ACTA LINGUISTICA LITHUANICA

LIII (2005), 9–21

Baltiska begravningsritualer speglade i sina beteckningar: litauiska šẽrmenys och šarvójimas, fornpreussiska sírmen

BERND GLIWA

Sargeliai

Den gemensamma etymologin för lit. šẽrmenys och fpr. sirmen ’begravningsrit, begravningsmåltid’ förbinder dem med šérti ’utfodra’. Denna tolkning avvisas här. Lit. šérti används om utfodring av djur och endast metaforiskt om barn, äldre eller sjuka personer; dess användning i ett rituellt sammanhang är inte belagd och verkar osannolik. Att traktera gästerna är inte kärnan i begravningar och andra sedvänjor. Det finns inga belägg för att šẽrmenys var begränsat till begravningsmåltiden. Här föreslås nya etymologiska samband: (1) med lit. šermuonėlis, ty. Hermelin ’hermelin’, lit. širvas, šir̃mas ’vit, vitaktig’, šármas, fpr. sirmes ’aska lut’, utifrån den färg som har förknippats med döden, (2) med lat. cremāre, ie. *kremH- ’bränna, kremera’ och möjligen gr. κέραμος, 3.) med ie. *kerH₂- ’brista’ > ’förfalla’ och gr. κήρ ’död; dödsgudinna’. Lit. šarvojimas ’likets placering på lit de parade’ förbinds med šarvaĩ, šárvas ’(1a) avslag (efter födseln), (1b) menstruation, (1c) avsöndring (från den dödes mun), (2a) beväpning, (2b) soldats utrustning, vapen och ammunition, (2c) hölje, (3a) hemgift, (3b) begravningsföremål’, fpr. sarwis ’vapen’. En tidigare betydelse ’*fysiskt tecken och rituell utrustning i en övergångsrit’ föreslås.

1. INLEDANDE ANMÄRKNINGAR

Döden och frågan om ”vad som kommer sedan” har alltid engagerat mänskligheten. Föreställningar om livet efter döden och begravningsceremonin är nära förbundna med varandra; begravningen är den rit som säkerställer en optimal övergång till nästa fas av existens eller icke-existens. Tyngdpunkten kan ligga på såväl den avlidnes intressen (t.ex. ett rikt liv i livet efter döden eller en snabb reinkarnation) som de efterlevandes (att den avlidne inte återvänder som ande, att de levande inte besväras eller rentav utsätts för hämnd). För att vidga vår förståelse av litauernas och deras förfäders historiska föreställningar om livet efter döden är ”ur religionsvetenskaplig synvinkel till och med benämningarna på familjehögtider (dop, bröllop, begravning) och olika släktskapsbegrepp upplysande” (Vėlius 1996: 92).

Å andra sidan kan lexikstudier inte bedrivas utan kännedom om lexikens innehåll, eftersom den tillhörande terminologin motsvarar de handlingar och ting som den

10 |

BERND GLIWA

betecknar, i den mån väsentliga egenskaper eller framträdande delar kan ge anledning till att ett objekt får sitt namn. Det enda undantaget är här lånord, där sambandet mellan tecken och betecknat överskuggas av den kulturella kontexten. När ett föremål, en växt eller en teknologi importeras övertas ofta även den tillhörande benämningen. Därmed har ordets ursprungliga bildning emellertid inte avförts, utan bara förskjutits till giverspråket, där motivationen måste sökas. Idealt skulle undersökningen av lexiken alltså åtföljas av en undersökning av det som betecknas med respektive ord. Med Lévi-Strauss (1997: 60) beklagar man att man inte samtidigt också är etnolog, mineralog, botaniker, zoolog och astronom. Och eftersom språket omfattar livets alla områden, i både historia och nutid, skulle denna lista kunna utökas i det oändliga. Endast grundlig sakkunskap förhindrar nämligen att vaga föreställningar om ett begrepp smyger sig in i dess etymologi.

2. LIT. šērmenys ’BEGRAVNINGSMÅLTID, LIK VAKA’

Förutom šērmenys (gen. šermenių / šermenų) är även formerna šērmenės, šērminės, šērmìnẏs m.fl. belagda (LKŽ_XIV 657f.). Betydelsen sträcker sig från 1. ’likvaka med religiösa sånger (giesmės) och klagosånger (raudos)’ via 2. ’begravning’ och 3. ’begravningsmåltid’ till 4. ’hedniska seder med anknytning till begravningen’ (LKŽ_XIV 657). Szyrwid listar stypá / Parentalia orum. epulii funebre, šermenìs (SD³ 427). Det anonyma Lexicon Lithuanicum (LEX 13a, 58) anger szermenys – Begrabniß och szermenys – Leichbegängniß.

Även om LKŽ_XIV 657 šērmenys anger som ett plurale tantum, förekommer den underliggande singularformen šermuõ (konsonantisk deklination, n-stam) i betydelserna 1. ’likvaka’ och 2. ’begravningsmåltid’ (LKŽ_XIV 660). Det homofona šermuõ, som hör till šelmũo ’taknock’ som en fonetisk variant, är inte av vidare intresse här. Till den tredje betydelsen šermuõ och šermuonėlis ’hermelin, Mustela erminea’ respektive vilpišys ’vildkatt, Felis silvestris’ hör formerna med rot-e: šermuonėlis, šermonis, šermonys, šermonėlis, šermunėlis, šermuonis (LKŽ_XIV 658–660), med i: širmuonėlis, širmūnėlis (LKŽ_XIV 904) och med a: šarmuonėlis, šarmuonis (LKŽ_XIV 524), samtliga med betydelsen ’hermelin, Mustela erminea’; ibland kan även det liknande žebenktštis ’vessla, Mustela nivalis’ avses. Utan att först diskutera den sakliga problematiken vill jag framställa tesen att šermuõ ’likvaka …’ och šermuõ ’hermelin’ inte bara är homofona utan också etymologiskt besläktade.

