ERIKA RIMKUTĖ

Vytautas Magnus-universitetet

ORCID-id: orcid.org/0000–0003–0858–8593

Forskningsområden: korpuslingvistik, datorlingvistik, automatisk morfologisk analys, automatisk syntaktisk analys, språkvård, morfemik, fasta ordkombinationer.

DOI: doi.org/10.35321/all88–16

Rita Miliūnaitė

VARIERANDE OCH NYA FÖRETEELSER I LITAUISKA SPRÅKET I BÖRJAN AV XXI ÅRHUNDRADET: SYSTEMATIK OCH FÖRÄNDRINGARNAS RIKTNINGAR

Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2022, 721 s. DOI doi.org/10.35321/e-pub.42.lietuvių-kalbos-pokyčiai ISBN 978-609-411-322–2

I slutet av 2022 gav Lietuvių kalbos institutas ut Rita Miliūnaitės monografi Varierande och nya företeelser i litauiska språket i början av XXI århundradet: systematik och förändringarnas riktningar. I denna recension översiktligt behandlas denna bok.

Monografins författare fortsätter systematiskt sin forskning om språkets variation. Enligt R. Miliūnaitė omfattar ”[s]pråkets variationsforskning många teoretiska och praktiska aspekter: variantens identitet, deras klassifikation, funktion i bruket, inbördes konkurrens, språkförändringar, förhållandet till språknormerna samt språkplanering och andra liknande frågor.” (s. 9). En sådan forskningsinriktning är välkommen, eftersom den bevarar den tanke som betonas i R. Miliūnaitės arbeten av olika slag, att språket bör förändras (kodifieras) genom varianter. Eftersom det, utöver R. Miliūnaitės arbeten, inte finns många teoretiska och praktiska (eller halvt teoretiska, halvt praktiska) undersökningar av variation, är denna monografi en mycket behövlig publikation för såväl teoretiker som praktiker som intresserar sig för språknormering.

Recenzijos / Reviews

309

ERIKA RIMKUTĖ

Som det sägs i förordet (s. 9) får ”[l]äsarna i denna bok ett systematiskt synsätt på det föränderliga skiktet i det nutida offentliga litauiska språkbruket.” Detta är samtidigt ”ett försök att blicka in i det litauiska språkbrukets omätliga områden och urskilja de viktigaste orienteringspunkterna, som skulle göra det möjligt att förstå hur det offentligt använda standardspråket och dess normer fungerar och förändras i början av XXI århundradet.” (s. 9). På sidan 11 presenterar R. Miliūnaitė tydligt monografins kärna och samtidigt dess teoretiska och praktiska värde: ”den presenterade klassifikationen kan utgöra grund för att göra kodifieringen av det litauiska standardspråket mer systematisk och målmedveten, och för att bedöma brukstendenserna hos inte enskilda språkföreteelser utan större systemiska grupper av dem. Detta gör det möjligt att ur ett tidsperspektiv mer konsekvent ompröva innehållet i språk rekommendationerna och bedöma deras genomslag på utvecklingen av standardspråkets normer, och med ett ännu bredare perspektiv reflektera över innebörden och värdet hos själva standardspråket som varietét i dagens föränder‐liga värld.”

Några ord vidare om monografins struktur. Bokens struktur är tydlig och logisk. Listorna över illustrationer och tabeller i början av boken hjälper läsaren att bättre förstå strukturen (monografin innehåller rikligt med av författaren utarbetade scheman och tabeller samt reklam, skärmbilder och annat från det offentliga bruket; kvaliteten på vissa av dem är visserligen inte särskilt god, bilden är suddig, t.ex. på s. 179, 181, 185, 190, 387 och på många andra ställen), liksom det tydligt utformade och informativa innehållet. I förordet (s. 10) presenterar författaren själv bokens struktur och kärna så här: ”[m]onografin är utformad så att man, genom att undersöka fenomenet hos dagens föränderliga standardspråk, går från de mest konkreta språkbruksföreteelserna och deras förändringar till mer allmänna ting – dynamiska särdrag hos standardspråket som en av nationalspråkets varieteter – i syfte att blottlägga sambandet och riktningarna mellan dessa mikro- och makroförändringar.”

Som brukligt i vetenskapliga arbeten inleds monografin med en Inledning, där nödvändiga element presenteras: syfte, objekt, aktualitet, nyhet och så vidare. I denna del behandlas också de viktigaste termerna: standardspråk, substandard, variation, språknorm, kodifiering; undersökningens metodologi presenteras. Därefter presenteras i monografins första del, ”Skapandet av en systematik för varierande och nya språkföreteelser”, alla normerande publikationer som utarbetats för det litauiska språket samt olika resurser (visserligen är inte alla offentligt tillgängliga). Detta bör ses som en av monografins fördelar, eftersom den också kan betraktas som en handbok över det nutida litauiska språknormeringsarbetet (liksom arbetet från något tidigare år); där förklaras utförligt vad man kan hitta och var, samt hur de olika publikationerna skiljer sig åt. I denna del ägnas fortsatt stor uppmärksamhet åt Samlingen av varierande och nya språkföreteelser (härefter – Samlingen): det förklaras vilka uppgifter som har klassificerats och hur, Samlingens struktur presenteras mycket utförligt, och denna del av monografin avslutas med en betoning av Samlingens teoretiska värde och möjligheterna till praktisk tillämpning.

310

Acta Linguistica Lithuanica LXXXVIII

Rita Miliūnaitė. Įvairuojantys ir nauji lietuvių kalbos reiškiniai XXI a. pradžioje: sistematika ir pokyčių kryptys

Monografins andra del är tämligen traditionell (vilket inte betyder att den är ointressant eller ovärderlig): här behandlas språknormerna, deras förändringar, variation och brukstendenser enligt de sedvanliga språkliga nivåerna (lexikon, ordbildning, morfologi och syntax) och den klassifikation som är vanlig i normerande publikationer. I motsvarande underavsnitt förklaras varför och hur språkliga enheter varierar; vissa exempel presenteras mycket utförligt, andra ges som illustrativa exempel på motsvarande deltema. Det bör dock berömmas att boken innehåller gott om väl valda exempel, genom vilka man kan förstå hur språket förändras, vad som orsakar osäkerhet och väntar på ytterligare forskning.

Den tredje delen av boken, ”Standardspråkets och dess företeelsers dynamik”, framstod som den mest intressanta (och man kan nog säga – den värdefullaste). Här finns förklaringar till vart det litauiska standardspråket är på väg, vad som avgör detta och på vilket sätt dessa tendenser liknar utvecklingen hos andra standardspråk. Man måste erkänna att det i litauisk språkvetenskap saknas en vetenskapligt grundad analys av standardspråkets förändringar och ett perspektiv baserat på andra språks erfarenheter. Denna del kommer fortsättningsvis att ägnas stor uppmärksamhet, och många citat återges, så att de som kanske inte finner tid att läsa hela den här behandlade monografin ska få en så fullständig bild som möjligt.

