ACTA LINGUISTICA LITHUANICA

LI (2004), 115–124

RECENSIONER

Reviews

KNYGA NOBAŽNYSTĖS KRIKŠČIONIŠKOS 1653. FAKSIMILINIS LEIDIMAS. Parengė Dainora Pociūtė.

Vilnius: Institutet för litauisk litteratur och folklore, MMIV, lxv, 660 s., ISBN 9955-9408-0-8

Den recenserade utgåvan är unik i två avseenden. För det första blir detta vårt skrivna kulturarv nu lättillgängligt för en bredare krets forskare, eftersom det, som vi vet, i litauiska bibliotek endast finns en mikrofilm av denna viktiga källa från mitten av 1600-talet samt en Knygos nobażnystės krikščioniškos-kontrafaktisk utgåva som publicerades i Königsberg 1684 (hädanefter: KN). Därför är det mycket glädjande att utgivaren, med hänsyn till att originalet till Knygos nobażnystės krikščioniškos som förvaras i Sverige är det enda kända exemplaret för närvarande, tog initiativet att förbereda en faksimilutgåva av verket 2003, då 350-årsjubileet av dess utgivning uppmärksammades, ”som skulle vara lämplig både för vetenskaplig textforskning och för att fördjupa litauiska studier vid universiteten” (s. ix).

För det andra är denna utgåva från Institutet för litauisk litteratur och folklore unik också därför att bokens utgivare återgick (om man så kan säga) till en ”traditionell” praxis för utgivning av faksimiler av äldre skrifter, genom att behålla bakgrunden, och helt riktigt övergav det ”moderna” princip som förlaget Baltų lankų hade förespråkat: att återge faksimiler av äldre skrifter inte bara utan bakgrund, utan dessutom i förminskat format. Genom att följa den ”traditionella” vägen har utgivarna av denna utgåva således tydligt visat att det inte är svårt att ge ut en faksimilutgåva av god kvalitet i våra dagar. Därför vill man inte bara berömma den som förberett och utgivit denna KN-utgåva, utan också tacka dem för att de, utan att jaga efter moden som blåser in från okänt håll och i okänd riktning, framför allt tänkte på utgåvans kvalitet och betydelse för vetenskaplig forskning, snarare än på kommersiella eller andra hänsyn.

Utgåvan består av ett Förord (s. ix–x) och, självfallet, två delar av olika omfattning. Den ena är den inledande studien Den litauiska kyrkans bok (s. xiii–lxv), skriven av Dainora Pociūtė, en välkänd forskare i äldre litauisk litteratur, och den andra är en fotografisk återgivning av KN:s text (s. 1–660). Redan av orden i det citerade Förordet, som anger syftena med utgåvan, och av det efterföljande påståendet att denna utgåva ”kommer att bli början på framtida utarbetande och utgivning av kritiska utgåvor av enskilda delar av verket och deras källor” (s. x; jfr även s. xlvi, xlviii), blir det klart varför denna utgåva saknar utförligare kommentarer. Sådana får vi vänta på.

En läsare som är mindre förtrogen med vår äldre litteratur (och sådana studenter finns det allt fler av, till och med vid vissa lärosäten som utbildar i litauiska ämnen) får av att läsa Förordet veta att den första upplagan av KN snabbt föll i glömska efter att en kontrafaktisk utgåva publicerats i Königsberg 1684, och att man började tala mer seriöst om den först sedan Józef Trypućko, som härstammade från Vilniusområdet, 1958 i Uppsala publicerade den bibliografiska förteckningen Polonica vetera Upsaliensia, där (s. 102, 162, 166) uppgifter lämnades om denna konvolut som förvaras i Uppsala universitetsbibliotek.

