GIEDRĖ ČEPAITIENĖ

Šiauliais universitet

JONAS JABLONSKIS – VARPININKAS

(Mintauja, vägen till Varpą)

Jono Jablonskio veikla aptarta Arnoldo Piročkino monografijose (1977, 1978), tačiau apie kai kuriuos klausimus jose kalbama tik prabėgomis. Šiame straipsnyje parodomas J. Jablonskio tapsmas varpininku, aptariama su Varpu susijusi jo veikla Mintaujos laikotarpiu, atskleidžiant publikacijų tematiką ir kai kurias J. Jablonskio – prisiekusio „litvomano“, mokslininko, kalbininko nuostatas.

1. VÄGEN TILL VARPĄ

När man talar om Jonas Jablonskis medverkan i Varpe bör man erinra sig vägen till hans nationella medvetenhets formande. När han gick på gymnasiet i Marijampolė (1872–1881) diskuterade ungdomarna inte frågan om nationell identitet, och den största delen av gymnasisterna betraktade sig som spridare av polsk kultur. Således var även J. Jablonskis, när han reste till Moskvas universitet för att studera, fortfarande en obeslutsam ung man. Hans egna minnen visar hans nationella mognad¹:

”Bland universitetsstudenterna fann jag ganska många bekanta litauer. Utan någon större lust (’jag kunde inte göra annorlunda’) gick jag med i en litauisk förening. En litauisk vän till mig gjorde inte det; jag klandrade honom inte, och eftersom jag själv ursäktade mig inför honom, klandrade han inte mig utan ursäktade sig själv för att han inte gått med. Så småningom började de nya vännerna, den lilla ’litvomanernas’ krets, falla mig i smaken, även om jag fortfarande såg snett på många av dem. Bland dessa vänner fanns också Jonas Šliūpas, som jag tyckte var den mest noggranne och den flitigaste av alla. Det var svårt att vara oense med dem i gemensamma frågor som rörde det litauiska folkets intressen, men denna litauiskhet var ju inte bara en uppfinning av logiken: åtminstone då vägde också andra motiv tungt, gamla ideal och intryck av att vara ’polack’. Om någon hade kunnat visa att också vi verkligen skulle kunna vakna till liv som en enda människa och kunna leva ett nationellt liv, skulle det nog inte ha funnits några tvivel, även om jag inte vågade tala om dem. Bland vännerna

¹ Citerat ur Jablonskis skrifter, redigerade av J. Balčikonis, eftersom artiklarnas författarskap framgår tydligt där.

30

KALBOS KULTŪRA | 83

Det fanns naturligtvis också fler sådana där likgiltiga, men de tilltalade mig inte. När något samtal kom i gång fick man ofta också höra ryska talas av litauerna. Kanske kunde det ursäktas vid den tiden, men på mig, en litauer som höll på att vakna ur sin sömn, gjorde det alltid ett mycket tungt intryck. Tiden gick, och hos mig mognade och växte ”litvomanen”, vare sig jag ville det eller inte. Efter att ha varit där i ungefär ett halvår skulle jag redan öppet, när det behövdes, ha kunnat rättfärdiga och försvara den goda sidan av litauernas ”galenskap”: det där halvåret åstadkom mycket, raserade mycket och klargjorde mycket.” (JR I: 71)

Detta ganska långa utdrag blottlägger åtminstone flera saker: 1) När Jonas Jablonskis kom till Moskva för att studera hade han inte några tydligare nationella strävanden; 2) han gick med i den litauiska studentgruppens verksamhet inte medvetet, utan av en slump; 3) av gruppens alla deltagare var det Jonas Šliūpas som hade störst inflytande på honom; 4) på ett halvår hade J. Jablonskis nationella medvetenhet mognat. Även om citatet visar att han i första hand förknippade sitt nationella ställningstagande med de så kallade litvomanernas² verksamhet, spelade utan tvivel även själva filologistudierna en roll, liksom professorerna Fjodor Korsjs och Filip Fortunatovs respektfulla inställning till nationella minoriteter och i synnerhet deras intresse för det litauiska språket och deras framhävande av dess vetenskapliga värde. J. Jablonskis nationella medvetenhets mognad framgår också av hans arbeten: medan han ännu studerade vid Moskvas universitet fattade han pennan – han skrev i den ryska pressen om förbudet mot litauisk press, och när Aušra började ges ut publicerade han sex bidrag där. Ett uttryck för hans nationella ställningstagande kan också ses i brevet till Vincas Kudirka, skrivet våren 1883, där denne förebrås för att identifiera sig med den polska nationen: ”Du följer också deras hela sätt och seder och har redan tillägnat dig – det visar ditt brev – deras språk, med vilket du häller din huvudgåva över papperet, som om du redan förlorat ditt modersmål, det vill säga din fars och mors språk, det språk som utan fruktan vaggade dig till ro på litauiska och fostrade dig. Om jag ännu i fjol skrev till dig på polska och inte på litauiska, så var det bara av gammal vana, som det är svårt att göra sig fri från; i dag kan jag säga dig detta öppet.” (Piročkinas 1985: 196).

