LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXVIII (1989)

KALBŲ RYŠIAI IR SĄVEIKOS

KAZYS MORKŪNAS

SUBSTANTIVBÖJNINGEN I APSAS LITAUISKA DIALEKT*

Den litauiska dialekten i Apsas omnejd i Breslauja-distriktet i BSSR, omgiven av slaviska språk (dialekter) – vitryska, polska och ryska – intresserar forskare ur flera aspekter: dialektens förhållande till andra litauiska dialekter, bevarandet av äldre relikter som är viktiga för språkets historia, resultaten av den ständiga kontakten med de omgivande språken, dialektens fortsatta utveckling och framtid med mera. Därför organiserade litauiska språkforskare i samarbete med vitryska filologer under de senaste årtiondena flera vetenskapliga expeditioner och fältresor till Breslauja och närliggande distrikt. De bästa resultaten uppnåddes sannolikt av den samlade expeditionen från Litauiska språk- och litteraturinstitutet vid Litauiska SSR:s vetenskapsakademi, som arbetade i distriktet i juni 1956. Deltagarna dokumenterade uppgifter om den lokala litauiska dialekten som behövdes för ”Litauiska språkets atlas” i byarna Bužionys, Juodelėnai, Petkūniškė, Ražavõs och Ūsionys (undersökta av Jadvyga Lonskaitė¹ och Aloyzas Vidugiris), Dvārčinių, Ignotiškė, Misai och Šalakan­džiai (Juozas Senkus och Kazys Morkūnas), Damõšiai och Rimašėnai (Elena Grinaveckienė) samt andra byar. Ett stort antal ortnamn samlades in; de flesta har litauiskt (baltiskt) ursprung. Värdefullt etnografiskt material från dessa platser dokumenterades också (Angelė Vyšniauskaitė), liksom folklore och melodier till sånger (Bronius Uginčius).

Många av de tillfrågade, äldre personer (70–90 år) som talade litauiska bättre eller sämre återgav i sina berättelser, med stöd av egna minnen och minnen från föräldrar och mor- och farföräldrar, olika politiska, ekonomiska och sociala händelser som de upplevt under flera generationer – från slutet av 1800-talet till mitten av 1900-talets femtiotal – samt administrativa förändringar, vilka på ett eller annat sätt också påverkade den lingvistiska situationen i regionen och dess utveckling. Den lokala litauiska dialekten användes emellertid allt mindre under denna tid, och antalet personer som talade den minskade. Även om expeditionens deltagare konstaterade att det fortfarande fanns fler än femtio byar i Breslauja-distriktet där människor kunde tala eller förstå litauiska, användes språket aktivt vid denna tid endast på ett fåtal platser. Därför är det viktigt att så många uppgifter som möjligt om denna litauiska dialekt, som håller på att dö ut, blir kända inom språkvetenskapen. En del information om situationen för den litauiska dialekten i Apsas och närliggande områden, liksom språkbelägg som dokumenterades under den nämnda expeditionen och andra fältresor, har redan publicerats i olika skrifter (Grinaveckienė 1960; Lie-

* Artikeln tillägnas minnet av den litauiske språkforskaren Juozas Senkus (1907 07 18–1970 10 29), en av forskarna som undersökte Apsasdialekten.

¹ J. Lonskaitė (vid expeditionen student vid Vilnius statliga pedagogiska institut) kom från byn Ražava i Breslauja-distriktet.

91

litauiska dialekter 1970; Jonaitytė, Sudnik 1973; Litauiska språkets atlas 1977, 1982, 1990).

När artikelförfattaren beskriver substantivböjningen i Apsasdialekten har han främst utgått från uppgifter som han själv och J. Senkus dokumenterade 1956 i Dvārčiniai, Ignotiškės, Mišiai, Šalakan(d)žiai och andra närliggande byar.

Substantivets singular och plural har följande kasus: nominativ (nom.), genitiv (gen.), dativ (dat.), ackusativ (ack.), instrumentalis (instr.), inessiv, eller inessivisk lokativ (lok.), illativ, eller illativisk lokativ (ill.), och vokativ (vok.).

