TERMINIJOS SMULKMENOS IR LEIDINIAI

JURGIS ELISONAS OCH HANS MINNESBOK

Ekologiinstitutet har gett ut en minnesbok om den framstående läraren, samhällsmedborgaren och aktive naturforskaren Jurgis Elisonas (1889–1946)¹, ett slags minnesmärke över den man som var verksam och uträttade mycket under den första hälften av 1900-talet. Bland de många bredare och snävare verksamhetsområden som han ägnade sig åt syns även nu, mer än ett halvt sekel efter hans död, ett vidsträckt och ganska långt framskridet terminologiarbete. Han var inte heller likgiltig inför språkfrågor eller, mer allmänt, den andliga kulturen i nationens liv. Dessa frågor tycks ha intresserat J. Elisonas under hela hans mognadsperiod. Det finns därför all anledning att inte låta boken ”Jurgis Elisonas” gå obemärkt förbi. Dessutom går tiden fort, och 110-årsdagen för bokens huvudperson är inte långt borta.

Liksom många unga män som studerade i början av 1900-talet insåg J. Elisonas tidigt att han var litauer, skämdes inte för sitt ursprung och bestämde sig för att arbeta för Litauen. D. Urbas, som hade varit J. Elisonas elev vid gymnasiet och lärarseminariet i Panevėžys, mindes M. Miškinis berättelse om hur universitetsstudenten J. Elisonas från Sankt Petersburg omkring 1913, när lovet höll på att ta slut, gick omkring bland en grupp elever som väntade på tåget till Daugavpils vid järnvägsstationen i Rokiškis. Han frågade på litauiska: ”Pojkar, finns det några litauer bland er?” och uppmanade dem som svarade att utbilda sig och läsa litauiska tidningar, bjöd in dem att skriva i dem och lovade att besöka dem och hjälpa till att få verksamheten i gång – något han också gjorde². J. Elisonas var en handlingskraftig människa, som satte stort värde på och undervisade allmänheten, lärde sina elever och studenter att värna om lämningarna från tidigare generationer och själv arbetade oavbrutet, samtidigt som han samlade andra till arbete för landets utveckling. Han var en mycket kreativ människa. Han begränsade inte, utan utvidgade ständigt sitt verksamhets- och forskningsområde. Som utbildad zoolog intresserade han sig inte bara för detta,

¹ Jurgis Elisonas. 1889–1946 / Sud. A. Jakimavičius. Red. kolegija: J. Virbickas (pirm.) ir kt. V.: Baltic ECO leidybos centras, 1997. 126 p., 8 pav. p.

² Urbas D. Mokytojas ir kraštotyrininkas // Jurgis Elisonas. 1889–1946. P. 24.

132

vilka djur som finns och var och hur de lever i hemlandet, utan också vad människor tänker om dem och vilka djur som har blivit en del av folkets skapande. Om man undersökte saken grundligt skulle det kanske visa sig att J. Elisonas kan betraktas som en pionjär inom zoofolkloristik eller folkloristisk zoologi. Det är därför inte alls förvånande att han hörde till de få icke-filologer vilkas arbeten publicerades även i vetenskapliga publikationer inom folkloristik och språkvetenskap (”Tautoje ir žodyje”³, ”Mūsų tautosakoje”⁴, ”Tautosakos darbuose”⁵ och ”Archivum Philologicum”⁶). Material till sådana arbeten kunde han få i överflöd genom att be sina elever och instruera dem, samtidigt som han själv väckte deras intresse för kulturarbete. Faktum är att det inte bara var han själv – många olika material som eleverna hade samlat in överlämnades till vetenskapliga institutioner. Ett stort arkiv efter J. Elisonas förvaras också numera på forskningsbiblioteket.

