Pastabos

Om ändelser och stamslut

Det var prof. Vytautas Ambrazas kommentar till Jolanta Vaskelienės artikel (Vaskelienė 2006), publicerad i detta nummer av ALL (s. 109–111), om artikeln som publicerades i nummer 54 av ALL, som fick mig att skriva dessa rader¹². Med utgångspunkt i vissa forskares förslag att ur ett synkroniskt perspektiv betrakta ändelserna -a, -i, -o i tredje person singularis av litauiska verb som ändelser, försökte artikelns författare tillämpa detta synsätt på beskrivningen av particip och gerundier. Detta försök att till fullo tänka igenom följderna av en vald tolkning av ett visst fenomen för andra delar av den grammatiska beskrivningen är utan tvivel nyttigt och alltför sällan praktiserat. Enligt Vytautas Ambrazas hade den analys som artikelns författare bygger på emellertid diskuterats ingående i litteraturen och förkastats. Prof. Ambrazas erinrar om Vladas Žulis och Tatjanas Bulyginas arbeten, där det ”... har bevisats övertygande att det synkroniska systemet för litauiska verbs personböjning endast kan beskrivas klart och konsekvent om ändelserna i tredje person singularis betraktas som vokaliska stamslut, medan försök att omtolka dem som ändelser skulle fördunkla personböjningen genom en mängd konstlade böjningsändelser” (s. 110).

En beskrivning där ändelserna i tredje person singularis betraktas som stamslut kan visserligen verka mer ekonomisk och därmed bättre än sådana beskrivningar där de betraktas som ändelser. Men det förefaller tveksamt om dess överlägsenhet kan ”bevisas övertygande” och därmed lösa problemet slutgiltigt och för alltid sätta punkt för diskussionen i frågan. För övrigt uppstår nya frågor när en fråga väl har lösts. När stamslut återinförs i verbböjningen ligger frågan nära till hands: varför inte införa dem också i substantivböjningen?

Författarna till Dabartinės lietuvių kalbos gramatikos (hädanefter: DLKG) återinförde stamslut i verbens personböjning, där de hade utmönstrats i den akademiska grammatiken, men vågade inte beskriva substantivens deklinationer enligt en liknande princip. I formerna vyr-a-ms, žmon-o-ms, šun-u-ms, gėl-e-ms, av-i-ms förblir vokalerna a, o, u, ė, i i beskrivningen i denna grammatik delar av osönderdelade ändelser, liksom i den akademiska grammatiken. Eftersom vi inte känner till omständigheterna kring utarbetandet av DLKG kan vi bara spekulera i varför olika principer valdes för beskrivningen av substantiv respektive verb. Man kan tänka sig att rent statistiska argument kan ha spelat en viss roll. Det relativa antalet former där det historiska stamslutet förblir intakt och lätt att känna igen är nämligen större i personböjningen än i deklinationen. I presensparadigmet för verbet vesti

¹² Jag vill här tacka dr O. Vaičiulytė-Romańczuk (Warszawas universitet), som jag nyligen fick tillfälle att diskutera frågor om litauisk ordbildning med. Dessa diskussioner hjälpte mig att formulera några av de tankar som uttrycks i dessa anmärkningar.

112

Pastabos

av de fem faktiskt olika formerna i paradigmet behåller tre (60%) det intakta stamslutet -a- (veda, vedame, vedate), medan endast två smälter samman det med ändelsen (vedu, vedi). I substantivet gėlės paradigm behåller sju av högst tretton olika former (pluralens vokativ sammanfaller alltid med nominativ) – något färre än 54% – det intakta stamslutet -ė- (sing. gėlė, gėlės, gėlėje, plur. gėlės, gėlėms, gėlėmis, gėles); i övriga fall krävs ytterligare morfonologiska regler för att kunna arbeta med stamslutets vokal. Skillnaden är inte särskilt markant, men resultaten är något sämre för de andra deklinationerna: i fråga om -o-stammar (liepa, plural dativ liepoms) behåller endast 46% av formerna vokalen -o-. Allt detta är naturligtvis bara spekulationer: vi vet inte om DLKG:s författare över huvud taget övervägde möjligheten att beskriva substantiv- och verbböjningen enligt samma principer, med stamslut som utgångspunkt. Troligen fick Bulyginas och Žulis artiklar författarna att ändra beskrivningen av verb, medan frågan om att förena beskrivningarna av verb- och substantivböjning aldrig väcktes. Det finns flera skäl att överväga en sådan möjlighet.