116 |

RECENZIJOS

Juozas Tumelis var kanske den förste som intresserade sig för denna publikation. Efter att ha jämfört Jōzef Trypučkos publicerade uppgifter med motsvarande uppgifter om exemplar som förvaras i litauiska bibliotek, konstaterade han att de inte helt stämde överens. Då började det klarna att inskriften på titelbladet i de exemplar som finns i Litauen, O dabar antra karta perdrukavota (”Och nu omtryckt för andra gången”), inte visar att den första upplagan skulle vara Merkelis Petkevičius Katekizmas från 1598 (hädanefter: PK), och inte heller att den skulle ha varit avsedd att vilseleda reformationens motståndare, utan att den återger ett faktiskt förhållande. I de kontrafaktiska KN-exemplaren i Litauen finns det emellertid en uppgift som vilseleder katoliker: utgivningsår, tryckort och förläggare.

Det påstående som står i början av Förordet, att ”Knyga nobažnystės krikščioniškos, utgiven i Kėdainiai 1653, var den mest framträdande historiska milstolpen i den litauiska kalvinistiska litteraturen och krönte hundra års erfarenhet av kalvinistisk boktryckarkonst i Litauen, räknat från den tidpunkt då Mikalojus Radvilas¹ den svarte på sitt gods i Brasta 1553 inledde den litauiska tryckta bokens sammanhängande historia” (min kursivering – J. K.) (s. ix), väcker genast frågan om ett så brett kulturhistoriskt perspektiv, som utan tvekan är nödvändigt när man behandlar lituanica, i detta fall inte överskuggar de litauistiska frågorna.

Inledningsstudien Den litauiska kyrkans bok inleds med kapitlen ”Radvilornas Kėdainiai” (s. xiii–xvii) och ”Skolan i Kėdainiai” (s. xviii–xx). Det första innehåller fler historiska uppgifter med anknytning till Kėdainiai och dess tidigare härskare, medan det andra behandlar inte bara Kėdainiai kollegium utan också de boksamlingar – bibliotek – som fanns i Kėdainiai vid denna tid. Här nämner studiens författare hertig Jonušas Radvilas bibliotek vid Kėdainiai kyrka samt Samuel Tomaševskis privata boksamling. Vid första anblicken verkar de uppgifter som presenteras inte väcka några tvivel. Men när man minns den välkända reformationsexperten Ingė Lukšaitės påstående att det ännu inte är helt ”klart om Kėdainiai kyrkas och gymnasiums bibliotek var ett och samma bibliotek” (Lukšaitė 2001:15), frågar man sig ofrivilligt varför detta problem inte nämns här. Har inledningsstudiens författare tillförlitliga uppgifter om att Kėdainiai kyrkas och gymnasiums (eller kollegiums) bibliotek var ett och samma? I så fall hade det varit lämpligt att redovisa alla argument som stöder en sådan uppfattning, särskilt som Ingė Lukšaitė på ett annat ställe i samma artikel, som också Dainora Pociūtė använder, redan skriver om Kėdainiai gymnasiums bibliotek; jfr: ”Någon förteckning eller katalog över Kėdainiai gymnasiums bibliotek är inte känd” (Lukšaitė 2001: 16).

Det är självklart att en språkforskares blick genast riktas mot det tredje avsnittet, ”Litauiska språkets användning i Kėdainiais offentliga liv” (s. xx–xxii), i förhoppningen att få en tillräcklig bild av vilken plats det litauiska språket intog i Kėdainiai vid den tiden. Men när man läst avsnittet ligger slutsatsen nära till hands att rubriken inte helt motsvarar innehållet. Diskussionen begränsas nämligen till användningen av litauiska i religiösa sammanhang. Dessutom förekommer även här påståenden som behöver preciseras. Avsnittet inleds till exempel med påståendet: ”Även om polska användes (kanske brukades? – J. K.) i Litauens reformerta kyrka från dess grundande och blev kyrkans främsta skriftspråk, vidtog de reformerta synoderna i början av 1600-talet systematiska åtgärder för att utvidga användningen av litauiska och föreskrev katekisation samt gudstjänster även på litauiska” (s. xx). Här skulle man genast vilja veta vilka års synoder som vidtog åtgärder för att utvidga användningen av litauiska, eftersom den redan flera gånger nämnda experten på reformationens historia Ingė Lukšaitė hävdar att ”protokollen från 1500-talets synoder brändes”, och att det av de synodprotokoll som bevarats från och med 1611 ”är uppenbart att utarbetandet av litauiska böcker ännu under flera decennier inte var någon viktig angelägenhet för synoden” (Lukšaitė 2001:

