Acta Linguistica Lithuanica

LVI (2007), 65 – 71

Rörelsemålet i de indoeuropeiska språken: dativ och ackusativ^*

WILLIAM R. SCHMALSTIEG

State College, Pa.

Författarens tes är att de belagda indoeuropeiska ackusativ- och dativformerna i singularis av o-stammar går tillbaka på ursprungliga sandhivarianter av en och samma kasusändelse. Dessa fonetiska varianter omtolkades senare som olika kasusformer.

Det indoeuropeiska ackusativkasuset av *o-stammarna är resultatet av att vissa av de ursprungliga semantiska dativanvändningarna omtolkades som syntaktiska ackusativanvändningar (i det följande N = m eller n). Etymologiska automatiska fonologiska varianter omtolkades, så att varje variant fick en separat syntaktisk betydelse. Ackusativkasuset representeras till största delen av *-oN (< *-oN i prevokalisk sandhiposition med bibehållet slutnasal) medan dativkasuset till största delen (men inte uteslutande) representeras av *-ō (< *-oN i etymologisk prekonsonantisk sandhiposition, med nasalbortfall och förlängning av föregående vokal), jfr lat. ack. sg. serv-um (< *-oN < **-oN + V... ‘slav’ mot dat. sg. servo (< *-ō < **-oN + C...), se Schmalstieg (2000, 2004).¹

En partiell fonologisk och syntaktisk parallell återfinns i engelskan

^*Jag vill härmed tacka professor Vytautas Ambrazas för att ha läst en tidigare version av denna artikel och hjälpt till med de litauiska exemplen. Detta innebär naturligtvis inte att han ställer sig bakom den teori som föreslås här eller att han ansvarar för eventuella misstag.

¹ Jag godtar den indohittitiska hypotesen och antar att denna särskilda fonologiska utveckling kanske inte ägde rum i indohittitiska. När det gäller nasalerna tycks den hittitiska utvecklingen ändå vara mycket lik den som jag har föreslagit för indoeuropeiskan.

65

WILLIAM R. SCHMALSTIEG

possessiva my och mine, som nu har olika funktioner, trots att fördelningen ursprungligen var helt automatisk: my härrörde från sandhivarianten före konsonant och mine från sandhivarianten före vokal (Strang 1970: 198). Den ursprungliga fördelningen av morfemvarianter beroende på sandhifenomen kan fortfarande iakttas i användningen av den engelska obestämda artikeln, dvs. a före konsonanter, an före vokaler.

Den slaviska dativsingularändelsen -o-stam -u härstammar från *-ǫ (< *-uN < *-oN, som, trots att det ur indoeuropeisk synvinkel endast förekom i sandhiposition före vokal, åter blev möjligt i slavisk sandhiposition före konsonant), genom att nasaliteten gick förlorad i paradigm med rotbetoning. Detta avnasaliserade -u spreds sedan till alla -o-stamsparadigm, oberoende av betoning. (Detta skulle ha en partiell motsvarighet i den situation som Zinkevičius 1966: 75–78 beskriver för vissa västlitauiska dialekter (Klaipėda etc.), där bibehållandet eller bortfallet av ett slutligt nasalljud tycks bero på om den sista stavelsen var betonad eller inte.) Den ursprungliga gamla dativändelsen (*-oN-) bevaras i de etymologiska adjektiviska och pronominella bestämda formerna, där den skyddas av den efterföljande vokalen, t.ex. slav. dat. sg. masc.-neut. t-om-u ’till den/det’ (jfr den litauiska motsvarigheten dat. sg. masc. t-am-ui ’detsamma’).² Den slaviska bestämda ackusativformen sg. masc. t-b-jь ’den där’ är resultatet av en sekundär ombildning.

Den slaviska ackusativsingularändelsen -o-stam -ъ härstammar också från *-uN (< *-oN) i en specifik slavisk sandhiposition före vokal. Således: *-uN (i position före vokal) > -ъ jämfört med *-uN (i position före konsonant) > *-ǫ. Belägg för detta

² According to Thumb-Hauschild (1959: 138) the Old Indic dat. sg. masc.-neut. tasmai, Umbrian esmei ‘huic’, pusme ‘cui’, Goth. þamma, Old Prussian stesmu, kas-mu have an extension in sm(a)-, whereas Lith. t-am-ui, Latv. tam, Old High German demu, Slavic t-om-u show the expected adjectival *-o stem declension with no trace of an original -s-. See also Haudry (1982: 30). Another possibility is also imaginable. Haudry (1982: 41) has written: “On nomme hypostase le fait de traiter une forme fléchie ou adverbialisée come une base de flexion ou de dérivation”. An example of this would be the use of the indefinite nominative of the adjective to which another case is added. Zinkevičius (1966: 283) gives some examples of the indefinite adjectival nominative case to which other case endings are added, e.g., šį pirm-às-į jósim in karùže... ‘Let us ride this first one into war...’. Note the addition of the definite acc. sg. ending -į to the nom. sg. form pirm-às- (with stress as in def. nom. sg. pirm-às-is). One might assume for Old Indic dat. sg. kásmai ‘to whom’ may derive from nom. sg. kāḥ, just as Old Prussian kasmu might derive from the nom. sg. kas. Other forms such as dat. sg. Old Indic tásmai, Old Prussian stesmu might also be analogical.

