LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XXXIII (1995) GRAMATIKA IR LEKSIKOLOGIJA

SAULIUS AMBRAZAS

UTVECKLINGEN AV BILDNINGEN AV KOLLEKTIVA OCH SUBSTANTIVISKA ORTNAMN I LITAUISKA

Kollektiva benämningar

Kollektiva benämningar (nomina collectiva, härefter — NC) är en av de äldsta ordbildningskategorierna, ärvda från det protoindoeuropeiska urspråket. I litauiskan, liksom i många andra besläktade språk, håller den snabbt på att försvinna. När den grammatiska numeruskategorin väl hade utvecklats blev kollektiva benämningar nämligen ett slags språkligt överskott. I litauiskan bildas de med ordbildningsaffix som har sitt ursprung i ordbildningsändelsen *-ā-, adjektiviska suffixen *-no-, *-to-, *-io-. Dessutom får egenskapsbeteckningar (nomina qualitatis) ibland kollektiv betydelse.

Avledningar med *-ā-

-a

I litauiskan har kollektiva benämningar med den gamla ordbildningsändelsen -a nästan helt försvunnit. Endast ett fåtal knappt igenkännliga relikter återstår.

Bland dessa bör framför allt avledningarna nämnas álksna/alksnà ”alsnår” Skd; Smln; Als; Vdk; Grg; VšR; ”kärr, sänka, dal” BB 1 Mak 9,45; Mžk (LKŽ I² 104, jfr 1a. álksna ”sumpig plats”, se Būga 1961:407; ME I 67), kárkla ”videbestånd” Ms, Kv (LKŽ V 291), kaimýna ”grannar” JD 850; JV 413. Med utgångspunkt i hydronymerna Léndra NmŽ; Šln, Švėndra Vdk rekonstruerar A. Vanagas (1970:44) avledningarna *léndra ”sävbestånd”, *švėndra ”vassbestånd”.

Möjligen är även substantiven daũsos: *dausas (jfr sl. dъzъ ”ande”, se Būga, 1958:553—554), dervà (jfr fornkyrkosl. nom.pl. dreva ”träd”: nom.sg. drevo ”träd”, samt gr. δόγυ ”trädstam, vedträ”, got. triu ”vedträ, träd” osv.), nagà ”hov” (jfr fornkyrkosl. noga ”fot”): nãgas (ŽD 46), adverbet namõ (jfr gr. νομóς ”vistelseort, bostad; betesmark”, se Schmidt 1889:39), sådana räkneordsbildningar som dvejó-pas (Brugmann 1911:234), keturió-lika och pronomenens neutrumformer to, ko, šito osv. (Valeckienė 1984:205 ff.).

Att kollektiva benämningar med *-ā- en gång var en levande ordbildningstyp i de baltiska språken kan man sluta sig till av fornpreussiskan. I Elbingordlistan finns nämligen ett stort antal neutrumsubstantiv av kollektiv karaktär med *-ā- belagda, t.ex. austo ”mun” (Munt) 89 (jfr fornkyrkosl. ousta ”mun” och sanskr. oṣṭhah ”läpp”), slayo ”släde, kälke” (Slete) 307 (jfr lit. šlājos): slayan ”med”, (Sletekuffe) 309, wьrto ”dörr” (Thore) 210 (jfr fornkyrkosl. vrata ”portar”) osv. (Mažiulis

180

1981; PKEŽ I 124–125; Дегтярев:1991).

-ai

Pastaruoju metu vėl bandoma atgaivinti G. H. Mahlowo (1879:49, 81) ir J. Schmidto (1889) hipotezę, pagal kurią tokios formos kaip lie. vilkai, gerai, kai, tai kilusios iš kuopinių pavadinimų su darybos galūne *-ā-/-ə- (plg. pr. warto ir lie. vartai, lo. loca greta loci: locus ”vieta”, gr. κέλευθα greta κέλευθοι ”kelias”). Antai V. Ilič-Svityčius (1963:53–55), kaip kadaise J. Schmidtas, rašė, kad kai kurie lietuvių kalbos o kamieno daiktavardžių nom.pl. formų (ypač pluralia tantum) kirčio vieta rodanti senąjį kuopinių pavadinimų su *-ā- kirčiavimą (pvz.: linai iš *linā, plaušai iš *pluosā ir kt.). A. Valeckienė (1978:69–81, 93; 1984:208–217, 220–221) pateikė naujų argumentų, remiančių įvardžių bevardės giminės formos tai kilmę iš *tā+-i. Kiek kitaip pastarojo įvardžio kilmę aiškina A. Rosinas (1988:183–188).

B. Stundžia (1981) nustatė, kad nemaža dalis lietuvių kalbos (i)o kamieno daugiskaitinių oksitoninio kirčiavimo vietovardžių (ypač vakarų aukštaičių ir žemaičių tarmėse) kilę iš baritoninio kirčiavimo ā ir ē kamieno asmenvardžių (pvz.: Burbai: Būrba, Lapiai: Lāpė). Jis mano, kad jie galėtų būti kuopinės kilmės, nes kai kur tarmėse oksitoninėmis asmenvardžių (i)o kamieno nom. pl. formomis su -(i)ai pažymimas šeimos, giminės vardas (pvz.: dveji, treji Dūdai, Gudeliai ”dvi, trys Dūdōs Gudėlio šeimos”). Be to, tarmėse kartais kuopinę reikšmę turi bendriniai daiktavardžiai su -(i)ai (pvz.: liepai ”liepynas” Št: liepa, liepos; siuvėjai ”siuvėjų šeimyna” Ldvn; Jrb: siuvėjas, siuvėjai). Tuo remiantis daroma išvada, kad lietuvių kalboje, be paprastosios daugiskaitos, kadaise egzistavusi ir kuopinė daugiskaita, kilusi iš senųjų kuopinių pavadinimų su *-ā-/-ə-. Panašią hipotezę anksčiau kėlė ir J. Otrębskis (GJL III 28).

M. L. Palmaitis (1989:126–128) lie. liepai ”liepynas” tipo formas susiejo su pr. Stat Gennai ”tos moterys” (die Weiber) III 93₁₂ ir atitinkamomis nom. pl. formomis graikų ir lotynų kalbose (pvz.: gr. χώραι, lo. terrae). Pasak jo, jos esančios ne naujadarai, kaip manė ankstesni tyrinėtojai, o archaizmai, kilę iš kuopinių pavadinimų su *-ā-. Be to, jis teigia, kad tiek įvardžių, tiek ir o kamieno vardažodžių nom.pl. formos su *-ei/-oi (pvz.: lie. jie, vilkai) išsirutuliojusios iš neutralią kuopinę reikšmę turėjusių prieveiksmių, plg.: lie. gerai, namie, pr. labbai ”gerai” (wol) III 49₁₆, bitai ”vakare” (Abends) III 77₂₃, sl. dobre ”gerai”, gr. οἴχοτο ”namie”.

Således blir det allt tydligare att former av nom.pl. i östbaltiska språk med -ai (eller åtminstone en del av dem, särskilt pluralformer, t.ex. lit. linai, lett. lini) kan ha uppkommit ur kollektiva benämningar med *-ā-/-ə- eller ur andra former av kollektiv karaktär. Detta stämmer överens med den länge framförda hypotesen att det ursprungligen inte fanns morfologiska pluralformer i det indoeuropeiska urspråket; de bildades senare, framför allt ur kollektiva benämningar med bildningssuffixet *-ā-/-ə- (Schmidt 1889; Meillet 1934:291–292; Тронский 1946; Lehmann 1958:189 tt.; Гамкрелидзе, Иванов 1984:281–283 m.fl.).

Bildningssuffixet *-ā- lade grunden till uppkomsten av flera avledningssuffix i litauiska

181

språkets suffix -(i)ava, -auja, -(i)uva, möjligen -ija, och delvis -o-jas, -o-tas.

-(i)ava

Med suffixet -(i)ava, som är karakteristiskt för baltiska språks hydronymer och ortnamn (Vanagas 1970:101 tt. su lit.), har flera kollektiva benämningar bildats, t.ex.: brolavà Užp; Str; Ds, broliavà ”bröder och systrar” Dgls (LKŽ I² 1069), gõniava ”hjord, flock, mängd” J; Upn; Užv (III 482), šašavà ”grupp av små barn” Ml (XIV 537), šiukšlavos ”skräp, sopor” Rmš (XIV 928), šunavà ”grupp av hundar, busar eller elaka människor” Švnč; Ml; Dv; Slk; Str; Lbv (LKŽ XV 354), velniavà (belagt sedan WP 156). Suffixet -(i)ava utvecklades ur stamfinalt eu/ou/u, utvidgat med former av ā-stammen (ŽD 381; Мажюлис 1967:39—41).

-auja

En nyare variant av suffixet -ava, -auja (ŽD 88—89), förekommer i NC i indaujã (LKŽ IV 105—106), šunaujã ”grupp av hundar, busar eller elaka människor” (XV 352, jfr šunavà), vilkaujà ”plats där det finns många vargar, kall plats” (Senkus 1972:150).

-(i)uva

Su priesagos -(i)ava apofoniniu variantu -(i)uva (Мажюлис 1967:40—41) padarytas NC velniuvà ”velniai; velnias; velniškas darbas” (plg. velniavà), paplitęs vakarų aukštaičių ir žemaičių tarmėmis pagristuose XVI—XVII a. raštuose, ir tarminiai vediniai: broliuvà Trg, bróluva ”broliai ir seserys” Ktk (LKŽ I² 1072, plg. brolavà), sesiuva ”seserija” Dgls (XII 438).

-ija

Suffixet -ija är det viktigaste medlet för bildning av kollektivbeteckningar i litauiskan. Avledningar av denna typ betecknar oftast en grupp personer och gruppen som helhet, t.ex.: i äldre skrifter NC raitelija ”ryttare, deras samlade grupp” Lex 71; C I 425; N; [K]; LL 57.

