This is a machine-generated translation of the original document and may contain errors, omissions, or changes in meaning. Do not rely on this translation for quotations, citations, or authoritative references. Please consult and cite the original document.
Preparing document pages…
Page 1
Acta Linguistica Lithuanica 2026, vol. 94, s. 1–28 Innehållslänk / Länk till innehållet ISSN 2669–218X (online / elektronisk)
OM sydestniska ortnamn i Ludza- (Lutsi-)regionen i östra Lettland (Latgale) 1
Om sydestniska ortnamn i Ludza-regionen i östra Lettland (Latgale)
SIMONAS NOREIKIS Helsingfors universitet E-post: [email protected] ORCID-ID: https://orcid.org/0000-0003-2895-5880 Forskningsområden: finsk-ugrisk historisk och jämförande lingvistik, onomastik.
https://doi.org/10.35321/all94-07
ANNOTATION
Artikeln undersöker estniska ortnamn i Ludza-området i Lettlands Latgale-region. Lutsi-estländarna var en grupp estländare som flyttade till detta område under 17th och 18th århundradena och slutligen assimilerades med lokalbefolkningen under 20th århundradet. Källorna till det undersökta materialet omfattar: ortnamn som presenterats i tidigare forskning (5), Estniska språkets instituts (EKI) ortnamnskortregister (54), boken Eesti murded IX, som innehåller prov på lutsi-estniska (1), samt databasen hos Lettlands geospatiala informationsbyrå (LGIA) (1). De undersökta ortnamnen jämförs främst med ortnamn från det sydestniska dialektområdet och med ortnamn i andra finsk-ugriska områden. Den estniska etymologin för tre ortnamn som presenterats i tidigare forskning förkastas. Två ortnamn kan betraktas som estniska, eftersom inga alternativa etymologier har hittats. EKI:s kortregister innehåller 98 kort. Vissa av dessa är transparenta finsk-ugriska ortnamn som inte kräver någon ytterligare förklaring. Totalt valdes 54 ortnamn ut, bildade av specifika lutsi-estniska appellativ eller sydestniska ord, medan de övriga är anpassade lettiska eller slaviska ortnamn. Ortnamn som återfinns i Eesti murded IX och i LGIA:s databas kan förklaras som specifika sydestniska ortnamn. Den stora majoriteten av de undersökta ortnamnen existerar inte längre, eftersom lutsi-estländarna var flerspråkiga och sannolikt använde olika versioner av dessa ortnamn beroende på vilket språk som talades. Efter att det lutsi-estniska språket hade dött ut försvann även de estniska versionerna av ortnamnen.
Artikeln behandlar undersökningen av estniska ortnamn i trakten kring Ludza i Latgale-regionen i Lettland. Lutsi-estländarna var en estnisk grupp som flyttade eller förflyttades dit under 1600- och 1700-talen, talade sydestniska dialekter och slutligen assimilerades under 1900-talet. Källorna till det undersökta materialet är följande: ortnamn som behandlats i tidigare forskning (5), Estniska språkets instituts (EKI) ortnamnskortregister (54), publikationen Eesti murded IX med texter på lutsi-estniska dialekter (1) samt databasen hos Lettlands geospatiala informationsbyrå (LGIA) (1). De undersökta ortnamnen jämförs främst med ortnamn i det sydestniska dialektområdet samt med namn på platser i andra finska språkområden. Möjligheten att de ortnamn som behandlats i tidigare forskning har estniskt ursprung förkastas, men två av dem kan ha estniskt ursprung, eftersom det saknas argument för en annan etymologi. EKI:s kortregister innehåller 98 kort. På en del av dem finns tydliga finska ortnamn som inte kräver någon ytterligare förklaring. Totalt valdes 54 ortnamn ut för undersökningen,
1 Studien har finansierats av Kone-stiftelsen (Koneen säätiö, Finland).
bildade av särpräglade appellativ eller sydestniska ord i Lutsi-estnisk dialekt; de övriga är anpassade lettiska eller slaviska ortnamn. Eesti murded IX och de ortnamn som återfinns i LĢIA kan förklaras som särpräglade sydestniska ortnamn. Den övervägande delen av de undersökta estniska ortnamnen har inte bevarats, eftersom Ludzos estländare var flerspråkiga och vid användning av andra språk använde den motsvarande ortnamnsvarianten på det andra språket. Med Lutsi-estniskans utdöende försvann också ortnamnsvarianterna på detta språk i det undersökta området.
Denna studie fokuserar på sydestniska ortnamn i Ludza- (Lutsi-)2regionen i östra Lettland (Latgale). Syftet är att analysera deras etymologier och strukturer och främst jämföra dem med ortnamn i det sydestniska språket.
1.2. Latgales historiska bakgrund
Latgale (Lv Latgale, Ltg Latgola) har en annan historisk bakgrund än andra delar av Lettland (se Zubko–Melne 2018). Under den period då Latgale var en del av det polsk-litauiska samväldet kallades regionen Polska Livland (Pl Inflanty Polskie). Historikern Gustaw Manteuffel (1879: 21) inleder det första kapitlet i sitt magnum opus, Inflanty Polskie, med följande ord: ”Polska Livlands tidiga historia är höljd i ett mörker som inget ljus ännu har skingrat. Huruvida letter var de första inhemska invånarna här, eller om finsk-ugriska stammar under folkvandringarna trängde undan den lokala befolkningen, är än i dag olöst.”3 Sedan denna publikation har arkeologer och lingvister försökt besvara frågan, även om många närliggande frågor fortfarande är olösta.
För närvarande är det lokala språket i regionen lettgalliska, vars status som dialekt eller självständigt språk fortfarande är omdiskuterad (se Stafecka 2025). I vilket fall uppvisar lettgalliskan tydliga fonologiska särdrag och ett specifikt ordförråd jämfört med standardlettiskan (t.ex. Lv valoda ~ Ltg volūda ’språk’, Lv peldēties ~ Ltg maudoutis ”simma”) och på grund av dessa skillnader är de inte fullständigt ömsesidigt begripliga. Till skillnad från andra delar av Lettland, där lutherdomen dominerar, är katolicismen den dominerande trosinriktningen i Latgale. Regionen har varit mångkulturell i århundraden (Manteuffel 2020: 243). Utöver lettgallerna finns där en betydande polsk befolkning. På grund av närheten till Ryssland och Belarus finns även ryska och belarusiska grupper. Bland de ryskspråkiga invånarna finns grupper av ortodoxa gammaltroende, som var och en har en annan historisk bakgrund än övriga ryssar. Dessutom har litauiska grupper funnits i olika delar av Latgale, särskilt inom triangeln Subate–Tiskādi–Sarja (Garšva 1989: 64). Det fanns också en sydestniskspråkig grupp som assimilerades under 20:eth århundradet.
1.3. Lutsi-estländarnas historiska bakgrund
Ludza- (Est Lutsi-) estländarna bodde i området kring staden Ludza. Deras språk var en variant av sydestniska (Ariste 1963: 177). Förutom Lutsi omfattar sydestniskan varianterna võru, setu och Leivu (Kallio 2018). Ursprunget till och tidpunkten för Lutsi-estländarnas ankomst är fortfarande oklara. Den lettiske forskaren Saulvedis Cimermanis (2017: 9) nämner tre olika hypoteser:
1. De är ättlingar till regionens forntida finsk-ugriska invånare, som är etniskt blandade och bevarade sitt språk under en längre period.
2 För stadsnamnet används här den lettiska formen Ludza, medan formen Lutsi används för den estniska dialekten.
3 Översatt från polska av författaren.
2
Page 3
2. De var nykomlingar från Estland som, på flykt undan den tyska adelns förtryck och livegenskapen, fann en tillflykt i det polskt erövrade Latgale efter stilleståndet i Altmark 1629; det var dock inte lätt att återvända till Estland.
3. De var estniska bönder som köptes eller byttes mot andra varor av polska eller tyska adelsmän och senare bosatte sig på deras gods i Latgale.
Utöver dessa hypoteser anses det att estländare anlände till Ludzaområdet i början av 18th århundradet under stora nordiska kriget (Ojansuu 1912: 23). Flera migrationsvågor förde estländare till Latgale, vilket förklarar variationen i deras subdialekter (Balodis 2022: 45). Enligt Petri Kallio kan estländare inte ha bosatt sig i Ludza före första hälften av 17th århundradet, eftersom de ljudförändringar som förekommer i lutsi-estniska överensstämmer med dem i sydestniska vid mitten av 17th århundradet (t.ex. pluraländelsen –d > –q, Kallio 2018: 113).
Karta 1. Estländarnas förflyttning till Ludza enligt Heikki Ojansuu (1912: 21) (karta gjord av Darya Donskaya)
Nyare forskning tyder på att det också kan ha funnits estniska bosättningar i Rēzekneområdet (Balodis 2023).
2. Tidigare forskning om de finsk-ugriska ortnamnen i Latgale och utgångspunkter för studien
I sin bok Lutsi maarahvas ägnade Oskar Kallas (1894: 31–33) ett stycke åt ortnamn. Han hävdade att en estnisk by har tre namn (se bilaga 2):
Page 4
1) det ursprungliga estniska namnet; 2) ett lettiskt eller ryskt namn som antingen är a) en direkt översättning, b) en anpassning eller c) ett ursprungligt, obesläktat namn; 3) en sekundär estnisk form som härletts från det lettiska eller ryska namnet.
H. Ojansuu (1912: 21–22) fann paralleller (se bilaga 1) mellan ortnamn i Ludza- och Vastseliinaregionerna, vilket visar på historiska och språkliga samband, och föreslog att lutsi-estländarna ursprungligen hade migrerat från Vastseliinatrakten. De ortnamn han nämnde är i stort sett desamma som de O. Kallas noterade. Förutom att jämföra dessa ortnamn med dem i Vastseliinaregionen kommenterade han också O. Kallas ursprungliga förslag.
Senare undersökningar fokuserade inte strikt på Ludzaområdet, utan omfattade hela Lettland eller åtminstone Latgale. På 1920-talet sökte den litauiske lingvisten Kazimieras Būga efter paralleller mellan lettiska och finsk-ugriska ortnamn, och hans etymologiska förslag citerades i senare forskning. År 1968 skrev Marta Rudzīte en artikel med titeln Somugris̄kie hidronīmi Latvijas teritorijā, där hon citerade 247 ortnamn från hela Lettland, varav 15 låg i Latgale och endast 3 i Ludzaområdet.
