REGINA KOŽENIAUSKIENĖ

Vilnius universitet

TALSPRÅKETS OCH DEN SLANGARTADE LEKSIKENS FUNKTION I JOURNALISTENS OFFENTLIGA DISKURS

INLEDNING

I dagens medier suddas gränsen mellan offentlighet och privatliv, liksom mellan analytiskt värderande och satirisk genre, ut. Författaren till politiska kommentarer använder i allt högre grad den icke-prestigefyllda vokabulär som kännetecknar talspråket (ibland mycket grov och vulgär) och balanserar därmed på gränsen till denna genre i sin strävan efter ett målande språk och retorisk slagkraft: ”[...] jag försökte se till att läsaren, oavsett om hen höll med eller blev upprörd, skulle tycka att det var intressant att läsa. Ett målande ord, en fras eller ett uttryck var i många fall viktigare för mig än en seriös statsvetenskaplig linje.”¹ Man kan inte påstå att den statsvetenskapliga linjen är oviktig för författaren. Journalistens främsta språkliga källa är talspråket, och därifrån kommer också slang – ”den mest rörliga, ständigt förnyade varieteten av talspråket” (Jakaitienė 2009: 198) – som verkligen hjälper författaren att inte nöja sig med klichéer, att uttrycka sig målande och färgstarkt och att eftersträva en mer intim kontakt med läsaren (jag är en av er²), samt att vara originell, personlig och sarkastiskt arg eller kvick.

Den här artikeln kommer dock inte att behandla talspråkets målande uttryck; syftet är att blottlägga sådana ordförråds dolda funktioner i journalistens offentliga diskurs³ och identifiera de autentiska uttryck som hörs i kommentarerna

¹ R i m v y d a s V a l a t k a. Atviro nervo krapštymas. Vilnius: Lietuvos rytas, 2005, 4.

² På liknande sätt skriver språkexperten Rita Miliūnaitė om språket i ungdomsbilagan Mes till Lietuvos rytas: ”...särskilt påtagligt är hur Lietuvos rytassMes för unga använder sitt språk. slanginslag tränger in i de offentliga medierna. En betydande del av dem består, vid sidan av de engelska, av ryska slanguttryck. [...] Slang används här både utan någon egentlig anledning och med viss ironi, i syfte att locka läsarna och minska avståndet mellan författare och mottagare. [...] Slang får också funktionen att identifiera den person som intervjuas med en viss samhällsgrupp och att skapa en image: jag är som ni, mitt språk skiljer sig inte från ert.” (se Miliūnaitė 2009: 75–76).

³ I artikeln betraktas diskurs som en process i en konkret situation – som en social handling och som ett språkligt kommunikationsmedel, det vill säga som ett komplext kommunikationsfenomen,

126

KALBOS KULTŪRA | 82

andra gestalters (vanligen politiker på högsta nivå) röster eller imitationer av dem, samt visa hur och varför författaren ibland för de skildrade personernas språk närmare den för ”zekar” typiska lexiken.

Undersökningsmaterialet utgörs av Rimvydas Valatkas samling politiska kommentarer Atviro nervo krapštymas (i citat anges förkortningen ANK och sidnummer) samt de måndagskommentarer av författaren som publicerades i dagstidningen Lietuvos rytas efter denna samling, fram till den 5 oktober 2009 –A. Kubiliaus ”nationella” överenskommelse med B. Lubiu.

Undersökningsmetoden är deskriptiv-analytisk. Nyckelord: talspråk, slang, vulgär lexik, jargonglexik, jargongfraseologi, tillfällig fraseologi, journalistisk språk etik, offentlig diskurs, politisk kommentar.