Illativ är mycket vanligt i Apsasdialekten, liksom i ett stort område med andra östlitauiska dialekter. Adessiv och allativ, vilkas relikter bevarats i andra litauiska dialekter i de östra och sydöstra gränstrakterna (Gervėčiai, Lazūnai och Zietela), har inte belagts i Apsas omnejd.

Endast ett fåtal vokativformer har uppfattats, och inte från alla stammar. Pluralens vokativ sammanfaller med pluralens nominativ. Ibland används också singularens nominativformer i vokativisk betydelse, till exempel: ku·mū·t′i.s m′eilu.t′i.s n′e:š′ (=nešk) mán′i; trūb′i·k trūb′i·k (sl. ’blås, spela på trumpeten’), mā·nd·t′e·v′ē·l′i.s.

Vissa kasusändelser skiljer sig fonetiskt från motsvarande ändelser i standardspråket och har i varierande grad förändrats morfonologiskt (förkortats på olika sätt).

Fonetiskt skiljer sig obetonade ändelser mest från standardspråket, särskilt de som har vokalerna ė och o, samt betonade och obetonade ändelser med vokalerna ė och e efter konsonanter som regelbundet (l) eller sporadiskt (r, s och ibland även andra) förhårdas.

Vokalen ė uttalas inte alltid på samma sätt av alla talare: i betonade ändelser låter den ibland nästan som standardspråkets ė (efter vissa konsonanter till och med ′e, ie), ibland mindre spänd och sluten än denna (i dialektologiska arbeten betecknad ẹ), eller nästan som vokalen e; efter förhårdade konsonanter uttalas den som ett ė eller e som förskjutits mot den mellersta raden (betecknat ẹ eller ə), ibland som ą. I obetonade ändelser uttalas ė oftast som e, mer sällan som ẹ (ė); efter förhårdade konsonanter som a, mer sällan som ə (e). Den betonade ändelsevokalen o uttalas ibland nästan som i standardspråket, ibland med större eller mindre inslag av vokalen a (betecknat ɔ, ɑ); i obetonad ställning uttalas den som a, ibland med ett inslag av o² (å). I denna artikel förenklas transkriptionen: de nämnda betonade vokalerna betecknas med ė (efter förhårdade konsonanter — ẹ), o; de obetonade med e (efter förhårdade konsonanter — a), ą³.

Kvantiteten hos obetonade långa vokaler i olika positioner i ordet är inte heller alltid tydlig – olika dialekttalare, och ofta även samma talare, uttalar dessa vokaler ibland längre, det vill säga som långa, ibland kortare, som halvlånga. I artikeln betecknas dessa vokaler som långa (till exempel a· ~ o, e· ~ ė, i· ~ y, u· ~ ū, y), medan förlängda betonade korta vokaler betecknas som halvlånga (till exempel i· ~ i, ū· ~ ū).

² Beträffande variationen i uttalet av ė och o i vissa ordpositioner i de litauiska dialekterna i Apsa och närliggande områden, jfr Litauiska språkets atlas, 1982. S. 44–58 (karta nr 27–40).

³ De nämnda vokalerna har huvudsakligen markerats på detta sätt av J. Senkus och författaren till denna artikel, när de år 1956 antecknade dialektmaterial i byarna Dvārčinių, Mišių, Šalakan(d)žių och närliggande byar.

92

I dialektens substantiviska deklinationssystem finns vissa relikter av äldre böjning, det vill säga ändelser som inte längre används i dagens litauiska standardspråk (jfr deklinationen av substantiv med konsonantstam). Det finns en ganska stark tendens till sammanblandning av enskilda stammar (att en deklinationsparadigm övergår i en annan).

Nedan anges kasusändelserna för alla stammar samt deras dialektala uttal (t.), om detta skiljer sig från standardspråket. Även den fonetiska transkriptionen av exempel som antecknats i alla kasus återges (former i samtliga kasus har inte alltid dokumenterats för samma ord; därför ges olika ord med samma stam vid enskilda kasus).

