LIETUVIŲ LEKSIKOS IR TERMINOLOGIJOS PROBLEMOS

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXIX (1991)

SIMAS KARALIŪNAS

SPRÅKVETENSKAPLIGA ANMÄRKNINGAR*

5. Ide. *ghostis ”gäst; främling” i de baltiska språken

Vårt namnmaterial omfattar följande efternamn: Gasčiūnas Grz, Krš, Mšk, Šl, Gasčiūnas Pkr och Gasčiūlis Gž. Av dessa har bynamnen Gasčiūnai (Joniškis och Kėdainiai distrikt) och Gasčionys (Šalčininkai distrikt) uppstått. Efternamnen (tidigare personnamn) Gasčiūnas, Gasčiūnas, Gasčiūlis och *Gasčionis har patronymiska betydelsesuffix -ūnas, -ulis och -onis. Det är betydligt svårare att definiera rotmorfemet Gasč-, Gasč-. Först måste det sägas att både efternamnen och bynamnen, även om några skrivs med -šč- och andra med -sc-, i det levande språket överallt uttalas med -šč-. Gasč- kan etymologiskt härröra antingen från *Gasč- < *Gašti- (jfr tuščias < *tuštja-, jfr tušti), eller från *Gasč- < *Gasti- (jfr pėsčias [vi skriver pėsčias utifrån ursprunget] < *pėstja-, jfr pėsti). Inte heller en blick på andra namn klargör situationen, exempelvis på Gaštynai (Kelmė distrikt) och Gastyniškiai (Šiauliai distrikt), eftersom det, som synes, finns både Gašt- och Gast-. I så fall återstår den sista möjligheten – etymologin.

A. Vanagas (LPŽ, I, 630) jämför, med viss tvekan, Gasčiūnas med lit. gaštūs ”girig; häftig; het, ivrig” och betraktar alltså varianten Gasč- < *Gašti- som den ursprungliga. Tyvärr är gaštūs känt endast från en ort (Lnkv) och har troligen uppkommit på senare tid vid sidan av gašlūs, gašnūs, gačnūs och gašūs (enligt den vanliga växlingen mellan adjektivbildningselementen -(s)t- / -(s)l- / -(s)n-, jfr exempelvis birstūs: birlūs: birnūs: birūs), och därför kan knappast våra arkaiskt klingande efternamn härledas från det.

När man identifierar rotmorfemet Gasč-, Gasč- är det intressant att erinra sig språkbrukarnas intuition: bynamnet Gasčiūnai i Joniškis distrikt skrivs med -šč- såväl i dokument och på vägskyltar som i distriktstidningen ”Tarybinis balsas”. Detta är naturligtvis inget argument, men det är intressant att denna intuition stämmer överens med den förklaring som här avses, grundad på språkliga data.

Rotmorfemet i de efternamn som undersöks kan definieras som Gasč- < *Gasti- och man kan försöka finna däri det indoeuropeiska ordet för gäst, främling *ghostis, vars förekomst i de baltiska språken försiktigt antogs av K. Būga (1958, 440), P. Arumaa (1960) och V. Toporovas (Топоров, 1979, 168, 173): den förste talade om ortnamnet Gastai, den andre undersökte de östslaviska namnformerna med -gostь och påpekade att de baltiska och slaviska språken är nära besläktade ”aussi en ce qui concerne le nom commun gost” (Arumaa, 1960, 175), medan den sistnämnde tolkade pr. gasto. P. Arumaa och V. Toporov nämner dessutom direkt bynamnet Gasčiūnai.

* Se början i: Lietuvių arealinės lingvistikos klausimai // Lietuvių kalbotyros klausimai. V., 1977. T. 17. S. 207–209.

5. Lietuvių kalbotyros klausimai 29 t.

65

Namnet Gastai återges i sin ordbok av F. Nesselmann, som uppger att det är en kyrkby i Lankas amt (in der Niederung), ursprungligen en gammal by, nära vilken den tyska byn Heinrichswalde senare grundades (N 241). Namnet anges också av V. Kalvaitis (1910, 33)¹. F. Kurschat återger emellertid i sin ordbok namnformen Gástos och noterar att det är namnet på Heinrichswaldes kyrkby, vars ena del på tyska kallas Gassen; jfr F. Kurschats exempel Aš einu į Gastas K 115. Denna form rekommenderas också för bruk i det litauiska standardspråket (Razmukaitė, 1985, 76).

Det är nu svårt att säga om vi har grund för att direkt jämföra Gástos eller Gastai (ty. Gassen med -ss- ur -st-) med ide. *ghostis ”gäst; främling”, såsom K. Būga antog. Det finns kanske större grund för att jämföra detta ortnamn med pr. gasto ”en bit av ett fält (eller en åker), ett stycke”, vilket J. Endzelīns gjort mycket försiktigt (med ett frågetecken) (Endzelīns, 1943, 175; 1982, 217). gasto är nämligen nom. sing. fem. (< *gastā), medan Gástos skulle vara nom. plur. fem. (så redan Mažiulis, 1988, 329). Underbyggnaden av denna hypotes beror i hög grad på hur det preussiska ordet förklaras ur historiskt-komparativ synvinkel.

Efter att ha analyserat pr. gasto i ett brett semantiskt-typologiskt sammanhang drog V. Toporov slutsatsen att gasto betecknade ett visst landområde, sannolikt avsett för gemensamt bruk eller nära förbundet med kollektivet, och att pr. gasto tillhör en ordgrupp som representeras av lat. hostis ”främling; fiende”, got. gasts, fisl. gestr, fht., fsax. gast, slav. *gostь ”gäst” (Топоров, 1979, 169–173).

V. Mažiulio (1988, 328–331) aiškinimu, pr. gasto „lauko (ar dirvos) gabalas, sklypas“ esąs *gastā „užgesusi žemė“ < *„užgesęs išdeginto miško plotas“, atsiradęs lydiminės žemdirbystės laikais substancyvizuojant iš šaknies *ges- „ges(in)ti“ pasidaryto priesagos -t- būdvardžio moteriškos giminės forma *gastā. Pr. gasto V. Mažiulis dar lygina su liet. Gėsalai (Skuodo raj.) < *gėsalai „sklypai“. Tačiau šis kuršiškasis vietovardis (1253 m. Zesele [Bielenstein 1892, 253] < *[D]zēsel-) ir pr. gasto smarkiai skiriasi formaliąja struktūra (šaknies balsiais, priesagomis), ir šaknies *ges- „ges(in)ti“ žodžių būryje nėra paliudyta reikšmės „sklypai“. Drauge lieka neaišku, ar vietovardyje Gėsalai slypi šaknies *ges- „ges(in)ti“ koks nors vedinys (plg. liet. gėsulas „nuodegulis) ar lat. dzēse „juodasis garnys“ ir priesaga -ele (Kiparsky, 1939, 160).

Pagrindinė J. Schützo (1988, 68–82) straipsnio sąvoka, galima sakyti, yra pr. gasto „laukai, pievos, die Flur (-stücke)…“, kuris esąs šaknies *gest- žodis kaip ir s. sl. žestъ „kietas“, s. fryzų gāst „nevaisingas, sausas“ (dar plg. gāstland — Šiaurės jūros pakrančių (Nordseeküste) žodį), vok. Geest „smėlėta viržiais apaugusi aukštuma kaip derlingų žemumų priešprieša“. Daugelio germanų kalbų vietovardžių ir asmenvardžių dėmenį -gast (plg. Hruot-gast, Rat-gast, Uar-gast etc.), tradiciškai tapatinamą su ide. *ghostis „svečias; svetimšalis“, J. Schützas kildina iš gast- „Feld, Flur, Gemarkung; Besitz“. J. Schützo aiškinimas taip pat nėra be priekaištų. Sl. *žestъ kilmė, tiesa, neaiški (Фасмер, 1986, 50), bet nėra tikras (dėl aukštesniojo

¹ Kr. Milkaus form Gaslai MŽ II 262 är ett korrekturfel i stället för Gastai (jfr Būga, 1958, 440).

