. Efter utgivningen av den aktuella boken kan R. Vogel också kallas onomastiker. Han är ingenjör, men hans ihärdiga arbete och kunskapstörst visar tydligt att det går att skriva de mest omfattande vetenskapliga verk med sakkunskap. Pradedregionen (tjeck. Praděd) var författarens föräldrars hembygd. R. Vogel samlade material från handskrivna källor: från de redan nämnda matriklarna, Karls och Josefs matriklar samt de huvudsakliga inkomstmatriklarna (Grund-Ertrags-Matrikel) och de styrandes matriklar från Freudenthal (1400–1700-talen).

Trots att skrivkulturen var högt utvecklad fanns det inga instruktioner för hur stadsbornas och undersåtarnas namn skulle skrivas. Var och en kunde skriva sitt namn som han eller hon ville, fritt förfoga över det och efter eget gottfinnande ändra det eller byta namn. Under 1500-talet och början av 1600-talet skrevs tyska namn med latinska ändelser eller översattes till latin. Efter franska revolutionen uppstod ett statligt behov av att ordna namnsystemet (Vogel 2014: 163). Det är intressant att kejsar Karl II:s toleranspolitik gjorde det möjligt för lutheraner, kalvinister, ortodoxa och judar att utöva sina religioner; därför finns många judiska namn dokumenterade i matriklarna. R. Vogel undersökte dessa namn i det aktuella området (172–192) och konstaterade att man på 1500-talet ännu inte kan tala om ett binärt judiskt namngivningssystem. Bland de belagda judiska namnen finns Mojzis, Mosse, Nathanien, Tabakjūdin; det sistnämnda visar även en kvinnas sysselsättning, nämligen tobaksförsäljning, och så vidare (2010: 184–186). Dessa namn var svåra att samla in, eftersom företrädare för Tredje riket medvetet förstörde de många källor där judiska personnamn hade dokumenterats; dessa var ofta av slaviskt ursprung och hade införlivats i det tyska namnförrådet (2014: 29).

Författaren diskuterar på ett intressant sätt personnamnens ursprung bland de undersökta efternamnen och motivationskategorierna. Han framhåller att de kan delas in i fem grupper, men ger tyvärr nästan inga exempel (2014: 24); därför har exempel sökts i andra källor, eftersom det ibland är svårt att dra en gräns mellan öknamnsbaserade efternamn och efternamn i grupp 3:

Recenzijos / Reviews

279

GRASILDA BLAŽIENĖ

1) efternamn som härrör från patronymikon eller metronymikon, t.ex.: Alberti < Albrecht, Dilger < Dilg < Otillie (FN 2005: 84, 192); 2) ortnamnsbaserade efternamn (Herkunfsnamen), jfr tyska personnamn Nörnberg < Nürnberg, ett stadsnamn, jfr också litauiska personnamn Kaunėckas < Kaũnas⁸; 3) efternamn som anger bostadsort, som kanske också kan kallas öknamn, t.ex. Lindemann eller Lindner (den som bor vid en lind (tyska Linde ’lind’ (2010: 24)); det tyska personnamnet Kleinfeld betyder att efternamnsbäraren bodde vid ett litet fält (FN 2005: 379); litauiska Pamiškis, någon som bor vid skogen, i skogsbrynet (LPŽe); jfr också det litauiska öknamnet Liepìnis, där det växer lindar vid gården (Butkus 1995: 291)⁹; 4) efternamn bildade av yrkesbeteckningar, jfr tyska Klauber av klauben ’samla, plocka ihop’ (FN 2005: 378), jfr också det litauiska personnamnet Dailidė av litauiska dailidė ’möbelsnickare, timmerman; husbyggare’ (LPŽe); 5) efternamn som härrör från öknamn, vilka tillsammans med efternamn bildade av yrkesbeteckningar är de vanligaste tyska efternamnen, jfr det tyska personnamnet Schädlich av tyska schädlich ’skadlig, menlig; illgärningsman’ (FN 220: 574), jfr litauiska personnamnet Pìlka, troligen av litauiska pìlkas ’askgrå, blyfärgad; blekgrå, matt’ (LPŽe).