ō-stam

Singular: nom. -as (lú.ngas ~ lángas, mʼī.škas, nʼū.kasmas ‘språk, dialekt’), gen. -o, lok. -a, dial. (laũka), dat. -ui (gā.lui), ack. -ą, dial. -u (dā.rbu; lú.ngu), instr. -u (vaikù, lú.ngu), lok. -e, dial. -i, efter en förhårdad konsonant l — -u (laũki, šō’n’i, galbī), ill. -an (mʼīškān, šō’nan), vok. -e (par’še, vaik’e).

Plural: nom. -ai (s’n’iegai, v’īrai), gen. -ų (vaikų, v’īru), dat. -am (vaikám, vaik’el’ēnam ‘åt barnen’), ack. -us (ratùs, vā’karus), instr. -ais (mʼīškais, rā’tais), lok. -uos(e) -uosa, ill. -uosna.

Anmärkningar: 1. Vid sidan av singularens lokativform galbī förekommer också en form med preposition galbīi, t.ex. žīr uš’v’īda (= såg) galbī d’īrvas labāi d’īd’el’ī žmō’gur. 2. Singularens vokativ kan också ha partikeln -ai, t.ex. t’ē’vai. Hos vissa substantiv har singularens vokativ bara hörts med denna partikel, t.ex. kū’mai, p’ē’trai ‘Petrai’. För substantiv med flera stavelser används också förkortade former (utan ändelse), t.ex. bral’ū.k, d’iedū.k vid sidan av kaim’īn’e.

3. Av pluralens lokativ har främst den förkortade formen med -uos antecknats (en mer sällsynt form har -uos’), t.ex. daržùos (accenten är oklar), k’et ur’az’d’eš’imtuos m’ē’tuos, m’īškuōs, namuōs ‘hemma hos mig’, š’auduōs. Färre fall har dokumenterats där längre former av detta kasus med -uose eller -uosa används, t.ex. m’īškuos’e || m’īškuōs’e, muštū’nuos’e, kumpuōsa ‘i hörnen’. Jfr också adverbialiserade former från andra ordklasser: d’v’īejes’e ‘två tillsammans’, k’et ur’ūosa || k’et ur’ūos ‘fyra tillsammans’.

4. Av pluralens illativ används främst former med -uosna, t.ex. m’īškuosna, namuosna, rā’tuosna, š’auduosna, šō’nuosna, vain’ū’nuosna ‘till Vainiūnai’, zarasūosna ‘till Zarasai’. Mer sällan används former med -uosnan eller den förkortade formen med -uos (som sammanfaller med pluralens lokativ), t.ex. m’īškuōsna, p’el’ekūos (|| p’el’ekūosna) ‘till Pelekas’.

(i) iō-stammen

Singular: nom. -ias (k’ē’l’as, s’v’ē’čas ~ svēčias), -is, gen. -i-s⁴ (b’r’ied’is, brō’l’is, k’īr’v’is, mō’l’is, pū.n’t’is ~ pantis), -ys (arkl’ī’s, gaid’ī’s, šul’n’ī’s ’brunn’), gen. -io, gen. -a (k’ē’l’a, dal’g’ā’ka’č’a ~ dalgiakōčio, gaidz’ā || gaid’ā),

⁴ Förkortning av vokalen i i singularens nominativändelse -is är inte alltid lika tydligt framträdande som i andra nordöstlitauiska dialekter – ibland förlängs den ända till ett långt i (= iː~y), ibland uttalas den nästan kort.