Emellertid började avledningar med -ija redan för ganska länge sedan beteckna ansamlingar av växter eller andra naturföremål på en och samma plats (liksom avledningar med suffixen -ynas, -ynė, se s. 183—185). Således finns avledningen ąžuolijà ”ekskog” redan belagd i K. Sirvydas ordbok SD¹ 19 (även Ds; Tvr; Grg; Dglš; Dsn; Prng — LKŽ I² 535). Numera finns sådana avledningar främst i den samogitiska dialekten, t.ex.: grybijà ”plats där det finns många svampar” Šts (även Mrc — LKŽ III 584), išlynijà ”mark intill lermarken, lermark” Užv (IV 206), kerpijos ”plats där det växer många lavar” Šts (V 619), lapijà ”plats där det finns många löv” Tv (VII 148), lazdijà ”plats där det växer hasselbuskar” Grg (VII 213), lenkijà ”plats med många sluttningar, sänkor” Varn (VII 614), liūnijà ”kärr, kärrmark” Šts; Kal (VII 614), molijà ”lerjord, lerig mark” Trk; Slnt; Užv; Kv; Vvr; Vkš; ”lerig havsbotten” Plng (VIII 337), rūdijà ”järnmalmsmark” Kv; Šts; Brs; ”malmfyndighet” S.Dauk (XII 707), smiltijà ”sandmark” Grg (XIII 184).

Avledningen uošvijà, som är vitt spridd i dialekterna, har betydelsen ’plats’. I vissa dialekter används avledningen seniūnijà ”byområde som administreras av en seniūnas” Grz; Grv (LKŽ XII 395). Det är möjligt att följande avledning kom från dialekterna in i skriftspråket

182

också avledningen karaliją. V. Krėvė noterade i ”Patar­lėse ir priezodžiuose” följande mening från Nedzingė: Aklų ir kurčių karalija žaibo ir perkūno nebijo. I de dialekttexter av A. Baranauskas som F. Specht gav ut är avledningen valstiją belagd i betydelsen ”län” BM 24. Under 1800-talet och i vissa senare skrifter används avledningen i betydelsen ”stat”. K. Būga (1958:113) föreslog att avledningen valstiją skulle beteckna en ”statsunion”. På så sätt uppstod den numera etablerade termen Jungtinės Amerikos Valstijos (Dambriūnas 1960; 1966).

Med utgångspunkt i dessa folkliga avledningar började man, i takt med att det litauiska standardspråket växte fram, även bilda andra administrativa termer med suffixet -ija. Avledningen vyskupiją används redan i 1700-talets skrifter från Lill-Litauen (Būga 1958:545; Skardžius 1960:19). Avledningarna kunigaikštiją, urėdiją, viešpatiją härrör troligen från S. Daukantos penna. Redan i A. Juškas ordbok finner vi även avledningen vaivadiją. I standardspråket används numera ytterligare några avledningar av denna typ, t.ex.: eiguliją, girininkiją, naujasėdiją, tėvoniją (DaiktvDr 401; Keinys, 1975:52).

Kollektivbeteckningar med suffixet -ija har motsvarigheter i många besläktade språk (Brugmann 1966:647; Hirt 1927:176; Meillet 1934:285; Lohmann 1932:12 m.fl.). Således motsvarar litauiska broliją ”bröder och systrar” Vst (LKŽ I² 1070) ungefär slaviska *brat(r)ьja ”bröder” och grekiska φρᾱτρίᾱ ”släkt, ätt; brödraskap”. Affixet *-(i)jā- kan emellertid vara sekundärt och ha uppstått när bildningsändelsen *-ā- fogades till ett stamfinalt i; jfr litauiska hydronymen Kirmiją Al: kirmis ”mask”, sanskrit kul’yā ”bäck, ström”: *kuli- (rekonstruerat med stöd av hydronymen Kuli-šā, besläktad med litauiska kūlis ”sten”, se Schmid 1990), liksom grekiska φρᾱτρίᾱ och φρᾱτρά.

Avledningar med *-(i)jō-

-ijas

Att avledningar med *-(i)jā- kan ha sitt ursprung i äldre kollektiva beteckningar med *-ā-, snarare än i adjektiv med *-(i)jō-, framgår bland annat av att adjektiv med affixet *-(i)jō- nästan har försvunnit i de baltiska språken (ŽD 80; LVG 276—277), medan kollektiva beteckningar med *-ij̄ā- är produktiva. Å andra sidan är affixet *-(i)jō- sannolikt också av sekundärt ursprung, och har uppkommit genom att i-stammar (eller andra former på -i) byggts ut med o-stamsformer (Benveniste 1935; Wackernagel, Debrunner 1954:816 med litt.) eller genom sammanblandning av i- och o-stammar (jfr Mažiulis 1970:152).

I slaviska, germanska och indo-iranska språk bildas kollektiva beteckningar ofta med affixet *-(i)jō-. I de baltiska språken finns däremot mycket få avledningar av denna typ.

I litauiskan har endast LC galvijai tydligen den rena suffixformen -ijas; ordet är besläktat med sl. *(po)golovъje ”antal boskap” (Мартынов 1973:24).

-ojas, -ynojas

I dialekterna finns bara några få kollektiva beteckningar med suffixet -ojas, t.ex.: liepėjas ”lindlund” V.Krėv (LKŽ VII 426), riešutojas ”hasselskog” Kč; Vvs (jfr även riešutojis Lzd; Sn — LKŽ XI 580), samanojai ”mossruskor som läggs mellan

183

stockarna” B.Sruog; Pn (XII 90).

I den samogitiska dialekten förekommer också avledningar med det dubbla suffixet -ynojas, t.ex.: balunojas ”videbestånd” Plng (I² 596), beržynojas ”björkskog” Užv (I² 777), kelmynojas ”stubbeområde” J; Ms; Slnt (V. 525), žuvynojas ”damm där fisk föds upp” S.Dauk (jfr žuvynas ”detsamma” J).

I lettiskan finns betydligt fler motsvarande avledningar med -ājs, t.ex.: bērzājs ”björkskog”, smiltājs ”sandmark” (LVG 284).

I suffixet *-ā-io- döljer sig sannolikt den kollektiva beteckningarnas ordbildningsändelse *-ā-, utbyggd med det adjektiviska affixet *-io-, jfr lit. álksna och lett. álksnājs ”alskog”.

-roje

Suffixen -ojas-varianten -roje har NC āpušroje ”aspdunge” Prk (LKŽ I² 276), jfr. aspig, aspdunge (s. 186).

Avledningar med *-no-

-ynas

Avledningar med suffixet -ynas betecknar oftast samlingar av växter eller andra naturföremål, mer sällan av levande varelser på en och samma plats. Sådana avledningar är vanliga redan i de gamla skrifterna; jämför avledningarna belagda i K. Sirvydas ordbok: ąžuolynas ^SD¹ 19; SD³ 45, avietynas ^SD³ 162, mirtynas ”myrtenträdgård” 175, pušynas ^SD¹ 12; SD³ 21, 30, 414, ropynas ^SD³ 395, rožynas 383, skrudėlynas ”myrstack” SD¹ 83, žolynas 13, žolynynas SD³ 32.

Avledningar med suffixet -ynas har inte bara kollektiv betydelse utan även lokal betydelse. Den senare betydelsen framträder särskilt tydligt hos avledningar som bildats:

a) från vissa substantiv med suffixet -het (eller -a), t.ex.: gilumynas ”djup plats” Nč (LKŽ III 304), klampumynas ”sumpig plats” Mrs; Trak; Kb; Rud (VI 958), tankumynas (vida spridd);

b) iš būdvardžių, pvz.: klampynas ”klampi vieta” Ns 1851,2; Vkš; Rm (VI 955), tankynas ”tankumynas” Rmš; Pn; Ms; Sln (LKŽ XV 811).

Därför klassificerar vissa forskare med full rätt dessa avledningar som platsbeteckningar ur ett synkront perspektiv (DaiktvDr 396—397; Vidugiris 1969:155; Keinys 1975:50—51; Range 1977:129). Historiskt är de emellertid stelnade kollektiva beteckningar (ŽD 266—267; GJL II 199). Detta visas av avledningen stjärnhop, som har bevarat den rena kollektiva betydelsen (belagd sedan DP 542a₅). Dessutom bildas gärna nya kollektiva beteckningar i standardspråket med suffixet -ynas, t.ex. röstsamling, ljudsamling, tarmar osv. (DaiktvDr 419—420; Keinys 1975:52—53).

Kollektiva beteckningar med suffixet -ynas härstammar från sammansatta adjektiv som blivit substantiv med *-ī-no- (jfr lit. blå, fornsl. zvěrinъ, lat. ferīnus ”som hör till ett vilt djur”, lat. fiberinus, fornhögty. bibirin ”som hör till en bäver”, se Brugmann 1906:274 ff.). Substantiveringen av avledningar av denna typ och deras övergång till kollektiva beteckningar började ganska tidigt. Kollektiva beteckningar med *-īno- finns nämligen inte bara i baltiska språk, utan även i slaviska och delvis i latinska språk (Brugmann 1906:278, 649; Lohmann, 1932:15). De litauiska avledningarna med suffixet -ynas har särskilt nära motsvarigheter i slaviska avledningar med -ina,

184

som också ofta betecknar skogar, jfr lit. beržynas och sl. *berzina ”björkskog” (Slawski 1974:121, 123).