Mot bakgrund av de nämnda statistiska skillnaderna skulle man kunna godta att verb och substantiv behandlas olika och införa stamslut endast i beskrivningen av verbböjningen. Men ett annat komplicerat problem i den litauiska grammatiska traditionen talar för att substantivbeskrivningen bör omprövas: den så kallade ändelseavledningen. Detta begrepp är ett särdrag i litauisk grammatik – själva termen är nästan omöjlig att översätta till andra språk. Varifrån kommer den?

Författaren till dessa rader har inte gjort någon ingående studie av traditionen för beskrivningen av litauisk ordbildning, men det vore kanske inte alltför riskabelt att hävda att den uppstod när substantivens stamslut avskaffades. Eftersom ändelsen -us i ordet stiklius synkroniskt betraktas som en ändelse, måste man dra slutsatsen att detta ord skiljer sig från grundordet stiklas endast genom ett element – en ändelse. Om man jämför ordet belangė med grundordet langas urskiljer man två ordbildningsmedel – ett prefix och en ändelse. Beskrivningen förefaller vid första anblicken övertygande, men rymmer en viss paradox: eftersom varje kasus har en egen ändelse har ordet stiklius i själva verket inte ett utan tretton olika ordbildningsmedel – ett för varje kasus, med undantag för de alltid identiska nominativ- och vokativändelserna i plural.

Man brukar inte reflektera över denna komplikation: man säger att ordet stiklius använder ändelsen -us som ordbildningsmedel, medan man i själva verket arbetar med en abstrakt, ”generaliserad” ändelse (”ändelsen -’us eller motsvarande ändelser i samma paradigm”). Att det i sådana fall är substantivets samlade kasusändelser som avses, understryker Urbutis explicitis verbis (1978: 221). Men denna precisering ändrar inte sakens kärna: i stället för att arbeta med ett konstant element som gäller för alla böjningsformer

113

Pastabos

med ett gemensamt ordbildningselement blandas ordbildningsmedlet ihop med ett element som växlar beroende på grammatisk kategori – ändelsen – och resultatet blir olika ordbildningsmedel för varje kasus och båda numeri. Denna bristfälliga konstruktion skulle kunna undvikas genom att från ändelsen skilja ut stamfinalen, som är gemensam för alla kasus och båda numeri. I så fall skulle det ordbildningsmedel som används i ordet stiklius vara en förändring av stamfinalen (-a- → -’u), medan ändelsen skulle förbli densamma. Ordbildningen av ordet belangė skulle kännetecknas av två medel – prefixet be- och stamfinalen -ė-; i nominativformen belangė skulle det inte finnas någon ändelse (eftersom nominativformerna, liksom verbets tredje person singularis i verbparadigmet, också är omarkerade, verkar detta helt normalt).