Efter att ha återvänt till Litauen efter första världskriget började J. Elisonas nästan genast arbeta som lärare i naturkunskap och ägnade sig särskilt åt zoologi. Det speciella här är att han inte bara undervisade sina elever, utan också översatte och skrev zoologiska läroböcker (1920, 1925, 1938 och 1940), samlade och systematiserade terminologi inom området, publicerade en stor mängd artiklar om olika djur i landet och slutligen utkom 1932 hans bok i tre delar ”Mūsų krašto žinduoliai”, som ibland kallas ett uppslagsverk över Litauens djur. I pressen 1919–1920 (”Lietuvos mokykloje”, ”Draugijoje”) publicerades J. Elisonas ”Trumpas zoologijos terminų pro-

³ Elisonas J. Keletas folkloro dalykų apie mūsų krašto varles (Amphibia) // Tauta ir žodis. K., 1926. T. 4. P. 476–485.

⁴ Elisonas J. Ožio ceremonijos // Mūsų tautosaka. K., 1930. T. 2. P. 117–126; jo paties. Vilkas tautosakoje // Ten pat. P. 127; jo paties. Mūsų krašto ropliai (Reptilia) lietuvių folkloro šviesoje // Ten pat. K., 1931. T. 3. P. 81–177; jo paties. Mūsų krašto fauna lietuvių tautosakoje // Ten pat. K., 1932. T. 5. P. 3–231; jo paties. Dievas Senelis // Ten pat. K., 1935. T. 9. P. 3–352.

⁵ Elisonas J. Kaimečių pasisveikinimo ir etiketo formos // Tautosakos darbai. K., 1935. T. 1. P. 27–48; jo paties. Gamtos garsų pamėgdžiojimai lietuvių tautosakoje // Ten pat. K., 1939. T. 6. P. 238–351.

⁶ Elisonas J. Drapanų ir šiaip įvairių audeklinių arba odinių dalykų sąrašas // Archivum Philologicum. K., 1931. Kn. 2. P. 117–131; jo paties. Lietuvių sodiečių technikos žodyno mėginimas // Ten pat. K., 1932. Kn. 3. P. 125–167, su paveikslais.

133

jektas“, och 1920 utkom i Kaunas hans ”Zoologijos sistematikos terminų žodynėlis” (En liten ordbok över zoologiska systematiktermer), som författaren själv sade var ”anpassad till de högre skolornas kurs”. Detta är den första tryckta litauiska termordboken inom detta område; den uppskattades för övrigt positivt av K. Būga och gav honom anledning att i en ofullbordad recension mer ingående uttala sig om en eller annan grundläggande terminologisk fråga (terminkällor, betoning)⁷. Snart kom artiklarna ”Namnen på företrädare i Litauen för klassen reptiler, eller kräldjur (Reptilia)” (”Kosmos”, 1920/21. H. 1. S. 95–96), ”Företrädare för klassen groddjur (Amphibia) i Litauen och deras namn” (Där. S. 88–94), ”Vad betyder gonė, gonys” (”Švietimo darbas”. 1921. Nr. 1/2. S. 88–90), ”Ur Pabrėžas opublicerade botaniska skrifter” (”Kosmos”. 1922/23. H. 1. S. 46–51; H. 2. S. 183–186; H. 3. S. 283–292). ”Undervisnings- och uppfostringsexempel: ett litet bidrag till en ordbok över geologi och fysisk geografi” (”Švietimo darbas”. 1923. Nr. 2. S. 126–134), ”En samling material till terminologin inom biologi och jämförande anatomi hos ryggradsdjur (även människan)” (”Švietimo darbas”. 1924. Nr. 1. S. 19–34; Nr. 2. S. 129–144; Nr. 3. S. 238–250; Nr. 4. S. 321–336; Nr. 5. S. 430–445; Nr. 6. S. 539–555; Nr. 7. S. 623–638; Nr. 8. S. 812–841), ”Några namn på moln som används i Panevėžys län och närliggande trakter” (”Švietimo darbas”. 1924. Nr. 8. S. 714–719), ”Namnet på det förmodat utdöda djuret i våra skogar, Gulo borealis Nilss.” (”Kosmos”. 1924. H. 2. S. 174–176), ”Vad ska man på litauiska kalla den människa som jagar?” (”Medžiotojas”. 1927. Nr. 1. S. 9–10), ”Några poetiska djurnamn hämtade ur det levande litauiska språket och folkloren” (”Švietimo darbas”. 1927. Nr. 1. S. 25–29; Nr. 2. S. 121–133. Även som separat publikation: Kaunas, 1927). Som viktiga för terminologin bör man här åter nämna de två förstnämnda arbetena, publicerade i Vytautas Magnus-universitetets humanistiska fakultets språkvetenskapliga tidskrift ”Archivum Philologicum” (se den sjätte fotnoten). Slutligen ägnas även en av de sista artiklarna som publicerades under hans livstid – ”Ett försök till en litauisk fiskeriordbok” (”Gimtasai kraštas”. 1943. S. 372–384) – åt terminologi. Enligt R. Tolvaišaitės sammanställda bibliografi över J. Elisonas’ verk