-yna

Kollektivbeteckningar med suffixet -yna, som direkt motsvarar sl. -ina, är mycket få i litauiskan. En sedan länge allmänt spridd avledning är šeimyna (men jfr pr. šeimin’s ”familj” (Gesinde) III 834 och delvis f.sl. sěminъ ”som tillhör familjen, slav”). Övriga är mycket sällsynta, t.ex.: molyna ”lerområde” N; ”lergrop” MŽ; N, pusnyna ”snödriftsområde” R; MŽ, pušyna ”tallskog” MŽ; N; N 336; RD 76, rūdynā ”torvmosse” RB Ez 47,11; MŽ; N; K, sąslavōnos ”sopor” JV 40; NdŽ.

Det är möjligt att avledningar av denna typ också förekom i fornpreussiskan, jfr ortnamnet Spandyno (Gerullis 1922:253).

-ynė

Med det nya paradigmatiska varianten -ynė av suffixet -ynas/-yna, som uppkom genom produktiviteten hos ē-stammen, bildas oftast substantiviska avledningar med liknande betydelse som de med suffixet -ynas. De har länge varit typiska för den västaukštaitiska dialekten. I 1600-talets ordbok från Lill-Litauen, Lexicon Lithuanicum, finns det till och med fler substantiviska avledningar med suffixet -ynė (7) än med suffixet -ynas (5): klampynė 85a, kadagynė 102a, elksnyne ”alskog” 30, drebulynė ”aspdunge” 33, beržynė ”björkskog” 18, ąžuolynė ”ekskog”, skroblynė ”avenbokskog” 27. K. Sirvydas, från den östra regionen, har däremot i sin ordbok bara en avledning av denna typ, kelmynė SD¹ 51.

Platsbetydelse är typiskare för avledningar med suffixet -ynė än för avledningar med suffixet -ynas. F. Kurschat skiljer tydligt mellan betydelserna hos dessa ordbildningstyper i sin litauisk-tyska ordbok, jfr karklynas ”en samling stående videbuskar” och karklynė ”en stor plats bevuxen med videbuskar”, nendrynas ”en samling stående vass, en vassbevuxen damm” och nendrynė ”ett vassbestånd, en plats där det finns mycket vass”, riešutynas ”en hasselsnårskog eller en samling hasselsnår” och riešutynė ”en stor plats bevuxen med hasselbuskar”, skroblynas ”en liten avenbokskog” och skroblynė ”en plats bevuxen med avenbok”. Endast i beskrivningen av betydelsen hos avledningen pušynė anges här att den betyder samma sak som pušynas.

Dessutom bildas något fler platsbeteckningar av adjektiv med suffixet -ynė än med -ynas i aukštaitiska dialekter. Förutom de allmänt spridda avledningarna klampynė, tankynė, som har motsvarigheter med suffixet -ynas, används även följande avledningar i dialekterna: dykynė ”mager åker” Bsg; Brt (LKŽ II² 537), gūžynė ”djup plats” Kt (III 299), sausynė ”torväng” Rk (XII 217), slapynė ”våt plats” Dbk; Vžns; Sdk; Rk; Ggr; Ds; Prng (XIV 1019). I kapsiska och zanaviska dialekter betecknar avledningar med suffixet -ynė, bildade av personnamn, ofta platser där människor bor eller har bott, t.ex.: Dubickynė ”plats, gård där Dubickas bodde”, Glytynė ”plats där Glytas bodde” m.fl. (Senkus 1972:168).

I den samogitiska dialekten används allmänt avledningen patalynė, som har bevarat sin rena kollektivbetydelse. Däremot finns det här mycket få substantiviska platsbeteckningar med -ynė. V. Vitkauskas dialektordbok över dunininkai-dialekten (DünŽ) innehåller till exempel bara fem avledningar av denna typ: maurynė, varputynė, motinynė ”moderns gård”,

185

kėsynė ”kemsynė” (vid sidan av 47 motsvarande avledningar med suffixet -ynas). Enligt B. Vanagienė förekommer de sällan även i den nordliga delen av den samogitiska dialekten, i trakten kring Mosėdis. Å andra sidan är benämningar på maträtter, främst soppor, med suffixet -ynė vanliga i den samogitiska dialekten, t.ex.: bulvynė ”potatissoppa”, burokynė, lapynė ”rödbetssoppa”, kopūstynė ”kålsoppa”, kiaušynė ”äggröra” osv. (LKA I Žemėl. nr. 29. P. 83—84; III Žemėl. nr. 125. P. 138—139), vilka också kan ha utvecklats ur kollektivbeteckningar.

Tydligen konkretiserades kollektivbeteckningar med suffixet -ynė på olika sätt i de aukštaitiska och samogitiska dialekterna. I den aukštaitiska dialekten (särskilt den västliga) fick de en betydelse av plats. Detta kan ha påverkats av beteckningar för platser där handlingar utförs, med det homonyma suffixet -ynė (troligen utvecklat ur -inė under inflytande av verb med suffixet -yti, jfr DaiktvDrR 64, 214). I den samogitiska dialekten började däremot avledningar med suffixet -ynė beteckna maträtter.

-iena

I litauiskan finner vi bara ett fåtal kollektivbeteckningar med suffixet -iena, t.ex.: mergiena Trgn, mergiena ”flickor” Al, moliena ”lerjord” Lzp; LT III 512(Bs); LTR(Upn); Sn (LKŽ VIII 27, 337), rašiena Šl; Plv; Užp (XI 341). Även platsnamn på -iena som betecknar platser där odlade växter har vuxit kan vara av kollektiv karaktär, t.ex.: agauñiena, bulviena, kopūstiena osv. (ŽD 288; DaiktvDr 400). Köttbeteckningar med det homonyma suffixet -iena har ett annat ursprung, t.ex.: aviena, jautiena osv. Dessa är beteckningar för bärare av egenskaper (nomina attributiva).

Fler kollektivbeteckningar bildas i lettiskan med motsvarande suffix -iens, -iena, t.ex.: eglienas ”granskog”, cielmiens ”stubbeområde”, skā̄dzīena ”spånområde” (LVG 322—324; BKGF 79; MLLVG I 132, 137). Däremot finns det inga kollektivbeteckningar med *-īno- alls i lettiskan.

-ēna

Avledningen mergiena har i den samogitiska dialekten en variant med -ēna mergēna ”flickor” Grg (LKŽ VIII 27), jfr aukštaitiska aviena och samogitiska avēna, aukštaitiska jautiena och samogitiska jautēna osv.

-ainė

Även följande dialektala avledningar med suffixet -ainė kan vara av kollektiv karaktär (en apofonisk variant av suffixet -iena från urindoeuropeiska *-eino-/-oino-): diršainė ”bröd med kli” JR 39 (jfr diršainis,-ė ”kliblandad” S.Dauk; Skr — LKŽ II² 584), rataine ”skjul för förvaring av vagnar och andra föremål” Vaižg; Tl (XI 237).

I lettiskan bildas rikligt med kollektivbeteckningar på -aine, t.ex.: eglaine ”granskog”, alsknaine ”alskog” (LVG 327; MLLVG I 86—87).

Kollektivbeteckningar med det adjektiviska suffixet *-eino-/-oino- förekom också i fornpreussiskan. Detta framgår framför allt av avledningen seweynis, det vill säga suveinis ar svainis ”svinstia” (Sewstal) E 229 (jfr lat. sūs, gr. ūs och lett. suvêns ”galt”, fornkyrkoslav. svinъ ”gris”, se Trautmann 1911:425—426; SV 46, 246; Mažiulis 1981:279) och delvis också av ortnamn, jfr fornpr. Alkayne, Alkeyne och lit. alkas, lett. ēļks, got. alhs ”tempel”, fornpr. Zanseynen: sansy ”gäss” (Gans) E 719 m.fl. (Gerullis

186

1922:252).

-ina

Adjektivsuffixet -ina har NC kaimina ”hög, skara” J.

-inė

Endast något enstaka avledningsord med det nyare suffixet -inė kan delvis hänföras till kategorin kollektivnamnsbildning: kāpinės (belagt sedan R; MŽ II 76), kopūstinė ”kålsnår” Nč (LKŽ VI 357), krūminė ”buskage” Tvr (VI 699), kupstinė ”plats med tuvor” Rdm (VI 936), pātalinė ”sängkläder” Mrj) (IX 602), malkinė ”vedtrave” S.Dauk; Sk; ”hög av hopkastade föremål” J; Škn; Šd (VII 801).

Avledningsord med -inė har dock oftast en tydlig lokal betydelse (se s. 190).

Avledningar med *-to-

-ta

Med suffixet -ta, som har utvecklats direkt ur det indoeuropeiska adjektivsuffixet *-to-/-tā-, bildas NC béržta ”björkdunge” J; Š (jfr även varianten béržtva I).

-(r)otas

Den avledda suffixformen -(r)otas förekommer i endast några få kollektiva namn, t.ex.: alksnōtas ”alkskog” J I 96, apynōtas Kv; Rt; Šdv, apvynōtas ”humleträdgård” J; JD 219, apušōtas J; Kp; Ds; Pg, apušrōtas ”aspdunge” J; Krž; Kv; Ms; Brs; Užv; Gl, beržōtas ”björkskog” Jd; Srv; Pc (LKŽ I² 105, 218, 277, 283, 778).

Pasak K. Būgos (1958:160 tt.), kuopinės kilmės yra ir kai kurie baltų kalbų vietovardžiai, pvz.: lie. Apušotas, Liepalotai: liepālė, Pušalotas: pušālė, pr. Rickayot: rikijs ”viešpats” (Herr) III 371².

Denna typ av avledningar kan ha uppstått genom att suffixet -tas fogades till kollektivnamn med den äldre avledningsändelsen *-ā-, jfr alksnōtas och alksna/alksnā (se s. 179), liksom beržōtas och béržta.