På 1970- och 1980-talen bedrev Antons Breidaks omfattande forskning om Latgales ortnamn (t.ex. Влияние прибалтийско–финских языков на латгальские говоры Лудзенского района Латвийской ССР (En: The Influence of the Baltic–Finnic Languages on the Latgalian Dialects of the Ludza Region of the Latvian SSR, 1970), Прибалтийско–финские названия рек в Латгалии (En: Baltic–Finnic Names of Rivers in Latgale, 1973a), Славянские названия рек в Латгалии (En: Slavic Names of Rivers in Latgale, 1973b), Ezera nosaukuma S'īvers' etimoloģija (En: Etymology of The Lake Name S'īvers', 1983), Baltijas somu izcelsmes hidronīmi Latgalē (En: Hydronyms of Baltic–Finnic Origin in Latgale, 1989)), tillsammans med den lettisk-amerikanske forskaren Valdis J. Zeps (t.ex. A critique of proposed Finnic hydronyms in Latgola (1977) och Pre-Latgalian hydronyms in East Latvia (Zeps, Rosenshield 1995)). De flesta forskningsinsatserna har dock inriktats på möjliga finsk-ugriska ortnamn som sannolikt föregick estländarnas migration och till och med den baltiska bosättningen. En livlig debatt följde, vilket framgår av V. J. Zeps artikel från 1977, där han kritiserade de etymologier som M. Rudzīte (1968) och A. Breidaks (1970; 1973a) föreslagit, samt av A. Breidaks uppföljning från 1989, där han bemötte V. J. Zeps (1977) anmärkningar. Vissa av de etymologier som föreslagits av M. Rudzīte, A. Breidaks och V. J. Zeps kommenterades senare av Bušs och Balode på 2000-talet (t.ex. Bušs, Balode–Anelauskaite 2005; Balode 2007; Balode, Bušs 2009). Finsk-ugriska etymologiska förslag finns också registrerade i Latvian toponym dictionary (LVV)-volymerna.
3. Metoder och material
I denna studie används historisk-geografiska, substratonomastiska och etymologiska metoder.
Eftersom hypotesen att lutsi-estländarna utgör en omlokaliserad befolkning är den mest vedertagna, är det nödvändigt att tillämpa bosättningshistoriska onomastiska metoder. Denis V. Kuzmin (2014: 28) sammanfattar att huvudtanken inom bosättningshistorisk onomastik är att en migrerande befolkning för med sig nya ortnamn till sitt nya bosättningsområde och använder samma konstruktions-, ordförråds- och semantiska modeller för ortnamn som i det tidigare hemområdet. Detta koncept bygger på Eero Kiviniemis arbeten (1977; 1978). Följaktligen kommer en jämförande studie av den strukturella och semantiska typologin hos ortnamn i substratspråk eller närbesläktade språk att tillämpas, i syfte att identifiera gemensamma namngivningsmodeller och namngivningsmotiv (Saarikivi 2007: 58). Här avser termen ”substratspråk” den lutsi-estniska dialekten, medan närbesläktade språk främst omfattar andra sydestniska dialekter och andra finsk-ugriska språk. Slutligen, eftersom delar av de undersökta ortnamnen inte har en transparent betydelse, är det nödvändigt att fastställa deras etymologi och källa
4
Page 5
språket genom att jämföra dem med appellativ och egennamn i de besläktade språken (andra finsk-ugriska språk) samt andra språk som talas i undersökningsområdet (lettiska, litauiska, ryska, polska, belarusiska).
Eftersom studien fokuserar på ortnamn i ett minoritetsspråk omgivet av andra språk (baltiska och slaviska), är det också nödvändigt att undersöka de dominerande språkens möjliga inflytande på minoritetsspråkets ortnamn. Därför kommer en kontaktonomastisk metod att användas. Berit Sandnes (2016) beskriver de fenomen av namn Anpassning (t.ex. fonologisk, morfologisk, semantisk och lexikal) och översättning som uppstår när ett egennamn överförs från ett språk till ett annat. Konstruktionerna hos lutsiestniska ortnamn analyseras genom att de jämförs med andra finsk-ugriska ortnamn (finska och estniska), med användning av E. Kiviniemis (1971; 1975; 1977; 1978) arbeten, som beskriver finsk toponymi, samt Eesti murded ja kohanimed (EmjK) för estniska ortnamn.
Materialet för denna studie kommer från olika källor. Den första källan är tidigare forskningslitteratur där möjliga finsk-ugriska ortnamn i Ludzaområdet identifieras och de etymologiska förslagen granskas kortfattat. Den primära resursen för denna studie är Estniska språkets instituts ortnamnskartotek (EKI kohanimekartoteek), som innehåller 98 kort med lutsi-estniska ortnamn. Dessutom hämtas ett egennamn från Eesti murded IX, som innehåller transkriptioner av inspelningar på lutsi- och leivuestniska. Detta ortnamn valdes eftersom det inte nämndes i tidigare forskning eller i kartoteket. I denna studie kommer ortnamn från EKI:s kartotek och andra källor att jämföras med ortnamn från den historiska regionen Võrumaa på grundval av följande litteratur och källor:
a) Evar Saars doktorsavhandling, Võrumaa kohanimede analüüs enamlevinud nimeosade põhjal ja traditsioonilise kogukonna nimesüsteem (sv: En analys av ortnamn i Võrumaa på grundval av de vanligaste namnelementen och det traditionella lokalsamhällets namnsystem, 2008), presenterar de vanligaste namnbildande elementen i Võrumaas namnsystem, vilket hjälper till att identifiera liknande element i namn som finns i EKI:s kartotek,
b) den estniska ortnamnsdatabasen Kohanimeandmebaas (KNAB) möjliggör sökning efter ortnamn och anger deras exakta läge i Estland,
c) den estniska ortnamnsboken Eesti kohanimeraamat (EKNR) presenterar estniska ortnamn tillsammans med deras etymologiska förklaringar,
d) de estniska dialektordböckerna Eesti murrete sõnaraamat (EMS) och Väike murdesõnastik (VMS) förklarar betydelserna hos ortnamn som bildats av specifika sydestniska dialektala appellativ.
e) ortnamnsdatabasen Ajaloolise Võrumaa kohanimede andmebaas (AVKA) för den historiska regionen Võrumaa, som dokumenterar bruket av ortnamn på det folkliga võrospråket, så som det registrerades hos lokalbefolkningen under fältarbeten på 1990- och 2000-talen.
Eftersom undersökningsområdet ligger i Lettland kommer även relevanta lettiska resurser att användas. De viktigaste lettiska källorna omfattar:
a) Ortnamnsdatabasen hos Lettlands geospatiala informationsmyndighet (LGIA), som låter användare söka efter ortnamn och hitta deras exakta lägen på kartor över Lettland. Tyvärr har den nackdelen att även om namn kan sökas fram går det inte att välja en specifik plats på kartan för att visa namnet på den valda platsen,
b) den åttavolymiga LVV, som presenterar lettiska ortnamn tillsammans med möjliga etymologiska förslag,
c) databasen över lettiska efternamn (LU), som ger insikter i möjliga etymologier för efternamn som kan ha påverkat ortnamnens bildning. Etymologin hos efternamn kan väsentligt förändra ortnamnens betydelse,
d) det lettiska ortnamnskartoteket vid Institutet för lettiska språket,
e) kartor över Lettland från 18th och 19th-talen, som kan ses på vesture.dodies.lv.
5
Page 6
4. Analys
4.1. Några etymologier från tidigare forskning
4.1.1. Auneja (flod), Aunejis azars (sjö)
A. Breidaks (2007 [1989]: 385) jämför Auneja och Aunejis azars med finska Ounasjoki och Ounasjärvi, belägna i norra Lappland. Terho I. Itkonen (1920: 49) dokumenterar den samiska formen áv́dnesjohka och relaterar den till Aunus (Rus Олонец), även om Jalo Kalima (1942: 161–163) påpekar att etymologin för Aunus är problematisk. Även om hydronymer som börjar med Aun är relativt vanliga i det nordfinska området, är de inte belagda i det sydfinska området, inklusive Estland. Ur ett arealtypologiskt perspektiv försvagar detta jämförelsen mellan Auneja och finska Auntoponymer. För övrigt hade Aunus (livvisk-karelska Anus, Rus Олонец⁴) ursprungligen sannolikt *AInroot, som ändrades till Aun under inflytande av vepsiska (l > u-förskjutning, t.ex. Fi pelto ~ Veps pöud ’fält’).
I LVV (I 54–55) listas talrika Auntoponymer från olika delar av Lettland (Kurland och Vidzeme), som relateras till det lettiska appellativet auns ’bagge’. Vid första anblicken verkar denna förklaring mindre övertygande för Latgalia, där det motsvarande ordet är vucyns. Av denna anledning kan Auneja inte utan vidare associeras med den Auntoponymiska gruppen. Förekomsten av ortnamn som Auni (gård) och Aunāži (skogvaktarstation) i Latgalia (Zeps 1984: 28) visar dock att roten Aun inte helt saknas i regionen. A. Breidaks försök att föreslå en finsk-ugrisk etymologi för Auneja kan ha motiverats av denna dialektala avvikelse (vucyns kontra auns). Den föreslagna jämförelsen är ändå inte övertygande. Syftet med den föreliggande studien är att granska den finsk-ugriska etymologin, och denna hypotes måste betraktas som osannolik. En alternativ etymologi skulle kräva en mer detaljerad analys och faller därför utanför denna studies ram. Ursprunget till Auneja och dess möjliga samband med Auni och Aunāži bör behandlas i en separat undersökning, med beaktande av historiska former som Ayūhu (by) och Ayuņa (flod), dokumenterade på tsarryska kartor (dodies.lv).
4.1.2. Ņukšu ups’ (flod), Ņukši (by)
A. Breidaks (2007 [1989]: 380) jämför Ņukšu ups’ med samiska njučká ’svan’, vilket vid första anblicken kan verka logiskt både fonologiskt och semantiskt. Denna jämförelse är dock felaktig, eftersom kognaterna till det samiska appellativet börjar med j (SES; UEW) (jfr finska joutsen, komi och udmurtiska jos). Den samiska formen är snarare ett undantag; i andra finsk-ugriska ord med initialt j bevarar de samiska kognaterna också j (t.ex. finska jää ~ samiska jiehkŋa). Jämförelsen med samiska njučká är således obefogad. Toponymen Ņukši förtjänar ändå att betraktas som finsk-ugrisk trots A. Breidaks felaktiga jämförelse. Det är anmärkningsvärt att Ņukštoponymer förekommer i andra finska områden i Lettland, närmare bestämt i de kreviniska och livländska regionerna (se karta 3). Innan dessa namn analyseras och jämförs vidare är det viktigt att granska de historiska formerna av Ņukši och fastställa om flodnamnet eller bynamnet är det primära.
Ņukšu ups’ verkar vara ett sekundärnamn som härrör från bynamnet. Det betecknar en del av floden Pilda mellan sjön Pilda (Pildas ezers) och Ludzas stora sjö (Lielais Ludzas Ezers). Denna del är också belagd som Pilda, Ņukša, Ilža, och Isnauda (LĢIA), där det sistnämnda namnet är knutet till en by med samma namn. Därför är det primära namnet i detta fall bynamnet Ņukši, som på vissa kartor anges som Ņukši (Zeps 1984). *Ņukš-/Ņukštoponymer kan jämföras med estniskans nugis ’mård’ eller finskans *Nois-/Noki-, som förekommer i finsk toponymi men inte har bevarats som appellativ (SES s.v. nокko; EES s.v. nugis). Ett annat lettiskt appellativ som kan jämföras är *nuka/*ņuka/nuks (ME), som betyder ’en stor, kilformad brödbit;
⁴ Om etymologin för Олонец, se även D. V. Kuzmin (2021: 52), som föreslår ett samiskt ursprung (*ölō ’översvämningsvatten’ + suffix -nčē → *ölōnčē → Олонец), vilket skulle göra en finsk etymologi för Auneja ännu osäkrare.
