Acta Linguistica Lithuanica

LIV (2006), 123 – 129

Recensioner

Reviews

BJÖRN WIEMER & MARKUS GIGER

Resultativa i de nordslaviska och baltiska språken. En inventering ur areala och grammatikaliseringsteoretiska perspektiv

München: LINCOM Europa, 2005, viii + 143 S., ISBN 3-89586-476-5 (LINCOM Studies in Language Typology, 10)

I det münchenska förlaget LINCOM Europa, vars förlagsbidrag till lingvistiken i allmänhet förtjänar högt erkännande och beundran, har nyligen en intressant slavistisk-baltologisk bok utkommit: Björn Wiemer (Konstanz) och Markus Giger (Prag) har ingående behandlat resultativa konstruktioner i de nordslaviska och baltiska språken. Författarna avsåg att sammanfatta den hittillsvarande forskningen, fylla befintliga luckor och belysa mindre utforskade enskilda ämnen närmare. Som teoretisk grund valde de den välkända typologin över resultativa konstruktioner från V. P. Nedjalkovs och S. E. Jachontovs Leningradskola (Nedjalkov 1983, 1988). Jag avstår således från en diskussion av de allmänt teoretiska frågor som sammanhänger med det behandlade ämnet, eftersom det i slutänden skulle ligga nära en diskussion av Nedjalkov och Jachontov. Kanske kan det för läsaren av denna notis kort nämnas att skillnaden mellan resultativ och perfekt i denna konceptuella ram ligger ungefär i den aspekt ur vilken verbets semantik betraktas: När ett verb förekommer i resultativ form riktas uppmärksamheten mot det tillstånd som förutsätter en förändring; när det däremot förekommer i perfektform riktas uppmärksamheten mot den förändring som förutsätts av ett tillstånd. Uppenbarligen utgör resultativ och perfekt två sidor av samma mynt, vilket följaktligen kan vara källan till dynamiken i hela den aspektuella-temporala grammatiska kategorin. Till resultativ och perfekt fogas även stativ, som till skillnad från resultativ inte längre anger något samband med en förändring av ett tillstånd. På grund av sin semantik samspelar verbets resultativa och perfektiva respektive stativa former naturligtvis också med olika-

123

De diates-typer som bildas genom dem, och de konstruktioner som de bidrar till att bilda, kan vara subjektorienterade, objektorienterade, primärt eller sekundärt possessiva. Detta mycket anmärkningsvärda kontinuum mellan aspekt och diates differentieras på olika sätt i olika språk. På relevanta ställen visas detta på ett instruktivt sätt i den behandlade monografin om de nordslaviska och baltiska språken.

En annan teoretisk komponent hos Wiemer och Giger är antagandet att – med andra ord – den interaktion (växelverkan) som varierar mellan olika språk mellan verbets lexikala input och semantiken hos den konstruktion som bildas av resultativet återspeglar resultativets ställning i det aktuella systemet av verbala grammatiska kategorier (resp. – betraktat ur ett operativt perspektiv – gör det möjligt att dra slutsatser om denna ställning). Verbens lexikala egenskaper spelar alltså en betydande roll. Aktionsartskomponenter i verbens betydelse kan påverka verbens beteende i resultativ-perfektiva konstruktioner: vissa (transformativa, mutativa, terminativa) komponenter är gynnsamma för förbindelse med resultativet, andra (konklusiva, semelfaktiva) är mindre gynnsamma, och åter andra (ingressiva, egressiva m.fl.) är ogynnsamma. Graden av förenlighet mellan en lexikal och en grammatisk kategori beror emellertid också på graden av grammatikalisering hos den grammatiska kategorin: ju mer grammatikaliserad den är, desto färre lexikala begränsningar finns för dess användning. Författarna talar här, med Volkmar Lehmann (1999), om en expansion i lexikonet. Detta grammatikalistiska synsätt kan också kopplas till det strukturalistiska begreppet neutralisering: den grammatiska statusen hos ett språkligt element står i omvänt proportionellt förhållande till antalet paradigmatiska neutraliseringsrelationer som det ingår i, vilka även kan uppstå genom en syntagmatisk relation till ett lexikalt element eller en lexikal kategori (jfr Vykypěl 2006: 50). Mer allmänt kan man säga att ju mer grammatikaliserat ett element är, desto mindre beror friheten att välja mellan medlemmarna i en kategori på talarens avsikt att benämna. Det är emellertid absolut nödvändigt att skilja mellan två slags relationer: de mellan kategorier och de mellan element. Ur språkstrukturens synvinkel kan man förutsätta att relationer med varierande grad av reglering (obligatoriskhet) endast förekommer mellan kategorier, medan regleringen av kombinationer mellan element från olika kategorier hör till språkbruket (språkstrukturens bruk). I