-ytė

I vissa öst- och västaukštaitiska dialekter har avledningar med suffixet -ytė samma betydelser som avledningar med suffixen -ynas, -ynė, t.ex.: alksnytė ”alkskog” J; Šd; Rs; Pg; Klov; Rgv (LKŽ I² 105), ąžuolytė ”skog med unga ekar” J; Kp; Rm; Grk (I² 535–536), beržytė Rm; Rgv, beržytė ”skog med unga björkar” Rs; Grk (I² 777), eglyte ”granskog” J I 694, karklytė ”plats bevuxen med vide” Rgv; Rm (V 294), kelmytė ”stubbdunge” Grk; Kp; Dl (V 526), kemšytė ”starrbevuxen äng” Vdšk (V 564), lazdytė ”plats där hassel växer” Ėr (VII 214), liepytė ”lindbuskar” Rgv (VII 426), molytė ”lermark” Kur; Ėr (VIII 340), nendrytė ”vassbevuxen plats” Rm (VIII 655), samanytė ”mossbevuxen plats” Ėr (XII 90). Hydronymerna Beržytė Bsg, Javytė Btg, Kelmytės Vad, Žilvytė Šlv har uppstått ur avledningar av denna typ (Vanagas 1970:44).

Med utgångspunkt i ortnamnen Apsitė, Kelmitė, Žvirgždītė och liknande antar man,

187

att det tidigare även i lettiskan har funnits kollektivnamn med motsvarande suffix -īte (LVG 388; BKGF 97).

Vidare kan avledningar av denna typ sättas i samband med germanska kollektivnamn med suffixet -ide (<*-īt̄io-), t.ex.: medellågtyska pfūogide ”ett par plöjoxar”, geveterīde ”föräldrar” (Meid 1967:149). Med suffixet *-īt̄io- (<*-īto-+*-i̯o-), vars reflexer, förutom i de baltiska och germanska språken, även finns i de slaviska språken, bildades ursprungligen sannolikt beteckningar för bärare av egenskaper (nomina attributiva). Senare fick de också andra betydelser, däribland en kollektiv betydelse (aut. 1991:18–19).

Avledningar med *-men-

-menė, -mė

Kollektiv betydelse har ibland egenskapsbeteckningar med suffixen -menė, -mė, som har uppkommit ur *-men-, t.ex.: mažmenė ”små föremål” BM 433; Trgn (vid sidan av ”barndom, spädbarnstid” Dkšt; Aps — LKŽ VII 978), smulkmė ”små barn” J; Žem; Užv; Vkš; ”mindre husdjur, djur” S.Dauk; Slv; Krkl; Up; ”obetydliga, obemärkta människor” Štk (XII 221).

-(i)uomenė

I aukštaitiska dialekter används kollektiva beteckningar med suffixet -(i)uomenė, t.ex.: kar(i)ūomenė, didūomenė, jaunūomenė och så vidare (LKA III Žemėl. nr. 126. P. 139—140).

P. Skardžius (ŽD 237) ansåg att detta suffix hade uppkommit ur adjektivsuffixet -uom-, utvidgat med suffixet -enė. Så förband han avledningen didūomenė med avledningen didūomis ”storman”, belagd i S. Daukantas skrifter, liksom K. Būga (1959:338); avledningen tikrūomenė ”de verkliga människorna” förbinds i Grz med preussiska starintickroms ”strängt rättvisa” (eueriger) III 371₃. Detta är dock ganska tvivelaktigt, eftersom suffixet -uom- i litauiskan tycks förekomma endast i två avledningar: det nämnda didūomis och visuomis ”universell”, vilka endast är kända från S. Daukantas skrifter. De kan därför vara nybildningar. Dessutom bildas inte kollektiva beteckningar på litauiska med suffixet -enė.

Įtikinamesnė atrodo J. Endzelyno (1979:408—409) hipotezė, pagal kurią lietuvių kalbos priesaga -uomenė kildinama iš *-ōmen- (*-men- varianto) ir siejama su tos priesagos vediniais germanų kalbose, plg. go. dat.sing. aldōmin ”senatvei”, s.angl. ealdom ”pagarba seniesiems”. Šį požiūrį remia ta aplinkybė, kad kai kurie priesagos -uomenė vediniai rytų aukštaičių tarmėje turi išlaikę ypatybės reikšmę, pvz.: jaunūomenė ”jaunystė” Ds (LKŽ IV 315), mažūomenė ”vaikystė” Ds; Str; Švnč; Tvr; Brsl (VII 978, plg. mažmenė). Tai leidžia laikyti priesagą *-ōmen- priesagos *-men- variantu, su kuriuo iš pradžių buvo daromi ypatybių pavadinimai ir tik vėliau, jau lietuvių kalbos dirvoje imta daryti kuopinius pavadinimus.

Suffixet -uomenė har flera varianter i dialekterna.

-(i)ūmenė

I den samogitiska dialekten och i vissa aukštaitiska talspråksvarieteter används i stället för suffixet

188

-(i)uomenė används -(i)ūmenė, jfr. kar(i)ūomenė och kar(i)ūmenė, didūmenė och didūmenė, jaunūmenė och jaunūmenė (LKA III Žemėl. nr. 126. P. 139—140). Detta suffix utvecklades ur *-ōmen- genom att vokalen *-ō- blev kortare (Vitkauskas 1977:103).

-(i)ūmenė

Sannolikt uppkom varianten -(i)ūmenė av suffixet -(i)uomenė/-(i)ūmenė genom påverkan från suffixet -umė (eller -umas, -uma). Den mest spridda avledningstypen är kar(i)ūmenė (framför allt i trakten kring Kaišiadorys, Jieznas och Stakliškės). De övriga är mycket sällsynta, t.ex.: didūmenė (kring Kupiškis), didumenė Lkm, mažūmenė Pnd, mažumenė Mlg (LKA III Žemėl. nr. 126. P. 141).

-(i)uominä, -(i)ūminä, -(i)uminä

I vissa dialekter (särskilt i östlitauiska) förekommer vid sidan av suffixen -(i)uomenė, -(i)ūmenė varianterna -(i)uominė, -(i)ūminė, t.ex.: kar(i)ūominė, kar(i)ūminė; jaunūominė; varguominė; visuominė, visuūminė (LKA III Žemėl. nr. 126. P. 140). Ännu mer sällsynt är varianten -(i)ūminė av suffixet -(i)ūminė, t.ex.: karūminė Drs; VIkv; Ndz; Žž, karūminė Mnj (LKŽ V 349; LKA III Žemėl. nr. 126), diduminė Rmš, mažūminė Rmš; Lb, jaunum inė Lb (LKA III 141). V. Grinaveckis (1977:75—76) menar att -(i)uominė uppkom när den obetonade vokalen e övergick till vokalen i i en omgivning med heterosyllabiska konsonanter m, n. Dessa suffix kan vara en svagare grad av vokalväxling hos de motsvarande suffixen -(i)uomenė, -(i)ūmenė, -(i)ūmenė, jfr. lit. akmuo, akmenas och akminas Krž; Krš; LT I 48, akmina WP 47 (LKŽ I² 82), lett. akmens och akminis ”sten”, fornkyrkoslav. камъние bredvid камение ”stenar” (Brugmann 1906:233—234), likaså lit. edmenė, édmenys ”mat, måltid”, lett. edmenis, edmanis och edminis ”bete, lockbete”, lit. juosmuo, juosmenys, lett. juosmenis och juosminis ”midja, länd”, lit. lekmenė, lett. lekmenis och lekminis ”träsk, sankmark”, lit. skiemuo, lett. šķiemenis och šķieminis ”öppning för skytteln att passera vid vävning; ribba som läggs på vävstolen”, lit. tešmuo, lett. tesmens, tesmenis och tesminis ”juver” m.fl. (Urbutis 1981:187).

-uomė

Förmodligen uppkom suffixet -uomė genom kontamination av suffixen -uomenė och -umė, jfr. did(u)omė ”did(u)omenė” Ad (LKA III 140), jaunūomė ”jaunuomenė” Grz (LKŽ IV 314), mažūomė ”barndom” Ad; Krc; Jnšk (VII 978) och didumė, jaunumė, mažumė.

Avledningar med andra affix för egenskapsbeteckningar

Ibland får även egenskapsbeteckningar av andra avledningstyper kollektiv betydelse:

-umas: jaunumas ”ungdom” BB Ps 48,15; 78,63; Vln 47₁₇; DP 413₁₂, 587₆, tikrumai ”de närmaste släktingarna” Srv (ŽD 213), žalumas ”gräsmarker” Pžsl; Kp (LKŽK);

-uma: diduma ”diduomenė” Pg (LKŽ II² 485), jaunuma ”ungdom” Grv (IV 313), senuma ”gamla saker” Lz (XII 410);

-umė: didumė ”storhet, kollektiv” Lkm (LKA III 140), jaunumė ”ungdom, kollektiv”

189

NS 456, 522, 1288; BM 24; On; Al; Rk; Svn; Ldk; Vdn; Nmj (LKŽ IV 313; LKA III 140), mažumė ”minoritet” Bt ApD 26,29; Brs; Ds; Rk; Lkm; Gdr; Lzd (LKŽ VII 978; LKA III 140);

-imas: jaunìmas (utbrett sedan skriftlighetens början), mažìmas ”små barn” Arm (LKŽ VII 969), senìmas ”gamla människor” Brt; Skp; Srj; Mrs; Dv (XII 390);

-imė: jaunimė ”ungdom” A.Baran; O; Kp; Pnd (LKŽ IV 310);

-yba: kunigýba ”prästerskap” J;

-ybė: draugýbė ”gemenskap” MT 1916; SE 1327; ”vän, sällskap” PK 80; MP 205; LzP, kunigýbė ”prästerskap” J; LL 55, ponýbė ”herrskap, adel” J; M.Valanč; Žem; Užv; Slnt; Pln; Brs; Rmč; Lnkv; Lg (LKŽ X 428), vyrýbė ”manskap” Vb (Būga 1958:544);

