LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XXXVII (1997)

LEKSIKOGRAFIJOS IR LEKSIKOLOGIJOS PROBLEMOS

Rasa KALINAUSKAITĖ

BEGREPPET SKRIFTSPRÅK I A. SAVICKIS ÖVERSÄTTNING ”S. TAMOSZIAUS à KEMPIS”

För utgivarna av litauiska skrifter i början av 1800-talet sammanföll det filologiska problemet med skriftspråket med funderingar kring modellen för den framväxande litauiska kulturen. När skribenten föreslog sin variant av skriftspråket besvarade han samtidigt frågan om vem den litauiska läsargemenskap han vände sig till var och hur den borde vara beskaffad. I nationens formativa början innebar ett filologiskt ställningstagande ett ansvar för ett visst kulturprojekt.

Utgivaren av religiösa skrifter hade i detta avseende en särställning. Han ställdes inför den tradition för kyrkospråket som hade formats redan på 1700-talet. De språkliga vanor som denna tradition hade fostrat utgjorde för den nya litauiska läsargemenskap som växte fram i Stor-Litauen den viktigaste – ofta uppfattad som sakral och överordnad – erfarenheten av det skrivna ordet. Inte ens en så filologiskt känslig person som J.A. Pabrėža vågade, eller kanske inte såg någon anledning att, radikalt förändra denna tradition, det vill säga han uppfattade den inte som en konkurrerande modell till sin egen språkvision (Subačius 1996: 33–35). Å andra sidan vittnar den kyrkospråksreform som J.A. Giedraitis framgångsrikt inledde om att språket, anpassat till den framväxande kulturens nya behov, kunde få betydelse som kulturprojekt och delta i 1800-talets filologiska debatter (Prašmantaitė 1994). Försöket att ge kyrkospråket status som ett livskraftigt kulturprojekt utgör den kontext mot vilken man, genom en närmare läsning av A. Savickis översättning ”S. Tamosziaus à Kempis”, utgiven 1828, kan bedöma hans lösning på det filologiska problemet.

Det finns få tillförlitliga uppgifter om A. Savickis liv. Man antar att han föddes omkring 1782 i Kretinga län (Biržiška 1963: 385). Efter att ha avslutat prästseminariet i Varniai vigdes han till präst omkring 1819 och tjänstgjorde fram till sin död 1836 som kaplan på olika platser i Samogitien. Han avslutade översättningen ”S. Tamosziaus à Kempis” medan han var kaplan i Tirkšliai, som han lämnade omkring 1826. År 1827, då han tjänstgjorde som kaplan i Gargždai, översatte han ”Kalbas dusziu su Diewu izsimtas isz knigu Swęnta Augustyna”, som utgavs 1829. Ett manuskript med översättningar av fabler och originalpoesi, färdigställt för tryckning 1835 men aldrig utgivet, har bevarats.

Några mer ingående undersökningar av A. Savickis språk finns inte, och de bedömningar som publicerats är motstridiga. I band IV av Z. Zinkevičius ”Lietuvių kalbos istorija” står det att ”den språkliga grunden för A. Savickis verk utgörs av den samogitiska dialekten”, även om ”det också finns många traditionella inslag” (Zinkevičius 1990: 126). I J. Palionis ”Lietuvių literatūrinės

247

kalbos istorijoje” räknas A. Savickis upp bland de författare som skrev ungefär i enlighet med den samogitiska dialekten (Palionis 1979: 188). Mer specifikt sägs det dock om A. Savickis att han skrev ”inte på samogitiska, utan på traditionell kyrklig koine” (Palionis 1979: 192).

En närmare granskning av A. Savickis språk bör alltså precisera förhållandet mellan den samogitiska dialekten och den kyrkliga traditionen, liksom författarens medvetna språkliga hållning. Å andra sidan, om det efter att detta förhållande formulerats skulle visa sig att de samogitiska inslagen inte är en medveten orientering mot någon teoretisk modell (till exempel mot den samogitiska dialekten som skriftspråk), utan helt enkelt resultatet av textens filologiska ojämnhet, kanske de skulle kunna säga något om författarens modersmålstal.

