LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXXIV (1994)

LIETUVIŲ KALBOS TARMĖS IR JŲ TYRINĖJIMAI

Saulius AMBRAZAS

DE LITAUISKA DEMINUTIVBILDNINGENS UTVECKLING

Litauiskan, liksom de baltiska språken i allmänhet, är känd för sitt överflöd och sin mångfald av diminutiver (förminskande substantiv). Många av de ordbildningstyper som hör till denna kategori har motsvarigheter i andra besläktade språk. Å andra sidan är de ojämnt utbredda i de baltiska språken och dialekterna. Dessa skillnader är ofta gamla och nedärvda från en avlägsen forntid. Diminutivbildningen har nämligen sedan gammalt varierat kraftigt mellan de indoeuropeiska språkens dialekter.

De flesta affix för diminutivbildning i litauiskan har sitt ursprung i determinativerna *-k-, *-l-, *-g’-, *-s-, *-t-; andra härrör från adjektiv, beteckningar för egenskapsbärare och aktörer, och några har lånats från slaviska språk.

Avledningar med determinativen *-k-

-ikas, -ika, -ikė

I litauiskan återstår endast spår av diminutiver med suffixet -ikas. J. Gerulis och Ch. S. Stang (1933, 25) antecknade till exempel två avledningar av denna typ från fiskardialekten i Lill-Litauen: puodikas ”liten kruka”, staldikas ”litet stall”. I ordböcker från Lill-Litauen finner vi också avledningarna brolikas ”brorson” B 295; N; [K] (”kusin” V. Kudir — LKŽ I² 769), karalikas ”fåglarnas kung, gärdsmyg” B 944; R; N; K II 367, stirnikas ”rådjurshane” N, [K], žandelikas ”liten kind” N; jfr även tarnikas ”tjänare” DP 160₃₂.

I F. Nesselmanno ordlista är diminutiven karvika ”duvhona” belagd, med suffixet -ika.

I dagens dialekter är diminutiver med -ikas också mycket sällsynta, till exempel: bernikas ”halvvuxen pojke” Vlk (LKŽ I² 769), galikas ”obetydlig liten ände” M1 (III 66), šmotikas ”liten bit” Žr; RtŽ (XV 105), šunikas ”ful, elak hund” Pln; ”hundansikte, skurk” J; K1 (XV 361). I Žietela-dialekten har avledningar med det sammansatta suffixet -ik-utas belagts, till exempel: bernikūtas ”liten pojke”, paršiukūtas ”liten gris” (Vidugiris, 1969, 151).

Diminutiver med -ikas kan en gång i tiden ha varit mer utbredda i västra Litauen. Det framgår av suffixet -ikas paradigmatiska variant -ikė. Med denna bildas diminutiver fortfarande ganska ofta i en stor del av den samogitiska dialekten och i vissa västlitauiska högdialekter, till exempel: katikė ”liten katt”, mergikė ”liten flicka”, lazdikė ”liten käpp” (LKA III map. nr 116, s. 131). Avledningar av denna typ finns också i J. Rėzas sångbok (se tabellen).

I lettiskan är diminutiver med *-iko- också sällsynta. De förekommer bara när

130

i vilka västliga dialekter, t.ex.: pusika ”en liten hälft”, aūnikis ”ett litet lamm”, ganikis ”en liten herde” (DL 297—298, 300—305).

Å andra sidan dominerar avledningar med *-iko- bland alla diminutiver i de fornpreussiska texterna: ack. sing. gannik̇an ”liten kvinna” (Freulein) III 105₂₅, madlikan ”liten bön” (Gebetlein) 79₁₀, nom. sing. malnijkix ”litet barn” (Kindlein) 113₆, stūndix ”liten stund” (Stündlein) 56₉, ack. sing. vijrikan ”liten man” (Menlein) 105₂₄.

Avledningar gunsix ”knöl (efter ett slag)” (Bule) E 162 kan en gång också ha haft diminutiv betydelse (jfr lit. gūžis PKEŽ I 422—423 med lit.), liksom geytko, dvs. geytiko ”bröd” (Brot) GrG 12 (jfr geits ”bröd” (Brodt) III 53₉ — PKEŽ I 342—344), instiks ”tumme” (Dume) E 114 (jfr sydlit. inkštis BB 2 Mos 29,20; Dom 1,6, lett. īkstis ”tumme”, se Eckert, 1974, 232; 1983, 83), kuliks ”liten ficka, liten påse” (Bütel) E 487 (jfr lit. kulikas, kulis, lett. kule ”detsamma” PKEŽ II 299—301) och möjligen menig ”måne” (Monde) E 8, som V. Mažiulis (1981, 288) rekonstruerar som *meniks och betraktar som en diminutivbildning bildad från ieur. *mēnes-, jfr lit. mėnukas ”måne” Prn; Gs; Ktč (LKŽ VII 20): mėnuo.

Diminutiver med *-iko- (< i + *-ko-) var alltså tydligen mest typiska för de västbaltiska språkens dialekter, som sedan gammalt har påverkats av de slaviska språken.

Šio tipo vediniai labai paplitę slavų (Бошкович, 1984, 206—245) ir, rodos, tocharų (Иванов, 1958) kalbose. Jų dar randama sen. graikų, indoiranėnų ir kitose kalbose (Chantraine, 1933, 385—386; 1966; Wackernagel, Debrunner, 1954, 311—318 ir lit.).

-eika

Suffixet *-iko- har en ablautvariant *-eiko-. Med detta bildades till en början också diminutiver, jfr živeikà ”liten fisk” Zt (Būga, 1959, 140). Numera finner man suffixet *-eiko- oftast i olika egennamn i de baltiska språken (DaiktvDrR 139 och litteratur där).

-ykas(-a)

I Žietelos dialekt är diminutiver med suffixet -yka vanliga, t.ex.: sesyka ”lillasyster”, ausyka ”litet öra”, kalýka ”liten tik” osv. Det förekommer också maskulina avledningar med -ykas, t.ex.: liežuvýkas ”liten tunga”, brolykas ”lillebror” (Vidugiris, 1969, 149—150). Avledningar av denna typ finns också i några andra sydliga dialekter, t.ex.: saūlyka ”sol” Arm; Žrm; ”solgass” Rod (LKŽ XII 200). Avledningen brolykas i betydelsen ”brorson” finns belagd i den mindre litauiska ordboken Lexicon Lithuanicum (401). Avledningen dalýkas kan också ha diminutivkaraktär; i äldre skrifter har den bevarat den äldre betydelsen ”del”.

Avledningarna brolykas (jfr även ortnamnet Brotýkai ”en by i Mosėdis kommun” ŽD 131) och dalýkas har motsvarigheter i fornpreussiskan: nom. pl. bratīkai ”bröder” (Brüder) III 89₅, dellijks ”del” (Artikel) 39₁₆, ack. sing. dellīkans (Stück) 65₈.

131

I lettiska finner vi två avledningar med suffixet -īca/-īce: mātīca/matīce ”svärmor”, masīca/masīce ”makes syster; systerdotter” (DL 298—300).

I de slaviska språken (särskilt de östliga och västliga) är diminutiver med -ikъ produktiva (Бошкович, 1984, 229—231). Några avledningar av denna typ rekonstrueras för det protoslaviska språket, jfr lit. brolýkas, pr. bratīkai och sl. *brat(r)ikъ (Sławski, 1974, 91; Мартынов, 1973, 27).

Det kan vara så att suffixet *-īko- kom in i de baltiska språken från de slaviska språken, där det en gång fanns substantiv med i-stam, senare utvidgade med suffixet *-ko- (aut., 1991, 29—30 och lit.).

-(i)ukas(-ė), -(i)uka

Diminutiver med detta suffix är numera spridda över nästan hela det litauiska språkområdet, med undantag endast för den allra nordligaste delen av den samogitiska dialekten (LKA III karta nr 116, s. 130—131). I de granskade texterna från 1500- och 1600-talen lyckades man dock inte finna några avledningar av denna typ, förutom det inte helt tydliga ezerukai (Krebe) Lex 56. De är också sällsynta i den samling litauiska folkvisor som L. Rėza sammanställde i början av 1800-talet (se tabellen) samt i S. Daukantos skrifter (Subačius, 1993, 152—153). Troligen var avledningar av denna typ inte sedan gammalt spridda i alla litauiska dialekter.

I lettiska är avledningar med *-uko- produktiva endast i vissa östdialekter, t.ex.: sunuks ”liten hund”, dēluks ”liten son”, bērnuks ”litet barn” (DL 276—286, karta nr 3).

I fornpreussiska har avledningen wosus ”get” (Bok) E 675 suffixet *-uko- (jfr lit. ož(i)ukas), men har förlorat sin diminutiva betydelse.

I de slaviska språken är diminutiver med *-uko- inte tydligt åtskilda från andra avledningar med *-ko-, jfr *domъka ”litet hus”, *synъka ”liten son” (Belić, 1901, 137; Sławski, 1974, 93—94; Vaillant, 1974, 352—355).

Motsvarande avledningar i for in Indiska, bildade av substantiv med u-stam (t.ex.: śiśukah ”litet barn”: śiśus ”barn”), räknas till avledningarna med suffixet *-ko-, med vilket diminutiver här ofta bildas av olika stammar (Edgerton, 1911; Wackernagel, Debrunner, 1954, 515—540 och lit.).

Således kan *-uko- (< u + *-ko-) ha blivit ett separat suffix på baltisk mark. Östra och mellersta Litauen bör betraktas som utbredningscentrum för diminutiver med *-uko-, eftersom det där finns mycket gott om hydronymer med *-uko- (jfr Vanagas, 1970, 193—194, 418).

Förr fanns det i litauiskan vid sidan av avledningar med -ukė även feminina diminutiver med det äldre suffixet -uka. Detta visas av avledningen varnuka ”ung kråka”, N, och delvis antuka ”sångfågel”, MŽ; B; N; [K] (jfr sl. *gъtka ”anka”). Dessutom har diminutiva flicknamn med -(i)uka noterats i vissa dialekter, t.ex.: Mar(i)ukà, Onukà (Būga, 1958, 270; Senkus, 1972, 154). De finns redan belagda i J. Čiuldas grammatik (35). Diminutiver med -uka förekommer också i lettiska dialekter, t.ex.: kaļuka ”liten säck”, Annuka (DL 286—287).

-uikas(-a)

I de litauiska dialekterna i Vilniusområdet har diminutiver med suffixet -uikas, -a noterats, till exempel: akmuikas, vanduikas, akmuika, sesuika, skyluika. P. Skardžius

132

(1937, 131—132) anser att detta suffix har uppkommit genom sammanblandning av suffixen -ukas och -ykas (jfr även Vidugiris, 1969, 149—150).

-iokas, -iokė

I de östliga och sydliga höglandslitauiska dialekterna är diminutiver med suffixet -iokas vanliga; de betecknar främst föremål, personer och djur av medelstorlek, till exempel: berniōkas, ančiōkas, akmeniōkas (ŽD 133—134; DaiktvDr 279—280). Enstaka avledningar av denna typ förekommer också i västra delen av Litauen. J. Senkus (1972, 152) antecknade till exempel avledningen paršiōkas ”medelstor gris” i de så kallade kapsai- och zanavykai-dialekterna.

I de östra lettiska dialekterna finns också avledningar med motsvarande suffix -āks, jfr lit. berniōkas och lett. berņāks, lit. kumeliōkas och lett. kumelāks. De är dock mindre vanliga än i de östliga höglandslitauiska dialekterna (DL 289—294).

Diminutiver med suffixet *-(i̯)āko- är belagda i de slaviska språken (pol. kočiak ”kattunge”, vitry. коняк ”dålig häst”, tjeck. synák ”liten hund”, se Brugmann, 1906, 501; Gāters, 1955, 47) är relativt nya. I polskan uppkom de till exempel först på 1600-talet, i takt med att de äldre avledningarna med -ę försvann (Rospond, 1979, 185). I övrigt bildades sedan gammalt i de slaviska språken vanligen benämningar på bärare av egenskaper och aktörer med suffixet *-ako- (Vaillant, 1974, 326—329).

I andra indoeuropeiska språk bildades adjektiv med suffixet *-āko- under äldre perioder av deras utveckling; i vissa språk även benämningar på bärare av egenskaper (Brugmann, 1906, 498—500).

Det är därför möjligt att diminutiver med suffixet *-āko- (< ā + *-ko-) började bildas i urbaltiskan, först och främst i dess östliga dialekter.

I de litauiska dialekterna har enstaka diminutiver noterats med varianten -iokas av suffixet -iokė, till exempel: mergāiōkė ”liten flicka” Grv; ”tonårsflicka” Šts (LKŽ VIII 29), mergaičiōkė ”inte särskilt stor flicka” Sr (VIII 24), trupūžiōkė ”obetydligt barn eller djur” (Senkus, 1972, 152).