-ysta: bendrystà ”sällskap” DP 449₂₂, 513₄₃, 578₄₁, žydysta ”judar” BB PvK 3,1;

-ystė: bendrystė ”sällskap” DP 234₂₀, 351₁₁, 371₁₈, 403₂₁, krikščionystė ”kristna” Vln 1917₂₀, kazokystė ”kosacker” SD³ 126;

-atis: šeimatis ”familjefolk” DP 464₁₃; BB Jer 20,6; Job 19,15; J; NdŽ; KŽ;

-astis: bažmastis ”mängd, myckenhet” J, bjaurastis ”fula, elaka ord” Ds (LKŽ I² 795);

-iškė: jauniškė ”ungdom” BP I 169₁₇; K; Up; Kv; Pgr; Šll; Trg; Erž (LKŽ IV 312; LKA III 140);

-ovė: bendrovė ”familj, släkt; sällskap” J; JR 90, 82;

-ė: draugė ”gemenskap; sällskap; grupp, hög; familj; hushåll” (i äldre skrifter hade bildningen draugė, utöver dessa betydelser, även egenskapsbetydelsen ”vänskap” LKŽ II² 655–656; men de kollektiva betydelserna är sannolikt också gamla, jfr lett. dràudze ”gemenskap, grupp, hög” ME I 491), linė ”flera linstjälkar som vuxit samman till en bunt” Dkk; Užp; LTR(Dglš) (LKŽ VII 524), mòlė Vlk; Lp; Grž; Bd, molė ”mossmark” Mrs (VIII 335), tulė ”mängd, grupp, skara” (karakteristiskt för den samogitiska dialekten).

Egenskapsbeteckningar och kollektiva beteckningar står varandra mycket nära även i många andra gamla indoeuropeiska språk (Brugmann, 1906:644 ff.). Dessa ordbildningskategorier närmade sig varandra, tydligen när man, i samband med att den morfologiska ā-stammen bildades, började bilda inte bara kollektiva beteckningar utan även abstrakta substantiv med bildningsändelsen *-ā- (senare också affixet *-(i)jā-).

Substantiviska ortnamn

De diskuterade uppgifterna visar att kollektivbeteckningar (särskilt med suffixen -ynas, -ynė, -iena, -ija, -ytė) mycket ofta får platsbetydelser. Detta är en av de viktigaste drivkrafterna bakom uppkomsten av en separat ordbildningskategori för substantiviska ortnamn, som är helt ny och har vuxit fram i den litauiska språkgrunden. En viktig roll i denna process spelades av avledningar med suffixen -idė/-ydė, -udė, vilka är karakteristiska enbart för denna ordbildningskategori, samt av de slaviska språkens inflytande. I de slaviska språken började man nämligen redan före skriftens början bilda substantiviska ortnamn med suffixen -(ь)на, -(ь)ница, -isče, som härrör från adjektiviska för-

190

sagų *-ino-, *-isko- (Бошкович 1984:245—266; Range 1977 su lit.). Vietų reikšmės lietuvių kalboje gavo ir dalis ypatybių pavadinimų (nomina qualitatis).

Avledningar med suffixen -idė/-ydė, -udė

Avledningar med suffixet -idė/-ydė, av vilka det finns omkring 20, betecknar oftast stall, till exempel: arklidė/arklydė, karvidė/karvydė, kiaulidė/kiauly­dė med flera (DaiktvDr 400—401; LKA I 50—52).

Med suffixet -udė har endast några få avledningar bildats: aludė (betydelsen ”öltäppa” beläggs redan i SD³ 106, 269; R II 74), pašarūdė ”plats där foder läggs i ladan” PnmR (LKŽ IX 559), pelūdė (beläggs redan i SD³ 299).

Suffixen -idė/-ydė och -udė har uppkommit ur roten till verbet dėti (<*dhē-) (Prellwitz 1897:94; Specht 1936:95; Fraenkel 1936:204; LEW 92; ŽD 100—101; GJL II 268—269; Bammesberger 1973:35; Urbutis 1978:159 ff.).

Avledningar med suffixen -inė, -inis

-inė

Med det adjektiviska suffixet -inė bildas ganska många ortnamn. De betecknar oftast ett kärl eller ett utrymme (DaiktvDr 398). Avledningar av denna typ finns redan i äldre skrifter, till exempel: avinė ”fårhus” SD¹ 117; SD³ 278; SP I 216, druskinė SD³ 106; Lex 144; C II 360, pašoginė ”ett skjul uppfört intill ekonomibyggnader” Lex 74; C II 400, rūbinė SD³ 433, vyskupinė ”biskopsdöme” C I 357; Krz; S.Dauk; N.

Ort-/platsnamn med ett liknande suffix -(b)n’a i närliggande öst- och västslaviska språk kan ha påverkat deras uppkomst; jämför pol. owczarnia ”fårhus”, ry. конюшня ”stall” (Бошкович 1984:250 ff.; Sławski 1974:138—139).

-inis

I vissa dialekter betecknar även substantiverade adjektiv med suffixet -inis platser, t.ex.: kiaūlinis Skdt; Ds; Vdn; Mrc, kiaulinis ”svinstia” Ktk (LKŽ V 69; LKA I 52), vištinis Mrc, vištinis ”hönshus” Drsk (LKA I 52), bar kštinis Sk; Grz; Gšč, bar kštinis ”tunna för syrning av kål” Žg, girin is ”tunna för att göra kvass och öl” On (LKA I 70), šaukštinis ”skedställ” Vlk (LKŽ XIV 566).

Avledningar med suffixet -(i)nykas(-ė)/-ininkas(-ė)

I den samogitiska dialekten och i vissa aukštaitiska mål bildas platsnamn ibland med suffixet -(i)nykas(-ė)/-ininkas(-ė), som är karakteristiskt för beteckningar på innehavare av en egenskap. De betecknar oftast stall, t.ex.: arklinýkas(-ė)/arklininkas ”häststall”, bandinininkas, karvinýkas/karvininkas ”kostall”, kiaulinýkas/kiaulininkas(-ė) ”svinstia”, vištinykas(-ė)/vištininkas ”hönshus” m.fl. (LKA I 50—52). Vissa avledningar av denna typ har dock också andra betydelser, t.ex.: gardinykas ”inhägnad” LTR(An) (LKŽ III 122), pelūdnykas ”agnbod” (utbrett i den östra aukštaitiska dialekten, se LKŽ IX 777), salyklinykas S.Dauk; Mit II 262, salyklininkas ”rum för torkning av malt” Lnk (XII 79), šaukšnykas

191

”litet skåp att förvara skedar i” Ob (ŽD 145), tarpininkas ”mellanrum som delar ladan i två delar” Žg; Trk; Mžk; Brs; Skr; Vlkj (LKŽ XV 896).

Det är möjligt att platsnamn började bildas med suffixet -inykas/-ininkas under påverkan av det slaviska suffixet -(b)nica (<*-inьka-), som är typiskt för platsnamn. I allmänhet kan suffixet *-inьko- (<*-ino- + *-iko-) ha bildats i de slaviska språken och först senare kommit in i de baltiska språken (aut. 1991).

Avledningar med suffix av slaviskt ursprung

-(i)nyčia

Suffixet -(b)nica har direkt gett upphov till suffixet -(i)nyčia (ŽD 357—358). Platsnamn med det senare suffixet bildades redan på 1500—1600-talen.

Särskilt många avledningar av denna typ finns belagda i K. Sirvydas ordbok. En del av dem används fortfarande i dialekterna: karvelinyčia ”duvslag” SD³ 72, kaulinyčia ”plats att lägga ben på” SD¹ 61; SD³ 123, plytnyčia ”tegelbruk” SD¹ 10, varpinyčia ”klockstapel” SD³ 59, vištinyčia ”hönshus” 110, 143. Avledningen drusknyčia ”saltlager” SD³ 115 har i andra äldre skrifter och i dialekter betydelsen ”saltkar” Lex 72a; C II 360; K; Gs; Rg; Lnk; Vvr (LKŽ II² 769), medan avledningen sūrinýčia ”ostverkstad” SD³ 400 numera i dialekterna är känd med betydelserna ”rum för förvaring av ost” Mrj; ”ostpress” Vad; VšR; ”korg för förvaring av ost” N; [K]; Krok (XIV 214). Andra avledningar har redan försvunnit: knyginyčia ”bibliotek” SD³ 137 (även Sut; A 1884,19; ”bokhandel” Lex 20a; A.Baran; ”bokhylla” K), paukštinyčia ”fågelhus” SD³ 110 (även K; J), plytinyčia ”tegelbruk” SD³ 27 (även K; J), raštinyčia ”kontor” SD³ 94 (även S.Dauk; J; K I 654; V.Kudir; ”bläckhorn” R II 352; MŽ II 471; N; ”skrivredskap” K II 169), stiklinyčia ”glas” SD³ 83 (även N); ”glasverkstad” SD³ 143 (även Q 224; R II 178; MŽ II 236; Sut; N; I; K I 548; ”skåp där glas förvaras” N; K; J).

Å andra sidan finns det i 1600-talets ordbok Lexicon Lithuanicum från Lill-Litauen endast ett fåtal avledningar med suffixet -inyčia. Förutom de tidigare nämnda drusknyčia, knyginyčia finner vi där även vilkinyčia ”varggrop” 107a (ordet används fortfarande i den östra aukštaitiska dialekten) och žiezdrinyčia ”sandtag” 72a (även C II 364; Krz; K; LC 1883,4).