Monografin avslutas med sammanfattande slutsatser, käll- och litteraturförteckningar samt en utförlig sammanfattning på engelska. Både själva arbetet och litteraturförteckningen visar att författaren har använt många utländska och litauiska forskares arbeten. Man kan hävda att författaren är väl förtrogen med sitt forskningsområde och därför kan ge en tämligen objektiv bild av det litauiska standardspråket i de övriga europeiska språkens kontext.

Som man kan förvänta sig är monografins språk klart, logiskt och korrekt. Texten flyter väl och är lättläst. Endast några få korrekturfel slank igenom, t.ex. på s. 139 i följande mening: ”Till exempel utgör lånord med rötter från engelskan cirka 30 procent av alla nya ord som registrerats i ND, betydligt mindre (i fallande ordning) från franska, italienska, japanska, ryska, spanska och arabiska (en del av dem kom utan tvekan också in via engelska (författarens fetstil – E. R.) språket […]”

Nedan behandlas monografins viktigaste särdrag, och samtidigt tas några preciseringbara och diskutabla ställen i monografin upp. Som en viktig fördel med denna monografi betonas ambitionen att systematiskt beskriva språkvarianterna (det är inte för inte som ordet systematik också nämns i bokens titel), eftersom man ofta stöter på situationer där vissa språknormer inte helt motsvarar systematikens princip och därför är svåra att tillämpa praktiskt och att förklara för andra hur och varför de bör tillämpas.

Sammanfattningsvis kan monografins fördel presenteras med stöd av det syfte som författaren själv formulerat i Inledningen (s. 22): ”Undersökningens syfte är att skapa en metodologisk grund för kvantitativ och kvalitativ analys av de mest karakteristiska företeelserna i det föränderliga litauiska standardspråkets bruk, att presentera en systematisk samling av dessa företeelser,”

Recenzijos / Reviews

311

ERIKA RIMKUTĖ

att fastställa de viktigaste tendenserna i standardspråkets bruk samt förändringarnas riktningar.” Det bör understrykas att författaren lyckades uppnå det uppställda målet. Publikationen betonar således metodologi och systematik. Monografin ägnar stor uppmärksamhet åt Samlingens struktur och åt att förklara klassifikationen av de företeelser som presenteras där.

Värdet hos den Samling som behandlas i monografin illustreras bäst av följande utdrag ur boken på s. 129: ”Att sammanställa och komplettera Samlingen innebär i grunden en systematisk registrering av de typer av VNSF¹ som fungerar i det nutida bruket och av deras konkreta uttryck. Detta är en nödvändig förutsättning och utgångspunkt för fortsatt forskning om standardspråkets variation. Med andra ord behövs Samlingen för att undersöka förändringar och tendenser i bruket. Utan en referenspunkt, utan kunskap om brukets och kodifieringens ställning, kan man inte fastställa själva förändringarna, och det blir svårare att känna igen nya företeelser. Samlingen av VNSF är således ett metodologiskt verktyg för att mäta förändringar i bruket och bättre se deras karaktär: om det är en ny förändring eller en transformation av en redan befintlig företeelse, om förändringen är enstaka eller systematisk.”

Det bör framhållas att monografin ”har valt ett lingvistiskt, inte ett sociolingvistiskt perspektiv på språkets variation” (s. 24). Å ena sidan är detta ett traditionellt synsätt på språknormer, å andra sidan skriver författaren vidare (s. 24): ”det sociolingvistiska perspektivet förbigås inte heller helt i monografin: det är viktigt för att förstå det allmänna sammanhanget i relationerna mellan samhälle och språk, vilket avgör standardspråkens dynamik”. Detta påstående kan man instämma i, eftersom man särskilt i monografins tredje del också finner en sociolingvistisk aspekt på språk analysen, det vill säga hur standardspråket utvecklas under poststandardiseringsperioden.

Även om författaren sannolikt inte hade detta som mål kan man hävda att boken också kan användas som studiematerial, eftersom den innehåller de viktigaste systematiserade definitionerna, presenterar källor som är relevanta för språknormeringen, behandlar talrika normeringsfall på olika språknivåer och ger aktuella exempel.

Ur ett historiskt perspektiv kan R. Miliūnaitės översikt över normerande publikationer vara användbar. Särskilt stor uppmärksamhet ägnas åt Språkliga råd (båda utgåvorna), men det är förståeligt, eftersom denna publikation är en bok ägnad åt behandlingen av det litauiska språkets nutida normer (från 1970- och 1980-talen i förra århundradet); många andra publikationer och rekommendationer har utarbetats på dess grund, och en stor del av de nu gällande språknormerna kommer från denna publikation (det finns naturligtvis också många normer som fastställdes tidigare och som fortfarande är aktuella). Publikationen presenteras objektivt; man undviker inte heller att visa inkonsekvenser, men med hänsyn till omständigheterna kring dess tillkomst är sådana brister förståeliga.

Som ytterligare ett argument för att Samlingen också kan användas i undervisnings- och inlärningssyfte kan man nämna följande tanke av R. Miliūnaitė: ”När jag sammanställde samlingen av VNSF framträdde de områden av språkföreteelser som varierar mest, och det blev synligt var standardspråkets

^¹ I monografin betecknas varierande och nya språkföreteelser med denna förkortning.

312

Acta Linguistica Lithuanica LXXXVII

Rita Miliūnaitė. Įvairuojantys ir nauji lietuvių kalbos reiškiniai XXI a. pradžioje: sistematika ir pokyčių kryptys

språknorm inte är stark. Dessa uppgifter kan användas i undervisningen i standardspråket genom att stärka själva normernas införande och visa normvarianternas nyanser, i stället för att tillämpa den föråldrade metoden att rätta fel.” (s. 27).

Det kan diskuteras om det var värt att ta med en föråldrad språkföreteelse, t.ex. iš kalno i betydelsen ’i förväg’, eller mycket atypiska dialektala fall i nutida språk, t.ex. prie su įnagininku (prie vokiečiais). Man kan naturligtvis invända mot denna recensents uppfattning och hävda att Samlingen bör innehålla alla hittills fastställda icke-normativa och varierande fall (det bör framhållas att texten, när vissa fall behandlas mer utförligt, inte ägnar uppmärksamhet åt sådana sällsynta och atypiska fall). Men frågan är hur länge olika moderna samlingar och normerande publikationer ska fortsätta att nämna sådant som inte längre är aktuellt i dagens språk. Sådana fall finns ju dokumenterade i tidigare utgivna publikationer och kan vid behov hittas där; därför är det inte längre värt att upprepa dem i nya arbeten.

