LAURA GERŽOTAITĖ

Institutet för litauiska språket, Vilnius universitet

Forskningsområden: areala studier av baltiska språk, geolingvistik, dialektologi.

DE UNGA INVÅNARNAS I ŠIAULIAI OCH PANEVĖŽYS DIALEKTALA SJÄLVMEDVETENHET: GRÄNSER PÅ MENTALA KARTOR¹

Dialektal självkännedom hos unga invånare i Šiauliai och Panevėžys: gränser på mentala kartor

SAMMANFATTNING

Artikeln behandlar en studie av den dialektala självkännedomen hos de unga invånarna i Šiauliai och Panevėžys. Undersökningsmaterialet består av data från en av perceptiv dialektologis viktigaste uppgifter – den mentala dialektkartan.

Analysen av material som samlats in i städer belägna vid eller nära dialektgränsen visade att den binära klassificering av litauiska dialekter som dialektologer presenterar skiljer sig från den som finns i vanliga språkanvändares medvetande. De unga respondenterna tenderar att hänföra endast en liten del av det område som dialektologiska arbeten anger för den högaitiska dialekten till denna dialekt. En betydande del av det återstående högaitiska dialektområdet hänförs till dzuker och suvalkier, som betraktas som separata dialektala enheter.

NYCKELORD: perceptiv dialektologi, mental karta, dialektklassificering, etnografisk region

¹ Jag vill rikta ett varmt tack till prof. dr Danguolė Mikulėnienė och docent dr Daiva Aliūkaitė för värdefulla råd under arbetet med artikeln.

Straipsniai / Articles

121

LAURA GERŽOTAITĖ

ANNOTATION

Artikeln presenterar forskning om den dialektala självmedvetenheten hos unga invånare i städerna Šiauliai och Panevėžys. Materialet för undersökningen består av data från dialektala mentala kartor, som utgör en av de viktigaste uppgifterna inom perceptiv dialektologi.

Analysen av material som samlats in vid dialektgränsen eller i närliggande städer visade att dialektologernas binära klassificering av de litauiska dialekterna skiljer sig från den klassificering som finns i vanliga språkbrukares självmedvetande. De unga respondenterna tenderar att hänföra den aukštaitiska dialekten till ett litet område som avgränsats i dialektologernas arbeten. Det återstående, ganska vidsträckta området för den aukštaitiska dialekten tilldelas Dzūkija och Suvalkija, vilka betraktas som separata dialektala enheter.

NYCKELORD: perceptiv dialektologi, mental karta, dialektklassificering, etnografisk region.

I början av 2000-talet ökade antalet studier, inte bara inom litauisk dialektologi utan även inom etnologi, som sammanfattade såväl den objektiva (vetenskapligt grundade) som den subjektiva (självmedvetandebaserade) bilden av en dialekt eller region.

Bland språkforskarna bör Daiva Aliūkaitės studier nämnas som de mest omfattande och ingående (Aliūkaitė 2007: 211–223; 2008; 2009: 164–179; 2011: 209–220). Med utgångspunkt i den perceptiva dialektologins teoretiska principer har de belyst både objektiva (beskrivna av forskare) och subjektiva (uppfattade av vanliga språkbrukare) kännetecken för den dialektala talformen hos anykštėnai inom östaukštaitiskan, och nämner även subjektiva isoglosser som skiljer dialekter åt i den vanlige språkbrukarens självmedvetande.

Sådana antydningar förekommer också i etnologernas studier av självmedvetande¹. För nästan ett decennium sedan visade en studie av Petras Kalnius vid den gräns mellan den žemaitiska och aukštaitiska dialekten som dialektologer angett att ”för dagens žemaiter är det viktigaste kännetecknet när de identifierar sig själva och skiljer sig från icke-žemaiter inte bostadsorten, [...] utan ett annorlunda språk” (Kalnius 2006: 116). Det konstaterades att ”den överväldigande majoriteten av respondenterna känner inte till [...] den gräns mellan de žemaitiska och aukštaitiska dialekterna som språkforskarna erkänner [...]. Enligt dem slutar Žemaitija där invånare som talar annorlunda än vi börjar; deras språk avviker enligt respondenterna något från normen” (Kalnius 2006: 116). Slutsatsen blev att ”om språkforskarnas dialektgräns betraktas som referenslinje, varierar självmedvetandets isofon på båda sidor om den inom en sammanlagd zon som är nästan 40 km bred” (Kalnius 2006: 116). Området för den etniska självmedvetenheten i Žemaitija har krympt avsevärt, och dess framväxande periferi omfattar stora delar av norra och södra žemaitiska dialektens utkanter med trakterna kring Rietavas, Palanga, Kretinga, Mažeikiai, Akmenė, Raseiniai och Tauragė (Petrulis 2005: 167–168; Kalnius 2006a: 78–80).

122

Acta Linguistica Lithuanica LXXIV

Jaunųjų šiauliškių ir panevėžiškių tarminė savimonė: ribos mentaliniuose žemėlapiuose

dialektens utkanter med trakterna kring Rietavas, Palanga, Kretinga, Mažeikiai, Akmenė, Raseiniai och Tauragė (Petrulis 2005: 167–168; Kalnius 2006a: 78–80).

Studier har visat att även aukštaiter definierar sin regionala kulturella identitet genom språket (Savoniakaitė 2003: 121–126; 2007: 180). Det bör noteras att det inte är enkelt att lokalisera området för den aukštaitiska dialektala (inte regionala) självmedvetenheten, eftersom de dialektnamn som används i vardagligt tal bara delvis sammanfaller med dem som dialektologerna använder: i båda fallen avses med žemaiter en grupp människor som bor inom samma eller nästan samma område. Med aukštaiter avses vanligen endast större delen av västaukštaitiska šiauliškiai samt östaukštaiter enligt den litauiska dialektklassificeringen. Invånarna i det återstående området för den aukštaitiska dialekten kallas vanligen dzūkai och suvalkiečiai (eller suvalkai) (Papaurelytė, Župerka 2010: 186–187).

Denna artikels ämne är mentala dialektkartor² som skapats av elever i årskurs 9–12 vid gymnasier i Šiauliai och Panevėžys.

Syftet är att analysera de dialektbilder som belyser dialektal självmedvetenhet hos elever i olika storstäder.