Till förmån för ett sådant beskrivningssätt kan ytterligare ett argument anföras: det tillämpas redan delvis i beskrivningen av litauisk ordbildning, men på ett sätt som är dolt. Hur skiljer sig orden karalienė och kiauliena ordbildningsmässigt? Enligt DLKG genom suffix: i det ena fallet -ienė (s. 142), i det andra -iena (s. 141). Men detta står uppenbart i strid med den beskrivning av substantivböjningen som ges i samma grammatik: -ė och -a är ju ändelser, vilket innebär att suffixet är gemensamt för båda orden. Kan en ändelse vara en del av ett suffix? Det borde den väl inte kunna vara, men om vi kommer överens om att ordbildningsmedlen i orden karalienė och kiauliena består av ett suffix sensu stricto och en stamfinal, får vi två olika ordbildningskombinationer, -ien-ė- och -ien-o-, som kan tilldelas olika ordbildningsbetydelser. Det är också vad man faktiskt gör när man skiljer mellan suffixen -ienė och -iena. Problemet är bara att detta då strider mot böjningsbeskrivningen på ett annat ställe (enligt vilken -a och -ė är ändelser), och i grunden även mot begreppet ”ändelsebildning”. En jämförelse mellan orden belangė (: langas) och kiauliena (: kiaulė) visar att deklinationen ändras i båda fallen, men att denna förändring i det ena fallet betraktas som ett ordbildningsmedel, medan den i det andra ignoreras genom att deklinationsdraget slås ihop med suffixet. Motsägelserna i själva grammatikens upplägg förblir dolda, och i regel uppmärksammar ingen dem (även om Urbutis 1978: 222 kort berör saken).

Förslaget som presenteras här, att återinföra stamfinaler även i substantivböjningen, är inte det enda tänkbara. I stället för att arbeta med stamfinaler skulle man kunna arbeta med en abstrakt ordbildningsegenskap utan fonetisk realisering – övergång till en annan deklinationstyp. Redan Urbutis (1978: 221) har, vid sidan av ”ändelsebildning”, föreslagit termen ”paradigmatisering”. Termen ”paradigmacija” används till exempel av Smetona (2005).

Men vad är paradigm(is)ering? Är det själva paradigmet eller en förändring av paradigmet? Om det är själva paradigmet uppstår en viss komplikation, eftersom det då inte finns några ordbildningsmässigt icke-avledda ord.

114

Pastabos

ordbildningsmässigt icke-avledda ord. Ändelseuppsättningen får då inte bara böjningsfunktioner utan också en ordbildningsfunktion. Substantivets brolis böjningsändelser avleder via ordbildning substantivet brolis från stammen brol’-, även om det är svårt att definiera ordbildningsbetydelsen här. Å andra sidan blir ordbildningsbeskrivningen också betydligt mer komplicerad om ordbildningsegenskapen är en paradigms förändring. När man nämligen beskriver ordbildningsmedlen i orden bro­lelis, vaikelis, sūnelis funderar man vanligtvis inte på vilka paradigmer grundorden brolis, vaikas, sūnus tillhör: suffixet bestämmer mekaniskt böjningstypen oberoende av grundordets deklinationstyp. Men om vi, när vi diskuterar förhållandet mellan orden langas ir belangė, betraktar förändringen av paradigmtypen som ett ordbildningsmedel, måste vi göra detsamma även i fallet vaikelio (← vaikas). Detta komplicerar beskrivningen avsevärt, eftersom den då måste omfatta en stor mängd onödig, hundraprocentigt förutsägbar information, såsom att det diminutiva vaikeliss böjningsparadigm skiljer sig från ordet vaikass paradigm.