124

Genom språkbruket kan vissa av dessa kombinationer mellan element göras mer eller mindre obligatoriska, medan andra utesluts. Ur språkstrukturens perspektiv beror detta emellertid på de egenskaper hos elementen som bestäms av de respektive kategoriernas inre struktur eller – om dessa manifesteras – på deras semantik (på innehållsplanet). Företeelser som rektion eller valens består således i att ett innehållselement ”krävs” av ett annat, men detta ”krav” som relation mellan element (inte mellan kategorier) kan betraktas som en följd av en konvention i språkbruket: förbindelser mellan innehållselement som inte motsvarar rektionens eller valensens krav betraktas som ”meningslösa”, dvs. som sådana som inte formar eller kan forma någon mening, någon del av den (aktuella) världen (genom språkets element och deras olika kombinationer formas världen som mening på olika sätt). (Jfr Vykypěl 2006: 48–50, 70.) På liknande sätt kan en förbindelse mellan ett verb med en viss betydelse och resultativet betraktas som en ”meningslös” förbindelse, och en sådan förbindelse kan användas för olika aktualiseringar och expressiviseringar av yttrandet, eftersom talaren alltid har friheten att välja bland leden i en obligatorisk kategori. En kategoris obligatoriskhet innebär att just denna kategori är obligatorisk (i vårt fall tempus-aspekt-kategorin), inte dess led (i vårt fall resultativet). Här möter man den allmänna svårigheten att bedöma den så kallade grammatiskheten eller acceptabiliteten hos olika konstruktioner med enskilda led från vissa kategorier; en svårighet som är välbekant för alla som någon gång har frågat en modersmålstalare om sin uppfattning om den eller den meningen. Denna grammatiskhet utgör ett funktionellt-stilistiskt, diastratiskt, dialektalt osv. kontinuum, ibland endast svagt avgränsat men ändå strukturerat. Det bör framhållas att författarna till den recenserade boken noggrant beaktar sådana faktorer i sin framställning.

Ett annat faktum som bör framhållas är att författarna helt naturligt även har inkluderat de båda baltiska språken bland de nordslaviska språken. Jag har en känsla av att jämförelsen mellan slaviska och baltiska språk (men också mellan de enskilda slaviska språken!), som inte syftar till olika historisk-komparativa rekonstruktioner, inte bedrivs tillräckligt intensivt (särskilt av slavister), trots att den är mycket viktig. I detta sammanhang kan den potentiella läsaren också få en kortfattad överblick över bokens innehåll. I det första kapitlet (Inledning: Avgränsning—