Författaren hamnar i en föga avundsvärd situation när hon vill behandla en företeelse som väcker mycket diskussion, t.ex. ordet sekantis, som behandlas på s. 187–190. Informationen är verkligen omfattande: flera litauiska ordböcker, normerande publikationer och en rysk ordbok jämförs. Av all denna information framgår tydligt för läsarna att ”det är uppenbart att dessa betydelser hos verbet sekti och participet sekantis, –i, vilka motsvarar de ryska betydelserna ’наступающий, появляющийся непосредственно вслед за кем, чем–л., ближайший по очереди’ och ’вот такой, именно такой, который следует далее’, inte är resultatet av litauiskans naturliga utveckling” (s. 190). Det beskrivs också att betydelsen hos sekantis ganska inkonsekvent presenterades i Dabartinės lietuvių kalbos žodyne och i Språkliga råd. Och hela denna diskussion avslutas med slutsatsen: ”För att tydligare definiera normerna för betydelsevarianterna hos denna typ av ord krävs en mycket utförlig analys av språkbruksdata, som skulle göra det möjligt att avsevärt precisera ordböckernas definitioner av ordens betydelser” (s. 190). Det verkar dock inte råda brist på diskussioner i frågan, och författaren nämner själv på s. 187 följande arbeten om ämnet: ”Vosylytė 1978: 48–50; Jakaitienė 1986: 104; Adomėnas 1995: 3–4; Kniūkšta 2008: 236–244; Razauskas 2008: 224–235”. Kanske saknas det helt enkelt ett beslut från språknormerarna (även om tiden för detta sedan länge är mogen) om vad man ska göra med betydelsen hos sekantis ’nästa, kommande, framtida’? Detta är inte en förebråelse mot R. Miliūnaitė, eftersom författaren självfallet inte behöver lösa ett diskutabelt fall i denna monografi; det är helt enkelt en illustration av en språkföreteelse som under många år inte tydligt har beskrivits i normerande publikationer. De språkbrukare som endast analyserar normerande publikationer, till exempel DLKŽ och språkråden på portalen https://ekalba.lt/ (och inte denna monografi eller artiklar ägnade åt ämnet), får ingen tydlig information om huruvida sekantis i dagens språk får användas i betydelsen ’nästa, kommande, framtida’ eller inte.

Författaren kan berömmas för att hon avslutar underavsnittet om semantiska kalker med följande sammanfattande stycke: ”[k]riteriet för semantisk motivation är ett av

Recenzijos / Reviews

313

ERIKA RIMKUTĖ

kodifieringens principer – uttrycket för systematik. För att tillämpa det vid avgörandet av normfrågor måste man stödja sig på noggrant undersökta och jämförda semantiska strukturer hos de medlemmar som bildar variationerna. Som vissa exempel visade är dock de litauiska lexikografiska källorna inte alltid tillförlitliga i detta avseende. Dessutom är detta kriterium ensamt inte tillräckligt, eftersom det kan kollidera med andra principer och kriterier (renhet, distinktivitet, normeringstradition osv.). Därför kan varje normerare uppfatta samspelet mellan dessa kriterier på olika sätt, och här uppstår subjektivitet (på grund av åldersfaktor, språklig erfarenhet, facklig utbildning, syn på innovationer och så vidare).” (s. 198). Det är alltså tydligt att språknormerarna har haft och även framöver kommer att ha allt mer arbete med hur betydelser hos litauiska ord som länge har använts och som nyligen sprids ska behandlas; dessa betydelser uppkommer oftast till följd av påverkan från andra språk.

Monografin innehåller exempel på nya fraseologismer och retoriska fraser (t.ex. ir taip; ir ne; ir taškas; ne, negirdėjau). Man skulle naturligtvis önska att de vore ännu fler, eftersom det i normerande källor (även när de är digitaliserade) nästan är omöjligt att hitta information om nya, särskilt fasta språk enheter. Det återstår att försöka hitta sådana uppgifter i någon artikel, recension eller liknande. Såsom redan har nämnts flera gånger är denna monografi därför mycket användbar också som praktisk källa för dem som arbetar med litauiska.

För språkpraktiker är kapitlet ”Ordbildningsföreteelser” värdefullt, eftersom det, som bekant, hittills inte har utarbetats någon Språkrådsbok ägnad åt ordbildning. Icke-normativa ordbildningsföreteelser har samlats på ett ställe endast i listan över språkfel; de kan också hittas i Samlingen. Författaren presenterar dessutom nya språkfakta som framträtt i Nyordsdatabasen eller andra källor, exempelvis behandlar hon tämligen utförligt brukstendenserna hos avledningar med suffixet -ietis, tendensen att bilda nya avledningar med den andra ledens oförändrade ändelse och så vidare.

I detta kapitel överraskade det något att främst de slangord med suffixen -(i)akas som kommit från ryskan fortfarande är aktuella (t.ex. mobiliakas, nauj akas), -ovas (t.ex. stiliovas), -kė (t.ex. labdarkė) och andra. Å andra sidan finns det ingen anledning att förvånas alltför mycket, eftersom språket i det offentliga bruket, enligt R. Miliūnaitė, blir ”mer talspråkligt”, och sådana ord används som tidigare endast förekom i privat talspråk. Man kan således dra slutsatsen att ”[d]e nya avledningar som fortfarande bildas med slangartade ändelser visar i allmänhet att det ryska språkets inflytande på litauiskan under sovjettiden fortfarande är märkbart.” (s. 272).

I kapitlet om ordbildning behandlas också fler tämligen nya eller atypiska ordbildningsmedel: prefixoider, sufixoider, skenmorfem

314

Acta Linguistica Lithuanica LXXXVIII

Rita Miliūnaitė. Įvairuojantys ir nauji lietuvių kalbos reiškiniai XXI a. pradžioje: sistematika ir pokyčių kryptys

(avskott – mellanliggande orddelar mellan affix och rötter)^² och annat. Boken innehåller inte alla funna avledningar, men den stora mängden av dem (huvudsakligen från Nyordsdatabasen) gör det möjligt att dra vissa generaliseringar om nya tendenser i ordbildningen. Kapitlet avslutas med viktiga generaliseringar, som presenteras i underavsnitt 2.2.7, ”Allmänna riktningar för förändringar som rör ordbildningen”.

Man hade förväntat sig något mer information i underavsnitt 2.3, som ägnas åt morfologin. Här ges naturligtvis mer data än i de normerande publikationer som hittills har utkommit, och många exempel från medierna eller andra källor, men underavsnitten om konkreta grammatiska kategorier avslutas ofta med meningar som följande:

”När det gäller abstrakta substantiv har gränsen mellan normen och dess överträdelser i bruket suddats ut. Ändamålsenligheten i användningen av pluralformer visar att det finns behov av att ompröva och precisera den kodifiering som släpar efter dessa förändringar, eftersom substantivets abstrakthet inte längre är ett tillförlitligt kriterium för skillnaden mellan norm och icke-norm.” (s. 343 om numerus).