¹ Det är inte helt klart varför Dainora Pociūtė ändrar den form av efternamnet på dessa storfurstendömets stormän som tycks vara allmänt vedertagen, Radvila, till Radvilas. I citaten behålls den form Radvilas som författaren använder.

RECENZIJOS

117

7). Om Dainora Pociūtė, när hon skriver om åtgärder för att utvidga användningen av det litauiska språket, avser generalsynoden 1627, där Kristupas Minvydas utsågs till präst i Kėdainiai, är det mycket tveksamt om denna synod kan hänföras till början av 1600-talet.

I ett försök att rättfärdiga avsnittets rubrik gissar Dainora Pociūtė, som inte är lika säker som Ingė Lukšaitė (2001: 14), att litauiska i Kėdainiais skola ”kan ha använts som ett kompletterande språk för kateketisk undervisning [...]” (s. xxi). Enligt min mening räcker en sådan gissning dock inte. Det hade förmodligen varit mycket värdefullt att undersöka i vilken utsträckning det litauiska språket behövdes av Kėdainiais magistrats ämbetsmän, särskilt eftersom det tycks finnas förutsättningar för en sådan undersökning (jfr Lukšaitė 2001: 17).

Men kanske väcker avsnittet ”Situationen för den polskspråkiga litteraturen hos reformerta i Storfurstendömet Litauen” (s. xxii–xxvii) flest invändningar och frågor. Allra först upprepas ännu en gång att året då KN utgavs i Kėdainiai, 1653, ”indirekt markerade hundraårsjubileet för den litauiska evangeliska litteraturens och tryckkonstens historia” (s. xxii). Översikten över polskspråkiga publikationer inleds med påståendet att den började med ”det första latinska (!? min kursivering – J. K.) tryckeriet i Storfurstendömet Litauen, grundat 1553 av Mikalojus Radvila den svarte...”; därefter behandlas de små och stora katekesen, en psalmbok från 1559, Biblarna från Brest och Gdańsk² samt andra polskspråkiga reformerta publikationer. Dessa är utan tvekan viktiga ur konfessionell och kulturhistorisk synvinkel, men enligt min mening har de föga gemensamt med KN:s tillkomst. Tvärtom bidrog de första polskspråkiga publikationerna med kalvinistisk inriktning i större eller mindre utsträckning till polskans etablering och trängde undan litauiskan från ett bredare bruk. Därför är en så omfattande behandling av polskspråkiga publikationer knappast motiverad ur ett litauistiskt perspektiv, såvida författaren inte med denna behandling avsåg att vederlägga vissa reformerta historikers önskan att överdriva deras förtjänster för den litauiska skriftkulturen (jfr Kregždė 1978³), eller ännu en gång framhålla att kalvinismen i sitt allra tidigaste skede inte var de breda massornas (böndernas) religion, utan de utvaldas (elitens), och att den vände sig till vanligt folk först efter att ha förlorat kampen mot jesuiternas förhållandevis progressiva utbildningsidéer.

För att försvara författaren kan man förstås hävda att hon, genom att överblicka reformerta religiösa böcker på polska, ville visa hur de religiösa texter som senare införlivades i KN kodifierades och enhetliggjordes. En sådan slutsats skulle kunna dras av avsnittets avslutning. Men författaren motsäger delvis själv denna slutsats genom att hävda att KN:s psalmbok har ett tvetydigt förhållande till de enhetliggjorda polskspråkiga utgåvorna från Gdańsk (s. xxvii). Och detta förhållande ska redovisas i detalj i kommande publikationer.