⁷ Se Būga K. Rinktiniai raštai. V., 1961. T. 3. S. 783–786.

134

hade han publicerat ett antal terminologiska eller närliggande arbeten⁸. J. Elisonas dryftade emellertid olika frågor om benämningar, eller åtminstone berörde dem, även i flera andra arbeten. I artikeln ”Förekommer valar (Cetacea) i Litauens vatten?” (”Gamta”. 1936. Nr. 3. S. 189–190), där han tog avstånd från vissa zoologers benägenhet att kalla djuren med latiniserade litauiska namn (så kallade internationella namn), förundrade han sig: ”Varför ska de vackra och i vardagligt språk etablerade litauiska namnen på valar och sälar bytas ut mot rena träbockar: cetacėjai och pinipėdai?”⁹. Dessutom utgör alla hans naturvetenskapliga arbeten (böcker, artiklar och små samlingar publicerat material) en viktig källa till skedet då den nuvarande litauiska zoologiska terminologin tog form.

I minnesboken behandlas även J. Elisonas arkiv, som nu förvaras på Vetenskapsakademiens bibliotek (i R. Tolvaišaitės artikel ”Jurgio Elisono gyvenimas ir veikla” [Jurgis Elisonas liv och verksamhet] m.fl.). Arkivet innehåller också omfattande terminologiska arbeten. Först och främst bör man nämna det som uppenbarligen är ett referensverk, ”Lietuvos fauna – žinios, bibliografija ir žodynas” (Litauens fauna – uppgifter, bibliografi och ordbok; ett dussintal maskinskrivna band med över 6 000 blad samt omkring 100 000 kort¹⁰). Imponerande siffror! Även ett omfattande arbete, ”Mūsų šalies parazitai” (Vårt lands parasiter) (eller/och? ”Parazitai” [Parasiter]), som förbereddes för tryck¹¹ och borde vara en viktig källa för terminologin, nämns, liksom en handskriven fiskeriordbok¹² och ett arbete om fiskarna i Litauens vatten¹³.

Sådana terminologiska frågor tas upp, och vissa behandlas också i viss mån, i boken ”Jurgis Elisonas. 1889–1946”. Många av bokens artikelförfattare framhåller J. Elisonas förtjänster för den litauiska terminologin. På sina ställen lyfts han fram som skapare av zoologiska termer (s. 3) och som den som lade grunden för den litauiska zoologiska terminologin (s. 5), även om man, som framgår av K. Gaivenios artikel i boken, ”J. Eli

⁸ Se Jurgis Elisonas. 1889–1946. S. 97–109.

⁹ Citerat ur samma källa. S. 61.

¹⁰ Där. S. 14.

¹¹ Där. S. 14, 68.

¹² Där. S. 32, 75.

¹³ Där. S. 32, 63.

