230 |

PERSONALIA

Vi kan bara glädjas åt att den bulgarologiska forskningslinje som J. Venelin inledde i dagens Ryssland förs vidare av vår landsman, den oss närstående språkforskaren och kollegan G. Venediktov, som talar och skriver vacker litauiska.

Aloyzas Vidugiris

FRÅN PARTIKLAR TILL SYNTAXENS HELHET

(Till professor Vitas Labučis 70-årsjubileum)

Professorn Vitas Labučis vetenskapliga och pedagogiska verksamhet är mångsidig och omfattar många områden. Han arbetade i tio år vid Institutet för litauiska språket och litteraturen och undervisade därefter vid Vilnius universitets kvällsfakultet i Kaunas och, från 1972, vid Vilnius universitets filologiska fakultet. Under många år undervisade han i litauisk syntax och olika specialkurser samt handledde studenternas vetenskapliga arbeten och avhandlingar. Han innehade olika administrativa befattningar. Samtidigt bedrev han ett intensivt vetenskapligt arbete. I professorns bibliografi finns monografin Lietuvių kalbos sintaksė, flera läroböcker och mer än ett och ett halvt hundra artiklar och notiser! Vitas Labutis är en av våra mest framstående syntaktiker. Men professorn har inte bara ägnat sig åt syntax. Han har också skrivit om morfologi, terminologi, onomastik och teorin om språkvård. Med anledning av hans 70-årsdag har man velat uppmärksamma professorn genom att överblicka de viktigare av hans undersökningar av litauisk grammatik och hans omfattande publikationer om andra ämnen, däribland frågor om språkbruk och undervisningsmetodik, vilka här lämnas därhän.

***

I början av sitt självständiga vetenskapliga arbete tog V. Labutis sig an ett ämne inom litauisk grammatik som då ännu hade undersökts föga: partiklarna. Hans artikel ”Dalelytės ir jų vieta kalbos dalių tarpe” (Partiklar och deras plats bland ordklasserna), som publicerades 1962 i den fortlöpande publikationen Literatūra ir kalba, var den första studien i litauisk språkvetenskap som särskilt ägnades åt denna ordklass. Den skrevs vid en tid då det ännu inte fanns någon klar uppfattning om partiklarnas plats bland de övriga ordklasserna eller om deras förhållande till adverb och konjunktioner. Det fanns inte heller någon mer ingående beskrivning av partiklarnas betydelser och bruk.

Studien undersöker hur partiklar hade tolkats i tidigare arbeten inom litauisk språkvetenskap och beskriver deras allmänna semantiska och syntaktiska kännetecken. Partiklarna betraktas som en självständig ordklass, huvudsakligen med utgångspunkt i de kriterier för indelning i ordklasser som dominerade inom sovjetisk språkvetenskap: de kan inte hänföras till någon annan ordklass och står i samma relation till de övriga ordklasserna som en likvärdig grupp av ord (Labutis 1962: 368). Partiklar definieras som ”en osjälvständig ordklass som uttrycker ytterligare betydelsenyans­er hos verklighetens företeelser eller deras inbördes relationer och tillför dessa till enskilda satsdelar eller hela satsen” (ibid.). Partiklar uttrycker bland annat också modala, expressiva och emotionella betydelsenyans­er. Det finns inga skarpa gränser mellan partiklar och andra ordklasser: vissa partiklar kan också fungera som konjunktioner, andra är svåra att skilja från adverb, och ytterligare andra blir affix eller komponenter i odelbara fraser. Till sin struktur kan partiklar vara enkla eller sammansatta.

PERSONALIA

231

Betydelserna och bruket hos en av partikeltyperna – preciseringpartiklar för mängd, som utgör en undergrupp inom en större semantisk avdelning av partiklar, nämligen logiska betydelsepartiklar – beskrivs ingående i artikeln ”Lietuvių kalbos kiekio patikslinamosios dalelytės” (Preciseringpartiklar för mängd i litauiskan) (Labutis 1963a). I den akademiska grammatik som utkom åtta år senare delar författaren in och beskriver samma partiklar på liknande sätt, men mer kortfattat, med mindre utrymme ägnat åt betydelsenyans­er och synonymi.

Ämnet förs vidare och bildar så att säga dess andra del i artikeln ”Lietuvių kalbos sudėtinės dalelytės” (Sammansatta partiklar i litauiskan) (Labutis 1964a), som professorn publicerade ett år senare. Där undersöks deras struktur och funktion med samma metoder som självständiga ord. Efter graden av sammanväxning mellan leden delas sammansatta partiklar in i sammansättningar och fraspartiklar. Sammansättningar definieras som ”speciella sammansatta ord vars led utgörs av tidigare självständiga partiklar” (ibid.: 119). Denna del av arbetet innehåller många exempel på terminologiskt bruk och historiska anmärkningar. Sammansättningarnas accentuering behandlas separat. Fraspartiklar betecknar partiklar som strukturellt ännu inte helt har vuxit samman, men som semantiskt inte längre kan skiljas åt och tillsammans bildar en lexikal enhet (ibid.: 128). Sådana partiklar är inte många i litauiskan. Partikelfraser används betydligt oftare; deras komponenter är mindre nära förbundna med varandra och kan därför lättare urskiljas.

Ungefär samtidigt analyserades betydelser, bruk och stavning hos partiklarna Kalbos kultūrosgi, ne ingående i artiklar publicerade i tidskriften (Labutis 1963b, 1964b). I den senare publikationen föreslås för övrigt att den ryska adversativa konjunktionen же inte ska översättas till litauiska med partikeln gi, utan med konjunktionerna o, bet, tačiau (1964b: 31).

Professorn sammanfattade sina undersökningar av litauiska partiklar i sin doktorsavhandling i filologi, som försvarades 1965, Dabartinės lietuvių kalbos dalelytės. På grundval av avhandlingen utarbetades en beskrivning av partiklarna som en självständig ordklass för den andra volymen av Lietuvių kalbos gramatikos (Labutis 1971). Även om detta grammatikavsnitt i sina teoretiska utgångspunkter står mycket nära den akademiska ryska grammatiken (jfr Vinogradov, Istrina, red. 1960), överträffar det den genom rikedomen på autentiskt material och detaljrikedomen i analysen. Definitionen av partiklar skiljer sig föga från den som gavs i den första studien, men är något kortare, jfr: ”Partiklar är osjälvständiga ord som tillför enskilda ord, ordkombinationer eller hela satser ytterligare betydelsenyans­er” (Labutis 1971: 543). Även färre grundläggande kännetecken hos partiklar anges: semantisk och syntaktisk osjälvständighet, semantisk och betydelsemässig obestämdhet (i den första studien angavs dessa båda egenskaper med rätta som en enda) samt morfologisk oböjlighet och enkel struktur. Nytt i grammatiken är den ingående beskrivningen av partiklarnas betydelser. Betydelsen görs till och med till den viktigaste grunden för indelningen av dem. I detta avseende urskiljs först och främst tre stora partikelgrupper: logiska betydelsepartiklar, modala partiklar samt emotionella och expressiva partiklar. Partiklarna i varje grupp delas efter de betydelsenyans­er de uttrycker in i mindre grupper, och dessa i undergrupper. Till exempel delas logiska betydelsepartiklar, som ”tillför självständiga ord olika logiska betydelsenyans­er” (ibid.: 45), in i preciserande, utpekande och nekande partiklar. De preciserande partiklarna delas vidare in i partiklar som preciserar mängd och grad respektive varaktighet. Nästan varje partikel beskrivs separat i grammatiken: dess betydelsenyans anges, liksom dess användningsegenskaper, och bruksexempel hämtas ur skönlitteratur och dialekter. Grammatiken behandlar separat bruket av andra ordklasser – adverb, pronomen och verbformer – i partikelbetydelse, liksom partiklarnas accentuering och struktur. Avsnittet innehåller många värdefulla exempel som illustrerar partikelbruket.

232 |

PERSONALIA

… material. Den synkroniska beskrivningens ramar har inte hållits överallt (partiklarnas ursprung behandlas i ett eget stycke), och i många fall har man gått utanför gränserna för det allmänna språket (med de övriga frågande och tvivlande partiklarna beskrivs även dialektala begu, bau (ibid.: 558–559) och liknande). I enskilda fall är även andra tolkningar av de undersökta småorden möjliga (jfr Girdenis, Žulys 1973: 205), men sammantaget är partikelanalysen i grammatiken semantiskt nyanserad och ingående.

I de enbandsgrammatikor för litauiska Grammatika litovskogo jazyka (Ambrazas, red. 1985) och Dabartinės lietuvių kalbos gramatika (Ambrazas, red. 1994) är kapitlen om partiklar betydligt kortare och beskrivningen mycket mer koncis. Definitionen av partikel har preciserats något: den är ”en självständig del av talet, som består av oböjliga ord som tillför andra ord, ordkombinationer eller satser ytterligare betydelsenyans” (Labutis 1994a: 432). Nytt i enbandsgrammatikor är termerna primära och sekundära partiklar. De delas in i dessa två grupper efter sin funktionella relation till andra ord eller helt enkelt efter sitt ursprung. En sådan indelning stämmer inte med den valda synkrona beskrivningen av språkets grammatiska struktur. I den litauiska enbandsgrammatiken (Ambrazas, red. 1994) har termen sammansatta partiklar utgått – efter struktur delas alla partiklar in i tre grupper: enkla, sammansatta och flerordiga. Beskrivningen av partiklarnas betydelse har förkortats särskilt mycket. Efter betydelse urskiljs, om än ungefärligt, nio grupper av partiklar: preciseringar, utpekande, demonstrativa, nekande, bekräftande, frågande och tvivlande, önskande, emotionella och förstärkande partiklar. Jämfört med trebandsgrammatiken saknas i denna grammatik grupperna jämförande och uppmanande partiklar; de motsvarande partiklarna har förts till de frågande och tvivlande respektive önskande. I enbandsgrammatikor har tolkningen av vissa partiklar ändrats, och exemplen på deras användning har minskat kraftigt.