93

dat. -iui (k’ė’l’ui, pū.n’c’ui, gaidz’ui, med prepositionen sägs även p’r’ie mó’l’i ’vid leran’, p’r’ie s’m’ė’l’i ’vid sanden’), ack. -ią, ack. -’u (k’ė’l’u), -i, ack. -i (k’į:š’k’i, gaid’į), instr. -iu (k’ėl’ù, k’ir’v’ù, mó’l’u, gaidz’ù), lok. -y (k’ėl’į, mó’l’i; šul’n’į), ill. -ian (k’ėl’an ’på resa’), -in (padus’in, šul’n’in), vok. -i (bról’i, braluž’ėl’i ’lillebror’, gaid’ėl’i), -y (t’in’g’in’i). Plural: nom. -iai (k’ėl’ai, pū.n’c’ai, gaidz’ai), gen. -ių (k’ėl’ù, ž’ō’dz’ù, ma’k’es c’ù), dat. -iam (s’v’ec’ám, bról’am, pū.n’c’am, gaidz’ám), ack. -ius (s’v’ec’ùs, b’r’iedz’ùs, gaidz’ùs, ā’rkl’ùs), instr. -iais (k’ėl’ais, ž’ō’dz’ais, gaidz’ais), lok. -iuos(e) (rug’uoš’e, šalakun’dz’uos ’i Šalakandžiai’), ill. -iuosna(n) (s’v’ec’-iuosna, kū.p’įs’k’uosna ’till Kupiškis’, a’buol’iuosna ~ obuoliuosna, puod’el’iuosnan ’in i koppar’). För lokativ och illativ, se även anmärkningarna till ō-stammen.

ā-, iā-stammar

Substantivens kasusändelser i dessa stammar är desamma; ändelserna för ord med ā-stam står dock efter hårda konsonanter, medan ändelserna för ord med iā-stam står efter palataliserade konsonanter.

Singular: nom. -a (l’intā ~ lentā, naudā ’spannmål’, bó’ba; p’ir’k’ā, val’dz’ā ~ valdžia, kó’ja), gen. -os, gen. -ō’s, -a’s (galvō’s, duona’s; p’ir’k’ō’s, kó’ja’s), dat. -ai (runkai ~ rankai, val’dz’ai), ack. -ą, ack. -u (gálvu, val’dz’u), instr. -a, instr. -u (lazdū, diōnu; val’dz’ù, kó’ju), lok. -oj, lok. -ōj, -aj (l’intōj, runkāj; p’ir’k’ōj, sā’ujaj), ill. -on, ill. -ō’n, -a’n (galvō’n, kāktā’n; p’ir’k’ō’n, sā’ujan), vok. -a (k’ėl’tava ’du kreatur’).

Plural: nom. -os, nom. -a’s (d’ienā’s, val’dz’ā’s), gen. -ų, gen. -u (av’ižū, mā’lku; val’dz’ù, kó’ju), dat. -om, dat. -ó’m, -a’m (d’ienó’m, runka’m; val’dz’ó’m, sā’uja’m), ack. -ās (tru’šās ~ trąšās, ā’v’izās; val’dz’ās, kó’jas), instr. -om, instr. -ōm, -a’m (barzdōm, maš’in.dm; val’dz’ōm, kó’jam), lok. -os(e), lok. -o’s’e, -a’s’e, -o’s, -a’s (av’izo’s’e, runka’s’e, sā’mana’s’e bredvid av’izo’s, runka’s; p’ir’k’o’s’e, sā’uja’s’e bredvid p’ir’k’ō’s, sā’uja’s), ill. -osna, ill. -ó’sna, -a’sna (av’izó’sna, įena’sna ~ ienósna; p’ir’k’ó’sna || p’ir’k’a’sna). Ett exempel på den sistnämnda kasusen har belagts med -osan (daubō’san). För pluralens lokativ och illativ, se även anmärkningarna till ō-stammen.

ē-stam

Jfr s. 92 angående uttal och transkribering av ändelsevokalerna e, ē efter palataliserade konsonanter.

Singular: nominativ -ė, även -ē, ė̄, -e, -a (buož’ė, skrud’el’ė: ‘skruzdėlė’, vū.p’e ~ ūpė, skara’la, pumpu.ra, pū.sa), genitiv -ės, även -ē’s, -ē’s, -e’s, -a’s (kat’ė’s, skruđ’el’ės, ž’ė.m’e’s, skara’la’s), dativ -ei, även -ei, -ai (vū.p’ei, ž’ō’lai), ackusativ -i, även -i, -bl (kār’v’i, kum’ė-lbi, pū.sbi), instrumentalis -e, även -i, -bl, -i, -bl (dal’g’i, ras’ėlbi, pušbi, kār’v’i, ž’ōlbi ~ žolė), lokativ -ėj, även -ēj, -ēj, -ej, -aj (draug’ėj, ža’lēj, pō’gl’i n’ej ‘paeglynėje’, skara’laj, pakałna’i, k’ėpū.ra’j), illativ -ēn, även -ē’n, -ē’n, -e’n, -a’n (paup’ēn, s’k’i’ēn, ž’ė.m’ēn, sā’ulan, k’ėpū.ran || k’ėpū.r’en), vokativ -e, även -e, -a (kāt’e, kurmūt’e, k’aula, s’esut’ėla ‘sesutėle’). Substantiv med flera stavelser kan även ha vokativ utan ändelse, t.ex. bū’but (= bobute, hibr.).