När man försöker rekonstruera A. Savickis syn på språk i översättningen ”S. Tamosziaus à Kempis” bör man börja med hans engagemang som översättare i förordet ”Kalba pry skaitytojaus”. Av förordet framträder två grundläggande hållningar hos översättaren. För det första ville A. Savickis översätta den religiösa texten noggrant och utan avvikelser från originalet. Därför präglas han av den språkliga asketism som är typisk för översättare av religiösa skrifter, och som förkväver onödig språklig prakt och den syndiga kroppen: ”... kožnas gieray žyna tą teisybe, jogiey ne patoguomu žodziu pamieksta Diewuy, bet isz-pildimu paduota moksła ant sekima Chrystusa Pona”; ”...storoj aus, idant ir mažiausioy dal eley neapk ieysczio pawe ykshu iszrožytu, ir mysles S.Rasztinika” (S.Tamosziaus à Kempis 1828: III). Språket ska endast vara en anspråkslös förmedlare, som överför originalets tanke till mottagaren och inte kräver någon särskild uppmärksamhet för egen del. Man kan säga att det språkliga intresset för A. Savickis endast är sekundärt och instrumentellt, ett komplement till prästens plikt. Förutom den heliga vördnaden för avsändaren ville han att den religiösa tanken skulle vara tillgänglig för mottagaren: ”Teypogi užłaykiau buda Žemaytisz kos kałbos kaypo dabar ira kałbama, tykiu jogiey newienam nebus pryszzyngi ir ne suprantamis žodey iszguldimi tos knigielis padieti” (S.Tamosziaus à Kempis 1828: III). Målet med religiös folkbildning motiverar kriteriet för språkbruket: översättningen måste motsvara läsarens språkliga vanor. Kriteriet att följa det levande språkbruket, som ligger till grund för A. Savickis deklarerade val av den samogitiska dialekten, skulle emellertid inskränka hans önskan att sprida det religiösa budskapet så brett som möjligt. Uppstod denna konflikt för A. Savickis, hur uppfattade han det språkbruk han utgick från och det ”samogitiska språket”? Det bör framgå av själva översättningsspråket.

Stavnings- och fonetiska former

1. Stavningen av diftongen ie varierar i texten. I de vanligare orden skrivs ie enligt höglandsmålet, där den samogitiska dialekten sannolikt skulle ha fallit författaren mest i ögonen: ie skrivs: apszwies 206 ~ apšvies, apszwiestays 1 ~ apšviestais, diena 1 ~ dieną, szwiesibe 6, 206 ~ šviesybę, wiena 6 ~ vieno, wietas 15 ~ vietas. Men det finns också gott om samogitiska former som avslöjar att författaren var en sydsamogitisk dünininkas: apszwit 206 ~ apšviečia, iszka 203 ~ ieško, iszkoma 10 ~ ieškoma, isz koti 2, 10, 207 ~ ieškoti, palikta 11, 12 ~ paliekta (palieka), paliktame 16 ~ paliektame (paliekame). Att de samogitiska formerna smugit sig in i texten av misstag framgår också av att A. Savickis, när han skriver wiena 6 ~ vieno, behåller samma ordstams wynokiey 6 ~ vienokiai.

248

2. Tendensen att närma sig höglandsmålet framträder ännu tydligare i stavningen av uo. Genomgående skrivs det enligt höglandsmålet: apjuoktas 16 ~ apjuoktais, atiduotas 15 ~ atiduotas, atsiduoti 15 ~ atiduoti, duoti 200 ~ duoti, išjuokimas 204 ~ išjuokimas, išliuosuotays 19 ~ išliuosuotais, išliuosuotu 21 ~ išliuosuotu, pryduti 17 ~ priduti. De hyperhöglandsmåliga formerna isidodame 5 ~ išsiduodame, neatsidos 15 ~ neatsiduos, wysotinius 5 ~ visuotinius, om det inte rör sig om korrekturfel, visar att författaren här uppfattade uo som o, som samogiterna diftongiserar. I detta fall har först det höglandsmåliga uo återställts; därefter har detta uo likställts med det samogitiska och åter omvandlats till höglandsmålsform.