-ekas(-a), -ėkė

Litauiska diminutiver med suffixet -ėkas, -a används endast i vissa hög­litauiska dialekter (ŽD 126; DaiktvDr 283) och har betydelserna ’obetydlig’, mer sällan ’liten’ och ’kärvänlig’, t.ex.: arklėkas ’obetydlig häst’ Arm; Dv (LKŽ I² 302), bernėkas ’barn, pojke, gosse’ Ob; Asv; Bn; Arm; Lz; ’yngling’ Rdš; Nmn (I² 768), koštuвėkas ’dåligt, litet såll’ Arm (VI 382), krūmėkai ’dåliga buskar’ Ob; Kp (VI 698), kumelėkas ’ung hingst’ Dv; Rdm (VI 867—868), laukėkas ’obetydlig åker’ Dv (VII 179), meitelėkas ’liten galt’ Krsn (VII 1019), motinėka ’lilla mor’ Rod (VIII 369), paršėkas ’liten gris’ Rdm; Vs; Drsk; Rod; Lz; Mrj; Švnč; Dv (IX 430; LŽ 185), ponėkas ’herre (nedsättande)’ Kp (X 427), sáulėka ’lilla sol’ Bn; Rod; Pls (XII 196), šunėkas ’liten hund’ Rod; Pls; Dv; ’liten, oduglig hund’ Ob (XV 357), žydelėkas ’liten jude (nedsättande)’ Ob (LKŽK).

I lettiska dialekter (särskilt i Latgale) är diminutiver med -ēks mer

133

utbredda än motsvarande avledningar med -āks (DL 295—296). Litauiska och lettiska skiljer sig alltså tydligt åt här. Enstaka avledningar med *-ēko- (< ē + *-ko-) är dock gemensamma för litauiska och lettiska, jfr lit. bernekas och lett. bęrnęks ’litet barn’, lit. šunėkas och lett. suņęks ’dålig hund’.

Även denna typ av avledningar uppstod förmodligen i urgammal baltiska.

Avledningen karvėkė ’dålig ko’ Pls (LKŽ V 355) har det nyare suffixet -ėkė.

-aka, -ekas(-a), -ek-šis(-ė)

I F. Nesselm mantis ordbok beläggs avledningen kalvaka ’liten kulle’ med suffixet -aka.

I lettiska dialekter och i folkdiktningen har enstaka diminutiver med ett liknande suffix -aks noterats, t.ex.: suņaks, teļaks ’en grov, grym människa (i ordspråk)’ (DL 124).

I den litauiska sydhög­litauiska dialekten bildas diminutiver ibland med det utvidgade suffixet -ek-šis, -ė (jfr s. 141—142), t.ex.: bernėkšis ’dålig dräng’, kirvėkšis ’dålig yxa’, žmonėkšė ’dålig hustru’ (DaiktvDr 285; Grinaveckis, 1991, 230). Avledningen lydėkas, lydėka har det motsvarande outvidgade suffixet -ekas, -a (jfr lett. līdęka, līdaka, līdaks ’gädda’ ME II 477, lit. lydùs); jfr även lit. melek-ėlis ’gomspenen, dröveln’ och lett. mēle (ME II 613—614).

Diminutiver med suffixet *-oko-/-eko- (< o/e + *-ko-) förekommer också i några andra besläktade språk, t.ex.: sanskr. aśvakaḥ ’liten häst’, grek. μεῖραξ ’flicka’ (Gāters, 1955, 48).

De behandlade uppgifterna talar för att diminutiver i urgammal baltiska bildades i stor utsträckning med suffixet *-ko-. Olika stamslut började sedan länge fogas till det. Därför är avledningar med *-i-ko- vanligare i vissa urgammalbaltiska dialekter, i andra avledningar med *-u-ko-, i ytterligare andra med *-ā-ko- osv.

Diminutiver med suffixet *-ko-/-k- är mycket gamla och förekommer i många indoeuropeiska språk (Ewald, 1924); de har motsvarigheter också i andra så kallade nostratiska (boreala) språk (Иллич-Свитыч, 1971, 14). Det är möjligt att avledningar av denna typ ursprungligen inte hade en diminutiv betydelse utan en bredare individualiserande betydelse, jfr fornkyrkoslav. kamyka ’en viss sten’: kamy ’sten’, pol. kośtka ’kärna; spelbricka’: kość ’ben’, lit. ožka, sl. koza ’get’: ie. *ag’- ’bock’, avest. pasuka- ’husdjur’: pasu- ’djur’ (jfr Knobloch, 1958; Otrębski, 1967, 219—220; Отрембский, 1968, 135—136). Detta skulle förklara varför man sedan gammalt med *-ko-/-k- inte bara bildar diminutiver, utan också adjektiv av substantiv och beteckningar för bärare av egenskaper (förf., 1991, 27—28 och litt.).

Avledningar med determinativet *-l-

-elis(-ė)

Detta suffix har blivit det viktigaste medlet för bildning av diminutiver i litauiskan

134

(Brender, 1925; DaiktvDr 254–265). Avledningar med detta suffix dominerar i 1500- och 1600-talens skrifter (se tabellen), och de förekommer i alla nutida litauiska dialekter. Diminutiver med suffixet -elis, -ė bildas oftast av tvåstaviga substantiv, t.ex.: kalnėlis: kalnas, tėvėlis: tėvas, vištėlė: višta osv. I samogitiska dialekter och vissa östlitauiska dialekter (i trakterna kring Ignalina, Švenčionys, Breslauja, Apsas och Lazūnai) finns emellertid även avledningar med suffixet -elis, -ė av flerstaviga substantiv, t.ex.: vainikėlis ”liten krans”: vainikas, dobilėlis ”liten klöver”: dobilas, siuvėjėlė ”liten sömmerska”: siuvėja osv. (LKA III žemėl. Nr. 117, p. 131–132).

I många dialekter har det betonade e-vokalljudet i suffixet -elis, -ė förlängts. I den sydöstra delen av den samogitiska dialekten och i vissa höglandsmål söder om Samogitien har det dock förblivit kort, t.ex.: berž’ėlis ”liten björk”, trob’ėlė ”liten stuga” (LKA II žemėl. Nr. 11, p. 30). Vokalen e är också kort i vissa sydlitauiska dialekter. Här har emellertid avledningar med suffixet -ėlis inte diminutiv betydelse utan betydelsen ’stor’, t.ex.: ber nėlis ”stor dräng”, kirvelis ”stor yxa”, svetėlis ”stor gäst” (Grinaveckis, 1991, 230). Vid sidan av dessa används i dialekten diminutivavledningar med suffixet -ėlis med långt, men ofta förändrat, e (jfr s. 136).

Det är möjligt att avledningar med suffixet -elis, -ė inte sedan gammalt har varit utbredda i alla dialekter. Exempelvis är vattennamn bildade med -elis, -ė mycket sällsynta i samogitiska dialekter och i delar av de västlitauiska dialekterna (Vanagas, 1970, 113–124, 396).

I de lettiska dialekterna är diminutiver med motsvarande suffix -elis, -e betydligt färre. De är mest typiska för de västra och mellersta delarna av Kurland och Semgallen. Dessutom har avledningar av denna typ här ofta en palataliserad konsonant före suffixet (t.ex. s→š, z→ž osv.). Därför sammanfaller vissa lettiska avledningar nästan helt med de litauiska, t.ex.: maišelis: maiss ”säck” (jfr lit. maišėlis), vistēle: vista ”höna” (jfr lit. vištėlė), āželis: āzis ”getabock” (jfr lit. ožėlis) osv. (DL 246–270). Därför ansåg A. Bielensteins (1863, 308–309) och A. Leskiens (1891, 481) att de lettiska diminutiverna med -elis, -e hade uppstått under inflytande från litauiskan. J. Endzelīns (1909, 376; LVG 343) och V. Rūķe-Dravina (DL 259–262) betvivlar dock detta, eftersom avledningar av denna typ används inte bara alldeles intill Litauens gräns utan även långt därifrån. Dessutom har inte överallt avledningar med suffixet -elis, -e en palataliserad konsonant, jfr sunelis ”liten hund”, maiselis ”liten säck”. Å andra sidan kan inget litauiskt inflytande skönjas i sådana avledningar som čaurumelis ”litet hål”, čučelis ”liten ko” och liknande.

I fornpreussiskan är avledningen patōwelis ”styvfar” (Stiffater) E 179 bildad med suffixet *-elio- och har fått en konkretiserad, icke-diminutiv betydelse (jfr lit. patėvis); där finns också personnamnen Madelle, Jonnel, Katell och ortnamnen Grubelle, Scadelle, Wirbelle (Gerullis, 1920, 250; Trautmann, 1925, 175; SV 48). Några avledningar med tydlig diminutiv betydelse är inte belagda här.

Detta gör det möjligt att anta att diminutiver med suffixet *-elio- fick fäste endast i en del av de baltiska språken.

135

-ėlys

Med varianten av suffixet -ėlis -ėlys bildas vaikelýs ”pojkvasker, pojkslyngel” Graž; Kt; Kbr; Alk; Ldvn; Brb; Kv; Auk; Azr (LKŽK).

-ėlis (-ė)

I ett stort område av aukštaitiska dialekter har suffixet -ėlis, -ė varianten -ėlis, -ė. Med denna bildas diminutiver i stor utsträckning av flerstaviga substantiv, t.ex.: vainikėlis: vainikas, ąžuolėlis: ąžuolas, lel jėlė: lelija osv. (LKA III karta nr 117).

I vissa sydliga aukštaitiska dialekter har suffixet -elis, -ė, när vokalen e dras samman, i avledningar bildade av tvåstaviga substantiv börjat uttalas mycket likt suffixet -ėlis, -ė, t.ex.: dun’kt’ėl’is ”lock” (LKA II 30–31).

I litauiska dialekter är diminutiver med suffixet -ėlis, -ė mycket sällsynta och bildas oftast av tvåstaviga substantiv, t.ex.: sunėlis ”liten hund”, vistelė ”liten höna” (DL 270–271).

Således uppstod suffixet *-ėl̇io- kanske ur *-ėl̇io- genom att vokalen e förlängdes och drogs samman i betonad position. Dessutom kan man även ur synkronisk synvinkel urskilja den morfonologiska växlingen -elis: -ėlis (Akelaitienė, 1993, 83–84).

-ėlius, -ėlius

I vissa äldre skrifter har avledningar med suffixen -ėlis, -ėlis former med iu-stam, t.ex.: karalelus ^{DP 354₄₃–₄₄; Ev 13₁₂–₁₃; SE 226₇,} litelus ^{DP 398₄₃,} poterelus ^{SD³ 281 (Jonikas, 1952, 100; Palionis, 1967, 131). Diminutiver med} -ėlius förekommer också numera i žemaitiska dialekter. I den norra delen av det žemaitiska dialektområdet används exempelvis avledningen žmogėlius ganska flitigt (den användes redan av S. Daukantas; den är också belagd hos Gl; Dv — LKŽK). Jämför även efternamn på män som inte har gift sig: Butkėlius || Butkėlis, Intėlius || Intėlis, Ružėlius || Ružėlis, Bružėlius || Bružėlis Vkš, Klk (LKA III 120).

-alis (-ė)

Diminutiver med detta suffix bildas i den västra delen av den samogitiska dialekten, där kuronerna en gång bodde (LKA III kart. nr 117, s. 132). I vissa talspråksvarianter (t.ex. Pagramantis) har avledningar av denna typ en diminutiv betydelse (t.ex.: krantālis ”liten strand”, miestālis ”liten stad”, pėlkālė ”liten träskmark”, se Jonikas, 1939, 34), medan de i andra (t.ex. Švėkšna, Salantai) har en nedsättande betydelse (t.ex.: stalālis ”dåligt bord”, mergālė ”stor flicka, dålig flicka”, se ŽD 175; Salys, 1992, 75, 337).

Den preussiska avledningen podalis ”en som bor tillfälligt i ett hus” (Bosetop) E 351 har nedsättande betydelse och motsvarar exakt lit. puodālis. Även de preussiska personnamnen Pretralle, Micalle, Waikale m.fl. är bildade med suffixet *-al̇io- (Trautmann, 1925, 176; SV 48).

136

Dessa diminutiver kan vidare jämföras med mycket sällsynta lettiska avledningar med suffixet -ala/-aļa, t.ex.: māmala ”mamma lilla”, naktal-iņa ”liten natt”, žurkal-ēns ”ung råtta” (DL 276).