Den traditionella etymologin förbinder šērmenys med šérti ’utfodra’, bildat av baltiskt *šer- ’göda’ < indoeuropeiskt *ker ’detsamma’ med suffixet *-men. Rekonstruktionen som indoeuropeiskt *ker- ’detsamma’ (i stället för kēr-) görs för att upprätthålla sambandet med ryska korm ’foder’, medan grekiska κορέννυμι ’jag mättar’ är neutralt i detta avseende (Mažiulis 1997: 114 och lit., LEW 974).

Rix m.fl. rekonstruerar roten som *kerh₂- ’mätta, utfodra’ (LIV 329). Som man lätt kan utläsa av Sabaliauskas (1994: 334),

Lit. šerm enys, šarvojimas, ALTPREUSS. sirmen | 11

har här genom förhandsantagande betydelsen šerm enys ’begravningsmåltid’ antagits vara den ursprungliga. Den semasiologiska jämförelsen att beteckningar för begravningsmåltider på andra språk också anknyter till begrepp för ätande är dock inget annat än ett cirkelresonemang, eftersom jämförelsen naturligtvis bara är giltig om antagandet om den ursprungliga betydelsen är korrekt. När det gäller fornpreussiska sirmen är den angivna betydelsen ’begravningsmåltid’ (Mažiulis 1997: 114 med källhänvisning till Nesselmann 1873: 161f.) något missvisande. Originalbelägget: Item czu der sirmen, die die Prewssen pflegen czu halden, sal uffs hogeste nicht me, denne eyne tonne bir getrunken werden... (Landesordnung 1427 i: BRMŠ 488) kan, eftersom bröllop och barnöl nämns dessförinnan, mycket väl syfta på begravningen. Men bröllopet består inte heller enbart av mat och dryck, varför begränsningen här till enbart begravningsmåltiden är omotiverad. Dessutom får man absolut inte projicera dagens sed, där en begravningsmåltid hålls först och endast efter begravningen, på den tid som avses här. Det finns gott om belägg för att man festade redan före själva begravningen/kremationen. Av beteckningarna framgår alltså varken att det rör sig om en händelse efter begravningen eller att mat står i centrum. Därför utgår vi fortsättningsvis från den mer allmänna betydelsen sirmen ’begravning’.

Formellt finns det inget att invända mot att anknyta till šerti, men sakligt är denna koppling till šerti ’utfodra’ tvivelaktig. Man bör nämligen beakta att šerti är polysemt – här har sannolikt olika utvecklingslinjer sammanfallit genom homofoni. Jag vill sammanfatta den mängd betydelser som LKŽ_XIV 667–677) anger för šerti och prefixavledningar på följande sätt: (1.a) om boskap – utfodra, göda, föda upp, (1.b) om människor – hjälpa till att återhämta sig (efter sjukdom), mata (barn, äldre), ge mat (motvilligt eller otillräckligt), uppfostra, 2. slå, skära, piska, samt även regna kraftigt, 3. rugga, fälla fjädrar, hår, (jfr litauiska šeriaũ ’borst, hår’), byta färg genom pälsbyte, 4. i allmänhet färga av sig, blekna och 5. torka halm inför tröskning (genom att värma upp jauja ’spannmålstork’). Låt oss alltså först undersöka i vilken mån härledningen från *kerh₃- ’utfodra, mätta’ kan motiveras semantiskt. Den bakomliggande tanken är uppenbarligen att ett större antal gäster måste bespisas och att begravningsmåltiden snabbt urartar till ett dryckeslag (jfr BRMŠ 46). Šerti ’utfodra, göda’ används huvudsakligen inom boskapsskötseln. När det syftar på människor står det i motsats till litauiska vaišinti ’undfägna’, myluoti ’detsamma’ och maintinti ’ge mat, livnära’, i den meningen att šerti antingen 1. betonar den ätandes beroende (äldre, barn), eller 2. uppfattas handlingen som otillräcklig (på grund av brist) eller motvillig, eller 3. avser omhändertagandet av en sjuk person och uppfostran av ett barn, möjligen i analogi med uppfödning av boskap, men på grund av handlingens långvarighet kan det inte kopplas till betydelsen ’undfägna gäster’, som inte heller förekommer i andra sammanhang. Belägget hos Donelaitis: Nes dosnungas Dievs kiekvieną žino pasotint; Ale su pilnom saujoms mus vis šert nežadėjo, som Sabaliauskas (1994: 334) åberopar som argument för den forna användningen av šerti om människors föda, är således inte

12 |

BERND GLIWA

tillämpbart. För det första ställs nämligen här, i relationen Gud–människa, den förstnämndes dominans mot människans relativa passivitet, helt i linje med den ovan nämnda tendensen. Dessutom förekommer šérti i ett nekande påstående, eftersom Gud ju inte kommer att mata människorna som småbarn eller boskap (detta är tydligt nedsättande menat), utan människan har fått möjligheter att försörja sig självständigt.

Här skulle šērmenys alltså, genom användningen av ett begrepp från boskapsskötseln, föra med sig den nedsättande betydelsen ”utfodring av gäster”, men den kan inte användas för att benämna en högtidlig handling av dem som deltar i den.