3. Tendensen att närma sig höglandsmålet kan också förklaras av det mest framträdande särdraget i A. Savickis språk – att skriva uo i stället för höglandsmålens u· och u. Hyperhöglandsmåliga uo uppträder i flera fall:

a) I prefixet nu-, som i dialekterna uttalas nu·, nu– (med ett spänt u!): nenuotrotis 13~ nenutrotysi, nuoeja I~ nuėjo, nuoeytu 17~ nueitu, nuohudima 12~ nuliūdimą, nuoramintu 200~ nuramintu, nuopelnitri11, 17~ nupelnyti, nuopelnitu 9~ nupelnėtų, nuopuolima 201~ nupuolimo, nuowargintas 21~ nuvargintas, nuowedi I~ nuvedė, nuožemina 13~ nužemina, nuožeminimas 7~ nužeminimas, nuožutuomem 19~ nužūtumėm.

b) I ordstammen eller ändelsen med långt [u·] – (dūnininkai skiljer inte åt var u· är fornligt och var u < uo): apduomoja 7~ apdūmoja, duoksau 21~ dūksau[ja], duomoti 5~ dūmoti, ruogoja 15~ rūgoja, szwętuoju 1~ ”šventųjų”, även om A. Savickis oftare skriver u· med lång vokal i stammen som u: buday 17~ būdai, butinay 11, 12, 21~ būtinai, kudikelems 206~ kūdikėliams; kuna 21~ kūno, nuohudima 12~ nuliūdimą, sunau 203~ sūnau, žuna 10~ žūna. Författaren kände intuitivt skillnaden mellan dūnininkais [u·] (motsvarande högaitiska uo) och högaitiska [u·], men kunde inte urskilja språkets fonemiska distinktioner med större insikt och tvekade ofta om stavningen. Han skrev: buosi4~būsi, muosu 18~mūsų, ruopesnis 1~rūpesnis, užruostynima 9~užrūstinimo, och sammanblandade ljud av olika ursprung. Det förekommer också buti 5~būti, butu 9,19~būtų, musu 1, 18, 19~mūsų, nebuk 14~nebūk, rupestingi 206~rūpestingi, rupinas 21~rūpinas.

c) I stället för höglandsmålets korta u, som samogiterna återger som [ɔ] (varniškiai har [ɔ], raseiniškiai [u] ”uttalar det öppnare än i standardspråket, men återger det inte med något annat ljud, även om det på vissa håll kommer mycket nära ɔ” – (Zinkevičius 1966: 66) a) konsekvent i konjunktiv: matituomey 5~matytumei, mokietuomey 2~mokėtumei, skaytituomey IV~skaitytumei, stotuomemos 19~stotumėmos, turėtuomey 10, 13~turėtumei; b) i avledningar med –umas tvekar A. Savickis återigen: dauguoma 6~daugumo, gražuoma 13~gražumo, patoguoma 13~patogumo, sunkhuoma 6, 11~ sunkumo, men ramumas 20~ramumas.

För att undvika det dünininkiska [u·] generaliserade A. Savickis stavningen uo även till sådana positioner där samogiterna inte uttalar långt [u·], utan en spänd kort vokal u. Den konsekventa stavningen av konjunktivsuffixet visar att han försökte skapa sig en regel. Men där det morfologiska kriteriet inte längre passar för att utforma hans egen regel,

249

Savickis, som inte är filolog, blir förvirrad och gör misstag.