-yčia

Suffixet -yčia, som urskiljs i ett eller annat ortnamn, kan vara en förkortning av -inyčia, jfr. karvelyčia ”duvslag” SP I 216₂₄; J och karvelinyčia, kaulyčia/kaulyčia ”låda eller plats där de dödas ben läggs” BB Job 30,24; Prng; Vkš; Brs; Slnt; Žd (LKŽ V 432) samt kaulinyčia/kaulinyčia, kiaulyčia ”svinstia” Rod (LKA I 51) och kiaulinyčia.

-inčius

Avledningen kiaulinčius ”svinstia” Ds; Arn; Kls; Knv; Rud; Dbč; Vrn; Nč; Pls; Rod (LKŽ VI 696; LKA I 51) har sannolikt bildats efter mönster av slavismen bobinčius ”kyrkoförhus” (pol. babinec), och exemplet lesinčius ”skogvaktare” (vitryska лесничий, pol. leśniczy) (ŽD 334).

192

Avledningar med avledningsaffix för egenskapsbeteckningar

-umas

Egenskapsbeteckningar med suffixet -umas får mycket sällan lokalbetydelse, till exempel: aštrumas ”vass egg” BB Job 1,15, aukštumas ”hög plats” GG 4,8; Ch 2 Moz 17,10, gilumas ”djup, djup plats” DP 1440, 154₄₂, 291₄₈, 400₂₆, 516₃ (även i senare skrifter), cėilumas ”djup, djup håla” Nmn; Drsk; Lp (LKŽ II 2 25), geltonumas ”gulaktig färg” LŽ 78, lygumas Rš, lygụmai ”jämnhet” Ktk; Dt (LKŽ VII 485).

-uma

Lokalbetydelsen hos avledningar med suffixet -uma (en paradigmatisk variant av suffixet -umas) är numera den främsta i många litauiska dialekter (särskilt högaitiska) (DaiktvDr 399—400). Endast vissa sydliga perifera dialekter utgör ett undantag; där har en betydande del av avledningarna med suffixet -uma bevarat den äldre egenskapsbetydelsen (förf., 1992). Avledningar med detta suffix som betecknar platser förekommer redan i äldre skrifter, till exempel: aukštuma DP 407₁₄, ankštuma BB 2 Sam 12,34, giluma DP 85₂₉; SD¹ 35; SD³ 11, 68, 354, lyguma (utbrett), negiluma SD³ 169, nelyguma 214, šlapuma 89, 178.

-umė

Tillfälligtvis har sällsynta suffix -umas/-uma ett paradigmiskt alternativ -umė med lokal betydelse, t.ex.: gilumė ”djup” RD 48, lygumė ”slätt” Lkž (LKŽ VII 485).

-imas/-umas

När benämningar på egenskaper med suffixet -imas/-ymas konkretiseras får de oftast betydelsen ’något som har egenskapen’, medan de sällan betecknar en plats, t.ex.: lėndrimai ”äng bevuxen med buskar” Žeml (LKŽ VII 329), margimas ”fläck, fräknar” SD¹ 121; R II 329; MŽ, pōlymas ”låg, fuktig, sumpig plats” Krsn; Sug; Lb; Ktk; ”stor skogs- eller åkerareal” Lkm (LKŽ X 416), rėtymas ”gallringsavverkning i skog” Jsv (XI 489), tuštimai/tuštimai ”skrymslen, gömställen” Q 131; Mž; K I 313; Bb 2 Mak 14,14; Švnč; Lnk; LTR(Srj); Dglš; Grv; Dbč; Db, tuštymai/tuštymai ”dets.” PnmŽ; Nm j; Gl, tuštimas ”dets.” N; K; Krsn; ”plats där det inte finns något ben” Pv, tuštimas ”skrymslen, gömställen” Šts; Dr, tuštymas ”dets.” Vs; Pls; ”hålighet, tomrum” Bsg (LKŽK).

-ima/-yma

Avledningar med suffixet -ima/-yma (ett paradigmiskt alternativ till suffixet -imas/-ymas) används i den samogitiska dialekten på liknande sätt som avledningar med suffixet -uma i den aukštaitiska dialekten, t.ex.: ankštimà ”trånghet, snävdhet” S.Dauk; M.Valanč; J; Krt; Plt; Užv (LKŽ I² 148; DūnŽ 27), aštrimà ”skärpa” Lk; Vds (LKŽ I² 342; DūnŽ 33), druktrimà ”fasthet” S.Dauk; Slnt; Pvn (LKŽ II² 754; DūnŽ 76) gilimà ”djup” Užv; Pvn (LKŽ III 29 299; DūnŽ 92), karštimà ”het plats” Užv; Vds (LKŽ V 325; DūnŽ 124), kiaurymà ”hål”

193

Užv; Varn; Vkšn (LKŽ V 707; DūnŽ 134), minkštimą ”mjukhet” Pkl; Vkš; Šts; Pvn (LKŽ VIII 229; DūnŽ 201), raudónyma ”röd fläck” Slnt (LKŽ XI 260), sausimą ”torrmark” J; Žem; Užv; Sd; Lkž; Vds (DūnŽ 316; LKŽ XII 216), siaurimą ”trånghet” S.Dauk; Pln; Als; Užv; Pvn (LKŽ XII 480), smailimą ”spetsighet” Trk; Pvn (DūnŽ 337; LKŽ XIII 89), šlapimą ”våt plats” Pvn (DūnŽ 374), tuštimą ”tom plats” J; Žem; Plt; ”bukhåla” P; LC 1878,20 (LKŽK, jfr tuštimas/tuštìmas).

-imė/-ymė

I den samogitiska dialekten och vissa aukštaitiska varieteter används avledningar med en senare ē-stamvariant av suffixet -imą/-ymą. De betecknar också ofta en plats, t.ex.: kíaurymė ”spricka, öppning” J; Pln; Šv, kíaurýmė ”vak” Vlk v; Mrs; Skp (LKŽ V 707, jfr kiaurýma), kietymė ”annan plats” S.Dauk; Slnt; Ms (V 763), laúkymė ”naturlig glänta i skogen” S.Dauk; Grg; Gl; Plt; Rt; ”vit fläck i ett djurs panna” Mrk; Rod; L1 (VII 180), márgymė ”brokig fläck, inte enfärgad” D.Pošk; J; Ms; Slnt; Ttk (VII 852–853), mėlỹmė ”blå fläck” J; Kv; Als; Kal (VII 1030), raudýme Rs (XI 249), raudónyme ”röd fläck” J; Pp; Vkš; ”röd gryning” Žem; ”hudrodnad” Šts (jfr raudónyma), rėtỹmė ”gles del av skogen” Šts (XI 489, jfr rėtymas), šlapymė ”våt plats” Šts (XIV 1019, jfr šlapimą), tuštýmė ”benfri plats, buk” Snt, tuštymė ”tom plats, ödemark” Žem; K.Bink; Antš (LKŽK, jfr tuštymas, tuštimą).

-muo, -mena, -menė, -(s)mė

Endast undantagsvis får egenskapsbeteckningar med suffixen -mena, -menė, -(s)mė, härledda från *-men-, en lokal betydelse; jämför gilmenà J I 703, gilmenė A 1885, 97; Mc och gil̃mė ”djup” S.Dauk; M.Valanč; Žem; J; Ggr (III 302), gelmė (jfr även lett. dzėlme, dzėlmenis, preuss. Gilmen, se Eckert, 1971:58); retmuõ ”en liten fläck med utglesad säd” Svn (Zinkevičius 1966:267), retmenà Žg (LKŽ 494) och retmė ”gles plats, glänta” J; Žeml; Als; Šauk (XI 493–494), rėsmė ”gles skog, gleshet” J; Vl (XI 475), plónmena ”en tunnare del av något”, stórmena ”en tjockare del av något” J I 703, lygmė ”slätt” J; Pvn; Tl (VII 477), plotmė ”tom, jämn plats” I; J; LzP; Yl; Slnt (X 313), šlopmė ”våt plats” LC 1886, 48; I.Simon; Slnt; Drb, tankmė S.Dauk; M.Valanč; Žem; J; Vkš; Kltn; Šts; Alk; Btg; Lkž; Skr (LKŽ XV 814).

-ovė

I vissa dialekter har en avledning med suffixet -ovė fått lokal betydelse: prastovė ”dålig plats” Vad; Tj (vid sidan av ”dålig, torftig vistelse” Trgn; ”dåligt arbete” Rm — LKŽ X 560); i standardspråket gäller detta avledningen tvirtovė, men i dialekterna har den också bevarat den äldre betydelsen ”fasthet” Mrj; Sd; Mrc (LKŽK); jämför även nybildningarna ramovė, šventovė (DaiktvDr 402).

194

-ysta/-ystė

Ortnamn med suffixet -ysta/-ystė uppkom i början av vår skrifttradition under inflytande från de slaviska språken.

I litauiskan har egenskapsbeteckningar sedan länge bildats med suffixet -ysta/-ystė; de tenderar inte alls att konkretiseras och betecknar vanligtvis inte platser. I de slaviska språken förhåller det sig helt annorlunda. Där bildades egenskapsbeteckningar en gång i stor utsträckning med suffixet -ьstvo. Under den skriftliga traditionens period minskade de emellertid kraftigt i antal, och många av dem fick olika konkreta betydelser, däribland en lokal betydelse (Auerbach 1973:6 ff. med litteraturhänvisningar). Så fick exempelvis den gamla slaviska avledningen *korl’evьstvo, som ursprungligen betecknade ”kungens makt”, mycket tidigt också en lokal betydelse (ЭССЯ XI 8). Efter detta mönster bildade vår skrifttraditions pionjärer den litauiska avledningen karalystą/karalystę, som redan ofta användes i texter från 1500- och 1600-talen.