66

gradformen rus. dial. žerče bredvid жестче) och dess placering i den nämnda ordgruppen. Vokalerna i de germanska ordens rötter är till sin ursprungliga karaktär oklara (det kan också röra sig om germ. *gais- [Jóhannesson, 1956, 304]). Trots dessa två originella och intressanta tolkningar, och i stor utsträckning oberoende av V. Mažiulis (1988, 329) skepsis mot att V. Toporovs hypotes ”kort sagt måste betraktas som en obestyrkbar gissning”, liksom J. Schützs kommentar att ”Doch was *ghosta zu besagen hätte, bleibt ungesagt” (Schütz, 1988, 71), bör det genast sägas att V. Toporovs tankegång och argumentationslinje, som det verkar, är riktig: med stöd av omfattande historiska och språkligt-typologiska data lyckades han ungefärligen besvara huvudfrågan om vad det var för en del (Stucke) som preussarna betecknade med ordet gasto (Топоров, 1979, 170), och samtidigt klargöra sambandet mellan fältet, dess del och gästen. I denna fråga återstår alltså bara att lägga till några få förklarande ord.

Iš formaliosios pusės, pr. gasto laikomas ā kamieno nom. sing. forma (Топоров, 1979, 169; Mažiulis, 1988, 328) kaip, pvz., galvo, mergo, rancko. J. Schützo (1988, 74, 77—78) nuomone, pr. gasto esąs dual. masc. forma (kaip wanso, austo, plg. lot. duō, ambō) šalia nom. sing. *gastas arba *gasts, plur. *gastai. Kad pr. gasto vis dėlto būta nom. sing. fem. formos, rodytų vietovardis Gāstos (bet šalia ir Gastai).

I den tysk-preussiska ordlistan från Elbing återfinns gasto inom ett semantiskt fält knutet till plöjaren och hans arbete: plöjare — fält, åker — x — margas (ett arealmått för jord, den mängd som ett par hästar kunde plöja under dagens första hälft) — fåra — åkergräns och så vidare (PKP II 23). Härifrån rekonstrueras betydelsen hos gasto som ”en bit av ett fält (eller en åker), ett stycke, Ackerstück” (Endzelins, 1943, 175, Endzelins, 1982, 217; Топоров, 1979, 169—170; Mažiulis, 1988, 328). J. Schütz (1988, 70) tolkar i detta sammanhang i ordlistan det medelfornhögtyska ordet Stucke, som återges med pr. gasto, vidare, nämligen som ”del av något; fält, ängar, deras delar; åkergräns; bebodda åkrar, nybygge (Teil von etwas; die Flur (-stücke), Felder; Feldmark; (Siedlungs-) Gefilde)”. Han skriver vidare: ”Apr. gasto meint […] entschieden die „Felder“ oder „Flurstücke“, wohl auch die „Flur“, abgehoben als eine Gesamtheit gegenüber samye (= zamje) als „Land“ (Schütz, 1988, 70).” Det är intressant att också V. Toporov (Топоров, 1979, 170) överväger möjligheten att ordet gasto betecknade jordbruksmark — inte bara åkermark utan också ängar, trädgårdar och liknande.

Med det som sagts i åtanke kan man försöka precisera betydelsen av pr. gasto utifrån den historiska kontexten och typologiska paralleller.

Den äldsta betydelsen av slav. *gostь var ”främling”, oftast ”köpman” (jfr tjeck. hospites mercatores, fornryska гость ”gäst, främling, ankommande köpman”). Senare började ordet också beteckna sådana jordbrukare, bönder (jfr tjeck. hospites rustici) som, efter att ha flyttat från andra härader eller till och med andra länder (jfr hospes ”colonus, qui ab extera regione advenit” [Słownik łaciny, p. 826]), bosatte sig inom gränserna för större jordegendomar som fria arrendatorer (liberi hospites). De blev kvar där på grundval av en överenskommelse: de röjde skog, förberedde mark för plöjning och sådd eller brukade mark som legat i träda, anlade gårdar och betalade i gengäld en låg arrendeavgift, till en början även naturaskatt, och kunde byta bostadsort. ”Gästerna” fick jord av varierande storlek, men de flesta brukade högst 2—3 bonarium (bonnarium — ett dåtida arealmått). De omnämns först i källor från karolingisk tid, men ”gäs-

5*

67

betydelsen av ”gosti, hospites” i jordbruket ökade särskilt under 1000-talet. Institutionen med fria gäster koloniserade nya områden i västliga och slaviska trakter, utvidgade arealen odlingsbar mark och ökade kraftigt det storskaliga jordägandet, som på så sätt sysselsatte fria jordlösa bönder och dem som själva eller vars föräldrar hade förlorat sin mark inom sina ägor (Manteuffel, 1974, 111; Inglot, 1938, 30—31, 125—128; Bujak, 1905). För vårt syfte är det särskilt viktigt att den brukade mark som tillhörde de nya kolonisatörerna — ”gästerna” (hospites) — i latinska källor kallas hospitium (Inglot, 1938, 30), ett ord som bildats av hospes, -itis. Det är alltså mycket möjligt att pr. gasto också betecknade ett sådant jordstycke, en bit åker eller mark — rättast vore det att säga: en bit jordbruksmark (уродья, Flurstücke) (åkrar, skogar, ängar osv.) — som brukades av en bonde, en ”gäst”, och som enligt överenskommelse tillhörde honom; själva ordet gasto (< *gastā) hade bildats med ändelsen -ā av *gast(a) — ”gäst”. Det är känt att preussarna före ordens ankomst hade ett välorganiserat och utvecklat jordbruk, och att ordens administration erkände preussarnas jordbruksordning, vars beståndsdel mycket väl kan ha varit institutionen med de nya kolonisatörerna — de fria gästerna.

Förutom appellativet gastō skulle gästens benämning *gast(a)- också kunna återspeglas av personnamnet Gastimus (Būga 1958, 257) eller Gastuno (Trautmann, 1925, 28), som är belagt på ett inte helt tydligt sätt i fornpreussiskan.

Även om bynamnet Gāstos tydligen är ett lån från fornpreussiskan, bildat av gasto ”bit av åker (eller mark), jordlott”, uppstår naturligt en association mellan det och de litauiska hydronymer som har rotmorfemet Gast-. J. Endzelīns förde de ljudmässigt liknande lettiska bynamnet Gastis och bergnamnet Gastin-kalns samman med benämningen på en gäst — ryska гость (Endzelīns, 1956, 303). P. Arumaa (1960) tänkte likadant: han jämförde litauiska hydronymer och ortnamn med Gast- med namn som innehåller det östslaviska elementet gast- (-gostь). A. Vanagas (1981, 108) avvisade jämförelsen mellan de litauiska hydronymerna Gāstas etc. och *gast(a)- ”gäst” — sådan semantik skulle, menade han, inte passa hydronymer.