Balys (1948: 188) erklärt šērmenys in der engeren Bedeutung ‚Leichenschmaus nach der Bestattung‘ ebenfalls als Fütterung, und zwar nicht nur der Lebenden, sondern auch der Toten. Ob sich die Bewirtung der Seelen Verstorbener, die, so scheint es, mindestens eine gewisse Ehrfurcht vor selbigen voraussetzt mit dem Begriff der Fütterung zusammenbringen lässt, darf bezweifelt werden – auch, wenn hier die relative Unselbständigkeit der Seelen berücksichtigt wird. Zwar könnte man das ebenfalls an die Viehzucht angelehnte Sujet von Hirt (lat. pastor) und Schafherde, die zu hüten sei (vgl. lit. išganymas ‚Weiden, Hüten‘ und ‚Erlösung, Seligkeit‘), vergleichen. Hier fehlt auch der negative Beigeschmack, vermutlich, da es eindeutig als Metapher aufgefasst wird; allerdings bringt es überwiegend die Sicht der Hirten und nicht die der Schafe. Šērmenys *,Fütterung der Gäste‘ kann man dahingegen kaum als Metapher auffassen.

Vidare kvarstår, även om man fastslår att gästabudet är den semantiska utgångspunkten för begreppsbildningen, frågan om det väsentliga: nämligen begravningen och hedrandet av den avlidne. I så fall hade vi dessutom all anledning att också för bröllop och dop, som båda kännetecknas av likartade gästabud (BRMŠ 487), förvänta oss liknande benämningar. När det gäller själar måste man fråga sig varför inte alla de andra fester där de avlidnas själar ”matas”, alltså 7 dagar, 40 dagar och ett år efter begravningen samt olika kalenderfester m.m., benämns på motsvarande sätt. Varken i den ena eller den andra betydelsen förekommer šērmenys och avledningar därav.

Invändningen att betydelseutvecklingen hos begreppet šérti till ’mata’ kan vara en särskild baltisk utveckling, och att den rekonstruerade betydelsen *kerh- ’mätta, mata’ fortfarande kan ha funnits i betydelsen ’undfägna’ när šermuõ ’dödsmåltid etc.’ bildades, bör naturligtvis beaktas. Mindre vägande är jämförelsen med ryska корм ’foder’, till vilket fornkyrkoslaviska κρъма ’τροφή’ är belagt (REWIII 329). Även om detta jämförs med litauiska šérti kräver emellertid det faktum att de baltiska språken uppvisar satemreflexer, medan de slaviska språken beter sig som kentumspråk, en solid motivering. En hypotes om att ”in the case of Slavic *kъrmъ we are apparently dealing with depalatalization of the initial velar before a syllabic *r” (R. H. Derksen, pers. meddelande) skulle kräva analoga fall och en detaljerad kronologi som belägg. Liknande förhållande, litauiska š: slaviska k, förekommer i litauiska šeivikaulis ’tibia’ jämfört med serbisk-kroatiska cjevnica ’detsamma’ < slaviska *čěvb, men under andra betingelser och även i detta fall utan förklaring.

Lit. šermenys, šarvojimas, ALTPREUSS. sirmen | 13

Eftersom en övertygande motivering ännu saknas bör en alternativ tolkning av *kərmb föredras, nämligen en anknytning till indoeuropeiska *(s)ker- ’klippa, skrapa, skära av’ (om roten, se LIV 556). Slaviska *kərma skulle då vara en benämning på ’det avskurna, skörd (resultat)’, som eventuellt föregicks av *’slåtter, skörd (process)’. Detta passar såväl foder till boskap – hö – som spannmål till människoföda. I semasiologiskt avseende, och även formellt, eftersom *(s)kert- ’(av)skära’ anses vara en utvidgning av ovan nämnda *(s)ker- (LIV 566), kan litauiska kirsti ’fälla, skörda spannmål’ jämföras. Ett släktskap mellan slaviska *kərma och litauiska šerti, šermenys avvisas även av ESSJₓᵢᵢ 222 som föga sannolikt.

Suffixet *-mōn/-men- är vitt utbrett. Hur förhåller det sig till ’rotutvidgningen’ -m-? Det är sannolikt att formerna med *šerm- är avledningar härav, med en rot som nybildats genom omsegmentering (en motsvarande förklaring kan ges till -m- i slaviska *kərma). Låt oss först betrakta šermuo ’dödsmåltid etc.’ och šermuo ’hermelin, Mustela erminea’. Hermelinen är åtminstone på vintern vit – endast svanstippen förblir mörk. Därför är ordsläktskapen mellan širmuonėlis ’hermelin’, širmuonis ’pälsmössa av hermelinpäls’: širmas, širmas ’vit, grå (om djur); grånad (om människor)’, širmis ’vit, grå (om häst och ko)’, širmelỹs ’grå, skimmel’ (LKŽₓᵢᵥ 902f) och šarmuonėlis ’hermelin’, ’hermelinpäls’ (LKŽₓᵢᵥ 524): šármas ’asklut för blekning och tvätt; lut, bas’, šármas, šármas, šarmà ’rimfrost; mögel’, šarmuo ’tvättmedel (av aska)’ (LKŽₓᵢᵥ 520ff.) föga förvånande. Alla har den semantiska komponenten ’vit, grå’ gemensam, så att ett etymologiskt släktskap knappast kan betvivlas. I detta sammanhang är det intressant att fornpreussiska gaylux E 661 ’hermelin’ uppenbarligen hör samman med gaylis E 459 ’vit’. Litauiska gailùs ’frätande, skarp; stickande, bitter; kall; vred’ bildar i sin tur semantiskt en bro till šarmas ’rimfrost; lut’, vilket också framgår av förklaringen till šarmas – gailus nusistojęs pelenų plikinys (LKŽₓᵢᵥ 521). Enligt Kluge (1999: 371): tyska Hermelin < fornhögtyska harmo < förspråkligt *kermōn < indoeuropeiska *kormo- ’rimfrost, snö, hagel’ i litauiska šarmas ’rimfrost, frusen dagg’.