Undersökningsmaterialet består av enkätsvar från 284 gymnasieelever i Šiauliai och Panevėžys på en kartbaserad uppgift, insamlade inom projektet det standardiserade språkets plats på den mentala kartan över det litauiska språket³⁴. Artikeln bygger på material från den första uppgiften i enkäten Bedömning av dialektalt tal och standardspråk, som utarbetades under undersökningen (se fig. 1).

På en karta med kommungränser och de flesta kommunhuvudorterna⁵ skulle eleverna inte bara markera var dialekt talas, utan också ange vilken dialekt det rör sig om och bedöma det dialektala talet.

En genomgång av enkäterna från de unga respondenter som under projektet tillfrågades inte bara i Šiauliai och Panevėžys utan även i andra litauiska städer (Kretinga, Biržai, Kupiškis och Merkinė) visar att alla elever utförde kartuppgiften

² Inom perceptiv dialektologi syftar begreppet mental karta (eng. Mental Map) på den bild av en ort eller en grupp orter som framträder i vanliga språkbrukares medvetande. På så sätt belyses den rumsligt-språkliga uppfattningen hos vanliga medlemmar av språkgemenskapen (Diercks 2002: 52; Aliūkaitė 2009: 166). En mental dialektkarta (eng. Mental Map of Dialects) kan beskrivas som en subjektiv indelning av dialekter (Inoue 1999: 161).

³ Projektet genomförs med medel från den statliga kommissionen för litauiska språket. Projektledare är doc. dr Daiva Aliūkaitė.

⁴ Kartuppgift 1 utfördes inte, det vill säga kartorna markerades inte på något sätt, av 10 procent av gymnasieeleverna i städerna Šiauliai och 2 procent av gymnasieeleverna i Panevėžys.

⁵ Inom perceptuell dialektologi får informanterna, när karttekniken används (se Preston 1989; 1999; xxiii–xl; 1999a: 359–373 för en utförligare behandling), tomma kartor (se Evans 2002: 76–83) eller kartor med gränserna för de största administrativa territoriella enheterna (se Long 1999: 178) och angivna storstäder (se Dailey-O’Cain 1999: 228), för att underlätta orienteringen.

Straipsniai / Articles

123

LAURA GERŽOTAITĖ

UPPGIFT

1. Markera på kartan (avgränsa, färglägg eller särskilj på annat sätt) var man talar dialektalt (med kursiv stil, vilken dialekt, kommentera användningen – vacker eller ful, korrekt eller inkorrekt osv.)

FIG. 1. Enkätens första kartuppgift

FIG. 2. Exempel på markerade dialektområden bland elever i Panevėžys (Pn_1_V10)⁸

124

Acta Linguistica Lithuanica LXXIV

Jaunųjų šiauliškių ir panevėžiškių tarminė savimonė: ribos mentaliniuose žemėlapiuose

mycket likartat. De unga respondenterna markerade alla kartor på tre olika sätt. Till den första gruppen hör kartor där endast regionala språkområden eller zoner⁶ där man talar dialekt har markerats. Den andra gruppen omfattar kartor där eleverna inte bara markerade områden där en dialekt används, utan också namngav dem på något sätt, till exempel: den samogitiska dialekten, samogiter, suvalkier, aukštaiter, den dzukiska dialekten och liknande. Den tredje gruppens kartor utmärker sig genom att det litauiska språkområdet är indelat i dialekter. Elevernas kommentarer förekom i anslutning till kartor i samtliga grupper. Denna gruppering av kartorna kommer också att följas i föreliggande studie. Var och en av de identifierade grupperna, som här omfattar kartdata från elever i Šiauliai och Panevėžys, kan delas in ytterligare och diskuteras mer ingående.

Kartor med markerade språkområden där man talar dialekt. Kartor har markerats av 54 procent av eleverna i Šiauliai och 26 procent av eleverna i Panevėžys genom att stryka under eller ringa in centra för enskilda språkområden eller färglägga hela ytan av en eller annan zon där man talar dialekt, men utan att ange vilken dialekt⁷ (se fig. 2).

⁸Den största andelen av denna kartgrupp utgörs av kartor där de markerade språkliga zonerna vanligtvis förknippas, eller kan förknippas, med en viss dialekt (ofta även med en etnografisk region) av vilken språkanvändare som helst.

Det kan antas att sådana språkliga centra i västra Litauen som Plungė och Telšiai, vilka ligger i kärnområdet för det samogitiska etniska självmedvetandet, mycket ofta – särskilt av eleverna i Šiauliai – har markerats som dialektala och otvivelaktigt av eleverna har förknippats med den samogitiska dialekten (eller den samogitiska etnografiska regionen). Utöver dessa har sannolikt även närliggande centra som ganska ofta markerats på kartan betraktats som samogitiska, till exempel Mažeikiai, Kretinga och Šilalė⁹.

Markerade orter där den aukštaitiska dialekten talas, eller grupper av sådana orter som bildar ett sammanhängande område, har enligt genomgången av samtliga enkäter i elevernas självmedvetande delvis eller också

⁶ An. Regional Speech Zones (žr. Preston 1999: xxxiv).

⁷ För att inte förvränga de exakta procentuppgifterna har kartor med otydliga markeringar inte tagits med. De utgör 6 procent av alla kartor.

⁸ I artikeln används följande förkortningar för informanternas koder: Šiaul – informanter från gymnasiet i Šiauliai, Pn – informanter från gymnasiet i Panevėžys. Tal åtskilda med bindestreck betecknar elevgrupper från olika klasser. Bokstäverna M och V anger informanternas kön. Siffrorna efter bokstäverna anger enkätens nummer.

⁹ Det gick inte att med hög precision fastställa vilka distriktssjälvstyrelseområden där man talar dialekt som eleverna oftast angav (det vill säga att redovisa statistiska uppgifter), eftersom flera kartsymboler vilseledde dem: exempelvis placeringen av namnen på distriktssjälvstyrelseområdenas centra, såsom Akmenė. Eleverna har sannolikt förknippat denna beteckning, inte med det område den hör till, utan med territoriet för Telšiais distriktssjälvstyrelseområde, som ligger närmare. Det kan antas att det också försvårades för eleverna att markera områdena av att centra för vissa på kartan avgränsade självstyrelseområden inte angavs, till exempel Rietavas, Tauragė, Pakruojis, Kupiškis eller Ukmergė.