6
Page 7
även en bit ost eller smör; en klump’ och har en motsvarighet i liviska nukā, estniska nukk ’d.; topp, ände’. V. J. Zeps (1962: 157–159) markerade det som ett finsk-ugriskt lånord i lettiskan. Det är emellertid begränsat till regionerna Vidzeme, Kurland och Semgallen och förekommer inte alls i Latgale. Appellativet nukk används i alla estniska dialekter (VMS), men i ortnamn förekommer det endast som en generisk del av sammansatta ortnamn (t.ex. Mõtsa-nukk). Om en finsk-ugrisk etymologi ska föreslås vore därför ett lämpligare appellativ nugis, som i sydestniska dialekter har varianterna nukas, nugus och nukus. Dessutom finns det på en annan estniskspråkig språkö (Kraasna) en by som heter Ночево, som tidigare hade ett annat namn, Hiokuu (SnprRI 2016). Sammanfattningsvis är jämförelsen med Sámi njukččā bristfällig, men möjligheten av en finsk etymologi är fortfarande värd att överväga med hänsyn till appellativet nugis och ortnamnet Нокоми på språkön Kraasna.
Karta 2. *Nukš-/Nukš-ortnamn i Lettlands finska områden (karta utarbetad av D. Donskaya)
4.1.3. Pilda, Pylda (manor, river, and lake)
De lettiska lingvisterna M. Rudzīte (1968: 189) och A. Breidaks (1970: 162; 1973a: 100) anser att namnet på denna sjö är ett lån från estniskan. A. Breidaks föreslog att oikonymen Pilda muiža härrör från estniskans põldemõis (< Est põld ’fält’ + mõis ’gods’). Denna förklaring verkar semantiskt plausibel. Sambandet mellan Pylda och põld kan logiskt underbyggas, eftersom vokalen õ i lutsi-estniskan uttalas som y, vilket också förekommer i latgaliskan och antyder att termen lånats från lutsi-estniskan. V. J. Zeps (1977: 432–433) noterade dock att godset Pilda existerade före 1700-talet, eftersom G. Manteuffel (1879: 154) nämnde att godset stod under förvaltning 1572. V. J. Zeps föreslog två möjligheter: (a) namnet är äldre än estniernas ankomst, eller (b) estnier fanns på plats under 1500-talet (samma fråga gäller det ovan nämnda namnet Nukši, Zeps 1977: 431). Enligt O. Kallas (1894: 32) användes namnet Pylda ursprungligen inte av estnier, men togs senare upp i estniskt bruk utan någon ytterligare förklaring.
7
Page 8
Som tidigare nämnts verkar sambandet mellan Pylda och põld logiskt välgrundat. Semantiska invändningar uppstår emellertid. Tidigare forskning beaktade inte att det inhemska finsk-ugriska ordet nurm i sydestniska oftare används för ’fält’ än det germanska lånordet põld (i liviska används endast nůrm, och en kognat till det finsk-ugriska *pelto saknas). En jämförelse av orden för ’rapphöna (Perdix)’ i nordestniska och sydestniska visar denna skillnad. Den nordestniska formen põldpüü använder põld, medan sydestniska använder nurm för att bilda motsvarande term nurmpüüi. Om namnen på sjön, floden eller godset således hade givits av sydestnisktalande, skulle de sannolikt ha bildats med appellativet nurm. Denna iakttagelse kan rimligen stödja O. Kallas (1894: 32) uppfattning att Pylda inte namngavs av estnier och antyder att möjlighet (a) hos V. J. Zeps (1977: 433) är mer sannolik. Även om estnierna anlände tidigare skulle ortnamnet sannolikt ha skapats med appellativet nurm. Detta innebär att namnet, om det föregår estniernas ankomst, skulle ha en alternativ etymologi. Baltisk etymologi bör inte avfärdas, särskilt eftersom August J. Bielenstein (1892: 17) utan argumentation nämner Pylda som ett lettiskt egennamn. Vid första anblicken skulle det kunna förbindas med lt pilti (’hälla’), lv pilēt (’droppa’) och de baltiska rötterna *pilnas (’full’), *pild- (’fylla’). Denna jämförelse förefaller emellertid problematisk, eftersom det i baltisk toponymi saknas hydronymer med stammen pild-. Om stammen var pil med betydelsen ’hälla, droppa’, förblir betydelsen hos suffixet -da oklar, eftersom det inte är produktivt i baltisk toponymi. Det är anmärkningsvärt att det i Leivu-området finns en flod som heter Piluppe, som på Leivu är känd som Põllupi. Daina Zemzare (1940: 80) föreslår att elementet pil är resultatet av assimilationen av ln > ll i den lokala latgaliska dialekten (t.ex. piln- > pill- > pil-), som i lv pilns ’full’ och ltg pylns. Leivu-versionen, Põllupi, kan ha anpassats på grund av sin fonetiska likhet med estniska põld ~ põllu. Således kan Pilda också förbindas med lv pilns ’full’ eller lv pildīt ’fylla’. I Lettland förekommer efternamnet Pildaus i Vidzeme, även om dess ursprung förblir oförklarat (LU). Slutligen finns det i Rõuge socken en sjö som heter Põldalotso järv (KNAB), som har andra nordestniska former såsom Põldala eller Põldealane (KNR). Den senare verkar vara en fullständig form, medan de andra förefaller elliptiska. Põldealane kombinerar elementen põlde ’fält (pl. GEN)’ + NEst alane / SEst alanõ ’en plats, ett område eller utrymme beläget under eller nära något’. Även om nurm används mer allmänt, förblir põld ett produktivt appellativ i sydestniska. Vad gäller den möjliga kopplingen till Pilda kan man anta att det utgör en elliptisk form av ett ortnamn som innehåller elementen Põlde och ett annat inledande element som senare föll bort.
Under alla omständigheter utgör kopplingen mellan Pilda och roten põlde den bästa tillgängliga etymologiska förklaringen, eftersom ingen annan välgrundad etymologi kan fastställas. Ytterligare forskning om etymologin hos Pilda skulle kunna bidra till att avgöra vilken av V. J. Zeps (1977: 433) möjligheter som är mer sannolik: (a) att namnet föregår estniernas ankomst, eller (b) att estnierna redan var närvarande på 1500-talet. Starkare argument för den sydestniska etymologin, i kombination med svaga argument för det baltiska ursprunget, talar för en högre sannolikhet för (b). Att klargöra tidpunkten för estniernas ankomst till Ludzaområdet kräver emellertid en separat studie för att undersöka denna fråga närmare. Jag föreslår en möjlighet (c): att Pilda kan ha haft ett annat namn före ankomsten på 1700-talet, även om även detta kräver ytterligare undersökning.
4.1.4. Rauzu azars (sjö), Rauzi (by)
En finsk etymologi för Rauzi (liksom för flodnamnet Rauza i Vidzeme) föreslogs av K. Būga (1961: 562), som jämförde det med ett estniskt appellativ rõusk (gen. sg. rõusa) och rõuzane, rauzane, raus k ane med betydelsen ’knölig frusen mark, sönderbruten och hopad kullrig is’. K. Būgas förslag stöddes av A. Breidaks (1970: 162; 1977: 29; 1989) men kritiserades av V. J. Zeps (1977: 434). Senare stödde Benita Laumane (1996: 216) förslaget om en finsk etymologi för ortnamnen i Vidzeme och
8
Page 9
vilket antyder en baltisk etymologi (jfr lt rauzis ’uppgrävd jord’, etc.). Dessa förslag sammanfattades i LVV (VI 122).
Det är viktigt att kommentera jämförelsen med estniska rõusk, rõusane, etc. Detta är dialektala former (EKSS) som används i den västliga dialekten av nordestniska (EMS; VMS), medan ortnamnen Rõusa och Rõuste återfinns i Pärnumaa-regionen, som är förknippad med den ovannämnda dialekten. I Ludza- och Vidzeme-regionerna talades huvudsakligen sydestniska. Därför är jämförelsen med rõusk otillräcklig ur ett arealtypologiskt perspektiv. En baltisk etymologi förefaller mer övertygande. I den lettiska databasen (LU) jämförs byn Raužu ciems (Rauzi) med det litauiska efternamnet Rauza (< rauzа ’gråtande, gråtlysten person’).
4.1.5. Soidu ezers (sjö), Soidi (by)
M. Rudzīte (1968: 191) jämför Soidu ezers med Coūda i Karelen, som enligt Max Vasmer (1934: 56) är av finsk-ugriskt ursprung och besläktat med det hypotetiska Soitojoki. A. Breidaks (1970: 162; 1977: 29) stödde detta förslag. V. J. Zeps (1977: 434) hade inga invändningar, men påpekade att sjönamnet är sekundärt i förhållande till bynamnet Soidi. A. Breidaks (2007 [1989]: 386–387) avvisade inte denna möjlighet.
Jämförelsen med Coūda och det hypotetiska Soitojoki är emellertid tvivelaktig. Vad gäller Coūda kan det vara finsk-ugriskt men fonetiskt modifierat (ou > oi, jfr Лоűka < Louhi) och förbundet med karelska hydronymer som Čod̄ogepo och Coōda (< finsk-ugriska sou̯t- ’ro’) (personlig korrespondens med den karelska ortnamnsforskaren Irma Mullonen).
I LVV (VII 10) gjordes en jämförelse med sydestniska soine ’sumpig’ (genitiv soidsõ) (jfr Soitsejärv nära Tartu), men det förefaller inte plausibelt, eftersom den lettiska formen i detta fall skulle vara *Soicu ez. eller *Soici.
I slutändan härrör sjönamnet Soidu ezers sannolikt från bynamnet Soidi, som i sin tur kan ha fått sitt namn efter ett antroponym (Zeps 1984: 468). Efternamnet Soida är relativt vanligt i det undersökta området och kan jämföras med det litauiska efternamnet Saidys (LU).
4.2. EKI:s kortregister
Kortregistret vid Estniska språk-institutet (Eesti keele instituut, EKI) innehåller 98 kort med lutsiska ortnamn på estniska (vissa kort förekommer flera gånger; se bilaga 3). En betydande del av dessa kort är transparenta, det vill säga att betydelserna hos deras generiska och specifika delar är tydliga, vilket återspeglar typisk finsk-ugrisk ortnamnsbildning (jfr Kiviniemi 1975; EMjK). Vissa poster innehåller tydligt sydestniska element. Ortnamnen i kortregistret omfattar följande generiska element:
• järv ’sjö’ (3) • jõgi ’flod’ (1) • küla ’by’ (15) • kerk ’kyrka’ (1) • kivi ’sten, stenblock’ (2) • kraav ’dike, kanal’ (1) • late ’källa, källsprång’ (3) • lump ’liten damm, sänka’ (1) • mäe ’kulle (gen.), höjd (gen.)’ (3) • mägi ’kulle, höjd’ (10) • mõts ’skog’ (2) • mõiza ’herrgård’ (1) • niit ’äng’ (8) • ots ’ände, spets’ (2)
9
Page 10
• saar ‘ö’ (2) • sild ‘bro’ (1) • suu ‘kärr’ (6) • tsopp ‘hörn, kulle’ (2) • tük ‘stycke, jordlott’ (1).
