170 |

RECENZIJOS

Vaskelaitė, R. 2003: Lietuvių kalbos daiktavardiniai junginiai sintaksinių ryšių požiūriu. Acta Linguistica Lithuanica 48, 143–158.

Vytautas Ambrazas Lietuvių kalbos institutas P. Vileišio g. 5, LT-10308 Lietuva

Mottagen 2005 04 22

Antologi över litauiska dialekter

Sammanställd av Rima Bacevičiūtė, Audra Ivanauskienė, Asta Leskauskaitė, Edmundas Trumpa

Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2004, 328 [16] p., ISBN 9986-668-56-5

Vi har länge undervisats av våra stora språkvetare Juozas Balčikonis, Zigmas Zinkevičius, Adelė Laigonaitė och andra om folkets (det levande språkets, dialekternas) stora betydelse för nationens kultur och vetenskap, och vi har välkomnat varje bok om dialekter med glädje. Så gläds vi också åt den nya antologin över litauiska dialekter. Den har sammanställts av en yngre generation dialektologer, som ofta har undersökt och fortfarande undersöker våra talmål med nya metoder (vetenskaplig redaktör docent Laima Grumadienė).

Allt material hämtas från bandinspelningar (därför förbigås helt den liknande antologin från 1970), och man tvekar inte att återge texter med avvikelser från dialektsystemet (professor Juozas Balčikonis lärde för länge sedan att man numera kan hitta vad som helst i dialekterna, eftersom mycket har förstörts genom skrift och skola). Eftersom det knappt längre finns några bygemenskaper lär sig alla numera från radio, television och de mest skilda skolor; i samtal med dialekttalare hör man därför hur de anpassar sig till ett ”korrekt” språk – (under 15–20 minuter går det inte ens att anteckna något, eftersom det bara är tillfälligt tal, ett uppvisande av ”bildning”, inte ett nedärvt talmål). Sådant förekommer i denna antologi, och i ”Inledningen” varnas det för detta – vi känner ju alla till dagens situation och inser att sådant också tidigare förekom i inspelningar och olika artiklar. Det kan vilseleda andra språkvetare, som vid sidan av nedärvda drag finner mycket nya sådana.

Hela den använda transkriptionen återges, trots att många frågor fortfarande är olösta (särskilt markeringen av konsonantgruppers palatalitet ankščiau, kel'ti och liknande, samt stavningen av reducerade vokaler sedan Chylinskis tid vaikas Dv, maišas Drsk, Rtn m.m.). Det finns fel: deŋ'.kt' = deŋgt', mėːdis = mėːd'is, uːks = u̯o̯ks (s. 18, 19); šiauliaidialekten har inte formen ž'uŋkšn'us = ž'uŋkšn'us, utan den östlitauiska formen žiuŋgsnys (se även LKŽₓₓ, från LD 67, Grv).

Det sägs att ”i standardspråkets betonade diftonger i, u + l, m, n, r är det första ledet kort, och därför markeras deras accent med grav accent (`), t.ex.: gìrtas, kùrmis, men boken innehåller inte längre några ställen där detta sägs: i kaunassiska, jurbarkiska och žagariska är de första leden endast långa eller halvlånga (den ouppmärksammade diftongen ùi undantagen).

Är de nya dialektbeteckningarna skapade av en enda Alekso Girdenio, eller fick professor Zigmas Zinkevičius inte vara med och bidra (s. 26)? Noggrannhet och sanningsenlighet är nödvändiga i vetenskapliga verk.

Framställningen inleds med avsnittet ”Västliga höglandsmål” (underavsnittet ”Kaunasmål och höglandsmålen i Klaipėdaområdet”). Där finns en intressant inledande artikel om dessa talmåls historia; de mindre litauiska dialekterna striūkiai ir baltsermėgiai nämns. Till kaunasmålet fogas också Jurbarkomålet (sammanfattningsvis