”En utförlig komparativ analys av uttrycksformerna i meningar som uttrycker en förfluten handling som är aktuell i talögonblicket borde visa om sammansatta former håller på att försvinna ur bruk eller om konkurrensen med enkla former är stark. Att samla en kvantitativt representativ mängd exempel skulle dock, liksom i andra fall av användning av icke-lexikaliserade grammatiska former, vara svårt.” (s. 352 om tempus).

Underavsnitt 2.3.1.1.3, ”Olika morfologiska former” (s. 374–375), är ytterst kortfattat. Enligt R. Miliūnaitė är detta en liten grupp, bestående av enskilda variationer inom olika ordklasser. Hit hör användningen av kollektiva räkneord för att uttrycka en icke-kollektiv mängd samt kausativa verb (t.ex. pasuti: pasi-siūdinti, apgyvendinti: apgyventi). Hela underavsnittet avslutas med följande mening: ”Dessa variationer fungerar i bruket, men på grund av sin sällsynthet har inga tydligare förändringar observerats.” (s. 375). Det förblir oklart om detta är normativt eller icke-normativt bruk och vilka rekommendationer man skulle kunna ge vid valet av den ena eller andra formen.

Man måste hålla med R. Miliūnaitė om att morfologiska fall är mycket svårare att samla in än lexikala, ordbildningsrelaterade eller lexikaliserade former, men man får intrycket att

² Det finns diskutabla och inte helt precisa fall av tolkning av avledningar; exempelvis presenteras ordet atostogos på s. 324, i tabell 30, som ett lånord – en källa till skenmorfem. Man kan hålla med om att detta ord utgör grunden för bildningen av nyorden darbotogos, ornitoslogos och liknande, men själva ordet kan knappast betraktas som ett lånord. Författaren skriver visserligen på s. 325: ”Det skulle inte vara förvånande om det, i takt med att blandord blir fler i litauiskan, så småningom också började uppstå inhemska skenmorfem. Till exempel har blandordet (kalken) darbotogos blivit spritt, och nya ord har börjat bildas eller översättas efter dess modell. ND registrerar ytterligare tre (redan nämnda): autostogos, ornitos togos, sportostogos [kontrollerat 2022–07–13]. Man kan alltså säga att avskottet -stogos håller på att bildas i litauiskan.” Följaktligen betraktas atostogos här inte som ett lånord.

Recenzijos / Reviews

315

ERIKA RIMKUTĖ

så att nya förändringar i de morfologiska normerna under 20–30 år nästan inte har framträtt. Man kan naturligtvis glädja sig åt att litauiskans ryggrad – morfologisystemet – förblir oförändrat och inte alltför påverkat av andra språk. Å andra sidan gnager tanken att förskjutningar inom detta område kanske inte har registrerats eller uppmärksammats.

I alla underavsnitt som behandlar normerna på en viss språklig nivå presenteras i början en sammanfattande tabell över Samlingen. Där anges normens källa, möjliga variationer, grunden för variationen och konkreta exempel. Med andra ord får läsarna först hela översikten över vad och hur som kan variera, och därefter ges fler exempel under sådana tabeller; vissa av dem kommenteras mer utförligt. Texten är strukturerad på samma sätt i syntaktikdelen. För den som behärskar normerna för kasus och prepositioner behöver man knappast påminna om hur många regler som behandlar detta bruk. Det kan diskuteras om författarens val att genast presentera all systematiserad information i Samlingen om kasus och prepositioner var lyckat, i stället för att dela upp den efter syntaktisk funktion eller ett bestämt kasus/en bestämd preposition, eftersom tabellen över kasusnormerna sträcker sig från sidan 393 till sidan 454 och samlingen över prepositioner från sidan 477 till sidan 549. Det råder inget tvivel om att sådana tabeller innehåller viktig information^³, men i monografin önskar man mer tolkning, fler förklaringar och kommentarer till de varierande normerna, snarare än hela möjliga översikten. Kanske borde sådana tabeller ha placerats i slutet av monografin som bilagor eller texten ha strukturerats på annat sätt.

I den del av monografin som ägnas åt syntaktiska normer faller det på vissa ställen i ögonen att exemplen är mycket talrika (man hade kunnat ge färre; det är ju ändå omöjligt att presentera alla insamlade fall), medan endast ett kort stycke ägnas åt vissa mer komplicerade fall, exempelvis på s. 474–475 om grammatikalisering, närmare bestämt om postpositioneringen av instrumental och lokativ; inget exempel med bredare kontext ges. Dessa fall behandlas mindre utförligt i normerande publikationer än exempelvis dubbla kasus, och därför borde de analyseras mer ingående. Å andra sidan måste man hålla med om att det stora antalet exempel vid vissa fall hjälper läsaren att bättre förstå den kodifierade och den reella normen samt illustrerar normens förskjutningar. Liksom i andra kapitel är även R. Miliūnaitės värdefulla

^³ Ibland är sådan information ganska teknisk – vilket är förståeligt för att klassifikationssystemet ska vara konsekvent – men för läsaren är den delvis överflödig, jfr s. 402: här presenteras fall av uttryck för mål som två separata poster (eftersom det ena hör till klassifikationen ”S gen. 5.1.1” och det andra till ”S gen. 5.1.2”): vykti vizito, lankytis vizito, trots att deras bruk är mycket likartat. De kunde därför ha sammanfattats som ett enda fall med två exempel (så som görs på andra ställen där orden skiljer sig åt, jfr regeln ”S gen. 4.2 se S ack. 5.1” på samma sida för att uttrycka plats med vissa sättsadverb: följande huvudexempel ges: [Prasmego] kiaurai žemę: žemės. Nedan anges ytterligare några ord som används på liknande sätt: įkypai, įstrižai, išilgai och andra).

316

Acta Linguistica Lithuanica LXXXVII

Rita Miliūnaitė. Įvairuojantys ir nauji lietuvių kalbos reiškiniai XXI a. pradžioje: sistematika ir pokyčių kryptys

kommentarer vid behandlingen av fall som ofta hamnar i den gråzon där det inte finns mycket information i de normerande publikationerna.

I monografin beaktas de senaste språkliga utmaningarna, till exempel diskuteras aspekter av könsmedvetet språk. På sidan 337 sägs det att ”Ökningen av former i femininum (överdriven användning) främjas av den felaktigt uppfattade kategorin genus i litauiskan, som i den offentliga användningen redan i slutet av 1900-talet registrerades till följd av de spridande ideologierna feminism och genderism, genom strävan att begränsa användningen av former i maskulinum och inte erkänna att dessa former också fyller en generaliserande funktion”. Längre fram (s. 338) står det att sådana former ofta verkar onaturliga, eftersom de är förbundna ”inte med utvecklingen av språkets system, utan med den ideologiska ståndpunkt som propageras”.