Straipsniai / Articles

125

LAURA GERŽOTAITĖ

sammanfaller helt med gränserna för den etnografiska regionen Aukštaitija. Därför måste de nordliga och nordöstra orterna i Litauen, som eleverna i båda städerna särskilt ofta markerade på kartorna och otvivelaktigt förknippade med denna dialekt (dvs. aukštaitiska), ha varit: Pasvalys, Biržai, Panevėžys, Utena, Rokiškis, Anykščiai, Molėtai och Ignalina.

I de södra och sydvästra delarna av det litauiska språkområdet (se fig. 2) talas det enligt elevernas markeringar på kartorna oftast dialektalt i ett område som omfattar trakterna kring Vilkaviškis, Marijámpolė, Alytus, Lazdijai och även Varėna. I avsaknad av kommentarer, och därmed ytterligare information, är det svårt att säga vilken dialekt (aukštaitiska) eller region (Dzūkija eller Suvalkija) de språkområdescentrum som ingår i detta område kan ha förknippats med.

På ytterligare ett femtontal kartor i denna grupp angav elever i Šiauliai (sådana markeringar förekom inte på elevernas kartor från Panevėžys) att man talar dialektalt endast i deras hemstad Šiauliai (dvs. språkliga hembygd¹⁰) eller, mer sällan, även i närliggande trakter, till exempel kring Plungė, Telšiai, Akmenė, Kelmė och Radviliškis. Det är tänkbart att eleverna förknippade språklig hembygd med ett dubbelt dialektalt uttryckssätt – žemaitiska (vilket framgår av att även trakterna kring Plungė och Telšiai markerats väster om Šiauliai) och aukštaitiska (Radviliškis) – inte enbart eftersom det inte skiljer sig särskilt mycket från deras eget språkbruk. Med tanke på dialekterna kan den kunskap som förmedlats via tv, radio och press, nämligen att Šiauliai-regionen varken är helt žemaitisk eller helt aukštaitisk, ha bidragit till att befästa ett sådant mångskiftande språkligt uttryckssätt i deras medvetande.

På vissa kartor (lika många från båda städerna) anges att man talar dialektalt i hela eller nästan hela Litauen (hela eller nästan hela landet har ringats in), eller endast i landets storstäder och deras omgivningar. Eleverna förknippade inte vissa områden i de centrala delarna av Litauen (Kėdainiai, Ukmergė, Jonava, Širvintos och Kaišiadorys) eller i landets sydöstra delar (Švenčionys, Vilnius, Šalčininkai) med någon dialekt. Detta kan förklaras med att städer där enorma fabriker med unionsomfattande jurisdiktion byggdes under sovjettiden inte betraktades som dialektområden, trots att människor från inte bara närliggande städer reste dit för att arbeta. Den sydöstra delen av det litauiska språkområdet, där många invånare talar andra språk, var tom även på dialektologernas kartor. Fram till början av 2000-talet behandlades inte frågan om regional dialektprägel inom den litauiska dialektologin (se Mikulėnienė, Meiliūnaitė 2014).

Kartorna i denna grupp kommenterades inte särskilt utförligt. Eleverna i Panevėžys kommenterade sina kartor mest och tämligen ingående. Vissa mindre skillnader kan skönjas mellan elevernas uppfattningar i de olika städerna. På Šiauliais elevers kartor dominerar positiva, huvudsakligen sammanfattande

¹⁰ An. Linguistic Homeland (žr. Diercks 2002: 51).

126

Acta Linguistica Lithuanica LXXIV

Jaunųjų šiauliškių ir panevėžiškių tarminė savimonė: ribos mentaliniuose žemėlapiuose

kommentarer, till exempel: ”Alla dialekter är vackra, eftersom de är ett arv. De är alla särpräglade och skiljer sig från standardspråket” (Šiaul_1(2)_M13), ”Jag värdesätter alla dialekter positivt. Varje människa är unik, och dialekten pryder henne” (Šiaul_2(2)_M16), ”Alla dialekter är olika och intressanta på sitt eget sätt” (Šiaul_2(2)_M13). Enligt eleverna i Šiauliai talar man dessutom i žemaitiskans område, liksom i žemaitiskt präglade men inte namngivna språkområden, på ett svårbegripligt och inkorrekt, men vackert sätt: ”Den žemaitiska dialekten är särpräglat vacker för mig, trots att den inte är särskilt korrekt” (Šiaul_1(2)_M11), ”Jag tycker att žemaitiska är svårt och ’förvrängt’, men vackert. Vi i Šiauliai talar med ’avhuggna ändelser’” (Šiaul_3(3)_V16), ”[Mažeikiai, Plungė, Telšiai] vackert, inkorrekt”¹¹.

På kanterna av elevernas kartor från Panevėžys dominerar kommentarer som skrivits intill enskilda områden. Dialektprägeln bedöms inte bara utifrån kriterierna vackert eller fult, korrekt eller inkorrekt, utan också begripligt eller obegripligt, roligt, intressant och märkligt: ”[Šiauliai] vackert”, ”[Panevėžys] roligt”, ”[Utena] fult, inkorrekt”, ”[Kaunas] vackert, korrekt” (Pn_1_M20), ”[Rietavas] mycket vackert, inkorrekt”, ”[Panevėžys] dialekten är rolig, skär i öronen, inkorrekt” (Pn_1_M19). På endast några få kartor anges att språket i Panevėžys och dess omgivningar, alltså språkliga släktens, är inkorrekt (Pn_1_V10, Pn_1_M19).

Det är värt att notera att den žemaitiska dialektens inkorrekthet i elevernas medvetande i båda städerna förknippas med obegriplighet (se även Aliūkaitė, Švarcienė 2009: 269), men det förklaras inte närmare på vilket sätt. Aukštaitiskans inkorrekthet motiveras med språkliga orsaker, främst ’avhuggna’ eller, som det uttrycks, ’avbitna’ ändelser.

Kartor med utmärkta områden som har benämnts ur dialektsynpunkt.

Den andra gruppens kartor skiljer sig från den första gruppens genom att eleverna (Šiauliai – 18%, Panevėžys – 38%) också skrev vilken dialekt som talas i de språkliga regioner som de hade avgränsat (se fig. 3).