4. Liksom de flesta žemaitier på den tiden skiljer A. Savickis i skrift mellan det žemaitiska [ɛ] och [iˑ]. Han betecknar ganska konsekvent [ɛ] med y: amžynu 207~amžių, dydį 19~didį, myslik 208~mislyk, pyktay 20~piktai, tykiu III~tikiu, užtykra 202~už tikro, wys6~vis, wysokios 205~visokios, Žemaytyszkos III~žemaitiškos. Det förekommer även det högaitiska garbinu II~garbinu, och infinitivformer skrivs också med –ti; [iˑ] betecknas med i: dariti 16~daryti, giwenima 1~gyvenimą, ira 16, 18, 19~yra, klausiti 6~klausyti, knigielis IV~knygelės, nikstanczius 18~nykstančius, padarik 6~padaryk. Men även här finns inkonsekvenser: aprasz yti II~aprašyti, neprysaka I~neprisako, tyl6,8~tyli.

5. A. Savickis stavning återspeglar också den žemaitiska diftongeringen av vokalen e till [ie]: apturėja II~apturėjo, bieda 9, 206~bėda, biegi 204~bėgi, diel 204~dėl, garbie 8, 203, 204~garbė, gieda 12~gėda, gieribe 203~gėrybė, girdietus 9~girdėtus, mokieti 7~mokėti, niera 6, 7(2x), 206~nėra, park ratinieti 18~perkratinėti, turieti 200~turėti. Många exempel visar dock en tendens att följa den högaitiska stavningstraditionen: del (III(2x), 19, 204(3x), 205~dėl, galeja 18~galėjo, galetuomem 18~galėtumėm, letays 14~lėtai, mileti 205(2x)~mylėti, pargaleti 7~pergalėti, te 7~tie (tėra). Exemplen efter l kan också tyda på anpassning till den polska traditionen.

6. Vokalen o betecknas konsekvent på högaitiskt vis: matonis 17~malonės, mokslas 207~mokslas, noreme 11~noriame, pasirodau 207~pasirodau, roda 10~rodo, szlowie 203~šlovė, žynoti 11~žinoti, žmogus 7, 21~žmogus. Endast undantagsvis slinker en žemaitisk diftong in: kuo 11~ko. Att A. Savickis hade valt att beteckna det högaitiska o framgår också av att han redan skriver o i stället för diftongen uo: neatsidos 15~neatsiduos, isidodame 5~išsiduodame, wysotinius 5~visuotinius.

7. De högaitiska diftongerna ai och ie, som žemaitier oftare monoftongerar, återställs regelmässigt: butynay 21~būtinai, dayktas 20~daiktas, daktar ay 6~daktarai, eyti 20~eiti, iszmanay 4~išmanai, pakarney 11~pakarniai, pawe y kstay II~paveikslai. Ibland skrivs det av förbiseende enligt žemaitiskt uttal: dydesne 4~didesniai, nobažna III, 1~nuobažnai, uwožnia III~uvožniai (jämte uwožney 11~uvožniai).

8. De högaitiska blandade diftongerna [an], [am] betecknas med an, am: amžius 10~amžius, aplankis 206~aplan kęs, dangaus 206~dangaus, eynantem 12~einančiam, giwenanczios 204~gyvenančios, tankiey 10, 13, 20~tankiai.

Diftongen en betecknas med en eller e (i stammen švent-): giwenk 208~gyvenk, kent 21 (2x)~kenčia, kientieti 207~kentėti, ženkluosi 207~ženk­luose; szwentabliway 4~šventablyvai, szwetu 2~šventu, szwetuojų 1~šventųjų.

Diftongen in skrivs yn, som om den hade ett e som breddats på žemaitiskt vis: prysz yngus 20~priešingus, pažyndams 20~pažindamas, pažynti 206, 207~pažinti, pažynties 14~pažinties, prysz yngus 20~priešingus, prysz ynties 15~priešintis. Tendensen är dock att skriva med det slutna i: dievobayminga 12~dievobaimingo, garbink 13~garbink, iszmin ti 13~išmintim, nuoramintu 204~nuramintu, paniekinti 205~paniekinti.