94

Plural: nominativ -ės, även -ės, -as (kár'v'es, rāgut'es ‘rogės’, k'aūla's), genitiv -ių, även -ų, -ų (raguc'ų; lāp'ų), dativ -ėm, även -ėm, -ėm, -əm, -am (buož'ėm, varl'ėm, kár'v'ēm, av'ėl'am), ackusativ -es, även -ès, -às, -es, -as (ž'em'ės, av'ėlàs, kár'v'es, skrū.d'ėlas), instrumentalis -ėm, även -ėm, -ėm, -em, -am (kat'ėm, stabulėm ‘stebulėmis’, v'ir'v'ēm, ak'ė'la'm), lokativ -ės (e), även -ės'ė, -ės'ė, -e's'e, -a's'e, -ė's, -ė's, -e's, -a's (draug'ė's'ė, stabulės'ė, kuok'in'e's'ė, skarā'la's'ė, duob'ės, s'k'īlės, rāgut'es), en gång belagt med -ėsa (rāgut'esa), illativ -ėsna, även ė'sna, -ė'sna, -e'sna, -a'sna (duob'ėsna, stabulė'sna, kuok'in'e'sna, skarā'la'sna).

i-stam

Ändelserna i vissa kasus hos maskulina substantiv med i-stam ersätts ofta av ändelser från (i)ō-stammen, medan feminina substantiv får ändelser från iā- eller ē-stammen. Singularens genitiv och pluralens nominativ förekommer ibland också med en ändelse från konsonantstammen (jfr ”Konsonantstammar”).

Singular: nominativ -is, maskulina substantiv även -ys från ižō-stammen (duñ't'is ~ dañtis || dun't'is, d'ė'b'es'is || d'ėb'es'īs, vag'is; ak'is, aus'is, vū.n't'is ~ ántis || vū.n't'ė; žu's'is || žū's'is ~ žąsis, žuv'is); genitiv med den äldre i-stamsändelsen -ies belagd endast hos feminina substantiv (vū.n't'ies, s'īr'd'ies, žuv'ies), medan maskulina substantiv har ändelsen från (i)ō-stammen (duñta', d'ė'b'es'a', vā'g'a'); dativ har endast nyare ändelser: maskulina ord från iō-stammen (duñ'c'ui || dunčui, vā'g'ui, ž'v'ė'r'ui), feminina från iā-stammen, ibland ē-stammen (aūsaī ~ aūsei, p'ir'-c'ī, vū.gn'ai ~ ugniai, žū's'ai ~ žāsiai || žū'sai ~ žāsei); ackusativ -į (vā'g'į, vū.gn'į); instrumentalis -im (š'ir'd'im, v'i't'im, žuv'im) jämte den nyare och till synes vanligare ändelsen -ia hos feminina ord, även -ų (š'ir'd'ž'ū || š'ir'd'ž'u, v'i't'ū, aus'ū, nakc'ū, puš'ū, vugn'ū, no's'ū, vū.n'c'ū, ak'ū || ak'į, där -i ~ -e är singularens instrumentalis från ē-stammen), och -iu hos maskulina ord (vag'ū); lokativ -y (p'ir't'ī, š'ir'd'ī, krū's'n'ī ‘krūsn'yje’, no's'i), i vissa fall -yj, även -ī'i, -ī'į (ak'ī'i, š'ir'd'ī'i, no's'ī'i); illativ -in (p'ir't'in, krū's'n'in, no's'in); inga vokativformer belagda.