TALSPRÅKSLAGRET I STANDARDSprÅKET OCH DESS UTKANter I OFFENTLIGA DISKURSER

I journalistens offentliga texter som diskuteras framträder tydligt talspråklig lexik på låg stilnivå, kännetecknad av stark emotionell-expressiv konnotation. Av talspråkets ord används främst verb i de politiska kommentarerna – den mest aktiva ordklassen. I ordböckerna förses de vanligtvis med särskilda funktionellt-stilistiska markörer: vard., iron., skämts., neds., förakt., talspr., vulg. och liknande. Det är dock ibland svårt att urskilja tydliga gränser mellan dessa markörer, eftersom det vulgära nästan alltid har en nedsättande-föraktfull och ironisk nyans⁴. Nedan listas ord som påträffats i kommentarerna; de är litauiska och förenas av att de används i överförd betydelse (i ordboken är dessa betydelser sekundära). Många av dem, till exempel: apsidirbti, susidirbti, išpaišyti, perspjauti, neraukti, nukalti, numuilinti, nusigrybauti, suvynioti, är slangord⁵. Följande talspråkliga verb och jargongverb har använts av författaren vid upprepade tillfällen: apmauti i betydelsen ”lura”; apsidirbti – kompromettera sig; apšvarinti – stjäla från; blefuoti – skryta, ljuga, bedra; išdrėbti – kasta ut;

som omfattar ett brett språkligt och socialt sammanhang, vilket gör det möjligt att beskriva kommunikationens deltagare (däribland adressanten själv) och processerna för språkaktens tillkomst och förståelse.

⁴Evalda Jakaitienė skriver: ”Begreppet vulgarism är betydligt vidare. Som vulgarismer betecknas inte bara de ord som har en starkt negativ konnotation gentemot samtalspartnern, utan också andra ord med låg stilistisk klang, vilka betecknar ’fula, grova’ begrepp som av samhället betraktas som oestetiska” (Jakaitienė 2005: 257).

⁵Här avses semantiska jargongord som har överskridit yrkesmässiga och sociala gränser och kommit in i det allmänna talspråkliga ordförrådet; de betecknas med en särskild term – slengu.

R. KOŽENIAUSKIENĖ. Šnekamosios kalbos ir žargoninės leksikos paskirtis viešajame žurnalisto diskurse

127

hitta på – fabricera; bete sig dumt – göra dumheter; kasta ut – köra bort, slänga ut; supa – dricka mycket (alkohol); inte fatta – vara okunnig, inte förstå; stjäla – stjäla; slå ner – skjuta ner, sticka ner, göra slut på; sno åt sig – stjäla, inte lämna tillbaka, dölja; spåra ur – prata strunt; göra något fel; stjäla – stjäla; överträffa – gå om, överträffa; göra av med – spendera; smuggla in – sticka in i smyg; koka av ilska – bli arg, rasa, gräla; springa runt – springa från en plats till en annan; ställa till det – förstöra saken fullständigt; klanta sig – göra fel, misslyckas med att utföra något; lura – snurra någon runt fingret (bedra); tjäna – förtjäna; köra slut på – trötta ut dödligt, plåga.

På grund av artikelns begränsade omfång citeras här bara några enstaka typiska exempel, fulla av vardagligt språk och slang:

Samma S. S.⁶, som satt i fängelse för att ha snott en rejäl summa i valuta på den tiden. Samma S. S., som de konservativa själva bestal och därför stoppade in i kurran. När makten börjar glida en ur händerna passar till och med en före detta tjuv in. Med puckel? Han har ställt till det, men han är en av våra, så han kommer inte att gå på ledarnas nerver. (Lrytas.lt 2009 09 27)

B. den där, R. alltså. Har helt tappat skammen, paddskallar, skingra ett sådant Seimas. Alla hörn är fulla. Och vad ska man tiga om här? Varför kokar ni av ilska? Svara på en enkel fråga: vad är värst: Seimas-ledamoten A. B., som ljuger och snodde dörrar från studenthemmet, eller säkerhetschefen P. M.? [...] Även om A. B. städade upp i studenthemmet... (Lrytas.lt 2009 09 27)

De konservativa och liberalerna som kallar sig höger fattar inte ett dugg. (Lrytas.lt 2009 10 04)

Det finns också många böjda vardagliga ord – nedsättande, föraktfulla, hånfulla och även vulgära (substantiv och adjektiv), som oftast beskriver politikernas bristande intelligens eller beteende: dumskalle – en person med svagt förstånd; omogen koloss – en omogen person; en stor men trögtänkt människa; undermålig – någon som fötts i fel tid, som inte utvecklats tillräckligt; skurk – en usling; rövhål – värdelös; jävla svamp – oduglig, ovärdig, någon som pratar strunt; hundtryne – en skurk, en värdelös person.