Det slinker igenom ul med ett žemaitiskt [ɔ] som breddats: tegol 12~tegul.

250

9. Skrivningen av diftonger i ordstammen i stället för standardspråkets ą, į återspeglar ett nasalt uttal som bevarats i dialekten. I stammen har det nasala [ą] bevarats: išzγangstame 19~išsigąstame, ne nuosigansk 203~nenusigąsk, spanstus 200~spąstus. I formerna iszpažynsta 21~išpažįsta, pažįnsta 3, 6, 16, 21~pažįsta. Även om det nasala [į] bevaras förekommer också sugrisų 203~sugrįšiu. Många sydsamogiter och en del nordsamogiter har bevarat ett sådant nasaliserat uttal (en annan del av nordsamogiterna och västsamogiterna avnasaliserade de nasala vokalerna i stammen (Zinkevičius 1966: 75–79).

På grund av den osystematiska stavningen är det svårt att avgöra var Savickis använde en nasalbokstav för att beteckna nasalt uttal och var han bara skrev den automatiskt, påverkad av den kyrkliga skriftspråkstraditionen. I stammen švent- betecknade Savickis diftongen med ett nasalt tecken (detta skulle indirekt kunna vittna om att det nasala uttalet [ę] bevarats i stammen – i denna stam växlade [ę] (švęs-) med tautosyllabiskt en). Vid sidan av nominativ singularis av presensparticip i aktiv form nuosižeminans 3~nushižeminąs skrivs även iszsiau ksztiņas 3~išsi aukštinąs, nemokąs 208~nemokąs – det vill säga att tecknet ą här kan beteckna nasalt uttal. Vid sidan av nominativ pluralis av preteritumparticip i aktiv form (i denna position bevarar samogiterna n – jfr Zinkevičius 1966: 77) moki usins 8~moki u-sys finns också galėjė 20~galėję, prydawę 20~pridavę, skaytę 8~skaitę – det vill säga att även här kan nasalt uttal ha markerats. Men ą och ę skrivs traditionellt också i positioner där de inte betecknar nasalt uttal. Den obetonade singulara ackusativändelsen (den har denasaliserats hos samogiterna – jfr Zinkevičius 1966: 76) skrivs dayktą 17~daiktą, matonę 202, 204~malonę, sumnenę 206~sumnenę, szłowę 9~šlo- vę (vid sidan av daleli 9~dalelę, didibe 207~didybę, karaliste 2~karalystę, sargibe 9~sargybę, teysibe III, 207~teisybę). Troligen var det skriftspråkstraditionen som också påverkade stavningen av pronomenens ackusativ: manę 4, 201~mane, sawę 3(2x), 5, 6(2x), 7, 13, 209~sa- ve. Här betecknar nasaltecknen inte nasaliserat uttal – ett sådant uttal förekommer endast i väst- och östaukštaitiska dialekter: munį, tavį, savį; vokalen į i ändelsen är betonad och således transponerad, jfr Zinkevičius 1966: 298–299). Pronomenens genitiv skrivs manies 203~manes, sawies 3, 7, 17~saves, tawies 203~taves. Dessa exempel visar att A. Savickis tycks ha hållit sig till den kyrkliga skriftspråkstraditionen, medan former med bevarat n kan ha slunkit in omedvetet.

Morfologi

1. Texten återspeglar ofta den samogitiska reduktionen av ändelser: tarnau 3, 17, 21~tar- nauja, tetur 1~teturi, užved 16~užveda. A. Savickis försöker dock återställa presensändelsen i tredje person: abgauna 5~apgauna, atweda 17~atve- da, eyna 1~eina, ira I(2x), III, IV, 1, 2, 3...~yra, trokszta III~trokšta. Förekommer gör även egendomligt transponerade former: tikia 9 ”tiki”.