Plural: nominativ -ys, även -is (duñ't'is, aū's'is, dù.r'is, n'īt'is, smā'g'en'is ‘smegenys’, šā'kn'is, vū.gn'is, vū.n't'is || vū.n't'es ~ ántes, žū.v'is), maskulina ord även med den nyare ändelsen -iai (vag'ai); genitiv -ių, hos vissa ord -ų, dvs. med en hård konsonant före ändelsen enligt pluralens genitivformer från konsonantstammar (duñ'c'ū || duntū, vag'ū, p'ir'c'ū, kár'c'ū, aus'ū || ausū, žuv'ū || žuvī; men endast dù.ru', šaknū, žu'sū); dativ -im (duñ't'īm, d'ė'b'es'īm, vag'īm || vag'ūm, krut'īm, dù.r'īm, vū.n't'īm); ackusativ -is (duñ't'is, vag'is, ak'is, dùr'is, žuv'is, kár't'is samt žuršas ~ žąsės med -es från ē-stammen); instrumentalis -im (duñ't'īm, d'ėb'es'īm, ak'īm, aš'īm, aus'īm, žuv'īm, b'ī.t'īm, dù.r'īm, nó's'īm), maskulina ord även med -(i)ais från (i)ō-stammen (duñ'c'ais || duntais, d'ėb'es'ais); lokativ -ysu, -yse, -ysa (aš'm'en'i'su, p'ir't'i's'ė, u's'on'is'ė ‘Ūsionyse’, ak'is'ė, aus'is'ė, dù.r'is'ė); illativ -ysna (ak'isna, dùr'isna; med denna ändelse är också pluralens illativ av substantivet žmonės belagt: žma'n'īsna).

95

(į)ų stam

Singularformerna används mer konsekvent med ändelser från u- och iu-stammarna. Pluralens kasusformer är mer påverkade av o- och io-stammarnas inflytande. Det finns få noterade exempel på enskilda singular- och pluralformer (nästan alla återges här).

Singular: nominativ -us, -ius (alùs, dungùs ~ dangùs, l'ietùs, m'edùs, su'nus || sū'nus, v'idùs, v'iršùs, tūrgus, žmògus; jāujus 'jauja', p'ė'č'us, s'p'ieč'us || s'p'ieč'us 'spiečius', val's'č'us ~ valščius, ž'v'i'r'us); genitiv -aus, -iaus (alaũs, dangaũs, l'ietaũs, tūrgaũs || turgaũs, žmogaũs; p'ė'č'aus, sō'dz'aus), mindre vanliga former med ō-stamändelse (m'ė'da; sū'na); dativ -ui, -iui (sū'nui, žmō'gui; p'ė'č'ui); ackusativ -ų, -ių (sū'nų, žmō'gu; p'ė'č'u); instrumentalis -um (sū'nūm || sū'num, v'iršūm, žmō'gum) och -iu från io-stammen (val's'č'iu); lokativ -uj, -iuj (v'iduj ar v'idui, v'iršuj; jāujaj, sō'dz'uj); illativ -un, -iun (v'i-dūn, v'iršūn, tūrgun; p'ė'č'un); vokativ -au (žmogaũ || žmō'gau).

Plural: nominativ -ūs (p'ietūs), vanligare former med ändelse från (i)ō-stammen (p'ietai, sū'nai, turgai; s'p'ieč'ai || s'p'ieč'ai, val's'č'ai); genitiv -ų, -ių (p'ietų, sū'nų; s'p'ieč'u, val's'č'u), dativformer är belagda endast med ändelse från (i)ō-stammen (p'ietám, sū'nám; s'p'ieč'am); ackusativ -us, -ius (p'ietūs || p'ietus, sū'nus; s'p'ieč'us); instrumentalis -um (sū'nūm) vid sidan av former med ändelse från (i)ō-stammen (p'ietais, sū'nais; s'p'ieč'ais); inga lokativ- eller illativformer har noterats.