2. SAMARBETSFORMER I VARPĖ

Jonas Jablonskis mötte Varpą inte bara med ett nationellt ställningstagande bakom sig, utan också sedan han hade påbörjat kulturellt arbete. Hans mest aktiva medverkan i Varpe ägde rum när han bodde och arbetade i Mitau (1889–1895). Samarbetet tog sig flera former: från

² Gruppen av litauer som hade tagit ställning kallades ”Moskvas litauiska studentförening” (se Piročkinas 1977: 35).

G. ČEPAITIENĖ. Jonas Jablonskis – varpininkas (Mintauja, ėjimas į Varpą)

31

År 1890 ledde han den ”litterära kommissionen”, som uppmuntrade ett så stort antal litauiska intellektuella som möjligt att medverka i Varpe; 2) han publicerade 24 artiklar av olika slag som han själv hade skrivit; 3) Varpas fick ekonomiskt stöd.

Hela Mitauperioden var inte lika intensiv: år 1890 publicerades två artiklar, 1891 finns inga publikationer som kan tillskrivas hans penna, 1892 publicerades två artiklar, 1893 tretton och 1894 åtta. Flest publikationer kom alltså ut 1893, då han skrev en artikel nästan varje månad.

3. TEMATIK I VARPOS PUBLIKATIONER

Den publicistik som gavs ut i Varpe kan tematiskt delas in i fyra grupper: 1) Mitau och de litauer som bodde där; 2) Litauens historia; 3) den litauiska skriftens historia; 4) språkfrågor.

3.1. Mitau och de litauer som bor där

En artikel ägnad åt Mitau publicerades i 1890 års femte nummer. Dess struktur, berättarton och själva titel (”Från Mitau”) påminner om en text av informativ genre. Först erinras man om vad som tidigare lockade litauer till Mitau (innan järnvägen fanns brukade litauer föra dit spannmål); varför man reser till Mitau nu (bönder kommer dit för att sälja säd, linfrö och lin) och hur de känner sig där (en litauer som nått bara stadens utkanter finner här skyltar ”där han kan dricka sig otörstig och roa sig” (JR I: 10), beklagar att skyltarna är ”oerhört förvrängda”, men nämner inte att det i själva Litauen, på grund av förbudet mot latinska bokstäver, inte ens fanns sådana skyltar.

En betydande del av artikeln ägnas åt att beskriva de litauer som har bosatt sig i Mitau. Först talas det om den litauiska katolska församlingen (den består av 1 000–1 200 personer), och det noteras att det inte alls finns några evangeliska (litauiska kalvinister) i Mitau. Det diskuteras vad de litauer som slagit sig ned här arbetar med: männen är oftast tjänare, ”kuskdrängar”, daglönare, medan de som tillhör ett högre samhällsskikt ”arbetar i handelsbodar som biträden åt ägarna själva eller på kontor, där de fått anställning genom att kunna det vitryska språket” (JR I: 12); flickorna är tjänsteflickor i polska, tyska och lettiska hem. Författaren beklagar att litauerna i Kurland (det vill säga även i Mitau) intar en låg social ställning, medan letter som flyttar till Litauen får högre positioner. Av detta dras följande slutsats: ”På så sätt

32

KALBOS KULTŪRA | 83

kan man säga att litauernas inflyttning till Kurland och återigen letternas till Litauen bara visar vårt, litauernas, mycket sorgliga läge: ju längre tiden går, desto mindre och svagare blir vi; allt som är oss kärast och dyrbarast – vår jord – lämnar vi åt inkräktarna, letterna, som i gengäld i Kurland bara låter oss vakta, köra tyskar och tjäna dem.–” (JR I: 12). Det verkar som om denna tanke av J. Jablonskis åter blir aktuell ett århundrade senare.

I artikelns sista del uppmanas litauerna att skicka sina barn till Mitaus gymnasium. Det förklaras att det fortfarande finns lediga platser i gymnasiets klasser, att även äldre elever antas och att gymnasiets ledning ”först ser till barnets förstånd, inte till dess föräldrars förmögenhet” (JR I: 13). I slutet av artikeln utlovas en fortsättning på ämnet: ”Om våra elever, både pojkar och flickor, liksom om hela vår ungdom som söker ljus i Kurland (Kurzeme) och Livland, hoppas jag skriva i nästa brev.” Tyvärr utvecklade J. Jablonskis inte detta ämne vidare i Varpe.