135

... av Elisonas zoologiska systematikterminologi”; själv kan han ha bildat relativt få termer. Det förefaller som om den främsta källan till de termer J. Elisonas använde var vanligt folks levande språk, liksom litauiska skrifter och ordböcker. Redan ”Zoologijos sistematikos terminų žodynėlis” (”Ordbok över zoologiska systematiktermer”) gjorde, genom sin rikliga mängd material och redovisningen av dess källor, ett ”ganska angenämt intryck” på K. Būga¹⁴. J. Elisonas bidrag till litauisk terminologi tycks alltså framför allt inte bestå i att ha skapat några tiotal eller hundratal termer, utan i att ha byggt upp ett helt zoologiskt terminologisystem på grundval av folkets språk. Dessa tankar är än så länge endast antaganden som vuxit fram ur det som hittills är känt. Det råder inget tvivel om att J. Elisonas terminologiska verksamhet verkligen förtjänar grundliga studier. Då skulle hans förtjänster som skapare av ett terminologisystem, snarare än som bildare av enskilda ord, kanske framträda tydligare. Slutligen skulle man då kanske med större säkerhet kunna hävda att han, när han skapade ett terminologisystem, tillsammans med andra lärda zoologer lade grunden till den nutida litauiska zoologiska terminologin (och inte enbart terminologiska ord).

Den omtalade boken är inget terminologiskt verk. Den var inte heller avsedd att vara det. Men av de ovan nämnda skälen är den utan tvivel viktig för den litauiska terminologins historia, inte bara för zoologins och den litauiska vetenskapens i allmänhet. I boken behandlar framstående experter inom sina områden J. Elisonas zoologiska arbeten (St. Biziulevičius och P. Zajančkauskas artikel ”Jurgis Elisonas – pedagog och zoolog”, J. Prūsaitės ”J. Elisonas publikationer om Litauens däggdjursfauna”, J. Virbickas ”J. Elisonas publikationer om fiskar och fiskerinäring”, V. Stanevičius ”J. Elisonas och ornitologin”, St. Biziulevičius ”Spridare av kunskap om parasitologi”); J. Elisonas egen syn på zoologins arv diskuteras (A. Jakimavičius ”J. Elisonas och zoologins vetenskapshistoria i Litauen”), hans folkloristiska arbeten har inte glömts bort (G. Radvilas ”Jurgis Elisonas – folklorist”), och hans intressen för hembygdsforskning och museiverksamhet har också ihågkommits (L. Kaziukonis ”J. Elisonas förtjänster inom Panevėžys hembygdsforskning och museiverksamhet”). En liten samling minnen har bidragit av tidigare elever till J. Elisonas från Panevėžys gymnasier och lärarseminarium (filologen D. Urbas, geografen V. Gudelis, biologen A. Pečiukėnas, N. Zvierevaitė och läkaren S. Pavilonis), Lantbruksakademin (agronomen A. Stancevičius), liksom hembygds-

¹⁴ Būga K. Min. veik. P. 784.

136

grannen A. Šilinis minnen (för övrigt var också V. Gudelis och S. Pavilonis själva mycket verksamma inom terminologin. Deras lärares föredöme och sådda frö bar alltså även i detta avseende rik frukt). Om man lägger till de tidigare nämnda artiklarna av R. Tolvaišaitė och K. Gaivenis, en översikt över de viktigare datumen i J. Elisonas liv och verksamhet (den har fortfarande en hel del luckor; det är olyckligt att det ofta bara anges när ett arbete påbörjades osv.), R. Tolvaišaitės sammanställda ”Bibliografi över J. Elisonas arbeten” (där det förekommer felaktiga bibliografiska uppgifter och verk som nämns på andra ställen i samma bok tycks ha utelämnats, till exempel några artiklar om fiske som J. Virbickas nämner på s. 64 och arbetet ”Burtai, Panevėžio apskrityje, J. Elisono surinkti” (”Trolldom, insamlad av J. Elisonas i Panevėžys län”) från 1925 års tredje band av ”Tautos ir žodis”; mest beklagligt är dock att J. Elisonas handskrifter inte kom med i bibliografin) samt A. Jakimavičius bibliografiska register ”Litteratur om J. Elisonas” (där man av någon anledning inte alls nämner de ganska många gånger J. Elisonas omnämns eller hans verksamhet behandlas i språkvetenskapliga arbeten, särskilt i arbeten om 1900-talets språkhistoria och terminologi; överlag avspeglar registret utförligare främst naturvetarnas publikationer), har man i stort sett hela innehållet i den aktuella boken. I stort sett, eftersom endast förordet, en engelsk sammanfattning – inte av boken, utan av J. Elisonas liv och verk – och ett personregister återstår att nämna.