RECENZIJOS | 171

Man minns inte ens att man där säger mā.ta ~ māto, sā.k'e, och de skiljer sig särskilt mycket från kaunasiškiai). Frågan är om Jurbarkas, liksom hela preussiska Litauen och zanavykai med Šakiai, uttalar och uttalade pí.rmas, dú.nda (detta bekräftas inte heller av de ordboksvolymer över zanavykai-dialekten som redigerats av Aldonas Pupkis och Vilija Sakalauskienė, med dr Rima Bacevičiūtė i spetsen, och inte heller av många andra tillfrågade personer) (s. 40). När man lyssnar på texterna på cd:n hörs tydligare hur i och u förlängs (kring Marijampolė och Prienai förlängs de, men inte mycket mer); författarna säger själva på den särskilda kartan (efter s. 36) att de uttalas kort även i Kybartai och Pajevonys, men här råder någon sorts röra: vem talar osanning – Rima Bacevičiūtė, kartan, eller Frydrichas Kuršaitis, Jonas Jablonskis, LKA? På kartan räknas byarna Eglinė och Vaiponia till Punsks subdialekt, men i själva verket hör de till Liubavas–Kalvarija och avskildes genom Nationernas Förbund med Frankrikes hjälp. Det är högst orättvist att JRB skulle säga mā.tu, mā.ti – bara mā.ta, sā.k'e och liknande (därför hänfördes de till de nordvästliga höglandsdialekterna, men har nu flyttats till kaunasiškiai).

En mycket intressant text från Katyčiai-dialekten (författaren talade där 1964 efter att ha gått från byn Buikiškė nära Vainutas): där sade man būva ~ būvo, išvā.r'e ~ išvārė, sā.k'e ~ sākė, šė.n'd'ie šā.lta ~ šiandien šalta, men i boken återges det annorlunda. I texten från Baltkojai (Šakiai kommun) blir alla obetonade e till det samogitiska ę (när man lyssnar på texten är det bara ett något mer främre e, inte samogitiskt ę), medan í.r är ī.r. Ett fall av emfas (s. 51, 52). I texten från Garliava är transkriberingen problematisk: āštuntais, devintais i inessiv visar på accent 2, men transkriberas som āštuntāis, devintāis; i räkneordet kā.turez'dāe.šims har sekundär betoning på stavelsen -de.- uppfattats som huvudbetoning (s. 51, 52) och så vidare. I texten från Birštonas, från byn Žemaitkiemis, hörs inte diftongen ua ~ uo, men några män på Kederis gård uttalade den så, liksom kvinnor i staden vid kyrkan (till och med den salig professor Jonas Kazlauskas bror Kajetonas). Är ua (s. 54) kanske uo, inte va? Även í.rgi är problematiskt (det borde vara ī.rgi i Garliava).

Även Šiauliai-dialekterna inleds med en introduktion och en karta; den är verkligen värdefull och intressant (det enda som skaver är muziká.nc = muzikāntas (Žagarė) och i alla dialekter pasiž'ā.uk't' = pasiž'āukt', bė.k't' = bė'kt', medan helt obetonade vokaler som blivit något mer främre ska vara samogitiskt ę; och plāukai är knappast plāukai (s. 63), plākas ~ plēkas (l har hårdnat) (s. 65) och så vidare).

I texterna från trakten kring Žagarė har man inte uppmärksammat att den fallande accenten inte förlänger diftongens första komponent – former som īšein, šāugdava återspeglar bara den musikaliska accentens melodi, och så vidare (detta har dialektforskare talat mycket om). Den genomgående förlängningen av korta vokaler är mycket oväntad: bū.va, ži.na (detta har diskuterats mycket med talare från Šakyna; jag har inte hört det, kanske har dialekterna redan blandats), medan pa'kíla och pa'kíla tydligt åtskildes och fortfarande åtskiljs (i Šakyna och Žagarė finns det gott om inflyttade från alla håll); de sade š'v'ėlp'n, š'v'il'p'n.

Även transkriberingen kan ifrågasättas: mušó.ika (1), inte mušėikā; trō.ba, inte trōba; gi.lei har ingen sådan tillbakadragen betoning; ta.s (det) är något slags överraskning, och detsamma gäller tu.s (stubbarna); ū.žlips' lā.kstā.r – är det inte participet lā(k)stās, snarare än ett reflexivt verb? tēmi är inte tame, utan en helt annan rot och har också en annan böjning (t.ex. paš'l'auž' ~ pašliaužia, inte pašliaužia (s. 70) osv.). Former som verkar likadana har ändå olika uttal: bā.ndo.s ganī't' och bāndas než'u.rėsi (s. 71). Oväntat nog transkriberas det långt från samogitiskan som tuos.