Samhällskrisen tycks redan vara evig. Det finns inte ens på långt håll några lämpliga personer på den litauiska politiska arenan som kan hantera den. Vart man än ser finns bara vandaler, narcissister, parasiter på statens kropp och urspårade dumskallar. (Lrytas.lt 2009 10 05)

Därför att vi är sådana. Okritiska. Fortfarande självmordsaktigt överseende med varje rövhål och dumskalle eller liknande, bara han är ”en av våra”. (Lrytas.lt 2009 07 02)

⁶Av etiska skäl har här och på andra ställen endast initialerna för för- och efternamn behållits (ord i fet stil är markerade av författaren) – R. K.

128

KALBOS KULTŪRA | 82

I toppen av Seimas, där till och med vin officiellt är förbjudet, sitter en omogen – en utklädd person som inte nyktrar till efter fastlagsfesten. (Lrytas.lt 2009 09 13)

Vi ställer upp oss. Seimas hittar ingen bättre svampidiot! (Lrytas.lt 2009 09 13)

Mer sällsynta lånord, till exempel finkan – fängelse:

I en normal stat skulle åklagarna åtminstone försöka ställa den nuvarande EU-kommissionären, hela finansministeriet och de fyra ledarna för regeringspartierna inför rätta enbart för detta, med skulle få det hett om öronenteori och praktik. (Lrytas.lt 2009 09 13)

Bland de böjliga ordklasserna märks tydligare semantiska slanguttryck: en klump – minst tusen dollar, euro eller litas; svamp – idiot, dumskalle, dumbom; tak – beskydd, skydd, täckmantel; gröna – dollar.

Samme S. S. som satt i fängelse för att ha snott en betydande summa pengar för den tiden klump valuta. (Lrytas.lt 2009 09 27)

Naivister. Om man nu ska slå svamp, så med lie. Om någon alls förtjänar att sitta högst upp i ett totalt svampförvirrat lands parlament, så är det bara en flugsvamp – med rött ansikte, vita prickar och rödsprängda ögon varje morgon, samt vit fot med svarta streck som hos doktor Mich.

Detta är straffet för att ett par skurkaktiga företag med ryska tjänstemän som ”beskyddare” åkte fast med smuggling. (ANK 188)

Det är möjligt att tro att, som chefen för ”Avia Baltika” sade, ”Helisota” gav 15 tusen dollar. (ANK 213)

I journalistens texter finns många assimilerade främmande ord – ryska slangord⁷: krūtas – tuff, självsäker (person), dyr sak; otkatas (otkatininkai) – en olaglig procentuell avgift på framtida vinst; en andel av varor eller någon annan affär som tillfaller en mellanhand som ersättning för tjänster (otkatininkui); šestiorka (lit. šešetukas) – småtjuv; person som utför små ärenden, okvalificerat eller smutsigt arbete; tjänare, lakej; tūpas – dum; vsio zakonno (allt enligt lagen), jfr vor v zakonne (tjuv enligt lagen) – betecknar en återfallsförbrytare som följer tjuvarnas lagar.

”Vsio zakonno” i fjärde potens, och blås ni premiärministern i svansen. (ANK 302)

Ännu värre är det när en tidigare dissident, en kämpe för rättvisa, förvandlas till en maffioso ”šešetukas”. (ANK 57)

⁷ Žr. Elistratov 2000; Mokijenko, Nikitina 2000; Dubiagina, Smirnov 2001.

R. KOŽENIAUSKIENĖ. Šnekamosios kalbos ir žargoninės leksikos paskirtis viešajame žurnalisto diskurse

129

I kommentarerna används slanginterjektioner som på senare tid blivit vanliga i Litauen: blin – för att uttrycka olika känslor (en eufemism för en rysk svordom); dzin – det spelar ingen roll för mig, det är detsamma för mig, jag bryr mig inte alls; nafik – från ryskans na fig, na figa, na figiščia (från fig, figa – lång näsa, tji fick du) – det finns ingen anledning, vad ska det vara bra för; sägs när man motsätter sig, blir upprörd eller förnekar något.