Innan vi går vidare till en undersökning av namn med Gast- behöver ytterligare två frågor diskuteras. För det första har P. Arumaa (1960, 174) och, utan att nämna honom, A. Vanagas (1981, 108) fört hydronymerna Guōstė, Guostūs samman med Gāstas, Gāstamas etc.; den senare tillägger att ”roten gast- kanske är en apofonisk variant av roten guost-”. J. Schütz (1988, 77) utgick från sin teori och hänförde dem, eftersom de har indoeuropeiskt ō, till samma ordgrupp som slav. žesto, forngutniska gast osv. Men Guōstė (flod i Prienai-distriktet), Guostūs (sjö i Trakai-distriktet) samt Guōsta-galis (by i Pakruojis-distriktet), Užū-guostis (by i Prienai-distriktet; från Guōstė) har en god ordbildningsgrund i själva litauiskan — nämligen guostas ”tofs, knippe” vid sidan av guotas ”flock, skara, hop; liten grupp, knippe av träd, svampar, buskar eller grödor” (om växlingen -st-: -t-, jfr plauštai ”en av de två plankor som spikas fast på en stockbåts sidor …” och plautai ”en av de två sidobräderna i en bikupa av urholkad stock …”; grumstas: grumtas), vars ursprung sannolikt hänger samman med det indoeuropeiska ordet för ko, *gʷōu- (Karaliūnas, 1987, 188—189; jfr Fraenkel, 1962, 177).

För det andra bildar Gāstas (flod vid Lazūnai), Gāstupis (Šeduva), Gāstamas (flod vid Subačius), Gāstaminas (flod vid Anykščiai) en separat rot, oberoende av Guōstė, Guostūs.

68

Att denna rot sannolikt till sitt ursprung hänger samman med indoeuropeiska *ghostis ”gäst; främling” framgår också av motsvarigheter i namnskicket på östslaviskt område: Гостено, sjö (Порхов), Гостёнка, flod (Старица, tidigare guvernementet Tver), Гостино, sjö (погост Ясенской) och många andra (Arumaa, 1960, 144–175). Särskilt vanliga är namn på floder, sjöar och bosättningar där гость ”gäst” utgör det andra ledet (Черногость, Моглогость, Негосто osv.), ofta med förändring till -гощ (Белогощ, Братогощ, Чадогощ, Домогоща, Иногощ(е) och många andra). P. Arumaa betraktar namn av denna typ som arkaiska. Namn på floder, sjöar och bosättningar med Гост- (-гость) (omkring hundra sammanlagt) förekommer från Pskov–Novgorod–Borovitji i norr till Volynien i söder, men är koncentrerade kring Novgorod; detta skulle tyda på att östslaverna först slog sig ned här under sin expansion norrut.

Att med slaviska språk som förebild tvärsäkert hävda att de litauiska hydronymerna Gāstas, Gāstupis, Gāstamas, Gāstaminas döljer indoeuropeiska *ghostis ”gäst; främling” försvåras av den bredvid nämnda formen Gāštamas av Gāstamas. Å andra sidan framgår det av följande exempel att betydelsen ”gäst” respektive ”något främmande” också passar hydronymer: sjö- och flodnamnet Svetūs (Daugai) (liksom Kertùs, Milčiùs, Niedùs) och flodnamnet Svetýčia (Dūkštas) (med suffixet -yčia, liksom Kalnyčia, Skaryčia, Voryčia [Skardžius, 1943, 357; Vanagas, 1970, 142]) kommer från de litauiska dialektområden där oppositionen e: ie bevaras. Dessutom har Svetūs också rotbetoning (jfr ack. sing. Svėtų) och en tydlig rotvokal e. Det finns alltså inget som hindrar oss från att anta att roten i Svetūs, Svetyčia är densamma som i de appellativa orden svečias, svetýs, svečias ”(adj.) främmande”, svetūr². Följaktligen är gästbetydelsen irrelevant, och därför kan flodnamnen Gāstam-inas (med suffixet -inas [Vanagas, 1970, 155]), Gāsta-mas (med suffixet -mas, jfr Aūla-mas: aūlas, Gārda-mas: gārdas [Skardžius, 1943, 207]) samt Gāstas, Gāst-upis också innehålla *gasta- ”gäst; främling”. Flodnamnet Gāstamas liksom bynamnet Gāstynai (Kelmė-distriktet) (jämte Gastýn-iškiai i Šiauliai-distriktet) kan ha uppstått som sidoformer genom sammanblandning av rötterna Gast- (: *gasta- ”gäst”) och Gāst- (: lit. *gāsti-, lett. gašs ”skarp, besk, kärv” < *gaśia- eller *gasus).

Ett tungt vägande argument för den tolkning som ges här av de baltiska personnamn, ortnamn, hydronymer och även appellativa ord som undersöks (t.ex. pr. gasto) är det faktum att benämningen på en gäst, *gasta-, faktiskt används som ord i de baltiska språken. Det gäller lett. gasts ”gäst” och femininformen gaška ”kvinnlig gäst”: båda är kända från folkvisor (ME I 608). Dialektformen gosts (med o<a som är typiskt för de lettiska höglandsdialekterna) är utbredd i Latgale och förekommer i östra Vidzeme-dialekter; varianten gaškis (med -šk- < *-stj-) används i nordöstra Vidzeme (Лаумане, 1977, 75–76 med karta). Enbart det faktum att gasts med sina varianter är utbrett i den östra delen av det lettiska språkområdet räcker knappast för att man ska ta hypotesen om lån (från ryska гость, гостья) på allvar. Dess förekomst i lettiska folkvisor, som uppvisar arkaiska språkdrag, dess varianter (gaškis, gaška, gaška), den avvikande stamvokalen (lett. -a- < indoeur. -o-: slav. -i-), liksom det onomastiska materialet och de fornpreussiska beläggen gör att man bör föredra uppfattningen (Брейдак, 1969, 5–6) att gasts ”gäst” och gaška ”kvinnlig gäst” < *gastijā är lettiska ord som sedan gammalt är besläktade med ryska гость, гостья.

² Annars behandlar Vanagas, 1981, 322–323 detta helt obefogat.

69

Lat. gastis är till synes en o-stam, jfr gen. plur.-formen gastu. Den tematiska formen *gosto- förekommer i ett slaviskt personnamn (namnet på en obodritisk furste), Gosto-mysl (första hälften av 900-talet), vars andra led beläggs i personnamnet Mysl-o-wice. Att det tidigare funnits en tematisk form visas också av det slaviska personnamnet Goste-slav(ъ), som etymologiskt motsvarar fornvästnordiska (runiska) hlewa-gastiR, men har omvänd ledordning (Иванов, Топоров, 1963, 127, 129) (alltså är dessa slaviska och germanska personnamn till sin struktur av typen litauiska Vaiš-noras: Nór-vaišas). Följaktligen är o-stamsformen *gasta-, som troligen döljs bakom hydronymerna Gāstas, Gāsta-mas ir Gāsta-m-inas, faktiskt belagd i de baltiska och slaviska språken. Av preussiska gasto (< *gastā) framgår att det i de baltiska språken, vid sidan av o-stammen, också fanns en ā-stam.