125

… och problemställning; s. 1–11) redogörs koncist för arbetets teoretiska grund och syfte, vilka också motiveras. I det andra kapitlet (s. 13–28) behandlas resultativkonstruktionerna i standardryska. Därefter följer i det tredje kapitlet (s. 29–41) en beskrivning av situationen i de nord(rus)ska dialekterna, som ibland skiljer sig avsevärt från den i standardryska. Det fjärde kapitlet (s. 43–51) behandlar de baltiska språken. I det femte kapitlet (s. 53–57) behandlas de belarusiska resultativen. Det sjätte kapitlet (s. 59–68) ägnas åt de ukrainska och det sjunde (s. 69–81) åt de polska resultativen (fin och viktig är i dessa kapitel jämförelsen mellan ukrainska och polska resultativkonstruktioner på -no/-to, som tidigare snarare saknats). Värdefullt är det åttonde kapitlet (s. 83–86) om de tidigare östbaltoslaviska språken (polabiska, pomeranska, sloviniska) och dagens kasjubiska. Det nionde kapitlet (s. 87–95) behandlar tjeckiska, det tionde (s. 97–100) slovakiska. Sorbiska återfinns i det elfte kapitlet (s. 101–106). Det bör noteras att ordningsföljden i behandlingen av de enskilda språken har valts mycket rationellt, eftersom språk som följer på varandra på detta sätt förenas av viktiga gemensamma drag inom resultativernas område. Det tolfte kapitlet (s. 107–121) presenterar en ”sammanställning av fakta, några slutsatser, hypoteser och öppna frågor”. Det innehåller dock inte bara en sammanfattning och utblick, utan flera frågor behandlas här på nytt och grundligt, till exempel frågan om utvecklingen av resultativets aktionella egenskaper i samspel med verbets lexikala betydelse. Därtill kommer en överskådlig tabell där resultativernas diatesetyper och deras morfologiska särdrag sammanställs (s. 122–123), samt fyra fina kartor som instruktivt visar den areala utbredningen av resultativkonstruktionerna (s. 125–133). Inte heller litteraturförteckningen saknas (s. 135–143), men tyvärr saknas där några citerade arbeten (s. 24: Bulachovskij 1954; s. 33: Moser 1998; s. 88, anm. 82: Šipková 1993).

Om jag har sagt att det är lovvärt att författarna också har inkluderat litauiska och lettiska i sin avhandling, måste man i viss mån beklaga att de östersjöfinska språken inte också har fått åtminstone ett litet utrymme i monografin. En jämförelse med dem skulle säkert vara mycket intressant och spännande. Man skulle exempelvis kunna spekulera över hur den lettisk-litauiska, dialektalt belarusiska och nordryska resultativkonstruktionen esse + aktivt preteritumparticip, som författarna själva (s. 43, 111) betecknar som påfallande i jämförelse med de nordslaviska standardspråken,

126

hänger samman med liviska, estniska och finska perfekt, som också bildas med konstruktionen esse + aktivt preteritumparticip. En (historisk-komparativ) hårklyvare skulle dessutom tillägga att påståendet att det baltiska och det slaviska aktiva preteritumparticipet är etymologiskt besläktade (s. 44, 112) inte är helt korrekt, eftersom det baltiska participet ur historisk synvinkel är suppletivt: Liksom det slaviska participet går det visserligen i alla kasus utom nominativ singular och plural maskulinum tillbaka på indoeuropeiska *-w(e)s-, men i maskulina nominativformer ingår temat ē som tecken för förfluten tid och suffixet -nt- som tecken för aktiv diates.

Ur baltistisk synvinkel är dessutom framställningen av de litauiska icke-standardiserade resultativkonstruktionerna med turėti intressant (s. 47–48 och 109), dels den sällan belagda konstruktionen med passivt preteritumparticip, men framför allt den med aktivt preteritumparticip, som hittills har ägnats mindre uppmärksamhet än den förtjänar. När det gäller uppkomsten av en sådan konstruktion i litauiska skulle en anhängare av areal- eller till och med språkförbundslingvistik uppenbarligen kunna anta att det här rör sig om en viss genomträngning mellan två arealer med olika perfekt-resultativkonstruktioner: den ”västeuropeiska” arealen (WE) med habere + passivt preteritumparticip (PPP) och den ”nordösteuropeiska” (NOE) med esse + aktivt preteritumparticip (PPA):

Därmed öppnas samtidigt möjligheten att eventuellt vidare intellektualisera (grammatikalisera) skillnaden mellan būti + PPA och turėti + PPA på så sätt att den första konstruktionen uttrycker perfekt och den andra resultativ.

Ur baltistisk synvinkel är också resonemangen om evidentialis och narrativ i de nordryska och belarusiska dialekterna intressanta (s. 38–39 och 55); dessa bildas med jämförbara impersonella och perfektiva konstruktioner som i de baltiska språken. Även här kan man fastställa ett samband med de östersjöfinska språken, vilket författarna också nämner.