Angliškoje akademinėje lietuvių kalbos gramatikoje (Ambrazas, ed. 1997) V. Labučio pavardės tarp autorių nėra, tačiau dalelyčių skyrius joje (ten pat: 395–403) nedaug tesiskiria nuo ankstesnėse gramatikose Profesoriaus duoto šios kalbos dalies aprašo.

***

Ett annat ämne som professorn tog sig an redan under sin tid vid Litauiska språkets institut var nominativa satser. Ämnet drog med V. Labutis in i syntaxens problemvirvel, som sedan inte släppte professorn under resten av hans vetenskapliga bana.

Professorn undersökte nominativa satser i en artikel med samma titel, publicerad 1967. Nästan ett decennium senare utkom den tredje delen av den akademiska grammatiken, där V. Labutis hade skrivit kapitlen om nominativa, ofullständiga och asyndetiska satser.

I artikeln definieras nominativa satser som ”enledade satser som består av ett substantiv eller ett annat ord som används substantiviskt i nominativ” (1967: 117). Nominativa satser kännetecknas av en särskild intonation. Den centrala satsdelen betraktas varken som subjekt eller predikat, utan kan endast jämföras med dessa i relativ mening (jfr J. Balkevičius avvikande uppfattning 1963: 148–149). Även om den centrala satsdelen kan ha bestämningar, är det enligt professorn i sådana satser alltid ”viktigt att betona själva existensen av ett föremål eller fenomen, inte att framhäva dess egenskap” (Labutis 1967: 119). Därigenom skiljer sig nominativa satser från tvåledade ofullständiga satser, som också kan bestå av ett enda substantiv i nominativ. Med avseende på strukturen delas nominativa satser in i outbyggda och utbyggda. Satser där en partikel som hör till den centrala satsdelen betonas särskilt och framhävs räknas inte som nominativa (Antai duona, pasi-imk!), inte heller satser där ett ord som uttrycker en egenskap hör till substantivet i nominativ.

PERSONALIA

| 233

eller ett tillstånd (Rytas puikus; Stori marškiniai, bet savi.). Ordföljden spelar i sådana fall ingen avgörande roll (ibid.: 123). Efter funktion delas nominativa satser i artikeln in i tre grupper: existentiella, det vill säga konstaterande av ett föremåls eller fenomens existens, satser med framhävd kommunikativ funktion och emotionella, eller värderande, nominativa satser. Från existentiella nominativa satser skiljs ofullständiga tvåledade satser med nominativ, som genom tydliga predikativa relationer är knutna till verbet i den föregående satsen, till exempel: Kadaise, labai seniai, šiame miške dievai gyvenę. Savotiški dievai. Inte heller satser bestående av värderande ord räknas som nominativa (Dildė kaip laikai? Meistras!), modala ord, hälsningar och lyckönskningar (Gėda. Sveika, teta).

I Lietuvių kalbos gramatikoje beskrivs nominativa satser på ett sätt som liknar artikelns. I grammatiken anges att nominativa satser vanligtvis inleder eller uttrycker en ny tanke. Där skiljer de sig från ofullständiga satser, som vanligen fortsätter tanken i den föregående satsen (1976a: 625–626). Ofullständiga, elliptiska och satsfragment beskrivs för övrigt också av V. Labutis i grammatiken (1976a: 635–653). Efter funktion och betydelse delas nominativa satser i grammatiken också in i tre grupper – existentiella (eller beskrivande och berättande), igenkännande, meddelande, utpekande och benämnande samt emotionella (förvånade) satser. Nominativa satsled i sammansatta satser undersöks mer ingående i grammatiken än i artikeln (ibid.: 633–635). I enbandsgrammatiken Dabartinės lietuvių kalbos gramatikoje betraktar N. Sližienė sådana satser som nominala opersonliga satser, där ”nominalfrasens nominativ vanligen används utan kopula” (Ambrazas, red. 1994: 617).

Professorns uppfattning om de nominativa satsernas status och plats i språkets grammatiska system förändrades. I artikeln ”Nominatyviniai sakiniai” och i Lietuvių kalbos gramatikoje bildar de tillsammans med opersonliga satser en grupp av enledade satser. I dessa arbeten skiljs nominativa satser från opersonliga satser med hjälp av ett formellt kriterium – substantivet eller det substantiviskt använda ordet i nominativ, som utgör den centrala delen av en nominativ sats, kunde inte förenas med uppfattningen om en opersonlig sats, vars ”centrala del, motsvarande predikatet <…>, inte kan knytas till ett subjekt i nominativ” (Dumašiūtė 1976: 610). I monografin Lietuvių kalbos sintaksė (1994/1998/2002) betraktar professorn redan nominativa satser som opersonliga (1994: 134–136). Detta grundas på att nominativformen av ett nomen, som utgör den nominativa satsens predikativa centrum, ”saknar en tydlig personmarkör” (ibid.).

***

Professorn ägnade särskilt mycket tid åt att utforska problemen kring litauiska ordkombinationer. Först och främst bör här nämnas studien Žodžių junginių problemos (Labutis 1976c). Tillsammans med den tredje delen av den akademiska grammatiken, som utkom samma år, är den ett av de första sammanfattande arbetena (förutom Br. Kalinauskas arbeten, se Kalinauskas 1963, 1972) som behandlar litauiska ordkombinationer. Inom litauisk språkvetenskap började man urskilja och undersöka ordkombinationen som syntaktisk enhet och ordkombinationsnivån som en separat nivå för analys av den syntaktiska strukturen först efter andra världskriget, främst till följd av rysk språkvetenskaps inflytande, särskilt den akademiska grammatiken över ryska språket (Vinogradov, Istrina, red. 1960).

Studiens syfte är att undersöka teoretiska problem inom forskningen om ordkombinationer. Enligt författaren kan normerna för bruket av ordkombinationer preciseras först när principerna för syntaxnormering har klarlagts (jfr ibid.: 81). I den lilla boken ges en kort översikt över ordkombinationsforskningens historia och dess huvudsakliga inriktningar beskrivs. Det medges att språkets innehåll och uttryck …

234 |

PERSONALIA

Planerna är inte alltid symmetriska, och uppgiften ställs att beskriva syntaktiska fenomen systematiskt och på lämpligt sätt beakta semantikens roll i syntaxen (ibid.: 16). Därefter behandlar studien ingående ordrelationer och begreppet ordgrupp samt ger en översikt över ordgruppernas struktur och betydelse.

Störst utrymme i häftet ägnas åt ordrelationer. Ordrelationerna behandlas utifrån valensteorin. Detta är ett av de första exemplen på dess tillämpning inom litauisk språkvetenskap (efter den artikel av E. Geniu šienė från 1971 som väckte stort intresse; se Geniu šienė 1971). Valens betraktas som en syntaktisk och semantisk egenskap hos ordet (Labutis 1976c: 23). Den definieras som ”ett ords eller dess forms förmåga att förenas med ett annat ord eller motsvarande form därav” (ibid.: 18). Lexikal och grammatisk valens urskiljs. Därefter behandlas endast den senare. Två nivåer av grammatisk valens urskiljs: den formella och den relationella (motsvarande N. Sližienės syntaktiska respektive semantiska valens). Tolv huvudsakliga fall av relationell valens urskiljs (semantiska kasus eller funktioner). Behovet av att skilja mellan ordformernas relationer och satsdelarnas relationer betonas. Begreppen ”ordrelationer” och ”ordförhållanden” ges skilda betydelser. I häftet klassificeras ordrelationerna efter uttryckssätt samt efter de sammanbundna enheternas syntaktiska likvärdighet och relationens riktning. Utöver de traditionella typerna av ordrelationer – kongruens, rektion och anslutning – urskiljer V. Labutis också en fjärde: koordinering av ordformer. Med detta avses ”en möjlig (men inte nödvändig) ömsesidig anpassning av former hos ord med självständiga kategorier” (ibid.: 31). Subjektets nominativform och det finita verbets former kan koordineras med varandra (J. Balkevičius betraktar denna relation som ett fall av kongruens), liksom två substantivformer (Lietuvių kalbos gramatikoje kallas denna relation korrelation). V. Labutis definierar rektion som ”valet av kasus för ett substantiviskt ord för en viss syntaktisk och semantisk funktion, utifrån ett annat ords betydelse eller något annat semantiskt element” (ibid.: 33). Stark och svag rektion urskiljs, även om det betonas att någon tydlig gräns mellan dem inte finns. Gränsen mellan svag rektion och anslutning är också otydlig. Efter ordrelationens karaktär och riktning skiljer författaren mellan underordning, samordning och ömsesidig bestämning. Som särskilda fall av underordning nämns ordattraktion (en viss mellanform av ordrelation, Dabartinės lietuvių kalbos gramatikoje betraktas som kongruens mellan ett predikativt attribut och subjektet eller objektet) och appositionell underordning. Ömsesidig bestämning betecknar relationen mellan subjektets nominativform och en finit verbform som fungerar som predikat.