De flesta av dessa generiska led förekommer i hela Estland. Några av de här uppräknade förekommer i sina sydestniska fonologiska former (t.ex. külä jämfört med küla, mõts jämfört med mets, mõiza jämfört med mõis, suu jämfört med soo, tsopp jämfört med sopp). Exempel på de ovannämnda transparenta namnen är Kraaviots, Mõtsküla, Saarõmägi, and Suur niit. Betydelserna hos dessa ortnamn är tydliga och kräver ingen ytterligare förklaring. Deras utbredning sträcker sig också utanför det sydestniska språkområdet; de kan påträffas i andra delar av Estland och i andra finsk-ugriska språkområden. Följaktligen diskuteras fortsättningsvis endast de namn som specifikt är förknippade med det sydestniska området eller Ludzaområdet.
Det är värt att notera att dessa ortnamn inte längre används i vardagen, eftersom det lutsiska estniska språket är utdött. Många av dessa ortnamn hade sannolikt motsvarande lettiska versioner med liknande betydelser. I EKI:s kortregister översätts exempelvis Kahrusuu som Loču pūrs (‘björnkärr’), vilket gör det svårt att fastställa från vilket språk översättningen härrör.
4.2.1. Habahaja jõgi (#1)
Denna flodnamn härrör från habah(h)ama ‘prassla, brumma’ (EMS). På kortet anges förklaringen et keväjä hapa ‘det som prasslar om våren’. Namnet är intressant av två skäl: 1) det är bildat med ett aktivt presensparticip, och 2) participformen är avledd från ett verb som endast är belagt i Ludzadialekten (EMS). Ortnamn bildade av particip är vitt spridda i Finland, särskilt när det gäller verb som uttrycker ljud (se Kiviniemi 1971: 58–59). I det estniska språkområdet är sådana bildningar mindre vanliga men förekommer (EMjK 287).
4.2.2. Ando suu (#2)
Ando suu (Laizāni) kan jämföras med Ando (en inofficiell by) i Rõuge socken, Andu (en gård) i Pedāmāe nära Otepää (KNAB). Dessa ortnamn är knutna till personnamnet Ando ~ Andu, en variant av Anton eller Andreas (Saar 2008: 151).
4.2.3. Hatamägi (#3), Hatasuu (#4)
Dessa kan sättas i samband med hatt: hata- ‘tik’. För Hatamägi nämns det ryska namnet Сучья гора, vilket sannolikt är en bokstavlig översättning till ryska (eller tvärtom). Enligt KNAB ligger Hatapalo (en plats) i Räpina socken, Hatapalu (en inofficiell by) ligger i Rõuge socken, och Hatajāru (eller Umbjāru) ligger nära Värska. Alla dessa platser är belägna i det sydestniska språkområdet.
4.2.4. Havvagu suu (#5)
Havvagu suu kan jämföras med Savihavvamägi (Setu), Süvahavva (Räpina), Süvahavva soo (Põlva), Tõrvahavva (Põlvalv), Süvahavva (Räpina), Tõrvahavva (Põlva) (KNAB). Alla dessa ligger i det sydestniska språkområdet. Havva är genitivformen av haud ‘grav; grop’ (jfr standardestniska haud: haua-). När det gäller Havvagu är ändelsen -gu oklar; den kan återspegla en ellips av ett andra led (kanske havva-augu < auk ‘grop’?).
10
Page 11
4.2.5. Baaba suu (#6)
Detta ortnamn använder det lutsi-estniska dialektala appellativet baaba ’(gammal) kvinna’ (Kallas 1894: 135) (< Pl Rus baba ’d.’).
4.2.6. Greeki k (#7)
Det lettiska namnet har ingen föreslagen finsk-ugrisk etymologi. Den lettiska formen är Greči, och i LVV (I 319) jämförs den med följande appellativ: greči ’en typ av lin’ eller grečis ’en svag gammal man’.
4.2.7. Jiumägi (#10), Jiustuu (#11)
Elementet jiu är genitivformen av jõgi. Genitivformen jiu förekommer i Ludza-, Kraasna- och Setodialekterna (EMS).
4.2.8. Kannistõ niit (#16)
Kannistõ är den sydestniska motsvarigheten till den nordestniska kännustik ’kalhuggningsområde’ (EMS; VMS). På finska används ett dialektalt appellativ kannisto allmänt vid bildning av egennamn (SMS; Nimisampo).
4.2.9. Keegu mõts (#17)
Betydelsen av Keegu mõts är oklar. Enligt kortregistret kände en äldre informant enligt uppgift till betydelsen, men hans dotter gjorde det inte längre; hon mindes endast uttrycket ”är läts Keegu mõtsa” (’de gick bort till Keegus skog’), som hon tolkade som ’jag vet inte vart de gick’. Det är svårt att finna en övertygande lettisk eller slavisk etymologi. En estnisk jämförelse kan sökas i namnet på en gård Keegu, registrerat i KNAB som Keigu, belägen nära Türi. Denna jämförelse är emellertid problematisk eftersom Türi ligger utanför det sy estniska språkområdet, vilket begränsar dess relevans för den lutsi-estniska kontexten. Ett adjektiv keigu är belagt i Urvaste-underdialekten med betydelsen ’inbilsk, lättsinnig’ (EMS). Om Keegu representerar en variant av Keigu, kan skogsnämnet ha samband med ett personnamn, även om detta förblir osäkert. Det är emellertid också möjligt att Keegu mõts inte är ett ursprungligt ortnamn utan snarare en sekundär, skämtsam bildning. Uttrycket ”är läts Keegu mõtsa” kan återspegla en förkortad eller förvrängd form av något i stil med är läts kiä-kõhe mõtsa (’gick bort till vem-vet-var-skogen’), det vill säga ett undvikande uttryck eller ett uttryck riktat till barn. I så fall skulle Keegu mõts vara en omtolkning snarare än ett autentiskt ortnamn.
4.2.10. Kirbaniküla (#18), Kirbu k (#19)
Detta kan jämföras med Kirbu (Vastseliinaområdet – Ojansuu 1912; Valga, Rõuge – EKNR). Den lettiska versionen är Šķirpāni, som kan vara den ursprungliga formen, medan Kirbaniküla har anpassats fonologiskt till estniska. Kirbu kan också vara en sekundär estnisk form, härledd ur associationer med namnet som lutsi-estniernas förfäder härstammade från. Šķirpāni härrör sannolikt från efternamnet Šķirpāns, som är sällsynt men specifikt utbrett i Latgale, vilket V. J. Zeps (1984: 508) har påpekat.
4.2.11. Kiriväkitsõ (#20) (Raibakozi)
Kiriväkitsõ är också belagt som Rääbakoza på ryska (Райбакозы) och Raibakozi på lettiska. Enligt O. Kallas (1894: 31) var den ursprungliga formen estnisk och översattes senare till lettiska. H. Ojansuu (1912: 21) uttrycker en avvikande uppfattning. Alla versioner är
11
Page 12
sammansättningar med samma betydelse (Lv raibs ’fläckig’ + kaza (Ltg koza) ’get’; SESt kirju ’fläckig’ + kits ’get’). Enligt O. Kallas var Räabak oza en förvrängd form av Raibakozi, men den kan också ha samband med det ryska ordet рябой ’fläckig’ + коза ’get’. I LVV (VI 46) jämförs Raibakozi med det estniska appellativet raibakas ’kadaver’. Detta appellativ används emellertid inte alls i sydestniska och är i nordestniska i praktiken begränsat till ö-dialekter (estniska Saarte murded). Dessutom används det inte som efternamn (Nimede Statistika). Därför verkar denna jämförelse olämplig. I LU finns uppgiften att det sällsynta efternamnet Raibkazs (Lv raibs ’fläckig’ + kaza ’get’) förekommer i Veclaicene församling, som under mellankrigstiden var ett omstritt område mellan Lettland och Estland på grund av sin blandade befolkning. Veclaicene församling ligger nära Leivu-området och gränsar till Rõuge församling i Estland, vilket innebar att den ingick i det sydestniskspråkiga området. I Veclaicene församling noterades följande former: Raibekazs, Raibkazs, Raibekas, Raibakas, Raibkaza. Den lettiska etymologin verkar mer plausibel.
4.2.12. Kujari niit (#24)
Betydelsen av Kujari förblir oförklarad.
4.2.13. Kukli (#25)
Det lutsiska namnet Kukli är sannolikt en sekundär, fonologiskt anpassad form baserad på det ryska bebyggelsenamnet Kukujeva. Enligt denna tolkning återspeglar Kukli en förkortad och fonetiskt reducerad avledning inom det lutsiska namnsystemet. H. Ojansuu (1912: 21) jämförde tidigare detta namn med Kuklaiste i Vastseliinaområdet. Denna jämförelse återkommer också i senare tolkningar av formen Kuklase (jfr den tidigare Kuklaiste), som har kopplats till appellativet kuklanõ ’myra’ (EKNR). Dessa estniskt baserade jämförelser framstår emellertid som sekundära i den aktuella analysen, eftersom de inte beaktar den mer direkta avledningen från den ryska basen Kukujeva.
4.2.14. Kunnu suu (#27)
I sydestniska betyder kond/kund ’skogsmark som inte lämpar sig för avverkning’ och förekommer i namn som Meenikunnu suu nära Räpina, som innehåller elementet kund (EKNR).
4.2.15. Kupta niit (#28)
Betydelsen av Kupta förblir oförklarad.
4.2.16. Kõivola suu (#30)
Kõivola suu kan tolkas som en sammansättning av det sydestniska appellativet kõiv ’björk’ (jfr nordestniska kask) och elementet -la. EKNR hänvisar till toponymer som Kõivuküla och Kõivu i Tartuområdet samt Kõivsaare i Vastseliinaområdet. Formen innehåller genitivstammen Kõivo (Saar 2008: 95) och suffixet -la, som betecknar en plats eller kan representera en elliptisk form av andra element (t.ex. -jala, -küla) (EMjK 278–279). Suffixet -la förekommer också i stor utsträckning i finsk toponymi, t.ex. Koivula, Metsälä, Tervola. I sydestnisk toponymi är emellertid en struktur som Kõivõalonõ ’björk.GEN.PL + under’ väl belagd, med paralleller i återkommande mikrotoponymer i Võrumaa (t.ex. de förkortade formerna Kõivalonõ, Kõivalamägi, jfr Haapalamägi ’asp+under+berg’). Namnet kan således alternativt rekonstrueras som Kõivala suu, med betydelsen ’kärr under björkarna’. Denna tolkning får stöd av jämförbara bildningar i AVKA, såsom gårdsnamnen Kõivõalodsõ (Kanepi, Põlva) och Kõivõlamägi (Urvaste), samt Ihamaru-toponymen Kõivualutse laadapäev (Kanepi).