Det går inte helt att instämma i begränsningen till ’rimfrost, snö, hagel’, särskilt eftersom förhållandet och kronologin mellan formantena -m- och -men snarare talar för att denna betydelse är sekundär. En möjlig grundbetydelse skulle kunna anges som ’det som är vitt, bländande, kallt’. Om man tillägger de betydelser som ESSJᵢᵥ 68 anger för indoeuropeiska *kerH-m- ’skarp, stickande, frätande’, får man den mer allmänna betydelsen ’bländande, skarp, frätande, kall; det som starkt retar sinnena’ (om sådana semasiologiska överföringar och sammanställningar, se Urbutis 1972: 57–61, Gliwa 2004: 9–11). I denna betydelse bör dock redan roten *kerH- förstås, om man inte vill betrakta de baltiska parallellutvecklingarna šarmas/šerkšnas ’rimfrost’, širmas/širvas ’vit, grå’ som resultat av interferens mellan olika utvecklingslinjer. Hit hör vidare lettiska sērksna ’snöskorpa’, sīrms ’gråhårig, grå’, fornkyrkoslaviska srenъ ’vit’, armeniska sarň ’is’ m.fl. (LEW 973f.). Vidare bör, med hänsyn till akuteringen i šármas ’lut’, širmas ’vit, grå’, en set-rot *ḱerH- antas; cirkumflekterade varianter bör förklaras som sekundära,

14 |

B E R N D G L I W A

särskilt genom metatoni vid substantivering och ytterligare generalisering av sådana former.

Fornpreussiska sirmen ’begravning’ och sirmes E 554 ’lut’ utgör formellt inget hinder för ett etymologiskt släktskap, återigen på grundval av *sir-m- ’aska; det som är vitt, grått’.

Det kan ha funnits en betydelseskillnad mellan pelenã ’aska och glöd’ och *sirm- ’helt förbränd aska’, vilket man kan anta utifrån benämningen Polengabia ’gudinna åt vilken det anförtrotts att blåsa liv i elden’, som Lasicki nämner (1969: 22, 42). Det är därvid likgiltigt om det handlar om en gudinna eller ett hushållsföremål (1969: 80). Att eld kan tändas med aska förutsätter att det finns glöd. Å andra sidan vore naturligtvis också en sådan tolkning möjlig: Polengabia ’den (glöden) som täcker med aska’. Och aska är som bekant en god värmeisolator, så att glöden bevaras länge. Huruvida man emellertid kan förstå gabija, zu gobti / gaubti ’täcka över’ på ett så pragmatiskt sätt, eller om en annan tolkning vore att föredra, får lämnas därhän.

Aus Bügas (1961: 712) Ausführungen zu lit. šãrmas, lett. šãrms ‚weiße Lauge zum Waschen‘ wird deutlich, dass er Verwandtschaft mit einem unbelegten lettischen Verb *sėrt ‚weißen, bleichen‘ annimmt. Damit stünde šãrmas *,‚Waschmittel, Weißmacher‘ oben genanntem šėrti ‚4. ausbleichen, *bereifen‘ evtl. auch ‚3. mausern, federn, durch Pelzwechsel die Farbe wechseln, abfärben‘ nahe.

Mažiulis (1997: 114f und Literatur) bemerkt, dass Büga mit dieser Auffassung alleine steht und schließt sich weitgehend dem üblichen Vergleich von altpr. sirmes mit dt. Harn an. Der Beschreibung von altpr. sirmes als *,‚eine dem Harn ähnliche Flüssigkeit‘ (Mažiulis 1997: 115) kann jedoch nicht zugestimmt werden. Die Farbe stimmt nicht überein, sirmes ‚Lauge‘ ist im Gegensatz zu Harn geruchsneutral, letzterer wiederum ist nicht ätzend und kann auch beim besten Willen nicht als Weißmacher bezeichnet werden. Wobei aber die ätzende Eigenschaft der Aschelauge recht moderat bleibt, denn traditionell wurde šãrmas auch im Badehaus zum Haarewaschen genutzt. Die Ähnlichkeit beschränkt sich also auf die Eigenschaft ‚flüssig‘ und dann sollte es erlaubt sein, auch beispielsweise ‚Wasser‘ und ‚Blut‘ als altpr. sirmes bzw. lit. šãrmas zu traktieren. Das ist mitnichten der Fall.

Åter till šermenys. Enligt arkeologiska undersökningar var kremering bruklig i de baltiska folkens område under perioden 1200 f.Kr.–0 och därefter ungefär från 500 till 1400 e.Kr., delvis parallellt med andra begravningsformer (årtal bör förstås som ungefärliga riktmärken; närmare uppgifter finns i Grigalavičienė 1995: 65, 95; Toporov 2000: 206), och den omfattade eller följdes av kremering av tillfångatagna korsriddare (BRMŠ 42, 450). Även under mellanperioden, då kremering ersattes av jordbegravning, spelade elden en viktig roll i begravningens kultiska handlingar: i många gravar finns spår av aska och förkolnat trä, som uppenbarligen ströddes över kistorna (Stankus 1984: 64). I dagens Litauen är brinnande ljus en oumbärlig del av vaka vid den döde och begravningsmässan.