Utbredningen av hydronymer och ortnamn med *-oļo- tyder på att avledningar med detta suffix var mest karakteristiska för kuriska (jfr Būga, 1963, 244; Endzelin, 1934, 134; Vanagas, 1970, 84–90, 392).

Diminutiver med suffixet *-olo-/-elo- (< o/e + *-lo-) finns också i slaviska språk (jfr lit. brolelïs, broterėlïs och slav. *bratel’ ”lillebror”, se Slawski, 1974, 108), germanska och italiska språk (jfr lit. paršėlis och fornht. farheli, lat. porculus ”liten gris”, se Brugmann, 1906, 366; Meid, 1967, 87), och kanske även i de toch ariska språken (Иванов, 1958, 59–60).

Att avledningar av denna typ spreds senare än diminutiver med *-ko- framgår av de italiska avledningarna med suffixet -culus (< *-ko- + *-lo-), jfr lat. homullus, homunculus ir homuncio ”liten människa, fattig människa”, oviculus ”litet får” och fornslav. ovьca, sanskr. avikā ”får” (Hofmann, Leumann, 1928, 216; Tuttle, 1975 och där anförd litteratur).

-(i)ulis(-ė)

I den sydaukštaitiska dialekten bildas diminutiver med detta suffix tämligen ofta från olika tvåstaviga substantiv, t.ex.: alùlis, arklùlis, dukrùlė, katùlė, saulùlė (Grinaveckis, 1991, 228). Enstaka avledningar av denna typ används även i andra dialekter. Så noterade J. Otrębskis (1934, 153–154) i Tverečiusdialekten avledningarna sesùlė, cetùlė ”lilla faster”, Agnùlė, Katriùlė, Krisùlė, Mariùlė, Rožùlė. A. Vidugiris (1969, 151) noterade i Žietela bočiùlis ”lille far”, Dievùlis, E. Grinaveckienė (1961, 240) noterade i Mituvas avrinningsområdes dialekt motùlė, sesùlė, och J. Senkus (1972, 159) noterade i kapsiska och zanaviska dialekter dedùlis, Dievùlis, pačiùlė, svočiùlė, tetùlė. I L. Rėzas sångsamling finns endast avledningen Dievùlis belagd.

I lettiska är diminutiver med -ulis, -e sällsynta och bildas oftast från personnamn (t.ex.: Jānulis, Līžulis) och djurbeteckningar (t.ex.: jēriņš ”lamm”, kazulis ”liten get”). Enstaka avledningar av denna typ bildade från släktskapsbeteckningar har motsvarigheter i litauiskan, jfr lit. tėtulis och lett. tētulis ”lille far” (DL 271–275).

Personnamn som Mattule (jfr lit. Matùlis: Mãtas) visar att avledningar av denna typ kan ha funnits även i preussiskan (Trautmann, 1925, 176; SV 48).

Diminutiver med *-ulo- (< u + *-lo-) bildades även i andra besläktade språk, jfr got. magula ”liten pojke” (Meid, 1967, 87), gr. ἀρκτύλος ”liten björnunge” (Schwyzer, 1939, 485).

-uila

I den samogitiska dialekten finner vi diminutiverna mergùila ”liten flicka, flicksnärta” J; Als; Ms (LKŽ VIII 32), ragùilos ”små slädar, slädar” J; Gd (XI 39), skrabùila ”en uttorkad, åldrad människa” Kal (XII 1026).

Dessa avledningar är å ena sidan besläktade med diminutiver med suffixet -ulis, -ė, och å andra sidan med sådana beteckningar på personer som kramùila (DaiktvDrR

137

123).

Diminutiver med determinativet *-l- har sannolikt uppkommit ur sådana avledningar av augmentativ karaktär som lit. didėlis: didis, gr. μεγάλο-: μέγα-, got. mikils, sanskr. bahula- ”stor” (Schulze, 1966, 75—79; Schwyzer, 1939, 484—485; Wackernagel, Debrunner, 1954, 862—864). Dessa kan i sin tur ha uppkommit ur former av heteroklitisk böjning, vars existens beläggs av förhållandet mellan gr. μεγάλο- och lat. magnus, sanskr. mahānt- ”stor”, hett. hāstai och hāstal ”ben” (Benveniste, 1935; Otrębski, 1939, 102; Иванов, 1965, 49). Kanske kan lit. erėlis, lett. nom. pl. ereļi, pr. arele (Are) E 709, sl. *orbl ”örn” förklaras genom sitt förhållande till hett. gen. sing. ḫaranas ”örns”, gr. ὄρνις ”fågel” (jfr LEW 122; ПЯ A-D 101—102; PKEŽ I 90 och litteratur där).

I de indoeuropeiska språken användes determinativet *-l- i varierande grad för att bilda diminutiver. Även bland de baltiska språken varierar produktiviteten hos denna typ av avledningar. Diminutiv betydelse fick de framför allt i litauiskan, möjligen redan under dess självständiga utvecklingsperiod.

Avledningar med determinativet *-g̑-

-užis(-ė)

I litauiska folkvisor är diminutiver med detta suffix tämligen vanliga. I L. Rėzas sångsamling utgör de omkring 15% av alla där belagda diminutiver, t.ex.: tėvuzis, vainikuzis, žirgužis, žodužis, menužis, anytuzė, alyvuzė, varguzė, žemužė, lelijuzė osv. (se tabellen).

Diminutiver med suffixet -užis, -ė är också typiska för den samogitiska dialekten i Klaipėdaområdet (Grinaveckis, 1991, 240). J. Senkus (1972, 184) anförde några avledningar av denna typ från den så kallade kapsų- och zanavykųdialekten. E. Grinaveckienė (1961, 240) nämner från Mituvaåns avrinningsområde avledningen kunigužis ”evangelisk pastor”, som har förlorat sin diminutiva betydelse.

Avledningen mergùžė har en motsvarighet i fornpreussiskan, merguß (Mayth) GrG 88. Suffixet -užė kan möjligen också urskiljas i avledningen gegužė (Schmid, 1975, 326; PKEŽ I 337—338), som har motsvarigheter i lettiska, fornpreussiska (jfr lett. dziguzę, pr. geguse ”gök” (Kukug) E 731), och delvis även i de slaviska språken (jfr fornry. жегъ-уля ”gök”).

-uzas

I F. Nesselm an n os ordbok är avledningen vaik užas ”barnunge” belagd med det äldre suffixet -užas.

I lettiska dialekter förekommer diminutiver med suffixet -uža. De bildas oftast av personnamn (t.ex. Annuža, Karluża) och endast mycket sällan av appellativ, t.ex. pir tuža ”litet badhus”, mātuża ”stackars mor” (DL 313—315).

138

Kitos priesagos

I litauiska dialekter bildas diminutiver ibland även med andra avledningssuffix, som härrör från determinativet *-g′-:

-ėža: varlėža ”obetydlig person” Skd; Kal; Užv; Šv; Krš (LKŽK);

-ėžas: varlėžas ”detsamma” Užv (LKŽK);

-ozis: varložis ”grodyngel” Tl; Grg; Klp (LKA I 155), varložis ”dets.” I; J; Kv; Pln; Klt; Rt; Vvr; Šv; Šk; ”litet barn” DūnŽ; Pvn; Klp; Sg; End (LKŽK);

-ožė: valōžė ”grodyngel” Šv (LKA I 155);

-(i)ūzas: piemẽnūzas ”herdepojke, mjölkmustasch” Šts; Plt; Mrj (LKŽ IX 911), vaikūžas ”yngling, tonåring” (utbrett i den samogitiska dialekten och i Litauen mindre, belagt redan hos R; MŽ), valkataūžas ”luffare” Er; Brb; V. Krėv., varlūžas ”busigt barn” Slč; Pn; Upt; Ut; Srv, varliūžas ”grodyngel” Yl; ”litet barn” Ddv, varlūžas ”grodyngel” Brst; Sd (LKŽK);

-ūžė: kepūžė ”luden mössa” N; StngŽ 27; I.Simon; Prk (LKŽ V 596);

-ezas: vaikėzas ”tonåring” (utbrett i den samogitiska dialekten och i vissa västaukštaitiska dialekter), varlėžas ”litet barn” Alz; Sl; Ds (LKŽK);

-ėzas: vaikėzas ”tonåring” Plv; Rmš; Graž; Tlž; Ožk; Str; Pn (LKŽK);

-(i)ozas: pojk ”pojkvasker” VIkv; Pg; Gs (LKŽK), varložas ”grodyngel” Skd (LKA I 155);

-izas: valīzas ”barnunge” Sb; Kp (LKŽK);

-yzas: piemenyžas ”pojkslyngel, mjölkmun” Rd (LKŽ IX 911).

Ur determinativet *-g-/-g’ har ett stort antal avledningssuffix bildats i litauiskan (jfr -ėgas och -ėžas, -agis och -ažis osv.), med vilka beteckningar för personer bildas med nedsättande betydelse (DaiktvDrR 162—164). Liknande verb- och substantivavledningar finns också i slaviska språk (Slawski, 1974, 65—70).

I germanska språk bildades förr ganska ofta diminutiver med formanten -k-, som också kan ha uppkommit ur determinativet *-g-, t.ex.: medeleng. hillock ”liten kulle”, medellågty. hoveke ”liten gård”, medellågty. vogelke-en ”liten fågel” osv. (Meid, 1967, 214—218).

Enstaka diminutiver med *-g- är belagda även i forngrekiska, t.ex.: λαῖγξ ”liten sten”, ῥανθάμιγξ ”smula” (Brugmann, 1906, 509, 676).

Avledningar med determinativet *-s-

-esas, -esa, -esė, -esis, -os-nas

Med dessa suffix, som sannolikt har uppkommit ur determinativet *-s- (jfr DaiktvDrR 165), bildas diminutiver mycket sällan: vaikėsas ”ung man, tonåring; dräng, halvvuxen pojke” Lnkv; Jnšk; Psv; Škn; Šd; Kri; Sml; Sdb; Žml; Šl; Lg; Jnš; Žg; Šd; Trg; Mžk; Šauk; Klk (LKŽK), mergesà ”uppvuxen flicka” JR 104, mergėsė ”detsamma” J; Vb; Sb; Lg; Jnšk; Lnkv; Šl; Stč; ”kvinnlig tjänare” Grž

139

(LKŽ VIII 27), krūmėsiai ”risiga buskar” Rsn (VI 698), kalvóšnas ”liten kulle” Plt; Pln; Ggr (V 167).

De kan delvis jämföras med lett. sunēsis ”liten hund”, kūndzess ”herres son”, jaucēs ”varm, ung öl” (LVG 374).

Många fler diminutiva suffix har uppkommit ur determinativet -š-, som sannolikt härstammar från *-s- (jfr DaiktvDrR 166 och lit.).

-šė

Diminutiver med detta suffix, som oftast har en nedsättande betydelse, används endast i vissa litauiska dialekter (främst västliga och sydliga), t.ex.: bóbšė Užv; Alk; Jns; Gs, bóbšė ”dålig kvinna” Jrb (LKŽ I² 964), kepùršė Mrs, kepùršė ”dålig hatt” Lp; Kp (V 596), kumelšė ”dålig, förfallen märr” Vlk; Rdm; Mk (VI 871), mėr̃gšė ”dålig flicka” Skr; Gs; Brb; Mrs; Lp; Sn; Slv; Ms; ”tonårsflicka” Vl; Lzd; Lp; ”piga” Vl; Raud (VIII 32), skėpšė ”sliten huvudduk” Lp (XII 813).

J. Endzelynas (LVG 373—374) förknippar avledningar av denna typ med lett. depsīs: depis ”tjockt, litet barn”, lapsa ”räv” (jfr lit. lãpė).

-asjas, -išas, -išius, -iušas, -ušis(-ė)

I dialekterna finns några diminutiver bildade med dessa härledda suffix, som också har uppkommit ur determinativet -š- (< *-s-):

-ašas: piemenãšas ”tonåring, slyngel, pojkspoling” Ggr; Vgr; Trk (LKŽ IX 909);

-išas: vagìšas ”småtjuv” Krš; Lkv; Vn; Up; Kair; Rdn (LKŽK);

-išius: vagìšius ”detsamma” K; J; Tl; Vkš; Slv; Skr; Šk; Pnd; Drsk; Krs; Skp; Lel; Ds (LKŽK);

-iušas: vagìušas ”detsamma” L (1887,15; Žem; Slnt; Pln; KlvrŽ; Plt; Up; End; Vvr (LKŽK);

-ušis(-ė): brotaũšis ”brors son” R; MŽ, brotùšė ”brors dotter” R; K; NdŽ, motùšė ”lilla mor, mamma” N; Pš; LTR(Lnkv) (LKŽ VIII 374), tetùšis ”far, lille far” Sut; JD 73; StnD 16; D 3; Klk; Gsč; Gdl; Ktk; Tr; Lnkv; Kp (LKŽK, jfr lett. tētusis, pol. tatuś).