Här har, liksom på den första gruppens kartor, främst centra för språkliga områden i västra Litauen markerats (detta framgår av Šiauliai-elevernas enkätsvar), vilka är ganska lätta att förknippa med den samogitiska dialekten: Plungė, Telšiai, Kretinga med flera. Enligt eleverna talas det runt Šiauliai, det vill säga i trakterna kring deras språkliga släktingar, på aukštaitiska. Elevernas inställningar, såsom ”Šiauliai-dialekten är vacker” (Šiaul_1(2)_M07), ”vacker, eftersom jag själv talar den” (Šiaul_3(3)_M06), visar att det så kallade dialektmindervärdeskomplexet¹² inte är typiskt för dem; de undersökta känner sig språkligt trygga. Ändå

¹¹ Elevernas kommentarer – att det som är korrekt inte nödvändigtvis värderas positivt – bekräftas av Fumio Inoues iakttagelser efter en undersökning av brittiska respondenters dialektföreställningar (Inoue 1999: 152).

¹² An. Dialect (inferiority) Complex (žr. Inoue 1999: 148).

Straipsniai / Articles

127

L A U R A G E R Ž O T A I T Ė

FIG. 3. Exempel på områden som markerats på kartorna och förknippats med en dialekt (Pn_1_M06)

Attityder till hemtrakterna uttrycktes sällan på elevernas kartor i de båda städerna. Det är svårt att säga om denna iakttagelse också skulle bekräftas av ett större antal sådana kartor.

Prototypiska aukštaitiska språkområden angavs oftare av elever i staden Panevėžys. På deras kartor avgränsades ofta även området kring deras hemstad Panevėžys. Det språk som talas där bedömer eleverna i ett något större sammanhang som omfattar närliggande dialektområden. Exempelvis anser de att aukštaitiska, som talas i Pasvalys och Panevėžys, är ”ful, inkorrekt, med avhuggna ändelser” (Pn_1_M57), medan den i Radviliškis, Panevėžys, Anykščiai och Utena är ”mycket vacker, jag tycker om den” (Pn_1_M57). Utöver Panevėžys anges också centrum i några andra regioner – Biržai, Pasvalys och Anykščiai – som aukštaitiska.

I den återstående delen av det litauiska språkområdet talas det inte längre aukštaitiska, utan – att döma av elevernas kommentarer – de etnografiskt grundade suvalkiska och dzūkiska dialekterna. Enligt elevernas kunskaper talas suvalkiska främst kring Kazlų Rūda, Marijampolė och Vilkaviškis, medan dzūkiska talas i trakterna kring Varėna och Alytus, som ligger i kärnområdet av den kulturella regionen Dzūkija (Ragauskaitė, Daugirdas 2010–2011: 23).

Det bör noteras att en stor del av de kartor som hänförts till den aktuella gruppen har markerats mycket otydligt av eleverna. På vissa kartor, där det är ganska tydligt

128

A c t a L i n g u i s t i c a L i t h u a n i c a LXXIV

De unga šiauliškiai och panevėžiškiai: dialektal självmedvetenhet och gränser på mentala kartor

FIGUR 4. Exempel på ett område som markerats på kartan och (inte) tilldelats dialekter (Pn_1_M83)

dialektområden markerade och exakt namngivna, finns det alltid också sådana områden som det inte står något om eller vid (se fig. 4).

På andra kartor hade främst elever från Panevėžys på olika sätt markerat språkliga regioner där man enligt deras uppfattning talar dialekt. I kartornas utkanter beskrev de vanligtvis sin dialekt så här: ”i nordöstra Litauen talar man aukštaitiska. I nordväst – žemaitiska” (Šiaul_2(2)_M02, Pn_1_M15) (se fig. 5).

På själva kartorna (se fig. 5) är de färgade områden som hänförts till den ena eller andra dialekten ofta inte tydligt åtskilda. Det är svårt att förstå utifrån sådana kartor var gränsen mellan nordväst (dvs. žemaitiska) och öst (dvs. aukštaitiska) går i elevernas föreställningsvärld. Därför är det svårt att dra slutsatser om elevernas uppfattning av vissa språkområdens dialektala tillhörighet och därmed om deras dialektala självmedvetenhet.

Kartorna från den första och i synnerhet den andra gruppen (även om de är otydligt markerade) visar att inte bara en tvådelad dialektindelning (žemaitiska och aukštaitiska), utan också ett fyrdelat system baserat på etnografiska grunder är djupt förankrat i elevernas medvetande: žemaičiai, aukštaičiai, dzūkai och suvalkiečiai (suvalkai) (se fig. 6).¹³

¹³ Samma resultat har framkommit i studier av unga žemaičiųs och studenter från olika städers attityder (Aliūkaitė 2011: 211; 2013: 12).

Straipsniai / Articles

129

LAURA GERŽOTAITĖ

FIGUR 5. Exempel på ett område som otydligt markerats på kartan och tilldelats dialekter (Pn_1_M37)

Den dominerar på kartorna över gymnasieeleverna i båda städerna¹⁴. På bara några av dem (Pn_1_M30, Pn_1_M31) anges att den södra och sydvästra delen av det litauiska språkområdet också är aukštaitisk ur dialektperspektiv.

Bara en elev känner till att det litauiska språkområdet ur etnografisk synvinkel delas in i fem regioner, inte fyra¹⁵. På de tillgängliga kartorna är den zon som motsvarar den södra delen av den nämnda femte regionen, dvs. Lill-Litauen,

¹⁴ Resultaten från en enkätundersökning som genomfördes 2010 som förberedande arbete för projektet ”Litauiska språket: ideal, ideologier och identitetsbrytningar” visade att den tvådelade klassificeringen av det litauiska språkets dialekter i vanliga språkanvändares medvetande allt oftare kompletteras med två kategorier: dzūkai- och suvalkiečiai-dialekterna. En sådan klassificering anses å ena sidan återspegla viss kunskap om hur det litauiska språkområdet delas in i regioner; å andra sidan är inte alla de dialektala särdrag som ligger till grund för indelningen av litauiska dialekter likvärdiga för varje språkanvändare. Även särdrag som vanligtvis inte har en särskiljande funktion kan fylla en sådan funktion, till exempel det så kallade dzūkavimas (Aliūkaitė 2013: 22). Detta fyrdelade dialektsystem infördes för att diskutera resultaten av analysen av litauiska dialekter i landets städer (se vidare Ramonienė, Krupickaitė 2013: 16–17, 40–53; Krupickaitė, Baranauskienė 2013: 40–51).

¹⁵ Šilutė distriktskommun räknas också till Lill-Litauens region på en karta från en elev i Panevėžys i den tredje gruppen (Pn_1_V21).