Nominativ singularis av substantiv och adjektiv med a-stam skriver A. Savickis på aukštaitiskt vis: amžynas 5~amžinas, dayktas 20~daiktas, Diewas 19~Dievas, teysingas 6~teisingas.

Tendensen är att bevara rörligt a också i verbformer som eyd amas 3~eidamas, iszguldidamas III~išguldydamas, uwóżodamas II~uvožodamas. Samogitiska förekommer också: apleydams 207~apleisdamas, regiedams 203~regėdamas.

251

2. I samogitiska skrivs den obetonade tredje personens ändelse: buwa 8, 10~buvo, išmana 6~išmano, mata 5~mato, liksom första person pluralis presens: bowijamos 18~bovijamės, storojemos 5(2x), 208~storojamės, tureme 10~turime.

3. Vanliga är samogitiska former av konjunktiv och imperativ: atilsieczio 201~atilsėčiau, mokieczio 3, 201~mokėčiau, norieczio 16~norėčiau, mokietuomey 2~mokėtumei, turietuomey 10~turėtumei, storokies I~storokis.

4. Både tendensen att skriva på aukštaitiskt vis och Savickis inkonsekvens framgår av stavningen av nominalböjningens kasusformer, särskilt dativ och lokativ. Dativ singularis maskulinum skriver Savickis på aukštaitiskt vis: Diewuy IV, 2, 3, 10, 19, 205~Dievui, darbuy 209~darbui, giwenimuy 209~gyvenimui, žmoguy 14~žmogui. Vid sidan av aukštaitiska lokativformer – amžynoi 6~amžinoj, knigelei I~knygelėj, mažiausioy III~ mažiausioji, Wylnjuje (titelsida)~Vilniuje – finns också samogitiska former: łosko 201~loskolje], pradzio 16~pradžiojle], Tyrkszluse (titelsida) ~Tirkšliuose, žodziuse 9~žodžiuose. Samogitiska former av andra kasus förekommer oftare, till exempel genitiv: łoskas 2~loskos, malonis 2~malonės, wales7, 10~valios. Men formerna Bažnyczios I~Bažnyčios, pariszkados 18~pariškados skrivs.

5. Prepositionerna/prepositionerna apie, per, prie, prieš är samogitiska i översättningen: Apey 1, 2, 3(2x), 14, 18; par 11, par paniekinima 2~ per paniekinimą, parskaytyma II~perskaitymo; pry Diewa 11, 18, 203~ prie Dievo, pry skaytytojaus I~prie skaitytojo; prysz 19, prysz Diewa 3~ prieš Dievą.

Lexikon

1. Översättningens lexikon är inriktat på den kyrkliga språktraditionen och språkbruket. Författaren störs inte av främmande ord som blivit norm i kyrkliga skrifter: cziesas 17, czystas 6, misle 5, mizerna 6, pakajaus 204, pakuta 19, proces 19, sumneni 3 och så vidare. Det samogitiska pronomenet ans (anam 12, ano 204, anus 17(2x), 18) och det aukštaitiska jis (Jo 2, Jem 2, jisai 7) används omväxlande. Läsaren vars språkliga vanor man anpassar sig till är både samogit och aukštait, medan det språkbruk man följer är det kyrkliga.

Analysen av stavning, fonetik, morfologi och lexikon visar att de samogitiska formerna i A. Savickis text inte beror på ett medvetet ställningstagande, utan på författarens spontana språkliga vanor. Eftersom de samogitiska formerna inte representerar en abstrakt modell för skriftspråket, det vill säga val och kombination av former, kan man anta att de har införts under inflytande av den samogitiska dialekten och att ett försök gjorts att beskriva denna dialekt.

1. Dünininkai-dialekten beläggs av ett i som slinker in i stället för det aukštaitiska ie (se Stavnings- och fonetiska former, 1).