3.2. Litauens historia

Publikationer med anknytning till Litauens historia består till största delen av recensioner av olika böcker och studier. J. Jablonskis recenserar i Varpe inte bara arbeten av litauiska författare, utan också vetenskapliga verk av ryska, polska och tyska författare, eller sådana som åtminstone gör anspråk på att vara vetenskapliga. J. Jablonskis värderade principerna för vetenskaplig analys högt. När han redan diskuterade den nionde ryska arkeologkongressens arbete (1893, nr 9) och uppmanade läsarna att delta i den tionde kongressen, skrev han att ”vid kongressen kan allehanda undersökningar av forntiden läsas upp, om de bygger på vetenskaplig grund”. Denna ”vetenskapliga grund” söks också i diskussionen av rapporterna från den nämnda kongressen. J. Jablonskis anmärkningar om organiseringen av själva kongressen i Vilnius är värdefulla för vetenskapshistoriker. Det visar sig att den organiserades och materialet samlades in ”inte genom ämneskännare och verkliga företrädare för landet, utan genom lärare (nästan alla är avlönade russificerare), genom kommunala skrivare (ryska) och genom ryska präster och till sist... genom polisen” (JR I: 16). Viktiga är också anmärkningarna om språken som användes vid kongressen – även om kongressens språk var tre (ryska, tyska och franska), var personer från det dåvarande ryska territoriet tvungna att tala endast ryska vid kongressen: det var bara utländska forskare som fick läsa upp föredrag på tyska eller franska. J. Jablonskis påpekar att kongressarrangörernas inställning verkade oacceptabel för många arkeologer från Litauen och Polen, och därför deltog de inte alls i kongressen. Av de 80 föredrag som lästes vid kongressen diskuterar han tre och riktar uppmärksamheten mot A. Bezzenbergers

G. ČEPAITIENĖ. Jonas Jablonskis – varpininkas (Mintaują, ėjimas į Varpą)

33

föredrag ”Om det urgamla landet i Östpreussen”. Denne forskare vederlade, enligt J. Jablonskis, den tanke som många ryska föredragshållare förde fram, att det ryska folkets ursprung måste sökas vid den preussiska kusten, och bevisade tvärtom ”att våra landsmän i Litauens guvernement och på många platser där vitryssar nu bor hade sina boplatser för minst omkring 7 000 år sedan. Enligt den uppfattningen, som numera allmänt omfattas, kan vårt land således inte kallas ”искони русский край (sedan urminnes tider ett ryskt land)”, såsom våra russificerare skulle vilja. Detta föredrag visar att hela vårt land sedan urminnes tider är rent litauiskt.” (JR I: 22).

Särskilda recensioner ägnas Pavel Briancevos bok Очеркъ древней Литвы и западной Россіи (Вильна, 1891) och Teobalds verk Литовско-языческие очерки (Вильна, 1890). Båda dessa verk behandlades i det tionde numret av Varpo från 1893. J. Jablonskis betraktar de recenserade verken med en kritikers blick. Författaren till den första studien vill, enligt J. Jablonskis, ”som en sann russificerare att alla litauer ska upphöra att vara vad de vill vara och helt förvandlas till ryssar; när han skrev sin lärobok intalade han sina läsare att våra förfäder redan nästan var ortodoxa, alltid hade blivit ryssar och måste förvandlas till ryssar” (JR I: 23). På många ställen i recensionen uppmärksammas studieförfattarens tendentiösa framställning: förvrängning eller förtigande av historiska fakta, och att han talar om sådant som passar en russificerares förutfattade inställning.

Även Teobalds verk bedöms negativt. Med vetenskaplighet som kriterium finner man här fel som kan hänföras till flera orsaker: 1) Teobald kunde inte litauiska och ger därför på flera ställen felaktiga tolkningar (till exempel kallade han litauerna i Veliuona för invånare i Vilnius); 2) författaren talar om publikationer som han inte har läst (till exempel hävdar han att F. Fortunatovs och V. Millers sångsamling skulle vara översatt från tyska, fastän sångerna i själva verket upptecknades efter litauiska sagespersoner); 3) författaren förmår inte kritiskt bedöma tidigare publicerade arbeten och sprider därför vidare uppenbara misstag och fel. J. Jablonskis sammanfattar: ”Om någon litauer skulle vilja använda denna bok bör han komma ihåg att det material som hamnat i denna samling måste behandlas med stor försiktighet: här har allehanda forntida lämningar blandats ihop, och man kan inte lita på allt.” (JR I: 27).

Iš esmės teigiamai J. Jablonskis vertino Volyniako knygą Bazylianie na żmudzi (1894, Nr. 4), kurioje aiškinama bazilijonų, unitų vienuolių, įsikūrimo Padubysyje istorija ir šio vienuolyno nunykimo priežastys, susijusios su 1831 metų sukilimu, vadinamuoju krakosmečiu. Vis dėlto esama vieno didelio priekaišto: knygutė skiriama „visiems Žemaičiams, kurie dar jaučiasi

34

KALBOS KULTŪRA | 83

”med polackerna” (JR I: 58). J. Jablonskis säger sig inte förstå hur litauerna kan betraktas som en del av en polsk provins, när det litauiska folket självt redan har förändrats avsevärt och har omkring tio tidningar, vilket innebär att det har blivit nationellt medvetet.