Något fler personbeteckningar med nedsättande betydelse bildas med liknande suffix (DaiktvDrR 165—167 och lit.).

W. P. Schmidas (1990, 205—206) vagìšus tipo deminutyvus sieja su šiais sen. indų kalbos vediniais: kṛṣṇáśa ”juodokas”: kṛṣṇa- ”juodas”, haríṣa- ”gelsvokas”: hari- ”geltonas”, bahutṛṣá ”rusvokas”: bahru- ”rudas”, plg. dar alb. vogl’ś ”labai mažas”: vogelė ”mažas” (Gāters, 1955, 50). Juose irgi galima įžvelgti deminutyvinę reikšmę.

-iščias(-ia), -iščė, -yščia, -yščius, -yštis(-ė)

I det forna Sudovienområdet (trakterna kring Kybartai, Vilkaviškis och Virbalis)

140

är diminutiver med suffixet -iščias, -ia ganska vanliga, t.ex.: ėriščias ”litet lamm”, paršiščias ”liten gris”, kelmiščias ”liten stubbe”, karviščia ”liten ko”, mergiščia ”liten flicka” (Buga, 1958, 305; 1959, 229; ŽD 332, 767).

Avledningar av denna typ motsvaras av pr. eristian ”litet lamm” (Lam) E 68 (jfr lit. ėriščias, gertistian ”liten kyckling” (Kuchel) E 765, prastian (dvs. parsistian) ”liten gris” (Ferkel) E 686 (jfr lit. paršiščias), wolistian (dvs. wosistian) ”liten get” (Czickel) E 677, werstian (dvs. wersistian) ”liten kalv” (Kalb) E 674 (jfr lit. veršisščias); sannolikt hör även camstian (dvs. camistian) ”får” (Schoff) E 678 hit (Mažiulis, 1981, 41; PKEŽ II 105—107), möjligen också swintian (< *swinistian) ”gris” (Swin) E 682 (Karaliūnas, 1992, 19—20). De tycks också ha motsvarigheter i det illyriska språket (Specht, 1938; Fraenkel, 1941, 92).

Suffixet *-ist̨o-, som uppkommit genom att determinativet *-s- fått ytterligare ett determinativ, *-t- (om detta, se s. 142—144), samt affixet *-i̯o- fogats till det, är sannolikt besläktat med det gamla indoeuropeiska suffixet *-isko-, med vilket diminutiver i stor utsträckning bildades i forngrekiskan (t.ex.: ἄνθρωπίσκος ”liten människa”, σαμβαλίσκον ”liten sandal”, παιδίσκη ”liten flicka”), medan adjektiv bildades i baltiska, slaviska, germanska och några andra besläktade språk (t.ex.: lit. teviškas, lett. tēvisks, pr. tawiskan ”faderlig” (vatterlicher) III 41₁₂, fornkyrkslav. dětьskъ ”barnslig”, got. mannisk-s ”mänsklig”).

Å andra sidan kan suffixet -iščias, -ia i vissa öst- och sydaukštaitiska dialekter vara ett lån från vitryska -išče (Otrębski, 1934, 151—152; ŽD 332). Under inflytande av det senare suffixet kan följande varianter av suffixet -iščias, -ia ha uppkommit på vissa håll:

-iščė: mergiščė ”liten flicka” Dv (LKŽ VIII 30);

-yščia: mergyščia ”detsamma” Grš; Lkš (LKŽ VIII 30);

-yščius: bernyščius ”pojke” Pls; LTR(Mrk) (LKŽ I² 770), šunyščius ”stor hund” Dbč (XV 363);

-yštis(-ė): bernyštis ”pojke” Kb; Dbč (LKŽ I² 770), karvūystė ”liten ko” Arm (V 358), mergyštė/mergyštė ”flicka som vuxit till sig” Gl; Vlk; Rod; ”liten flicka” Asv; Dv; Bn; Arm (VIII 31), pirkūštė ”litet gammalt, förfallet boningshus” Arm (IX 1095), ragūštis ”stort horn” Pls (XI 35), rankūštė ”liten och klen hand” Dv; Pls (XI 168);

-ištis: arklištis ”liten och klen häst” Vlk; Lp; ”stor, bra häst” Vrnv (I² 307), berništis, beřništis ”pojke” Smn (I² 770), ėrištis ”litet lamm” Rdm; Vlk (II² 1143), pilvištis ”dålig mage”, ragištis ”stort horn” Arm (IX 1029; XI 35).

Andra suffix

Determinativet -š- (< *-s-) har skjutits in i vissa suffix:

-ek-šis(-ė) (se s. 134);

-el-šė: bobėlšė ”en liten, eländig stuga” Rdm (LKŽ I² 961), trobėlšė ”en dålig stuga” Lp; Lnkv (LKŽK);

141

-(i)ok-š-nis(-ė): balókšnis ”en liten pöl, en liten dal” Lp; Skr; ”en vattenpöl” J (LKŽ I² 600), dirvóokšnis Grž; Slm (II² 588), ežeriókšnis ”en källa, en vattensamling” Pl (II² 1168), ežerókšnis ”en sjö som håller på att växa igen” Sb; Skp, ežerókšnė ”detsamma” Sb. Kp (II² 1169), kelmókšnis ”en liten stubbe” Lnkv (V 526), krūmókšnis ”en liten buske” J; Skr; Jnšk; Slm; Ds (VI 701), pieviókšnis Er, pievókšnis ”en liten äng mellan gudarnas ängar” J; Slm; Žml; Pš; Kp; ”en liten, mager äng” Lnkv (IX 936), upókšnis ”en bäck” Ds; Kp; Skp; Vdšk; Šv; Mlt; Lnkv; Krs (LKŽK);

-(i)ok-š-lis: berniókšlis ”en pojke i övre tonåren” Ds (LKŽ I² 769), dirvókšlis ”en liten jordlott” J; Ds; Rk (II² 588), kerókšlis ”en dålig buske” J I 131; Šts; ”en kortvuxen, mager person” KlvrŽ (V 616), krūmókšlis ”en liten, eländig buske” Rk; Ktk; Ds (VI 701), pievókšlis ”en liten äng” J; Užv; Ml; Sb; Brž; ”en liten, mager äng” Dkk; Žg (IX 936), upókšlis ”en bäck” Ds; Ktk; Klk (LKŽK);

-(i)ok-š-tis(-ė): arkliókštis ”en dålig häst” Dglš (LKŽ I² 306), berniókštis ”en pojkspoling” Dgl (I² 769), mergiókštė ”en flicka i övre tonåren” Kč; ”en halvvuxen flicka” Rdm (VIII 29);

-uk-š-lis: vaikūkšlis ”ett litet barn” Rod (LKŽK);

-ėk-š-lis: krumėkšlis ”en liten, dålig buske” Pg; Grl; Nč (LKŽ VI 698), upėkšlis ”en dålig liten bäck” DūnŽ; Krš; Rdn; Trš; Ds; Rk (LKŽK);

-ėk-š-nis: upėkšnis ”detsamma” Kp (LKŽK);

-k-š-lis: kepūrkšlė ”en gammal, trasig mössa” Nč (LKŽ V 594);

-(i)ūkštis(-ė) (från -ūtis, -ė) — avledningar av denna typ används i en stor del av de högändiska och lågändiska dialekterna, t.ex.: berniūkštis, vaik(i)ūkštis, velniūkštis (belagt redan hos R), merg(i)ūkštė (LKA III karta nr 119, s. 133—134);

-ykštis(-ė) (från -ytis, -ė): bulbýkštė ”en liten potatis (av potatissorten kiaulinė)” Pkr (LKŽ I² 1149), kiaulýkštė ”en liten, eländig gris” Skdv, kiaulýkštis ”en liten gris” Lk; Skr; Jrb (V 696), kirmykštis ”en liten mask” BB Joz 41,14; ApD 10,12, levykštis ”en liten lejonunge” Jer 51,38, šuny kštis ”en liten hundvalp” Sut; GN Mt 15,27; S.Dauk; TP 1881,21; NdŽ (LKŽ XV 361), varnykštis ”en liten kråka” Vln 38; C II 257; R; MŽ; RB Ps 147,9; Ns 1850,1; [K], velnykštis ”en liten djävul” BsMt II 59(Srd) (LKŽK);

-aikštis (från -aitis): botágaikštis ”en dålig käpp” Ds (LKŽ I² 976), pagalaikštis ”en liten påle” Prng; Dglš (IX 70—71)¹.

Avledningar med determinativet *-t-

-utis(-ė), -utas(-a)

Diminutiver med suffixet -utis, -ė bildas i många dialekter, särskilt i de sydvästra och södra delarna av Litauen. Avledningar av denna typ finns också i äldre skrifter, t.ex.: brolutis, mamutis, tėvutis BP II 409₂₄, žmogutis II 105₂₃, tetutė SIG 82₁₂, 83₂.

¹I suffixen -(i)ūkštis, -ykštis, -aikštis finns, utöver determinativet *-s-, också en inskjuten konsonant -k- (om den senare, se Endzelins, 1974, 420—431; Zinkevičius, 1966, 194—195; 1980, 155—157; Stang, 1966, 108—113; Smoczyński, 1989, 39).

142

En äldre form av detta suffix, -utas, -a, är belagd i trakten kring Kaišiadorys och Prienai samt i Lazūnai och Žietela, t.ex.: langùtas ”litet fönster”, vaikùtas ”litet barn”, mergùtė ”flicka” (LKA III karta nr 118).

I lettiskan är diminutiver med suffixen -utis, -uta mycket få, jfr lit. alùtis och lett. alutis, lit. ragùtės och lett. ragutas (DL 243–244).

I preussiskan bildades med suffixet -ut- avledningar med konkret, icke-diminutiv betydelse: nagùtis ”nagel” (Nagel) E 117, locutis ”braxen” (Bresme) E 562, personnamnen Brangut, Geruthe, Ackute, Jagutte m.fl., samt ortnamnet Wangut-kaym (Gerullis, 1925, 258; Trautmann, 1925, 182; SV 52).

De baltiska språkens diminutiver med *-ùtį-o- jämförs med avledningar i de slaviska språken med -ъtь: *nagъtь ”nagel” (jfr preuss. nagùtis), *lapъtь ”spade”, *palъtь ”stycke kött” (Belić, 1901, 183; Otrębski, 1939, 55, 56; Отрембский, 1968, 137; Мартынов, 1973, 43–44). De betecknar konkreta föremål utan någon tydlig diminutiv betydelse.

Även i litauiskan finns avledningar med suffixet -utas som betecknar konkreta föremål, t.ex.: ašùtas ”tagel” (jfr slav. *osъtъ ”tistel”?: ieur. *os- ”vass” LEW 19), degùtas (jfr lett. deguts, lit. dègti, degàs), grùmutas ”kotte” J (jfr grùm-ulas ”klump, klot”: grumùs ”som klumpar ihop sig, koagulerar” Ggr; Žeml – LKŽ III 667–668), kėkutas ”klase” Grl; ”grupp, skara” Ms (LKŽ V 504, jfr den i den samogitiska dialekten utbredda avledningen kėk-ulas ”klump, hop; grupp, skara”: kėkė, kiàukutas ”skal, skal, hölje” Kos 45; J; Kp; Vb (jfr kiàuk-las ”detsamma” J; Trgn – LKŽ V 685, 687, lat. caucum ”bägare” osv. LEW 232), kriaukutai ”grodyngel” Kos 46; J; Svn; Ppl (jfr kriauk-ulai ”detsamma” J; Vl: kriàukti ”släppa grodyngel” Vlk; ”hosta” Rmš – LKŽ V 566), riešutas (jfr preuss. bucca-reisis ”bokollon” (Buchecker) E 593, slav. *orěcho ”nöt” LEW 731). Det är värt att notera att avledningen riešutas i vissa östaukštaitiska dialekter har bevarat den konsonantiska böjningens nom. pl.-form riešutės och gen. sing.-form riešutės. De fornjekiska formerna dehet ”tjära”, gen. sing. degyte ”tjäras” ger anledning att anta att även avledningen degùtas en gång kan ha haft konsonantstam (Trautmann, 1923, 49, 241; Fraenkel, 1936, 192–193; ŽD 361; Stang, 1966, 223; Zinkevičius, 1966, 265; Kazlauskas, 1968, 286).