Lit. šermėnys, šarvojimas, ALTPREUSS. sirmen | 15

Vid förbränning bildas aska. Precis som šármas med utgångspunkt i aska blir beteckning för tvättlut, kan šermėnys, likaså med utgångspunkt i aska, ursprungligen ha betecknat kremering, det vill säga likbränning. Balt. *šermōn ’kremering’ motsvarar i fråga om ordbildning ungefär lit. armuō ’plöjning, det som plöjts’, rėmuō ’halsbränna’, sėmuō ’sådd, utsäde’, pjūmuō ’skörd, skärning’, gelmuō ’köld’ som nomina actionis (Skardžius 1996: 293–295, Ambrazas 1993: 55). De rituella handlingar som är direkt förknippade med detta, såsom bön, sång och förtäring av mat och berusande drycker, övertar denna benämning. Att benämningen på likbränning inte tar hänsyn till sememen ’eld’ eller ’brinna’ har paralleller i ty. Einäscherung ’göra till aska’, liksom i lat. cremāre ’kremera, bränna’: ignis ’eld’. Lat. cremāre är unikt inom den indoeuropeiska språkfamiljen k(’)remH- ’bränna’ (LIV 368) och jämförs med material från andra språk endast med förbehåll, exempelvis med gr. κέραμος ’krukmakarlera, tegel, kruka...’ (Walde 1910: 199). Det grekiska ordet jämförs i sin tur försiktigt med lit. kárštas ’het’, fornhögty. herd, samtidigt som man påpekar att ett ord med -(a)mo- från det semantiska området teknik mycket väl skulle kunna vara ett lånat kulturord (GEW 823f. och litteraturen där).

Semasiologiskt skulle här föreligga en utveckling ’vit’ > ’som gör vit’ > ’kremera’ > ’bränna’. I viss mån kan detta jämföras med forntida indiska metaforiska benämningar på eld kṛṣṇavartman, kṛṣṇagati ’eld’, ordagrant ’med svart spår’, kṛṣṇajanhās ’med mörk bana (eld)’ (Mylius 2001: 121).

Det är känt att färgen vit i den litauiska traditionen ännu in på 1900-talet var dödens symbol och att den döde i allmänhet kläddes i vitt linne. När ogifta personer dog kläddes de för begravningen som inför ett bröllop och försågs med den vanliga bröllopsutsmyckningen (Dunduliene 1999: 248, 262). Som Gimbutiene påpekar är färgen på ben som helt befriats från vävnad och blekts dödens färg (1996: 202). Exkarnation och kremering ger vita kvarlevor. Däremot är det inte förvånande att begravning förknippas med att bli jord, med svart jord och humus, och att svart blir dödens symbolfärg, med den tröghet som är utmärkande för symboler.

Baltiska begrepp med anknytning till färgen har lånats in i östersjöfinska språk. Hit hör finska harmaa ’grå’, harmä ’rimfrost, tunt snötäcke, ölskum’ och hermo ’nerv’ (Liukkonen 1999: 37–39, 44). För det sistnämnda ordet vill jag föreslå en något annorlunda semasiologisk väg, inte via ’grå muskelfiber, sena’ som Liukkonen, utan via grå nervvävnad ’ryggmärg, hjärnsubstans’.

Om šermėnys primärt betecknade kremering, skulle jämförelsen med cremāre från kremH- ligga semantiskt mycket nära. För det första är metatesen -re-: -er- och -m:s natur problematiska. Om cremāre är en denominal bildning, en möjlighet som Kummel uttryckligen medger (LIV 369), bör man överväga *ker-H-mōn-, med genomförd metates i latinet – särskilt om man vill hänföra carbō ’kol’ hit (Walde 1910: 199; IEW

16 |

BERND GLIWA

571f.) (jfr exempelvis de olika reflexerna av ablautstadierna i lat. crēvi perf. till cerno ’jag uppfattar’; cremāre skulle då betraktas som ett ord med en ny rot, utgående från nollstadiet. Schrijver (1991: 207f.) menar annorlunda: han rekonstruerar ett nollgradigt *kr-em- för cremāre och jämför det med lit. kùrti, men föredrar tolkningen som ett icke-indoeuropeiskt lånord. Å andra sidan skulle ḱ- i primärt *ḱre-H-mōn, eftersom lit. šr- i ansats bara förekommer i nyare lånord, företrädesvis germanismer, genomgå förändringen till š- enbart i nollstadiet > šir-m-. På så vis skulle en ny ablautracka kunna bildas med širmas > šērmenys, šármas. Huruvida det dessutom kan ha funnits former med icke-palataliserat *kre-m-, eventuellt med en annan betydelse, är en öppen fråga. Det finns inga belägg för detta. Man skulle kunna överväga att här ansluta lit. šérti i betydelsen ’torkning av spannmål genom upphettning av torken’ – då med betydelsen ’göra upp eld, brinna’.

Ett alternativt förslag är ḱer(h₂)-mōn- *’den avlidnes likbåring omedelbart före begravning eller kremering; den dödes likbåring vid trädbegravning, exkarnation’. Enligt Wulfstans berättelse (omkring 890) kan denna likbåring (lit. šarvojimas) pågå i upp till ett halvår, beroende på den avlidnes rang (BMRS 164–169; Toporov 2000: 222–234). Jämförelsen med idg. *ḱerh₂- ’bryta, gå sönder (intransitivt)’ (LIV 327f.) och därmed sannolikt ’falla sönder, förmultna’ ligger då nära till hands, särskilt som vi här möjligen kan jämföra med gr. κῆρ ’död, undergång; dödsgudinna’ (IEW 578, GEW 842–843). I så fall måste man emellertid avstå från jämförelsen med beteckningarna för rimfrost, lut och motsvarande färger.

3. NÅGRA KULTURHISTORISKA OCH TEKNISKA ASPEKTER AV KREMERING

Naturligtvis äger likbåring och hedrande av den avlidne också rum före begravningen. Följande framställning begränsar sig dock till kremering. Att liket ligger på lit de parade före bränningen har, utöver sin rituella funktion, även en mycket praktisk funktion. Bränningen underlättas avsevärt eftersom den döde torkar; människokroppen består trots allt till 60% av vatten (Schenck, Kolb 1990: 456). Detta kan vara viktigt vid brist på bränsle. Även ur rituell synvinkel är detta gynnsamt, eftersom fullständig förbränning därigenom säkerställs. Benen som samlas in måste vara fria från vävnadsrester (Gimbutienė 1996: 202).