Blin, om det nu är så, ärade Seimas... (ANK 220)

Till slut vet A. B. att det för hans beundrare är djupt skitsamma, om han ljög eller talade sanning. (ANK 161)

Kan ett sådant lands Seimas stå utan ordförande? Har vi verkligen rätt att kasta ut A. V. nafik, och lämna honom utan limousiner och livvakter? (Lrytas.lt 2009 09 13)

Utöver vardagliga ord använder journalisten också slangfraser som är typiska för ett visst samhällsskikt: snacka skit, ge beskydd, taket har rasat in, eller oftare tämligen vulgära vardagliga uttryck: skita i det, ta sig till paradiset på andras ”räddares” bekostnad, skyla sin nakna bak, tänka med arslet, lång näsa.⁸

”Vad blir det över till budgeten? Inte ett skit.” (ANK 211);...de som är rädda för reformer som fan för korset. (ANK 110)

Men det är ändå tydligt att premiärminister D. T. och liberalerna i Polens Seimas tänker med huvudet, medan A. K. och de konservativa eller liberalerna i Litauens Seimas högst tänker med Finansministeriets bokföringsavdelningars arslen. (Lrytas.lt 2009 09 01)

Författaren kan ganska lätt använda folkliga idiom på ett träffande sätt:

Nå, än sen om lånet som togs för att inreda kaféet dagligen samlar på sig ränta och budgeten inte får in några skatteintäkter: det är inte ämbetsmannens gris, så det är inte hans ärtor heller. (ANK 283)

Vem som än må vara den andre aktören – Gud bevare oss från pest, svält, krig och att A. V. störtas – som på tisdagen ersätter Seimas ordförande, blir bara ett kvastblad, som ska skyla A. K:s makt nakna bak. Behöver ni verkligen det där kvastbladet? Tror ni att maktens oförmåga försvinner med den före detta talmannen? (Lrytas.lt 2009 09 13)

Litauen är som den giriga gamla gumman i sagan, som ville rida till paradiset på någon annans ”räddares” bekostnad, och slutade vid det trasiga tråget. (Lrytas.lt 2009 09 13)

⁸Av den vardagliga vokabulär som journalisten använder i sina texter återfinns endast en del i DLKŽ (2000); fler belägg finns i LKŽ.

130

KALBOS KULTŪRA | 82

FLERSTÄMMIGHET I POLITISKA KOMMENTARER

Som de citerade exemplen visar påverkas journalistens kommentarer starkt av talspråket. Det brukar sägas att användningen av denna stil (delvis också genom slangordförrådet) hjälper en att frigöra sig från standardiserade uttryck och lättare knyta an till en likasinnad läsare. ”En vänlig, eller familjär, kommunikationsnivå är typisk för jämbördiga samtalspartner som deltar på lika villkor i en diskussion och har många kunskaper och uppfattningar gemensamma. Därför kan de tillåta sig antydningar, ellipser, utelämnanden, avbrott, slanginslag (min kursivering. – R. K.) och andra kännetecken för vanlig vardaglig kommunikation” (Marcinkevičienė 2008: 36). Kommentarens genre kännetecknas av undertexter, implikationer samt språklig och stilistisk expressivitet, vilket avsevärt ökar textens genomslagskraft (ibid., 133). Det expressiva talspråkliga ordförrådet kommer både från journalisten själv och från vissa aktörers läppar: när personer skildras – här politiker med olika åsikter, människor från gatan, tv-programledare som blivit politiker och till och med romangestalter – framträder citat, parafraser och anspelningar i deras yttranden tydligt⁹.

När journalisten vill uttrycka skilda ståndpunkter genom att gå emot makten, tar han ofrånkomligen till flerstämmighet, även kallad intertextualitet. I detta fall är termen flerstämmighet lämpligare: läsaren känner igen dessa främmande röster, eftersom han faktiskt har hört dem.