Det nämns också att språkliga förändringar bestäms av resultaten från program för automatisk översättning eller automatisk språk­generering. I avsnittet om ordstruktur beskrivs dessutom tendenser till atypisk bildning av substantiv i femininum eller maskulinum (se avsnitt 2.2.3). På sidan 474 skrivs det om sociala mediers inflytande när nominativ används i stället för vokativ, det vill säga att när man tilltalar en person som har ett konto i sociala medier visas personens för- och/eller efternamn automatiskt i nominativ.

Att R. Miliūnaitė, när hon behandlar språknormer och varierande företeelser, täcker ett brett spektrum illustreras exempelvis av aštuonkoralo-exemplet (se s. 305–306). Det är ett sammansatt ord som inte är helt typiskt bildat; enligt författaren kan det ha uppstått som ett resultat av automatisk översättning. När man diskuterar tendenserna i bildningen av nyord i litauiskan måste man alltså ibland (och i framtiden ännu mer) ta hänsyn även till sådana teknologiska faktorer. Som forskaren säger: ”[g]enerellt är maskinöversättningens påverkan på litauiskan nästan outforskad, varför översättning av atypiska sammansättningar skulle vara ett intressant forskningsområde. Det finns rikligt med data i internetportaler inom olika områden (matlagning, sport, mode, vetenskaplig popularisering osv.) som automatiskt översätts till många språk (vanligen utan publiceringsdatum).” (s. 306).

I syntaktikavsnittet behandlas fall som relativt nyligen blivit tydliga i användningen och ibland inte ens tagits med i normativa publikationer. I avsnitt 2.4.8 ”Ordföljd” ägnas exempelvis stor uppmärksamhet åt medie­rubriker och andra exempel där ordföljden orsakar tvetydigheter. Meningen/rubriken verkar vara korrekt och bryter därmed inte mot språknormerna, men på grund av påverkan från andra språk, dåligt uppfattade syntaktiska relationer och störd tematisk struktur försvårar den förståelsen av texten. Det finns fler fall som inte behandlats särskilt utförligt i normativa publikationer, till exempel kongruensen mellan orden modelis, sopranas, žvaigždė och adjektiv (alla dessa ord betecknar framstående personer, som kan vara både män och kvinnor); vidare spridningen av participformer som används lättare än gerundivformer (eftersom de inte behöver kongruera med subjektet), användningen av personliga meningar i stället för opersonliga med mera. Dessa företeelser behöver utan tvekan mer ingående forskning, men

Recenzijos / Reviews

317

ERIKA RIMKUTĖ

I R. Miliūnaitės monografi finner man riktlinjer för de språkliga enheter som i framtiden kommer att behöva ägnas större uppmärksamhet.

Som redan nämnts framstod monografins tredje del, ”Den allmänna litauiskans och dess företeelsers dynamik”, som den mest intressanta; där analyseras vart den allmänna litauiskan är på väg och vad som bestämmer dessa förändringar. I denna del av monografin ”behandlas de mest karakteristiska förändringarna och innovationerna på två nivåer av offentlig användning – mikroly gmens och makroly gmens” (s. 614). Här skrivs det att ”språkutvecklingsprocesser som tidigare var åtskilda av flera århundraden, när standardspråk formades i olika länder, börjar nu, stimulerade av samhällenas demokratisering och påverkade av internets utbredning, synkroniseras”; och att yttre faktorer (internetisering, ideologier osv.) har stor inverkan på den offentliga användningen. Därför ”[f]örändras det traditionella ordförrådet: man försöker medvetet begränsa användningen av vissa ord, och ett nytt ideologiskt markerat ordförråd införs. Man försöker också målmedvetet förändra grammatiken (till exempel användningen av ord med grammatiskt genus), nya så kallade ’könsmedvetna’ grammatiska former skapas osv.” (s. 614–615).

Särskilt uppmärksamhet förtjänar avsnitt 3.2, ”Riktningar för förändringar i den allmänna litauiskans struktur”. Där söker monografins författare svar på följande frågor: hur gränserna för variation i standardspråket förändras, vilka språkliga företeelser som orsakar svårigheter för användarna, hur bedömningen av språkliga företeelser motiveras och hur den förändras, hur de rekommenderade motsvarigheterna förändras och med vilka exempel rekommendationerna illustreras (se s. 618–619).

Några viktiga slutsatser i detta avsnitt, som gör det möjligt att förstå språkets nuvarande tillstånd och synen på standardspråket och hjälper till att förutse hur standardspråkets fortsatta utveckling kan gestalta sig (s. 619–641):

• en tydlig förändring av kodifieringen äger rum – liberalisering av de kodifierade standardspråksnormerna;

• förändringar i användningen uppstår inte av sig själva, utan främjas av språkanvändarna och av den föränderliga sociala verkligheten;

• den offentliga användningen av litauiskan fylls på med språkliga enheter på olika nivåer som kommer från andra språk; antalet lån av rot- och avledningsmorfem ökar (internationella prefix, suffixoider, prefiksoider), liksom fantomorfem som avskilts från lånade eller översatta hybridbildningar;

• allt fler engelska citat infogas i litauiska texter – både enstaka morfologiskt oanpassade ord och hela uttryck;

• nya ordbetydelser och grammatiska förändringar (särskilt i ordens rektion) har börjat uppstå; dessa främjas i betydande grad av översättningar av administrativa texter (lagtexter osv.) från engelska;

• en variation som under en tid fungerat intensivt avtar (antingen av sig själv eller till följd av medveten reglering av standardspråksnormerna), och efter en tid

318

Acta Linguistica Lithuanica LXXXVIII

Rita Miliūnaitė. Įvairuojantys ir nauji lietuvių kalbos reiškiniai XXI a. pradžioje: sistematika ir pokyčių kryptys

återuppstår, till exempel den översatta konstruktionen šiai dienai för att uttrycka en tidsgräns (och dess variationer);

• i början av 2000-talet förlorar språkliga förändringar delvis sin lokala förankring. Internets utbredning och sociala medier skapar en stor, relativt synkront fungerande språklig miljö där innovationer, oberoende av språkgränser, sprids ojämförligt snabbare och bredare än under den förinternetiska eran;

• ord som betecknar teman som klimatförändringar och ekologi återspeglas i ordförrådet; ytterligare ett skikt i 2000-talets nya ordförråd hänger samman med ideologierna politisk korrekthet, feminism och genderism;

• konkurrensen mellan varierande grammatiska (morfologiska och syntaktiska) företeelser har intensifierats;

• både internationella ord och ord av inhemskt ursprung får genom översättningar nya, ofta för engelskan typiska betydelser, som (mer sällan) inte har några gemensamma semer eller (oftare) har minst en gemensam sem, men inga gemensamma semem;