66

The goal of motion in the languages

Den etymologiskt automatiska karaktären hos fördelningen av *-ъ och -ǫ framgår av reflexerna av prepositionen och prefixet *sъn-, som utvecklades till antingen sъ- eller sǫ beroende på omgivningen. I position före vokal överfördes det slutliga -n till början av det följande ordet; således analyseras sъn-imb ’med honom’ numera som s nim ’detsamma’ i modern ryska, medan en nasalvokal uppstod i position före konsonant, alltså sǫ-prǫg-ъ ’make/maka’. Den etymologiska formen före vokal spreds slutligen till alla positioner i prepositionen sъ:s funktion, alltså t.ex. sъ gradomъ ’med staden’. Den etymologiska formen före konsonant bevaras i moderna ryska sammansättningar i etymologisk position före konsonant, t.ex. i sammansättningen suprug ’make/maka’ (< *sǫ-prǫg-ъ) och andra ord med prefixet su-, t.ex. su-stav ’fog, artikulation’, su-merki ’skymning, kvällning’ etc.

Efter uppdelningen i två kasus inom *o-stamsklassen tilldelade andra substantiviska stamklasser (t.ex. konsonantstammarna) den gamla dativen på *-N den nya ackusativfunktionen, medan en form av den gamla lokativen på *-(e)i övertog dativfunktionen; jfr lat. ack. sg. homin-em < *-m ’människa’, dat. sg. homin-i < *-ei, gr. ack. sg. ποιμένα < *-m ’herde’, dat. sg. ποιμένι < *-i. Denna etymologiska lokativmarkör *-i fogades också självständigt till etymologiskt *-ō och gav standardlitauiska -ui och i grekiskan -ω.

Som en kvarleva från en äldre epok, innan dativ och ackusativ i *-o-stammarna skildes åt, kan rörelsens mål uttryckas med endera kasusformen i de äldsta belagda indoeuropeiska språken; jfr lat. domum (ack. sg.) ire ’gå hem’ (i senlatin ersatt av in (ad) domum, där prepositionen, som tillkom senare, förstärker den ursprungliga betydelsen), tollitur in caelum (ack. sg.) clāmor ’ett rop höjs mot himlen’ (Virgil, Aeneid 11, 745), men även it clāmor caelō (dat. sg.) ’ropet går mot himlen’ (Virgil, Aeneid 5, 451). Ytterligare latinska exempel är quō ’vart’, aliō ’till en annan plats’, intrō ’inåt’, ultrō ’till den bortre sidan’, retrō ’bakåt’ etc.; alla är etymologiska dativ singularformer av *-o-stammar. (Det etymologiska latinska quō ger, när det kombineras med den gamla lokativmarkören *-i, dat. sg. cui ’åt vem, för vad’.)

Grekiska exempel omfattar οἶκον (δόμον) (ack. sg.) ἰέναι ’gå hem’ (Hofmann & Szantyr 1972: 49), men också Ἀλφεῷ (dat. sg.) μέσσῳ καταβαὶς ἐκάλεσσε Ποσειδᾶν’ εὐρυβίαν ’när han steg ned i Alpheos mitt kallade han på Poseidon, den vitt härskande’ (Pindaros, Olympian Ode 6, 61–62). Delbrück (1893: 177) ger de fornindiska exemplen grāmam (ack. sg.) gacchati jämfört med grāmāya (dat. sg.) gacchati ’han går till byn’. Danylenko (2003:

67

WILLIAM R. SCHMALSTIEG

295) ger följande exempel från fornöstslaviska: pride Volodimerъ Haličьskoi (ack.) i pride Куеву (dat.) ’Volodimer kom till Galizien och anlände till Kiev’. I senare slaviska språk förstärktes riktningsackusativen med en preposition (som i latinet), t.ex. vъ domъ ’in i huset’. En kvarleva av den gamla dativen finns bevarad i det moderna ryska adverbet domoj ’hem’ < domovi ’till huset’.