Gamkrelidze och Ivanov understryker att en viss teknisk nivå krävs, sådan som uppnåddes i och med keramikens införande, för att kremering ska vara möjlig (1984: 830). Likbränning förekommer hos hettiterna från ungefär 1600- till 1400-talet f.Kr. (1984: 830), och i Homeros Iliaden omnämns rituell likbränning. Zeus själv tvingade Akilles att överlämna Hektors lik till dennes far, så att han, kung Priamos av Troja, kunde kremera det på kungligt vis. Gimbutienė (1996: 286) nämner gravar med kremerade kvarlevor från omkring 4500 f.Kr. i nuvarande Ungern (1996: 240) samt från omkring 2500 f.Kr. i Slovakien.

LIT. šermenys, šarvojimas, ALTPREUSS. sirmen | 17

Trä, som finns i tillräcklig mängd i skogrika områden, och behärskningen av elden är de enda tekniska förutsättningarna. På denna grund går det faktiskt att bränna enkel keramik. Som nämnts skulle eventuellt gr. κέραμος ’keramik, bränt gods’, jämte ’krukmakarlera’, kunna föras till den betraktade ordgruppen kring *kerH-m-. Observera att krukmakarkvarteret Κεραμεικός senast från 491 f.Kr. också var offentlig begravningsplats och kremationsplats i Aten för de krigare som stupat i strid (Benseler 1990: 431; Schnaufer 1970: 51–57, 177).

Först användningen av kol och ugnar möjliggör en fullständig kremering, inklusive av benen. För att den döda kroppen ska kunna ligga på lit de parade en längre tid krävs dessutom kunskap om konservering och mumifiering. Att balterna hade sådana kunskaper vittnar redan Wulfstan om omkring 890 (därtill Toporov 2000: 223f.).

4. LIT. šarvojimas ’LIKBÅRDSLÄGGNING’

Šarvojimas är en abstraktbildning till šarvóti ’1. hedra den avlidne, 2. beväpna’, och vidare šãrvoti ’slå gräs klumpigt, dåligt’ (LKŽₓᵢᵥ 532). Att hedra den avlidne innefattar att tvätta honom eller henne, vid behov raka och frisera, klä i de bästa kläderna och lägga på lit de parade (LKŽₓᵢᵥ 532), eller rentav låta den så behandlade kroppen ta plats vid bordet (Lasicki 1969: 32, 50). Šarvóti bör i sin tur föras till šãrvas, šãrvas / šarvãi som ett sekundärt verb. šarvãi ’(1.a) flytning (efter förlossningen), (1.b) menstruation, (1.c) saliv som rinner ur den avlidnes mun, (2.a) krigarnas rustningskläder, (2.b) krigarnas utrustning, inklusive kläder, vapen och ammunition, (2.c) skal hos insekter, kräftdjur etc., (3.a) hemgift, brudutstyrsel, (3.b) gravgåva, (3.c) vagn utan sidostöttor och vagnstegar; bottenbräda’ (LKŽₓᵢᵥ 528–530). Beteckningen för vagnen kan möjligen vara ett lån från pol. szaraban ’ålderdomlig vagn’ > lit. šarabānai (LKA 90), och förklaringen: pašarvoja numirėlį, t.y. paguldė ant šarvo ’man lägger den döde på lit de parade, det vill säga lägger honom på vagnens bottenbräda’ (LKŽₓᵢᵥ 530), kan vara en folketymologisk omtolkning.

Fraenkel lutar åt antagandet att lit. šãrvas ’harnesk, pansar, rustning’ och fpr. sarwis ’vapen’ är inhemska på grund av det litauiska š och besläktade med gr. κόρυς ’hjälm’, κορύσσειν ’beväpna’ (LEW 965). Frisk avvisar jämförelsen mellan de baltiska och grekiska orden (GEW 826f, 921, 925f.). Förhållandet mellan mht. harnas, (<) gammalfr. harnais och got. sarwa ’vapen’, jämte den germanska kontexten: fht. saro, gisawī, ae. sierwan ’planera, rusta u.a.’, gammalfri. sera ’rusta’, inbördes och i relation till de här diskuterade baltiska begreppen förblir oklart (jfr LEW 966). Akutaccenten i lit. šãrvas ’harnesk, pansar, rustning’ (AP3) tyder dock på ett arvord.

Till grundbetydelsen ’utrusta, rusta’ för Fraenkel även šãrvas ’brudutstyrsel, hemgift’ samt šarvóti ’lägga en död på lit de parade, smycka honom till begravningen’. Slutligen förklarar Fraenkel även šãrvas ’placenta, menstruation’ utifrån de andra betydelserna ’pansar’ respektive ’smycke’ och anför här särskilt Ruhigs återgivning

18

BERND GLIWA

med ’jungfrurnas månatliga blomning’ (LEW 966). Ännu bör Mažiulis’ – osäkra – förslag nämnas: att šarvai ’kvinnornas menstruation’ skulle anknytas till ordgruppen kring fpr. sirmes, lit. šarmas i den ovan diskuterade betydelsen ’en vätska som liknar urin’ (Mažiulis 1997: 115). Detta kan dock efter vad som sagts ovan inte alls godtas, även om påverkan genom kontamination naturligtvis inte kan uteslutas.

I anslutning till Fraenkel kan grundbetydelsen för de ovan angivna betydelserna av šárvas, šarvai anges som ’utrustning, högtidskläder, utstyrsel för särskilda tillfällen, särskilda kännetecken’. En sådan sammanfattning är inte oproblematisk och kräver några kommentarer.