• betydelsevariationer som uppstått under ryskt inflytande lever fortfarande sida vid sida, och hela denna mångfald gör det semantiska skiktet i den allmänna litauiskan instabilt, medan ord med mer universell semantisk räckvidd, genom att inta mer specifika ords plats, jämnar ut de lexikala uttrycksmedlen och utplånar semantiska nyanser;

• en universalisering av uttrycksmedlen (och därmed också en utjämning av betydelser, funktioner och nyanser) kan iakttas även i ordbildningen;

• på syntaxens nivå lever olika variationer i användningen av kasus och prepositioner som uppstått under ryskt inflytande fortfarande kvar, och skillnaderna i uttrycket för del och helhet, som är kännetecknande för litauiska meningar, utjämnas fortfarande; normerna för användningen av gerundium är särskilt instabila; bisatser ersätter participiella, halvparticipiella och gerundiala adverbial; den tematiska strukturen beaktas inte, och ordföljden i meningen får drag som är typiska för engelskans ordföljd;

• den offentliga användningen blir folkligare och dess jargonisering pågår: element från substandard sprids i den offentliga användningen, och standardspråket samt dess fria stilar förlorar sin homogenitet. Detta sker delvis på grund av hybridisering mellan olika genrer, eftersom medierna ofta citerar eller återpublicerar innehåll av författare i sociala medier, vilket skrivs i fri stil;

• element från icke-standardiserade varieteter sprids som faktisk norm och gör anspråk på att bli en del av standardspråksnormerna med stilistisk (till exempel talspråklig) konnotation; särskilt märkbart är slangens inträngande i standardspråkets fria stil, varifrån traditionella standardspråkliga uttrycksmedel trängs undan;

• användning av företeelser som kännetecknar friare stilar (särskilt talspråket) i neutrala texter.

Recenzijos / Reviews

319

ERIKA RIMKUTĖ

På frågan som sannolikt angår alla, vart standardspråken är på väg, svarar R. Miliūnaitė ganska optimistiskt: standardspråken försvinner inte, deras form förändras bara. Det viktiga är att ”standardspråket ersätts av sådana språkstandarder (för användningen) vars genomslag inte längre främst beror på myndigheters och eliters val, utan på åsikter och beslut hos informella sociala grupper” (s. 642).

I monografin hävdas att 2000-talet är poststandardiseringens period. Periodens kännetecken kan illustreras med följande tankar ur den behandlade boken: viktiga särdrag för perioden är de gamla auktoriteternas detronisering och de nya påverkarnas framväxt. Perioden kännetecknas också av fragmentering och av att gränserna för allt suddas ut; individens behov och mänskliga rättigheter blir särskilt aktuella. ”Under senmoderniteten, när samhället individualiserades, förändrades de sociala krafter som definierade vad språkstandard var fullständigt. Från den härskande klassen och från politikens, vetenskapens och religionens auktoriteter övergår denna makt till individerna. Demokratiseringen undanröjer topparnas makt och främjar uttrycket för sociala krafter ’underifrån’, varför ’de lägre skiktens’ språk träder fram i offentligheten. Man börjar ifrågasätta betydelsen av standardspråk, vars natur är ideologisk (som svarar mot den ekonomiska, sociala och politiska språkgruppselitens herravälde): i ett modernt demokratiskt samhälle som består av olika språkliga gemenskaper finns det inte längre någon plats för ett enhetligt standardspråk, och det är inte längre ett mål […]. Å andra sidan utjämnar globaliseringen visserligen folk, deras kulturer och språk, men framkallar samtidigt motsatta processer som främjar språklig mångfald och bevarandet av individualitet och språklig (liksom över huvud taget kulturell) identitet. Internetiseringen förändrar språkens sedvanliga funktionsmiljöer, transformerar språken och skapar nya former av dem.” (s. 643–644).

Som framgår av de tidigare påståendena förändras alltså standardspråken. En annan fråga som får svar i R. Miliūnaitės monografi är följande: förändras alla standardspråk på samma sätt? Man kan förmodligen ana att förändringarna är olika. Enligt forskaren ”förlorar de traditionella europeiska standardspråken sin stabilitet – på formens, funktionernas och de språkliga attitydernas nivå. […] Det finns emellertid också skillnader, som i hög grad beror på den historiska kontexten. På Island, i Frankrike och Danmark är standardspråksideologin till exempel stark, varför förändringarna inte går i riktning mot att denna ideologi försvagas, utan på nivån för standardspråkets användning (ökad variation) […]. Östeuropeiska länders poststandardiseringsprocesser nådde fram något senare och äger rum i mindre omfattning. Orsaken är ländernas långvariga politiska beroende, som hämmade demokratiseringens utveckling […].” (s. 644).

Om förändringarna i litauiskan skrivs det vidare; på s. 647–648 sägs det att ”när standardspråket sprids genom utbildningssystemet och medierna har ett nytt mellanliggande skikt redan bildats – litauiskans substandard, eller bendroji lietuvių kalba. Hur förhåller den sig till standardspråket? I dag kan man säga att den skrivna

320

Acta Linguistica Lithuanica LXXXVIII

Rita Miliūnaitė. Įvairuojantys ir nauji lietuvių kalbos reiškiniai XXI a. pradžioje: sistematika ir pokyčių kryptys

allmänna litauiskan fungerar där den skapas och bearbetas (redigeras) av särskilt utbildade personer. Om en oredigerad text i fri stil publiceras offentligt (i medierna, sociala medier osv.) minskar inte sannolikheten för att den är substandard [...].” ”Markerade företeelser i lägre varieteter förlorar sin markering i neutralt offentligt språk, och variation blir ett medel för att skapa en sådan egenskap. Under sådana omständigheter blir också den allmänna litauiskans normer instabila, deras variation ökar, och detta är en följd av trycket från den faktiska användningen (i grunden kan man säga – substandarden), och ibland också av kodifieringsstrategin.”

I avsnitt 3.3.3.3, ”Kodifieringens dynamik”, framstod följande tanke som viktig (s. 649): ”Två typer av kodifiering är möjliga, beroende på standardspråkets utvecklingshistoria och på karaktären hos regleringen av standardspråket (närmare bestämt på om statlig språkpolitik finns eller inte). Den ena kodifieringstypen bygger främst på den faktiska användningen, och standardspråksnormerna fastställs enbart utifrån det som fungerar i språket. Den andra kodifieringstypen är inte enbart inriktad på användningen, utan också på språksystemet och normeringstraditionen. Den senare typen är särskilt typisk för yngre standardspråk, alltså också för den allmänna litauiskan. [...] I teorin och praktiken för kodifieringen av den allmänna litauiskan erkänns måttlig variation samt stilistisk och funktionell spridning av varianter (dock inte lika för alla språknivåer) som en möjlighet för normen att förändras, så att kodifieringen inte fjärmas från användningen och standardspråksanvändarnas behov.”