J. Jablonskis omdöme om samlingen Mitteilungen der Litauischen literarischen Gesellschaft (18. Heft), utgiven i Heidelberg, är särskilt positivt. Recensionen av den publicerades i det tolfte numret av Varpas år 1893. Recensenten presenterar publikationens innehåll för läsarna och uppmärksammar ett avsnitt sammanställt av Eduard Volter, ur vilket man kan få veta ”om våra böcker och tidningar; där nämns också en mängd olika broschyrer och böcker där utlänningar skriver om oss – om vår historia, litteratur, vårt språk etc.” (JR I: 41). J. Jablonskis konstaterar att alla avsnitt är intressanta, men granskar själv särskilt noggrant det avsnitt som A. Kuršaitis skrivit, ”Om den preussiska Litauens historia”. För Varpas läsare återger han A. Kuršaitis statistik över litauernas minskande antal i Lill-Litauen, citerar författarens tankar om orsakerna till denna minskning och ställer läsarna frågan: ”Vi skulle vilja veta om man från litauernas sida gör någonting mot germaniseringen, hur mycket som har gjorts och med vilka medel man arbetar” (JR I: 43).

3.3. Den litauiska skriftspråkshistorien

Under sin tid i Mitau skrev J. Jablonskis recensioner av två litauiska publikationer för Varpas: Jonas Šliūpas bok Lietuviszkieje Rasztai ir Rasztininkai (Lietuviškieji Raštai ir Raštininkai; 1894, nr 1) och Jonas Basanavičius Etnologiškos smulkmenos (1894, nr 2).

Som bekant är J. Šliūpas bok den första historien om litauisk litteratur. I J. Jablonskis recension bedöms arbetet i huvudsak positivt. Endast några brister i boken lyfts fram: 1) skriftspråkets historia behandlas frikopplad från folkets historia; 2) kritik av de skrifter som behandlas saknas, eftersom betydelsefulla författare och författare som gjort föga för vår skriftkultur behandlas på samma sätt; 3) författaren har inte undgått subjektivitet när han skriver om Antanas Baranauskas och hans skrifter samt den litauiska periodiska pressen. För J. Jablonskis tycks denna subjektivitet ha varit mycket smärtsam. I recensionen skriver han: ”I artikeln sägs inte ett ord om Varpas och Ukininkas, som om dessa tidningar inte alls hade funnits när man skrev om ’Litauens skrifter och författare’. Det märks att de i L. M-jaus^[3] ögon står lägre än alla slags ’Laiškai’, ’Keleiviai’ och ’Ceitungas.’ (JR I: 46). Bokens recensent var själv väl förtrogen med den litauiska skriftkulturen vid den tiden.

^[3] L. M-jas – Lietuvos Mylėtojas (Litauens älskare; denna Jonas Šliūpas bok gavs ut under denna pseudonym).

G. ČEPAITIENĖ. Jonas Jablonskis – varpininkas (Mintauja, ėjimas į Varpą)

35

J. Jablonskis betraktar Jonas Basanavičius bok med en språkforskares blick. Hans invändningar mot författaren gäller huvudsakligen bristfälliga etymologier, eftersom likhet i ordens ljud inte är tillräcklig grund för att bevisa ett historiskt samband mellan dem. Han uppmärksammar också bokens språk. Enligt J. Jablonskis används citat i onödan utan att översättas till litauiska: ”På så vis kan få människor läsa herr B-aus lilla bok, endast de som, utöver litauiska, också kan latin, polska, tyska och ryska” (JR I: 55). En annan invändning gäller stavningen av ortnamn. J. Basanavičius skriver i onödan Beržinė, Duna, Gartynas, Miniškis i stället för Berezina, Dauguva, Gardinas, Minskas med flera – ”vi bör behandla främmande folks namn så som vi skulle vilja att de, det vill säga främmande folk, behandlade våra egna namn” (JR I: 56). Recensenten invänder också mot ett och annat olämpligt ord eller dess form, men drar i huvudsak följande slutsats om J. Basanavičius språkliga uttryck: ”Om man skulle uttala sig direkt om herr B-aus språk, måste man säga att herr B-us skriver ganska vackert på litauiska, mycket bättre än många andra av våra författare.” (JR I: 56).

Till ämnet den litauiska skriftspråkshistorien kan man hänföra ytterligare två artiklar som J. Jablonskis skrev i Mitau: ”S. Daukantos liv och skrifter” (1893, nr 11) och ”Två Nezabitauskiai” (1893, nr 12). I den första artikeln ger han Simonas Daukantos biografi med stöd av tre källor: artiklar av E. Volter och D. Silvestraitis samt uppgifter som lämnats av en okänd författare. J. Jablonskis anger kortfattat varför han skrev artikeln. Han beklagar att så lite utrymme ägnas åt S. Daukantas i J. Šliūpas bok Lietuviškieji Raštai ir Raštininkai och försöker fylla den uppkomna luckan. Artikeln innehåller inte bara S. Daukantas biografi, utan citerar också hans testamente i litauisk översättning och ger en förteckning över hans arbeten, indelade i tematiska grupper. J. Jablonskis nämner endast i förbigående S. Daukantas språk: ”han skrev på samogitiska med en ansenlig inblandning av lettiska ord och ibland konstruktioner. [...] Om det i D-tos språk ibland förekommer ledigare och mindre lediga uttryck samt ganska tunga och tillkrånglade konstruktioner, måste man ändå erkänna att hans skrifter vittnar om att han var en stor och enastående kännare av sitt modersmål, inte bara dess levande form utan också dess äldre form.” (JR I: 38).