Om hypotesen som läggs fram här är riktig, skulle de baltiska språken ansluta sig till de slaviska (jfr även serb. Milbgost) och germanska (jfr även germ. Fare-gastus, Arde-gastus: fara ”släkt”, art ”fält”) språken, vilka har personnamn bildade av den indoeuropeiska benämningen på en gäst, och med sina egna personnamn — litauiska Gasčiūnas, Gasčiulis, *Gasčiōnis (: Gasčionys, bynamn), *Gastýnas (: Gastýniškiai, bynamn) (med suffixet -vna-, som visar vems son någon tidigare varit, jfr Gudýnas: Gūdas, Lātynas: Lātvis [Skardžius, 1943, 267]), samt de mindre tydliga preussiska Gastimus ar Gastumo. Liksom i de germanska språken (jfr runiskt -gastiR) tycks de tre första litauiska personnamnen innehålla en i-stamsform *gasti-: *Gasti- > Gasc- (framför bakre vokaler) // *Gasti- (framför konsonanter). Lett. dial. gašķis ”gäst” är också en reflex av en i-stamsform (< *gastis), medan lett. gašķa återspeglar *gasti̯ā med i̯ā-stam (liksom ryska гостя). Även de nämnda latinska, germanska och slaviska benämningarna på en gäst tillhör i-stammen, och därför rekonstrueras också den indoeuropeiska i-stammen *ghostis ”gäst; främling” (Pokorny, 1959, 453). En sådan variation i stamslutets vokal kan uppenbarligen ha uppstått genom tematisering av en konsonantstam *ghost-, vilket skulle stämma med den sedan länge framförda uppfattningen att en sådan form förekommer i sammansättningar: fornsl. gospodъ ”herre” < *ghost-podi-, lat. hospes, -itis ”främling; gäst” < *ghost-potis.

Om denna tolkning av de här undersökta baltiska språkdata är riktig, skulle de baltiska språken ingå i det västliga indoeuropeiska språkområde (sl. *gostъ, got. gasts ”gäst”, lat. hostis ”främling; fiende”), där en indoeuropeisk arkaism bevarades och även återspeglas i de anatoliska språken, jfr luv. kašši ”besök, vistelse som gäst, traktering (av gäster)” (< *kašti < *gasti < *ghosti aba *ghosi) (Иванов, 1973, 302–306).

6. Lit. kārklai: fornind. cāttram

J. Endzelīns (ME II 162) har uttryckt uppfattningen att lit. kārklai ”grindar; fårkrubba; flätad vagnskorg (SD)”, kārklos ”hängande spjälkrubba”, kārklės ”lyftgrind (som inte kan skjutas isär); (flätad) stege; vagnskorgar, hjul med korgar; ramar som läggs på slädar för vedtransport; krubba” och lett. kārkles ”krubba; såll för att rensa säd” kan ha -kl- från *-tl- och därmed ytterst vara besläktade med fornsaxiska hurth ”(samman)flätning, flätat föremål”, fornind. cr̥táti ”fäster, sammanfogar, binder” och naturligtvis också kr̥ṇātti ”snor, spinner” (jfr även fornind. kartanam ”spinning”)³.

³ Kitokius aiškinimus žr. Fraenkel, 1962, 222.

70

I detta sammanhang är det intressant att notera att även sanskrit cättram ”spinnrock, slända” och avestiska cäšai ”detsamma” härleds från en liknande urform (*kert-tro-). < Det iranska *ča(r)stra-, vars mellanform *kertstro- (med *-tst- från *-tt-) skulle tyda på ett lån av iranskt ursprung i finskan: kehrä ”slända” (Cowgill, Mayrhofer, 1986, 111; Mayrhofer, 1956, 382; 1976, 704).

Dessa baltiska och indo-iranska ord skulle alltså vara besläktade (*kort-: *kert-) och ha liknande formanter (*-tlo-: *-tro-). Även deras genus skulle vara gemensamt: fornind. cättram är neutrum; det finns skäl att anta att även kärklai ”grindar; fårkrubba …” tidigare tillhörde neutrum [*kark-la(n)] och ersatte nom. plur. *karklā (morfologiskt jfr lit. vär tai: preuss. lapi-warto (nom. plur.), fornsl. vrata).

Om lit. kärklai däremot härleds ur urformen *kort-tlo- uppstår fonetiska svårigheter. Konsonanterna t, d har nämligen framför t övergått till s i baltiska (jfr t.ex. lit. mėsti, lett. mest, preuss. po-mests < från balt. *met-t-), slaviska, iranska och grekiska språk. Om de undersökta ordens ordbildning går tillbaka till det indoeuropeiska urspråket eller åtminstone till tiden för kontakten mellan baltiska och (indo)iranska dialekter, måste balt. *karttla- ha blivit *karstla- (*-tt- > -st-), därefter förändrats till *karskla- och senare ännu till *karksla- (sk framför konsonant blir ks). Eftersom detta inte är fallet måste man anta att *-tlo- fogades till *kert- / *krt- ”binda, sammanbinda, fläta” efter att övergången tt > st redan hade avslutats. Det tt som senare uppstod vid morfemgränsen förenklas helt enkelt (geminater förekommer ju inte i litauiskan); jfr t.ex. bañtakis < *bant-takis < *band-takis ”stig för boskap”; Vytautas < *Vyt-tautas < *Vyd-tautas (jfr Taut-vydas). Men en sådan förenkling är en sen företeelse, och därför måste man söka en annan förklaring.

Orden kärklai (kärklos, kärklės, lett. kärkles) är östbaltiska bildningar; åtminstone finns det inga belägg för att de skulle vara gemensamt baltiska. Förändringen *tl > kl i enskilda fall (jfr t.ex. lit. aũklė, lett. aũkla, preuss. auclo; lit. tiñklas, lett. tikls, preuss. sasin-tinklo) går tillbaka till det baltiska urspråket⁴, så det är mycket möjligt att de undersökta orden bildades först efter denna ljudförändring; då kunde konsonanten t i urformen *kart-kla- lätt ha fallit bort genom dissimilation. Ett säkrare uttalande försvåras av att den relativa kronologin för de nämnda ljudförändringarna (t, d > s framför t; *tl > kl; tt > t) inte är känd.

Att de undersökta orden uppkommit oberoende av varandra, separat i de baltiska respektive de indo-iranska språken, framgår också av att de har liknande men inte identiska suffix (balt. *-tlo-, indo-ir. *-tro-) och olika rotvokalism (balt. a < jämfört med indoeuropeiskt o, indo-ir. e). Deras semantik visar också på parallell och därmed senare ordbildning och utveckling: de baltiska språkens ord betecknar resultatet av att sammanfoga, binda eller fläta, medan de indo-iranska orden är benämningar på något som snurrar, spinnande och redskap. I det baltiska urspråket kan, vid sidan av kerǵ-ti (-ia) ”förena, fästa något löst vid något” (*ker-g- med rotutvidgningen -g-), även ha funnits *kert- / *kirt- ”binda, sammanbinda, fläta” (*ker-t- / *kir-t- med rotutvidgningen eller presensformanten -t-), till vilken suffixet -kla- < *-tlo- kan ha fogats när dessa varianter bildades.

⁴ Šis pakitimas Chr. Stangui (1966, 107) atrodo senas („hohen Alters“).

71

7. Lit. lakóti

Verbet lakóti (-ója) ”löpa mjölk med löpe” är känt enbart från F. NesselmAnns ”Litauisk ordbok”, där det återges så här: lakoti (-oja) ”die Milch laffen, d. h. mit Hilfe des Zusatzes von Laff gerinnen machen” N 348. F. Kurschat tog med det i sin ordbok ([K] 219) från F. Nesselmann, vilket framgår av hänvisningen Ness. Även om han tvivlade på ordets autenticitet — vilket är anledningen till att han skrev det inom hakparenteser — angav han ändå accentens placering: lakóti (-ója). Från F. NesselmAnns och F. Kurschats ordböcker skrevs verbet av A. Kurschat (KŽ II 1279) samt av författarna till LKŽ, som dessutom behöll F. Kurschats accentuering (LKŽ VII 91).