Som författaren säger har man i 2000-talets kodifiering av litauiskan försökt ta hänsyn till funktionella egenskaper och markera dem mer konsekvent i språknormerna, så att normerna blir mer varierade och därmed mer acceptabla för en större del av samhället. Trots sådana goda avsikter ökar icke-normativa varianter i den offentliga användningen, varför slutsatsen dras ”att kodifieringens inflytande på den offentliga användningen minskar i litauiskan. Användarna av offentligt språk tar allt mindre hänsyn till den, och tendensen att gå mot den andra kodifieringstypen blir allt starkare, samtidigt som vissa språk­specialister försöker upphöja användningskriteriet till nästan det enda kriteriet. Den varierande användningen på 2000-talet kan inte annat än påverka själva standardspråkets system och normernas kodifiering. I standardspråket legaliseras företeelser som tidigare låg utanför det (till exempel avledningsmodeller som symboliskt representeras av avledningarna klasiokas, -ė; ansambl ietis, -ė osv.).” (s. 649). Således är ”ökad variation och kodifieringens fjärmande från det språk som används av majoriteten av språkanvändarna – ett karakteristiskt drag i den nuvarande allmänna litauiskans destandardisering” (s. 649).

Man måste instämma i tankarna på sidan 651 om ideologiernas inflytande på språkets prestige och utveckling. R. Miliūnaitė hävdar att ”den liberala språkideologi som växte fram tillsammans med samhällets demokratisering betraktar den traditionella standardspråksvarieteten som påtvingad majoriteten av samhället, alltså som diskriminerande mot språkliga minoriteter och marginaliserade grupper och som ett hot mot individens

Recenzijos / Reviews

321

ERIKA RIMKUTĖ

frihet och individualitet [...].” I Litauen har denna modell varit verksam sedan 2010 och strävar efter att befästa en spontant framväxande substandard, som inte formar en faktisk norm utan övertar den med alla dess kaotiskt fungerande uttryck. ”Samtidigt som den liberala språkideologin anklagar standardspråksideologin för auktoritarism söker den själv stöd för sin makt bland politiker, medieföreträdare och nya opinionsbildare (påverkare), liksom inom utbildningssystemet; den strävar alltså efter att påverka de samhällssektorer som standardspråkets prestige och funktion i högst grad beror på och att införa ett kritiskt förhållningssätt till standardvarieteten. I Litauen försöker man få människor att uppfatta den substandardiserade huvudstadsvarieteten – Vilnius-språket – som den prestigefyllda språkvarieteten i stället för det traditionella standardspråket [...], men detta bygger på tämligen motsägelsefulla undersökningar av språkliga attityder [...]; man försöker omforma språket i tron att det ska förändra verkligheten och inser inte att verkliga sociala och psykologiska livsproblem (våld, ojämlikhet osv.) inte kan lösas utan att människornas tänkande, beteende och inbördes relationer själva förändras” (s. 651–652).

I avsnitt 3.3.4.1 behandlas demotisering. Det är standardspråkets folkliggörande och förgrovning. Under demotiseringsfasen erkänns behovet av en prestigefylld språkvarietet – standardspråket – men bedömningen av hur detta standardspråk ska vara förändras. ”Vanligen höjs statusen för den tidigare icke-prestigefyllda varieteten” (s. 656), och standardspråkets funktioner begränsas. ”Till följd av demotiseringen uppstår en motsättning mellan traditionella normer, fastställda av auktoriteter och sådana som utbildningsinstitutionerna måste följa, och den faktiska användningen [...]. Litauen är inget undantag. Undersökningar av språkliga attityder visar att lärare, särskilt lärare i litauiska, möter dubbla normer: kodifierade normer, som de måste undervisa i, och faktiska normer, som påverkar eleverna främst utanför skolan. Det ökande avståndet mellan de kodifierade och faktiska normerna minskar motivationen att lära sig och försvårar inlärningsprocessen. Detsamma kan sägas om professionella nyhetsuppläsare och språkredaktörer som arbetar i talade medier och balanserar mellan kodifierade och faktiska (’folkliga’, det vill säga substandardens) normer.” (s. 657).

En av demotiseringens manifestationer är restandardisering, det vill säga en standardisering som äger rum på nytt och påminner om processen när standardspråket skapas, men i detta fall existerar standardspråket redan och en ny uppsättning normer eller funktioner tas i bruk. ”Vid restandardisering hämtas språknormerna inte ’ovanifrån’, utan grundas på undersökningar av den faktiska användningen och språkanvändarnas språkliga beteende.” (s. 657). Ibland kallas restandardisering ett mellanliggande, övergångsartat tillstånd från ett skede i standardspråkets utveckling till ett annat, det vill säga en tillfällig variation där varianter ’underifrån’ tränger in i standardspråkets användning, eller ett språkplaneringsskede (det vill säga inte ett skede av spontan utveckling, utan av medveten språkreglering), då en ny standardspråksvarietet skapas som ska transformera

322

Acta Linguistica Lithuanica LXXXVII

Rita Miliūnaitė. Įvairuojantys ir nauji lietuvių kalbos reiškiniai XXI a. pradžioje: sistematika ir pokyčių kryptys

samhällets behov inte längre motsvarande traditionella standardspråk och genom medvetna insatser förändra språkets former, funktioner och språkliga beteende (s. 658).

Längre fram i monografin diskuteras om någon substandard har etablerats i den offentliga användningen i Litauen. Som författaren säger finns det, om substandarden inte är kodifierad (eller är negativt kodifierad), ingen grund för att betrakta den som en ersättning för standardspråket, men där texter inte redigeras sprids substandarden, dess kännetecken blir fler och den offentliga användningen påverkas också (s. 662). På grund av den allmänna litauiskans unga ålder lär sig de samhällsskikt som borde sprida dess normer och förmedla standardspråkets förebild ofta själva inte språket ordentligt och förstår därför inte de kodifierade normerna eller språket som system. Man kan hävda att vissa modersmålstalare i grunden lär sig inte standardspråket utan substandarden (s. 663); språkanvändarna accepterar inte vissa kodifierade normer, förstår dem inte och gör ibland till och med narr av dem och kallar dem ett konstgjort språk som lingvisterna hittat på (s. 665).