Dessutom kan en analys av polskspråkiga reformerta publikationer inte rättfärdigas genom påståendet att ”texterna i Knygos nobžnystės krikščioniškos i första hand skulle återspegla det ortodoxa system som hade etablerats under 1600-talets första hälft och på litauiska representera de polskspråkiga texter från de litauiska och polska reformerta kyrkorna som kodifierats efter långvariga tvister och överläggningar” (s. xxvii). Det är emellertid självklart att en publikation avsedd för religiöst bruk måste överensstämma med kodifierade texter. Inte heller ger denna översikt över polskspråkiga publikationer något svar på frågan varför redaktörerna för KN:s psalmbok inte konsekvent följde denna princip.

²Det är dock oklart varför Dainora Pociūtė, när hon jämför Biblarna från Brest och Gdańsk (s. xxvi–xxvii), i noterna, vid sidan av annan litteratur, inte hänvisar till Gina Kavaliūnaitės avhandling, som också behandlar båda dessa biblar och deras översättningsprinciper (se Kavaliūnaitė 2003: 82–89).

³Dainora Pociūtė nämner inte denna publikation, trots att hon upprepar idéer därifrån, inte bara om KN och dess författare, utan även vissa gamla fel, exempelvis uppgiften om papper av god kvalitet som tillverkades i Kėdainiai och var märkt med vattenmärket Civitas Caiodunensis (se Kregždė 1978: 81–95).

118 |

RECENZIJOS

När Dainora Pociūtė fortsätter att skriva om Kėdainiais tryckeri, dess grundande och dess publikationer, gör hon sig inte heller främmande för långa historiska utvikningar och överskrider därmed vida de kronologiska gränserna. När hon exempelvis behandlar andra reformerta (och inte bara reformerta) tryckerier på Storfurstendömet Litauens territorium nämner hon tryckeriet i Sluck, som varit verksamt sedan 1672. Ibland tycks dessutom en något överdriven önskan att framhäva sådant som har samband med de reformerta skymma de historiska fakta. Så verkar det ha skett när hon hävdar att tryckeriet i Sluck, när det började sin verksamhet, var det enda (min kursivering – J. K.) tryckeriet som då var verksamt i Storfurstendömet Litauen (vid sidan av Vilniusakademins tryckeri) (s. xxvii–xxix). Varför ”det enda”, om ett annat också var verksamt? Såvida tryckeriet i Sluck inte kallas det enda därför att det inte tryckte litauiska böcker.

Aptardama su KN rengimu bei spausdinimu susijusius istorinius duomenis, autorė remiasi 1653 metų kovo 18 dienos Jonušo Radvilos laišku, kuriame kunigaikštis įtaręs, kad spausdinimo „klūtys buvo dirbtinai sukeltos dėl to, jog kai kurie vietiniai kunigai nenori matyti nurodytos Telegos pavardės“ (p. xxxii). Toliau tekste pacitavusi iš Jonušo Radvilos laiško išverstą sakinį, Dainora Pociūtė 81 išnašoje juo cituoja lenkiškai ir tuojau pat prideda: „Literatūros istoriografijoje, tikriausiai dėl klaidingos šios Radvilo citatos interpretacijos, yra paplitusi atvirkštinė [= atvirkštinė] nuomonė, teigianti, kad Radvilas pikti̇nėsis tuo, jog knygoje dėl kunigų išsigalvojimo autoriumi nurodytas Telega“ (p. xxxii). Ir po šių žodžių nurodo šaltinius, kuriuose tokia interpretacija pateikiama: Vaclovo Biržiškos Aleksandryną, Juozo Tumelio straipsnį „Knygos nobažnystės krikščioniškos“ (1653) pirmojo leidimo klausimu“, išspausdintą Bibliotekininkystės ir bibliografijos klausimų 7-ame tome, bei Jurgio Lebedžio Senąją lietuvių literatūrą, bet nenurodo (gal neapsižiūrėjusi?) ne kartą minėto neseno Ingės Lukšaitės straipsnio, kuriame kartojama panaši interpretacija⁴, nors šiuo straipsniu Dainora Pociūtė remiasi palyginti dažnai.