Det bör noteras att författaren också tog hjälp av lettiska och litauiska personnamn och åtminstone nämnde forskningsläget även i de baltiska länderna, Lettland och Litauen (2014: 26).

Rainer Fogel presenterar mycket intressant empiriskt material och beskriver dess geografiska utbredning noggrant (s. 37), liksom en stor mängd fakta om det undersökta områdets historia, med särskild uppmärksamhet också på den språkliga situationen och samexistensen mellan tyska och tjeckiska inom ett avgränsat område. Med andra ord beredde författaren marken för att undersöka språkkontakternas inverkan på personnamnsbeståndet (69 ff.). Källorna, ur vilka materialet till avhandlingen som växte till en monografi samlades in, beskrivs föredömligt. Som redan nämnts behandlas områdets judiska personnamn ingående i verket (128–190), till exempel Blühdorn, en sammansättning som är ovanlig i det tyska personnamnsbeståndet, av verbet blühen ’blomstra’ och Dorn ’törne, tagg’ (s. 178). Monografins upplägg – jag tvekar inte inför detta ord, eftersom den skrevs av en företrädare för de exakta vetenskaperna – är mycket särpräglat. Här finns inga sedvanliga långa listor över personnamn och beskrivningar av dem. Personnamnen och förklaringarna till deras ursprung presenteras utifrån källornas skrivår, till exempel 1531, 1535 osv. Författaren har valt egna introduktioner när han behandlar personnamnen i undersökningsområdet Seifersdorf (Seifersdorf), Friedrichsdorf (Friedrichsdorf) och staden Jägerndorf (Jägerndorf), samt i de tillhörande orterna Alt Vogelseifen (Alt Vogelseifen), Lichterwerden (Lichterwerden), Dittersdorf (Dittersdorf) och det redan nämnda Freudenthal (Freudenthal), som redan hade diskuterats i recensionen. Termen efternamn (Familiennamen) som används i monografin återger inte helt

⁸ Lietuvių pavardžių žodynas. 2012–2015. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. http://pavardes.lki.lt

⁹ Butkus Alvydas 1995: Lietuvių pravardės. Kaunas: Aesti.

280

Acta Linguistica Lithuanica LXXIII

Siegfried Hanke, Rainer Vogel (Hg.)

Urbare des Fürstentums Jägerndorf aus der Zeit der Markgrafen von Brandenburg–Ansbach

korrekt personnamnsbeståndets situation, eftersom efternamnsbildningen fortfarande pågick och förnamn inte alltid blev efternamn. Behandlingen av personnamnen i varje källa inleds också med frågor som kan uppstå ur det empiriska materialet. Ibland ställde författaren så många som 35 frågor (i undersökningen av personnamnsbeståndet i Seifersdorf), och de är verkligen genomtänkta: till exempel vilka namngivningsmotiv som dominerar, vilka typer av för- och efternamn som beläggs i undersökningsområdet, och från vilken tidpunkt man i de behandlade historiska dokumenten kan betrakta en persons beteckning med personnamn och öknamn eller efternamn som en tvåledad namngivning (192–195). Även avsnitten om möjliga eller förväntade hypoteser (Erwartunghypothesen) gjorde intryck (195–196). Enligt recensenten är monografin en förebildlig undersökning av historiska personnamn i Tyskland under de senaste åren.