När efterbörden har kommit ut markeras förlossningens slut. Placentan betraktades som en del av det nyfödda barnet. Föreställningen att dess fortsatta placering skulle kunna påverka det nyfödda barnets öde ligger bakom seden att begrava placentan (Paukštytė 1999: 57f.). I denna tradition låter till exempel Mažylis-förlossningskliniken i Kaunas begrava moderkakorna, som annars är råvara för kosmetikaindustrin (Dr. Apanavičienė, pers. meddelande, 2001). Det bör alltså vara tillåtet att även betrakta placentan som det nyfödda barnets ’utrustning’. Menstruationen är å sin sida ett säkert tecken på könsmognad och giftasvuxenhet. Uppmärksamhet bör riktas mot de avvikande uppgifterna ’kvinnornas menstruation’, som Mažiulis (1997: 114) återger, förmodligen i anslutning till Mühlenbach, och ’jungfrurnas månatliga blomning’, som Fraenkel (LEW 966) återger Ruhigs ord. Det senare ska entydigt förstås som menstruation hos jungfrur, det vill säga flickor som ännu inte är gifta men redan är könsmogna. Om tolkningen som lagts fram här är riktig, handlar ’kvinnornas menstruation’ om en generaliserande begreppstolkning. Slutligen är den avlidnes salivflöde ett säkert tecken på döden. Födelse, giftermål och död är betydelsefulla händelser, vars rituella genomförande är självklart. Å ena sidan nämns alltså de kännetecken som motiverar ritualens genomförande. Å andra sidan omfattar det semantiska fältet för šárvas, šarvai den högtidliga utstyrseln för ceremonin. Man kan nog tala om korrelerade grupper av händelser, eftersom ritualen ligger vid sidan av eller, oftast, efter själva döds- eller födelseförloppet. Efter döden följer begravningen; efter födelsen följer genom dopet ett högtidligt upptagande av spädbarnet i gemenskapen. Detsamma gäller bröllopet: festen beledsagar själva händelsen, som utan en högtidlig, moralisk och juridisk inramning helt banalt skulle reduceras till deflorering och samlag.

Följande tabell får illustrera detta:

Händelse fysiskt vittnesbörd över ritual rituell utstyrsel för att högtidlighålla denna händelse en avslutad händelse födelse flytning (efter förlossningen), efterbörd begravning av placentan, rituella kläder och smycken för spädbarnet vid dopet

Lit. šermėnys, šarvojimas, ALTpreuss. sirmen | 19

Händelse

Fysiskt vittnesmål om en avslutad händelse

Ritual

Rituell utrustning för att högtidlighålla denna händelse

Mognad (kvinnlig)

Menstruation (i många kulturer den fysiska förutsättningen för äktenskap)

Första brödbaket, örfil

Öffentliche Verkostung des Brotes im Badehaus, Bekanntgabe der Mitgift (Šaknys 1996: 54–56)

Mognad (manlig)

Biologisk mognad

Upptagning som krigare

Häst, rustning, sporrar

Bröllop

Blödning vid det första samlaget

Bröllop

Hemgift, brudutstyrsel

Död

Saliv som rinner ur den avlidnes mun

Dödsvaka och begravning

Likets beredning, klädsel och hedrande av den avlidne, gravgåvor

Hittills har man inte diskuterat den betydelse av šarvai ’pansar, (riddar)rustning’ som förmodligen är den viktigaste i dagens språkbruk. Den betydelsen passar utan svårighet in här. Man kan också erinra sig militärparader från även senare tid och uppmarscher inför krig, segerparader och parader på segerjubileer, liksom högtidliga soldateder. Även byggandet av triumfbågar och avtackningen av rekryter har rituella inslag. Ännu under sovjettiden följde hela bybefolkningen vid flera tillfällen inkallade rekryter till inställelseorten (Juknaitė 1998: 274). Inte minst hör det faktum hit att de flesta arméer har en särskild paraduniform, liksom militärens deltagande vid statsbesök, där man ibland får fäkta med värjor och sablar. Dessa vapen har sedan länge ingen militärteknisk betydelse, men väl en rituell. Krigets religiösa och rituella aspekt behandlas utförligare av Beresnevičius (1997: 12–63), och rituell musik i krig av Šeškauskaitė (2002).

Med detta synsätt skulle det kanske vara möjligt att på nytt pröva den etymologiska kopplingen mellan šarvai etc. och gr. κόρη ’jungfru, flicka, dotter’, κούρητες ’vapendugliga ynglingar, unga krigare’, en koppling som avvisades av Frisk (GEW 920f.).

Det råder knappast heller något formellt tvivel om sambandet mellan širmas, širvas ’grå, vit’ och šarmas, šarvas – där -v- härrör från suffixet -u-, som främst används för adjektivbildning, såsom i gyvas, kreivas, šyvas – medan -m- härrör från substantivbildning. Om šarvas ursprungligen betydde *’vit, grå’, skulle šarvóti etymologiskt sett (iterativt, durativt) betyda *’vara vit’, liksom gyvas: gyvóti.

20 |

BERND GLIWA

Naturliga språk har intressant nog egenskapen att vara mångtydiga. Därför är inte heller de tolkningsmöjligheter som finns här, och som inte nödvändigtvis behöver motsäga varandra, uttömda.

ABKÜRZUNGEN DER QUELLEN

BRMŠ – N. Vėlius, red., Baltų religijos ir mitologijos šaltiniai I. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 1996.

ESSJ – O. N. Trubačev, red., Etimologičeskij slovar’ slavjanskich jazykov IV, XIII. Moskva: Nauka, 1979, 1987.

GEW – HJ. Frisk, Griechisches etymologisches Wörterbuch I. Heidelberg: Winter, 1960.

IEW – J. Pokorny, Indogermanisches etymologisches Wörterbuch I. Tübingen–Basel: Francke, 1994.

LIV = H. Rix et al., Lexikon der indogermanischen Verben. 2:a utökade uppl. Wiesbaden: Reichert, 2001.