Visa tai turint omenyje, ne toks jau blogas atrodo senas, dar Skardžiaus (1943) taikomas principas, kai (kad ir nenuosekliai) išskiriami tokie dar ybiniai elementai, kaip -ja- (aukštis ← aukštas), -ju- (anglius ‚anglininkas, Köhler‘ ← anglis), arba (kai kamiengalis sudaro kompleksinį vienetą su priesaga) -ala- (augalas), -inja- (sidabrinis) ir pan. Tokia traktuotė gali atrodyti pernelyg istorinė, tačiau ne mažiau istoriškai motyvuotas yra teiginys, jog formoje augu slypi kamiengalis -a-. Panašiai, kaip ir veiksmažodžių asmenuotės atveju, sprendimas įsivesti kamiengalius į daiktavardžio linksniuotės aprašą galėtų būti motyvuojamas ne prielaida, jog sinchroninis aprašas turėtų sutapti su istoriškai pagrįstu, o siekiu dabartinės lietuvių kalbos kaitybinę ir darybinę morfologiją aprašyti paprastai ir neprieštaringai. Daiktavardžio atveju tokio aprašo privalumas būtų trigubas: (i) pačios daiktavardžio kaitybos aprašas įgytų tuos pačius „skaidrumo ir nuoseklumo“ požymius, kuriuos prof. Ambrazas pripažįsta ir pabrėžia veiksmažodžio asmenuotės atveju, (ii) daiktavardžio ir veiksmažodžio kaitybos aprašai būtų paremti vienodais principais, (iii) paprastesnis taptų žodžio darybos aprašas ir neliktų prieštaravimų, kai tas pats segmentas -ė- tos pačios gramatikos puslapiuose vienur laikomas galūne, o kitur – priesagos (-ienė) dalis.

Författarna till DLKG valde att inte dra nytta av dessa fördelar, och vi tänker inte kritisera deras beslut här. Det finns dock ingen grund för att hävda att de lösningar som tillämpas i denna grammatik skulle vara tydligare och mer konsekventa än dem som används i Jolanta Vaskelienės artikel. Tvärtom är synsättet att slutleden i såväl formen augal-a-ms som formen aug-a (-ams och -a) är ändelser mer konsekvent än DLKG-författarnas synsätt, enligt vilket endast slutleden -ams i den första formen är en ändelse.

115

Pastabos

BIBLIOGRAFIJA

DLKG – Dabartinės lietuvių kalbos gramatika. 4-oji papildyta laida. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

Skardžius, P. 1943/1996. Lietuvių kalbos žodžių daryba. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 1943. Perspausdinta: Rinktiniai raštai 1, par. A. Rosinas, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla, 1996.

Smetona, A. 2005. Pagrindinių darybos būdų skyrimo klausimu. Acta Linguistica Lithuanica 52, 83–89.

Urbutis, V., 1978. Žodžių darybos teorija. Vilnius: Mokslas.

Vaskelienė, J. 2006: Dėl esamojo ir būtojo kartinio laiko dalyvių bei padalyvių darybos ir morfeminio skaidymo. Acta Linguistica Lithuanica 54, 83–93.

Axel Holvoet

Lietuvių kalbos institutas

P. Vileišio g. 5, 10308 Vilnius, Lietuva

Dėl sintaksinio dviprasmiškumo ir teminės-reminės struktūros

Su Rolando Mikulsko „Pastabomis dėl sintaksinio dviprasmiškumo sąvokos“ (šis ALL numeris, pp. 1–53) papolemizuoti paskatino ne tik straipsnio pavadinime minėtas klausimas, bet ir „kiti susiję dalykai“, ypač šių eilučių autoriaus 2003 m. (remiantis Bogusławskio 1977 m. koncepcija) suformuluotos aktualiosios skaid os koncepcijos kritika. Diskusija čia paliečia fundamentalius kalbos gramatinės sandaros klausimus, ir Mikulsko pastabos iškelia fundamentalias problemas.

Visų pirma dėl sintaksinio dviprasmiškumo: Rolando Mikulsko nuomone, mūsų aptariama konstrukcija Onutės žalios akys negalinti būti įvertinta kaip sintaksiškai dviprasmiška, nes ji turinti ryškią, tik šiai konstrukcijai būdingą reikšmę; sintaksinis dviprasmiškumas implikuojąs ir semantinį dviprasmiškumą, kurio čia kaip tik nepastebime.

Kognityvinėje lingvistikoje, iš kurios pozicijų Mikulskas kritikuoja mūsų analizę (panašiai kaip ir konstrukcijų gramatikoje, kurią galima laikyti kognityvinės

116