130

Acta Linguistica Lithuanica LXXIV

De unga šiauliškiai- och panevėžiškiai-talarnas dialektala medvetenhet: gränser på mentala kartor

FIG. 6. Litauiska dialekter ur skolelevers perspektiv (Šiaul_1(2)_M25)

Exempelvis har delar av Jurbarkas omgivningar oftare betecknats som högaitiska (suvalkiska) av skoleleverna och mer sällan som žemaitiska, eller också inte markerats eller kommenterats alls. Det bör tilläggas att även om en sådan indelning inte är exakt ur dialektologisk synvinkel, så är, som Aliūkaitė (2011: 211) påpekar, ”gränserna för språkkänslan”, som markerar dialektgränser på den kognitiva kartan, sällan desamma som gränserna för ”språkverkligheten” i perceptuell dialektologisk forskning.

Av några kartor i denna grupp (de är inte många) framgår att inte alla skolelever över huvud taget förstår hur dialekterna, eller till och med de regioner utifrån vilka nästan alla av dem delar in Litauen i fyra dialektområden, är belägna. Det går att förstå sammanblandningen av de angränsande väst- och sydhögaitiska områdena, eller, ur etnografisk synvinkel, de skilda suvalkiska och dzūkiska områdena. Det är svårt att hitta en förklaring till varför man talar sydhögaitiska, det vill säga dzūkiska, i den norra delen av žemaitiska dialektområdet, alltså i dess kärnområde, medan man talar žemaitiska i Litauens östra utkant. I vissa unga šiauliškiai- och panevėžiškiai-talares medvetande har således inte bara de dialektala gränserna, som undersöks i denna artikel, utan även gränserna mellan de etnografiska regionerna fått en felaktig eller oklar utformning.

Skolelevernas kommentarer i kartornas marginaler kompletterar bara informationen på själva kartorna. Skoleleverna i Šiauliai betecknade som žemaitiska

Straipsniai / Articles

131

LAURA GERŽOTAITĖ

och värderade (vacker eller ful, korrekt eller inkorrekt) de språkområden som markerats i Litauens nordvästra del och vars tillhörighet inte väckte några tvivel. I den norra och nordöstra delen värderades de markerade zonerna på dessa kartor oftast enbart. Deras dialektala (det vill säga högaitiska) tillhörighet angavs mycket sällan. Skoleleverna i Panevėžys markerade, benämnde och värderade områden i båda dialektområdena.

Det bör tilläggas att kommentarerna från gymnasieelever i Šiauliai på kartorna i denna grupp vittnar om en ganska positiv inställning till den žemaitiska dialekten. I de flesta fall är den varken begriplig eller vacker, men ”på sitt eget sätt intressant” (Šiaul_1(2)_M25). För skoleleverna i Panevėžys är den žemaitiska dialekten ofta inte bara ”vacker och intressant” (Pn_1_M38), ”[...] vackert klingande, mycket särpräglad [...]” (Pn_1_M41), utan också ”[...] unik” (Pn_1_M05).

Det är välkänt att en av de viktigaste faktorerna bakom en dialekts attraktionskraft är hur väl den överensstämmer med det så kallade standardspråket som används i television och radio (Aliūkaitė 2011: 211). Att döma av inställningen hos skoleleverna, av vilka de flesta i sina enkäter uppger att de behärskar šiauliai- eller högaitiska dialekter och mer sällan žemaitiska, värderas den žemaitiska dialekten mycket positivt bland eleverna trots att den inte uppfyller detta kriterium, och åtnjuter ett betydande prestigefullt anseende.

Högaitiska dialekten värderades på liknande sätt av skoleleverna i båda städerna. Till skillnad från den žemaitiska är den ”[...] en enkel, vanlig dialekt” (Pn_1_V41), ”[...] mycket välbekant” (Pn_1_M29), och därmed begriplig, men i vissa specifika språkområden, exempelvis kring Biržai och Rokiškis, ”[...] burdus och grov” (Pn_1_M18), kring Panevėžys ”[...] bondsk [...]” (Pn_1_M10) och kring Anykščiai ”[...] märklig” (Pn_1_M08).

En undersökning som Dovilė Krupickaitė och Viktorija Baranauskienė genomförde i litauiska städer visade att invånarna i de större städerna betraktade den högaitiska, snarare än den žemaitiska, dialekten som den mest prestigefyllda och vanligaste (Krupickaitė, Baranauskienė 2013: 43). Det bör tilläggas att respondenterna också urskilde den žemaitiska dialekten, som enligt uppgift konkurrerar med den suvalkiska.

Kartor där gränsen mellan de žemaitiska och högaitiska dialekterna anges (ganska) tydligt. 28 procent av gymnasieeleverna i Šiauliai och 36 procent av gymnasieeleverna i Panevėžys delade in det litauiska språkområdet i dialekter¹⁶.

För att överblicka förhållandet mellan dialekternas (regionernas) gräns och gränsen i skolelevernas medvetande har de tillgängliga kartorna jämförts med litauiska dialekter (se fig. 7).

¹⁶ För att inte förvanska exakta procentuppgifter har kartor med otydliga markeringar inte tagits med. De utgör 3 procent av alla kartor.

132

Acta Linguistica Lithuanica LXXIV

De unga šiauliškiai- och panevėžiškiai-talarnas dialektala självidentitet: gränser på mentala kartor

FIG. 7. Exempel på hur litauiska dialekter och deras gränser markeras på skolelevernas kartor (Pn_1_V58)¹⁷

På många skolelevers kartor (se exemplet på en sådan markering i fig. 7) motsvarar den inritade gränsen mellan samogitiska och aukštaitiska dialekter fram till områdena kring Kelmė eller Raseiniai den gräns som dialektologerna anger. Söderut har samogiternas dialektområde ofta krympt något på kartorna: små delar av omgivningarna kring Raseiniai och Jurbarkas, som lingvister vanligen betraktar som samogitiska, ingår inte i det. Längst i söder har skoleleverna mycket ofta utvidgat detta dialektområde något genom att hänföra den aukštaitiska Pagėgiai-zonen till det.

Registreringen av språkområden som markerats på kartorna (och alltså betraktats som dialektala) vid gränsen mellan två dialekter eller en bit från den åt båda hållen visar att de objektiva dialektgränserna (som lingvister dragit utifrån språkliga kännetecken) och de subjektiva (som finns i vanliga talares medvetande) skiljer sig något¹⁸ (se tabellen).