I avsnittet ”Bokens författarskap” (s. xxxiii–xxxiv) anger Dainora Pociūtė, med stöd av den polska ”Förord till den vänlige läsaren” i KN och lingvisten Antanas Jakulis arbeten, vem som sammanställde eller kan ha sammanställt de olika delarna av boken. Efter denna ändamålsenliga och nödvändiga översikt hävdar författaren plötsligt, utan närmare precisering, att ”tre varianter av skriven litauiska hade uppstått under 1500- och 1600-talen” (s. xxxiv). Eftersom behandlingen hittills främst har rört Storfurstendömet Litauens territorium, kan en läsare som är mindre bekant med den tidiga perioden i det litauiska skriftspråkets historia dra slutsatsen av detta påstående att tre varianter av skriftspråket existerade i Storfurstendömet Litauen vid den tiden. Sådana tvetydigheter skulle kunna undvikas om studiens författare hade utvecklat påståendet åtminstone något eller åtminstone hänvisat till relevant litteratur.

Efter att ha presenterat KN:s redaktörer – Steponas Jaugelys Telega (s. xxxiv–xxxvi), Samuelis Tomaševskis (s. xxxvi–xxxvii), Jonas Božimovskis (s. xxxvii–xxxviii) och Samuelis Minvydas (s. xxxviii) – går Dainora Pociūtė vidare till bokens uppbyggnad (s. xxxix–xl) och överväger hur många böcker den recenserade konvoluten egentligen består av. Vissa (Dalia Jakulytė, Zigmas Zinkevičius) menar nämligen att den består av tre böcker, medan andra (Juozas Tumelis, Ingė Lukšaitė (2001: 4), som författaren inte nämner, samt författaren själv med vissa förbehåll) anser att den är en samling i fyra delar. Här utgår man från antagandet att en religiös boks kännetecken sedan länge har bestämts av dess genremässiga särart. För att underbygga detta påstående

⁴Jfr: ”Vissa tvivel om Samuelis Tamašauskas (även Tomašauskas, Tomaszewski, omkring 1605–1650) och Steponas Jaugelis Telegas bidrag till psalmbokens tillkomst väcktes av Jonušas Radvila i ett brev till ståthållaren Laurynas Kochanskis den 18 mars 1653, där han anmärkte att Telegas författarskap var prästernas påhitt” (Lukšaitė 2001: 19).

RECENZIJOS

119

För att underbygga detta skriver Dainora Pociūtė: ”Liksom det hebreiska namnet på Bibeln betecknade ’böcker’, kallades också Martynas Mažvydas Katekizmas, där inte bara en katekes utan också en liten psalmbok och en ABC-bok trycktes (förutom dedikationer och förord, som följde med många böcker på den tiden), inte ’bok’ i singular (även om den hade löpande paginering), utan ’småböcker’. Sådana exempel förekom också i litteratur tryckt på andra språk” (s. xl). För det första kan man fråga sig om författaren verkligen behövde gå så långt tillbaka i tiden och så långt bort, från 1500- och 1600-talen, särskilt eftersom hon varken anger namnet Tanak på den hebreiska Gamla testamentet (som protestanterna för övrigt följer, se Rubšys 1995: 1, 26) eller dess betydelse. För det andra glömmer Dainora Pociūtė, när hon förklarar betydelsen av Martynas Mažvydas ord knygelės (nominativ plural), att påminna läsarna om att den ukrainske lingvisten Anatolijus Nepokupnas har intresserat sig för betydelsen av denna avledning. Enligt hans uppgifter betyder Martynas Mažvydas knygelės inte ’liten bok’ eller ’denna bok’, som traditionellt hävdas i litauisk språkforskning, utan ’lärobok’ (Nepokupnas 1994: 75, 76). När man dessutom undersöker betydelsen av den avledda form som Martynas Mažvydas använder, knygelės, bör man nog inte heller glömma grundordets knyga form i 1600-talets skrifter från Litauen mindre. Eftersom den litauiska motsvarigheten till det tyska ordet Buch i 1600-talets handskrivna ordböcker är knygos (nominativ plural) (se t.ex. Lexicon Lithuanicum 1987: 106–107; Clavis Germanico–Lithuana 1997: 1, 408), kan man tyckas misstänka att avledningen knygeles kan vara en suffixavledning av pluralformen knygos.