I den andra artikeln presenteras en polskspråkig text som påträffats i ett manuskript och där Kajetonas och Kiprijonas Nezabitauskis arbeten räknas upp. J. Jablonskis uppger att han själv har läst Kiprijonas Nezabitauskis lilla bok Apie bites, översatt från polska, och Kajetonas Nezabitauskis ABC-bok från 1824, Naujas mokslas skaitytima diel mažų waykų Žemaycziu yr Lietuwos, men känner att han vet alltför lite om Nezabitauskis arbeten, därför

36

KALBOS KULTŪRA | 83

Han skriver: ”Det vore också trevligt att få veta mer om Nezabitauskiai (den enes eller den andres) liv, om detta liv åtminstone i någon mån kan förklara den nationella rörelsen och litteraturen i Litauen vid den tiden.” (JR I: 40). Detta citat låter oss hävda att J. Jablonskis intresserade sig för den litauiska nationella rörelsens begynnelse i början av 1800-talet och för hur den tog sig uttryck.

3.4. Språkfrågor

En stor mängd av J. Jablonskis artiklar ägnas åt språkfrågor. I vissa analyseras frågor om stavning, etymologi och semantik samt syntax; i andra recenseras grammatikor och ordböcker, och åter i andra ges en språklig analys av andra publikationer.

I Varpas inleds för första gången i vår skrifts historia en diskussion om litauisk ortografi⁴. I artikeln ”Några fler ord om vår stavning” (1893, nr 1) tar J. Jablonskis upp fem stavningsfrågor: hur långa och korta vokaler ska skiljas åt i skrift (i-y, u-ū), motsvarigheter till diftongerna ie, uo i dialekterna och deras stavning, och föreslår att två bokstäver, tš, ska användas i stället för affrikatan č: ”hur vi än gör går vi direkt emot grammatisk logik, om vi i våra skrifter envist håller fast vid bokstaven č, som i vårt språk står åtskild från dž” (JR III: 6), stavningen av nasalvokaler och tautosyllabiska förbindelser med n, samt skrivningen av den så kallade mjukhetstecknet – bokstaven i efter mjuka konsonanter. Samtidigt föreslog han att redaktionen för Varpas skulle använda det alfabet han hade utarbetat.

J. Jablonskis förslag godtogs inte av alla. I nummer 8 av Varpas från 1893 återkommer han ännu en gång till behovet av att med bokstäver skilja mellan långa och korta vokaler (”Behövs särskilda tecken för att återge långa i och u?”). J. Jablonskis skriver: ”herr Sk-dra^[5] misstar sig grovt om han, utan att veta var y ska skrivas, kräver att denna vokal helt ska utgå ur vår stavning. Vad skulle hända om var och en, för att underlätta sina studier, ville förkasta allt som han inte kan som något onödigt småkrafs?!” (JR III: 11). Språkforskaren var alltså övertygad om att det litauiska alfabetet behövde särskilda tecken för att markera långa och korta vokaler.

De redan nämnda och andra stavningsfrågorna behandlas åter i artikeln ”Dr J. Basanavyčius stavning” (1894, nr 5). Här diskuteras åter stavningen av affrikator

⁴ År 1884 publicerades artiklar i den ryska dagstidningen Современные известия om det litauiska alfabetet (det verkar som om J. Jablonskis själv skrev ett par av dem), men de handlade om att återinföra det latinska alfabetet, inte om alfabetets struktur (se Piročkinas 1977: 42).

^[5] Sk-dra – M. Skiedra (pseudonym för läkaren och samhällsaktivisten Mikalojaus Kuprevičius).

G. ČEPAITIENĖ. Jonas Jablonskis – varpininkas (Mintaują, ėjimas į Varpą)

37

bågen (J. Jablonskis kritiserar J. Basanavičius för de helt nya tecken som han föreslår att införa för affrikatan [č] och dess tonande motsvarighet: detta skulle göra alfabetet mer komplicerat), invändningar framförs mot att ljuden [e·] och [ė·] inte skiljs åt (Basanavičius ska ha skrivit formerna musė och muse på samma sätt), mot sammanblandningen av e och ia (man skriver žale liepele ”grön liten lind” och antelia ”liten anka”), mot att långa och korta vokaler inte skiljs åt (bokstäverna i och y förväxlas), och mot att tecknet ū i onödan används i stället för uo. Sammanfattningsvis säger J. Jablonskis att man inte bara kan följa en stavning som en gång varit i bruk, utan måste komma ihåg ”grammatikens enkla regler och konsekvensens lagar” (JR III: 17).