Efter att ha undersökt ordgruppers förhållande till satsen och det enskilda ordet ges följande definition av ordgrupp: den är ”den minsta syntaktiska och semantiska enheten på ordrelationernas nivå, som uttrycker förhållandet mellan två självständiga ord” (ibid.: 45). Till skillnad från J. Balkevičius Dabartinės lietuvių kalbos sintaksėje (Balkevičius 1963: 42), B. Kalinauskas Lietuvių kalbos žodžių junginių sintaksėje (Kalinauskas 1972: 1) och den akademiska Lietuvių kalbos gramatikoje (Ul vydas, red. 1976: 9), betraktar V. Labutis ordgruppen inte bara som en satsbildande enhet utan (framför allt) som en enhet för språkets syntes, som bildas genom att självständiga ord förenas (i detta avseende ligger professorns uppfattning nära F. Fortunatovs skolbildning). Liksom hos J. Balkevičius och Br. Kalinauskas (1972: 10) räknas framför allt ord som är sammanbundna genom underordning som ordgrupper (liksom i den akademiska ryska grammatiken; jfr Vinogradov, Istrina, red. 1960: 1, 41–44), men till skillnad från i den akademiska litauiska grammatiken, där A. Valeckienė även räknar ordformer förbundna genom predikativ relation och samordning som ordgrupper; jfr Valeckienė 1976: 9). Ordformer som genom en predikativ relation fungerar som subjekt och predikat betraktas som ordgrupper endast med stora reservationer; på grund av sina särdrag föreslås de behandlas separat från alla andra grupper (hos J. Bal-

PERSONALIA

| 235

kevičius betraktas de som satser). Termerna syntagm och konstruktion diskuteras liksom deras förhållande till ordgruppen. Enligt författaren är termen syntaktisk konstruktion eller syntaktisk struktur bäst lämpad för att beteckna en ordgrupp sammanbunden genom en syntaktisk relation. Begreppen ordgruppsparadigm, derivation och transformation behandlas. Därefter undersöks ordgruppernas struktur. Delarna i en tvåledad ordgrupp kallas led (jfr komponentus i J. Balkevičius och Br. Kalinauskas syntaxer). Ett huvudled och ett beroende led i ordgruppen urskiljs (liksom i Lietuvių kalbos gramatikoje). Ordgrupperna indelas (på en något annan grund än hos J. Balkevičius) i enkla och sammansatta grupper (ungefär som hos Br. Kalinauskas, jfr 1972: 11–12). Ordgrupper med ett huvudord och flera syntaktiska relationer av olika innehåll bildar kedjor av ordgrupper. J. Balkevičius betraktar sådana syntaktiska enheter som sammansatta grupper (Balkevičius 1963: 44ff.); det gör även Br. Kalinauskas (1972: 12). Ordgruppernas struktur undersöks med hjälp av deras morfologiska modeller – detta är ett av de första försöken inom litauisk språkvetenskap att på detta sätt formalisera en systematisk beskrivning av syntaktiska enheter. I kapitlet om verbala ordgrupper behandlar V. Labutis, med utgångspunkt i den dominerande verbala betydelsen, även verbalsubstantiviska grupper där substantivet behåller grundverbets valens (sådana grupper klassificeras också av J. Balkevičius, jfr 1963: 43; annorlunda hos Br. Kalinauskas). På liknande sätt behandlas tillsammans med adjektiviska grupper substantiv bildade av adjektiv som behåller adjektivets rektion och har ett beroende led. Halvparticip och gerundium bildar grupper med verb endast när de inte fungerar som en särskild satsdel. Ordgrupper bildas inte av substantiv som fungerar som subjekt och adjektiviska ord som korrelerar med dem och fungerar som predikativ nominaldel (A. Valeckienė betraktar dem som sammansatta grupper med predikativt attribut, se Valeckienė 1976: 19–20; Br. Kalinauskas räknar dem som ordgrupper med predikativ nominativ som predikativ nominaldel, Kalinauskas 1972: 73). Efter betydelse indelas ordgrupperna i sex grupper: subjektiva, objektiva, adverbiala, attributiva, kompleterande och predikativa (jfr Br. Kalinauskas grupper: predikativa, attributiva, objektiva och relationella (adverbiala) grupper) (Kalinauskas 1972: 16–20). Objektiva ordgrupper indelas vidare, beroende på huvudledets och det beroende ledets betydelse och deras inbördes förhållande, i grupper med direkt objekt, mottagarobjekt, instrumentellt objekt och objektinnehåll som betecknar en handling (ett tillstånd, en företeelse). I kapitlet om attributiva grupper urskiljs possessiva eller ägandebetecknande ordgrupper. Det framhålls att attributiva grupper kan ha subjektiv, objektiv eller adverbiell betydelse. Kompletterande ordgrupper definieras som grupper där ”det beroende ledet anger innehållet i det som uttrycks av huvudledet” (Labutis 1976c: 78). Typiska kompletterande grupper anses vara grupper som uttrycker kvantitet, till exempel: kilogramas sviesto, pilnas vandens (i Lietuvių kalbos gramatikoje beskrivs de som grupper som uttrycker kvantitativa relationer; Valiulytė 1976: 202–203). En finit form av ett självständigt betydelsebärande verb, ett fasverb eller ett modalverb, tillsammans med ett kasusmarkerat ord eller en infinitiv som ansluts till verbet, bildar predikativa grupper (E. Valiulytė har också betonat särarten hos grupper bildade av fasverb och infinitiv; se Valiulytė 1976: 175). Br. Kalinauskas betraktar inte ordgrupper som bildas av fasverb och modalverb tillsammans med infinitiver och som utgör sammansatta predikat (1972: 15, 166–167). Två typer av sådana grupper urskiljs: tillstånds- eller existentiella grupper och grupper där en handling kompletteras med en annan handling. J. Balkevičius syntax ger ingen separat klassificering av ordgrupper efter betydelse. Eftersom han skiljer mellan enkla och sammansatta satsdelar beskrivs ordgruppernas betydelse i motsvarande kapitel om satsdelar.

236 |

PERSONALIA

Olika slags ordkombinationer behandlades av professorn i vetenskapliga artiklar och konferensföredrag. Särskilt stor uppmärksamhet ägnades åt substantivfraser med genitiv.

I artikeln ”Några konstruktioner med verbalsubstantiv i genitiv” (1974a) undersöks hur olika lexikala och grammatiska faktorer påverkar den syntaktiska strukturen och semantiken hos konstruktioner med verbalsubstantiv. Tre konstruktioner beskrivs ingående: transformationerna N_g N^v: N_g V, VN_g och VN_g. Subjektkonstruktioner består oftast av abstrakta substantiv bildade av intransitiva verb med olika lexikala betydelser; betydelsen hos det beroende ledet är oväsentlig i sådana konstruktioner. Objektkonstruktioner består vanligen av abstrakta substantiv bildade av transitiva verb, och det beroende ledet utgörs vanligtvis av benämningar på livlösa ting.

I teserna till föredraget ”Litauiska verbalsubstantiv och deras valens”, som hölls vid konferensen Leksikos ir sintaksės klausimai (1974b), diskuteras framför allt själva valensbegreppet. Man skiljer mellan subjektiv, objektiv och cirkumstantiell valens hos verbalsubstantiv. Konstruktioner med sådana substantiv undersöks med utgångspunkt i uttrycket och vidare mot betydelsen; särskild uppmärksamhet ägnas åt konstruktioner med genitiv. Betydelsen hos dessa konstruktioner beror på huvudsubstantivets avledningsmässiga och lexikala betydelse samt det beroende ordets form och grammatiska och lexikala betydelse.

Straipsnyje „Tiesioginio objekto, tikslo ir kiekio kilmininkų valdymas“ (1976) analizuojami keli bendrai kalbai aktualūs kilmininko vartosenos atvejai. Kai neigiamas modalinis veiksmažodis eina su bendratimi, jos valdomas objekto linksnis – kilmininkas arba galininkas – dažnai priklauso nuo atstumo iki neiginio. Su veiksmažodžiu žiūrėti bendrai kalbai teikiamas kilmininkas, nes jis turi tikslo semą: žiūri televizoriaus, kino, spektaklio… Šis siūlymas kitų kalbininkų buvo kritikuotas (žr. Ambrazas 1976, Balkevičius 1976) ir bendrinėje kalboje neprigijo. Su abstrakčios reikšmės daiktavardžiais reikšmė, įtaka, įspūdis, poveikis ir pan. siūloma vartoti kilmininką, kai norima išryškinti neapibrėžto kiekio atspalvį, ir galininką, kai tas atspalvis nesvarbus. Straipsnyje pabrėžiama semantinės motyvacijos svarba norminant sintaksės reiškinius.

Semantiken och syntaxen hos konstruktioner som är förbundna genom paradigmatiska relationer, såsom Hunden gnager på ett ben, Benet gnags av hunden, Hundens gnagande på benet, undersöks i artikeln ”Semantik och val av former i aktiva, passiva och substantiviska konstruktioner” (1979a). Enligt författaren är det lämpligt att betrakta var och en av de nämnda konstruktionerna som en realisering av en egen semantisk och grammatisk modell (ibid.: 57), snarare än att härleda dem ur en enda basstruktur, såsom företrädare för den generativa grammatiken gör. Efter att separat ha behandlat varje konstruktions djup- och ytsyntaktiska struktur och blottlagt de faktorer som styr valet av morfologiska former drar V. Labutis slutsatsen att syntaktisk semantik är ett flerskiktat hierarkiskt fenomen och att den ”bör betraktas som en ’drivande kraft’ inte bara på de så kallade djupnivåerna utan också på ytnivåerna” (ibid.: 58).

Straipsnyje „Kilmininkas ir savybiniai įvardžiai“ (1980) dėl įvardžių mano, tavo, savo vietos gramatinėje sistemoje polemizuojama su V. Žuliu, kuris juos laiko asmeninių įvardžių kilmininkais (Žulys 1969). V. Labučio nuomone, šias formas įtraukti į įvardžių aš, tu, savęs paradigmas trukdo jų leksinė reikšmė – posesyvumas. Teigiama, kad sintagminiu požiūriu šios formos gali būti laikomos sustabarėjusiais kilmininkais, tačiau semantiniu požiūriu jos esančios savybiniai įvardžiai (Labutis 1980: 56). Autoriaus nurodomos ir silpnosios tradicinės interpretacijos pusės; vis dėlto ji laikoma parankesne praktikos reikalui, mokyklai.