2. Ett viktigt argument när man fastställer A. Savickis moderdialektidentitet är det hyper-aukštaitiska uo i stället för aukštaiternas u· och u (se Stavnings- och fonetiska former, 3). Ett sådant misstag kunde bara en författare från Dünininkai ha gjort.

3. Nominativändelsen i plural av particip i aktiv diates i preteritum-

252

hos Savickis skrivs ę: galėję 20~galėję, prydavę 20~pridavę, skaytę 8~skaitę. I den reflexiva formen moki usins 8~mokiusių har dock n bevarats. Denna form återspeglar uttalet av obetonat ę i denna position som [ęr] eller [ęn] i de sydsamogitiska dialekterna. I Kretinga-dialektområdet uttalas däremot ett reducerat [ę] (se Zinkevičius 1966: samog. nr 50).

4. Affrikata och icke-affrikata former tycks ha återgivits så som de uttalades i författarens dialekt vid den tiden. Det finns bara några få former med en annan stam, särskilt typiska för dūnininkai: kalcze 12~kaltė, už kalczas 12~už kaltes. Vid närmare undersökning ser man inte att författaren skulle ha uppfattat affrikatisering som ett viktigt särskiljande drag mellan aukštaiter och samogiter, övertaget från dialekten, och försökt förena det med textens allmänna tendens till aukštaitisering. När nominalböjningens paradigm rekonstrueras framträder ett konsekvent system:

sng. Nom. –

Gen. dydzia 16~stor, nepryderanczia 11~opassande, prižodzia 3~svordom, smercze 21, 204~död, žodzia 6~ord, žodze 206~ord

Dat. kalbantem 9~talande, nuosižeminantem 13~ödmjukande, žodziui 9, 209~ordet

Acc. –

In. antszkrycziu 202~över korsen

Loc. –

pl. Nom. ord III, 1, 2~ord

Gen. olämpliga 11~olämpliga, växande 14~växande, ords 1, 4, III, 11, 206, 207~ord

Dat. žemaytems II~till samogiterna, žodems 9, 11~till orden

Acc. dydzius 8, 14~stora, iszkadyienczius 5~fördärvande, nikstanczius 18~förgängliga, tuscczius 8~tomma, žodzius 2, 205~ord

In. dydeys 8, 13~med stora ting, žodeys 206~med ord

Loc. žodziuse 9~i orden.

I det presenterade paradigmet upprätthålls regelbundet ”affrikatläran”: affrikator saknas i pluralens nominativ, dativ och instrumentalis. I singularens genitiv bevaras affrikatorna. Detta är ett särskiljande drag hos den östra delen av det samogitiska området och de ”centrala” samogiterna, som har genitiv utan affrikata (jfr Zinkevičius 1966: 142). Affrikatsystemet överensstämmer alltså med uttalet i den nuvarande delen av det samogitiska området och är ytterligare ett argument som bekräftar antagandet att A.Savickis modersmål var dūnininkai-dialekten.

Om man kort sammanfattar översättningens språkliga särdrag kan man dra några slutsatser. Språket i ”S.Tamosziaus à Kempis” visar att A.Savickis medvetet orienterade sig mot traditionen inom kyrkliga skrifter. Därför bör tolkningen av två ståndpunkter som uttrycks i översättningens förord preciseras något. Även om A.Savickis säger sig bevara ”den samogitiska språkformen”, grundar han i själva verket medvetet sitt skriftspråk mer på högeländsk dialekt. Samogitiska dialektformer förekommer oftare i texten när författarens språkliga vanor spontant tar sig

253

uttryck.

Detsamma kan sägas om prioriteringen av språkbruket (”hur man talar nu”). Savickis utgår inte från talad samogitiska, utan från traditionen inom kyrkliga skrifter. Former ur levande språkbruk slinker in sporadiskt.