I sin diskussion av detta ämne noterar Gamkrelidze och Ivanov som en typologisk parallell att direkt objekt, indirekt objekt och rörelsens mål alla kan uttryckas med samma kasus (-s) i georgiskan (1984: 285–286): k’aci azlevs c’ign-s bavšv-s ’mannen ger boken (c’ign-s) till barnet (bavšv-s)’ och midis kalak-s ’går till staden’.

According to Friedrich (1960: 120) the Hittite accusative is very rare and perhaps archaic in its usage as the object of motion. He gives as examples nu-šmaš ḪUR.SAG-an (acc. sg.) parḫanzi ‘und sie werden euch ins Gebirge jagen, and they will chase you into the mountains’; GÚ-zu ^GIŠAPIN-an (acc. sg.) šēr tizzi ‘sein Nacken kommt auf einen Pflug, one places his neck on a plow’ (Hoffner 1997: 133). The older language has a directive in -a for the object of motion as opposed to an -i to denote location at rest, thus arun-a ‘to the ocean’, nepiš-a ‘to heaven’ as opposed to arun-i ‘in the ocean’, nepiš-i ‘in heaven’. Ordinarily the directive is the case of the object of motion and the dative denotes location (Friedrich 1960: 121).

Enligt min mening har denna hettitiska direktivform på -a (inte dat.-lok. på -i) och ackusativen på -an gemensamt ursprung. Man skulle kanske förvänta sig hettitiska *-un < indoeuropeiskt *-on, men det är möjligt att det gamla *-un ersattes av -an genom analogi med nom. sg. -a (Kronasser 1956: 99). Växlingen mellan slutligt -a och -an förekommer i de hettitiska partiklarna anda/andan ’i, inom, in i’, appa ’sedan, åter’ /appan ’bakom, efter’, katta/kattan ’sedan’ (Kronasser 1956: 157–160). Tischler (1983: 539) skriver att man vanligen antar att katta är en gammal direktivform, kattan en gammal riktningsackusativ och katti en gammal lokativ. Tischler nämner också förslaget att katta kan härledas från kattan genom bortfall av slutligt -n till följd av sandhifenomen. Se även Sturtevant (1927: 250).

According to Friedrich (1960: 35) final -n is ordinarily assimilated to the initial consonant of a following enclitic (with or without the doubling of this initial consonant, cf. *ištamanan-šan ‘his ear’ (acc. sg.) > ištamanaššan; mān ‘if’ + the particle -qa of quoted speech > māqa. Friedrich notes also

68

The goal of motion in the languages

(1960: 34) att n i ett ords inre ofta utelämnas, t.ex. karpa-zi vid sidan av karpanzi ’de höjer’. I detta avseende skriver Sturtevant (1951: 25): ”Det är sannolikt att n före vissa konsonanter hade fallit bort i någon dialekt av vardaglig hettitiska.” Man kan då föreställa sig att ordslutligt -n ursprungligen behölls före ord som började med en vokal, medan ordslutligt -n föll bort före ord som började med vissa konsonanter. Denna ursprungliga sandhiväxling grammatikaliserades, så att -an kom att fungera som ackusativ singularis, medan -a blev direktivkasus. Det går inte att avgöra om det hettitiska direktivet hade ett långt eller kort slutligt -a (se Laroche 1970: 46 och 48, fn. 36). I princip skulle det kunna vara långt och därmed exakt motsvara indoeuropeiskt *-ō.

I sin studie av kasus och prepositionsbruk i Lukasevangeliet i Bretkūnas bibelöversättning skriver Gelumbeckaite (2002: 150) att det latinska bruket av ackusativ för att beteckna rörelse in i något bidrog till att bevara en liknande litauisk konstruktion (Luke 7, 36), įėjęs [> įėjęs] namus (ack. pl.) Pharįfeja [rättat till > Pharįfeuſcho] ’efter att ha gått in i fariséens hus’ = Lat. ingressus domum (ack. sg.) pharisaei.

Men notera dock lit. Einu einu ir prieinu mišką (ack. sg.) ’jag går och går och kommer fram till skogen’, (LKŽ_II 1100); privažiavome dvarelį (ack. sg.) ’vi kom fram till den lilla herrgården’ (LKŽ_XVIII 449); Aš pats keliausiu tolimą šalelę ’jag själv ska resa till ett avlägset land’ (JD 2704); Lėkčiau žalią giružėlę ’jag skulle flyga till en grön skog’ (JD_II 341); Ryto josiu jomarkėlį ’i morgon rider jag till marknaden’ (LKŽ_IV 358, JD 521); Balnok, tėveli, bėrą žirgelį, josiu svečią šalelę ’Sadla, käre far, den bruna hästen, jag rider till ett främmande land’ (LKŽ_IV 358, JV 985). Den litauiska prepositionen į ’till, i’ förstärker den enkla ackusativens funktion som objekt för rörelse, liksom ad, in gör i latin, se ovan.³ Bruket av ackusativ för att beteckna rörelsens mål är ett forntida indoeuropeiskt syntaktiskt drag.