PERSONALIA

237

Användningen av genitiv för kvantitetsinnehåll och del beskrivs i artikeln ”Styrning och semantik hos de så kallade kvantitetsgenitiverna” (1981a). Båda typerna av genitiv förekommer i samma syntaktiska positioner som subjekt och direkt objekt. Genitiv som anger kvantitetsinnehåll styrs i fraser med kvantitetsbetecknande substantiv eller adverb av dessa; dess rang i satsens syntaktiska struktur så att säga ”sänks”. Ordet som betecknar objektet är inte individualiserat utan representerar en klass av ting. Delgenitiv utan ett kvantitetsbetecknande ord beskrivs som det markerade ledet i oppositionen. Den används när ”vi vill visa att handlingen berör en del av det direkta objektet, inte helheten” (ibid.: 197). Användningen av delgenitiv i positionen för direkt objekt begränsas av olika faktorer som ännu inte har klarlagts fullständigt, medan delgenitiv i subjektposition ”förekommer endast i existentiella satser och i vissa satser som uttrycker rörelse” (ibid.: 198). Artikeln polemiserar också kring uppfattningen om kategorin bestämdhet och obestämdhet.

***

I många publikationer behandlade V. Labutis särskilda problem inom litauisk syntax samt metodfrågor inom syntaktisk forskning.

Professorn skrev en hel del om syntaktiska relationer mellan ord, särskilt kongruens och rektion. Detta ämne behandlades i några av de redan nämnda publikationerna (1974b, 1976, 1981a; se även 1982). Dessutom skrev professorn en kort artikel om kongruens (1974c) till den språkvetenskapliga terminologiska ordlista som publicerades i tidskriften Mūsų kalbos. Där definieras kongruens som ”anpassning av ordformer med osjälvständiga kategorier till andra ordformer” (ibid.: 45). I litauiskan kongruerar adjektiv, particip, adjektiviska räkneord och pronomen med substantiv eller andra ord som används substantiviskt. Författaren framhåller att kongruens inte innebär en fullständig likformighet mellan formerna; så kallad ofullständig kongruens är också vanlig i språket. Från kongruens skiljer man justering av den nominala predikatsformens form efter subjektet – denna föreslås kallas koordination eller korrespondens (i Lietuvių kalbos sintaksėje kallas den korrelering), medan appositionens relation till det ord den bestämmer beskrivs som formparallellism (senare benämner författaren denna relation opposition). Koordinationen mellan subjektet och predikatet, när predikatet uttrycks med ett finit verb, är av ett annat slag: formerna kongruerar endast i fråga om numeruskategorin (ibid.: 47). Materialet i artikeln användes senare av författaren i mer omfattande arbeten – studien Žodžių junginių problemas (jfr Labutis 1976c: 28–30) och monografin Lietuvių kalbos sintaksė (1994: 30–33).

Forskningen om rektion hos verbalsubstantiv väckte intresset för valensteorin. Professorn behandlade begreppen valens och ordkombinationsförmåga i sina böcker (1976, 1994); de diskuteras i större eller mindre utsträckning även i andra publikationer (t.ex. 1974b).

I teserna till föredraget ”Valens – semantiska roller – satsens semantiska struktur” vid den internationella baltistkonferensen (1985a) beskrivs dessa tre fenomen som olika, men inbördes förbundna, grammatiska strategier som verkar i språksystemet. Valens betraktas som en plan för den syntagmatiska interaktionen hos ordet som lexikal enhet i språksystemet; planen anger omfattningen och innehållet i ordets nödvändiga, sannolika eller endast möjliga interaktioner samt riktlinjer för hur dessa realiseras med språkliga element. Semantiska roller definieras som en avspegling av typiserade positioner för uppfattade verklighetselement i vissa situationer. Satsens semantiska struktur är ett schema för en viss satstyp. Den diakrona lingvistiken ställs inför uppgiften att ”fastställa i vilken utsträckning och på vilket sätt enskilda lexems valensplaner kan utvecklas över århundradenas lopp i ett konkret språk

238 |

PERSONALIA

inte bara med avseende på det formella uttrycket, utan också på innehållet, vilka förskjutningar i regelbundenheterna för representationen av semantiska roller som är möjliga” (ibid.: 66).

Minėtina ir N. Šližienės Lietuvių kalbos veiksmažodžių junglumo žodyno (Šližienė 1994) pirmojo tomo recenzija (Labutis 1995). Joje atidžiai išnagrinėta knygos sandara, skirtingų lygmenų valentingumo pateikimas ir kai kurios teorinės nuostatos. Argumentuotai svarstomas žodyno paskirties ir veiksmažodžių atrankos kriterijų neapibrėžtumas, nurodomi semantinių funkcijų skyrimo, žodžių reikšmių atrankos ir nusakymo trūkumai, nepakankamas leksinio valentingumo pateikimas. Recenzento pabrėžiama išsamaus nagrinėjamų veiksmažodžių reikšmės aprašymo svarba, siūloma pirma pateikti semantinį veiksmažodžių valentingumą, o tik po jo – sintaksinį, keliami būtinųjų ir fakultatyviųjų valentinių palydovų atribojimo sunkumai.

Studier av syntaktiska relationer är direkt förbundna med området syntaktisk semantik. Samspelet mellan syntax och semantik och semantikens roll i syntaxforskningen betonas av professorn i många publikationer (jfr 1979a, 1980, 1981a, 1981b).

I föredraget ”Semantik och val av ordformer”, som hölls vid konferensen Frågor om syntax och semantik (1982), delas ordrelationer in i två typer utifrån strategierna för val av ordformer. Den formellt grammatiska typen bygger på ordens lexikala och morfologiska klasser och deras böjningskategorier; till denna typ hör kongruens och korrelation. När det gäller den semantiska-formella strategin väljs ordformerna beroende på semantiken, som återspeglar relationerna mellan verklighetens element, och språkets grammatiska struktur; ordrelationerna av denna typ är rektion och apposition.

Nödvändigheten av att i syntaxforskningen utgå från semantik och gå inte bara från uttryck till betydelse, utan också i motsatt riktning, betonas även i föredraget ”Некоторые особенности синтаксической нормы падежных конструкций”, som hölls vid konferensen Språknorm och funktionella stilar. I konferenssammanfattningarna (1984) visas det komplicerade inbördes sambandet mellan syntaxens och semantikens enheter, och förutsättningarna för bildandet av syntaktiska synonymer klarläggs. Behovet av en ordbok över litauiska ords kombinationsförmåga lyfts fram.

Apžvalginiame straipsnelyje „Sintaksinė semantika (semasiologija)“ (1983) ši kalbotyros kryptis apibūdinama kaip „sintaksės tyrimas pagal tiesioginį kalbos vienetų ryšį su jais žymimais tikrovės daiktais, procesais, reiškiniais“ (1983: 11–12), nusakomi pagrindiniai jos principai.

I artikeln ”Некоторые типы синтагм с количественным значением в русском и литовском языках”, skriven tillsammans med G. V. Maksimova (Maksimova, Labutis 1985), undersöks den semantiska kongruensen (med avseende på kvantitet) mellan verb för fullbordade handlingar och deras direkta objekt. Sammansättningar av ord i litauiska och ryska granskas närmare; de består av verb vars semantiska struktur innehåller en logisk idé om mängd (t.ex. fånga in fåglar, hugga ned videbuskar osv.). Till skillnad från ryskan uttrycks betydelserna mängd och delbarhet i litauiskan inte bara genom prefix på verb med motsvarande rot, utan också genom iterativa suffix (-yti, -inėti m.fl.).

I senare arbeten märks professorns stora intresse för en annan teori inom den moderna grammatikforskningen – funktionell grammatik. Den funktionella språkvetenskapliga synvinkelns särdrag, den funktionella grammatikens syfte och vissa metodologiska frågor förklaras i artikeln ”Språkpraktik och funktionell grammatik” (1994c).

Professorn undervisar fortfarande i kursen i litauisk funktionell grammatik för masterstudenter vid Vilnius universitet, så man kan förvänta sig fler arbeten av honom inom detta område.

PERSONALIA

239

Från ungefär slutet av 1970-talet behandlade professorn allt oftare frågor om satsen.

I föredraget ”Predikativitet och ordgrupp”, som hölls vid konferensen Aktuella problem inom lingvistiken 1979, framförs uppfattningen att det är predikativiteten som skiljer satsen från ordgruppen. Man bör inte urskilja en separat typ av predikativa förbindelser, eftersom det skulle sudda ut gränsen mellan ordgruppen och satsen, vilket enligt professorn är ett redan passerat stadium inom syntaxvetenskapen (1979b: 49).

Artikeln ”Syntaxbeskrivningens möjligheter och uppgifter” (1981b), publicerad i Kalbotyra 1981, kan betecknas som programmatisk. Där visas mångfalden i metoderna för syntaktisk beskrivning och komplexiteten hos själva det fenomen som beskrivs. Begreppen för syntaksens grundläggande enheter – satsen och ordgruppen – behandlas. Vikten av att förena syntax och semantik betonas återigen: enligt författaren är ”det viktigaste inom syntaktisk semantik betydelserna hos syntagmatiska (eller syntaktiska) relationer <…> och betydelserna hos kategorier som är förbundna med satsens predikativitet” (ibid.: 57). En fullständig beskrivning av syntaxen kan endast åstadkommas genom att förena två motsatta forskningsriktningar: både genom att gå från betydelse till form och omvänt, från form till betydelse. Enligt författaren är det nödvändigt att skilja mellan två nivåer av syntaktisk analys – ordformer och ordgrupper samt satsen. Han ser skeptiskt på försök att ”förena slutsatser från syntaxundersökningar med olika, ibland rentav motsatta, utgångspunkter” (ibid.: 59). I slutet av artikeln formuleras följande av de mest aktuella uppgifterna för litauisk syntaxforskning: ”1) att förbättra och fördjupa den traditionella forskningen om modern litauisk syntax; 2) att på allvar börja undersöka det som antas vara syntax <…>; 3) att skapa en historisk syntax för litauiskan <…>; 4) att typologiskt jämföra fakta om litauisk syntax med fakta om andra språk <…>; 5) att undersöka och beskriva nivåerna i litauisk syntax ur olika riktningar, utifrån olika principer och aspekter; 6) att undersöka den semantiska syntaktiska strukturen (syntaktisk semantik); 7) att delta i diskussioner om teoretiska syntaxfrågor” (ibid.: 59). Professorn själv tog sig an nästan alla dessa uppgifter i sitt vetenskapliga arbete.