Eftersom Dainora Pociūtės argument kan tolkas på olika sätt, vore det i detta fall enklast, utan att gå in på detaljer, att hålla sig till ett strikt bibliografiskt synsätt och tala om tre böcker, som inte bara har separat paginering utan även separata rättelser. Författaren själv följer detta synsätt när hon behandlar KN:s olika delar (s. xl–xlv).

Presentation av KN:s psalmbok (s. xl–xlii) inleds med påståendet att den ”innehåller 100 översättningar av psalmer och 158 hymner (147 av dem i psalmbokens olika huvuddelar och 11 i psalmbokens bilaga ’Giesmes Pridotka’)” (s. xl). Men när författaren tydligen insåg att den första delen av detta påstående kunde vilseleda läsaren (med tanke på Samuel Chylinskis ord, citerade på s. xxxix, att psalmboken innehåller ”bara 78 Davidspsalmer, poetiskt översatta från polska”), förtydligar hon genast att endast 78 psalmer faktiskt trycks i psalmboken, varav 22 förekommer i två översättningsversioner. Nästan omedelbart efter detta förtydligande vederlägger hon också med goda skäl Vaclovas Biržiškas påstående att KN:s psalmbok ”tillsammans med de andra publikationerna från Kėdainiais tryckeri år 1653 inte var någon nyutgiven och nyskriven bok, utan endast en andra, utökad, något korrigerad och kompletterad upplaga av katekesen från 1598, dock utan den polska texten” (Biržiška 1990: 1, 289).

Allt som författaren skriver i detta avsnitt är riktigt. Det hade emellertid varit ännu mer övertygande om Dainora Pociūtė hade lämnat fler statistiska uppgifter här eller i avsnittet ”KN:s förhållande till Merkelis Petkevičius Katekizmas” (s. xlv–xlvi). Med tanke på att PK innehåller översättningar av 40 psalmer och 41 psalmtexter (det vill säga att psalm 128 förekommer i två översättningsversioner i PK), och att 8 av dessa psalmer (det vill säga 26, 46, 67, 80, 82, 109, 117, 122) utelämnades i KN:s psalmbok, får vi fram att 46 psalmer för första gången översattes till litauiska när KN:s psalmbok förbereddes för tryck (det vill säga 78 psalmer i KN – 32 psalmer i PK = 46 nyöversatta psalmer).

Antalet hymner i KN:s psalmbok stöder Dainora Pociūtės tanke ännu tydligare. Eftersom endast drygt 50 hymner trycktes i PK, står det klart att det inte finns någon grund för att betrakta KN som en nyutgåva av PK.

I samma sammanhang vill jag också uppmärksamma Dainora Pociūtė på att hon, när hon förbereder de kritiska utgåvorna av KN:s delar som hon upprepade gånger har utlovat, gärna kunde försöka förklara varför 22 psalmer i KN:s psalmbok

120

RECENZIJOS

(det vill säga psalmerna 1, 3, 23, 25, 27, 28, 30, 32, 51, 68, 86, 91, 103, 113, 118 (i KN anges den tydligen felaktigt som cviii), 121, 127, 128, 130, 134, 142, 146) förekommer i två översättningsversioner. Kan PK möjligen ha påverkat detta sätt att presentera dem? En ytlig jämförelse av texterna visar nämligen att i hela 17 av de 22 psalmer i KN som förekommer i två översättningsversioner (det vill säga 1, 3, 23, 27, 28, 32, 51, 86, 91, 103, 121, 127, 128, 130, 134, 142, 146) ligger den ena versionen närmare texten i PK. PK innehåller inte de återstående fem psalmerna (det vill säga 25, 30, 68, 113, 118) som förekommer i två översättningsversioner i KN:s psalmbok. Kommer det kanske att gå att reda ut varför redaktörerna för KN:s psalmbok valde bort sex psalmer från PK (det vill säga 26, 46, 67, 80, 82, 109, 117, 122)?

