O. Būsas recenserar den estniske akademikern P. Aristēs bok ”Språkkontakter. Estiskans kontakter med andra språk” (Keelekontaktid. Eesti keele kontakte teiste keeltega. Tallinn, 1981). Dz. Barbarė presenterar en bibliografi över arbeten om lettiskans språkkontakter som publicerats 1945–1984.

A. Sabaliauskas

Мурзаев Э. М. Словарь народных географических терминов. М.: Мысль, 1984. 654 с.

Detta är den första mer omfattande ordboken av detta slag över folkliga geografiska termer som har utgivits i vårt land. Författaren är den välkände geografen, intresserad av ortnamn och i synnerhet geografisk terminologi, geografie doktorn och den förtjänte vetenskapsmannen i RSFSR, professor Eduard Makarovitj Murzajev. Hans vetenskapliga intressen är främst knutna till Asien — han har deltagit i expeditioner till norra och centrala Asien, Mongoliet och Vietnam. Inom hans intressesfär ryms också många geografiska, toponymiska och geografisk-terminologiska frågor i flera andra länder. År 1959 gav förlaget för geografisk litteratur ut E. och V. Murzajevs ”Ordbok över lokala geografiska termer” (”Словарь местных географических терминов”). År 1973 utkom E. Murzajevs bok ”Populär toponymik” i Moskva, och 1974 ”En toponymisk översikt”. Den relativt korta ”Ordbok över lokala geografiska termer” blev mycket populär och fick ett positivt mottagande i pressen både i vårt land och utomlands. Den innehöll också några termer från de baltiska republikerna, men, som författaren själv påpekar i förordet till den ordbok som recenseras, få jämfört med andra republiker i Sovjetunionen. Därför fortsatte E. Murzajev under de två följande årtiondena att arbeta, samla in kompletterande material och så vidare. Resultatet av detta arbete är verkligen imponerande — ett verk på 654 sidor (59 tryckark). Liksom den tidigare innehåller det också geografiska termer från de baltiska språken (litauiska och lettiska). I det följande kommer vi huvudsakligen att tala om dessa.

Av inledningen till ”Ordbok över folkliga geografiska termer” framgår att författaren strävade efter att så jämnt som möjligt redovisa terminologin i alla republiker och regioner i Sovjetunionen. Vi saknar underlag för att bedöma hur väl han lyckades på nationell nivå, men de baltiska språken är mycket sparsamt representerade i boken — den innehåller bara några tiotal termer från litauiska och lettiska (omkring 60). I sig behöver detta antal kanske inte betraktas som vare sig för litet eller, naturligtvis, för stort — allt beror på proportionen i förhållande till termerna från andra språk i Sovjetunionen. Men även med det betraktelsesättet kan man ändå fråga sig om litauiska och lettiska är proportionerligt representerade här. För det första. För det andra, och kanske viktigast, uppstår frågan om urvalskriterier när så få termer från de baltiska språken tas med — vilka av de tusentals bör nödvändigtvis föras in i ordboken? Enligt vår mening måste det ha varit ganska svårt för författaren att finna tydliga urvalskriterier; därför framstår de få tiotal litauiska och lettiska orden ofta inte som de viktigaste, utan ibland som tämligen godtyckliga eller rentav tveksamma.

Att välja ut termer är över huvud taget svårt, särskilt för en företrädare för ett annat folk: när tillräcklig litteratur saknas måste man förlita sig på intuition, något som en utomstående oftast saknar. Därför hjälper intuitionen föga när man ska fastställa en hierarki mellan termerna, inte bara efter betydelsen hos de objekt som de betecknar, utan också efter termernas spridning, popularitet och liknande.