I flera år [...] förklarar han på skärmen i mentorston att [...] de gröna och kristdemokraterna är tjuvar och salamakakinai, medan journalisterna ”hukar. (ANK 279)

Journalisten anger inte uttryckligen vem som står bakom vissa röster, men den omgivande texten fungerar som en ledtråd som genast avslöjar det för mottagaren. I andra fall säger han att det är en främmande röst (sätter den inom citationstecken) eller anger direkt vem rösten tillhör:

”Vsio zakonno” i fjärde potens och blås ni premiärministern i svansen. (ANK 302)

Författaren litar på sin återkommande läsare, som vet vad det handlar om och vilken person som åsyftas. En sådan läsare kan man verkligen inte påverka med ett stelt språk. Författarens öppet sarkastiska röst, som skoningslöst piskar politikernas brister, flätas samman med de skildrade personernas röster, men blandas inte helt samman-

⁹ Apie daugiabalsiškumą ir intertekstualumo rūšis žr. R. Marcinkevičienė (2008: 73).

R. KOŽENIAUSKIENĖ. Šnekamosios kalbos ir žargoninės leksikos paskirtis viešajame žurnalisto diskurse

131

–. Även i de mycket sällsynta fall då kommentarsförfattaren talar i första person framträder en infogad främmande röst tydligt, självsäkert imiterad (som ett enords citat):

Blin, om det nu är så, ärade Seimas, kan ni ge min signatärpension till min före detta professor M. B. – det går ändå inte att komma på något dummare. (ANK 220)

Journalisten försöker säga det som han, och ibland inte bara han, ”tycker är fel, upprörande eller glädjande” (ANK 3). I kommentarerna hörs författarens röst, som visar två olika ståndpunkter. I det ena fallet talar han lugnt medan han resonerar och samtalar med läsarna, och ställer allvarliga frågor; då är språket korrekt och innehåller litterära uttryck och fraseologi. Så här gör författaren en diskret anspelning på I. Ilfs och J. Petrovs hjälte, den ökände bedragaren, alla tiders lurendrejare, äventyrare och fifflare Ostap Bender. Anspelningen är mycket talande: vissa politikers önskan att sko sig, att gynna sig själva snarare än staten, att bli rika till varje pris och deras likgiltighet inför människors bekymmer påminner verkligen om denna gestalts strävanden. Även om journalisten inte nämner Ostap Benders namn hör läsaren tydligt hans röst:

Räddningen av de drunknande är de drunknandes egen sak? Om det är så, förklara då inte att vi måste älska en stat som inte fullgör sina skyldigheter. (ANK 188)

Författarens röst, som uttrycker den första ståndpunkten, kan beskrivas som intellektuell, intuitiv och tränad både i fråga om standardspråket och stilen. En erfaren journalist kan ändra tonläge och upprätthålla en stadig kontakt med sina läsare. R. Valatkas livfulla, övertygande och uppmärksamhetsfångande röst är lätt att känna igen: han tycker om bildrikt ordförråd, kedjor av retoriska frågor och känslomässigt stegrande uppräkningar. Några exempel:

Kommer Fosterlandsförbundet att följa exemplet från socialdemokraterna, som inte hade sådana skrupler? Kommer ännu en rubicon att passeras i den litauiska antipolitiken? En rubicon som hittills officiellt har skilt de konservativa från populisterna.

Å ena sidan behöver man de facto inte passera någonting längre. Redan under den föregående mandatperioden i Seimas slog de samlade krafterna från Fosterlandsförbundet, Liberala rörelsen, de självutnämnda och ”arbetarna” samfällt mot Statens säkerhetsdepartement. (Lrytas.lt 2009 09 21)

Resultat: A. Šemeta i Bryssel, Litauen i krisens svarta hål och regeringen i den djupaste depressionen under hela perioden sedan självständigheten återvanns. (Lrytas.lt 2009 09 01)