Gelumbeckaite (2002: 243) writes further that the Latin use of appropinquare ‘to approach’ + the dative stimulated a similar usage of Lith. artintis with the dative (Luke 24, 28), prijartinai mięſteliui (dat. sg.) [corrected to > mief̦teliap kurap eija] ‘they approached the village, where they were going’ = Lat. appropinquaverunt castello, quo ibant.

³ Min kollega V. Ambrazas föreslår att riktningsackusativens betydelse gav upphov till illativ med sitt förstärkande element -na.

69

William R. Schmalstieg

Såvitt jag vet har dativen som rörelseobjekt inte bevarats i någon modern litauisk dialekt, men dativen i denna funktion har ett forntida indoeuropeiskt ursprung, så det kan inte bevisas att den varit omöjlig i ett tidigare skede av litauiskan.

FÖRKORTNINGAR

JD = Lietuviškos dainos užrašytos par Antāną Juškevičę. 3 volymer. Kazan’, 1880–1882. Siffrorna anger sångens nummer.

JV = Lietuviškos svotbinės dainos užrašytos par Antāną Juškevičę ir išspāudintos par Joną Juškevičę. Sankt Petersburg... 1883. Siffrorna anger sångens nummer.

LKŽ = Lietuvių kalbos žodynas. 1–20 Utg. av J. Balčikonis, J. Kruopas, K. Ulvydas, V. Vitkauskas. Vilnius, 1941–2002.

VD = A. Vireliūnas, Kupiškėnos dainos (se tidskriften Tauta ir Žodis, III och IV). Siffrorna anger sångens nummer.

REFERENCES

Danylenko, A. I. 2003: Predykaty, vidminky i diatezy v ukrajins’kij movi. Istoričnyj i typolohičnyj aspekty. Xarkiv: Oko.

Delbrück, B. 1893. Vergleichende Syntax der indogermanischen Sprachen I. Strassburg: Karl J. Trübner.

Friedrich, J. 1960: Hethitisches Elementarbuch. Heidelberg: Carl Winter.

Gamkrelidze, T. & V. Ivanov. 1984. Indoevropejskij jazyk i indoevropejcy. Tbilisi: Izdatel’stvo tbilisskogo universiteta.

Gelumbeckaite, J. 2002. Linksnių ir prielinksnių konstrukcijų sintaksė Jono Bretkūno Biblijos Evangelijoje pagal Luką. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.

Haudry, J. 1982. Préhistoire de la flexion nominale indo-européenne. Lyon: Institut d’études indo-européennes de l’Université Jean Moulin.

70

The goal of motion in the languages

Hofmann, J. B., A. Szantyr et al. 1972: Lateinische Syntax und Stilistik. Munich: C. H. Beck

Hofner, H. 1997: The laws of the Hittites. Leiden–New York–Cologne: Brill.

Kronasser, H. 1956: Vergleichende Laut- und Formenlehre des Hethitischen. Heidelberg: Carl Winter.

Laroche, E. 1970: Etudes de linguistique anatolienne III: 9. Le directif. Revue hittite et asianique 28, 22–49.

Schmalstieg, W. R. 1997: The origin of the neuter nominative-accusative singular in ^*-om. Journal of Indo-European Studies 24, 3/4, 401–408.

Schmalstieg, W. R. 2000: Dative or Accusative. A Latvian parallel to Proto-Indo-European. In: J.-D. Range, Hrsg., Aspekte baltistischer Forschung (Schriften des Instituts für Baltistik, Ernst-Moritz-Arndt-Universität Greifswald, Bd. 1), Essen: Die Blaue Eule, 291–300.

Schmalstieg, W. R. 2004. The common origin of the ^*-o stem dative, accusative and instrumental cases. Baltistica 39, 5–11.

Strang, B. 1970: A history of English. London: Methuen and Co.

Sturtevant, E. H. 1927: Hittite katta(n) and related words. American Journal of Philology 48, 247–257.

Sturtevant, E. H. 1951: A comparative grammar of the Hittite language. New Haven and London: Yale University Press.

Tischler, J. 1983: Hethitisches etymologisches Glossar. Part I. A–K. Innsbruck: Institut für Sprachwissenschaft der Universität. (Innsbrucker Beiträge zur Sprachwissenschaft, vol. 20, part 1.)

Thumb, A. & R. Hauschild 1959: Handbuch des Sanskrit. Bd. II. Formenlehre. Heidelberg: Carl Winter.

Zinkevičius, Z. 1966: Lietuvių dialektologija. Vilnius: Mintis.

William R. Schmalstieg

814 Cornwall Road

State College, Pa. 16803, USA

71