¹⁷ På kartan markeras den ungefärliga gränsen mellan samogitiska och aukštaitiska dialekter med en svart streckad linje (se LKA I, karta nr 1).

¹⁸ Genomförda undersökningar har visat att invånarna i Litauens större städer känner till gränsen mellan samogitiska och aukštaitiska dialekter tämligen väl (Krupickaitė, Baranauskienė 2013: 40–53).

Straipsniai / Articles

133

LAURA GERŽOTAITĖ

TABELL. Samogitiska dialektens östra gräns enligt skolelever i Šiauliai och Panevėžys¹⁹

Språkområden; Ž+A²⁰; Ž+A²; Ž+S?; Ž+?; Ž; Ž?; A; A?; S+?;? (?+?); S; M¹; Šiauliai; Pakruojis; Šilalė; Kelmė; Radviliškis; Raseiniai; Jurbarkas; Tauragė; Pagėgiai; Šilutė; Mažeikiai; Akmenė; Joniškis; Telšiai

134

Acta Linguistica Lithuanica LXXIV

Jaunųjų šiauliškių ir panevėžiškių tarminė savimonė: ribos mentaliniuose žemėlapiuose

En betydande andel av eleverna i Šiauliai (se tabellen) drog gränsen mellan de två dialekterna i norr vid mötet mellan Akmenė- och Joniškisområdena. Akmenėområdet eller delar av det hänfördes alltså av dem till den samogitiska dialekten.

Eleverna i Panevėžys flyttade ofta denna gräns ännu längre österut och hänförde till det samogitiska dialektområdet inte bara Akmenė, utan även Joniškis- och Radviliškisområdena, eller delar av dem, som av lingvister betraktas som högaititiska (se tabellen).

Det var endast eleverna i Šiauliai som något oftare drog dialektgränsen ungefär mitt i Šiauliai-regionen (se fig. 8).

Bara några få elever i Panevėžys skilde åt de samogitiska och högaititiska dialekterna ungefär mitt i detta område. På de kartor som hänfördes till den aktuella gruppen betraktade nästan alla elever i Panevėžys Šiauliaiområdet som samogitiskt (se fig. 9).

Kelmėområdets dialekttillhörighet föreföll ganska tydlig för eleverna i båda städerna. Nästan alla unga panevėžiškiai och en betydande andel av de unga šiauliškiai angav att man talar samogitiska där. På kartor från några av de tillfrågade i Šiauliai (liksom i dialektologiska arbeten), till skillnad från kartorna från respondenterna i Panevėžys, drogs vid Kelmėområdet inte en utan två dialektgränser – mellan de samogitiska och högaititiska dialekterna.

Som framgår av kartorna från de unga i Šiauliai kan Raseiniaiområdet endast med vissa förbehåll hänföras till det samogitiska dialektområdet. Liknande resultat erhölls när uppgifterna från eleverna i Panevėžys kartor sammanställdes.

Jurbarkasområdet är mycket ofta inte alls utmärkt på kartorna från eleverna i Šiauliai. Gymnasieeleverna i Panevėžys hänförde Jurbarkas kommuns territorium till den samogitiska dialekten.

Det var svårt för eleverna i båda städerna att ange Pagėgiaiområdets dialekttillhörighet (i dialektologin betraktas området som en enklav med västaukštaitiska kauniškiai). Större delen av de unga i Šiauliai kunde inte knyta detta område till någon bestämd dialekt. De övriga betraktade det som samogitiskt. Nästan alla elever i Panevėžys, även de som skilde de samogitiska från de högaititiska dialekterna ganska exakt, angav det dialektalt högaititiska Pagėgiaiområdet som samogitiskt.

Nästan enhälligt hänförde de unga šiauliškiai och panevėžiškiai Šilalėområdet, liksom Šilutėområdet, till den samogitiska dialekten.

¹⁹ Vid de orter som i tabellen markerats med fetstil anges dialektologins gräns mellan de samogitiska och högaititiska dialekterna (se LKA I, karta nr 1).

²⁰ I tabellen används följande förkortningar för de dialektala (etnografiska) enheter som de unga respondenterna angett: Ž – samogitisk dialekt, A – högaititisk dialekt, S – suvalkisk dialekt, ML – Lill-Litauen. Ett frågetecken markerar språkområden som eleverna betecknat som dialektala men inte kopplat till någon dialekt. För att skilja mellan svaren från respondenterna i Šiauliai och Panevėžys används förkortningarna för respektive stad: Šl och Pn.

²¹ Antalet förekomster anges inom parentes.

Straipsniai / Articles

135

LAURA GERŽOTAITĖ

FIG. 8. Dialekttillhörigheten i gränsområdena enligt Šiauliais skolelevers uppfattning

136

Acta Linguistica Lithuanica LXXIV

De unga Šiauliai- och Panevėžysbornas dialektala självmedvetenhet: gränser på mentala kartor

FIG. 9. Dialekttillhörigheten i gränsområdena enligt Panevėžys skolelevers uppfattning

Straipsniai / Articles

137

LAURA GERŽOTAITĖ

Av det som sagts framgår att uppfattningen om den geografiska gränsen för žemaitiska dialekten varierar kraftigt på vissa unga Šiauliai- och Panevėžysbors kartor: på några kartor flyttas gränsen för žemaitiskaområdet obetydligt eller något längre österut, på andra krymps området avsevärt västerut.

Det var svårt för de unga som deltog i studien att avgränsa det aukštaitiska dialektområdet. Som framgår av kartorna och kommentarerna urskiljer skoleleverna endast det aukštaitiska området i norra och nordöstra Litauen (alltså nästan hela det etnografiska Aukštaitija), där man enligt uppgift oftare talar aukštaitiska och betydligt mer sällan nordaukštaitiska och östaukštaitiska dialekter (se fig. 7). Aukštaitiska dialektområdet avgränsades på ett mycket likartat sätt på kartor som ritades av skolelever som tillfrågades i en studie genomförd i andra litauiska städer.