Såvitt bekant har det aktuella verbet inte behandlats i den språkvetenskapliga litteraturen, och dess autenticitet har inte heller diskuterats. Av hur det återges i LKŽ, där det jämförs med de tyska verben laben och laffen, framgår att LKŽ:s författare inte betvivlade dess realitet och betraktade det som en ombildning eller liknande av vissa av de nämnda tyska verben. Detta gjordes inte utan anledning.

De tyska dialektorden laben, läben och laffen har exakt samma betydelse som litauiska lakóti, nämligen ”löpa (mjölk) med löpe (durch Lab, Laff gerinnen machen)” (Nesselmann, 1851, 348; Paul, 1961, 356), och används tillsammans med substantiven Lab, Laff neutrum, ”medel för att löpa mjölk, framställt av kalvmage, löpe” (jfr även tyska Labmagen) (Frischbier, 1883, 1; Paul, 1961, 356). Intressant nog översätts ett preussiskt ord raugus i Elbingglossariet från början av 1300-talet med det tyska ordet lap (= litauiska raugas) (PKP II 42). Men likheten mellan dessa verb stannar vid betydelseidentiteten, eftersom de skiljer sig åt till formen. Vid ett lån kunde tyskt lab- /laff- under inga omständigheter ha blivit lak-; inte heller kunde ett inlånat lab- eller lap- ha ändrats till lak- genom anpassning till något litauiskt ord, eftersom det inte finns något annat ord med den betydelsen.

Det är mycket möjligt att tyskan påverkade utvecklingen av betydelsen hos lakóti (-ója) ”löpa mjölk med löpe”, men påverkan kom från helt andra håll. De tyska språkdataens betydelse är i själva verket mycket större — de hjälper till att förklara inte bara betydelsen hos lakóti (-ója), utan också att finna en lexemgrupp med gemensam rot och därmed hjälpa detta sällsynta litauiska verb ut ur sin isolering. Tyskan har verben gerinnen ”stelna, surna, koagulera” (jfr die Milch gerinnt ”mjölken surnar, koagulerar”, die Milch mittels eines Labs gerinnen machen ”löpa mjölk med löpe, få den att ysta sig, koagulera”), zusammenlaufen ”dra ihop sig, surna, koagulera (om mjölk)” och rinnen ”rinna, flyta, strömma”, i motsats till laufen ”löpa; flyta, rinna”. I litauiskan utgörs en sådan motsats av lakóti (-ója) ”löpa mjölk med löpe” och lėkti (lėkia, lėkė) ”flyga; springa; gå, åka, rida … snabbt och brådskande”. I tyskan förekommer sememet ”surna, stelna, koagulera (om mjölk); syra, löpa”⁵ i prefixavledda former av verben rinnen och laufen; det har alltså i vissa fall utvecklats ur betydelsen ”springa, rusa, löpa; rinna, flyta, strömma” (jfr även svenska löpa ”springa”: löpa ”surna, bli skämd”). Härifrån är det inte svårt att dra slutsatsen att verben lakóti (-ója) och lėkti (lėkia, lėkė) inte bara är seman-

⁵ Om sememet ”surna, stelna, koagulera” och dess historiska kontext, se vidare (Аникин, 1988, 51 и след.).

72

tiskt besläktade, utan också att det första har bildats ur det senare. Detta visas även av deras strukturella samband, jfr skalóti (-ója) ”rispa, bli skrovlig”: skélti (skélia, skélė); platóti (-ója) ”lägga, breda ut; (refl.) utvidgas, sprida sig …”: plėšti (plėčia, plėtė); kratóti (-ója) ”(refl.) darra, skälva, snyfta”: krėšti (krėčia, krėtė) ”skaka, ruska …”

Som synes kan betydelsen hos lakóti (-ója) naturligt ha utvecklats ur betydelsen hos lėkti (lėkia, lėkė); dess formella strukturella relation till grundverbet är regelbunden, och till och med den accentplacering som F. Kurschat angav överensstämmer med accentueringen hos hela typen av avledningar med suffixet -o-. Allt detta gör det tämligen uppenbart att lakóti (-ója) har ett etymologiskt samband med lėkti (lėkia, lėkė) och att verbet med säkerhet har existerat i de preussisk-litauiska dialekterna. Att ett språkfaktum har belagts i en enda ordbok — i detta fall F. NesselmAnns — är alltså inte tillräcklig grund för att betrakta det som obefintligt i det levande språket och påhittat. Dessutom var verbet lakóti (-ója) i de preussisk-litauiska dialekterna snarare ett arv från äldre tid, eftersom det bildats av lėkti (lėkia, lėkė) genom rotvokalväxlingen e: o (> a), som är arkaisk. Därför kan påverkan från de nämnda tyska verben ha fungerat mer som en katalysator — den bidrog till att betydelsen hos lakóti (-ója) kristalliserades fram ur den ursprungliga betydelsen ”få att rusa samman, strömma ihop, låta löpa”.

Det vore inte rimligt att helt förneka denna påverkan. Även andra rörelseverb (t.ex. bėgti, šókti, šankinti) tycks, så långt tillgängliga uppgifter låter oss bedöma, också ha haft betydelsen att löpa mjölk respektive att ysta eller surna i de preussisk-litauiska dialekterna; därifrån kom betydelsen även in i ordböckerna från området: Pienas sušóka, sukreka, subėga R 293, MŽ 392; Pienas subėga ”… gerinnt” N 325, su-šókti ”zusammenlaufen, gerinnen, sauer werden (von der Milch)” N 521; Surūgęs (sušokęs, suklekęs) pienas K I 524, Pieną šliužu sutraukti, sušankinti K I 524. Det är sant att su-šókti i betydelsen ”surna, bli skämd” också är belagt i K. Sirvydas ordbok (SD³ 408), och i dialekter (Rmš) längre bort från det tidigare tyska språkområdet, vilket skulle tyda på att betydelsen utvecklats självständigt. Men påverkan från de nämnda tyska språkfakta bör inte heller helt uteslutas när det gäller hur den uppkom i dialekter som Kps, Ss och Up.

Att lakóti (-ója) ”löpa mjölk med löpe” (< *”få att strömma ihop, rusa samman, låta löpa”) och lėkti (lėkia, lėkė) är besläktade genom roten och att det förstnämnda dessutom bildats av det senare utgör viktiga uppgifter om verbets lėkti (lėkia, lėkė) historia, särskilt eftersom dess avledning kännetecknas av rotvokalen a (< ie. o) och formanten -o-, som går tillbaka på ie. -ā- < proto-ie. *-eh₂-.

8. BIt. vans-/vens- ”dålig, obetydlig, undermålig; tom”

Rotmorfemet i hydronymen Veñcavas (sjön Dusetos; jfr även Vencav-ėlis, sjön Dusetos), som tycks ha seliskt ursprung, rekonstrueras här som *Viṅk- (Vanagas, 1981, 371), där som *Venž- / *Vinž- (< ie. *u̯engʰ- / *u̯ngʰ- [Mažiulis, 1981, 7–12]). Rekonstruktionen *Vinkiavas är emellertid omöjlig, bland annat eftersom vi i dagens litauiska då skulle ha *Vinčiavas (som exempelvis Vinč-ežeris < sel. *Vinč-ezeris [Būga, 1961, 276, 576] < balt. *Vink-), medan härledningen från *Venž- / *Vinž- förutsätter flera oregelbundna ljudförändringar, vilket också försvagar dess tillförlitlighet.