Den polska termen państwo ”stat, herravälde” återgavs i äldre texter med avledningen viešpatystė DP 374₄, 542a₄₄, 586₃₈; SP II 204₁₉; SIG II 73₁₉ (den används även i senare texter) och viešpatysta DP 22₂₃, 311₂₉; MP 5, 42, 62a.

Avledningen kunigysta DP 22b₁, kunigystė hade en liknande betydelse: ”herravälde” DP 203₄₉, 526₂₈, 542a₁₅; ”furstendöme” SD³ 138 (även PrG 67(1715); VoL 74; V.Piet); jämför pol. księstwo, ry. княжество. I dialekterna betecknar däremot kunigystą/kunigystę ”livegenskap” (LKŽ VI 894).

Den nu vanliga avledningen kunigaikštystė användes sannolikt för första gången i en förordning från 1641 utfärdad av Polens kung och Litauens storfurste Vladislav: didėję Kunigąkbstę[teje Lietuvos. För den preussiska stat som uppstod ur Tyska orden används här avledningen ercikūstė: Ercikū[tes Prus[ų (PrG 58). Den förekommer också i senare texter från Lill-Litauen (Lex 21, 38a, 48a; N; K). I texter från 1500- och 1600-talen finner vi äldre varianter av denna avledning: hercigysta BB Pat 28,2, hercikysta VlnE 172₉, hercikystė Mž 93₄, hercikgystė PrG 57(1639). I dagens standardspråk motsvaras dessa av den senare nybildningen hercogystė.

Efter polska wojewodstwo ”voivodskap” bildades i början av vår skrifttradition avledningarna vaivadysta DP 484₁₅, vaivadystė SD¹ 195; PrG 57(1639); C II 202 (den senare förekommer också i senare texter).

I betydelsen ”stift” används i M. Daukšas Postilla avledningen byskuPysta (7X), medan varianten byskuPystė (5X) har den abstrakta betydelsen ”biskopens ämbete, stånd” (liksom Mž 29₉). På 1600-talet fick avledningen sin nuvarande form vyskupystė och betecknade ”biskoparnas ämbete, stånd” (SD³ 17; SIG I 76a₁₂; Q 93). Vid denna tid hade avledningen vyskupinė lokal betydelse (se s. 190); senare ersattes den av vyskupija (se s. 182). Avledningen vyskupystė i betydelsen ”stift” började sannolikt användas först av M. Valančius, som skrev verket ”Žemaičių vyskupystė”. J. Pabrėža använde för detta ändamål avledningen vyskupysta. Detta främjades av pol. bySkupstwo, som betecknar både biskopens ämbete och det område han styr.

De nämnda ortnamnen med suffixet -ysta/-ystė är alltså översättningar från slaviska språk morfem för morfem. Därigenom skiljer de sig från avledningar med suffixet -ija med samma betydelse, såsom karalija, kunigaikštija, vyskupija och liknande, vilka bildats i enlighet med litauiskans ordbildningstendenser (se s. 182).

195

-ė

Ur namn på konkretiserade egenskaper kan platsnamn av substantivisk typ med avledningsändelsen -ė ha uppstått, t.ex.: bendrẽ ”gemensam äng, gemensam åker” J; jfr (LKŽ I² 750), gylė/gylė ”den djupa delen av en sjö eller flod” (vidt spritt, belagt redan i SE 161²⁶), grūnė ”bar, dålig äng” Ilg; Skrd; Plv; Grs (LKŽ III 659), klebonė ”prästgård” Rod (VI 21), lygė ”slätt; glänta i skogen; skogsröjning” (vidt spritt; denna avledning har också betydelsen av egenskap: ”jämlikhet” Msn; ”likhet, det att något är likadant” Jz — LKŽ VII 463—464), núošalė ”avsides belägen plats” Grž (VIII 959), plynė ”slätt” R; K; Dv; ”kärr, myr” Q 515; V.Kudir; Vl; Vlkv; Jrb; Plv; Sim; Vlk (X 238).

Slutsatser

1. Kollektivbeteckningar är en mycket gammal och utdöende ordbildningskategori. Paradigmet för bildning av litauiska kollektivbeteckningar uppstod på följande sätt: a) från äldre kollektivbeteckningar med avledningsändelsen *-ā-; b) från substantiverade adjektiv med *-(i)jo-, *-no-, *-to-; c) från namn på konkretiserade egenskaper.

2. I litauiskan har äldre kollektivbeteckningar med avledningsändelsen *-ā- nästan helt försvunnit; i fornpreussiskan fanns det fortfarande ganska många av dem. Ur avledningsändelsen *-ā- kan också det mycket gamla indoeuropeiska suffixet -ija ha utvecklats — det viktigaste medlet för bildning av litauiska kollektivbeteckningar — liksom de yngre suffixen -(i)ava, -auja, -(i)uva och i viss mån -o-jas, -o-tas, med vilka kollektivbeteckningar bildas sällan.

3. I slaviska, germanska och indo-iranska språk bildas kollektivbeteckningar ofta med det adjektiviska affixet *-(i)jo-. I de baltiska språken finns däremot mycket få avledningar av denna typ.

4. I baltiska och slaviska språk, och delvis även i latin, började kollektivbeteckningar bildas med det adjektiviska suffixet *-ī-no-. I detta avseende ligger de baltiska och slaviska språken särskilt nära varandra. I litauiskan bildas nämligen skogsbeteckningar med suffixet -ynas och i slaviska språk (särskilt sydslaviska) med suffixet -ina. Det är endast formen på dessa suffix som skiljer sig åt. I litauiskan har bara några få avledningar bildats med suffixet -yna, som exakt motsvarar slaviska -ina. Dess ē-stammande variant -ynė är mer utbredd; med den bildades först kollektivbeteckningar, som sedan blev konkretiserade: i aukštaitiska dialekter (särskilt västliga) fick de en lokal betydelse, medan de i Samogitien främst fick betydelser som betecknar maträtter.

5. I litauiskan (till skillnad från lettiskan) är kollektivbeteckningar med *-ei-no/-oi-no- sällsynta. De förekom också i fornpreussiskan.

6. Även kollektivbeteckningar med de adjektiviska suffixen -ina, -inė och -inis bildas sällan i litauiskan.

7. Litauiska kollektivbeteckningar med suffixet -ytė motsvarar avledningar i germanska språk med -ide (< *-ītio-).

8. Med det avledda suffixet *-ō-men-, gemensamt för litauiska och germanska språk, liksom med det primära suffixet *-men-, bildades först namn på egenskaper; senare användes det i litauiskan för att bilda kollektivbeteckningar. I litauiskan fick också vissa andra namn på egenskaper kollektiv betydelse och…

196

benämningar, särskilt med *-mo-.

9. Substantiviska ortnamn utgör en helt ny ordbildningskategori, som uppkommit i litauiskan genom att kollektivnamn och särskilda benämningar konkretiserats och genom att särskilda suffix *dhē- utvecklats ur roten -idē/-ydē, -udē. Dessutom främjades denna process av de slaviska språken, där suffixen -bn’a, -bnica, -išče redan före den skriftliga periodens början användes för att bilda ortnamn. Direkt från det slaviska suffixet -bnica uppkom det litauiska suffixet -inyčia. Å andra sidan började man i litauiskan, sannolikt under inflytande av avledningar med suffixet -bnica, bilda benämningar på platser (särskilt ladugårdar) med suffixet -inykas/-ininkas, som också kan ha kommit in i de baltiska språken från de slaviska språken. Slaviska avledningar med -bn’a kan ha bidragit till att man i litauiskan började bilda benämningar på utrymmen med suffixet -inė. Administrativa termer med suffixen -ysta/-ystė är kalkeringar av slaviska avledningar med -(ь)stvo, jfr lit. karalystė och sl. *korľevъstvo, kunigaikštystė och pol. kšęstво, r. княжество osv. De skiljer sig från ortnamn med samma betydelse och suffixet -ija (t.ex. karalija, kunigaikštija osv.), vilka bildats enligt litauiskans ordbildningstendenser.

FÖRKORTNINGAR

Arn — Arnióvys, Molėtų r.

BKGF — Endzelynas J. Baltų kalbų garsai ir formos. V., 1957.

DaiktvDr — Urbutis V. Daiktavardžių daryba. — Lietuvių kalbos gramatika. T. 1. V., 1965, p. 251—473.

DaiktvDrR — Ambrazas S. Daiktavardžių darybos raida. Lietuvių kalbos veiksmažodiniai vediniai. V., 1993.

DūnŽ — Vitkauskas V. Šiaurės rytų dünininkų tarmės žodynas. V., 1976.

GJL II—III — Otrębski J. Gramatyka języka litewskiego. T. 2—3. Warszawa, 1956—1965.

KZ — Zeitschrift für vergleichenden Sprachforschung auf dem Gebiete der indogermanischen Sprachen, begr. von A. Kuhn. Berlin etc.

LEW — Fraenkel E. Litauisches etymologisches Wörterbuch. Heidelberg; Göttingen, 1962.

LKA — Lietuvių kalbos atlasas / Ats. red. K. Morkūnas. T. 1—3. V., 1977—1991.

LKK — Lietuvių kalbotyros klausimai. V.

LKŽ — Lietuvių kalbos žodynas. T. 1—15. V., 1956—1991.

LKŽK — Lietuvių kalbos žodyno kartoteka.

LVG — Endzelīns J. Latviešu valodas gramatika. Rīgā, 1951.

LŽ — Petrasukas J., Vidugiris A. Lazūnų tarmės žodynas. V., 1985.

ME — Mühlenbachs K., Endzelīns J. Latviešu valodas vārdnīca. Rīgā, 1932—1932. S. 1—4.

MLVG I — Mūsdienu latviešu literārās valodas gramatika. S.1. Rīga, 1959.

PKEŽ — Mažiulis V. Prūsų kalbos etimologinis žodynas. T. 1—2. V., 1988—1991.