I ”Kalbos dalykai”, som J. Jablonskis publicerade i nummer 8 av Varpo 1892, ägnas den största uppmärksamheten åt att reda ut ogrundade etymologier. Artikeln är ett svar på de kommentarer om det litauiska ordförrådet som Prusas6 publicerat i flera nummer av Varpo. Innan J. Jablonskis analyserar enskilda ord nämner han att språket rymmer många svårbegripliga företeelser och uppmuntrar andra att diskutera dem; samtidigt önskar han att ”den polemik som kan uppstå ur dessa små artiklar alltid grundar sig på ren vetenskap” (JR IV: 9). Artikeln visar varför försöken att knyta orden pinigas, kunigas, grašis till orden pynė, kūnas, gręžti är ogrundade. Med många dialektexempel vederläggs uppfattningen att ordet trūkti saknar betydelsen ”fattas”; det förklaras vad ordet tardymas betyder, och ett exempel ur K. Donelaitis verk ges som belägg för dess bruk, medan ordbildningstypen förklaras med andra ord. Med stöd av ljudmotsvarigheter visas att den litauiske furstens namn inte kan vara Olkertas och inte kan knytas till uttrycket uolą kertu (språkvetaren själv kallar Algirdą för Algirdžiu).

Šio straipsnio tęsinyje (1892, Nr. 12; 1893, Nr. 5) J. Jablonskis aiškina, kuriais žodžiais keistini anuo metu buvę populiarūs skoliniai (rėdas, parėdas... urėdas), taip pat kai kurių žodžių semantikos ryšį su jų darybos ypatybėmis. Remdamasis pamatinių žodžių struktūra atmeta kaip netinkamus darybos žodžius rašėjas, prekėjas, o į jų vietą siūlo rašytoją ir prekininką ar pirk­lį, teikia vartoti žodžius pirkinys (vietoj tavoras), prekymetis (vietoj pagal vokiečių kalbos pavyzdį sudaryto meturgis), tautietis (vietoj viengentis, vientautis – jie esą būdvardžiai), velionis (ne slavišką skolinį nabašnikas). Čia aiškinama, kad pagal lietuvių kalbos dėsnius neįmanoma sudaryti būdvardžių draugijinis, tikėjimiškas, tėvyniškas ir siūloma vietoj jų vartoti junginius su nederinamuoju pažyminiu: draugijos reikalai, tikėjimo dalykas, tėvynės varpai (JR IV: 14–20). Kalbėdamas apie veiksmažodžius kalbininkas nurodo, kad vengtina slaviška priesaga -avoti.

⁶ Prusas är en pseudonym för läkaren och författaren Vincas Pietaris.

38

KALBOS KULTŪRA | 83

I dessa artiklar märks också sökandet efter ord som betecknar olika begrepp. Med stöd av grundorden föreslår J. Jablonskis att man i stället för orden ateitinė, praeitinė, som börjat användas i skrift, använder ateitis, praeitis. Han föreslår också att orden šviesūnas, apšviesūnas, tamsūnas, som har det slaviska suffixet –ūnas⁷ och betecknar en person, ska överges och ersättas med de bättre bildade pir(m)uolį, tamsuolį.

I Varpe publicerades också J. Jablonskis första arbeten om syntax. Några synpunkter på syntax framfördes redan 1893 i nummer 5 av Varpo. Han uppmärksammar skillnaden mellan prepositionskonstruktionerna nuo, per med ackusativ och genitiv (uttrycket arklys nuo žmogaus pirktas betyder inte samma sak som uttrycket arklys per žmogų pirktas). Med stöd av många exempel påpekar han att konstruktioner med prepositionen dėl används för att uttrycka orsak, och därför bör uttryck av typen iš priežasties undvikas. Här visar J. Jablonskis också att infinitivkonstruktioner lämpar sig bättre för att uttrycka syfte: inte mokyklos dėl žmonių apšvietimo, utan mokyklos žmonėms apšviesti (JR IV: 26–27).

Syftesuttryck⁸ behandlas mer ingående i artikeln ”Medega sintaksii” (1893, nr 10). Artikeln kan sägas lägga grunden för J. Jablonskis fortsatta verksamhet som språkvetare. Den formulerar kortfattat möjligheterna att uttrycka syfte på litauiska; dessa jämförs ofta med lettiskan, och även särdrag i andra indoeuropeiska språk berörs. Alla teoretiska anmärkningar stöds av många exempel från språkbruket. Exemplen hämtas ur både folkligt talspråk och folklore samt ur texter av litauiska författare: Donelaitis, Aleknavičius, Baranauskas, Valančius, Šiaulėniškis Senelis (Dovydaitis) och Didžiulienė-Žmona. J. Jablonskis förklarar valet av författare så här: ”Jag valde dessa verk som exempel därför att deras språk, eller för att uttrycka det mer exakt, deras syntax, enligt min mening ännu inte har avlägsnat sig särskilt mycket från folkets språk och inte har fördärvats mycket av främmande språks inflytande.” (JR IV: 28). Ur valet av exempel framträder de principer som J. Jablonskis sammanfattade i Lietuviškos kalbos gramatikoje. från 1901.

I Varpe recenserade språkvetaren verk om det litauiska språket som hade utkommit i slutet av 1800-talet: Mykolas Miežinis grammatik, utgiven i Tilžė (1890, nr 6), och en litauisk-lettisk ordbok (1894, nr 7), samt Mykolas Akelaitis grammatik, utgiven i Poznań (1893, nr 12). När J. Jablonskis tog sig an att recensera M. Miežinis grammatik lyfte han först fram de principer som borde

⁷ Kazimieras Būga vederlade i artikeln ”Priesagos –ūnas ir dvibalsio uo kilmė” (Lietuvos mokykla, 1921, nr 10–11, s. 417–457) uppfattningen att suffixet –ūnas är av slaviskt ursprung. Red. pastaba.