Avledningar i fornindiskan med suffixet -ut- har också konkreta, icke-diminutiva betydelser; suffixet har likaså uppkommit ur determinativet *-t-: Marut- ”stormgud”, garmut- ”en sådan ört”, garmut-mant ”bevingad”, kapuc-chale ”hår på bakhuvudet”; det sistnämnda jämförs med lat. caput-, fornisl. hǫfuð ”huvud” (Burrow, 1950, 165; Wackernagel, Debrunner, 1954, 483–485 med litteraturhänvisningar).

Således återspeglar preuss. nagùtis, slav. *nogъtь, lit. riešutas och liknande sannolikt ett äldre tillstånd, då avledningar med determinativet *-t- ännu inte hade någon diminutiv betydelse (PKEŽ I 163–164; Smoczyński, 1989, 43–44). Själva determinativet *-t- kan ha uppkommit ur element i heteroklitisk böjning (Иванов, 1965, 48).

Matyt, teisus buvo Ch.S. Stangas (1966, 4) deminutyvus su priesaga -ut- laikęs baltų kalbų inovacija. Jie galėjo atsirasti dėl vedinių su priesaga *-ùtį-o- (žr. p. 146–147) įtakos. Ši inovacija ypač išplito lietuvių kalboje, o prūsų kalba geriausiai iš baltų kalbų išlaikė senąją būklę.

143

-učìs, -učė, -učia

I vissa dialekter förekommer enstaka diminutiver med de mycket ovanliga varianterna -učis, -učė, -učia av suffixet -utis: karvučis ”liten ko” VIk (LKŽ V 359), mergučė ”flicka, tonårsflicka” Žal; Lkč; Jrb; Kdl; Btg; ”liten flicka” Skr; Žgn; Trg; Erz, mergučia ”flicka, tonårsflicka” Vdžg; Zt (VIII 32). Vid deras bildning har suffixen -ička, -učka sannolikt haft inflytande (jfr s. 151).

-(i)ūtis(-ė), -ī̄ta, -uitis

I den žemaitiska dialekten och i vissa öst- och sydhöglandsmål (främst längs gränsen mot Belarus) har suffixet -(i)utis, -ė varianten -(i)ūtis, -ė, t.ex.: kišk(i)ūtis, vaikūtis, kūrmėlūtė m.fl. (LKA III karta nr 118, s. 133).

I den östhöglandsliga dialekten har vid sidan av avledningen kelūtė också avledningen kelūta ”liten, föga trafikerad väg” (LKŽ V 522) med det äldre suffixet -iūta bevarats.

I vissa žemaitiska dialekter och höglandsmål i närheten bildas ofta diminutiver med suffixet -uitis även av benämningar på levande varelser, t.ex.: arklūitis, kiaulūitis, mergūitis, vaikūitis m.fl. (DaiktvDr 282). K. Būga (1959, 293–294) och P. Skardžius (1937, 132) menade att detta suffix kunde ha uppkommit genom sammanblandning av suffixen -ūtis och -ytis.

-štė, -estis

Determinativet *-t- har också fogats till några andra suffix:

-š-tė: bóbštė ”gammal kvinna, gumma” Alk; Šk; ”mjölkerska” J (LKŽ V 964, jfr bóbšė, se s. 140);

-es-tis: vaikěstis ”ung man” MŽ; N; K.Donel; K; Sut; BŽ 114 (jfr vaikėsas, se s. 139).

Determinativet *-t- finns också i de redan behandlade suffixen -ok-š-tis (se s. 142), -iš-čias (preuss. -iš-tian, se s. 140–141).

Avledningar med adjektivsuffixet *-no-

-ynas(-a)

Nu bildas diminutiver med suffixet -ynas, -a i de sydliga och i vissa östliga höglandsmål. I de sydliga höglandsmålen har de en egentlig diminutiv betydelse (t.ex.: bernȳnas ”liten pojke”, kelmýnas ”liten stubbe”, motýna ”liten mor”), medan de i de östliga höglandsmålen har en nedsättande betydelse (t.ex.: arklýnas ”dålig häst”, balȳna ”stor, dålig pöl”, bernýnas ”lång och oduglig dräng”, se LKA III karta nr 119, s. 134–135).

Tidigare förekom diminutiver med -ynas, -a även i den västra delen av Litauen. Detta framgår framför allt av de avledningar av denna typ från den litauiska fiskardialekten i Lill-Litauen som J. Gerullis och Ch.S. Stang (1933, 26–27) anför, t.ex.: vaikūnas ”mycket litet barn”, žąsýnas ”mycket liten gås”, langýnas ”mycket litet fönster”. Dessutom har avledningen vaikýnas ”ung man” upptecknats av A. Juška i Skirsnemunė; jfr även miškýnas ”liten skog” J; Ggr (LKŽ VIII 289). I Lill-Litauens skrift-

144

liga texter finner vi släktskapsbeteckningarna avýnas ”mors bror” MT 223; RB Tob 7,1; B; R; MŽ (även Pgg; Vlkš — LKŽ I² 527), brolýnas ”brors son” B; A 1885,150, seserýnas ”systers son” Lex 78; C II 527; Q 474; Krz 184; NdŽ; ”fasters son” N, seserynai ”systrars barn” [K]. Avledningen mótyna ”mor” förekommer både i östliga och västliga höglandsmål (Būga, 1959, 147).

I lettiska dialekter används diminutiver med suffixet -iņš, -a likaså i två åtskilda områden: i det sydvästra hörnet vid gränsen till Litauen och i ett ganska stort nordöstligt område vid Estland (DL 198–199, karta nr 1).

Adjektiv med suffixet *-ī-no (t.ex.: lit. mėlynas, lett. talīns ”avlägsen”, preuss. alkūnes ”hungrig” (nüchtern) III 872), från vilka de nämnda diminutivavledningarna har uppstått, är mycket få i de baltiska språken (SV 45; LVG 319; BKGF 79). Å andra sidan är diminutiver med *-īno- belagda även i slaviska, germanska, italiska, keltiska och grekiska språk (Brugmann, 1906, 275). Detta visar att denna ordbildningstyp är gammal.

-inas(-a)

På baltisk språklig mark började diminutiver med ett annat adjektivsuffix, *-i-no-, att uppstå vid sidan av de äldre avledningarna med *-ī-no-.

I den litauiska fiskardialekten i Lill-Litauen bildades diminutiver med båda suffixen: -ynas och -inas. Avledningarna med endast suffixet -inas betecknade något större föremål eller levande varelser än motsvarande avledningar med suffixet -ynas (jfr s.), t.ex.: vištinas ”halvvuxen höna som ännu inte värper”, żąsinas ”ung gås med fjädrar”, vaikinas ”tonåring”, langinas ”ganska litet fönster” (Gerullis, Stang’as, 1933, 26–27). Avledningar av denna typ finns också i F. Kurschats litauisk-tyska ordbok: ănginas ”stor orm” (belagt redan hos Mž 196¹¹), arklinas ”medelstor häst”, jautinas ”tämligen stor tjur”, kīrminas ”stor mask, orm”, merginà ”ogift flicka; stor, kraftig flicka”, mùsinas ”spyfluga, dyngfluga”, vaikinas ”ung man, tonåring; stor, ful ung man”.

Nu bildas diminutiver med suffixet -inas främst i den sydvästra delen av det samogitiska dialektområdet, ungefär mellan Klaipėda och Šilutė (Salys, 1992, 337; LKA III karta nr 119, s. 135). Ibland förekommer de även långt utanför detta område, t.ex.: mùsinas ”stor fluga” Ds; Sb (LKŽ VIII 438), paršinas ”uppväxt kulting” inte bara i Grš; Pk; Vn, utan också i Akm; Šts; Ldvn; Plv; Pžsl (IX 432). Dessutom är avledningen mótyna, som förlorat sin diminutiva betydelse, allmänt brukad redan på 1500–1600-talen. Avledningarna merginà ”ogift kvinna” och vaikinas ”ung man; tonåring; barn; son” är också kända i många dialekter.

I lettiska dialekter används diminutiver med suffixet -iņs, -a på samma platser som motsvarande avledningar med -iņs, -a. Avledningarna med -iņs, -a är dock mer sällsynta, t.ex.: liepiņ ”liten lind”, darziņc ”liten trädgård” (DL 200–201, karta nr 1).

Det är möjligt att benämningar på handjur med suffixet -inas har uppkommit ur diminutiver (Schulz, 1966, 77; DL 201–204). De är ganska vanliga i litauiskan (DaiktvDr 418), och har motsvarigheter i lettiska och preussiska; jfr lit. ăvinas och lett. avins, àuns, preuss. avins ”bagge” (Ster) E 679, lit. kàtinas och lett. katins ”katt-

145

nas”, lit. žąsinas och lett. žuosins ”gåskarl”, lit. pýlinas och lett. pỹlins ”ankarl” (LVG 310; BKGF 77).

Detta visar att diminutiver med *-ino- uppkom i urgermanskan.

-inis(-ė)

Lietuvių kalboje su priesaga -inis, -ė (< *-in̥io- < *-ino- + *-i̯o-, žr. aut., 1991, 16) plačiai daromi būdvardžiai, o diminutyvų su šia priesaga pasitaiko labai retai, pvz.: bobinė ”prasta moteris” Tvr; Aps (LKŽ I² 962), karvinė ”karvutė” (Salys, 1992, 338), lazdinė ”lazdelė”, pirštinė ”pirštinukė” Grdm (LKA III 135), mergelinė ”maža mergaitė” Sv, merginė ”tarnaitė” Pnd; Kp; Sb; Sl (LKŽ VIII 26, 28), vaikinis ”vaikinas” K.Donel (Kabelka, 1964, 249).

I lettiskan är det motsvarande suffixet -iņš, -a numera det viktigaste medlet för att bilda diminutiver, t.ex.: dēliņš ”lille son”, bērziņš ”liten björk”, zvaigzniņa ”liten stjärna” (DL 168—169). Däremot är adjektiv med *-in̥io- numera mycket sällsynta här, jfr geležinis och lett. dzelzinis ”järn-”, lit. lapinis och lett. lapiņš ”gjord av löv” (LVG 312—313).

De litauiska språkdata visar alltså själva början av bildandet av diminutiver med *-in̥io-, medan slutet på denna process är belagt i lettiskan.

Det kan tänkas att diminutiver med *-in̥io- inte utvecklades direkt ur adjektiv, utan ur benämningar på bärare av en egenskap. I litauiskan får denominala adjektiv med -inis, -ė nämligen oftast betydelsen ’bärare av en egenskap’ när de substantiveras. Denna riktning i substantiveringen är gammal, jfr lit. káiminis ”bybo” Alk; Gs (LKŽ V 56) och lett. kaimiņš ”granne” (LVG 313), lit. drėvinė ”träfat för talg” Pkr (LKŽ II² 692) och pr. drawine ”(ihålig trädstam) kar” (Bote) E 393 (PKEŽ I 223—226). Även vissa andra baltiska språk har fått sina diminutivbildande affix från kategorin benämningar på bärare av en egenskap.

Avledningar med affix för benämningar på bärare av en egenskap (nomina attributiva)

-is

I de baltiska, slaviska och germanska språken började man bilda benämningar på bärare av en egenskap med adjektivaffixet *-i̯o- (aut., 1991, 17). I litauiska dialekter har dock några få avledningar på ändelsen -is också fått en diminutiv betydelse, t.ex.: bérnis ”liten pojke” Prk (LKŽ I² 769), vaikis ”yngling, dräng; pojke; son” (utbrett i den samogitiska dialekten).

Diminutiver i de baltiska språken bildas betydligt oftare med sammansatta suffix som kännetecknar benämningar på bärare av en egenskap och som uppkommit genom att affixet *-i̯o- fogats till andra adjektivsuffix.

-ytis(-ė)

Diminutiver med suffixet -ytis, -ė används i stor utsträckning i litauiskan

146

(DaiktvDr 272—274). Avledningar av denna typ finner vi redan i de äldre skrifterna, t.ex.: asilýtis SP I 245₂₁; II 143₂₁, érytis Lex 57, érytelis Mž 462₉, karvelytė SP I 216₂₂, karvelytis 369₂₈, mergytė DP 254₂₄, ožkytis Ch¹ Luk 15,29, šunytis VlnE 54₆; BP I 278₁₄; SD¹ 122.

I de lettiska dialekterna har avledningar av denna typ nu nästan försvunnit, men de används fortfarande i stor utsträckning i folkdiktningen, t.ex.: brālītis ”lillebror”, krūmītis ”liten buske” (DL 232—239).