12
Page 13
4.2.17. Väiku-Käpsi (#34)
Av någon anledning skrivs huvudrubriken som Käpsi, medan underrubriken borde vara Tsäpsi. Detta namn kan härröra från ett personnamn bildat av verbet tsäpsmä ’slå till, knäppa eller bita av’ (EKNR).
4.2.18. Laizeni (#35)
Ett vanligt efternamn i Latgalia, möjligen av tyskt ursprung (LU). Ingen finsk-ugrisk etymologi föreslås.
4.2.19. Laudjärv (#36)
Laudjärv låter mycket estniskt men är i själva verket en starkt estniserad form av Laudari (i LVV (II 269) anges formen som Lauderi). Detta är ett exempel på lexikal anpassning. Man finner inga sjönamn som Laudjärv i Estland, vilket understryker svårigheten att finna ett semantiskt sammanhängande formant Laud- (est. laud, ’bord’). Sjönamnet är sekundärt och härrör från byn Laudari, som sannolikt har sitt ursprung i ett personnamn (efternamn). Laudars eller Lauders är ett av de vanligare efternamnen i regionen, men någon etymologi föreslås inte (LU).
4.2.20. Lavadina k (#37)
Detta är potentiellt ett lånord från slaviska språk, med Slobodka som grundform, anpassat till en finsk form.
4.2.21. Lubanakõnõ (#38)
I Latgalia finns en stor sjö som heter Lubāns och flera mindre sjöar med diminutivformen Lubonenš (LĢIA). Detta kan höra till samma grupp som den estniska formen, som innehåller diminutivsuffixet -kõnõ.
4.2.22. Längämägi (#39)
Det specifika elementet längä är oklart, eftersom det kan betyda ’alltför söt’ och förknippas med dålig smak (EMS). Det kan därför inte kopplas till landskapet.
4.2.23. Lütka-uju (#41)
Elementet Lütka förblir oklart; det kan tentativt jämföras med ryskans Лю́тка ’Lestes’ (ett släkte av flicksländor). Betydelsen av Uju är också osäker. Det finns emellertid paralleller i Karula, där hydronymen Uju oja förekommer. Enligt AVKA råder det tvivel om huruvida det ursprungliga namnet helt enkelt var Uju, fungerande som en hydronym i en enda del, som senare utvidgades med oja i det formella namnet Ujuste oja. Detta antyder att Uju kan utgöra en självständig hydronym snarare än en avledning av oja ’bäck’.
4.2.24. Murumäe (#43)
Murumäe kan jämföras med muru ’tät gräsmark’. Användningen av vokalen -u i den andra stavelsen är anmärkningsvärd; i sydestniska, inklusive lutsi-estniska, skulle den förväntade formen vara muro. Variationer i denna slutvokal har dock observerats i lutsi, vilket August Sang påpekar (1936: 99, opublicerat manuskript), t.ex. nägü ~ nägo ’ansikte’ och
13
Page 14
valluz ~ valloz ’smärtsam’. Detta antyder att formen muru kan återspegla dialektal variation snarare än kräva en separat förklaring.
4.2.25. Mustkopts zimnik (niidü) (#44)
Namnet Must betyder ’svart’ + kopts (?, med elementet zimnik härlett från ryska зимник ’vinterväg’. Betydelsen av -kopts förblir oklar.
4.2.26. Nerza (#47, #48)
A. Breidaks (2007 [1989]: 386) föreslog en jämförelse mellan namnet Nierzys azars och ett finsk-ugriskt flodnamn Nyrza i Arkhangelsk oblast (med frågetecken). Tyvärr angav han inga källhänvisningar, vilket gör det omöjligt att hitta texter som behandlar den ryska flodens etymologi.
4.2.27. Paidera’ (#51)
Kortet jämför denna toponym med Paidra i Võro-området (Estland). Enligt EKNR härstammar Paidra från ett personnamn (Paide/Paydew) som senare anpassades till Paider under tyskt inflytande. Etymologin för detta personnamn är fortfarande olöst (EKNR). I Lettland, särskilt i Vidzeme och Latgale, förekommer toponymen Paideri och den förknippas med efternamnet Paiders. I LVV (III 48–49) görs jämförelser med liviska pai (pl. paid) och det estniska ordet pai i betydelsen ’kär’, samt det estniska stadsnamnet Paide. I LU föreslås två tolkningar: i Vidzeme-avsnittet kopplas Paiders till estniska Paidra/Paidre och toponymen Paidra, medan den i Latgalia-avsnittet förknippas med polska pajda i betydelsen ’brödbit’. Den senare förklaringen är tvivelaktig; även om pajda förekommer i bildningen av polska efternamn (Pajda, Pajdzik, Pajdowski), är formen Paider inte belagd (ISNwP). Dessutom verkar den liviska jämförelsen osannolik. Den förväntade estniska kognaten till liv. pai är paju- (med pai endast i vissa dialekter, däribland Ludza), och pai ’kär’ är inte produktivt i antroponymisk eller toponymisk bildning. Dessutom ligger toponymerna Paideri inte inom historiskt liviskt territorium utan i de finsk-ugriska zonerna Leivu och Ludza. En koppling till Paide (Järva län) verkar också osannolik. Namnet Paide är väl belagt som härlett från paas: pae ’kalksten’, vilket stöds av parallella utländska former som betecknar ’vit sten’ (EKNR). Eftersom Paider-namnen förekommer utanför den nordestniska kalkstensregionen kan denna etymologi inte tillämpas. Sammanfattningsvis är betydelsen av Paidera fortfarande oklar, men dess utbredning i Leivu- och Ludzaområdena, tillsammans med avsaknaden av övertygande lettiska, tyska eller polska förklaringar, stöder ett finsk-ugriskt (estniskt) antroponymiskt ursprung.
4.2.28. Pargi (#56) (#57) (Borovaja)
Det ryska bynamnet Borovaja verkar ligga till grund för Pargi küla. I detta fall kan formen Pargi tolkas som en nominativ pluralanpassning, medan Parke kan representera en genitiv pluralform. En jämförbar utveckling kan iakttas i det sydestnisk-ryska gränsområdet, där det ryska Borok återspeglas i sydestniskt och tyskt språkbruk som Porka, vilket framgår av fallet Piirissaar (jfr EKNR). Detta antyder ett mönster av fonologisk och morfologisk anpassning av ryska bosättningsnamn till det lokala namngivningssystemet. En alternativ tolkning som förbinder Pargi med det estniska ordet park ’park’ verkar mindre sannolik i denna lantliga kontext och saknar stöd i historiska belägg. Det är därför mer plausibelt att namnet återspeglar en anpassning från den ryska basen snarare än att härröra från modern lexikal avledning.
Detta är ryska namn som anpassats till estniska (Большие Пиковы, Малые Пиковы).
4.2.30. Porkali (#61)
Jämför med est. Parkali ~ lett. pārkalt ’att smida om’ (LVV III 223). Den lettiska förklaringen är mer övertygande, eftersom det estniska appellativet förekommer i nordestniska dialekter (VKS).
4.2.31. Puntsuli (#62)
Det lettiska namnet Puncuļi jämförs med det litauiska efternamnet Punčius (< puncīti ’att gå långsamt’) (LU). Det finns också ett efternamn Punčulis, som kan vara en diminutivform av Punčius (LPe). Ingen finsk-ugrisk etymologi föreslås.
4.2.32. Pähnamägi (#64)
Detta namn härstammar från sydestniska pä̀hn ’Tilia’ (jfr estniska pärn) (EMS; VMS).
4.2.33. Raiba kerk (#65), Raip (#66)
Jämför med lett. raibs ’fläckig’, och namnet har anpassats till estniska.
4.2.34. Roostõsuu (#69), Rossõ läte (#70)
Dessa härstammar från roostõ, genitiv rossõ ’rost’ (EMS). Jfr Rostõniit ~ Rossõniit (Saar 2008: 233).
4.2.35. Sabale mõts (#73)
Namnet Sabale mõts härstammar sannolikt från den närliggande byn Soboli. I detta fall representerar Sabale en toponymisk anpassning snarare än ett lexikalt lån. Mer allmänt är ortnamnet Soboli ytterst besläktat med det slaviska ordet соболь ’sobel’ (jfr lettiska sabulis, lettgalliska sabaļs, polska sobol, litauiska sabalas, estniska soobel), även om termen i ett europeiskt sammanhang ofta mer generellt syftar på sobelpäls (LKŽe; SJP). Fonetiskt kan Sabale återspegla vokalanpassningar som kännetecknar lutsi, i likhet med de akanje-mönster som observerats i andra lånade baser. En liknande utveckling noteras i gamla Võrumaa, exempelvis i Räpina-bondens binamn Sabali (även Sabbali), som senare tjänade som grund för efternamn som Sabbal och Sabalisk (Saar 2019: 210).
4.2.36. Sandi lump (#74)
Elementet santi: sandi kan kopplas till appellativet sant ’tiggare’. Enligt EKI:s namnkarteindex förklaras namnet av frasen “<...> et sant är kuuli” (’eftersom en tiggare dog här’). Uppgifter från EKNR visar dock att elementet sandi i ortnamn som Sandi (Vastseliina) och Sandisuu (Rõuge) kan ha flera motiv: det kan anknyta till den moderna betydelsen ’tiggare’, men kan också återspegla en äldre betydelse ’helig man, munk’ (jfr latin sanctus).
4.2.37. Sarja-Jüri (#75)
Detta namn syftar på ett hemman som tillhörde Jüri (ett förnamn) med binamnet Sarja (genitivform). Binamnet Sarja kan härstamma från sari ’stort såll’.
15
Page 16
4.2.38. Skriini (#77)
Den lettiska formen är Skrini (med ett kort i). LU belägger efternamnet Skrins i Vidzeme, men ingen etymologisk förklaring anges; varianten Skrīns är också belagd utan lokalisering eller tolkning. Historiska ryska kartformer omfattar Скpины (18th-talet) och Скрины (19th-talet), vilket antyder variation i vokalåtergivningen. Lutsi-formen kan härstamma från en tidigare rysk namnform med betoning på första stavelsen, vilket sannolikt påverkade vokalreduktionen och anpassningen i det lokala fonologiska systemet. I detta fall skulle det lutsiska ortnamnet representera en fortsättning på den ryska namnroten snarare än en självständig lettisk utveckling.
4.2.39. Sliva mägi (#78)
Jämför med Ltg šliva (jfr Lv plūme), polska śliwa och ryska слива ’plommon’. I estniska (inklusive sydestniska) används former av det germanska lånordet ploom/loom, medan det i lutsi-estniska kan ersättas med sliva, som också är vanligt i andra språk i området. Semantiskt passar detta väl, eftersom det kan syfta på en kulle där ett plommonträd växte.