127

Allt detta är spännande baltistiska (men inte enbart baltistiska!) ämnen för en vidare och mer utförlig behandling.

Slutligen vill jag tillägga en sorabistisk anmärkning. I underkapitlet om avgränsningen mellan resultativ och passiv i sorbiska läser man: ”De båda skriftspråken kännetecknas därför av resultaten av konfrontationen mellan det dialektala (motsvarande tyska) systemet och ett system utan ett specifikt hjälpverb för aktionell passiv, sådant som tjeckiskan känner till” (s. 102–103). Jag tror att en sådan uppfattning, där skriftspråket (standardspråket) förstås som resultatet av konfrontationer och samspel mellan heterogena och ibland motsatta krafter, som en dynamisk, funktionellt-stilistiskt stratifierad entitet uppdelad i flera eventuellt konkurrerande system, ungefär i den funktional-strukturalistiska Pragskolans anda av synkron språksystemdynamik, är mer adekvat än andra mer eller mindre uttalat eller omedvetet statiska modeller, oavsett om de är puristiska eller tvärtom ”antipuristiskt demystifierande” (den senare tendensen tycks på senare tid bli allt starkare i fråga om sorbiska – åtminstone bland vissa forskare). Om man uppfattar språket i allmänhet och sorbiska i synnerhet som ett kommunikationsinstrument som ska fylla allehanda funktioner, är varken det ”naturliga”, ”icke-konstgjorda” talspråkliga systemet med den ”tyska” skillnaden mellan resultativ och passiv eller det ”rena”, ”äkta slaviska” standardspråkliga systemet med den ”tjeckiska” frånvaron av en tydlig formell skillnad mellan resultativ och passiv bättre. ”Bättre” är ett funktionellt-stilistiskt stratifierat nationalspråk i Pragskolans språkvårdsteoris mening: Språkvården bör sträva efter funktionell differentiering, rikedom på språkliga medel och deras adekvata bruk. När det gäller resultativ och passiv i översorbiska kan detta följaktligen exempelvis innebära att tre funktionellt-stilistiskt olika delsystem existerar sida vid sida, så som författarna också beskriver på s. 103 (jfr även s. 120): det talspråkliga systemet, där passiv och resultativ hålls isär och passiv bildas med det från tyskan lånade hjälpverbet hodwać (< deutsch werden), det publicistiskt-standardiserade systemet, där passiv och resultativ också skiljs åt men passiv uttrycks med ett icke-lånat hjälpverb buch, bu etc., och slutligen det skönlitterärt-standardiserade systemet utan åtskillnad mellan passiv och resultativ.

Som i alla intressanta arbeten skulle man naturligtvis också i det arbete som här diskuteras kunna

128

Boken kan föreslå alternativ till vissa enskilda lösningar eller tolkningar. Även därför kan arbetet varmt rekommenderas till alla som är intresserade av det behandlade ämnet: det är nästan uttömmande, presenterar flera nya lösningar och tar upp nya ämnen.

LITTERATUR

Lehmann, V. 1999: Sprachliche Entwicklung als Expansion und Reduktion. In: T. Anstatt, Hrsg., Entwicklungen in slavischen Sprachen. München: Otto Sagner (Specimina Philologiae Slavicae. Supplementband 66), 169–254.

Nedjalkov, V. P., Hrsg., 1983: Tipologija rezul’tativnyx konstrukcij (rezul’tativ, stativ, passiv, perfekt). Leningrad: Nauka.

Nedjalkov, V. P. ed., 1988: Typology of Resultative Constructions. Amsterdam– Philadelphia: John Benjamins.

Vykypěl, B. 2006: Essais zur Prager Typologie (mit einer Bibliographia typologica Pragensis). München: LINCOM Europa. (LINCOM Studies in Language Typology, 14.)

Bohumil Vykypěl

Ústav pro jazyk český AV ČR etymologické oddělení Veveří 97, CZ-60200 Brno [email protected]

129