När Dainora Pociūtė presenterar KN:s postilla Suma..., uppmärksammar hon läsarna, huvudsakligen med stöd av Antanas Jakulis preliminära undersökningar, på att texterna i den litauiska versionen från Kėdainiai och den polska Postylla av Grzegorz z Żarnowca inte är likvärdiga och ännu väntar på forskarnas granskning. Den uppfattning som numera fått fäste i litauisk litteraturhistoriografi, att KN:s Suma är en översättning av Grzegorz z Żarnowcas Postylla, bygger på uppgifterna i den polska ”Prakalba į malonųjį skaitytoją” i KN och är naturligtvis inte korrekt.

Författaren bör också berömmas för att hon i det förhållandevis korta avsnittet ”Den kontrafaktiska utgåvan av Knygos nobžnystės krikščioniškos från 1684” (s. xlvi–lii), huvudsakligen med hjälp av Juozas Tumelis arbeten, som numera inte är lättillgängliga för alla läsare, inte bara preciserar dem utan också tillräckligt tydligt anger hur den andra, kontrafaktiska, KN-utgåvan skiljer sig från den första. Hon uppmärksammar också framtida läsare på att den kontrafaktiska utgåvan innehåller inte katekestexten från den första KN-utgåvan, utan en något utvidgad katekestext som utgavs separat i Königsberg år 1680.

När Dainora Pociūtė beskriver det enda kända exemplaret av KN, behandlar hon ganska utförligt de latinska och polska anteckningarna i exemplaret i Uppsala och återger deras översättningar. Av dem får vi veta att en av bokens författare, Samuel Minvydas, den 27 mars 1656 skänkte detta exemplar av KN till prästen Paulius Gnatovskis i Žiuproniai kyrka. Här vill jag också uppmärksamma både författaren och läsarna på att en felöversättning har smugit sig in i översättningen av Paulius Gnatovskis första (latinska) anteckning: i stället för... garbijo Minvydo Stanislovo dovana bör det stå garbijo Minvydo Samuelio dovana (s. lvi, andra raden uppifrån).

En annan viktig aspekt är att författaren, när hon behandlar anteckningarna, samtidigt presenterar läsarna för den ganska färgstarka personligheten hos bokens tidigare ägare i Sverige, Johan Gabriel Sparwenfeld (s. lvi–lvii).

Alla som är intresserade av den äldre litauiska bokens historia kommer med intresse att läsa om hur ett fragment av böneboken från den första KN-utgåvan, som för närvarande förvaras på Institutet för litauisk litteratur och folklore, kom till institutets bibliotek (s. lviii–lix).

Artikeln i den recenserade utgåvan avslutas med två avsnitt: en översikt över forskningshistorien om vattenmärken i papperet i KN (s. lix–lxviii) och en beskrivning av inbindningen av Uppsalaexemplaret. Av det första får vi veta att papper till KN:s första utgåva tillverkades vid två pappersbruk i Vilnius (s. lxii), och av det andra att Uppsalaexemplaret kom till Sverige obundet, eftersom den svenske diplomaten och samlaren Gabriel Sparwenfeld använde så kallat ”holländskt” papper, tillverkat av fransmannen Tuilledary Bauvais, för att binda in det (s. lxiv–lxv).