4.2.40. Säzemäe (#86)
Tolkningen av Säzemäe förblir osäker. En jämförelse med sääsk ’mygga’ är problematisk lexikalt och fonologiskt. I sydestniska, inklusive lutsi, är den förväntade termen för ’mygga’ kihulanõ (EMS), vilket gör en direkt lexikal avledning osannolik. Dessutom överensstämmer den fonologiska strukturen hos Säze- (med kort ä och intervokaliskt -z-) inte väl med formerna av sydestniska sääse. Bredare jämförelser kan göras med sydestniska ortnamn och ortnamn från Võrumaa, såsom Sääsämägi, Sääskmägi, Sääseorg, Sääsk eorg, and Säass aare (AVKA), även om dessa paralleller huvudsakligen återspeglar variation inom ett bredare namngivningsmönster snarare än att ge en direkt etymologi för Säzemäe. För närvarande kan ingen säker lexikal förklaring föreslås.
4.2.41. Tati (#88)
Kan vara förbundet med tatt ’Boletus’ (Balodis 2020: 201). I standardestniska betyder tatt ’nässekret’; i sydestniska syftar det däremot på Boletus eller används ofta i svampnamn (t.ex. kikkatatt ’kantarell’) (VMS).
4.2.42. Tulba tükk
Detta åkernamn kan jämföras med appellativet tulp; tulba ’gångjärnsstolpe, gränsstolpe’, samt med by- och gårdsnamnen Tulba (Rõuge Kasaritsa, Rõuge Veclaicene (estnisk sida)), Tulbasuu (Rõuge Haanja Jaanimäe), Tulba järv (Rõuge), Tulbamäe (Rõuge) (KNAB). Detta antyder att Tulba kan representera ett försvunnet binamn (EKNR) på en familj som migrerade.
4.2.43. Tunduri’ (#91)
Troligen avlett från dundur/tundur ’1. broms; 2. objuden gäst’, ett ord som endast är belagt i Leivu (betydelse 1) och lutsi-estniska (betydelse 2) (EMS) < Lv dundurs ’broms’ (detta appellativ kan också ha inspirerat det välkända lettiska efternamnet Dundurs (LU)). Det lettiska namnet på byn är Abricki. Kortet anger att bynamnet är estniskt, vilket innebär att det gavs av estländare.
16
Page 17
4.2.44. Vaarkali (#93)
Även om H. Ojansuu (1912: 21) fann detta namn i Vastseliina, har det lettiskt ursprung (EKNR). Jfr lettiska vā̄rkalıs/varkalis ’bronsgjutare’.
4.2.45. Vaaska niit (#94)
Troligen besläktat med en rysk diminutivform av personnamnet Васька (< Василий). Lutsi-estländarna använde också ryska personnamn.
4.2.46. Vastalo (#95)
Detta är sannolikt en ellips från sydestniska vastne ’ny’ + talo ’hus’.
4.2.47. Verema suu (#96)
Möjligen en form av det östslaviska personnamnet Верема (< Иеремия, ’Jeremias’).
4.2.48. Väha (#97) (#98)
Troligen avlett från vähk ’krabba’. O. Kallas (1894: 31) noterade att den ursprungliga formen var Väha küla, som översattes till Веженки och anpassades till estniska som Vezenki. H. Ojansuu (1912: 21) hade en annan uppfattning: även om byn Väha finns i Vastseliinaområdet, är Väha küla i Ludzaområdet en översättning ”från lettiska”.
4.3. Eesti murded IX
4.3.1. Vanaraha suu
I Eesti murded IX (221) beskrev informanten Ossip Jakimenko den naturliga omgivningen kring byn Škirpāni år 1960 och nämnde flera sjöar, främst i deras latgaliska former, samt ett kärr kallat Vanaraha suu. Detta namn har inte dokumenterats i tidigare forskning och undersöks därför här.
Till att börja med försökte jag identifiera detta kärr med hjälp av olika kartor och hittade ett utmärkt kärr nära Škirpāni; tyvärr angavs inget namn. Namnet Vanaraha suu verkar vara en sammansättning: vana ’gammal’ + raha-suu (där raha är en svaggradig form av rahk, jfr fi. rahkasuo ’vitmossekärr, torvmosse’). Detta antyder att Vanaraha suu kan tolkas som ”Gammal vitmosse” eller ”Gammal torvmosse”, vilket återspeglar områdets naturliga egenskaper.
4.4. LǪIA
4.4.1. Kurma, Kūrmās ezers
Kurma och Kūrmās ezers nämndes inte som möjliga finsk-ugriska ortnamn i tidigare forskning. De valdes ut för analys eftersom de ligger nära andra lutsi-estniska byar. Detta fall är förvirrande, eftersom bynamnet innehåller ett kort u, medan sjönamnet, Kūrmās ezers, har ett långt ū. Dessa former finns registrerade i LǪIA-databasen, men frågan kvarstår vilken form som är den primära.
I LVV (II 180) nämns Kurma (utan förslag till etymologi), medan sjönamnet inte finns med. Enligt kortregistret vid Latvian Language Institute var Kūrmās ezers tidigare känt som Kurmas ezers, men namnet ändrades efter att en expedition hade dokumenterat den nuvarande formen. Detta tyder på att den primära formen sannolikt var Kurmas, som kan ha förvrängts av en informant.
I sydestniska betyder termen kurm ’isolerad markbit; gyttja; hörn’ (EKNR) eller ’näset’ (EMS). Detta är särskilt relevant i Põlva-regionen, där namn som Loko-kurm och Kahru-kurmu, Paju-kurmu förekommer. Detta sydestniska dialektala appellativ
17
Page 18
passar väl, eftersom byn ligger på ett näs mellan två sjöar (Lielais och Mazais Kūrmas ezers).
Grafik. Kurma-sjöarna och byn (grafik av D. Donskaya)
5. Resultat
I denna del sammanfattas resultaten av undersökningen av ortnamnen i Ludza-regionen: 1) etymologiska förslag i tidigare forskning; 2) analys av EKI:s kortregister och Eesti murded IX; 3) nya resultat.
5.1. Etymologiska förslag i tidigare forskning
A. Breidaks (2007 [1989]: 386–387) presenterade 31 ortnamn som finsk-ugriska i den historiska regionen Latgalia och delvis Vidzeme. Endast 5 ortnamn togs i beaktande, och alla återfanns i undersökningsområdet. 3 av dem (Auneja, Rauzi och Soidi) har en svag finsk-ugrisk förklaring och är snarare baltiska.
18
Page 19
När det gäller Pylda är det finsk-ugriska etymologiförslaget den bästa förklaringen trots invändningarna, eftersom namnet inte kan förklaras som baltiskt, germanskt eller slaviskt på grund av avsaknaden av liknande ortnamn i dessa namnssystem.
Det finsk-ugriska etymologiförslaget för Nukši i tidigare forskning var felaktigt (en jämförelse med ett samiskt appellativ), men det kan förklaras på ett annat sätt (genom jämförelse med estniska och finska appellativ och ortnamn). I denna studie hittades en ny utgångspunkt för vidare undersökning av detta ortnamn i ett annat, separat och djupare forskningsarbete.
5.2. EKI:s kortregister och Eesti murded IX
EKI:s kortregister innehåller 98 kort (med vissa upprepade poster), och i denna studie valdes 54 poster (55%) ut för analys. De övriga posterna behövde inte analyseras ingående på grund av sin tydliga betydelse och typiska finsk-ugriska struktur.
De övriga posterna kan delas in i tre grupper: 1) specifika lutsi-estniska namn; 2) specifika sydestniska namn; 3) lettiska eller ryska namn som anpassats till den lokala estniska varieteten.
Den första gruppen består av appellativ som endast är belagda i den lutsi-estniska varieteten.
Generellt sett innehåller kortregistret mikrotoponymer som är karakteristiska för den lutsi-estniska språkmiljön. Många av dessa ortnamn samexisterade sannolikt med motsvarande lettiska eller slaviska varianter, och lutsi-estnisktalare använde troligen olika former beroende på vilket språk som användes i det aktuella kommunikativa sammanhanget.
I Eesti murded IX nämndes ett myrnamn, Vanaraha suu, som hade en relativt transparent etymologi och inte var särskilt svårt att förklara. Det togs i beaktande eftersom det i Eesti murded IX, trots ett omfattande korpusmaterial, endast nämndes några få ortnamn. Tyvärr var det, trots informantens ganska exakta beskrivning av platsen, omöjligt att identifiera den på LĢIA:s karta eftersom det inte fanns någon möjlighet att visa objektets namn.
5.3. Nya fynd
Ett nytt fynd var sjönamnet samt by- och sjönamnet Kurma, som inte nämndes i några primärkällor (EKI:s kortregister) eller sekundärkällor (tidigare forskningslitteratur) som ett möjligt finsk-ugriskt ortnamn. Tanken att det kunde vara finsk-ugriskt uppstod eftersom det saknar etymologiförslag (LVV) och ligger nära en plats med en hög koncentration av lutsi-estnisktalare. Förslaget om en finsk-ugrisk etymologi förefaller plausibelt på grund av överensstämmelsen mellan betydelsen hos det dialektala appellativet kurm ‘näset’ och byns läge på ett näs.
6. Slutsats
I denna artikel undersöktes ortnamnen i det historiska lutsi-estniskspråkiga området i östra Lettland. Studien fokuserade på etymologin, strukturen och den språkliga bakgrunden hos ortnamn som registrerats både i tidigare forskning och i primära arkivkällor.
Analysen av de ortnamn som behandlats i tidigare forskning visade att fonologisk likhet i sig inte räcker för att fastställa en finsk-ugrisk etymologi. I flera fall förefaller tidigare föreslagna finsk-ugriska förklaringar svaga ur semantiska och arealtypologiska perspektiv. Samtidigt medger vissa ortnamn fortfarande plausibla finsk-ugriska tolkningar, även om frågan om huruvida dessa namn uppstod före eller efter de sydestnisktalandes ankomst till Ludzaområdet förblir olöst. För att klargöra denna fråga skulle det krävas en separat undersökning baserad på historiska kartor, arkivmaterial och ett bredare jämförelsematerial.
Analysen av EKI:s kortregister och materialet från Eesti murded IX visade att det lutsi-estniska ortnamnssystemet bestod av flera olika typer: 1) typiska
19
Page 20
Finsk-ugriska bildningar; 2) specifikt sydestniska ortnamn; 3) namn som innehåller särpräglade lutsi-estniska dialektdrag; 4) fonologiskt eller lexikalt anpassade lettiska och slaviska namn. Vissa namn förblir trots detta oförklarade, vilket visar materialets fragmentariska karaktär och komplexiteten i den flerspråkiga kontaktsituationen i regionen.
Studien identifierade också ett tidigare outforskat ortnamn som varken hade nämnts i tidigare forskning eller i EKI:s kortregister. Även om dess finsk-ugriska ursprung inte omedelbart var uppenbart, gjorde en jämförelse med sydestniskt material det möjligt att föreslå en ny tolkningsriktning.