Det är svårt att säga vilken betydelse avledningar med suffixet *-īti̯o- hade i fornpreussiskan, eftersom detta suffix nästan enbart är belagt i personnamn (t.ex.: Moldite, Bludit, Waikitte, se Trautmann, 1925, 182) och ortnamn (t.ex.: Laukiten, Pelite, Pelkiten, se Gerullis, 1923, 257). V. Mažiulis (PKEŽ II 105) rättar det fornpreussiska kampnit ”häst” (Pferd) GrG 6 till *kamanītis och menar att det haft betydelsen ”liten häst, hästkrake”. Det finns dock även andra tolkningar av ordet (jfr ПЯ I-K 191—192).

Suffixet *-īti̯o- (< *-īto- + *-i̯o-) är en innovation i baltiska, slaviska och germanska språk. Med detta suffix bildades ursprungligen beteckningar för innehavare av en egenskap (t.ex.: lit. eglytis ”ett tyg vävt av granbarr”, lett. lēnītis ”varm sydvind”, sydslav. golīt’b ”en naken, fattig människa”), och först i de baltiska språken började man också bilda diminutiver med *-īti̯o-. Genom äldre kontakter mellan baltiska och slaviska språk spreds dessa senare till de sydslaviska språken, jfr lit. vilkytis och sydslav. vlč’t’b ”liten vargunge” (se vidare aut., 1991, 18—20 med litteratur).

-aitis (-ė), -aitė

Diminutiver med detta suffix är ganska många (DaiktvDr 271—272). Några av dem används också i äldre skrifter, särskilt i S. B. Chilinskis översättning av Nya testamentet (se tabellen). Förutom avledningarna asilaitis, jaunikaitis, tarnaitė, tarnaítis, som också är belagda i andra skrifter från 1500- och 1600-talen, finner vi här följande: deivaitė ApD 19,27; 19,35; 19,37, duktaitė Mr 5,41, kalnaitis Luk 3,5, karvelaitė 414₂₀ (i förklaringarna som lagts till sist), mokytinaitė ApD 9,36, žvirblaitis Mt 10, 29; 10,31. Avledningar av denna typ är mycket vanliga i L. Rėzas sångsamling (se tabellen) och i S. Daukantas skrifter (Subačius, 1993, 153).

Suffixets -aitis, -ė diminutiva funktion är dock inte den äldsta. I litauiskan bildas ibland även beteckningar för innehavare av en egenskap med detta suffix, t.ex.: gimináitis, kalváitis ”smedens son”, jaunáitis ”ung man”, laukináitis ”invånare på landsbygden” och liknande (ŽD 359—360). De har också en motsvarighet i lettiskan: tautaitis ”brudgum” (BKGF 98).

Ännu oftare bildas beteckningar för innehavare av en egenskap, vanligen med betydelsen tillhörighet, med ett annat besläktat suffix -ietis, -ė, t.ex.: kaunietis, -ė, sodiėtis, -ė, vókietis, -ė och liknande (DaiktvDr 411—412; Lenkevičiūtė-Norkaitienė, 1983; LKA III žemėl. Nr. 10, 110, p. 27, 115). De har motsvarigheter i lettiskan, jfr vācietis ”tysk”, raunietis ”invånare i Rauna”, sāviete ”kvinna” (BKGF 98).

Suffixen -aitis, -ietis och -ytis är vokalväxlingsvarianter av samma suffix *-īti̯o-/-eit̯i̯o-/-oit̯o- (jfr lit. vókietis, lett. vācietis och lit. vókytis, lett. vācītis ”tysk”), och med detta suffix bildades ursprungligen beteckningar för innehavare av en egenskap

147

benämningar.

Således började diminutiver med suffixet -aitis, -ė bildas under tiden för litauiskans självständiga utveckling, men långt före de första skrifternas tillkomst.

Suffixet -aitė har en mycket sällsynt variant -aičė: mergaičė ”flicka” Vdk (LKŽ VIII 23). Den uppkom sannolikt under inflytande av suffixet -aička (jfr s. 151).

-eitė

Till diminutiver kan delvis också hänföras den ganska vanliga avledningen tarmeitė ”tjänsteflicka”, belagd under 1500–1600-talen, bildad med det mycket sällsynta suffixet -eitė, som också har uppkommit ur det nämnda suffixet *-it̄o-/-eit̄o-/-oit̄o-. Jfr även benämningarna på bärare av egenskaper pašalėtis ”obuden gäst som kommit till ett bröllop”, pra šalėtis ”icke-hemmastadd, främmande person”, treinėitis ”triangel” (ŽD 361).

-iotė, -iočė, -iočius

I östaukštaitiska dialekter bildas många diminutiver med suffixet -iotė, till exempel: mergžotė ”en uppvuxen flicka, tjänsteflicka”, kumeliotė ”ett inte längre så litet, uppvuxet fölsto”, kojotė ”ett inte längre så litet ben” (ŽD 352; DaiktvDr 280—281).

I lettiskan har med motsvarande suffix -atė såvitt man vet bildats endast en dialektal avledning, kučtė: kuce ”tik” (DL 244).

Dessa diminutiver kan relateras till sådana litauiska benämningar på bärare av egenskaper som ąsotės: ąsotas ”som har ett öra”, barzdotis ”en som har skägg”: barzdotas, gyslotis ”groblad”: gyslotas (ŽD 351—352); jfr även hydronymerna Ilgotis Šil, Margotė Srj och liknande (Vanagas, 1970, 190).

Suffixet -otis, -ė uppkom genom att affixet *-i̯o- fogades till det adjektivbildande suffixet *-āto-.

Suffixet -iotė har de mycket sällsynta varianterna -iočė, -iočius: mergiočė ”flicka” Vrn; Vlk; ”vuxen ogift flicka” Vrn; Rdš, mergiočius ”flicka, vuxen ogift kvinna” Arm; jfr även mergiočiotė ”halvvuxen flicka” Trgn, mergiočgalė Dr, mergiočgalys ”liten flicka” Dbk (LKŽ VIII 29). Suffixet -očiūs kan ha bidragit till deras uppkomst, exempelvis: barzdōčius, pilvōčius, kuprōčius osv. (om dessa avledningar, se ŽD 352—353; Grinaveckis, 1991, 175—178).

-ėtis

Med suffixet -ėtis (< *-ēto- + *-i̯o-) bildas diminutiverna vaikėtis ”barnslig pojke” Kb (LKŽK), varnėtis ”liten kråka” KN 234₅.

De är besläktade med benämningar på bärare av en egenskap, såsom eglėtis ”hemmavävt tyg med granmönster”: eglėtas ”som har formen av granbarr”, šukėtis ”med skärvor, med utslagna ställen”: šukėtas ”med skärvor, med utslagna eller sönderslagna ställen”.

148

-uolis(-ė)

Vid sidan av benämningar på bärare av en egenskap, såsom jaunuolis, gudruolis, snieguolė och liknande (DaiktvDr 346), har även några diminutiver bildats med detta suffix: bernuolis ”pojke som vuxit till sig” Lš; Nmn; Grv; Rod (LKŽ I² 771), merguolė ”vuxen men ogift flicka” Rdm; Nmn; Rm; Onš; Mrs; Švnč; Trgn; Rod; ”halvvuxen flicka, tonårsflicka (nedsättande)” Mrs; Žž; Lp; Nč; Grv (VIII 32).

-ėnas

Diminutiver med suffixet -ėnas används bara i vissa högaitiska dialekter (främst östliga) och betecknar oftast djurungar eller har nedsättande betydelse, t.ex.: arklėnas ”medelstor häst”, bernėnas ”halvvuxen pojke, liten och obetydlig dräng” Ds (LKŽ I² 303, 768), botagėnas ”dålig piska” Trgn (I² 977), gyvatėnas ”ormunge, liten orm” OG 116, katėnas ”inte längre så liten, tillväxt kattunge” Ds (LKŽ V 407), kiaulėnas ”liten gris” Ds; Akm; ”busunge, olydig unge” Trgn (V 691), šunėnas ”oduglig hund” Ds; ”ung hund” K (XV 358), žydelėnas ”liten jude (nedsättande)” Ds; Dglš; Tvr, žmogėnas ”liten människa (nedsättande)” Ds; Švnč; Dgl (LKŽK).

I lettiskan är diminutiver med -ēns, -a mer utbredda. De används i många dialekter och betecknar oftast unga djur, t.ex.: pīlēns ”ung anka”, kaķēns ”ung katt”. I vissa dialekter (särskilt i västra Kurland) har de dock även andra betydelser, t.ex.: puikēns ”liten pojke”, uōzolēns ”liten ek”, mātēna ”mamma” (DL 217—230).

Även dessa diminutiver har bildats från benämningar på bärare av en egenskap. Exempelvis är avledningar med suffixet -ėnas, som betecknar platsen där människor bor eller har sitt ursprung, utbredda i litauiskan (särskilt i den östra högaitiska dialekten), t.ex.: ankštėnas, kapiškėnas osv. (LKA III žemėl. Nr. 110, p. 116). De har denna betydelse redan i 1500- och 1600-talens skrifter, t.ex.: įsrutėnas C II 36, nazarėnas DP 7X; SP II 152, tilžėnas KLG 65. Sedan gammalt används också släktskapsbeteckningarna brōlēnas/brolėnas ”brors son”, seserėnas ”systers son”, tetėnas ”mosters man” osv. (ŽD 238). Avledningar av denna typ har tydliga motsvarigheter i lettiska och slaviska språk, jfr fornlett. brālēns ”brors son”, dial. māsēns ”systers barn”, piebaldzēņi ”invånare i Priebaļga” (LVG 303—304; DL 226, 228—229); slav. *bratrēnъ ”brors son”, *sestrēnъ ”systers son” (Slawski, 1974, 128—129).

I de baltiska och slaviska språken har benämningar på bärare av en egenskap med *-ēno- ibland även andra betydelser, t.ex.: lit. balėnas ”trädets ytterbark”, pelėnas ”agnar”, varnėnas, lett. raibēns ”brokig ung kalv”, slav. *moldēnъ ”ung man”.

Suffixet *-ēno- har troligen utvecklats ur konsonantstammarnas nominativ singularis-former med *-ēn-, utvidgade med o-stamsformer, jfr lit. kelėnas, slav. *kolěno (< *kolę) ”ben” och gr. κωλήν ”skulderben” (Трубачев, 1959, 161), fornsl. slověne ”slaver” (Vondrák, 1924, 660).

149

Avledningar med suffixen -yklė, -uklis

Med dessa suffix, som har uppkommit ur *-tlo-, har diminutiver bildats: beržuklis ”en obetydlig björk” Sug, bobýklė ”en usel kvinna” Dr (LKŽ I² 778, 962).

Med suffixet *-tlo- bildades sedan länge benämningar på redskap i de baltiska språken. Senare började man, på grund av den genetiska och semantiska släktskapen mellan benämningar på redskap och på personer som utför en handling, bilda personbeteckningar med nedsättande betydelse (t.ex. baigūklė, miegūklis ”sömntuta”, se DaiktvDrR 153—156, 171—178). Det är sannolikt dessa senare som gav upphov till de ovan nämnda diminutiverna, som också har nedsättande betydelse. Dessutom bildas det i litauiskan emellanåt även beteckningar på bärare av en egenskap med vissa sekundära suffix som härstammar från *-tlo- (t.ex. jauniklis, -ė, jaunėklis, -ė ”en ung, omogen människa eller ett ungt, omoget djur”, šykštuoklis ”en snål person” osv. DaiktvDr 357, 358); diminutiver är också nära förbundna med dessa.

Avledningar med slaviska suffix

-ka, -elka, -ilka, -kė

Slaviška priesaga -ka turi deminutyvai kumélka ”prasta kumelė” K; LC 1883,45; BsP III 126; IV 170; Žem; Pgr (ŽD 161; LKŽ VI 870; taip pat dar pietų ir kai kuriose vakarų aukštaičių tarmėse, žr. Senkus, 1972, 150; Grinaveckis, 1991, 230), pieménka ”piemenaitė, piemenegalė” Skr (LKŽ IX 911), plg. dar seną skolinį motkà ”motina” (iš lenk. matka, gud. мamкa, žr. Skardžius, 1931, 135).

När detta suffix fogades till det litauiska suffixet -elis, -ė uppstod hybridsuffixet -elka, med vilket diminutiver med nedsättande betydelse ofta bildas i den sydaukštaitiska dialekten, t.ex.: avélka ”ett dåligt, ruggigt får”, bobélka ”en usel kvinna”, karvélka ”en usel ko”, mergélka ”en obetydlig, usel flicka”, trobélka ”en obetydlig, usel liten stuga”, žmonélka ”en usel hustru” m.fl. (Grinaveckis, 1991, 230—231). J. Senkus (1972, 150) antecknade avledningarna bobélka, mergélka i kapsų- och zanavykųdialekterna. Avledningar av denna typ finns även i vissa andra dialekter, jfr bobélka ”en slarvig kvinna” Ds (LKŽ I² 961), mergélka ”en uppvuxen flicka” Grg; Užv; Krtn (VIII 27), trobélka ”en liten bod” Žg (LKŽK).