Personnamnen i det undersökta området har varierande ursprung. Exempelvis är Fürsknecht belagt 1531; jfr Fuhrknecht ’dräng, tjänare med ansvar för dragdjur’, av tyska Fuhre ’vagn, färd, transport med vagn’ och tyska Knecht ’tjänare, dräng, lantarbetare’. För varje personnamn redovisas alla andra onomastikers förklaringar till dess ursprung (s. 196); Baier är ett ortsbaserat personnamn av Bayern ’Bayern’, Meischsner av stadsnamnet Meißen (s. 199); år 1554/78 beläggs det öknamnsbaserade Hackenfuß, möjligen av tyska Hacke ’häl’, hacken ’hacka, luckra upp; hugga, klyva’, Haken här ’eldkrok’ och Fuß ’fot’; det betecknar en person som haltar och släpar på foten (s. 206–207). I Friedrichsdorf fanns 1531 personnamnet Englisch av tyska Engel ’ängel’, vilket betecknade en lugn, from och fridsam bärare av personnamnet (s. 224); Richter av tyska Richter ’domare’. I Mähren och Böhmen kallades byäldste för richter; deras ämbeten gick i arv och därför var personnamnet mycket utbrett, vilket R. Fogel visar med välgrundade argument (s. 233). År 1557/78 bodde i byn en Lemegr eber; på litauiska skulle det bli molkasys, av tyska Lehm ’lera’ och graben ’gräva’, ett namn som uppkom från beteckningen för ett yrke eller en sysselsättning (s. 240–241). Ursprungstabellerna för personnamnen i slutet av varje kapitel är mycket informativa.

Stor uppmärksamhet ägnas också åt ordbyggnad, suffixbildning (de vanliga suffixen –er och –in) och sammansättningar (den vanliga andra komponenten –man av –man(n), tyska Mann ’man, människa’). Jag håller inte med författaren om att personnamnet Arbaiter av Arbeiter ’arbetare’, belagt 1535 i staden Jägerndorf, är en avledning med suffixet –er, eftersom suffixet i detta fall hör till appellativet (s. 263–264). Källan innehåller också beteckningar för kvinnor, till exempel Kramerin av tyska Krämer ’småhandlare’, med tillägg av suffixet –in (s. 289). De mycket utförliga hypoteserna om namnursprung är slående; exempelvis diskuteras ursprunget till efternamnet Setzkegel på 14 sidor – s. 311–325 – och slutsatsen blir att Hanitz en Setzkegel / Hanns Setz kegel, som författaren tolkar som Setzer von Kegeln, skulle kunna vara exempelvis en staplare av ved eller malm i konform, vilket krävdes inom gruvdriften (s. 325). R. Fogel behandlar detta personnamn som ett Satzname, det vill säga ett namn nedtecknat som en mening. Även T opfer anger ett yrke, jfr Töpfer ’krukmakare’, Tuchmachmacher, jfr Tuchmacher ’klädesvävare’, Visch, jfr Fischer ’fiskare’ (s. 314–335),

Recenzijos / Reviews

281

GRASILDA BLAŽIENĖ

Ziegenfleischer från ty. Ziege ’get’ och ty. Fleischer ’slaktare’, alltså en slaktare som säljer getkött. Många personnamn visar släktskapsförhållanden, till exempel: Vetter från ty. Vetter ’kusin’, Vischers Schwester ’fiskarens syster’; här uttrycks släktskapsförhållandet med ett slags tillägg. Frågan är om detta ska betraktas som en beskrivning eller som ett personnamn (s. 335–336, 342). När man läser monografin blir det tydligt att all information i de historiska dokumenten var mycket viktig för författaren, även om det ibland saknas kontext.