I Krakių har dúos återgetts som dúos (!!), braj.gus mokeš'č'ei som brāngūs mókeščiai, ū.li'č'os som ūlýčios, rėi.škē som reiškia och så vidare (s. 75).

Sydliga höglandsdialekter är de egentliga dzūkerna; deras utbredningsområde krymper hela tiden – ibland blir det mer slaviskt, ibland mer östligt eller kaunietiskt höglandskt. Introduktionen är väl utarbetad, men bė'kti = begtė och lań.k'e = lań.k'e (s. 77) borde kanske rättas. Det är också obegripligt hur vokalen ʒ på kartan anges ha en östlig gräns vid Nemunas, medan ʒ'škā ~ ožkā, kǝ'pa ~ kǝ'pǝ uttalas långt österut, i Varėna, Maceliai, Valkininkai, Paparčiai och Ramaškoniai (s. 78); jämför kartan efter s. 76 (den vokalen uttalas även i BrS, DrS och till och med i Vilnius-dialekterna – vad är det här för lek?).

172 |

RECENZIJOS

I texterna finns det lite av varje: de texter från Paparčiai, Mačėliai och Varėna som transkriberats av dr Asta Leskauskaitė är helt korrekta (möjligen borde även ”dabar” betonas; jag har inte hört att de två t:na fallit bort i attrūktu; parvaž iav[o] borde transkriberas; ri.tōːi = ri.tɔːj (s. 92), namōpi = namɔːp'i (s. 93), pauõːk = pauõːk (s. 93), ti·če = ti·če); i texten från Kučiūnai är dúos ~ duõs (s. 95) knappast rätt, och dalí·kas = dal'i·kas (s. 95) och så vidare. Bibliografin innehåller flera fel: A. Jonaitytės och T. Sudniks artikel handlar om Apso-dialekten (östliga höglandsdialekter), inte om sydliga höglandsdialekter (s. 86).

Det längsta kapitlet är förmodligen ”Östliga höglandsdialekter” (s. 100–171). Här finns den största variationen mellan dialekterna, och författarna har fått arbeta hårt. Kartan är mycket väl utarbetad; dialektgränserna är tydliga och tämligen exakta (kartan efter s. 100). Även introduktionen är noggrant utarbetad; endast betoningen i laukúošna = laukúosna, dantýsan = dantýsan (s. 105) är tveksam. Det är obegripligt hur vokalen e genom att konsonanterna k, s blir mer främre också skulle bli mer främre och övergå till a: seserės > sasaras (?) (s. 105).

Byn i Pastovys kommun (en plats med litauisk befolkning i Belarus) heter Juravas, inte Jūravas (s. 113) (kontrollerat); nešìės = nešìės (s. 115); man drar sig för att godta presensformen bèks ~ bègs (s. 115); samma sak gäller uždės (s. 115); vilkas didzú.use(s) är ett adverb (tidigare nomen), och om man binder ett s till någon konsonant spelar ingen roll (s. 115); žósti betonas mycket sällan; bättre är žósti ”börja tala, börja yttra sig” (s. 130) och så vidare. Och åter en oväntad bibliografisk upplysning: det är knappast lämpligt att studera dialekten i Lauksargiai, 9 km från Tauragė, ens för barn som söker efter särdrag hos östlitauiska dialekter (s. 130).

I texterna bör ma.mi·tæ. transkriberas som momýtė (s. 136–137), kótas (s. 137) = kótas; tydligen heter det smalė·kai, inte smalėkai (s. 137); namúošna = namúosna, pir'k'õ·sna = pirkiõsna (s. 138), svietas = svietas (s. 139); det finns en sångtext med betoningarna langą, kiaulės (s. 139), žìnta., det vill säga žento (s. 139), dú.kte, det vill säga duktė, šu.ni(s), det vill säga šunis (ibid.).

Även i den viktiga texten från Baltmuiža (nära Daugavpils): durnì·s'te = durnýstė (2), nedó·ra.s ă.ki.s = nedó·ra.s ă.ki.s; kaimí.nka, inte kaiminkà, apibū.ra. = apibū·ra. ~ apibūro. Detsamma gäller i anykštėnų-texterna: bú.dava = bú·dava.; liktarne.la.s = liktarnėlės; išplė·ždava. är minst två gånger omskrivet som plėšdavo? Formen ustāvas från žadininkų-dialekten eller är den autentisk – uttalas ustā·vas (ustā·vas), Rk ustɔ·vas ~ užstovas (s. 147); suplā·iš'ā.ji. = supleišėję; aždun.cū = uždunsu (efter n blir konsonanten s ofta c) (s. 148).