I de sammanfattande slutsatserna på sidan 671 om förändringarna i standardspråket och substandardens etablering skrivs följande: ”[i] offentligheten börjar också ’folkets röst’ göra sig hörd – språkanvändare som under den förinternetiska eran sällan hade möjlighet att nå en bred publik; de kan villkorligt kallas offentliga kommentatorer av samhällslivet. Från början av 2000-talet översvämmade de internetforum, kommentarsfält till artiklar, sociala medier och kanaler för videoinnehåll. Dessa båda samhällsgrupper förenas av omognad, okunnighet, ytlighet, vulgaritet, oanständighet och offentligt uppvisande av intimitet. Samtidigt träder det folkliga, ’de lägre skiktens’ språk fram i offentligheten, ett språk som uttrycker dessa beståndsdelar, och den sociala begränsningen av det offentliga ordförrådet försvinner.” Det kan emellertid ifrågasättas om man på detta sätt kan generalisera om både de språkliga och personliga egenskaperna hos alla personer som framträder i offentligheten (att sådana personer är många måste man hålla med om), till exempel presenterar Andrius Tapinas ganska ofta sin åsikt offentligt; han uttrycker tydligt sin ståndpunkt, men sannolikt kännetecknas han inte av någon av de egenskaper som räknades upp i det tidigare citatet.

På frågan vad som skulle hända om någon substandard i Litauen ändå likställdes med standardspråket kan man svara med följande utdrag ur R. Miliūnaitės monografi: ”om substandarden (och även ’Vilnius-språket’) skulle börja likställas med det prestigefyllda standardspråket och försöka legaliseras som en ny standardspråksvarietet som skulle ersätta det traditionella standardspråket (ett fall av restandardisering). Ett sådant substandardiserat (restandardiserat) standardspråk skulle förlora sin systematik, och det skulle vara omöjligt att konsekvent undervisa i och lära sig det. Å andra sidan är det uppenbart att standardspråket kan leva och användas endast om den föränderliga delen av dess norm inte konserveras i årtionden (till skillnad från normernas kärna).” (s. 664).

Det är värt att nämna vad som kännetecknar förändringen i den allmänna litauiskan och vad som skiljer den från vissa andra europeiska standardspråk (se mer utförligt s. 666–667). I början av 2000-talet befinner sig den allmänna litauiskan redan i poststandardiseringens period, men

Recenzijos / Reviews

323

ERIKA RIMKUTĖ

den kom in i denna period medan den ännu var relativt ung, efter att ha kodifierats av Jonas Jablonskis i början av 1900-talet. ”Lite mer än hundra år av kodifiering och spridning av dess normer har ännu inte varit tillräckligt för att dessa normer stabilt skulle etablera sig på alla nivåer i de utbildade samhällsskikten, varför utvecklingen ännu inte har fått en tydlig riktning.” ”Till skillnad från vissa europeiska språk har litauiskan i århundraden levt under starkt tryck från andra språk och ständigt påverkats av språkkontakter. Den allmänna litauiskans normer kunde inte heller utvecklas naturligt under de 50 åren av sovjetisk ockupation, eftersom de utsattes för starkt ryskt inflytande. Därför är också variationen i standardspråkets användning heterogen: det finns främmande element som faller utanför det litauiska språket som helhets system och norm. I slutet av 1900-talet och början av 2000-talet har den allmänna litauiskan ännu inte skakat av sig följderna av russifieringen; samtidigt konvergerar den med nya språksystem (i många fall engelskan) och med andra varieteter av själva litauiskan (regionalekter och substandard).”

Författaren hävdar att det, på grund av att undersökningar av den allmänna litauiskans utveckling och språkliga attityder inleddes relativt nyligen och fortfarande är få, tills vidare vore oförsiktigt att utan förbehåll kategorisera den allmänna litauiskans dynamik, även om observationer av användningen och undersökningar av språkliga attityder visar att förändringar förekommer på såväl den strukturella nivån som nivån för språkreglering och språkideologier. ”Under den nuvarande perioden i den allmänna litauiskans utveckling kan det ökande avståndet mellan den kodifierade och den faktiska normen förklaras som substandardens – det mellanliggande skiktet mellan regiolekter och standardspråket – framväxt.” I Litauen försöker man på ett onaturligt sätt påskynda förändringar i språkideologierna: i offentligheten formas negativa attityder både till standardspråksideologin och den traditionella standardspråkets normer, samt till tillsynsinstanserna och den språkpolitik som staten bedriver.

Det sista avsnittet i bokens tredje del avslutas med ett tämligen optimistiskt påstående: ”Forskare som undersöker förändringar i de europeiska standardspråken påpekar att samhällets språkliga attityder i de flesta fall visar att det inte råder något tvivel om behovet av själva standardvarieteterna. Den allmänna förändringstendensen syns oftare på språkets struktur- (användnings-)nivå än på standardspråksideologins nivå. För den allmänna litauiskan är tanken särskilt viktig att språk med få talare i det globala världssamhället har större möjligheter att överleva, utvecklas och återuppstå om språket har en standardvarietet [...]. Därför får den allmänna litauiskans funktion och förändring inte lämnas åt sig själv ens under poststandardiseringsperioden.” (s. 668).

I monografins slutord (s. 680) hävdar R. Miliūnaitė att man inte bör ställa frågan om standardspråket behövs (ett språk som vi särskilt måste lära oss), utan fråga vilket standardspråk vi bör skapa för att det ska vara ett bekvämt och attraktivt kommunikationsverktyg som förenar samhället. På denna fråga lämnar såväl monografins författare som författaren till denna recension svaret åt läsarna själva.

324

Acta Linguistica Lithuanica LXXXVIII

Rita Miliūnaitė. Įvairuojantys ir nauji lietuvių kalbos reiškiniai XXI a. pradžioje: sistematika ir pokyčių kryptys

Sammanfattningsvis kan man säga att denna monografi är ett utmärkt och värdefullt vetenskapligt arbete, nödvändigt för språkbrukare: både teoretiker och praktiker. Även om det på några ställen i recensionen står att man hade önskat mer information, tydligare presenterade språkstandarder och bättre förklaringar av varierande språkföreteelser, riktar sig dessa synpunkter ändå i grunden till redaktörerna för normativa publikationer (bland dem finns naturligtvis också författaren till den recenserade monografin), sannolikt som underlag för framtida diskussioner om hur språkstandarder bör presenteras så att de är bekväma och tydliga för användarna. Det är förståeligt att man i en enda publikation – även om den är så omfattande (721 s.!) – inte kan förvänta sig att få alla önskade svar. Desto mer som vissa språkstandarder kan väcka fler frågor hos somliga, medan andra standarder väcker fler frågor hos andra. De diskussionspunkter som framförs här kan kanske stimulera till vissa undersökningar och uppmärksamma normgivarna på vilken information litauiska språkbrukare saknar, om den är tillräckligt tydligt beskriven och om den är lätt att hitta.

Mottagen den 17 februari 2023.

E R I K A R I M K U T Ė

Vytautas Magnus-universitetet

Vlado Putvinskio g. 23–216, LT-44243 Kaunas, Litauen

[email protected]

Recenzijos / Reviews

325