Konsonantstammar

Substantiv med konsonantstammar har fortfarande bevarat äldre ändelser i enskilda kasus. Särskilt vanliga är singularens genitivformer och pluralens nominativformer med en relikt från konsonantstammarna — ändelsen -es (efter r och s uttalas ibland -as). Men vid sidan av de äldre formerna används ofta också nyare former med ändelser från andra stammar. En del kasusformer har redan helt anpassats till andra stammar: maskulina substantiv har oftast ändelser från (i)ō- eller i-stammarna, feminina substantiv oftast från i-stammarna och ibland från iā- eller ē-stammarna.

Nedan ges ord som i större eller mindre utsträckning har bevarat rester av konsonantstammarnas böjning och vars böjningsparadigm (eller noterade enskilda kasusformer) visar mer typiska fall av stamblandning. Förutom substantiv som sedan gammalt hörde till konsonantstammarna tas även ord från andra stammar upp, vars enskilda kasus nyligen har fått ändelser från konsonantböjningen. Nya ändelser från konsonantböjningen förekommer framför allt hos i-stamord.

Singular: nominativ akmenō (rt. akm'en'i's), p'iemuō, rudūō, sūō || dž. šuva (rt. šun'is), t'ėšmuō, vanduō || (nj.?) vanduō, dukt'ė, s'esuō || dž. sasuō; genitiv rud'en'ės (|| rū.d'en'es), dukt'erãs (|| dū.kt'er'as), sasar'ės || sasaràs samt nyare former: ā'km'en'ā, p'iem'en'ā, sū.n'ā, v'ū.n'd'en'ā, ū.n'd'en'ā (|| van'dēns), t'ėš-m'en'aus; i-stamsubstantiv med konsonantstamsändelsen -es har också noterats: dun't'ės || dūṅ't'ės (b'ē v'iena dun't'ės), sāk'n'ės, s'ir'd'ės; dativ p'iem'en'ui, rū.d'en'ui (med preposition — lig rū.d'en'ei), sū.n'ui, vū.n'd'en'ui, dū.kt'erai ~ dūkterel || dū.kt'er'ai ~ dūkteriai, sā'sarai || sā'sar'ai; ackusativ ā'km'en'i, rū.d'en'i, sū.n'i,

96

vū.n'd'en'iː; dù.kt'er'iː; sãːsar'iː; in. ãːkm'en'u, p'iem'en'u, šun'u, vū.n'd'en'u, dù.kt'er'u~dùkteria; viet. vūn'd'en'īː || vūn'd'en'ī'i, il. m'é·nas'in 'mėnesį', vūn'd'en'in; inga vokativformer har noterats.

Plural: nom. ãːkm'en'es, ãːs'm'en'es, p'iem'en'es, šun'es, dù.kt'er'es || dù.kt'eras, sãːsar'es || sãːsaras och nyare former: ãːkm'en'iːs, akm'enai, ãːs'm'en'iːs, aš'm'enai, p'iem'enai, t'eš'm'enai, dù.kt'er'iːs; med ändelsen -es för konsonantstammar har också noterats: dūn'es, auš'es, dù.ras, pū.š'es, žūːs'es || žūːsas, žū.v'es; gen. akm'enū, vūn'd'enū, dùkt'erūː; dat. rud'en'i.m, šun'i.m, dùkt'er'i.m || duk-t'er'ēm, sasar'i.m; ack. p'iem'en'is, dù.kt'eras~dùkteres (-es från ē-stammen); instr. akm'en'im, dùkt'er'im, sasar'im vid sidan av maskulina former akm'enais, p'iem'enais; inga lokativ- och illativformer har noterats (jfr formerna för dessa kasus i i-, o- och andra stammar).