***

Professorns mångåriga vetenskapliga och pedagogiska arbete kröns av standardverket Litauisk syntax. Det är inte bara en lärobok för högskolan, utan också en vetenskaplig monografi och en syntes av tidigare forskning, som täcker hela spektrumet av syntaktiska fenomen. På mindre än ett decennium har redan tre upplagor av boken utkommit (1994, 1998 och 2002).

Syntaxen för ordrelationer och ordkombinationer betraktas i monografin som en av syntaxvetenskapens huvuddelar; de behandlas i ett separat kapitel. Begreppet valens är i monografin något annorlunda än i studien Problemen med ordkombinationer: valens betraktas som ett synsätt på syntagmatiska relationer som bestäms av lexikonet (1994: 23). Enligt författaren kan valens inte blottlägga satsens struktur, eftersom den ”inte har något direkt samband med den predikativa egenskapsorientering som bestämmer satsens väsen i förhållande till talakten (satsens predikativitet), och inte heller med satsens intonation” (ibid.). Denna uppfattning skiljer sig från den som N. Sližienė och V. Ambrazas redogör för i Den moderna litauiska grammatikens (jfr Ambrazas, red. 1994: 587 ff.). I monografin skiljs ordens kombinerbarhet från valens, som är ett vidare begrepp. Syntagmatiska relationer avgränsas från semantiska relationer: de förra fastställs mellan ord och deras former som fall av direkt semantisk förbindelse, medan de senare förekommer mellan satsens beståndsdelar. Tyvärr redovisas denna skillnad inte tillräckligt tydligt (jfr ibid.: 42, anm. 2). I den nya boken betraktas relationen mellan predikatets nominaldel och det predikativa attributet å ena sidan och verbet å andra sidan inte längre som ordens attraktion, utan som en variant av sammanfogning (ibid.

240 |

PERSONALIA

(forts.): 37). De formella relationerna mellan ordformer klassificeras i monografin på samma sätt som i studien Žodžių junginių problemos, men termen samordning har ersatts med korrelation, troligen hämtad från den akademiska grammatiken (eller korrelation). Uppfattningen om denna relation förblev i huvudsak densamma som tidigare, men läroboken skiljer mellan fler typer; exempelvis urskiljs korrelation också mellan oböjliga ordformer som fungerar som subjekt och predikat: Sunku šieną vežti; Gyventi – tai ne duoną kepti (ibid.: 41–42). Uppfattningen om rektionsförhållande har preciserats något i monografin: i definitionen av denna syntaktiska relation anges att det inte bara är kasusformer som kan regeras, utan även prepositionskonstruktioner. Även böjliga ordformer kan anslutas genom adjunktion: inte bara predikativa attribut (eller predikativa bestämningar) och predikatets nominala delar, utan också adverbialt använda nominativformer och jämförande satsdelar (uttryck): Kas rytas bėgo su kitais vaikais į mokyklą; Per kitas dvi pamokas jis sėdėjo kaip medinis (ibid.: 37–38). Ordformer som är sammanbundna genom en dubbelriktad relation förs i monografin tydligare än i Žodžių junginių problemose till klassen av ordkombinationer, även om de betraktas som specifika ordkombinationer (ibid.: 45–47). Ordformer som binds samman genom en samordnande relation betraktas, liksom tidigare, som samordnade satsdelar som bildar vissa konstruktioner, men inte ordkombinationer (ibid.: 46). Förhållandet mellan begreppen grammatisk konstruktion och ordkombination definieras tydligare i monografin: det senare begreppet är snävare; ordkombinationer betraktas som binära konstruktioner med en viss syntaktisk och semantisk självständighet (ibid.: 44). Ord kombinationer klassificeras utifrån strukturella, formella och semantiska kriterier.

I kapitlet om verbala kombinationer presenteras nya grupper av kombinationer med particip och kopulativa kombinationer. De senare består av ett verb (kopula) med osjälvständig betydelse tillsammans med ett ord som fungerar som predikatets nominala del, samt en ordform som fungerar som subjekt. Kombinationer som består av verbalsubstantiv behandlas i monografin inte i kapitlet om verbala kombinationer (som tidigare), utan i kapitlet om nominala kombinationer. Fem kombinationstyper skiljs åt efter betydelse; komplementkombinationer utgör inte längre en separat typ – de behandlas nu i kapitlet om objektkombinationer (ibid.: 84).

Meningen definieras i läroboken utifrån semantiska och formella aspekter samt predikativ struktur. Dess viktigaste egenskaper anses vara predikativitet och en egen intonation (ibid.: 108). Meningsbrukets kommunikativa funktion betonas (ibid.: 109). Meningar bildas enligt scheman för formell och semantisk struktur och kännetecknas av vissa tendenser i ordföljden (ibid.: 107). Med avseende på struktur delas meningar, efter antalet predikativa centra, in i enkla och sammansatta meningar, och efter antalet led i det predikativa centret i tvåledade, enledade och ledlösa (eller odelbara) meningar. Efter det predikativa centrets anknytning till den grammatiska personkategorin delas både tvåledade och enledade meningar in i personliga och opersonliga. På den punkten skiljer sig monografin från andra beskrivningar av den litauiska syntaxens struktur. Enledade personliga meningar anses vara meningar med en obestämd eller okänd respektive generaliserad aktör – de så kallade indefinita och generaliserande meningarna (ibid.: 126–127). Personliga, bestämda meningar kallas meningar med en uttryckt handlande – de betraktas som tvåledade meningar (ibid.). I J. Balkevičius samt V. Sirtautas och Č. Grendas läroböcker kallas meningar där subjektet inte är uttryckt, men kan utläsas av predikatets personform eller av kontexten, personliga bestämda meningar (se Balkevičius 1963: 133–134; Sirtautas, Grenda 1988: 22–23) – i deras läroböcker betraktas dessa meningar som enledade. Opersonliga meningar med subjekt, som enligt professorn ”semantiskt dras in i det predikativa centret” (Labutis 1994: 125), betraktas, om än med vissa reservationer, som tvåledade. De ordformer som bildar opersonliga meningars predikativa centrum visar att det saknas en koppling till den grammatiska personkategorin (ibid.: 127–128). Författaren delar in opersonliga meningar i fyra typer: enkla,

PERSONALIA

241

infinitiviska, nominativa och ledlösa meningar. I Sirtautas och Grendas lärobok betraktas endast de första som opersonliga. Balkevičius räknar även infinitiviska meningar som opersonliga, medan den akademiska grammatiken i detta avseende ligger närmast professorns verk.

De enkla opersonliga meningarnas predikativa centrum består oftast av opersonliga verb eller adjektivens neutrumformer (ibid.: 128). Tre problematiska typer av enkla opersonliga meningar behandlas separat. För det första kan en opersonlig mening ha ett formellt subjekt uttryckt med infinitiv, till exempel: Draudžiama nuvažiuoti autotransportui nuo asfalto. En sådan infinitiv, använd efter en neutrumform, ”tenderar mer att fungera som predikat”, och därför är det enligt författaren lämpligt att betrakta sådana meningar som opersonliga (ibid.: 131). För det andra bör meningar med subjekt i genitiv och predikat uttryckt med ett particip i neutrum betraktas som opersonliga, till exempel: Suprato ji, kad čia ateinama žmogžudžių (ibid.: 132). Meningar med verb i det predikativa centret som uttrycker existens, uppkomst eller en process där något minskar eller ökar, tillsammans med genitiv som anger obestämd mängd, kvantitativt innehåll eller negation, liknar också opersonliga meningar, till exempel: Ir buvo gi triukšmo; O pas mus purvo aukščiau kelių (ibid.: 132–133). För det tredje bör meningar vars predikat består av ”infinitiven av perceptionsverb tillsammans med en fakultativ finit verbform”, och vars objekt uttrycks med ett indirekt kasus eller en bisats, betraktas som opersonliga, till exempel: Vėjo malūnų tame krašte visai nebuvo regėti (ibid.: 132).

Infinitiviska meningar betraktas som opersonliga eftersom infinitiven ”inte direkt visar någon koppling till den grammatiska personkategorin” (ibid.: 132). Uppmärksamhet riktas mot sådana meningar där infinitiven ”inte står i syntagmatiskt förhållande till en subjektiv dativ och [de] kan rekonstrueras inte som opersonliga, utan snarare som tvåledade meningar: Dėdė treptelėjo koja: – Gult! (J. Mikel.) Šitokį berną paleist iš rankų! (J. Balt.)” (ibid.: 133).

Ledlösa meningar definieras grammatiskt som ”odelbara yttranden, bestående av ett ord som inte fungerar som satsdel eller av en mycket nära sammanfogning av sådana ord” (ibid.: 137). De kallas också kvasimeningar eftersom de saknar den strukturella modell som kännetecknar en mening. Att ledlösa meningar betraktas som opersonliga framgår först av diagrammet (ibid.: 138). Ofullständiga meningar skiljs från ledlösa meningar och behandlas separat. De motsvarar en satsdel eller ett led i en sammansatt mening. Ett kännetecken för sådana meningar är att de är beroende av kontext eller situation, utan vilka de helt enkelt inte går att förstå. Om ofullständiga meningar har liten anknytning till kontexten rör det sig om en särskild undergrupp av dem – elliptiska meningar (ibid.: 142). Professor V. Labučis uppfattning om och klassificering av ledlösa och ofullständiga meningar ligger nära den som presenteras i J. Balkevičius lärobok (jfr Balkevičius 1963: 151–155). Den skiljer sig mer från beskrivningen av motsvarande meningar i V. Sirtautas och Č. Grendas lärobok: där betraktas elliptiska meningar inte som en undergrupp av ofullständiga meningar; dessutom skiljs tilläggsmeningar (parcellering) från de ofullständiga utifrån funktion och behandlas separat (Sirtautas, Grenda 1988: 28–29). Dabartinės lietuvių kalbos gramatikoje betraktas ofullständiga meningar och andra typer av meningsfragment som fall där meningens grammatiska form realiseras i talet; de utgör inte separata strukturella meningskategorier och bör därför vara föremål för textforskning snarare än syntaktisk forskning – grammatiken avstår från att behandla dem (Ambrazas, red. 1994: 476).