I dag är det lutsi-estniska språket utdött, och de ortnamn som dokumenterats i arkivkällorna används inte längre i vardaglig kommunikation. Dessa material utgör därför ett viktigt vittnesbörd om historiska namngivningspraxis och det flerspråkiga landskapet i Ludzaområdet.
Fortsatt forskning bör fortsätta att undersöka de ortnamn som har plausibla finsk-ugriska etymologier, samtidigt som man försöker klargöra ursprunget till de namn som förblir oförklarade. Dessutom kan fältarbete bland ättlingar till talare av lutsi-estniska fortfarande ge värdefull information om bortglömda ortnamn och deras lokalisering. Eftersom de flesta återstående informanterna är äldre är sådan dokumentation särskilt brådskande.
FÖRKORTNINGAR
Est – estniska; Fi – finska; Lt – litauiska; Lv – lettiska; NEst – nordestniska; Pl – polska; Rus – ryska; SEst – sydestniska; Veps – vepsiska
DATAKÄLLOR
AVKA: Ajaloolise Võrumaa kohanimede andmebaas [Ortnamnsdatabas för det historiska Võrumaa]. Internetåtkomst: https://wi.ee/et/kohanimed/.
dodies.lv: Historical Maps of Latvia. Internetåtkomst: https://vesture.dodies.lv/.
EES: Eesti etümoloogia sõnaraamat [Estnisk etymologisk ordbok]. Internetåtkomst: https://arhiiv.eki.ee/dict/ety/.
EKI: Eesti keele instituudi kohanimekartoteek [Ortnamnskortregister vid Institutet för det estniska språket]. Internetåtkomst: https://arhiiv.eki.ee/kohanimed/.
EKNR: Eesti kohanimeraamat [Estnisk ortnamnsbok]. Internetåtkomst: https://arhiiv.eki.ee/dict/knr/.
EKSS: Eesti keele seletav sõnaraamat [Förklarande ordbok över det estniska språket]. Internetåtkomst: https://arhiiv.eki.ee/dict/ekss/index.cgi.
EMS: Eesti murrete sõnaraamat [Ordbok över estniska dialekter]. Internetåtkomst: https://arhiiv.eki.ee/dict/ems/.
ISNWP: Internetowy Słownik Nazwisk w Polsce [Nätordbok över efternamn i Polen]. Internetåtkomst: https://nazwiska.ijppan.pl/.
LĢIA: Latvijas Ģeotelpiskās informācijas aģentūra [Lettlands geospatiala informationsbyrå]. Internetåtkomst: https://vietvardi.LĢIA.gov.lv/lv/search.
20
Page 21
LKŽₑ: Lietuvių kalbos žodynas [Litauiska språkets ordbok] (1–20, 1941–2002), elektronisk version, redaktionskollegium: G. Naktinienė (huvudredaktör), J. Paulauskas, R. Petrokienė, V. Vitkauskas, J. Zabarskaitė; programmerare: E. Ožeraitis, V. Zinkevičius, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, uppdaterad version, 2018. Internetåtkomst: http://ekalba.lt.
LPₑ: Lietuvių pavardės [Litauiska efternamn] (1–2, 1985, 1989), elektronisk version, A. Vanagas, V. Maciejauskienė, M. Razmukaitė, ansvarig redaktör A. Vanagas; programmerare V. Satkevičius, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2018. Internetåtkomst: https://pavardes.lki.lt/.
LU: Latviešu uzvārdu vārdnīca [Lettisk ordbok över efternamn]. Internetåtkomst: https://uzvardi.lv/.
ME: Latviešu valodas vārdnīca [Lettiskt språklexikon] 1–4, K. Mīlenbahs, redigerad, kompletterad och fortsatt av J. Endzelīns, Riga: Kultūras fonds, 1923–1932. Internetåtkomst: https://mev.tezaurs.lv/.
Nimede Statistika: Nimede Statistika [Statistik över estniska namn]. Internetåtkomst: https://stat.ee/nimed/pere.
Nimisampo: Nimisampo – portal för sökning efter och studier av finska ortnamn. Internetåtkomst: nimisampo.fi.
SES: Suomen etymologinen sanakirja [Finsk etymologisk ordbok]. Internetåtkomst: https://kaino.kotus.fi/ses/.
SJP: Słownik języka polskiego [Polskt språklexikon]. Internetåtkomst: https://sjp.pwn.pl.
SMS: Suomen murteiden sanakirja [Finsk dialektordbok]. Internetåtkomst: https://kaino.kotus.fi/sms/.
VMS: Väike murdesõnastik [Estnisk dialektologisk ordbok]. Internetåtkomst: https://arhiiv.eki.ee/dict/vms/.
REFERENCES
Ariste Paul 1963: Slučāji językowego kontaktа v Latgalii [Cases of Language Contact in Latgalia]. – Lietuvių kalbotyros klausimai 6, 137–148.
Balode Laimute 2007: Once Again on Some Potential Finno–Ugrisms in Latvia. – Slavica Helsingiensia 32, 52–63.
Balode Laimute, Bušs Ojārs 2009: On Latvian Toponyms of Finno–Ugrian Origin. – Onomastica Uralica 4, 27–43.
Balodis Uldis 2020: Lutsi kiele lementar / Ludzas igauņu valodas ābece [Ludza Estonian Primer], Ludza: LU Lībīešu institūts un Ludzas pilsētas galvenā bibliotēka.
Balodis Uldis 2022: The Distribution of Incessive Case Endings in Lutsi. – Circum–Baltic Languages: Varieties, Comparisons, and Change, eds. H. Metslang, A. Kalnača, M. Norvik, Potsdam: Peter Lang Publishing.
Balodis Uldis 2023: Räisaku maarahvas? Estonian traces in central and southern Latgale. – Tartu Ülikooli Lõuna–Eesti keele– ja kultuuriuuringute keskuse aastaraamat XXI–XXII. Pühendusteos Karl Pajusalule 60. sünnipäevaks, Tartu: Tartu ülikooli kirjastus, 2023.
21
Page 22
Bielenstein August J. 1892: Die Grenzen des lettischen Volksstammes und der lettischen Sprache in der Gegenwart und im 13. Jahrhundert: ein Beitrag zur ethnologischen Geographie und Geschichte Russlands [The Boundaries of the Latvian Ethnic Group and the Latvian Language in the Present and in the 13ᵗʰ Century: A Contribution to the Ethnological Geography and History of Russia], mit einem Atlas von 7 Blättern, St. Petersburg: Commissionäre der Kaiserlichen Akademie der Wissenschaften: Eggers und J. Glasunof.
Breidaks Antons 1970: Vlijanie pribaltijsko–finskich jazykov na latgalskie govory Ludzenskoe rajona Latvijskoj SSR [The Influence of the Baltic–Finnic Languages on the Latgalian Dialects of the Ludza Region of the Latvian SSR]. – Vzaimosviazi baltov i pribaltijskich finnov, Riga: Zinātne, 157–164.
Breidaks Antons 1973a: Pribaltijsko–finskie nazvanija rek v Latgalii [Baltic–Finnic Names of Rivers in Latgale]. – Latvijas PSR Zinātņu Akadēmijas Vēstis 2(307), Rīga: Latvijas PSR Zinātņu akadēmijas izdevniecība, 97–102.
Breidaks Antons 1973b: Slavianskie nazvanija rek v Latgalii [Slavic Names of Rivers in Latgale]. – Baltistica 9(1), 89–94. DOI: https://doi.org/10.15388/baltistica.9.1.1814.
Breidaks Antons 1977: O vlijanii pribaltijsko–finskich jazykov na latgalskij i selonskij idiomy [On the Influence of the Baltic–Finnish Languages on the Latgalian and Selonian Idioms]. – Baltistica, 2 priedas: III Tarptautinio baltistų kongreso straipsniai, 26–35.
Breidaks Antons 1983: Ezera nosaukuma S'ivers' etimoloģija [Etymology of The Lake Name S'ivers']. – Baltistica 19(2), 196.
Breidaks Antons 1989: Baltijas somu izcelsmes hidronīmi Latgalē [Hydronyms of Baltic–Finnic Origin in Latgale]. – Valodas aktualitātes – 1988, Rīga: Zinātne, 326–335.
Breidaks Antons 2007 [1989]: Baltijas somu izcelsmes hidronīmi Latgalē [Hydronyms of Baltic–Finnic Origin in Latgale]. – Darbu izlase 2, Rīga: LU Latviešu valodas institūts, 385–389.
Būga Kazimieras 1961: Rinktiniai raštai [Selected Works] 3, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla.
Bušs Ojārs, Balode–Anelauskaite Laimute 2005: Par dažiem somugru cilmes elementiem Latvijas hidronīmijā [On Some Finno–Ugric Elements in Latvian Hydronymy]. – Kalbos istorijos ir dialektologijos problemos 1, redaktorių kolegija: S. Ambrazas, L. Grumadienė, D. Mikulėnienė (vyr. redaktorė) ir kt., Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 104–109.
Cimermanis Saulvedis 2017: Ceļavārdi [Guides]. – Ludzas ļaudis: Zemes dieva tauta [The Estonians of Ludza: The People of the Earth God], ed. by H. Korjuss, 7–11. Rīga: Lauku Avīze.
Eesti murded IX: Eesti murded 9: Lõunaeesti keelesa arte tekstid [Estonian Dialects 9: Texts of the South Estonian Language Islands], M. Mari, H. Anu, I. Triin, J. Grethe, K. Mervi, N. Miina, P. Karl, T. Pire, T. Tuuli, V. Lembit, Tallinn: Eesti Keele Instituut & Tartu: Tartu Ülikool, 2014.
EMiK: Eesti murded ja kohanimed [Estonian Dialects and Toponyms], K. Pajusalu, T. Hennoste, E. Niit, J. Viikberg, P. Päll, toimetaja T. Hennoste, Tartu: Emakeele selts, 2018.
Garšva Kazimieras 1989: Lietuvininkai latgalių etnogenezėje [Lithuanians in the Ethnogenesis of Latgalians]. – Baltistica 3, 1 priedas, 64–69.
22
Page 23
Itkonen Terho I. 1920: Lappalaisperäisiä paikannimiä suomen kielen alueella [Sámi Origin Placenames in the Finnish Language Area]. – Virittäjä 24, 49–57. DOI: https://doi.org/10.23982/vir.27771.
Kalima Jalo 1942: Itä-Karjalan paikannimiä [Toponyms of East Karelia]. – Virittäjä 46, 160–163. DOI: https://doi.org/10.23982/vir.31097.
Kallas Oskar 1894: Lutsi maarahvas [Ludza Estonians], Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seuran Kirjapaino.
Kallio Petri 2018: On the Historical Phonology of Old Literary South Estonian. – Võro instituudi toimõndusõq 33: Valitsõmisjaotゥsõst keeleaoluni haldusjaotusest keelejalooni / From Administrative Division to Historical Linguistics, toimõndanuq J. Sullõv, Võro: Võro instituut, 118–144.