Förutom substantivens singular- och pluralformer används ibland även dualens nominativ-ackusativ. Det finns få belagda meningar eller fraser med dualens nominativ-ackusativformer, och de förekommer inte med substantiv ur alla stammar: jáːi dù dáːiktu dãːr'eː; jau š'iem'et bū.vaːm du kartù; m'étruː du š'imtù; paː du šim-tù grãːmuː; du ž'en'iːkù (lit. ‘två ungar, två som kan föda barn’) tur'ū; paː du rub'l'ū; mycket oftare används pluralformer av nominativ eller ackusativ tillsammans med räkneorden du (dvi), abu (abi) och deras varianter, till exempel mãːnaː du sūːnuːs jįr dùkt'ė jiːrà; dū.jenaː (~dūjano) suːnaĩ bū.vaː; š'it'ie dù vaik'el'ėːnai g'erai n'ūːk'a (talar) l'ietù.v'iškai; až až'er'ėːl'aː du v'ėrstai būs (bortom den lilla sjön blir det två verst); du š'imtaĩ bū.vaː; du š'imtùs gavau; ãːnas v'erktūːb'e (han skulle gråta) d'v'i diė-nas; dū.kt'eras (~dùkteres ‘döttrar’) d'v'i l'i.kaː; ab'i sãːsaras (~šė-seres ‘systrar’) g'i'v'ėːna.

* * *

Substantivböjningen i Āpso-dialekten skiljer sig i huvudsak föga från substantivböjningen i Dūkštas, Tverečius och andra närliggande litauiska dialekter (Lietuvių kalbos atlasas 1990). Detta visar (liksom vissa fonetiska och andra grammatiska företeelser) att Āpso-dialekten är en fortsättning på de nämnda litauiska dialekterna. Att fler parallellformer uppstått i vissa substantivstammars deklinationsparadigm (jfr även sådana former, visserligen sällan uttalade av äldre talare, som žuːsaĩ ‘gäss’) kan bland annat också bero på att kunskaperna i litauiska försvagas.

LITERATŪRA

Grinaveckienė E. Kai kurios Apso tarmės būdingesnės ypatybės // Lietuvos TSR Mokslų Akademijos darbai. A serija. 1960. T. 2 (9). P. 173–191.

Jonaitýtė A., Sudnik T. Apie vieną lietuvių–lenkų kalbų interferencijos atvejį // Baltistica. 1973. T. 9 (1). P. 75–77.

Lietuvių kalbos atlasas T. 1: Leksika. V., 1977; T. 2: Fonetika. V., 1982; T. 3: Morfologija. V., 1990.

Lietuvių kalbos tarmės. Chrestomatija. V., 1970. P. 392–394.

7. 678

97

ФЛЕКСИЯ ИМЕН СУЩЕСТВИТЕЛЬНЫХ В ЛИТОВСКОМ ГОВОРЕ ОКРЕСТНОСТЕЙ ОПСЫ

Резюме

На основе диалектологических данных, собранных во время комплексной экспедиции сотрудников Института литовского языка и литературы АН ЛитССР в Браславском р-не (БССР) в 1956 г., описывается система склонения имен существительных литовского говора окрестностей Опсы (лит. Āpsas). Наиболее характерными особенностями склонения имен существительных данного говора являются следующие:

1. Наличие некоторых архаических форм, напр., родительный падеж единственного числа и именительный падеж множественного числа с окончанием -es имен существительных с основой на согласный (ср. род. п. ед. ч. rud'en'es ‘осени’, sasar'es || sasaras ‘сестры’, им. п. мн. ч. ak'men'es ‘камни’, sā'sar'es || sā'saras ‘сестры’); предложный (местный) падеж (инессь) множественного числа с формантом -su (правда, зафиксированный только в именах существительных с основой на -i: as'm'en'i'su ‘в лезвиях’ наряду с более часто употребляемыми формами p'ir't'i's'e ‘в банях’, ak'i'sa ‘в глазах’, а также сокращенными формами m'iškuos ‘в лесах’, rañka~rañkos ‘в руках’) и др.

2. В парадигмах имен существительных с основами на -i, -(i)и и на согласный часто употребляются параллельные формы, т. е. наряду с более древними формами — и различные новые, возникшие под влиянием других парадигм.

3. Кроме форм единственного и множественного числа, изредка употребляются формы двойственного числа (чаще всего формы именительного и винительного падежей с числительным du ‘два’, напр., bū.va'm du kartù ‘были два раза’).

В сущности система склонения имен существительных данного говора мало отличается от склонения соседних литовских говоров на территории ЛитССР, т. е. говоров окрестностей Дукштаса (Dūkštas), Тверячюса (Tverečius) и др.