⁸ Syfte kallar J. Jablonskis i denna artikel för siekiu.

G. ČEPAITIENĖ. Jonas Jablonskis – varpininkas (Mintauja, ėjimas į Varpą)

39

en författare som skriver med utgångspunkt i grammatiken. Enligt honom är två saker viktiga: 1) att ha god kunskap om språkets lagar; 2) att bygga på folklore (sånger, gåtor, ordspråk, berättelser) och på författare som ”själva byggt sina verk på folkets språk” (JR IV: 3)⁹. Tyvärr hade författarna till de verk som recenserades inte tagit hänsyn till dessa saker, och därför sparar J. Jablonskis inte på kritiken mot vare sig grammatikerna eller ordböckerna. M. Miežinis grammatik visar att dess författare hade ringa kunskaper om det litauiska språkets struktur och inte tillräckligt förstod dess egenart (han betraktade vokativformen Petrai som en artighetsplural, orden visas, visok­s, tūlas som adjektiv, förstod inte betydelsen hos de gamla postpositionella kasusformerna, skilde inte mellan lettismer och slaviska lånord, betraktade en del av dem som gamla litauiska ord osv.). Därför drar recensenten slutsatsen: ”Det är bara den som inte har läst kyrkoherde Miežinis verk och vars nerver det inte har slitit på som kan uttala sig väl om det.” (JR IV: 8). Språkvetarens omdöme om M. Miežinis ordbok är något bättre. Även här finns många fel och påhittade, omöjliga ord, både litauiska och lettiska, men J. Jablonskis berömmer den recenserade ordboken för två saker: 1) här finns ett ordförråd som saknades i Kuršaitis och Nesselsmanns ordböcker; 2) exemplen är hämtade ”ur goda källor, nämligen ur folkets språk” (JR IV: 46).

J. Jablonskis förhöll sig ytterst kritiskt till M. Akelaitis grammatik. Det påpekas att dess författare bara var en amatör, en person obekant med den filologiska vetenskapen, som hade åtagit sig ett arbete över sin förmåga. Han hade själv hittat på ljudlagar och utifrån dem framfört orimliga förklaringar (han förbinder ordet merga med ordet margas ”en sådan jordplätt”, betraktar orden ilgas, iltis, arti, jautis osv. som besläktade). Om M. Akelaitis ljudlära skriver språkvetaren: ”I Ak-iaus fonetik (fonologi)^[10] finns inte ett uns av verklig vetenskap – författaren saknade all kunskap om jämförande grammatik, om hur ord bildas av rot, stam, suffix och flexion.” (JR IV: 38). Ändå betraktade J. Jablonskis M. Akelaitis som en betydelsefull personlighet för den litauiska kulturen. Det kan man sluta sig till av att han i slutet av recensionen, med utgångspunkt i en artikel av V. Gaštov’ (Goštautas?) som fanns i grammatiken, lägger till en kort biografi över M. Akelaitis som ett komplement till den information som hade publicerats i J. Šliūpas bok Lietuviškieji Raštai ir Raštininkai.

Under sin tid i Mintauja skrev J. Jablonskis också översikter och recensioner av andra publikationer. Det handlar om artikeln ”Vårt skriftspråk” (1893, nr 3), Ūkininko

⁹ A. Piročkinas skrev om dessa påståenden: ”Man kan bara förvånas över att han, som började sin vetenskapliga bana vid trettio års ålder, formulerade dem så väl att han inte behövde ta avstånd från dem vare sig efter tio eller fyrtio år!” (Piročkinas 1977: 95).

^[10] Det verkar som om ordet fonologija. här användes för första gången inom den litauiska språkvetenskapen.

40

KALBOS KULTŪRA | 83

išleistų knygelių apžvalga (1894, Nr. 5), M. Valančiaus Vaikų knygelės (1894, Nr. 4) ir Giedrio išleisto rinkinio vaikams Gražūs pamokinimai (1894, Nr. 5) recenzijos.

När J. Jablonskis går igenom skriftspråket under åren 1883–1893 analyserar han inga publikationer och tar inte upp några konkreta språkfrågor. Han betonar att författare måste lära sig litauiska, eftersom en stor del av dem inte bara ”hade fått sin utbildning på främmande språk” utan också bodde långt från Litauen. Allt detta påverkade både författarnas ordförråd och syntax. Han uppmanar dem att lära sig språket genom folkloren och tar letter som exempel: de samlar in och ger ut folkvisor.

J. Jablonskis behandlar de häften som gavs ut som bilagor till Ūkininko ur flera perspektiv. Först presenterar han läsaren för ämnena i 1893 års publikationer (han urskiljer fyra tematiska grupper), och därefter diskuterar han strategin för att sammanställa sådana publikationer: han föreslår att man vid utgivningen tar hänsyn både till ämnet och till de tilltänkta läsarna, och anger sex ämnen som populära publikationer bör behandla. Översikten avslutas med några anmärkningar om språket i ”Bilagorna”. Där tas olämpliga främmande ord upp (bujoti, buinus, kytras och andra).