Kupiškiai-texterna är mycket intressanta, men även här finns det anmärkningar: bagõ·tas = bagõ·tas, gera = gera, važúos = važiuos; krikš't'i·nɔ.s = krikštynɔ.s, jí ~ jy (inte ji) (s. 157); atɔ.gal'u ranku = atāgalia rankà (s. 159).

I Širvintos-dialekten är luŋ'·kt' = luŋ.kt' som en spik i skon (s. 162); vìlko būta =...būta, laukúos(na) = laukúosna (s. 163); pakin'k'l'u.kai = pak'in'kl'u.kai; mergi·tes, suknì·te, nabagì·ču – har inte alla ändelsen -ytė (s. 166)?; rit'ōi = rit'ōi (s. 166); dirvó·na (bara K har skrivit så) = dirvó·na (s. 170) och så vidare.

Bland de nu fortfarande livskraftiga dialekterna hos panevėžiečiai är introduktionen och texterna bland de mest föredömliga (de har förebrått mig för ordet panevėžiškiai); möjligen bör blógūs rättas till blógūs (s. 180). Panevėžiečiai uttalar dúos = duõs (minst tre gånger), abžó·t' = ab'žó·t', ž'ūrė·t' = ž'ūrė·t' (s. 185); ė·dal's = ė·dal's (s. 186); d'i·k's = d'i·k's, blō·ga = blō·ga, apibė·ks = apibė·ks, á.ic'vars är á.ic'vars (?).

Problemen med de små samogitiska dialekterna är större; i introduktionen borde åtminstone àv'ieč'ė, kàmu.li·s, sú.nòs (s. 196) ha rättats. Utbredningsområdena för affrikatorna č, dž beskrivs inte korrekt här (s. 198). De pronominella adjektiven har på många håll i de nordliga och varniškiai-dialekterna formerna plāt'ė·s'is, žāl'ė·sis, inte plačiā­sis, žāliasis (s. 201). Ordet balandis är känt i hela Litauen, inte bara bland samogiterna (s. 203); soda betyder ”en by som inte har splittrats upp”, inte bara någon sorts by (s. 203).

RECENZIJOS

| 173

Kartan är så gott som invändningsfri. Om Šaukėnų žunsis m.fl. har prof. Albertas Rosinas skrivit, och även i Vaiguvos texter för ”Atlasui” finns sådana exempel.

Det sägs att i˙, u˙ skiljs från i˙, u˙˙, men att man skriver uoki.č'ū. (alla har -i˙t'is | -i˙t'e – varför utelämnar de sydliga dialekterna detta? (s. 208). Metatoni i futurum förekommer inte i ord med akutbetonad rot eller suffix (dįrbs, aūgs, gyvēns), medan gravisbetonade och korta former förblir oförändrade (s. 209). Där anges inte heller det stora område där pluralens dativ- och instrumentalisändelse är -ums: endast Nemakščiai, inte halva hertigdömet med Jurbarku och andra grannar.

Den stora skillnaden mellan i˙ < och ie har gett upphov till vyresnyjai = vir'es'n'i˙jai ~ vyresnieji (s. 210), och vidare: nuri˙t'ėje = nurietėjo, återigen vi˙resni˙j'ė (!), uoki.t'i (?) (s. 219); seni˙je: från Varnių (s. 230), ani˙je ~ anyjai (?), didi˙je ~ didyjay (3 former) (s. 231)!