73

Att utgångsformen för namnet på denna sjö bör ha varit *Venšavas⁶ har V. Mažiulis (1981, 7–12) visat tillräckligt väl: 1) i uttalsvarianter från trakten (Dusetos) uttalas namnet med -c- (-ts-), och inskottet av t mellan konsonanterna n och s är typiskt för litauiska dialekter; 2) detta skulle tydligt indikeras av ryska Венусово < lit. dial. *Ven'savas och bekräftas av dess exakta motsvarighet i det västbaltiska området (jatvingiska Wენსowa).

Jatv. Wენსowa lokaliseras i Masurien, i Olecko distrikt, ”där det ännu 1562 fanns en skog med namnet Wენსowa” (Būga, 1961, 149), och senare låg där ett gods och en bosättning (på tyska) Wensewen (Batūra, 1985, 408). Till dessa hör utan tvivel även skogen Winse som nämns av P. Dusburgietis (1985, 199) och N. Jerošinas, och som lokaliseras mellan sjöarna Negutinas och Snerai (Batūra, 1985, 408). De jatvingiska namnen Winse, från 1562 Wენსowa (ty. Wensewen), identifieras med det kuriska ursprunget hos lettiska Venžava (ett gods i Ventspils socken; ty. Wensau), från 1253 Vense, Wense (Būga, 1961, 149, 844; Endzelīns, 1974, 448, 461, Blese, 1930, 310), och därför läses de jatvingiska namnen med -z- (= lit. -ž-): ”jatvingarna skulle ha kallat Venzavō = kur. — lett. Venžava” (Būga, 1961, 148). Det är därför som man, när man jämför lit. Venčavas och jatv. Wენსowa, också måste härleda den litauiska hydronymen från *Venž- / *Vinž-. Därför skriver V. Mažiulis (1981, 8) också: ”Venčavą (dial. Vinčsavas) skulle kunna härledas från sel. *Vensavas, men jag finner inte ett enda annat (åtminstone tillförlitligt) baltiskt hydronym (tydligtvis inte av personnamnsursprung!) som skulle innehålla balt. *Vens- eller *Vins-. Och ändå — hur märkligt det än är — har vi här tydligen den baltiska roten *Vens- // *Vins-, som betydde något olämpligt, dåligt, obetydligt och liknande.”

Ingenting hindrar att Venčavas förknippas med sjönamnet Vinčėlis (Kuktiškės) och namnet på en kärrmark Venčbalė (Kudirkos Naumiestis) (så redan Vanagas, 1970, 103, 130)⁷. Deras rot Venc- / Vinc- (om den förra inte är en dialektform med in från en) kan ha ett t inskjutet i konsonantgruppen -ns- och därmed ha uppstått på samma sätt som Venčavas. Vi skulle dessutom kunna söka denna rot i flodnamnen Vensūtis (Dotnuva), som A. Vanagas (1970, 211) försiktigt jämförde med Venčavas⁷, och även Vansūpis (Dotnuva).

Vad gäller roten Vens- / Vins- i hydronymer och toponymer bör det noteras att de jatvingiska namnen Winse, Wენსowa kan läsas med -s- (inte nödvändigtvis med -z-), eftersom den nuvarande polska formen Wężewo (ty. Wensewen) kan vara resultatet av en substitution enligt tyskt uttal (z > ž), liksom exempelvis det preussiska namnet *Sulōvō / *Sulāvā > pol. Żuławy (Brocki, 1978, 132). I så fall skulle lett. Venžava och kur. Vense, Wense självklart inte ha något gemensamt med dem, utan bilda en helt separat rot (jfr Kiparsky, 1939, 203).

I litauiska och lettiska dialekter används ofta följande ord: lit. vaiškariš ”ett ruvat, fördärvat ägg”, lett. vānskaris, vānskars, vānskare, vānskara ”ett ruvat men inte kläckt ägg”. I levande språk uttalas de på många håll med ett t som fonetiskt uppstått mellan n och s: lit. vañckaris, lett. vañckaris osv. J. Endzelīns betraktar dessa ord som sammansättningar, vars första led, vans-, är den fossiliserade nom. sing.-formen *vana-s, etymologiskt identisk med got. wans ”(adj.) utan, saknande, fattig på, ermangelnd”; den andra ledet utgörs av verbens

⁶ Tokią formą pradžioje atstatė ir A. Vanagas (1970, 211); gaila, kad nuo jos vėliau atsisakė (Vanagas, 1981, 371).

⁷ Gaila, kad nuo šių lyginimų A. Vanagas (1981, 362, 372) vėliau atsisakė.

74

rot i lit. perėti, lett. perēt. Genom dissimilationen (v – p > v – k) blev *vansp- till vansk- (Endzelīns, 1979, 403–404).

En sådan hypotes stöds av lit. pik-peris, med liknande formell och semantisk struktur (med ett t som fonetiskt försvunnit mellan k och p), samt pikįperis (dial. även pikįparas) ”ett ruvat, fördärvat ägg”, vars andra led faktiskt utgörs av roten till verbet perėti. Dessa paralleller, liksom pikt-maišis ”ett ruvat ägg, ett ägg som inte kläcks”, är dessutom betydelsefulla eftersom de också kan ge information om ledet vans-. Vilken betydelse piktas har här framgår av följande avledningar: pikčiavaikis ”en obetydlig, svag person; en oduglig person”, piktąarklis ”en dålig, utmärglad häst”, piktą-karvė ”en obetydlig, tärd ko”, piktgrūdis ”ett dåligt, obetydligt korn”. Följaktligen har även piktas, som utgör första ledet i orden pik(t)peris och piktmaišis, betydelsen ”dålig, oduglig” (LKŽ IX 958). Dessutom får piktas i vissa sammanhang betydelsen ”tom”: pikt(a)žiedis ”en ihålig, ofruktsam blomma”. Det är intressant att en sådan betydelse lätt kan urskiljas även i det baltisk-tyska ordet Wann-Ei ”ett ruvat eller inte helt fullständigt ägg”, vars wann sannolikt är lånat från lettiskan (Endzelīns, 1979, 404, not 27). Avledningar av adjektivet piktas har också betydelsen ”djävul, demon”: piktčius ”ond ande, demon” (med suffixet -iu- [Skardžius, 1943, 79]), piktis ”djävul, demon” SD (med suffixet -io- som juodas: juodis ”svart häst”, pilkas: pilkis [Skardžius, 1943, 66]); jfr även pikčionas ”ond ande, demon”, som dock med -onas (som kuprōnas ”en puckelryggig person”: kuprà, tėvō-nas ”farfar”: tėvas [Skardžius, 1943, 272–273]) bildats av pikčiaus eller adjektivet *pikčias ”arg” (som förekommer i pikčia-vaikis ”en obetydlig, svag person …”, pikčia-votė ”piktavotė”).

På så vis fastställer vi att adjektivet piktas 1) förekommer som första led i sammansatta beteckningar för ett ruvat ägg (pik(t)-peris, pikt-maišis), med betydelsen ”dålig, obetydlig, utmärglad, tärd, oduglig” och ”tom”, 2) ingår i fysiografiska termer, jfr piktežeris ”en igenvuxen sjö, övertagen av kärr”, piktpurvis ”en sank plats, ett träsk”, och 3) ligger till grund för avledningar med betydelsen ”den onde, djävul, demon”. Det bör tilläggas att motsvarande verb till adjektivet piktas inte bara är lit. pýkti (-sta), lett. pīkt (-stu), pikt (piku, piku) ”detsamma”, utan även lit. pýkšti (-ta, pýško) ”fördärvas” (bredvid pikšti (piškia) ”bli arg, gräla”).