212

Författarens huvudsakliga källa till termerna från litauiska och lettiska var nästan uteslutande L. Nevskajas bok ”Baltisk geografisk terminologi” (M., 1977). Andra verk, däribland särskilda ordböcker över geografiska termer, som dessutom är mycket fåtaliga — att döma även av litteraturförteckningen — har författaren inte utnyttjat. Med tanke på att termerna i den nämnda boken av L. Nevskaja inte alls är differentierade efter någon ”värdehierarki”, kan man förstå hur svår uppgiften att välja termer måste ha varit för författaren till det recenserade verket. E. Murzajev tog med en del av de viktigare termerna i sin ordbok. Men, som sagt, mycket få. Däremot saknas sådana allmänt kända och använda ord som akivaras, duburys, dumb­las, gelmė, iškyšulys, kraštas, kriaušis, lenkė, lydymas, lieknas, lyguma, lūnas, lūbas, loma, mūras, ola, pakriaukė, plyné, praraja, raguva, raistas, skardis, tarpėklis, tyras, užutekis, vingis och så vidare. Omvänt är några av termerna i ordboken mindre viktiga: акменац, алкна, брода, аугурас, гирь, губурас, икалне, кланас, макна, миестас, тиллис, смалка och så vidare. Andra, mer populära termer kunde ha fått deras plats. Någon enstaka term har valts olämpligt, till exempel борас ’skog’. Det är en tydlig slavism och dessutom föga spridd; i dess ställe borde stå šilas. Även termen нерунг har uppenbarligen tagits med av misstag — på litauiska finns endast nerija.

I verket anges, med författarens ord, även termens ”etymologi, om en sådan finns” (s. 8), men den är mycket preliminär och begränsar sig huvudsakligen till ”den allra högsta nivån” (ibid.). Det är fullt förståeligt, eftersom det överstiger en enda persons förmåga att fastställa uttömmande etymologier för alla termer som tagits med i ordboken. Självfallet hade man, även med en så överseende inställning, ändå kunnat vänta sig något utförligare ursprungsförklaringar, särskilt som det i detta fall hade varit relativt enkelt att göra det för de baltiska orden — till exempel genom att använda endast en källa, E. Frenkels ”Litauiskt etymologiskt lexikon”. Tyvärr visar både de etymologiska anmärkningarna och litteraturförteckningen (som för övrigt är mycket osystematisk — utan numrering, inte ens i alfabetisk ordning och så vidare) att författaren inte använde detta lexikon. Den viktigaste källan för etymologierna är den ovan nämnda boken av L. Nevskaja, M. Fasmeres ”Etymologisk ordbok över ryska språket” samt enstaka artiklar av V. Dambė, I. Duridanov, E. Katonova, N. Tolstoj och andra. Ibland hänvisas även till V. Toporovs och O. Trubatjovs bok ”Lingvistisk analys av hydronymer i Övre Dnepr-området”. Sannolikt är det huvudsakligen därför som de flesta baltiska geografiska termer helt saknar etymologier i ordets egentliga mening — oftast anges endast termbetydelserna (även detta, med få undantag, efter L. Nevskajas ovan nämnda bok). Ursprunget förklaras något utförligare när en baltisk term har en tydlig motsvarighet på ryska (t.ex.: lit. viršūnė — ryska верх, lit. lankà — ryska лука, lit. akis — ryska око och så vidare). Men även denna ”högsta” etymologiska nivå, för att använda författarens ord, är ibland alltför ytlig och bygger på enstaka språkliga motsvarigheter, eller oftast bara på en hänvisning till ett besläktat ryskt ord, inte sällan ett tämligen avlägset sådant (t.ex.: lit. dubà — ryska дебри, lit. girìà — ryska гора och så vidare). Termerna från de baltiska språken sätts sällan in i ett bredare indoeuropeiskt sammanhang och, med få undantag, endast via ryska eller slaviska språk i allmänhet. Deras ”etymologiska motivering” för att tas med i denna ordbok är följaktligen minimal.

Vid återgivningen av termer från de baltiska språken förekommer accentuerings- och korrekturfel.

213

Vid de motsvarande geografiska termerna anges ofta flera ortnamn. Ibland står de på rätt plats, men det förekommer också misstag. Bland de tydligare exemplen kan nämnas Калвария, som anges vid termen kalvà (ortnamnet Kalvarija har, som alla vet, sitt ursprung i den religiösa termen kalvarijà (pol. kalwarja <lat. calvaria ”station på korsets väg”).

Avslutningsvis kan man tillägga att det knappast verkar finnas någon särskild anledning att ta med termer från de baltiska språken i denna ordbok. Och överlag kan man ifrågasätta lämpligheten hos en ordbok med denna inriktning: alltför många språk finns representerade, dessutom med ett urval gjort enligt en territoriell (administrativ) princip. Vore det inte mer meningsfullt att utarbeta ordböcker över geografisk terminologi för två eller flera besläktade språk?

A. Vanagas