En annan hybridsuffixform -ilka förekommer i diminutiverna vagílka ”en liten tjuv” (vidsträckt spridd), mergílka ”en lättsinnig flicka” Zt (Vidugiris, 1969, 152).

Diminutiver bildas ibland även på lettiska med suffixet -ka, t.ex.: Janka ”lille Jan”, činka ”liten kulle” (DL 309—311).

Med suffixets -ka paradigmatiska variant -kė har diminutiverna bóbškė ”en usel kvinna” Srv (LKŽ I² 964), púodkė ”ett obetydligt huvud” Gs (X 923) bildats.

-(i)uška, -uškas, -uškė, -ūška

Med diminutiver bildade med suffixet -(i)uška finns dainiuškà ”en oseriös, dålig sång” Lž; Jzm; Pkš (LKŽ II² 230; DunŽ 65), dainuškà ”detsamma” LzP; Vlv; Lnkv; ”en liten sång” NS 1313; Gdr; Lz (LKŽ II² 232; LŽ 49), samt det mycket vitt spridda

150

vakaruškà ”ungdomsfest, förlustelse”, voveruškà; jämför även de senare varianterna voveriškas Gdr, voveriškė Gdl; Krm; Rš; Ūd, voverūška Šlv; Trak (LKŽK).

I de lettiska dialekterna bildas diminutiver med suffixet -uška mycket oftare, t.ex.: sunuškà ”liten hund”, meituškà ”flicka” (DL 306—308).

Suffixet -uška (< -uch-bka) är ett lån från de östslaviska språken; jfr ryska старушка, лягушка osv. (Kiparsky, 1975, 264—265).

-icà, -ičkà, -yčkà, -ičkė, -aičkà, -učkà, -ečkas

Med det i de slaviska språken mycket utbredda suffixet -icà (jfr sl. *dèvica ”gudinna; flicka”, *babica ”gammal gumma” osv., se Бошкович, 1984, 215—228; Sławski, 1974, 98—99) bildas diminutiven mergicà/mergìca ”vuxen flicka” J; Rs; Rdd; Žp; Prn; Žgn; Vv; Vrd; ”liten flicka” Ar; Srd; Vl (LKŽ VIII 27).

Ett annat suffix av liknande ursprung, -ičkà (< -icà + -bka; t.ex. ryska водичка, tjeckiska vodíčka, se Kiparsky, 1975, 224) förekommer i diminutiven mergìčkà ”vuxen flicka” Rz; Žml; Sb; Ds; VIkv; ”liten flicka” BsP II 72; jämför även dess varianter mergỹčka ”vuxen flicka” Gs, mergìčkė ”liten flicka” Pš (LKŽ VIII 27; Senkus, 1972, 150).

Genom sammanblandning av det slaviska suffixet -ička med det litauiska suffixet -aitis, -ė uppstod det hybrida suffixet -aička, som förekommer i vissa östaukštaitiska dialekter, t.ex.: avaiška ”litet lamm, lammunge”, kalaička ”liten tik”, kiaulaička ”liten gris”, mergaička ”ung flicka” (DaiktvDr 285).

Genom att suffixet -ička blandades med ett annat litauiskt suffix, -utis, -ė, uppstod suffixet -učka, med vilket avledningen mergùčkà ”flicka” bildats Rš (LKŽ VIII 32).

I Žietela-dialekten är avledningen ežerėčkas ”en liten, obetydlig sjö” belagd; den är bildad med det slaviska suffixet -ečkas (Vidugiris, 1969, 152).

-usis(-ė)

I Žietelos dialekt hittar vi flera diminutiver med detta suffix, t.ex.: mamùšė ”lilla mor”, tatùšis ”lilla far”, Bòlùsis ”Baliukas”, Kastùsis ”Kastukas”, Marùšė ”Marytė” (Vidugiris, 1969, 152).

I de slaviska språken (särskilt polska, vitryska och ukrainska) bildas med suffixet -us- olika substantiviska och verbala avledningar, ofta med expressiv betydelse, t.ex.: pol. dial. lenius ”latmask”, rabùs ”tjänare”, ligus ”oroligt barn” osv. (Sławski, 1976, 34—35).

-iznà, -yznà, -znà, -žnà, -inžė

Avledningen bobìznà Skr med varianterna bobýznà Rm, bobžnà ”usel kvinna” Žln (LKŽ I² 963, 965) är ett lånord, härrörande från det gamla slaviska ordet babìzna (om dess bildning, se Sławski, 1974, 123—124). Efter mönster av lånordet bobìznà har avledningen karùžnà ”liten, mager ko” Vlk; Vrn; Eiš bildats; den har varianten

151

Diminutivernas förekomst i äldre skrifter och i L. Rėzas sångsamling

Antal diminutiver i olika texter Suffix | Mž antal% | Vin antal% | BP antal% | DP antal% | SIG antal% | Ch1 antal% | SP antal% | RD antal% -elis(-ė)/ -elis(-ė) | 24 80 | 12 63,16 | 38 79,17 | 66 91,67 | 37 94,87 | 14 51,85 | 31 81,58 | 227 49,56 -alis | — — | — — | — — | — — | — — | — — | — — | 1 0,22 -ulis | — — | — — | — — | — — | — — | — — | — — | 1 0,22 -(i)ukas(-ė) | — — | — — | — — | — — | — — | — — | — — | 21 4,58 -ikas | — — | — — | — 1,39 | 1 1,39 | — — | — — | — — | — — -ikė | — — | — — | — — | — — | — — | — — | — — | 3 0,66 -užis | — — | — — | — — | — — | — — | — — | — — | 70 15,28 -utis(-ė) | — — | — — | 4 8,33 | — — | 1 2,56 | — — | — — | 4 0,87 -inas | 1 3,33 | — — | — — | — — | — — | — — | — — | — — -y(č)is(-ė) | 1 3,33 | 1 5,26 | 2 4,17 | 1 1,39 | — — | 1 3,70 | 3 7,89 | 26 5,68 -a(l)tis(-ė) | 3 10 | 5 26,31 | 4 8,33 | 4 5,55 | 1 2,56 | 12 44,44 | 4 10,53 | 105 22,93 -eitė | 1 3,33 | 1 5,26 | — — | — — | — — | — — | — — | — — Totalt | 30 | 19 | 48 | 72 | 39 | 27 | 38 | 458

152

karvinže ”liten ko” Vlk; Rdm; Sn (LKŽ V 358), och under påverkan av samma lånordsförkortning bobzną uppkom avledningen mergžna med varianten mergžna ”flicksnärta” Lz (VIII 33). Konsonanten z kan här ha ändrats till ž på grund av avledningen mergūžė (om den, se s. 133).

Slutsatser

De behandlade uppgifterna gör det möjligt att urskilja följande kronologiska lager av diminutivbildning i litauiskan:

1. De allra äldsta är avledningar med determinativet *-k-, vilka utgjorde grunden för kategorin diminutivbildning i de indoeuropeiska språken.

2. I enskilda indoeuropeiska språk och språkgrupper började diminutiver under de äldsta perioderna av deras utveckling bildas med determinativen *-l-, *-g-/-g’-, *-s- och med adjektivsuffixet *-īno-.

3. I urgammal baltiska användes följande formanter för att bilda diminutiver: determinativet *-t-, adjektivsuffixet *-ino- och suffixet för beteckningar på bärare av en egenskap *-ītio- (< *-īto- + *-i̯o-). I litauiska och lettiska bildas diminutiver också med suffixen *-ēno- (< *-ēn- + *-o-), *-in̨io- (< *-ino- + *-i̯o-), *-ātio- (< *-āto- + *-i̯o-), vilka sannolikt också har hämtats från kategorin beteckningar på bärare av en egenskap, samt med slaviska suffix -ka, -uška.

4. Under litauiskans självständiga utveckling började diminutiver bildas med affixen -aitis(-ė), -eitė, -uolis(-ė), -is, som är typiska för beteckningar på bärare av en egenskap, med suffixen -yklė, -uklis, vilka sannolikt hämtats från kategorin agentbeteckningar, och med olika slaviska suffix, som till största delen har sitt ursprung i *-iko-. Dessutom är diminutiver med suffixen -ėlis (-ė), -ukas (-ė) mycket vanliga i litauiskan, men ganska sällsynta i de övriga baltiska språken.

Förkortningar

BKGF — Endzelynas J. Baltų kalbų garsai ir formos. V., 1957.

BP — Postilla tatai e/ti Trumpas ir Pra/tas Ižguldimas Evangeliu [...] Per JANA BRETKŪNA [...] Karaliaučiuje [...] 1591.

Ch¹ — Biblia litewska Chylińskiego. Nowy Testament. Tom 2 — Tekst. Poznań, 1958.

DaiktvDr — Urbutis V. Daiktavardžių daryba. — Lietuvių kalbos gramatika. V., 1965. T. 1. P. 251—473.

DaiktvDrR — Ambrazas S. Daiktavardžių darybos raida. Lietuvių kalboje veiksmažodiniai vediniai. V., 1993.

DL — Rūke-Draviņa V. Diminutiven im Lettischen. Lund, 1959.

DP — Postilla Catholicka [...] Per Kúnigą MIKOLAIV DAV-KSŽĄ Kanoniką Mediniku / iš lėkibko pergūldita [...] Wilniui [...] 1599.

DūnŽ — Vitkauskas V. Šiaurės rytų dünininkų šnektos žodynas. V., 1976.

GrG — Ett exemplar av S. Grunaus prussiska ordlista (cirka 1517—1526), bevarat i Göttingens universitetsbibliotek (citerat efter Mažiulis, 1981). Övriga prussiska texter förkortas på samma sätt som i prof. V. Mažiulis arbeten.

153

KZ — Tidskrift för jämförande språkforskning inom de indoeuropeiska språkens område, grundad av A. Kuhn. B. etc.

LEW — Fraenkel E. Litauisches etymologisches Wörterbuch. Heidelberg; Göttingen, 1962.

LKA — Lietuvių kalbos atlasas / Ats. red. K. Morkūnas. V., 1977–1991. T. 1–3.

LKK — Frågor inom litauisk språkvetenskap. V.

LKŽ — Lietuvių kalbos žodynas. V., 1956–1991. T. 1–15.

LKŽK — Kortregister för den litauiska ordboken.

LVG — Endzelīns J. Latviešu valodas gramatika. Rīgā, 1951.

LŽ — Petrauskas J., Vidugiris A. Lazūnų tarmės žodynas, V., 1985.

ME — Mülenbachs K., Endzelīns J. Latviešu valodas vārdnīca. Rīgā, 1923–1932. S. 1–4.

Mž — Gerullis J. (red.). Mažvydas. De äldsta litauiska språkminnesmärkena fram till år 1570. K., 1922.

PKEŽ I—II — Mažiulis V. Prūsų kalbos etimologinis žodynas. V., 1988–1993. T. 1–2.

Pkš — Pakšteliai, Šiauliai distrikt.

RD — Biržiška M. (red.). Liudas Rėzas sånger. Den första litauiska sångbokens tredje upplaga. K., 1935–1937. Bd 1–2.

SIG — Lebedys J. (red.). S. M. Slavočinskis. Sånger hörande till den katolska tron 1646. V., 1958.

SP — Specht F. (par.). Šyrwids Punktay sakimu [...]. Göttingen, 1929.

SV — Endzelīns J. Senprūšu valoda. Rīgā, 1943.

Vln — B. Vilentas skrifter (utan sidhänvisning); Enchiridion Catechiſmas maʒbas [...] iſch wokiſchka lieʃbuwia ant lietu wiſchka pilnai ir wierna pergulditas per Baltramieju Willenta [...] Iſchſpauſtas Karalauʒui [...] 1575 (med sidhänvisning).

ŽD — Skardžius P. Lietuvių kalbos žodžių daryba. V., 1943.

ГЯ — Топоров В. Н. Прусский язык. Словарь. М., 1975.

Övriga förkortningar är desamma som i den stora litauiska ordboken.

Literatūra

Akelaitienė G. Morfonologinės balsių kaitos dabartinėje lietuvių kalboje: hum. m. daktaro laipsnio disertacija. V., 1993 (rankraštis).

Ambrazas S. Baltų ir slavų kalbų vardažodžių daryba (senosios bendrybės ir skirt ybės). — Baltistica, 1991. T. 27(1). P. 15–34.

Belić A. Zur Entwicklungsgeschichte des slavischen Deminutiv- und Amplificativsuffixe. — Archiv für slavische Philologie, 1901. Bd 23. S. 134–206.