En sammansatt mening definieras i boken som ”en komplex kommunikativ enhet (yttrande), bildad av två eller flera predikativa strukturer, som meddelar om två eller flera situationer och deras samband” (Labutis 1994: 145). Sammansatta meningar klassificeras och beskrivs på ett sätt som liknar Dabartinės lietuvių kalbos gramatikoje: först skiljs samordnade och asyndetiska meningar åt; därefter delas de förstnämnda in i underordnade och samordnade meningar, medan de sistnämnda grupperas efter satsledens

242 |

PERSONALIA

arten av de semantiska relationerna. I monografin betraktas inte bara relativa pronomen utan även vissa partiklar som fyller konjunktioners funktion som sammanbindande ord (ibid.: 150). Tvåledade och flerledade komplexa meningar behandlas separat. Boken ger en strukturell och funktionell klassificering av bisatser. Efter struktur skiljer man mellan uppdelade bisatser (med en hel mening som bisatsled) och inbäddade bisatser (med ett enskilt ord som bisatsled). De senare delas in i förklarande och utvidgande meningar. I förklarande meningar förklarar bisatsledet innehållet i huvudledets verb, adjektiv eller abstrakta substantiv. Bisatsledet i utvidgande meningar kan vara relativt, specificerande eller attributivt. Relativa eller beskrivande kallas led som inleds av ett relativt pronomen eller adverb och har ett korrelat i huvudsatsen (ibid.: 159). Specificerande led inleds med konjunktionerna kad, jog; med dem ”preciseras det närmare som uttrycks ofullständigt i huvudsatsen genom ett adjektiv eller adverb tillsammans med ett pronomen som signalerar denna ofullständighet, toks, tas, eller adverben taip, tiek” (ibid.: 159). Sådana bisatsled kan också fogas direkt till pronomenet eller adverbet. Till skillnad från Dabartinės lietuvių kalbos gramatikoje betraktar Professorn även sådana jämförelsesatser som specificerande, ”där bisatsledet fogas till ett adjektiv eller adverb, särskilt till deras komparativ” (ibid.: 159–160). Attributiva bisatsled uttrycker ett föremåls kännetecken, knyts till ett substantiv i huvudsatsen och inleds vanligen med pronomenet kuris (ibid.: 160). Uppdelade bisatser klassificeras vidare efter bisatsledets funktion i förhållande till hela meningen. Man utgår från uppfattningen att bisatsled ofta är synonyma med och konkurrerar med motsvarande satsdelar. Subjekt, objekt och predikat uttryckta i sina vanliga former saknar tydliga motsvarigheter bland bisatsleden (ibid.: 162). I stort sett motsvarar den strukturella klassificeringen av komplexa bisatser den som ges i den akademiska Dabartinės lietuvių kalbos gramatikoje.

Samordnade meningar delas efter struktur in i meningar med öppen respektive sluten struktur, samt med flexibel respektive oflexibel struktur. Efter innehållet i ledens samspel skiljer man mellan fyra typer av samordnade meningar: additiva, disjunktiva, adversativa och konklusiva. Till skillnad från den akademiska grammatiken urskiljer V. Labutis ingen separat typ av samordnade meningar med bestämning. Led som förbinds med konjunktionen o kan bilda additiva eller adversativa meningar (ibid.: 166, 169). Asyndetiska meningar behandlas, liksom i den akademiska grammatiken, separat från konjunktionella meningar. De grupperas efter struktur (öppna och slutna) och efter arten av de semantiska relationer de uttrycker. Asyndetiska meningar med ett subjekt betraktar Professorn inte som komplexa meningar utan som enkla meningar med homogena ordgrupper (ibid.: 175). Tillägg (liksom inskott) behandlas i läroboken som en separat typ av syntaktisk relation och ställs i motsats både till underordning och samordning, även asyndetisk samordning (ibid.: 175). Som komplexa tilläggsmeningar räknas meningar med ganska varierad struktur: dels led som förbinds med konjunktionen ir (nepatinka, ir tiek), kasusformer av pronomenet kas och adverbet kaip (de motsvarar de tillagda bisatserna i Dabartinės lietuvių kalbos gramatikos), dels led som förbinds med partiklarna ypač, tik, bent, nebent (Koks ponas, toks tarnas, – tik prekių ieško), och även vissa asyndetiska meningar (Bet jam neišeina taip kaip tėvui, net visai nepanašu). Flerledade komplexa meningar behandlas i monografin, på liknande sätt som asyndetiska meningar med komplex struktur och blandade meningar i den akademiska grammatiken, efter sammanfogningssätt (struktur).

Bokens andra del ägnas åt satsdelarna. Enligt Professorn avslöjar ”ingen syntaxkonception som bortser från satsdelarna fullt ut de syntaktiska företeelser som satsdelsläran behandlar”

PERSONALIA

| 243

(ibid.: 192). Satsdelens syntaktiska funktion i meningen betraktas som dess viktigaste kännetecken. En satsdel definieras som ”ett ord, en ordform, en kombination av ordformer eller en ordgrupp som i meningen fyller en viss funktion i förhållande till hela meningen och direkt står i semantisk och grammatisk relation till ett annat element på samma nivå i meningen” (ibid.: 197). V. Ambrazas betraktar exempelvis satsdelen som en enhet i meningsstrukturen, urskild efter ordformernas syntaktiska relationer (Morkūnas, red. 1999: 546). Efter struktur delas satsdelarna in i enkla och sammansatta. Till skillnad från Lietuvių kalbos gramatika och V. Sirt autas (Sirtautas, Grenda 1988: 53) betraktas satsdelar bildade av ordkombinationer som enkla. Subjekt och predikat betraktas som satsdelar av samma rang och som meningens huvuddelar. Objekt eller adverbial som står i relation till hela meningen kallas situanter (ibid.: 204). Det betonas att syntaktiska företeelsers egenart gör det omöjligt att entydigt fastställa satsdelen i alla konkreta fall. Ofta är det till och med viktigare att ”visa hur man kommit fram till sin bestämning genom att lägga fram sina argument” (ibid.: 210).

V. Ambrazas definierar subjektet som en satsdel som är förbunden med predikatet genom en ömsesidig syntaktisk relation (Ambrazas 1999). Hos V. Labutis kallas subjektet den huvudsakliga satsdelen som ”tillsammans med predikatet formar meningens predikativa centrum och betecknar det föremål eller den företeelse till vilken en egenskap, orienterad efter talsituationen, tillskrivs när meningen bildas” (Labutis 1994: 211). Enligt Professorn kan definitionen av subjektet inte grundas på nominativ, även om detta är subjektets grundform. I personliga meningar kan subjektet uttryckas inte bara med nominativ och ordgrupper med nominativ utan också med genitiv som betecknar en obestämd mängd eller en del, eller med genitiv pluralis kollektiv, t.ex.: Rudenį atvažiuodavo į girią vyrų; Cinoko dar neišvirė, o Baltaragio jau sėdo valgyti. Personliga betraktas meningar med verben būti, atsirasti, kilti, didėti, mažėti och liknande i tredje person och med subjekt i genitiv, t.ex.: Kiekvienoje dirvoje yra kūkalių; Tuoja ant stalelio atsirado visokių valgių ir gėrimų. Detta bygger på möjligheten att använda nominativ eller en ordgrupp som innehåller nominativ med samma verbform. Ett genitivsubjekt kan också beteckna bärare av en egenskap, t.ex.: Senosios būta šnekios. Enligt V. Labutis kan även opersonliga meningar ha ett subjekt. Det kan uttryckas med en infinitiv eller en infinitivkonstruktion, t.ex.: Išeiti į gatvę jai vienai buvo uždrausta; neutrumformer, t.ex.: Viena teb uvo aišku...; pronomenen kas, viskas, niekas, t.ex.: Bet kas buvo įsakyta, tai turėjau atlikti (ibid.: 223). Även meningar med passiv form och objekt i genitiv betraktas som opersonliga, t.ex.: Ar ir ten žmonių gyvenama? (ibid.: 224). Meningar med ett kongruerande adjektiv som predikativt led och ett genitivuttryck kan betraktas som personliga eller opersonliga, t.ex.: Sesers būta labai gražios (ibid.). Även meningar med verben rūpėti, parūpti och liknande samt ett nominativsubjekt betraktas som opersonliga, t.ex.: Mergoms tik ištekėti rūpi, daugiau nieko (ibid.). Meningar med det negerade verbet būti och genitiv, t.ex.: Tokių žmonių, kaip buvo Jurgaitis, jau nebėra, betraktas som opersonliga, eftersom ”genitiven här inte kan bytas ut utan att predikatet ändras, då den bestäms av negationen” (ibid.: 220). Subjektets funktion i meningen kan också fyllas av ett predikativt led – en bisats. Subjektsbisatser behandlas i boken som ett av sätten att uttrycka subjekt.