Mycket sällan markerade skolelever i Šiauliai och Panevėžys, liksom i andra städer, att man även talar aukštaitiska i Litauens sydvästra del (Šiaul_2(3)_V08, Šiaul_2(3)_V10). De vanligaste beteckningarna för det sydvästra litauiska språkområdet är suvalkų tarmė (Šiaul_2(2)_M08), suvalkai (Šiaul_2(3)_M04), suvalkietiška (Pn_1_M01), suvalkiečių (Pn_1_M42). Detta visar, enligt Rima Bakšienė (Bakšienė 2015: 8), att ”sett ur den vanlige språkbrukarens perspektiv betraktas suvalkai som en egen terminologisk enhet; i den vanlige språkbrukarens medvetande är det inte vanligt att hänföra dem till aukštaitiai”.

Även dzūkai, eller sydaukštaitiai ur dialektologisk synvinkel, bör betraktas som en egen terminologisk enhet; på skolelevernas kartor avgränsas deras område separat eller tillsammans med det nämnda suvalkaiområdet. De unga deltagarna i undersökningen var särskilt benägna att blanda ihop dessa två områden²². Vissa skolelever från andra städer, exempelvis elever som representerade gymnasier i Biržai och tillfrågades inom projektet, skrev, som framgår av deras kartor, helt enkelt att de inte visste vilken dialekt man talar i detta område, eller markerade det inte alls.

De få kommentarer om dialekter som Šiauliais skolelever skrivit i kartornas marginaler (det bör påminnas om att mycket få kartor kunde hänföras till denna grupp) skiljer sig inte från Šiauliai-elevernas anteckningar på kartorna i den andra gruppen. För dem är žemaitiska dialekten ”mycket vacker, förstås, svår att förstå, men den äkta (felaktiga)” (Šiaul_2(3)_M07). Aukštaitiska dialekten är modersmålet, vilket särskilt framgår av gymnasieeleverna i Panevėžys syn på den, och därför den vackraste, närmaste (”Östaukštaitiska dialekten. Den står mig närmast” (Pn_1_V53)), mest begripliga (”[...] jag förstår bäst hur människor från Aukštaitija talar” (Pn_1_M80), ”Aukštaitiska är enligt min mening den mest begripliga dialekten” (Pn_1_V22)) och mest korrekt, eftersom den ”[...] mest påminner om standardspråket” (Pn_1_M52).

²² Liknande resultat erhöll Žilvytis Šaknys: det var särskilt svårt för den yngre generationens informanter att avgränsa Dzūkijas region (Šaknys 2012: 135).

138

Acta Linguistica Lithuanica LXXIV

Jaunųjų šiauliškių ir panevėžiškių tarminė savimonė: ribos mentaliniuose žemėlapiuose

SLUTSATSER

Analysen av de data som samlats in genom kartuppgiften bland gymnasieelever i Šiauliai och Panevėžys ledde i många fall till samma slutsatser som tidigare studier utförda enligt den perceptuella dialektologins principer.

Den stora majoriteten av de unga språkbrukarna markerade och namngav på kartan tämligen exakt de områden med samogitiska och aukštaitiska dialekter som det råder minst tvekan om, det vill säga de prototypiska områdena. På en betydande del av kartorna angavs att man talar dialekt endast i hemtrakterna eller även i de omgivande trakterna.

I motsats till vad som hävdas i etnologiska studier är eleverna tämligen väl bekanta med det litauiska dialektsystemet – aukštaitiska och samogitiska: den gräns som dragits upp inom dialektologin för att skilja dem åt sammanfaller till stor del med de perceptionsisoglosser som framträder på kartorna.

Det område av aukštaitiska dialekten som formats i de unga Šiauliai- och Panevėžysbornas medvetande omfattar endast de västliga aukštaiterna Šiauliai enligt den dialektologiska indelningen samt en del av de östliga aukštaiterna. Det återstående området av det litauiska språket, som inte förknippas med aukštaitiska dialekten, benämns med namnen på de etnografiska regionerna suvalkierna (eller suvalkerna) och dzukerna.

LITERATŪRA

Aliūkaitė Daiva 2007: Tarminio kalbėjimo estetinė vertė: nuostatų tyrimas. – Tekstai ir kontekstai 1, 211–223.

Aliūkaitė Daiva 2008: Tarminio kalbėjimo suprantamumas: apriorinės eilinių kalbos bendruomenės narių nuostatos. – Lietuvių kalba 2. Prieiga internete: http://www.lietuviukalba.lt/index.php/lietuviu-kalba/article/view/4/4.

Aliūkaitė Daiva 2009: Perceptyviniai dialektų tyrimai: mentalinis žemėlapis. – Respectus Philologicus 15(20), 164–179.

Aliūkaitė Daiva 2011: Jaunųjų žemaičių raiškos idealai: sąmoningosios nuostatos. – Respectus Philologicus 20(25), 209–220.

Aliūkaitė Daiva 2013: Horizontalusis ir vertikalusis kalbos kontinuumo skaidumas: XXI amžiaus kalbėjimo variantai paprastojo kalbos vertintojo požiūriu. – Taikomoji kalbotyra 2. Prieiga internete: http://taikomojiikalbotyra.lt/lt/2013/03/horizontalusis-ir-vertikalusis-kalbos-kontinuumo-skaidumas-xxi-amziaus-kalbejimo-variantai-paprastojo-kalbos-vertintojo-poziuriu.

Straipsniai / Articles

139

LAURA GERŽOTAITĖ

Aliūkaitė Daiva, Merkytė Erika 2009: Sociolingvistinis terminų kodų taisyklingumo tyrimas. – Kalbos kultūra 82, 259–274.

Bakšienė Rima 2015: Terminio kalbėjimo savivertė ir gyvybingumas: XXI a. pradžios Šakių ir Jurbarko šnektos. – Lietuvių kalba 9. Prieiga internete: http://www.lietuviukalba.lt/index.php/lietuviu-kalba/article/viewFile/172/140.

Dailey-O’Cain Jennifer 1999: The Perception of Post-Unification German Regional Speech. – Handbook of Perceptual Dialectology 1, ed. by Dennis R. Preston. Amsterdam, Philadelphia: John Benjamins Publishing Company, 227–242.

Diercks Willy 2002: Mental Maps. Linguistic-Geographic Concepts. – Handbook of Perceptual Dialectology 2, ed. by Daniel Long, Dennis R. Preston. Amsterdam, Philadelphia: John Benjamins Publishing Company, 51–70.

Evans Betsy 2002: Attitudes of Montreal Students towards Varieties of French. – Handbook of Perceptual Dialectology 2, ed. by Daniel Long, Dennis R. Preston. Amsterdam, Philadelphia: John Benjamins Publishing Company, 71–93.