I tabellerna (s. 343–346) presenteras också sådant som recensenten har sökt beträffande efternamnens uppkomst, med angivande av efternamn och personnamn, till exempel efternamnet Beck och förnamnet Martin, eller att en kvinna benämns med ett enda personnamn, Bernhartin, vilket visar hur recensenten upprepade gånger har konstaterat att kvinnor under 1500-talet och senare århundraden inte benämndes med förnamn (s. 343). Detta märks också i Ostpreussen¹⁰. Det bör betonas att författaren har redovisat personnamnen på de hantverkare i Jegerndorf som bodde på skrånas gata. Här öppnas genom personnamnen ett sådant skikt av 1500-talets lilla stads historia att det bara är att beklaga att vi inte har beskrivit våra egna bostadsorter på samma sätt, kanske på grund av brist på källor. På den gatan bodde Kochwasser ’vattenkokare’, Leineweber ’linnevävare’, Salzman ’saltförsäljare’, Schuster ’skomakare’, Stainmetz ’stenhuggare’, Strohalm, jfr ty. Strohhalm ’strå, halmstrå’; personen arbetade sannolikt med att skära säd och halm (namnet kan också ha uppstått som ett öknamn som betecknade en fattig, mager person) (s. 343–346). När författaren behandlar efternamnet Wurm, som kan vara ortnamnsbaserat eller komma från appellativet Wurm ’mask; orm, drake’, tar han vid sin förklaring av appellativet också upp lit. var̃mas ’mygga’ (s. 341). Kvinnornas efternamn i 1618 års jordebok över Froidentals härskare, vars original saknar numrering, behandlas separat. Jordeboken registrerar 1173 personnamn, varav 25 tillhör kvinnor, till exempel: Böhmin George, vilket visar att namnbäraren var tjeckiska och att hennes mans namn var George; år 1636 Bayerin, med betydelsen ’bayerska, från Bayern’, Georg, makens namn. År 1604 är en kvinna benämnd Fichtnerin Susanna, jfr Fichtner, tillverkare av bägare av granträ¹¹, och förnamnet Susanna (Zuzana), latiniserat från hebr. Susanna, från hebr. Šōšannā: hebr. šōšannā ’lilja’¹². Froidentals namn från 1604 visar hela bredden av namngivningsmönster, till exempel Kernwischer, som inte har behandlats av andra forskare: Ernst Schwarz, Josef K. Brechenmacher och Josef Beneš. Personnamnet kan betyda någon som sopar spannmål eller agnar, eller rengör gevärs- eller kanonpipor.

¹⁰ Blažienė Grasil da 2012: Dar viena Jono Bretkūno duktė? – Mažoji Lietuva: paribio kultūros tyrimai. Vilnius: Europos kalbų ir kultūrų dialogo tyrėjų asociacija, ISBN 978-609-420-323-2, 11–29.

¹¹ FN 2005: 243.

¹² Kuzavinis Kazys, Savukynas Bronys 1987: Lietuvių vardų kilmės žodynas. Vilnius: Mokslas, 385.

282

Acta Linguistica Lithuanica LXXIII

Siegfried Hanke, Rainer Vogel (Hg.)

Urbane des Fürstentums Jägerndorf aus der Zeit

der Markgrafen von Brandenburg–Ansbach

kanonpipor (s. 488), Saulig, en avledning med de diminutiva suffixen –ing > / –ik / > –ig från det välkända hebreiska och bibliska personnamnet Saul (s. 513–514).

Rainer Vogels monografi och dess slutsatser om personnamnsskicket i den senare regionen Österrikiska Schlesien berikar i grunden vår kunskap om områdets historia, namnens bruk under tvåspråkiga förhållanden samt personnamnens bildning och ursprung och deras spridning (s. 569–582). I de gedigna bilagorna förklaras termer för läsare som inte är insatta i onomastisk teori; där finns också listor över ortnamn, historiska upplysningar, kopior av originaldokument, kartor – utan vilka onomastiska arbeten numera är svåra att föreställa sig – samt ett register över de behandlade personnamnen, det vill säga förnamn och efternamn, som författaren benämner dem.

Det är bara att beklaga att inte alla litauiska onomaster läser tyska onomastiska verk, eftersom den aktuella monografin, som Rainer Vogel blygsamt kallar en studie, kanske för att den har sin upprinnelse i en avhandling, tydligt visar vilken betydelse handskrivna historiska källor har för namnvetenskaplig forskning.

Inkommen den 15 november 2015.

GRASILDA BLAŽIENĖ

Lietuvių kalbos institutas

Petro Vileišio g. 5, LT-10308 Vilnius, Lietuva

grasil [email protected]

Recenzijos / Reviews

283