Det var en glädje att läsa boken med avseende på innehållet. Det är också glädjande att ännu en av vårt lands märkesmän på detta sätt hedrats med en egen bok: en berömd lärare och skolledare (som dagens elever kanske inte ens har hört talas om. Ack, ack...). Men det är beklagligt att boken innehåller många olika språkfel och över huvud taget har en hel del redaktionella brister (J. Elisonas handskriftstitlar har inte kontrollerats, stavningen av vissa ortnamn och personnamn har inte harmoniserats, felaktiga uppgifter om språkhistoria har lämnats kvar osv.). För att säga det rakt ut: boken hade verkligen behövt en mer erfaren redaktör för att J. Elisonas skulle ha hedrats på ett fullgott sätt.

I denna artikel försöker man varken visa hela variationsrikedomen bland språkfelen i boken eller bedöma deras omfattning eller frekvens. Här ville jag endast rikta zoologernas uppmärksamhet mot den ganska vanliga olämpliga användningen av vissa adjektiv bildade med suffixet -inis, -ė. Först följer, sida efter sida, typiska exempel på boksförfattarnas språk: zoologinės

137

bokens (s. 5, 81), zoologisk litteratur (s. 12, 56, 61, 85), artiklar med zoologiskt innehåll (s. 12), zoologisk systematik (s. 17), zoologisk terminologi (s. 17), zoologisk kunskap (s. 31; på samma sida används också kunskaper i zoologi), anatomiska termer (s. 42), zoologiska termer (s. 51), zoologiska publikationer (s. 53), ekologisk kunskap (s. 59), faunistiska arbeten (s. 63), faunistiska nyheter (s. 63), faunistisk kunskap (s. 63), iktyologisk terminologi (s. 64), ornitologiskt arv, ornitologiska publikationer, ornitologisk litteratur (s. 65), naturskyddsåtgärder (s. 66), zoologisk fråga (s. 80), zoologiska läroböcker (s. 82), zoologiska texter (s. 83), faunistisk litteratur (s. 85) osv. En litauer vars språk inte har fördärvats eller skadats skulle överallt här utan att tveka använda genitiven av det motsvarande substantivet i stället för det spärrade adjektiv som tryckts; han skulle alltså säga och skriva böcker i zoologi, zoologins systematik (för övrigt använder ju zoologerna själva oftast just dessa former!), zoologins termer, terminologi och kunskap, frågor inom zoologin, texter, läroböcker, anatomins och iktyologins termer (terminologi), ekologisk kunskap, faunistikens arbeten, nyheter och kunskap, ornitologins arv, publikationer (skrifter) och litteratur, naturskyddets insatser (evenemang) osv. Zoologer, som ju i övrigt verkligen förtjänar respekt, borde lägga detta på minnet även utan redaktörer.

Boken livas upp av ett dussintal fotografier av J. Elisonas och hans närstående, liksom av omslagen eller titelsidorna till några av hans böcker. Därigenom blir denne man, som gjort så mycket gott för Litauen och sitt fosterland, mer närvarande för läsaren, nästan som en bekant. Och liksom R. Tolvaišaitė, författaren till bokens första artikel ”Jurgio Elisono gyvenimas ir veikla” (”Jurgis Elisonas liv och verksamhet”), vill jag avsluta denna text med inskriften (epitafiet) på Jurgis Elisonas gravmonument på kyrkogården i Wiesbaden, Tyskland:

Här vilar en stor litauer, naturens vän, som ägnade sitt liv åt vetenskapen och fosterlandet. Må ängen och fältet och fåglarna – hans ständiga vänner – ge hans själ tröst.

Stasys KEINYS

138