Inoue Fumio 1999: Subjective Dialect Division in Great Britain. – Handbook of Perceptual Dialectology 1, ed. by Dennis R. Preston. Amsterdam, Philadelphia: John Benjamins Publishing Company, 161–176.

Inoue Fumio 1999a: Classification of Dialects by Image. – Handbook of Perceptual Dialectology 1, ed. by Dennis R. Preston. Amsterdam, Philadelphia: John Benjamins Publishing Company, 147–159.

Kalnius Petras 2006: Aukštaitijos ir Žemaitijos paribio vietinių gyventojų savimonė. – Lietuvos etnologija 6(15), 95–121.

Kalnius Petras 2006a: Aukštaitiškumas lietuviškosios tapatybės kontekste. – Aukštaičių tapatumo paieškos, sud. Vitalija Vasiliauskienė. Kaunas: Žiemgalos leidykla, 66–88.

Krupickaitė Dovilė, Baranauskienė Viktorija 2013: Regioniniai kalbų vartojimo Lietuvos miestuose ypatumai. – Miestai ir kalbos 2. Sociolingvistinis Lietuvos žemėlapis, sud. Meilutė Ramonienė. Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla, 9–20.

LKA I – Lietuvių kalbos atlasas 1. Leksika, ats. red. Kazys Morkūnas. Vilnius: Moks-las, 1977.

Long Daniel 1999: Geographical Perception of Japanese Dialect Regions. – Handbook of Perceptual Dialectology 1, ed. by Dennis R. Preston. Amsterdam, Philadelphia: John Benjamins Publishing Company, 177–198.

140

Acta Linguistica Lithuanica LXXIV

Jaunųjų šiauliškių ir panevėžiškių tarminė savimonė: ribos mentaliniuose žemėlapiuose

Mikulėnienė Danguolė, sud. ir aut., Meiliūnaitė Violeta, sud. ir aut. 2014: XXI a. pradžios lietuvių tarmės: geolingvistinis ir sociolingvistinis tyrimas (žemėlapiai ir jų komentarai). Vilnius: Briedis.

Papaurelytė Silvija, Župerka Kazimieras 2010: Lietuvos etninių sričių gyventojų charakterio bruožai kalbos pasaulėvaizdyje. – Kalbos kultūra 83, 185–201.

Petrulis Valdas 2005: Žemaitijos etninės savimonės regiono erdvinė struktūra. – Geografijos metraštis 38(1), 163–175.

Preston Dennis 1989: Perceptual Dialectology: Nonlinguists’ Views of Areal Linguistics. Dordrecht: Foris.

Preston Dennis 1999: Introduction. – Handbook of Perceptual Dialectology 1, ed. by Dennis R. Preston. Amsterdam, Philadelphia: John Benjamins Publishing Company, xxiii–xl.

Preston Dennis 1999a: A Language Attitude Approach to the Perception of Regional Variety. – Handbook of Perceptual Dialectology 1, ed. by Daniel Long, Dennis R. Preston. Amsterdam, Philadelphia: John Benjamins Publishing Company, 359–373.

Ragauskaitė Alma, Daugirdas Vidmantas 2010–2011: Dzūkijos kultūrinis regionas. – Annales Geographicae 43–44, 16–28.

Ramonienė Meilutė, Krupickaitė Dovilė 2013: Įvadas. Miestai ir sociolingvistika. – Miestai ir kalbos 2. Sociolingvistinis Lietuvos žemėlapis, sud. Meilutė Ramonienė. Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla, 9–20.

Savoniakaitė Vida 2003: Aukštaičiai apie savo tradicinę kultūrą. – Tautosakos darbai 18(25), 120–133.

Savoniakaitė Vida 2007: Bendra, bet sava: apie šiuolaikinius aukštaičius. – Lietuvos kultūra. Aukštaitijos papročiai, sud. Rasa Paukštytė-Šaknienė, Vida Savoniakaitė, Žilvytis Šaknys, Irma Šidiškienė. Vilnius: LII leidykla, 120–133.

Šaknys Žilvytis 2012: Etnografiniai regionai Lietuvoje: šiuolaikinio jaunimo požiūris. – Tautosakos darbai 43, 126–142.

Straipsniai / Articles

141

LAURA GERŽOTAITĖ

Dialectal Self-awareness of the Young Inhabitants of Šiauliai and Panevėžys: Borders in Mental Maps

SUMMARY

The dialectal images that reveal the dialectal self-awareness of the schoolchildren of two cities – Šiauliai and Panevėžys – are discussed in the article. A questionnaire designed according to the principles of sociolinguistics, dialectology and perceptive dialectology served as a research tool. The data collected according to the first task in the questionnaire – the mental map – were drawn on in this work. Most attention was devoted to the analysis of the subjective maps (existing only in the self-awareness of the ordinary language user), which revealed the Lithuanian dialectal classification.

The analysis of the data of the task of the map collected in the cities of Šiauliai and Panevėžys in most cases led to the same conclusions which had already been drawn when employing the methods of perceptive dialectology.

In the given map most young language users rather precisely marked and named the areas of the prototypical Samogitian and Aukštaitian dialects, which raised no doubts. It was pointed out in the greater part of the maps that the dialects were only spoken in native areas or also in the surrounding environs. The schoolchildren were a little more in favour of the not very regular but beautiful dialect of the Samogitian dialectal area or the dialect of the neighbouring Šiauliai region.

Contrary to some ethnologists’ research, the analysis of the data gathered in border towns demonstrated that the schoolchildren are rather well aware of the border between the Lithuanian dialects – Samogitian and Aukštaitian – drawn in dialectology. Nevertheless, the binary classification of Lithuanian dialects given by dialectologists and the one existing in the self-awareness of the nave language user is different. In the self-awareness of the young responders the language area attributed to the Aukštaitian dialect encompasses one-third of the area of this dialect only. Quite a large area of the rest of the Southern and South-western dialectological Aukštaitian is comprised of the people of Suvalkija and Dzūkija who are considered dialectal units by ordinary language users.

Įteikta 2016 m. sausio 8 d.

LAURA GERŽOTAITĖ

Lietuvių kalbos institutas

Petro Vileišio g. 5, LT-10308, Vilnius, Lietuva

[email protected]

142

Acta Linguistica Lithuanica LXXIV