I detta sammanhang är det intressant att liknande betydelser också återfinns i ord med rotmorfemet vans- (vanc-): 1) i benämningar på ruvade ägg, lit. vānškaris, lett. vānškaris osv., har första ledet betydelsen ”fördärvad” (alltså ”dålig, obetydlig, oduglig”) och ”tom” (jfr baltisk-ty. Wann-Ei ”… ett inte helt fullständigt ägg”); 2) rotmorfemet vans- / vens- (venc-) förekommer i namn på floder, sjöar och kärr, Vens-ūtis, Vėnc-avas, Vinc-ėlis, och även som första led i sammansatta namn (Vans-ūpis, Vėnc-balė); 3) i litauiska dialekter används vėncas ”djävul” (betoning 3) VlkV, Alk, Kt, Žal, Kps, Všt, Klvr, Krok, vėnsas ”detsamma” Lkš, VšR, KzR, Mrs. Den semantiska kedja som orden med roten pik- har lagt grunden till fortsätter i de germanska språken genom etymologiska motsvarigheter, vilka enligt J. Endzelīns hypotes är följande: förutom det ovan nämnda got. wans, även fornisl. vanr ”(adj.) saknande, utan”, forneng. wan, fornhögty. wan ”detsamma” (germ. *wana-s), samt fornisl. vana ”minska”, norsk dial. vana ”detsamma”, sv. för-vana ”fördärva” (dvs. ”göra så att något fördärvas”, jfr lit. pýkšti

75

(-ta) i ordgruppen med roten pik- till ”gesti”). Eftersom alla dessa likartade, ibland även likvärdiga betydelser förekommer hos ord med samma rot (piktas, pýkti), kan man dra slutsatsen att även benämningarna på ett ruvat ägg, floder, sjöar, kärr och djävulen, som innehåller rotmorfemet vans- / vens- (vanc- / venc-), är besläktade sinsemellan och med de nämnda germanska språkfakta. Mer specifikt är å ena sidan första leden vànškaris på litauiska, vànškaris på lettiska etc., vans- (dial. vanc-), och vėncas, vėnsas ”djävul”, besläktade sinsemellan; å andra sidan är rotmorfemet respektive första leden i hydronymerna (toponymerna) Vens-ūtis, Venc-avas, Venc-ėlis, Vans-ūpis, Venc-bale etymologiskt identiska med dessa. Svårigheter för identifieringen av alla dessa lexem uppstår dock på grund av skillnader i rotvokalismen: första leden i beteckningen för ett ruvat ägg har a, medan beteckningen för djävulen och de flesta hydronymerna (toponymerna) har e (vid sidan av nollgradens vokalism i formen Vincėlis i Kuktìškės, Utena distrikt, om det förstås inte rör sig om ett dialektalt uttal med en). Dessutom skiljer sig även rotens accentuering: beteckningarna för ägget har cirkumflex i litauiska och lettiska, de litauiska hydronymerna (toponymerna) likaså cirkumflex, medan orden för djävulen har akut.

Med tanke på dessa skillnader kan följande sägas. Vid sidan av den vanliga fallande (baltiska cirkumflexa) intonationen i orden vànškaris, vànškars, vànškare, vànškara är även en jämn (utdragen) intonation, en reflex av baltisk akut, belagd i lettiskan: vañškars ME IV 468, 472 (< balt. *váns-), alltså sammanfaller intonationen med litauiska vėncas, vénsas. Beteckningarna för ett ruvat ägg varierar i lettiskan inte bara i rotintonation. Till följd av desemantisering (sambandet med perēt känns inte längre) blev den andra leden mottaglig för oregelbundna ljudförändringar: i lettiska dialekter finner man både vanckurs, vanckuris (med -u-), och vanckulis, vanskulis (med -u- och -l-) ME IV 468—469, 472. Även betydelsen varierar: ur betydelsen ’fördärvat, ruvat ägg’ har betydelsen ”något som misslyckats, gått snett” utvecklats, och med denna betydelse används vànškaris etc. som skällsord, jfr Gans lama guovi: kur tu lìd, vanckars tāds! ME IV 469 och Kur tu lìd, venckulis tāds! (herden ropar till en bagge som går ut på åkern) ME IV 536. Eftersom dessa fraser har identisk formell och semantisk struktur och båda har upptecknats i samma dialekt (Stende), är det helt klart att vanckars och venckulis är ett och samma ord — beteckningar för ett ruvat ägg — och att den senare formen har rotvokalismen e. Denna vokalgrad är väl belagd även i litauiska dialekter: vėñčkaris Sg, Skn. vėñškaris Prk. Sålunda har första leden i beteckningen för ett ruvat ägg i roten både a och e, ett fenomen som är känt i litauiska och andra baltiska språk, jfr dangà och dengà, mažgas och mėžgas, bėbras och bãbras, mėlas och žem. mãlas, šeimà och lett. saime, lett. brangs och brengs. I så fall sammanfaller första leden i vėñčkaris, vėñškaris, lett. venckulis med roten i egennamnen Vencavas, Vencbale, Vensūtis.

Med tanke på den akuta intonationen (lett. vañškars, lit. vėñcas, vénsas) och förekomsten av självständiga lexem (vėñcas, vénsas) kan första leden i beteckningarna för ett ruvat ägg, vans- / vens- (vanc- / venc-), knappast vara en fossiliserad nom. sing.-form *vana-s. Av hela datamaterialet framgår att det här rör sig om roten vans- / vens-, som hade betydelserna ”dålig, fördärvad, oduglig” och ”tom, ofruktbar” och etymologiskt sammanfaller med fornisländska vansi mask. ”minskning, avtagande; skam”, norska dial. vanse mask. ”brist, underskott”, medelsvenska vansi ”brist, fel, lyte”, fornisländska vansa ”skada, göra förfång”. Dessa germanska ord är

76

besläktade med de tidigare nämnda gotiska wans ”utan, saknande, fattig på”, fornisländska vanr ”detsamma”, fornisländska vana ”minska”, svenska för-vana ”förstöra” (Jóhannesson, 1956, 47–48), men har ett utvidgningselement *-os- tillagt roten. Det baltisk-tyska wann, som troligen lånats från lettiskan, kan ha -nn från *-ns-.

Frågan är varför vi i litauiskan nu, om det här har funnits ett tautosyllabiskt an (en), inte har *vãsk- eller *vę̃sas i stället för vénsas och i lettiskan inte *uosk- < *vuosk- < *vansk-. I litauiskan beror detta förmodligen på att konsonanten t skjutits in mellan n och s: diftongen an (en), som hamnade före klusilen c, kan ha förblivit ovokaliserad. Att det kan ha varit så antyds till exempel av dial. vañčas ”važ̃as” Vdk, Rt, Trg, Up samt vañčkaras ”važ̃karas” Šln, vilka också har t mellan n och š. I lettiskan hör vànskaris etc. (< *vansa-peris), venckulis till de baltiskt ursprungliga ord (blandties, censties, lunkans, sprands, blinda etc.) som har bevarat de tautosyllabiska grupperna an, en, in, un intakta (se J. Endzelynas artikel i detta ämne [Endzelīns, 1974, 144–159]).