Benveniste E. Origines de la formation des noms en indo-européen. Paris, 1935.

Bielenstein A. Die lettische Sprache nach ihren Formen erklärend und vergleichend dargestellt. B., 1863. Bd. 1.

Bender F. Die Verwendung der sog. Diminutiva im Litauischen. — Tauta ir žodis, 1925. T. 3. P. 76–111.

Brugmann K. Grundriß der vergleichenden Grammatik der indogermanischen Sprachen. Straßburg, 1906. Bd 2. T. 1.

Būga K. Rinktiniai raštai / sud. Z. Zinkevičius. V., 1958–1961. T. 1–3.

Burrow T. The Sanskrit language. L., 1950.

Chantraine P. La formation des noms en grec ancien. P., 1933.

154

Chantraine P. Finales myceniennes en -iko-. — Proceedings of the Cambridge colloquium of Mycenien studies / ed. by L. R. Palmer, J. Chadwick. Cambridge, 1966. P. 161—179.

Eckert R. Zu den nominalen i-Stämmen im Altpreußischen. — Zeitschrift für Slavistik, 1974. Bd. 19. S. 221—233.

Eckert R. Die Nominalstämme auf -i im Baltischen unter besonderer Berücksichtigung des Slavischen. B., 1983.

Edgerton F. The -k- suffix of Indo-Iranian. Part I: The -k- suffixes in Veda and Avesta. — Journal of the American Oriental Society, 1911. Vol. 31. P. 93—150, 296—342.

Endzelin J. Lettische Miszellen. — KZ, 1909. Bd. 42. S. 375—379.

Endzelin J. Die lettländische Gewässernamen. — Zeitschrift für slavische Philologie, 1934. Bd. 11. S. 112—150.

Endzelins J. Darbu izlase. Rīga, 1974. S. 2.

Ewald F. Die Entwicklung k-Suffixes in den indogermanischen Sprachen. Heidelberg, 1924.

Fraenkel E. Die indogermanischen -l- Stämme. — KZ, 1936. Bd. 63. S. 168—201.

Fraenkel E. Die Baltische Sprachwissenschaft in den Jahren 1938—1940. Helsinki, 1941.

Gāters A. Indogermanische Suffixe der Komparation- und Deminutivbildung. — KZ, 1955. Bd. 72. S. 47—63.

Gerullis G. Die altpreußischen Ortsnamen. B.; Leipzig, 1922.

Gerullis J., Stang’as Ch. Lietuvių žvejų tarmė Prūsuose. K., 1933.

Grinaveckienė E. Mažybinės-maloninės priesagos Mituvos upyno tarmėje. — Lietuvos TSR Mokslų Akademijos darbai. Serija A, 1961. T. 2(11). P. 233—242.

Grinaveckis V. Lietuvių tarmės: Fonetika. Morfologija. V., 1991.

Hofmann J.B., Leumann M. Lateinische Grammatik. München, 1928.

Jonikas P. Pagramančio tarmė. K., 1939.

Jonikas P. Lietuvių kalbos istorija. Chicago, 1952.

Kabelka J. Kristijono Donelaičio leksika. V., 1964.

Karaliūnas S. New findings in Prussian etymology (names for fool and swine). — Colloquium Pruthenicum Primum / ed. by W. Smoczyński, A. Holvoet. W-wa, 1992. P. 15—21.

Kazlauskas J. Lietuvių kalbos istorinė gramatika (kirčiavimas, daiktavardis, veiksmažodis). V., 1968.

Kiparsky V. Russische Grammatik. Heidelberg, 1975. Bd. 3.

Knobloch J. Reste Singulativbildungen im Indogermanischen. — Innsbrucker Beiträge zur Kulturwissenschaft, 1958. Bd. 3. S. 207—215.

Lenkevičiūtė-Norkaitienė M. Nomina regionalia lietuvių kalbos tarmėse. — LKK, 1983. T. 22. P. 137—146.

Leskien A. Bildung der Nomina im Litauischen. Leipzig, 1891.

Mažiulis V. Prūsų kalbos paminklai. V., 1981. T. 2.

Meid W. Germanische Sprachwissenschaft. Bd. 3: Wortbildung. B., 1967.

Otrębski J. Wschodniolitewskie narzecze twereckie. Kraków, 1934. Cz. I.

Otrębski J. Indogermanische Forschungen. Wilno, 1939.

Otrębski J. Beiträge zur indogermanischen Wortbildungslehre. — KZ, 1967. Bd. 81. S. 217—224.

Palionis J. Lietuvių literatūrinė kalba XVI—XVII a. V., 1967.

Rospond S. Gramatyka historyczna języka polskiego. W-wa, 1979.

Salys A. Raštai / Red. P. Jonikas. Roma, 1992. T. 4.

Schmid W.P. (Rec.) Stang Ch. S. Lexikalische Sonderübereinstimmungen zwischen dem Slavischen, Baltischen und Germanischen. — IF, 1975. Bd. 80. S. 325—327.

Schmid W.P. Zum vedischen Flußname Kuliśi. — Croatica. Slavica. Indoeuropaea. Wiener slavisches Jahrbuch, Ergänzungsband 8 / Hrsg. G. Holzer. Wien, 1990. S. 205—207.

155

Schulze W. Kleine Schriften. Göttingen, 1966.

Schwyzer E. Griechische Grammatik. München, 1939.

Senkus J. Kapsų-zanavykų tarmių priešaginės vardažodžių darybos bruožai. – LKK, 1972. T. 13. P. 145–187.

Skardžius P. Die slavischen Lehnwörter im Altlitauischen. K., 1931.

Skardžius P. Šis tas iš žodžių darybos. — Archivum Philologicum, 1937. T. 6. P. 211–213.

Sławski J. Zarys słowotwórstwa prasłowiańskiego. — Słownik prasłowiański / Red. J. Sławski. Wrocław etc., 1974. T. 1. S. 43–141; 1976. T. 2. S. 13–60.

Smoczyński W. Studia bałto-słowiańskie. Wrocław etc., 1989. Cz. 1.

Specht F. Zum illyrischen Suffix -ist-. — KZ., 1938. Bd 65.

Stang Ch.S. Vergleichende Grammatik der baltischen Sprachen. Oslo etc., 1966.

Subačius G. Simono Daukanto Didžiojo lenkų-lietuvių kalbos žodyno naujadarai: individuali žodžių daryba. — Lietuvių atgimimo istorijos studijos. V., 1993. T. 4. P. 135–216.

Trautmann R. Baltisch-slavisches Wörterbuch. Göttingen, 1923.

Trautmann R. Die altpreußische Personennamen. Göttingen, 1925.

Tuttle E.F. Studies in the derivational Suffix -aculum: Its Latin origin and its Romance development. Tübingen, 1975.

Vaillant A. Grammaire comparée des langues slaves. P., 1974. T. 4.

Vanagas A. Lietuvos TSR hidronimų daryba. V., 1970.

Vidugiris A. Zietelos tarmės daiktavardis. — LKK, 1969. T. 11. P. 147–182.

Vondrák W. Vergleichende slavische Grammatik. Göttingen, 1924. Bd. 1.

Wackernagel J., Debrunner. Altindische Grammatik. Göttingen, 1954. Bd. 2. T. 2.

Zinkevičius Z. Lietuvių dialektologija. V., 1966.

Zinkevičius Z. Lietuvių kalbos istorinė gramatika. V., 1980. T. 1.

Бошкович Р. Основы сравнительной грамматики славянских языков. М., 1984.

Иванов Вяч. Вс. Тохарская параллель к славянским уменьшительным формам. — IV международный съезд славистов. Славянская филология. М., 1958. Т. 2. С. 58–63.

Иванов Вяч. Вс. Общеиндоевропейская, праславянская и анатолийская языковые системы. М., 1965.

Иллич-Свитыч В. М. Опыт сравнения ностратических языков, М., 1971.

Мартынов В.В. Праславянская и балто-славянская деривация. Минск, 1973.

Отрембский Я. (Рец.) Stang Ch. S. Vergleichende Grammatik der baltischen Sprachen. — Вопросы языкознания, 1968. № 1. С. 135–140.

Трубачев О.Н. История славянских терминов родства и некоторых древнейших терминов общественного строя. М., 1959.

THE DEVELOPMENT OF DIMINUTIVES IN LITHUANIAN

Summary

The following chronological strata of diminutives in Lithuanian have been established in the present paper:

1. The oldest derivatives are those with the Proto-Indo-European determinative *-k- which formed a basis for several Baltic suffixes: *-i-ko- (cf. Lith. dial. puodìkas ”small cup”, OPruss. malnijkix (Kindlein) III 1136, Latv. ganiķis ”small shepherd”), *-īko- (cf. Lith. brolykas ”brother”, OPruss. bratīkai (Brüder) III 895, Latv. mātiča ”mother-in-law”), *-u-ko- (cf. Lith. ož(i)ukas ”little goat”), OPruss. wosux (Bok) E 675; Lith. šun(i)ukas, Latv. sunuks ”little dog”), *-ā-ko- (cf. Lith. berniōkas,

156

Latv. bernāks ”lad”), *-ē-ko- (cf. Lith. bernėkas, Latv. bērņeks ”lad”), *-o-ko/-e-ko- (Lith. kaloka ”hill”, bernėk-šīs ”simple lad”, Latv. bērņaks ”child”).

2. In different Indo-European dialects during the oldest periods of their development diminutives were derived by means of the determinatives *-l- (cf. Lith. paršėlis, OHG farheli, Lat. porculus ”small pig”) *-g-/-g’- (cf. Lith. mergùžė ”lass”, OPruss. merguβ (Mayth) GrG 88, Latv. pirtuża ”small bathhouse” and ME hillock ”hill”, Gk. λαῖγξ ”small stone”), *-s- (cf. Lith. vagìšas ”pilferer” and Skr. hariśá- ”yellowish”, Alb. vog’l’s ”very tiny”), and the adjective suffix *-ino- (cf. Lith. berñynas ”young child” and Kymr. colwyn ”cub”, OHG geizīn ”young goat”, Gk. κοραϊνος ”young raven”).

3. The following affixes were used to form diminutives in Proto-Baltic: the determinative *-t- (cf. Lith. nagùtis ”small nail” and OPruss nagūtis (Nagel) E 117, Slav. *naǫtъ ”nail”, Lith. ragùtės, Latv. ragutas ”sledge”), the adjective suffix *-ino- (cf. Lith. vaikìnas ”teenager”, Latv. dial. darziņc ”small garden”) and the suffix *-ītio- (< *-īto- + *-io-) from nomina attributiva (cf. Lith. brolýtis, Latv. brālītis ”little brother” and Lith. eglýtis ”cloth woven in the herring-bone pattern”, Latv. lēnītis ”warm southern wind”). In Lithuanian and Latvian the diminutives are derived with suffixes *-ēno- (< *-ēn- + *-o-, cf. Lith. dial. gyvatėnas ”snake’s child”, Latv. kaķēns ”young cat” and Lith. brólėnas/brólėnas, Latv. brālēns, Slav. *bratrēnъ ”brother’s son”), -inio- (< -ino- + *-io-, cf. Lith. dial. mergelinė ”girl”, Latv. zvaigznina ”little star” and Lith. dial. auštrinis ”noth-eastern wind”, Latv. austrinis ”eastern wind”), *-ātio- (< -āto- + *-io-, cf. Lith. mergiōtė ”girl”, Latv. kučāte ”bitch” and Lith. ąsótis ”jug”) which also came from nomina attributiva and with Slavic suffixes -ka (cf. Lith. kumėlka ”badmare”, Latv. čiņka ”small hummock”), -uška (cf. Lith. dainuškà ”simple song, ditty”, Latv. sunuška ”little dog”).

4. The suffixes -aitis (cf. jaunikáitis ”young man” and gimináitis ”relative”), -eitė (cf. tarneitė ”maidservant” and praśalėitis ”stranger”), -ėtis (cf. vaikėtis ”urchin” and eglėtis ”home made of cloth, woven in herring-bone pattern”), -uolis (cf. bernuõlis ”boy” and jaunuõlis ”young man”), -is (bēŗnis ”boy” and bēŗis ”bay”) from nomina attributiva, -uklė (cf. bobūklė ”plain old woman”), -uklis (cf. beržūkis ”weak birch”) from nomina instrumenti and Slavic suffixes based mostly on *-iko- (cf. -ica, -ička, -aička, -učka: mergicà, mergiċkà, mergaička, merguċkà ”girl” a.o.) were used to form the diminutives in Lithuanian. Derivatives with the suffixes -elis, -ukas became very productive in Lithuanian.

157