Med predikat avses i boken ”den huvudsakliga satsdel som bestämmer meningens predikativa centrum och genom vilken en egenskap som tillskrivs någon uttrycks i meningen, orienterad efter talakten” (ibid.: 226). Predikatbegreppet förbinds med subjektbegreppet; därför betraktas huvudledet i opersonliga och nominativa meningar som predikat endast med vissa förbehåll. Efter struktur kan predikat vara enkla eller sammansatta. De första delas, på liknande sätt som hos V. Sirtautas och Č. Grenda, in i enkla (jfr Sirtautas och Grendas genuina predikat), sammansatta och analytiska. De sistnämnda bildas av sammansatta verbformer – tempusformer och passiv-

244 |

PERSONALIA

...typ. Man håller fast vid uppfattningen att ett sådant predikativ tillskriver subjektet en egenskap; dess ”båda led är förbundna på morfologisk nivå, mellan dem finns inget syntagmatiskt samband” (ibid.: 231). Sammansatta predikat indelas, i enlighet med den tradition som går tillbaka till J. Jablonskis, i sammansatta verbala och sammansatta nominala predikat. Den nominala delen av ett sammansatt nominalt predikat kallas predikativ. I Sirtautas och Grendas lärobok (1988: 91–92) förstås det predikativa attribut som behandlas i monografin snävare än i akademiska grammatiker (Ulvydas, red. 1976: 437–454; Ambrazas, red. 1994: 490): nominativformen av ett adjektiviskt ord som är knutet till ett självständigt verb betraktas som ett andra, kompletterande predikat (Labutis 1994: 250–252). I avsnittet om predikat behandlas även bisatser som fungerar som predikat. Gränsen mellan jämförande uttryck och bisatser av jämförande predikattyp dras annorlunda än i akademiska grammatiker: de senare anses föreligga när ”jämförelsen utgörs av åtminstone en av satsens huvuddelar” (ibid.: 255). En jämförelse betraktas således också som en ofullständig bisats som Mykolas i meningen Aš noriu būti toks mokytas, kaip Mykolas. Vid beskrivningen av sambanden mellan predikatsformer och subjektsformer ges begreppen kongruens (för adjektiviska ord) och korrelation (för substantiviska ord och finita verbformer) olika innebörd.

Med utgångspunkt i subjektets position i den passiva transformationen betraktar professorn endast genitivformer för negation och obestämd mängd som direkta objekt utöver ackusativ (ibid.: 268). Genitiv tillsammans med verb som uttrycker strävan, brist, rädsla och liknande betraktas som indirekt objekt (annorlunda i Dabartinės lietuvių kalbos gramatikoje; jfr Ambrazas, red. 1994: 488). Efter relationen till predikatet skiljer man inte bara mellan direkta och indirekta objekt, utan också mellan sidoobjekt. De ”är oftast kompletterande, sekundära objekt – de förekommer tillsammans med predikat som redan har ett direkt eller indirekt objekt, ibland ett annat sidoobjekt” (Labutis 1994: 274). Sammansatta objekt som bildar ett sekundärt predikativt centrum och innehåller ett adverbialparticip eller particip (konstruktioner med dubbla kasus) kallas av författaren sammansatta objekt (J. Jablonskis term). I samma kapitel undersöks även bisatser för direkt, indirekt respektive sidoobjekt.

Efter betydelse skiljer man mellan rums-, tids-, orsaks-, villkors-, medgivande-, ändamåls-, kvalitets- och kvantitetsadverbial samt motsvarande bisatser. De semantiska undergrupperna och uttryckssätten för varje adverbialtyp och bisatstyp beskrivs ingående. Kvalitetsbisatser delas exempelvis in i två undergrupper: direkta kvalitetsbisatser och jämförande bisatser. Direkta kvalitetsbisatser delas efter konstruktion ytterligare in i inneslutande, eller ersättande (Aš gyvensiu, kaip negyveno niekas), beskrivande (Ne viskas taip klojosi, kaip jiems regisi) och relativa (Kaip dirba, taip turi). Utvidgade participial-, gerundial- och adverbialparticipialfraser behandlas separat, och frågan om deras självständighet i satsen (och därmed interpunktionen) diskuteras.

Med en vid förståelse av parentetiska inskott urskiljer författaren tre grupper: inskott som är grammatiskt knutna till satsdelarna och sådana som inte är det; även tilltal behandlas som en särskild typ av inskott.

Ett separat kapitel ägnas åt sådant i författarens och andras språk som har samband med satsens struktur. I monografin märks en konsekvent åtskillnad mellan strukturell och syntaktisk analys. Boken ägnar stor uppmärksamhet åt interpunktion och språkbruk. Interpunktionens grunder behandlas separat i bokens avslutande kapitel.

***

Professorn intresserade sig också för historien om forskningen i litauisk syntax. I artikeln ”Syntaxen i D. Kleins grammatik” (1990) undersöks strukturen och de grundläggande begreppen i syntaxdelen av vår första tryckta grammatik. Där ges värdefulla kommentarer till översättningen av denna latinska gram-

PERSONALIA

|245

matik till litauiska. Enligt författaren kan D. Klein betraktas som ”en pionjär i beskrivningen av användningen av kasus och vissa andra former i litauiskan, som lyfte fram intressanta och än i dag viktiga fakta på området och angav riktlinjer för deras vetenskapliga tolkning” (ibid.: 117). Det är också svårt att invända mot den betydelse som artikeln tillskriver undersökningen av tidigare beskrivningar av litauiskans grammatiska struktur: ”Utan att grundligt undersöka och allsidigt bedöma alla våra grammatiker, även enskilda kapitel i dem, kommer vi inte att få någon sann historia om litauisk språkvetenskap. Och utan den ’upptäcker’ den nutida grammatiken ofta sådant som varit känt sedan länge eller drar obefogade slutsatser” (ibid.: 118).

Även den högtidsartikeln ”Lietuviškos kalbos gramatikai – šimtas metų” (2001) ägnas åt vår språkvetenskapshistoria. Där redogörs för omständigheterna kring tillkomsten av J. Jablonskis första grammatik, dess teoretiska utgångspunkter, struktur, viktigare definitioner och terminologi. Grammatikens normerande karaktär framhålls; V. Labutis bedömde den som ”ett arbete som lade grunden för vår traditionella grammatikvetenskap, drog upp flera av dess grundläggande principer och som, när det gäller användningen, normförklaringen och befästandet av många enskilda språkföreteelser, fortfarande är värdefullt” (ibid.: 14).

***

Professor V. Labutis har publicerat recensioner av flera verk inom litauisk språkvetenskap.

S. Krinickaitės knygelė Kalbų raiškos savitumas (1984) recenzento vertinama kaip bandymas užpildyti lietuvių kalbos gretinimų su kitomis kalbomis spragą (1985c). Tačiau grožinės literatūros originalų ir vertimų lyginimai, Profesoriaus nuomone, „nėra labai patikimas kelias pereiti prie kalbų raiškos savitumų ir net prie būdingų kalbos modelių“ (ten pat: 29). Lietuvių ir rusų kalbų gretinimo vaizdas būtų tikresnis, jeigu savitumai autorės būtų rodomi bendrybių ir panašumų fone. Knygelėje kartais nedaroma skirtumo tarp meninės kalbos faktų ir kalbos sistemos savitumų, kliūva pernelyg platūs apibendrinimai.

Recenzijoje „Žodžių dažnio žodynus panagrinėjus“ (1999a) aptariami Laimos Žilinskienės ir Vidos Grumadienės parengti dažniniai dabartinės rašomosios lietuvių kalbos žodynai mažėjančio dažnio (1997) ir abėcėlės (1998) tvarka, daugiausia dėmesio skiriama pastarajam. Žodyne pasigendama buitinio stiliaus leksikos, daugelio kasdien vartojamų žodžių: buitinių realijų, augalų bei gyvūnų pavadinimų, kultūros srities ir su intelektine veikla susijusių žodžių, abejojama dėl tekstų atrankos principų. Dėl šių priežasčių siūloma jį laikyti ne dabartinės lietuvių kalbos, o keturių funkcinių stilių žodynu (p. 108). Recenzuojamame žodyne pasigendama žadėtų tikrinių žodžių dažnio duomenų. Neaiškūs kalbos dalių nustatymo kriterijai, todėl kalbos dalių statistikos lentelės nekelia pasitikėjimo. Su rūpesčiu konstatuojama, kad žodyne gausu nenorminių žodžių, todėl norminimo reikalui, V. Labučio nuomone, žodynas „labiau tiktų kaip klaidų šaltinis“ (p. 112). Recenzijoje daroma išvada, kad žodyno sudarymo principai autorių nepakankamai apmąstyti, pats „žodynas ir jo atramos taškai, deja, dažniau nuvilia nei džiugina“ (p. 113).

J. Balkevičiaus Lietuvių kalbos predikatinių konstrukcijų sintaksė (1998) trumpai apžvelgiama Gimtosios kalbos žurnale (Labutis 1999b). Jame paskutinis žymiojo sintaksininko veikalas ypač vertinamas kaip „savita sintaksės mokslo studija, kurioje nuosekliai plėtojama vientisa verbocentrinio sakinio pamato koncepcijų visuma“ (1999b: 14). Kiek išsamiau ši studija ir kiti J. Balkevičiaus darbai aptarti Baltistikoje paskelbtame drauge su B. Stundžia parašytame nekrologe (Labutis, Stundžia 2001).

246 |

PERSONALIA

I en enda översikt är det knappast möjligt att täcka hela bredden av Professorens vetenskapliga arbeten. Det är inte heller syftet med denna artikel. Avsikten har varit att åtminstone i grova drag visa riktningarna och metoderna i de undersökningar av litauiskans grammatiska struktur som Professorn bedrivit, och att belysa utvecklingen av hans vetenskapliga synsätt. En ingående analys och värdering av V. Labučis arbeten återstår som en uppgift för framtiden.

Med anledning av sjuttioårsdagen vill man önska den högt respekterade Professorn många fler kreativa år – ad multos annos!

LITERATŪRA

AMBRAZAS, V. 1976: [Diskusijos]. Mūsų kalba 4, 30–31.