Den adjektiviska roten *vans(a)- / *vens(a)- och betydelserna ”dålig, obetydlig, oduglig” samt ”tom” kan också ligga bakom de litauiska hydronymerna (toponymerna) Veņcavas, Veņcbalė, Vens-ūtis, Vans-ūpis. Om det jotvingiska Winse, 1562 Wensowa också hör till denna rot (men inte till roten *Venz- = lit. *Venž-), skulle det litauiska Veņcavas < *Veņsavas och det jotvingiska Wensowa, som sammanfaller fullständigt (med undantag för ändelsen), bilda en lexikal isogloss som — liksom Čičirys, Čičirė < sä. *Čičir < balt. *kikir- / *kiker- ”ärt” (jfr forntys. keckers, keckirs ”ärt”) — förbinder nordöstra Litauens hörn (Dusetos, Zarasai) med de västbaltiska språkens område.

LITERATŪRA

Arumaa P. Sur les principes et méthodes d’hydronymie russe: Les noms en gost’ // Scando-Slavica. 1960. T. 6. P. 144–176.

Batūra R. Paaiškinimai // Dusburgietis P. Prūsijos žemės kronika. V., 1985.

Bielenstein A. Die Grenzen des Lettischen Volkstammes und der lettischen Sprache in der Gegenwart und im 13. Jahrhundert. St. Petersburg, 1892.

Blese E. Die Kuren und ihre sprachliche Stellung im Kreise der baltischen Volksstämme // Congressus secundus archaeologorum balticorum. Rigae. 19–23. VIII. 1930. P. 293–312.

Brocki Z. Baltico-Slavica Huberto Gurnovičiaus toponiminėse darbuose // Baltistica. 1978. T. 14(2). P. 130–133.

Būga K. Rinktiniai raštai. V., 1958. T. I; 1961. T. III.

Bujak F. Studia nad osadnictwem Małopolski. Kraków, 1905.

Cowgill W., Mayrhofer M. Indogermanische Grammatik. Heidelberg, 1986. T. 1.

Dusburgietis P. Prūsijos žemės kronika. V., 1985.

Endzelīns J. Senprūšu valoda. Rīgā, 1943.

Endzelīns J. Latvijas PSR vietvārdi. Rīgā, 1956. I daļa, 1. sējums (A–J).

Endzelīns J. Darbu izlase. Rīgā, 1974. T. II; 1979. T. III, 1. daļa; 1982. T. IV, 2. daļa.

Fraenkel E. Litauisches etymologisches Wörterbuch. Heidelberg-Göttingen, 1962.

Frischbier H. Preussisches Wörterbuch. Berlin, 1883. T. 2.

Inglot S. Historia społeczna i gospodarcza średniowiecza. Lwów, 1938.

Jóhannesson A. Isländisches etymologisches Wörterbuch. Bern, 1956.

Kalwaitis W. Lietuviškų Wardų klėtelė. Tilžėje, 1910.

77

Karaliūnas S. Baltų kalbų struktūrų bendrybės ir jų kilmė. V., 1987.

Kiparsky V. Die Kurenfrage. Helsinki, 1939.

LKŽ – Lietuvių kalbos žodynas. V., 1941. T. I; 1986. T. XIV.

LPŽ – Lietuvių pavardžių žodynas. V., 1985. T. I (A–K).

Mayrhofer M. Kurzgefasstes etymologisches Wörterbuch des Altindischen. Heidelberg, 1956. T. I; 1976. T. III.

Manteuffel T. Kultura Europy Średniowiecznej. Warszawa, 1974.

Mažiulis V. Selonica // Baltistica. 1981. T. 17(1). P. 7–12.

Mažiulis V. Prūsų kalbos etimologijos žodynas. V., 1988. T. I (A–H).

ME – K. Mūlenbacha Latviešu valodas vārdnīca / Rediģējis, papildinājis, turpinājis J. Endzelīns. Rīgā, 1923–1925. T. I; 1929–1932. T. IV.

Nesselmann G. H. F. Wörterbuch der Littauischen Sprache. Königsberg, 1851.

Paul H. Deutsches Wörterbuch. 8. Aufl. bearbeitet von A. Schirmer. Halle (Saale), 1961.

Pokorny J. Indogermanisches etymologisches Wörterbuch. Bern und München, 1959.

PKP – Mažiulis V. Prūsų kalbos paminklai. V., 1981. T. II.

Razmukaitė M. Kaliningrado srities istorinių vietų vardų tradiciniai lietuviškieji atitikmenys // Kalbos kultūra. V., 1985. Sąs. 49. P. 73–80.

Schütz J. Revision der Namen mit -gast // Beiträge zur Namenforschung. 1988. T. 23. P. 68–82.

Skardžius P. Lietuvių kalbos žodžių daryba. V., 1943.

Słownik łaciny średniowiecznej w Polsce. Wrocław-Warszawa..., 1977. T. IV (F–H), zeszyt 6(34).

Stang Chr. S. Vergleichende Grammatik der Baltischen Sprachen. Olso-Bergen-Tomsö, 1966.

Trautmann R. Die altpreussischen Personennamen. Göttingen, 1925.

Vanagas A. Lietuvos TSR hidronimų daryba. V., 1970.

Vanagas A. Lietuvių hidronimų etimologinis žodynas. V., 1981.

Аникин А. Е. Опыт семантического анализа праславянской омонимии на индоевропейском фоне. Новосибирск, 1988.

Брейдак А. Диалектная лексика латгальских говоров верхнелатышского диалекта и ее исторические связи: Автореф. дис.... канд. филол. наук. Рига, 1969.

Иванов Вяч. Вс. Разыскания в области анатолийского языкознания // Этимология – 1971. М., 1973.

Иванов В. В., Топоров В. Н. К реконструкции праславянского текста // Славянское языкознание. М., 1963.

Лаумане Б. Э. Лексический материал диалектологического атласа латышского языка, отражающий латышско-русско-белорусско-польские контакты // Контакты латышского языка. Рига, 1977.

Топоров В. Н. Прусский язык. Словарь (Е–Н). М., 1979.

Фасмер М. Этимологический словарь русского языка. М., 1986. Т. 2.

S. KARALIŪNAS

SPRACHWISSENSCHAFTLICHE BEMERKUNGEN

Zusammenfassung

Die Spuren des idg. *ghostis „Gast; Fremde“ sind wahrscheinlich erhalten: 1) in den Personennamen lit. Gaščūnas, Gaščūlis, *Gaščionis (< ON Gasciōnys) < Gasc- < *Gasti- || *Gasti-; 2) im apr. gasto „Ackerstück, Flurstücke, Felder (die bearbeitet von „Gästen“ – freien Bauern worden waren)“; 3) in den Gewässernamen lit. Gāstam-inas, Gāsta-mas, Gāsta-s, Gāst-upis und 4) in den Appellativa lett. gasts „Gast“ (o Stamm), gašķis „id.“ (< *gastis), fem. gaška (< *gastijā).

78

Urverwandtschaft zwischen lit. kárklai, kárklas, kárklēs „Tür, Pforte, Raufe, Krippe...“, lett. kárkles „Raufe; Getreidesieb“ (< *kort-tlo-) und ai. cāttram „Spindel“ (< *kert-tro-) wird vermutet.

Lit. lakóti (-ója) „durch Lab gerinnen machen“ ist wohl eine Ableitung von lēkti (lēkia, lēkē) „fliegen; laufen, rennen“.

Die Wurzel von Gewässer- (und Sumpf-) namen lit. Vẽncavas, Vinčēlis, Vẽnc-bālē, Vensūtis und Vans-ūpis ist wohl gleichzusetzen mit den ersten Komponenten von lit. vãnškaris, vẽnškaris „ein unausgebrütetes Ei“, lett. vãnškaris, vãnškaras, vãnškare, vãnškara „ein bebrütetes, aber unfruchtbar gebliebenes Ei“ (wohl aus *vans- / *vens-peris).