Med hänsyn till orienteringen mot högeländsk dialekt kan man precisera vilken del av traditionen inom kyrkliga skrifter som A.Savickis översättning ansluter sig till. Det handlar sannolikt om texter från biskop Giedraitis krets, där man strävade efter att inte avvika från 1700-talets tradition. En välkänd dikt är den som A.Savickis ville behaga sin överordnade Giedraitis med (Palionis 1979: 193).

Giedraitis skrifters språk representerade emellertid ett visst medvetet valt kulturellt projekt (den parallella polska texten avskaffades och man försökte rensa upp lexikonet (Zinkevičius 1990: 112; Prašmantaitė 1994). Författaren till ”Tamosziaus à Kempis” anslöt sig endast till detta projekt och betraktade språket inte som en framväxande kulturs företrädare, utan som ett medel för att förmedla religiösa avsikter. Med tanke på en viss hållning, vars normer kyrkotraditionens auktoritet ingav 1800-talets utgivare av religiösa skrifter, ligger tanken nära till hands att A.Savickis filologiska passivitet kan ha orsakats av översättningens religiösa karaktär. A.Savickis var ju också författare till översättningar av dikter och fabler. En undersökning av de världsliga skrifternas språk och poetik skulle kunna besvara frågan om det var den religiösa tematiken som hämmade Savickis språkliga tänkande.

Många författare antar att A.Savickis föddes i Kretinga län (även om länets utsträckning på 1700-talet är okänd; enligt berättelser från lokalbefolkningen hörde Švėkšna, Judrėnai och andra platser där man talade dūnininkai-dialekt till Kretinga). Vissa samogitiska dialektformer som spontant slank igenom censuren från A.Savickis medvetna språkliga ståndpunkter gör det möjligt att fastställa hans modersmåls identitet. Dūnininkai-dialektens motsvarigheter till högeländskans ie, hyperhögeländska former med uo, affrikatsystemet samt det bevarade n i pluralens nominativ för aktiva particip vittnar om att författaren var en samogit av dūnininkai-typ. Detta är ännu en hemlighet som framträtt i A.Savickis i övrigt gåtfulla biografi.

LITERATŪRA

Biržiška V. 1963: Aleksandrynas. XVIII–XIX amžiai, Čikaga, 497.

Palionis J. 1979: Lietuvių literatūrinės kalbos istorija, 320.

Prašmantaitė A. 1994: Žemaičių vyskupas J.A.Giedraitis – Naujojo Testamento vertėjas. – Senoji Lietuvos literatūra 3, Devynioliktan amžiun įžengus, Vilnius: Pradai, 172–340.

Subačius G. 1996: Jurgis Ambraziejus Pabrėža. – Lietuvių atgimimo istorijos studijos 8, Asmuo: tarp tautos ir valstybės, Vilnius.

Tamosziaus à Kempis, 1828: Tamosziaus à Kempis Apey sekima Chrystusa Pona knigas kietures... ysz lotiniszkos ant žemaytyszkos kalbas... yszguldytas par kuniga Antona Sawicki Týrszkłuse (Vilniuje).

Zinkevičius Z. 1966: Lietuvių dialektologija, Vilnius: Mokslas.

Zinkevičius Z. 1990: Lietuvių kalbos istorija 4, Lietuvių kalba XVIII–XIX a., Vilnius: Mokslas.

254

COMPREHENTION OF WRITTEN LANGUAGE IN THE TRANSLATION OF “S. TAMOSZIAUS à KEMPIS” BY ANTANAS SAVICKIS

Summary

The language of “S. Tamosziaus à Kempis” shows an orientation of the author Antanas Savickis toward the tradition of religious writings of the 18th century which means that he deliberately made efforts to write in Aukštaitish dialect. On the other hand, there are many spontaneous phonetic, morphological, lexical forms of Samogitian dialect in Savickis’ text which prove he was a Samogitian. So far specialists have surmised that Savickis was born in the district of Kretinga(Samogitian dialect), but the analysis of his language allows to maintain his native dialect was that of South Samogitia district (Samogitian–dūnininkai subdialect).

255