AMBRAZAS, V., red. 1985: Грамматика литовского языка, Вильнюс: Мокслас.

AMBRAZAS, V., red. 1994: Dabartinės lietuvių kalbos gramatika, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla.

AMBRAZAS, V., ed. 1997: Lithuanian Grammar, Vilnius: Baltos lankos.

AMBRAZAS, V. 1999: Veiksnys. Morkūnas, K., red. 1999: Lietuvių kalbos enciklopedija. Parengė..., Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 698.

BALKEVIČIUS, J. 1963: Dabartinės lietuvių kalbos sintaksė, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla.

BALKEVIČIUS, J. 1976: [Diskusijos]. Mūsų kalba 4, 32–33.

BALKEVIČIUS, J. 1998: Lietuvių kalbos predikatinių konstrukcijų sintaksė, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

DUMAŠIŪTĖ, Z. 1976: Vienanariai sakiniai. Beasmeniai sakiniai. Ulvydas, K., red. Lietuvių kalbos gramatika 3. Sintaksė, Vilnius: Mokslas, 608–625.

GALKINA-FEDORUK, E. M., 1960: Частицы. Vinogradov, V. V., Istrina, E. S., red. Грамматика русского языка 1. Фонетика и морфология, Москва: Издательство Академии Наук СССР, 637–649.

GENIUŠIENĖ, E. 1971: Lietuvių kalbos veiksmažodžių sintaksinė klasifikacija. Kalbotyra 23(1), 7–16.

GIRDENIS, A., ŽULYS, V. 1973: [Rec.], Lietuvių kalbos gramatika 1–2. Baltistica 9 (2), 203–214.

GRUMADIENĖ, L., ŽILINSKIENĖ V. 1997: Dažninis dabartinės rašomosios lietuvių kalbos žodynas (mažėjančio dažnio tvarka), Vilnius.

GRUMADIENĖ, L., ŽILINSKIENĖ V. 1998: Dažninis dabartinės rašomosios lietuvių kalbos žodynas abėcėlės tvarka, Vilnius.

KALINAUSKAS, Br. 1963: Žodžiai ir žodžių junginiai sakinyje. Dobrovolskis, B., sud. Kai kurie gramatikos ir stilistikos klausimai, Kaunas: Valstybinė pedagoginės literatūros leidykla, 3–23.

KALINAUSKAS, Br. 1972: Lietuvių kalbos žodžių junginių sintaksė, Vilnius.

KRINICKAITĖ, S. 1984: Kalbų raiškos savitumas, Vilnius: Mokslas.

LABUTIS, V. 1962: Dalelytės ir jų vieta kalbos dalių tarpe. Literatūra ir kalba 6, 354–370.

LABUTIS, V. 1963a: Lietuvių kalbos kiekio patikslinamosios dalelytės. Lietuvos TSR mokslų akademijos darbai, serija A, 2 (15), 215–226.

LABUTIS, V. 1963b: Dalelytės ne funkcijos ir rašyba. Kalbos kultūra 5, 46–52.

LABUTIS, V. 1964a: Lietuvių kalbos sudėtinės dalelytės. Lietuvių kalbos morfologinė sandara ir jos raida (Lietuvių kalbotyros klausimai 7), 119–131.

LABUTIS, V. 1964b: Dalelytės gi reikšmės, vartojimas ir rašyba. Kalbos kultūra 6, 28–33.

LABUTIS, V. 1967: Nominatyviniai sakiniai. Lietuvių kalbos gramatinė sandara (Lietuvių kalbotyros klausimai 9), 117–131.

LABUTIS, V. 1971: Dalelytė. Ulvydas, K., red. Lietuvių kalbos gramatika 2, Vilnius: Mintis, 543–576.

LABUTIS, V. 1974a: Kai kurios veiksmažodiniu daiktavardžių konstrukcijos su kilmininku. Kalbotyra 26 (1), 25–36.

PERSONALIA

| 247

LABUTIS, V. 1974b: Lietuvių kalbos veiksmažodinių daiktavardžių ir jų valentingumas. Leksikos ir sintaksės klausimai. Tarpmokyklinės mokslinės konferencijos pranešimų tezės, Šiauliai: Šiaulių K. Preikšo pedagoginis institutas, 140–145.

LABUTIS, V. 1974c: Derinimas. Mūsų kalba 6, 45–48.

LABUTIS, V. 1976a: Nominatyviniai sakiniai. Nepilnieji sakiniai. Eliptiniai sakiniai. Benariai sakiniai. Ulvydas, K., red. Lietuvių kalbos gramatika 3. Sintaksė, Vilnius: Mokslas, 625–653.

LABUTIS, V. 1976b: Tiesioginio objekto, tikslo ir kiekio kilmininkų valdymas. Mūsų kalba 4, 4–10.

LABUTIS, V. 1976c: Žodžių junginių problemos, Vilnius: Vilniaus universitetas.

LABUTIS, V. 1979a: Semantika ir formų parinkimas aktyvinėse, pasyvinėse ir substantyvinėse konstrukcijose. Kalbotyra 30 (1), 57–62.

LABUTIS, V. 1979b: Predikatumas ir žodžių junginys. Aktualiosios kalbotyros problemos. Mokslinės konferencijos pakvietimas-programa ir tezės. 1979 m. kovo 28–29 d., Vilnius: Vilniaus V. Kapsuko universitetas.

LABUTIS, V. 1980: Kilmininkas ir savybiniai įvardžiai. Baltistica 16 (1), 53–57.

LABUTIS, V. 1981a: Vadinamųjų kiekio kilmininkų valdymas ir semantika. Baltistica 17 (2), 194–199.

LABUTIS, V. 1981b: Sintaksės aprašymo galimybės ir uždaviniai. Kalbotyra 32 (1), 54–61.

LABUTIS, V. 1982: Semantika ir žodžių formų parinkimas. Sintaksės ir semantikos klausimai. Respublikinės mokslinės konferencijos, skirtos TSRS įkūrimo 60-mečiui, pranešimų tezės, Šiauliai: Šiaulių K. Preikšo pedagoginis institutas, 31–33.

LABUTIS, V. 1983: Sintaksinė semantika (semasiologija). Mūsų kalba 3, 9–12.

LABUTIS, V. 1984: Некоторые особенности синтаксической нормы падежных конструкций. Языковая норма и функциональные стили. Программа-приглашение и тезисы докладов республиканского симпозиума. 3–4 октября 1984 г., Vilnius: Vilniaus universitetas, 20–22.

LABUTIS, V. 1985a: Valentingumas – semantiniai vaidmenys – semantinė sakinio struktūra. Tarptautinė baltistų konferencija 1985 m. spalio 8–12 d. Pranešimų tezės, Vilnius: Vilniaus valstybinis V. Kapsuko universitetas, 65–66.

LABUTIS, V. 1985b: Частица. Ambrazas, V., red. Грамматика литовского языка, Вильнюс: Мокслас, 357–362.

LABUTIS, V. 1985c: [Rec.], Stasė Krinickaitė. Kalbų raiškos savitumas. Mūsų kalba 4, 28–30.

LABUTIS, V. 1990: Sintaksė D. Kleino gramatikoje. Baltistica 26 (2), 114–118.

LABUTIS, V. 1994a: Dalelytė. Ambrazas, V., red. Dabartinės lietuvių kalbos gramatika, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla, 432–437.

LABUTIS, V. 1994b/1998/2002: Lietuvių kalbos sintaksė. [Cituojama pagal antrąjį pataisytą leidimą], Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla.

LABUTIS, V. 1994c: Kalbos praktika ir funkcinė gramatika. Gimtoji kalba 1, 1–5.

LABUTIS, V. 1995: [Rec.], Pirmasis lietuvių kalbos valentingumo žodynas. Kalbotyra 44 (1), 101–104.

LABUTIS, V. 1999a: [Rec.], Žodžių dažnio žodynus panagrinėjus. Kalbos kultūra 72, 107–114.

LABUTIS, V. 1999b: [Rec.], J. Balkevičius. Lietuvių kalbos predikatinių konstrukcijų sintaksė. Gimtoji kalba 5, 13–14.

LABUTIS, V. 2001: „Lietuviškos kalbos gramatikai“ – šimtas metų. Kalbos kultūra 74, 8–14.

LABUTIS, V., STUNDŽIA, B. 2001: Jonas Zemvaldas Balkevičius (1923–2000). [Nekrologas], Baltistica 35(2), 2000, 260–263.

MAKSIMOVA, G. V., LABUTIS, V. V. 1985: Некоторые типы синтагм с количественным значением в русском и литовском языках. Baltistica 21 (2), 176–183.

SIRTAUTAS, V., GRENDA, Č. 1988: Lietuvių kalbos sintaksė, Vilnius: Mokslas.

SLIŽIENĖ, N. 1994: Lietuvių kalbos veiksmažodžių junglumo žodynas 1: A–M, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla.

ULVYDAS, K., red. 1976: Lietuvių kalbos gramatika 3. Sintaksė, Vilnius: Mokslas.

248 |

PERSONALIA

Valeckienė, A. 1976: Sintaksiniai žodžių junginiai. Ulvydas, K., red. Lietuvių kalbos gramatika 3. Sintaksė, Vilnius: Mokslas, 9–20.

Valiulytė, E. 1976: Veiksmažodiniai junginiai. Daiktavardiniai junginiai. Ulvydas, K., red. Lietuvių kalbos gramatika 3. Sintaksė, Vilnius: Mokslas, 20–234.

Vinogradov, V. V., Istrina, E. S., red. 1960: Грамматика русского языка 2. Синтаксис, 1–2, Москва: Издательство Академии Наук СССР.

Žulys, V. 1969: Vadinamųjų nekeičiamųjų įvardžių vieta lietuvių kalbos gramatinėje sistemoje. Baltistica 5(2), 167–177.

Artūras Judžentis