Pronomenformen är inte mūsų, utan mu˙su | mu˙su | mu˙sa m.fl. ~ mūsų, mūsų m.fl. (s. 212). Även dessa former är oväntade: skerdī˙nes = skerdynės; ga˙l' ~ galia; aŋ'kš'č'ā.u = aŋkš'č'āu | ankščiau betyder ”mycket tidigt”, och där finns detta g' före det hårda k; kā.r.šls = kā.r.šc (s. 215–216); jū˙s'us ~ jūsius (hos alla žemaičiai; märkligt att just Nemakščiai skiljer sig åt här); drū˙c = drū˙kc (hördes av recensenten själv 1998); tuoki˙s är en helt ohörd form (s. 220); i Šv heter det n'eši, vė˙ž'i, inte nešė, vė˙že (s. 224); malū˙i har redan inte längre u˙u (s. 230); plū˙ga = plū˙ga, ši˙mta li˙tu =...li˙tu (s. 232); vā˙kū˙ har inte heller längre u˙u (s. 233), l'u˙b uppstod sent, och åter förekommer i Kv, efter transponering, susišukūos (s. 233); till och med det mjukgörande tecknet i žiūburius får accent (s. 233) etc.

Liknande brister finns hos nordžemaitierna: mė˙ŋkəs = mė˙ŋ'k'ęs (s. 238), men m'i˙n'ku = mi˙ŋ'ku; där hörde man inte tộp'ò, utan bara tốpò ~ tupù, tôpâ.m ~ tūpam etc. (s. 242). Andra spökformer av bestämd adjektivform har dykt upp: pilkėjai, gerėjai, didėjai från p'elk'ė˙je: (ėi + i˙e- – i och i smälte samman), alltså pilkėjai, gerėjai, didėjai (s. 242); uttalet är dâ.inas, inte dā.inàs (s. 248); i˙štū˙r ~ iš tū˙ra, inte iš tūri (s. 248); invånarna i Klỹkoliškiai säger mô.n šā.lt palė.ka, inte šalt(a) (s. 249); Tirkšliųs skambà är misstänkt, medan tôupi˙te eller taupyti, ”spara”, känns betryggande (s. 251) – är det verkligen så latvisten E. Trumpa uppfattade det? I Sedoj säger man i˙ bažn'i˙č'ė (!) varā˙, dę.rps' = d'i˙rpsi, jį˙ms = ji˙ms (s. 252), verkligen inte Telšiųs šuoks, šiesā.s (s. 252), ožō.us (s. 253), som i vetenskapliga arbeten blir šōks, šėsas, užuōs; jaunė˙jė, men bara jaunėjai, jaunā.s's = jā.unā.s's, vėšos = višūs (s. 253), ɔnti˙rto = ant rytù (s. 254), trôpėnė˙l's = trupinėlius, inte trupinėlius (s. 254), vė˙iŋok'ūos = vienokios, inte vienokios (s. 253).

I kretingiskiernas mycket intressanta texter verkar följande saker nästan otroliga: ė(š)~šėrdė˙j ~ iš širdie = iš širdė (s. 263), dōuses ~ duōsis = duosis (s. 264); på samma ställe uppges n'ories betyda norės, medan šiedėis i själva verket är sėdes(is), inte sėdės eller sėdėdama (s. 265); on tou kā.rtė = an tā karčia (inte an ta kartė), liŋgōus = lingūos, inte linguōs (s. 265). I Pryšmančiai uttalas devintais med betoning på andra stavelsen, men betoningen har lagts på den fjärde (s. 265); āudrūos är en omöjlig form – ā.udras (genitiv singularis), eftersom juk inte kan återges (s. 265). Hos plungiškiai förekommer oftare ė.žis, inte ėži˙s (s. 266), och lūos återges som lōs (s. 266); žėnōtumė mū˙sa gi.vė.nimā = žinōtumi mūsų gyvenimą, inte žinōtumei mūsų (?) gyvenimą (s. 267), i.dūomė. = idōmiai (s. 267), och padįrbs, inte padįrbs, inte beprōtis, utan bėprōt'is = bėprōtis (s. 267).

I Endriejavas punkts (Judrėnų apyl., Lelėnų k.) återges de dzukiska žemaičiai tydligast. Först den ”modernare” talaren: papā.sakuos'ō (trad. papāsakuoso), vėl'nes (trad. v'ė.l'n'c'), vā.ka.rs (trad. vākā.rs) m.fl., men ėšė˙t(u) går inte att transponera (s. 268), ė˙t'ō ~ eitū, inte eitū, pāka.l'nė = pākalnė[je], inte pākalnėje (samma ställe) m.fl.