132

KALBOS KULTŪRA | 82

I andra fall talar författaren sarkastiskt, upprörd över beteendet och handlingarna hos politiker som ljugit, stulit¹⁰, smutsat ned sig och anklagats för korruption. För att bedöma sådana aktörer använder journalisten också ett passande vardagligt språk, så att vi tycks höra cyniska röster från fängelsemiljön (visslade ut, snodde, satte i kurran, drog en vals, taket åkte av, hade ställt till det, på fyllan, psykfall, dožati, usio zakonno, kickbacksmottagare, tjuvkärring och så vidare):

Han försöker rädda sig på det sätt han är van vid, så som hans ringa politiska och juridiska bildning antyder, och föreslår en allvarlig strategi som blänker av begränsningar: muta, ljuga, dožati (sätta press på) eller fly undan ansvaret. (ANK 268)

Det fanns ingen självkänsla i Seimas majoritet. Närmare bestämt fanns det lika mycket som under A. B:s styre, då uttrycket ”usio zakonno”. var rådande.

Litauerna glömde snabbt att denne aktör tillsammans med hela fyrklövergänget¹¹ högtidligt lovade i december att momsen skulle höjas från 18 till 19 procent endast tillfälligt. Nåväl, verkligen tillfälligt. Bara inte från det hållet. (Lrytas.lt 2009 07 02)

Politikernas egoism och svaghet framstår som uppenbara. Samhällsintressena lider av deras själviskhet, och därför är journalistens strävan att avslöja politikernas synder för allmänheten begriplig. Ändå hörs ibland en ytterst illvillig författarröst; det går inte att undgå att märka att han njutningsfullt använder sitt ansenliga förråd av målande uttryck. Journalisten bedömer ofta politikernas beteende och handlingar hyperboliskt och skyr inte språk och fraseologi av allra lägsta slag:

K. skulle i dag ta tillbaka dessa ord tre gånger om, liksom Simon förnekade Kristus på korsfästelsens dag. Kort sagt har A. K. redan ställt till det med sin skattepolitik som ett spädbarn som lämnats utan tillsyn en hel dag – upp över öronen. (Lrytas.lt 2009 10 05)

¹⁰ ”Erfarenheterna från de senaste 12 årens val skulle över huvud taget låta oss hävda att litauerna när de röstar just föredrar tjuvar och lögnare”, säger författaren kompromisslöst (ANK 283). ”Andra hävdar att väljarna själva bär skulden för bristerna i vår demokrati och förtjänar just den regering de väljer. Men det är orättvist att klandra någon för ett felaktigt val när det i själva verket inte finns något val. Hur många väljer folkets representanter utifrån ett rationellt kriterium för politisk godhet? Nej. De flesta som går och röstar och åtminstone funderar lite över sina urvalskriterier väljer inte det goda, utan det mindre onda. Om medborgarna tvingas välja enbart mellan ’mindre onda’, väljs endast det onda till makten och inget annat: graden av dålighet hos enskilda fraktioner eller politiker har ingen avgörande betydelse för helhetsbilden” (se V. L a u č i u s. Det är inte politisk vilja som saknas, utan politiska hjärnor. – www.DELFI.lt 2009 09 03).

¹¹ Det är svårt att säga om författaren använder ordet banda i en något mildare betydelse, som ett substantiv med accenttyp 4 (grupp, hjord), eller med accenttyp 1 (gäng; en samling skurkar, rövare eller mördare). Detta fall leder tankarna till ett ryskt slangord.

R. KOŽENIAUSKIENĖ. Šnekamosios kalbos ir žargoninės leksikos paskirtis viešajame žurnalisto diskurse

133

När vi har något att jämföra med T. Wolfe⁶, J. London och E. Hemingway [...] kanske vi då också får moralisk rätt att strunta i¹² den amerikanska kulturen. (ANK 172)