J. Jablonskis diskuterar böckerna för barn ur två perspektiv: 1) han framhåller deras didaktiska värde; 2) han analyserar böckernas språkliga uttryck. Utgivarna av M. Valančius bok kritiseras för att de, när de förvandlade den på samogitiska skrivna Vaikų knygelę till ett ”litauiskt verk”, inte undgick många fel. Han delar in dem i två typer: 1) fel som uppstått genom att M. Valančius text missförståtts; 2) samogitiska former som lämnats oförändrade. Som det sägs i recensionen kan en uppräkning av samtliga fel vara till nytta för framtida utgivare av M. Valančius skrifter. Den andra boken, Gražūs pamokinimai, är en översättning från andra språk. J. Jablonskis lyfter fram texternas didaktiska värde, men beklagar översättningarnas dåliga språk, pekar på många lexikala fel och drar följande slutsats: ”Det finns inget att glädjas åt när en ny barnbok kommer ut. Jag däremot, när jag ser sådana små böcker, blir inte bara inte glad utan blir också djupt bedrövad – de lämnar ett så tungt intryck på mig” (JR I: 68).

De artiklar och recensioner som J. Jablonskis skrev för Varpui i Mintauja vittnar om författarens enastående flit: vid sidan av arbetet som gymnasielärare fann han tid att ägna sig åt omfattande publicistisk verksamhet. I dessa texter framträder den nationellt medvetne människans och den blivande vetenskapsmannens syn på det litauiska folkets historia, utbildningens betydelse och skriftspråkets utformning. När J. Jablonskis recenserar publikationer diskuterar han deras sakliga innehåll och håller personliga relationer utanför. I dessa artiklar framträder redan Jono Jablonskis språksyn och metoderna för hans kommande arbete.

G. ČEPAITIENĖ. Jonas Jablonskis – varpininkas (Mintauja, ėjimas į Varpą)

41

LITERATŪRA

Piročkinas A. 1977: Prie bendrinės kalbos ištakų: J. Jablonskio gyvenimas ir darbai 1860–1904, Vilnius: Mokslas.

Piročkinas A. 1978: J. Jablonskis – bendrinės kalbos puoselėtojas, Vilnius: Mokslas.

Piročkinas A. (sud.) 1985: Jono Jablonskio laiškai, Vilnius: Mokslas.

JR I – Jablonskio raštai 1. Visuomenės straipsniai. Red. J. Balčikonis, Kaunas, 1933.

JR III – Jablonskio raštai 3. Rašybos dalykai. Red. J. Balčikonis, Kaunas, 1934.

JR IV – Jablonskio raštai 4. Kalbos dalykai. Red. J. Balčikonis, Kaunas, 1935.

Gauta 2010 11 22

JONAS JABLONSKIS IN THE VARPAS (The Mintauja period)

Summary

The article discusses the development of J. Jablonskis’ national consciousness and his work in the periodical magazine Varpas (The Bell). The focus of attention is on Jablonskis’ publications from the Mintauja period. The time when the linguist lived in Mintauja was rather uneven in terms of productivity: in 1890 he published two articles, yet none came out in the following year. Two articles of 1892 were followed by thirteen publications in 1893 and eight in 1894. So the year 1893 could be seen as the most productive with a new article coming out every month.

Jablonskis’ texts published in the Varpas could be classified into four topic categories: 1) Mintauja and local Lithuanians, 2) the history of Lithuania, 3) the history of writing in Lithuania, 4) language issues. The only article on Mintauja expresses the linguist’s desire to raise the level of education among Lithuanians – he encourages the readers to study in the Mintauja gymnasium.

In his historical texts, which are reviews of various publications by other authors, J. Jablonskis emphasizes the importance of empirical research validity. He criticizes such authors whose writings on history are based on their preconceived ideological notions, e. g. J. Basanavičius, P. Briancev, or who fail to properly interpret the facts, e. g. Theobald. The requirement of scientific approach, in his opinion, is equally applicable to language study. According to Jablonskis, the authors of grammars should be aware of linguistic laws which are to be derived from the study “people’s language”. He names a few good sources of real language, namely, folklore and certain Lithuanian authors (K. Donelaitis, A. Baranauskas, M. Valančius).

42

KALBOS KULTŪRA | 83

During his life in Mintauja, J. Jablonskis published articles in the Varpas. These texts demonstrate his mature national consciousness and a linguist’s awareness of the Lithuanian history, the importance of education and specificity of written language. As a reviewer, he focuses on essential aspects and leaves out personal preferences. His early articles outlined research principles and methods which he adhered to in the later work.

GIEDRĖ ČEPAITIENĖ

Šiaulių universitetas

P. Višinskio g. 38, LT-76352 Šiauliai

[email protected]

G. ČEPAITIENĖ. Jonas Jablonskis – varpininkas (Mintauja, ėjimas į Varpą)

43