LEW – E. Fraenkel, Litauisches etymologisches Wörterbuch II. Heidelberg–Göttingen: Winter, Vandenhoeck & Ruprecht, 1965.

LEX – Lexicon Lithuanicum. Faksimil i: V. Drotvinas, red., Lexicon Lithuanicum. Rankraštinis XVII a. vokiečių-lietuvių kalbų žodynas. Vilnius: Mokslas, 1987.

LKA – K. Morkūnas, Hrsg., Lietuvių kalbos atlasas I Leksika. Vilnius: Mokslas, 1977.

LKŽ – Litauiska språkets ordbok I–XX Vilnius: Mintis, Mokslas, Institutet för vetenskap och encyklopedisk publicering, 1956–2002.

REW – M. Vasmer, Etimologičeskij slovar’ russkogo jazyka II. Översättning från tyska och tillägg av O. N. Trubačev. Moskva: Progress, 1986.

SD³ – K. Szyrwid, Dictionarium trium linguarum 1642. Faksimil i: A. Lyberis, red., Pirmasis lietuvių kalbos žodynas. Vilnius: Mokslas, 1979.

ÖVRIG LITTERATUR

Ambrazas, S. 1993: Daiktavardžių darybos raida. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas

Balys, J. 1948: Lietuvių tautosakos skaitymai. Teil 2. Tübingen: Patria.

Benseler, [G. E.] 1990: Benselers Griechisch-Deutsches Wörterbuch, bearbeitet von A Kaegi (17. Auflage – unveränderter Nachdruck der 15. Auflage, 1931). Leipzig: Verlag Enzyklopädie.

Beresnevičius, G. 1990: Dausos. Vilnius: Taura.

Beresnevičius, G. 1997: Sakralinis karo matmuo. In Kultūros istorijos tyrinėjimai 3, Vilnius: Gervelė, 12–63.

Būga, K. 1961: Rinktiniai raštai 3. Sudarė Z. Zinkevičius. Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla.

Dundurienė, P. 1999: Senieji lietuvių šeimos papročiai. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

Gamkrelidze, T.V., Ivanov, V.V. 1984. Indoevropejskij jazyk i indoevropejcy 2. Tbilisi: Izdatel’stvo Tbilisskogo universiteta

Gimbutienė, M. 1996: Senoji Europa. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla.

Gliwa, B. 2003: Die Hexe und der Junge (AT 327F) und Der Junge im Sack der Hexe (AT 327C). Ein kulturgeschichtlicher Deutungsversuch litauischer Märchen. Fabula 44 (3/4), 272–291.

Gliwa, B. 2004: Baltiškieji pirties pavadinimai. Onomasiology Online 5: 1–14.

Grიგalavičienė, E. 1995: Žalvario ir ankstyvasis geležies amžius Lietuvoje. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla.

Juknaitė, V. 1998: Vieškelis į niekur. In: V. Maciekus e. a., Hrsg., Obeliai – Kriaunos, Vilnius: Versmė, 270–280.

Lit. šermėnys, šarvojimas, altpreuss. sirmen | 21

Kluge, F. 1999: Etymologisches Wörterbuch der deutschen Sprache. 23. Auflage, bearbeitet von Elmar Seebold. Berlin, New York: de Gruyter

Lasick, J. 1615 [1969]: De diis Samagitearum..., herausgegeben und kommentiert von Juozas Jurginis. Vilnius: Vaga.

Lévi-Strauss, C. 1997: Laukinis mastymas. Vilnius: Baltos lankos.

Liukkonen, K. 1999: Baltisches im Finnischen. Helsinki: Finnisch-Ugrische Gesellschaft.

Mažiulis, V. 1997: Prūsų kalbos etimologinis žodynas, IV. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

Mylius, K. 2001: Langenscheidts Handwörterbuch Sanskrit-Deutsch. Berlin et al.: Langenscheidt.

Paukštytė, R. 1999: Gimtuves ir krikštynos Lietuvos kaimo gyvenime. Vilnius: Diemedis.

Sabaliauskas, A. 1994: Iš kur jie? Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.

Schenck, M., Kolb, E. 1990: Grundriß der physiologischen Chemie. Jena: Gustav Fischer Verlag.

Schnäufer, A. 1970: Frühgriechischer Totenglaube. Untersuchungen zum Totenglauben der mykenischen und homerischen Zeit. Dissertation Universität Tübingen.

Schrijver, P. 1991: The reflexes of the Proto-Indo-European laryngeals in Latin. Amsterdam–Atlanta: Rodopi.

Skardžius, Pr. 1996: Lietuvių kalbos žodžių daryba. In: ders, Rinktiniai raštai 1: 1–768 (unveränderter Nachdruck der Originalausgabe 1943). Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla.

Stankus, J. 1984: Kairenėlių plokštinis kapinynas. Lietuvos archeologija 3. Vilnius: Mokslas, 63–78.

Šaknys, Ž. B. 1996: Jaunimo brandos apeigos Lietuvoje. Vilnius: Pradai.

Šeškauskaitė, D. 2002: Apeigos karo sutartinėse. In: Nuo kulto iki simbolio (= Senovės baltų kultūra 6). Vilnius: KFMl, 226–246

Toporov, V. 2000: Baltų mitologijos ir ritualo tyrimai. Vilnius: Aidai.

Urbutis, V. 1972: La. spalgs reikšmės ir kilmė. Baltistica 8 (1): 57–61.

Vėlius, N. 1983: Senovės baltų pasaulėžiūra. Vilnius: Mintis.

Vėlius, N. 1996: Einführung in die Quellenkunde.. In: BRMS, 79–112.

Walde, A. 1910: Lateinisches etymologisches Wörterbuch. 2. Aufl. Heidelberg: Winter

Bernd Gliwa

Sargeliai

LT-60433 Žaiginys

[email protected]