Avsnittet om västžemaitierna (donininkai) är ett exempel på redan sammanblandade dialekter. Deras historia kan belysas både av W. Fenzlaus bok om förtyskningen av efternamn i Klaipėdaområdet och av uppteckningar av folkloristiskt material (man har inte ens lagt märke till förekommande dūnininkai-drag – detta framgår av u.dinē i Sausgalviai, ”ūdinėti” < uo-dinėti (s. 284). Den högt aktade J. Užpurvys dialekt är känd endast från minnen, med morfologin korrigerad

174 |

RECENZIJOS

(År 1958 bodde författaren i tre veckor hos sin brors familj, så hans systers och brors språk är mycket mer ålderdomligt och systematiskt). Mustascherna uttalas där ó:zná· ~ uõznai, inte užnai (s. 275), auštrinis (áuštrenis), inte áuštrinis. Det är förstås Palangas talspråk i nordvästra Samogitien (den tredje geografiska förväxlingen av Litauen, se s. 276). Och Degučiai ligger i det så kallade dūnininkai-området, inte i Klaipėdaområdet. Doutù, invali.dọ.m(a), vã·ikã. hör inte till den dialekten: dọ·tọ, invaledọma, vã·kõ, pluralis lokativ šeš·õ·s m'etõ·s är uppdiktat av transkriberaren eller någon annan.

En bok med mycket tilltalande design, där mycket arbete och stora förhoppningar lagts ned, men uppmärksamheten på detaljer brast, transkriberingen är högst otillfredsställande och mycket är osant. Arbetets handledare, sociolingvisten och den dialektlösa vilniusbon doc. dr. Laima Grumadienė, kunde tydligen inte hjälpa redaktörerna särskilt mycket, trots sina många arbeten och den begränsade praktiska erfarenheten av dialektforskning. Låt oss därför vara en aning försiktiga med den här boken när vi använder den i vetenskapligt arbete.

Vytautas Antanas Vitkauskas

Institutet för litauiska språket

P. Vileišio g. 5, 10308 Vilnius, Litauen

Mottagen 2005 06 09

Ordbok över zanavykai-dialekten II, L–R

Textförfattare: Rima Bacevičiūtė, Giedrė Čepaitienė, Vilija Sakalauskienė, Janina Švambarytė, Klementina Vosylytė

Redaktörer: Vilija Sakalauskienė (huvudredaktör), Klementina Vosylytė.

Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 2004, 595 p., ISBN 5-420-01550-1 (2 tomas), ISBN 5-420-01506-6 (bendras).

Nu har vi också fått den andra volymen av ordboken över zanavykai-dialekten, med ord som börjar på bokstäverna L–R. Denna dialektordbok av allmän (omfattande) typ redovisar hela det ordförråd som den dialekt som ligger till grund för standardspråket har kunnat dokumentera och som hämtats ur LKŽ utan att ha rensats bort under expeditionerna; en förenklad fonetisk transkription används (synd att de oartikulerade vokalen ɔ och konsonanterna ŋ, ŋ’, x saknas). Det är mycket bra att man har avstått från meningar och ord ur skönlitterära verk (eftersom även nybildningar av författare från trakten och ord som plockats från andra håll hade tagits med – sådant hör inte hemma i dialektordböcker).

Ordboken tillhandahåller verkligen ett omfattande och helt nytt dialektmaterial samt exempel på levande och mycket uttrycksfullt folkligt språk, som utan tvekan kommer att användas och förklaras i arbeten av många forskare inom det litauiska språket, särskilt dess dialekter. Ordboken är också viktig i dagens historiska läge, när de ärvda språksystemen i dialekterna påverkas starkt av standardspråket och av de medel som sprider det, framför allt radio, television samt administrativa och politiska faktorer. Detta märks särskilt i suduviernas område, där man med förtjusning tar till sig nyheter, och slang med alla slags lånord och översättningslån ljuder ständigt på de lokala invånarna i Jonas Jablonskis hemtrakt! En del av dem finns med här; man borde kanske bara ha uppmärksammat ordbokens användare på att sådana ord och former är nya. Det är byråkratins ”bidrag” till hela vårt språkförråd: mašiniai Šk ”i massomfattning” (s. 130); pramatyti (i betydelsen förutse) (s. 135); fraseol. styrnod ”hjärna” (s. 139); [kvinna] apsivė·dus (s. 157); mišiuginis ”dumskalle” (från judiskt liv) (s. 201); motininė [sugga] ”avelssugga” (s. 216); pamušti blatą ”skaffa sig fördelar,”