PrG — Prūsijos valdžios gromatos, pagraudenimai ir apsakymai lietuviams valstiečiams. V., 1960.

SV — Endzelīns J. Senprūšu valoda. Rīgā, 1943.

ŽD — Skardžius P. Lietuvių kalbos žodžių daryba. V., 1943.

ESSJa — Etymologisk ordbok över de slaviska språken. Det protoslaviska ordförrådet. Häftena 1—19. Moskva, 1974—1990.

Övriga förkortningar är desamma som i den stora litauiska ordboken.

197

LITERATŪRA

1. Ambrazas S. Baltyų ir slavų kalbų vardažodžių daryba (senosios bendrybės ir skirt-ybės). — Baltistica. T. 27(1), 1991, p. 15—34.

2. Ambrazas S. Lietuvių kalbos ypatybių pavadinimų darybos raida (1. Pagrindiniai darybos tipai). — Lituanistica. Nr. 3(11), 1992, p. 22—34.

3. Auerbach I. Nomina abstracta im Russischen des 16. Jahrhunderts. München, 1973.

4. Bammesberger A. Abstraktbildungen in den baltischen Sprachen. Göttingen, 1973.

5. Benveniste E. Origines de la formation des noms en indo-européen. Paris, 1935.

6. Brugmann K. Grundriss der vergleichenden Grammatik der indogermanischen Sprachen. Bd. 1. T. 1—2. Strassburg, 1906—1911.

7. Būga K. Rinktiniai raštai. T. 1—3. V., 1958—1961.

8. Dambriūnas L. Žodžių vartosenos tikslinimas. — Gimtoji kalba, 1960. Nr. 1(7), p. 19—20.

9. Dambriūnas L. Jungtinės Amerikos Valstybės ar Jungtinės Amerikos Valstijos. — Gimtoji kalba, Nr. 3—4 (33—34), 1966, p. 35—39.

10. Eckert R. Baltische Studien. Berlin, 1971.

11. Endzelīns J. Darbu izlase. S. 3. D. 1. Rīga, 1979.

12. Fraenkel E. Zur Suffix Substitution im Litauischen. — KZ. Bd. 63, 1936, S. 201—204.

13. Gerullis G. Die altpreussiche Ortsnamen. Berlin, 1922.

14. Grinaveckis V. Dėl lietuvių kalbos tarmių balsio e pakitimo heterosilabinių m,n aplinkoje. — Baltistica. 2 priedas, 1977, p. 74—82.

15. Hirt H. Indogermanische Grammatik. Bd. 3. Heidelberg, 1927.

16. Keinys S. Priesaginė lietuviškų terminų daryba. — LKK. T. 16, 1975, p. 7—56.

17. Lehmann W. P. On earlier stages of Indo-European nominal inflection. — Language. Vol. 34. 1958, p. 179—202.

18. Lohmann J. Genus und Sexus. Göttingen, 1932.

19. Mahlow G. H. Die langen Vocale ā, ē, ō. Berlin, 1879.

20. Mažiulis V. Baltų ir kitų indoeuropiečių kalbų santykiai (deklinacija). V., 1970.

21. Mažiulis V. Prūsų kalbos paminklai. T. 2. V., 1981.

22. Meid W. Germanische Sprachwissenschaft. Bd. 3: Wortbildung. Berlin, 1967.

23. Meillet A. Introduction à l’étude comparative des langues indoeuropéennes. Paris, 1934.

24. Pal-maitis M. L. Borussica. — Baltistica. T. 23(2), 1989, p. 126—133.

25. Prellwitz W. Studien zur indogermanischen Etymologie und Wortbildung. — Beiträge zur Kunde der indogermanischen Sprachen. Bd. 22. 1887, S. 76—114.

26. Range J. Zur Entwicklung der Wortbildungskategorie ”Nomen loci” im Baltischen und Slavischen. — Baltistica. 2 priedas. 1977, p. 124—130.

27. Rosinas A. Baltų kalbų įvardžiai. V., 1988.

28. Schmid W. P. Zum vedischen Flußname Kuliś́ — Croatica. Slavica. Indoeuropea. Wiener slavisches Jahrbuch. Ergänzungsband 8 / Hrsg. von G. Holzer. Wien, 1990, S. 205—207.

29. Schmidt J. Die Pluralbildungen der indogermanischen Neutra. Weimar, 1889.

30. Senkus J. Kapsų-zanavykų tarmių vardažodžių darybos bruožai. — LKK. T. 13, 1972, p. 143—187.

31. Skardžius P. Klausimų kraitelė. — Gimtoji kalba. Nr. 1(7), 1960, p. 19—20.

32. Sławski F. Zarys słowotwórstwa prasłowiańskiego. — Słownik prasłowiański. T. 1. Wrocław etc., 1974, s. 44—141.

198

33. S p e c h t F. Lituanica. — KZ. Bd. 63, 1936, S. 68—98.

34. S t u n d ž i a B. Daugiskaitiniai asmenvardiniai oikonimai ir jų reiks- mė linksniavimo ir kirčiavimo sistemų rekonstrukcijai. — LKK. T. 21. 1981, p. 185—197.

35. T r a u t m a n n R. Die altpreussischen Sprachdenkmäler. Göttingen, 1911.

36. U r b u t i s V. Žodžių darybos teorija. V., 1978.

37. U r b u t i s V. Baltų etimologijos etiudai. V., 1981.

38. V a l e c k i e n ė A. Lietuvių kalbos bevardės giminės įvardžių kilmė. — LKK. T. 18. 1978, p. 69—98.

39. V a l e c k i e n ė A. Lietuvių kalbos gramatinė sistema. Giminės kategorija. V., 1984.

40. V a n a g a s A. Lietuvos TSR hidronimų daryba. V., 1970.

41. V i d u g i r i s A. Zietetos tarmės daiktavardis. — LKK. T. 11, 1969, p. 147—182.

42. V i t k a u s k a s V. Šiaurės rytų žemaičių dünininkų kai kurie morf foneminiai dialektizmai. — LKK. T. 17, 1977, p. 97—108.

43. W a c k e r n a g e l J., D e b r u n n e r A. Altindische Grammatik. Bd. 2. T. 2. Göttingen, 1954.

44. Z i n k e v i č i u s Z. Lietuvių dialektologija. V., 1966.

45. Б о ш к о в и ч Р. Основы сравнительной грамматики славянских языков. Фонетика и словообразование. Москва, 1984.

46. Г а м к р е л и д з е Т. В., И в а н о в Вяч. Вс. Индоевропейский язык и индоевропейцы. Т. 1. Тбилиси, 1984.

47. Д е г т я р е в В. И. Рефлексы индоевропейской формы собирательности на *-ā- в балтийских и славянских языках. — VI tarptautinis baltistų kongresas 1991 m. spalio 2—4 d. Pranešimų tezės. V., 1991, p. 103—104.

48. И л л и ч — С в и т ы ч В. М. Именная акцентуация в балтийском и славянском. Москва, 1963.

49. М а р т ы н о в В. В. Пра славянская и балто-славянская деривация имен. Минск, 1973.

50. М а ж ю л и с В. К балтийскому и индоевропейскому дативу ед.ч. — Baltistica. Т. 3(1), 1967, p. 29—45.

51. Т р о н с к и й И. М. К семантике множественного числа в греческом и латинском языках. — Ученые записки ЛГУ. Серия филологических наук. Вып. 69. Т. 10, 1946, с. 54—72.

THE DEVELOPMENT OF NOMINA COLLECTIVA

AND NOMINA LOCI IN LITHUANIAN

Summary

The following chronological strata of nomina collectiva in Lithuanian have been established:

1. the oldest nomina collectiva with the derivative ending *-ā- (cf. Lith. álksna ”alder grove; bog; valley”, Latv. ālksna ”marshy area”), which have laid a foundation for some derivative suffixes: *-i̯ā- (cf. Lith. broli̯ā ”brothers and sisters”, Slav. *bratьja ”brothers”, Gk. φρᾱτρίᾱ and φρᾱτρᾱ ”Kinsfolk; kin; brothers and sisters”), *-ou̯-ā- (cf. Lith. broliavā ”brothers and sisters”), -ā-jo- (cf. Lith. liepōjas ”lime-grove”; Latv. ālksnājs ”alder grove” and Lith. álksna), *-ā-to- (cf. Lith. alksnōtas ”alder grove”);

2. derivatives with the adjective affixes *-no- (cf. Lith. beržynas, Slav. *berzina ”birch-grove”), *-to- (cf. alksnytė ”alder grove”, MHG pflougide ”a pair of oxen”), *-i̯o- (cf. Lith. galvijai ”cattle”, Slav. *(po)golvьje ”a number of animals”);

199

3. nomina qualitatis concretized in Lithuanian; the suffix -uomenė is especially productive (cf. Lith. jaunúomenė “youth” and “young people”).

Nomina loci derived from nouns are a new Lithuanian derivative category based on nomina collectiva. The main role in its formation was played by the suffixes -idė/-ydė (arklidė/arklydė “stable”) and -udė which originated from the root *dhē- “lay, put down, place”.

The development of nomina loci was stimulated by the impact of Slavic languages. The suffix -inyčia (cf. vištinyčia “hen-coop”) is a borrowing from Slav. -ьnica. On the other hand, it is highly possible that Lithuanian nomina loci with suffixes -inykas/-ininkas (cf. arklinýkas/arklininkas “stable”), -inė (cf. avinė “sheepfold”) were formed under the influence of Slavic derivatives with the suffixes -ьnica, -ьňa. Lithuanian administration terms with the suffix -ysta/-ystė are loan-translations from Slavic derivatives with the suffix -ьstvo (cf. karalystà/karalystė and Slav. *korl’evbstvo “kingdom”).

200