När man har läst den sista sidan i inte bara inledningen utan hela den recenserade utgåvan, vill man än en gång glädjas åt att Institutet för litauisk litteratur och folklore har gett ut en mycket behövlig och högkvalitativ publikation. Man skulle också vilja be bokens redaktör, Dainora Pociūtė, att inte dröja alltför länge med att förbereda

RECENZIJOS

121

kritiska utgåvor av enskilda delar av KN, även om detta är ett oerhört svårt och omsorgsfullt arbete. Med de synpunkter som framförs här, ibland kanske också alltför subjektiva, har man framför allt velat fästa redaktörens uppmärksamhet på vad som bör preciseras och vad som bör undersökas närmare i framtida kritiska utgåvor. Och om dessa synpunkter blir till någon nytta, har deras författare följaktligen uppnått sitt mål.

LITTERATUR OCH KÄLLOR

BIRŽIŠKA, V. 1990: Aleksandrynas 1, Vilnius: Sietynas.

Clavis Germanico–Lithuana 1997. Rankraštinis XVII amžiaus vokiečių–lietuvių kalbų žodynas. I dalis: A–E, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla.

KAVALIŪNAITĖ, G. 2003: Samuelio Boguslavo Chylinskio Naujojo Testamento vertimo santykis su originalais. Daktaro disertacija, Vilnius.

KREGŽDĖ, J. 1978: Lietuvos reformato raštija, Chicago: Devenių kultūrinio fondo leidinys.

Lexicon Lithuanicum 1987. Rankraštinis XVII a. vokiečių–lietuvių kalbų žodynas, Vilnius: Mokslas.

LUKŠAITĖ, I. 1999: Reformacija Lietuvos Didžiojoje Kunigaikštystėje ir Mažojoje Lietuvoje, Vilnius: Baltos lankos.

LUKŠAITĖ, I. 2001: Knygos nobžanystės (1653) parengimo kultūrinė aplinka. Knyga nobžanystės krikščioniškos (1653), XVII a. Lietuvos kultūros paminklas, Kėdainiai: Kėdainių krašto muziejus, 4–29.

NEPOKUPNAS, A. 1994: M. Mažvydo „Katekizmo“ – bylojančio vadovėlio (knygelių) vaizdas istorijos ir kultūros kontekste. Protestantizmas Lietuvoje: istorija ir dabartis, Vilnius: Apyaušris, 70–77.

RUBŠYS, A. 1995: Raktas į Senąjį Testamentą 1, Vilnius: Katalikų pasaulis.

Juozas Karaciejus Institutet för litauiska språket P. Vileišio g. 5, 10308 Vilnius, Litauen

Mottagen 2004 12 12

BERTHOLD FORSSMAN

LETTISCHE GRAMMATIK

Dettelbach: J. H. Röll, 2001, 418 p., ISBN 3-89754-194-7 (Münchener Studien zur Sprachwissenschaft, Beiheft 20)

Berthold Forssmans lettiska grammatik är, som det anges i dess ”Förord”, avsedd inte bara för indoeuropeister och baltologer, utan också för slavister och andra språkforskare som intresserar sig både för det nutida lettiska skriftspråket och för språkets historiska grammatik. Trots att de skriftliga beläggen är sena anses de baltiska språken, tack vare sin fonetik och sitt välbevarade flektionssystem, vara mycket arkaiska. Grammatikens författare påpekar också att Jānis Endzelīns lettiska grammatik, utgiven 1923, lettiska grammatik var och fortfarande är en oumbärlig lärobok som tjänar som förebild, men att den är alltför utförlig för den som börjar lära sig lettiska, svår att använda i praktiken och saknar anknytning till det nutida lettiska litteraturspråket. Därför är B. Forssmans grammatik, som recenseras här, liksom en bro mellan det nutida lettiska litteraturspråket och dess historiska behandling, medan de synkrona kapitlen kan fungera som en introduktion för den som är intresserad av lettiska. Grammatikens författare betonar också att kunskaper i litauiska är nödvändiga för indoeuropeister; därför används litauiskt språkmaterial kontrastivt i de diakrona kapitlen, men,