Kivin̦iemi Eero 1971: Suomen Partisiippinimistöä: Ensimmäisen Partisiipin Sisältävät Henkilönja Paikannimet [Finnish Participial Nomenclature: Personal and Place Names Containing the First Participle], Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura.
Kiviniemi Eero 1975: Paikannimien rakennetyypeistä [On the Structural Types of Placenames], Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura.
Kiviniemi Eero 1977: Väärät vedet: tutkimus mallien osuudesta nimennmuodostuksessa [False Waters: A Study on the Role of Models in Name Formation], Helsinki: Helsingin yliopisto.
Kiviniemi Eero 1978: Paikannimistöstä asutushistoriallisen tutkimuksen lähdeaineistona [Placename Records as Source Material for Settlement History Research]. – Faravid 2, 21–28.
Kuzmin Denis V. 2014: Vienan Karjalan asutushistoria nimistön valossa [Settlement History of White Sea Karelia in the Light of Onomastics], Helsinki: Helsingin yliopisto.
Kuzmin Denis V. 2021: Južnaja Karelija v konce epochi Srednevekovja [South Karelia at the End of the Middle Ages]. – Ural–Altaic Studies 4(43), 49–68. DOI: https://doi.org/10.37892/2500-2902-2021-43-4-49-68.
Laumane Benita 1996: Zeme, jūra, zvejvietas: Zvejniecības leksika Latvijas piekrastē [Land, Sea, Fishing Grounds: Fishing Vocabulary on the Latvian Coast], Rīga: Zinātne.
LVV I, II: Latvijas PSR vietvārdi [Place Names of the Latvian SSR] 1: A–J, 2: K–O, ed. J. Endzelīns, Rīga: Latvijas PSR Zinātņu Akadēmija, 1959, 1961.
LVV III: Latvijas vietvārdu vārdnīca [Dictionary of Latvian Place Names] 3: Paaglis – Pīķu-, ed. O. Bušs, Rīga: LU Latviešu valodas institūts, 2003.
LVV VI: Latvijas vietvārdu vārdnīca [Dictionary of Latvian Place Names] 6: R, ed. L. Balode, Rīga: LU Latviešu valodas institūts, 2013.
LVV VII: Latvijas vietvārdu vārdnīca [Dictionary of Latvian Place Names] 7: Sabe–Seza-, ed. L. Balode, Rīga: LU Latviešu valodas institūts, 2017.
Manteuffel Gustaw 1879: Inflanty Polskie: poprzedzone ogólnym rzutem oka na siedmiowiekową przeszłość całych Inflant [Polish Livonia: Preceded by a General Overview of the Seven-century Past of the Whole of Livonia] Poznań: Księgarnia Jana Konstantego Żupańskiego.
Manteuffel Gustaw 2020: Poļu Inflantija [Polish Livonia], transl. R. Labanovskis, Rīga: Jumava.
23
Page 24
Ojansuu Heikki 1912: Virolaiset siirtokunnat lättiläisalueella, niiden lähtöpaikka ja -aika [Estonian Colonies in the Latvian Area, Their Place and Time of Origin]. – Suomalainen Tiedeakatemia: Esitelmät ja pöytäkirjat, 7–26.
Rudzīte Marta 1968: Somugriskie hidronīmi Latvijas PSR teritorijā [Finno-Ugric Hydronyms in the Territory of the Latvian SSR]. – Latviešu leksikas attīstība. Zinātniskie raksti 86, Rīga: Zinātne, 175–198.
Saar Evar 2008: Võrumaa kohanimede analüüs enamlevinud nimeosade põhjal ja traditsioonilise kogukonna nimesüsteem: doktoritöö [An Analysis of Place Names in Võrumaa on the Basis of the Most Common Name Elements: Doctoral Dissertation], Tartu: Tartu Ülikooli kirjastus.
Saar Evar 2019: Räpina perekonnanimed ja lisanimed [Surnames and Bynames in Räpina]. – Emakeele Seltsi aastaraamat 64 (2018), peatoim M. Erelt, Tallinn: Teaduste Akadeemia Kirjastus, 205–231. Internet Access: http://dx.doi.org/10.3176/esa64.08.
Saarikivi Janne 2007: On the Uralic Substrate Toponymy of Arkhangelsk Region: Problems of Research Methodology and Ethnohistorical Interpretation. – Onomastica Uralica 4, 45–109.
Sandnes Breit 2016: Names and Language Contact, ed. C. Hough, Oxford: Oxford University Press.
Sang August 1936: Lutsi murde häälikulooline ülevaade: avaldamata uurimus [Historical-Phonological Overview of the Ludza Dialect: Unpublished Research Study], Tartu: Tartu Ülikooli eesti murrete ja sugulaskeelte arhiiv.
SnmRI 2016: Spiski naselennych mest Rossijskoj imperii, sostavlennye i izdavaemye [Lists of Populated Areas of the Russian Empire, Compiled and Published], SPb.: izd. Centr. stat. kom. Min. vnutr. del, 1861–1885.
Stafecka Anna 2025: Latgalic: Dialect or Language? – Dialectologia et Geolinguistica 33(1), 91–102. Internet Access: https://doi.org/10.1515/dialect-2025-0004.
Vasmer Max 1934: Beiträge zur historischen Völkerkunde Osteuropas. 2. Die ehemalige Ausbreitung der Westfinnen in den heutigen slavischen Ländern [Contributions to the Historical Ethnography of Eastern Europe. 2. The Former Extent of the West Finns in the Present-Day Slavic Lands], Berlin: Akademie der Wissenschaften.
Zemzare Daina 1940: Valodas liecības par Lejasciema novadu [Language Testimony about the Lejasciems Region]. – Darbu izlase, Rīga: LU Latviešu valodas institūts, 30–173.
Zeps Valdis J. 1962: Latvian and Finnic Linguistic Convergences, Bloomington: Indiana University Publications.
Zeps Valdis J. 1977: A Critique of Proposed Finnic Hydronyms in Latgola. – Studies in Finno-Ugric Linguistics: In Honor of Alo Raun, ed. D. Sinor, Bloomington: Indiana University, 427–440.
Zeps Valdis J. 1984: The Place Names of Latgola. A Dictionary of East Latvian Toponyms, Madison: University of Wisconsin Baltic Studies Center.
Zeps Valdis J., Rosenshield Jill 1995: Pre-Latgalian Hydronyms in East Latvia. – Journal of Baltic Studies 26(4), 345–352.
Zubko-Melne Andra 2018: Administrative-Territorial Reforms in the Eastern Region of Latvia – Latgale (1917–2016). – Võro instituudi toimõndusõq 33: Valitõmisjautusõst
24
Page 25
keelealouuni haldusjaotusest keelajalooni / From Administrative Division to Historical Linguistics, toimõndanuq J. Sullõv, Võro: Võro institut, 79–106.
APPENDICES
Appendix 1. Parallels between Lutsi Estonian and the Vastseliina region toponyms by H. Ojansuu (1912: 21–22)
No. Latvian / Russian Lutsi Vastseliina 1. Ворκαли (Vorkali) Varkali/Vaarkali Varkali 2. Цяпши (Tjapši) Tsäpsi Tsäpsi Jaaniküla Jaanimäe 3. Шкирпаны (Škirpāni) Kirbu (küla) Kirbu 4. Кукyeво (Kukujeva) Kukli küla Kuklaiste 5. Веженки (Veženki) Vähä küla Vähä küla 6. Путыново (Putinova) Tsirgu küla 7. Райбакoзы (Raibakozi) Kirivakitse küla 8. Гярмы (Germi) Mõtsa küla Mõtsamäe 9. Борoвушки (Borovŭška) Palokõrdzi küla Palovere, Palo-otsa 10. Малые Пиковы (Mazā Pīkova) Mäeküla Mäe 11. Большие Пиковы (Liela Pīkova) Alaküla Alamäe
Appendix 2. Toponym table based on the list by O. Kallas (1894: 31–32) with possible comments and comparisons to Vastseliina region toponyms by H. Ojansuu (1912: 21–22)
Original Estonian name Latvian⁵/Russian (translation from Estonian) Estonian adaptation of the Latvian / Russian version Possible comparison and/or remark by H. Ojansuu (1912) Kirivä-kidze Райбакозы Räbakoza The Latvian version is the original one Vähä küla Веженки Veženki Vähä; the Latvian version is rather the original one Vahtsene küla Новая Деревня Nova d’erevna Kirbu küla Шкирпаны Kirbani Kirbu Loodi küla Лoциши Kukli küla Кукyeво Kuklaiste Latvian/Russian (original) Parke küla Боровая Barava Mõtsa küla Гермы Mõtsamäe Mägize küla Барисы Tati küla Счастливые Mäe küla Малые Пиковы Väiku Piikova Ala küla Большие Пиковы Suure Piikova Jaani küla Большие Цяпши Suure Tsäpsi Jaaniküla, Jaanimäe; Tsäpsi Kiriv küla Райполь Raiba Vahtsalo Сальники Sal’nigi Шалаи Salai Рузары Ruuzinova Барановка Baranova
⁵ O. Kallas presents the toponyms as Latvian and writes them in Cyrillic orthography.
25
Page 26
Лайзаны Laizena Столоны Toloni Воркали Vaarkali Varkali Малые Цяпши Väiku Tsäpsi Tsäpsi (Козье) Слободка Lovodina Мярдзішка Määrdina Names mentioned only by H. Ojansuu (1912) Tsirgu küla Tsirgu (Setu) Боровушки Palokõrdzi küla Palovere, Palo-otsa
Appendix 3. EKI card index (here investigated names in bold)
No. Main form in Estonian Other Estonian versions; possible Latvian and Russian versions 1. Habahaja jõgi Hapa 2. Ando suu 3. Hatamägi Сучья гора 4. Hatasuu 5. Havvagu mägi 6. Baaba suu 7. Greeki k Гре чи 8. Hilätmõiza Piletmõiza, Филятмуйжа, Финлантмуйжа, Fiļantmuiza 9. Jaaniküla Su urõ’ Tsäpsi’ 10. Juumägi 11. Jiusuu 12. Järvesuu 13. Kahrusuu Loču pūrs 14. Kahrutsopp 15. Kalassaar 16. Kannistö niit 17. Keegu mets Keegu mõts 18. Kirbaniküla Kirbu k, Kirbani, Шкирпаны, Škirpāni 19. Kirbu k Kirbuküla, Шкирпаны 20. Kiriväkitsõ Rääbäkoza’, Райбakoзы 21. Kitsõsuu 22. Kogrõjärv Kirbu järv 23. Kraaviots 24. Kujari niit 25. Kukli Кукуево 26. Kuninga sild 27. Kunnu suu Kunnasuu 28. Kupta niit 29. Kuuzõtsopp 30. Kõivola suu 31. Korgõmäe läte’ 32. Korgõmäe 33. Korgõmägi 34. Väiku-Käpsi Väigu’ Tsäpsi’, Малые Цяпши 35. Laizeni’ Лайзаны 36. Laudjärv Laudar 37. Lavadina k Слободка 38. Luban akõnõ 39. Längämägi 40. Lätte niit