Det är förståeligt att den flerstämmiga vokabulären i journalistens diskurs styrs av ett kommunikativt syfte – att lyfta fram politikernas brister och varna för följderna av sådana missförhållanden. Hur han uttrycker sin åsikt beror på kritikens syfte, motiv och omständigheter. Men även om man är medveten om att journalisten har rätt att uttrycka en subjektiv åsikt, kritisera, provocera och överdriva fakta, och vet att mediernas roll är att fungera som samhällets vakthund (eng. public-watchdog) (se Meškauskaitė 2004: 90) och att ”enligt de regler som formulerats av Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna är gränserna för kritik av politiker och officiella företrädare för statsmakten de vidaste, jämfört med kritiken av andra statsanställda” (ibid., 92), kan vulgärt språkbruk i journalistens offentliga texter inte alltid rättfärdigas. Särskilt i de fall då politiker förses med uppenbart förnedrande¹³, obscena epitet, andra känslomässigt överdrivna ord eller uttryck: en sopa, en skitsvamp, politisk grafoman, en otidsenlig person, en skum typ, ett svin, en vettvilling som hoppat av rälsen, en omogen person, en patologisk lögnare, en obotligt sjuk, när ord som inte hör hemma i den offentliga diskursen används: klanta sig, inte fatta, strunta i, göra bort sig, överträffa och så vidare.

En åsikt, som bekant, ”omfattas inte av kriterierna sanning och exakthet, men måste uttryckas s a n n f ä r d i g t o c h e t i s k t (min kursivering. – R. K.), utan att medvetet dölja eller förvränga fakta och uppgifter”¹⁴. Man kan inte anklaga journalisten för ohederlighet; han stöder sig på exempel som alla kan se. Men man kan inte heller förneka att hyperboliserat vulgärt språk ibland överskrider gränserna för den politiska kommentaren som genre och strider mot den språketik som anstår en person som företräder den kulturella eliten (jfr Koženiauskienė 2001: 79). På grund av sitt grova, rättframma, ”färgstarka” ordval (ett djärvt medgivande av författaren själv i kommentarssamlingen!) har han fått ta emot läsarnas allra värsta epitet, förbannelser och till och med hot: ”Jag vet inte ens hur jag ska tilltala

¹²strunta i (någon/något) – en metonymiskt förkortad form av ett synnerligen vulgärt idiom som betyder: inte bry sig, inte ta hänsyn till, inte ägna någon uppmärksamhet åt, ignorera.

¹³Orden brottsling, bedragare, tjuv, ynkrygg, profitör, prostituerad, lögnare, skurk och liknande förstås entydigt, och spridandet av sådana uppgifter skapar en negativ uppfattning; därför behöver man inte ens bevisa att de skadar en persons anseende (se Meškauskaitė 2004: 262). Bildliga uttryck som patologisk lögnare, en vettvilling som hoppat av rälsen, skitsvamp, dumbom är visserligen inte mindre skadliga för politikernas auktoritet, men de är mångtydiga, vilket gör det svårare att fastställa i vilken mån journalistens språketiska gränser överskrids.

¹⁴Om någon förtalar dig kan du försvara dig: www.blogas.lt/innodea/ – 24k – Google-kopia.

134

KALBOS KULTŪRA | 82

…er. Kamrat R. V., din skitstövel, ouppfostrade tölp eller vad man nu ska kalla dig? [...] Du är en idiot, besatt av djävulen. [...] Må du vara förbannad, din bastard till Laurencijaus Berija” (ANK 307, 309). Ord som uttrycker ”överhettade” känslor och fullständig hämningslöshet ”bör i bildade människors språk ersättas med eufemismer, det vill säga mildare ord som inte skär i öronen på en anständig person [...]. I samhället finns en viss tabuskala som anger vilka företeelser eller ord som betecknar dem ligger bortom anständighetens gräns” (Jakaitienė 2005: 257).

SLUTSATSER

1. För att väcka adressatens intresse och fånga dennes uppmärksamhet balanserar författaren till de politiska kommentarerna på gränsen till den politiska kommentarens genre genom att använda talspråklig vokabulär (särskilt vulgärt slang), och närmar sig ibland satirens eller smädeskriftens stil.

2. Författaren bryter inte mot journalistisk språketik när han genom flerstämmighet förmår distansera sig från sådan vokabulär genom att tala i tredje person, så att säga utifrån, och refererande väva in sådana yttranden som han hört politikerna själva fälla.

3. Journalistens slangvokabulär visar tydligt hans ståndpunkt: han bedömer de berörda politikernas beteende och handlingar som omoraliska och för deras skull närmare dem ett språkbruk som kännetecknar vissa grupper av människor.

4. När författaren uttrycker sin subjektiva åsikt tämligen fritt går han ibland för långt ut i det talade standardspråkets utmarker. De allt grövre epitet som politikerna förses med demoraliserar samhället och får läsarna att bara se allt i svart. Läsarnas repliker i kommentarer på internet, obscena svordomar riktade mot politikerna och som en boomerang riktas tillbaka mot författaren själv (om en så etablerad journalist tillåter sig att tala okorrekt finns det inga spärrar kvar för anonyma personer) återspeglar också samma stämningar i samhället.

LITERATŪRA

DLKŽ 2000: Dabartinės lietuvių kalbos žodynas. Vyr. redaktorius S. Keinys, 4 leid., Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

Dubiagina O., Smirnov G. 2001: О. П. Дубягина, Г. Ф. Смирнов. Современный русский жаргон уголовного мира, Москва: Юриспруденция.

R. KOŽENIAUSKIENĖ. Šnekamosios kalbos ir žargoninės leksikos paskirtis viešajame žurnalisto diskurse

135

Elistratov V. 2000: B. C. Елистратов. Словарь русского арго, Москва: Русские словари.

Jakaitienė E. 2005: Leksikografija, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

Jakaitienė E. 2009: Leksikologija. Studijų knyga, Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla.

Koženiauskienė R. 2001: Žiniasklaidos retorika ir elitinė kalba. – Kalbos kultūra 74, 74–81.

LKŽ – Lietuvių kalbos žodynas 1–20.

Marcinkevičienė R. 2008: Žanro ribos ir paribiai. Spaudos patirtys, Vilnius: Versus aureus.

Meškauskaitė L. 2004: Žiniasklaidos teisė, Vilnius: Teisinio informavimo centras.

Miliūnaitė R. 2009: Dabartinės lietuvių kalbos vartosenos variantai, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.

Mokijenko V., Nikitina T. 2000: В. М. Мокиенко, Т. Г. Никитина. Большой словарь русского жаргона, Санкт-Петербург: Норинт.

Gauta 2009 10 26

THE ROLE OF COLLOQUIAL AND JARGON WORDS IN PUBLIC JOURNALISTIC DISCOURSE

Summary

The paper discusses colloquial and jargon words used by a famous journalist in political commentaries. It also attempts to identify functions of dispreferred words in public discourse and whether and to what extent they are compatible with standard Lithuanian usage and the ethics of journalists.

The author is usually able to distance himself from colloquial and jargon words; he speaks like a stranger, from aside, and gives references to well-known political figures by using elements of their speech (e. g. blin, dzin, išdūrė, tūpas, usio zakonno). He also adds some such words and expressions of his own accord, e. g. otkatininkai, krūtas, mafiozų šestiorka, keturių banda, apmauti, susimauti, perspja(u)ti, užkalti, vagilka and some other pejorative words and phrases referring to limited intellectual ability of politicians, e.g. svačioti, vapėti, nuo bėgių nušokęs plumprotis, nebrendyla, debiliškai, kietakaktiškai. The journalist’s lexicon also contains some vivid idioms, like dėti skersą, kabinti makaronus, duoti stogą or colloquial expressions: į čypę įkišti, aplink pirštą apvynioti, špyga taukuota.

136

KALBOS KULTŪRA | 82

The journalist admits that in many cases a vivid word or expression is more relevant than a serious political argument. However, the paper focuses on the evaluation of the behaviour and individual actions of politicians expressed by colloquial and jargon words and phrases rather than their vividness or stylistic function. The paper expresses doubts as to the ethical aspects of such vocabulary and its morally negative impact on the society.

REGINA KOŽENIAUSKIENĖ

Vilniaus universitetas

Universiteto g. 3, LT-01513 Vilnius

[email protected]

R. KOŽENIAUSKIENĖ. Šnekamosios kalbos ir žargoninės leksikos paskirtis viešajame žurnalisto diskurse

137