Acta Linguistica Lithuanica

LVIII (2008), 17 – 51

Offer och altare. Ordens ursprung och semantiska motivation

Dainius Rაზauskas

Lietuvių literatūros ir tautosakos institutas

Artikeln behandlar de litauiska termerna för offer och altare, auka och aukuras. Efter att ha presenterat problemet och gått igenom forskningen argumenterar författaren för ett samband mellan auka och aukuoti ’lyfta upp, svinga’, med stöd av historiska uppgifter om forntida litauisk religion och typologiska belägg (seden att lyfta upp offergåvor). Det andra ordet, aukuras ’altare’, som också historiska källor visar vara genuint, skulle (med hänsyn till dess parallellform aukaras) kunna förklaras som innehållande samma rot auk-, med -ura- och -ara- som parallella suffix för bildning av nomina instrumenti.

1. OFFER

Troligen var den framstående lettiske språkforskaren Jānis Endzelīns den förste som 1909 försökte etymologisera det litauiska ordet auka. Han förklarade att det hade uppstått ur verbet aukauti ’offra’, vilket han antog vara bildat av prefixet au- ’ned-’ (= ryska у-) och verbet kauti ’slå’, det vill säga att aukauti ursprungligen skulle ha betytt ’slå ihjäl’ (som ryska у-бить) (Endzelīns 1974: 70–71).

Kazimieras Būga motsatte sig kategoriskt Endzelīns; med anledning av detta lade han 1912 fram sin förklaring, som blev klassisk: ”Orden aukauti ’жертвовать’, auka ’жертва’ och aukuras ’алтарь’ blev en del av det litauiska språket tack vare författaren S. Daukantas. Jag ska anföra några citat från Daukantas: Han kallade honom Aukopirmas, av orden auka och pirmas, som den som först av alla måste aukauti eller dyrka; …de bad på höga berg, som de kallade aukobergen, från ordet aukauti, kallade de dem…; De hade också heliga aukurus, eller altaren, på bergen, som de kallade aukobergen, eller alkobergen, och befästa höjder och stora stenar, på

17

Dainius Razauskas

vilka de bad och aukavo till gudarna, eller undfägnade dem, som man i dag säger på grund av belarusiskt inflytande, förrättade apieras åt dem…; Vid ingången fanns en aukūras, på vilken man offrade djur aukavę, och en evig eld, som hölls vid liv med ekträ, brann där dag och natt” (Būga 1958: 355–356)¹ och så vidare. Vi ska anföra ytterligare ett talande exempel som Būga utelämnade: Här framför det kapellet stod en aukūras, eller ett altare, där de eldade på offergåvor auką kūrino eller brände djur som helgats åt Perūnas (Daukantas 1976 1: 514). Būga fortsätter: ”J. Endzelīns anser att verbet aukauti […] består av prefixet au- =motsvarande slaviska y- och det ursprungliga verbet kāuti ’бить’. Det är svårt att godta en sådan förklaring av ordet. Jag tycker att det är mer sannolikt att alla tre orden – aukauti, auka och aukuras – är Daukantas påfund. Högar formade som gravhögar, med eller utan lundar, kallar litauerna ālko kalnas eller ālkos kalnas. […] I vissa dialekter, till exempel kring Skuodas, uttalas ālka eller ālkas kalns (dial.) som aūka eller aūkas kalns, med sporadisk övergång av l till u; jfr östlitauiska aukūnė i stället för alkūnė ’локоть’. Även i Daukantas dialekt uttalades ālka kalns som aūka kalns. […] Om ālko(s) eller aūko(s) kalnus berättar folk att litauernas förfäder i hednisk tid frambar offer till gudarna på dessa höjder. Påverkad av berättelserna om offer som frambars på kullar kallade aūka kalns drog Daukantas slutsatsen att benämningen aūka kalns var helt liktydig med apieras kalns; därav drog han slutsatsen att auka är apiera ’жертва’. Ur ordet auka, som han på detta sätt hade rekonstruerat och som i Daukantas föreställningsvärld fått betydelsen ’жертва’, bildades efter hand avledningarna aukauti ’жертвовать’ och aukūras ’жертвенник’ (efter mönster av ugniā-kuro). Ordet auka är känt i levande talspråk endast i uttrycket aukos kalns (i det nordvästra hörnet av Telšiai län), som ursprungligen betydde ’en kulle med en helig lund på toppen’; jfr ālko ’lund’” (Būga 1958: 356–357).

En annan framstående litauisk språkforskare, Pranas Skardžius, anslöt sig 1943 till denna uppfattning. Med hans ord: ”Det nutida auka ’apiera’ kan ha uppstått helt av en slump. Vi finner det inte alls före Daukantas; inte heller hittar vi det i hans tidigaste skrifter. Av hans senare skrifter framgår att han senare helt medvetet började undvika både apieros och altoriaus och apieravoti, enbart av nationella skäl. Därför skriver han till exempel i Būdė: De hade också heliga aukurus, eller altorius, på bergen som de kallade aukobergen, eller ālkobergen, och befästa höjder och stora stenar, på vilka de bad och aukavo till gudarna, eller undfägnade dem; med ett uttryck som i dag används till följd av belarusiskt inflytande, apieras jiems darė.

¹ Daukantas citat återges enligt den moderna utgåvan: Daukantas (1976 1: respektive 490, 511, 522 och 513). Alla markeringar av betoning här och i fortsättningen är mina, om inget annat anges.

18

Auka ir aukuras. Žodžių kilmė bei semantinė motyvacija

Eftersom alka(s), som andra källor visar, vid sidan av sin sannolikt äldre betydelse ’lövskog, liten skog, lund, helig lund, Hain’ redan tidigare kan ha varit förknippat med gudsdyrkan (t.ex.: šit ie… garbina ugnį, žemyną, gyvates, žalčius, perkūną, medžius, alkus, medeines, kaukus ir kitus biesus Daukša) och offerbruk (t.ex.: alkos kalnas ’berg där offer frambars’ Juška, alkas [= aukas, apieras] vežė į Rokytus gyvulių patronui šv. Rokui Alsėdžiai; jfr även lett. elka kalns ’gudaberg, heligt berg för hedningarnas gudstjänster’, got. alhs ’helgedom’ m.m.), kan det alltså på något sätt (kanske med förebilder i sådana ordflockar som áudra || áldra m.fl.) ha ombildats till auką och börjat användas i betydelsen apieros. Senare tog Valančius, aušrininkai m.fl. upp det från Daukantas, och på så sätt etablerades det i dagens standardspråk” (Skardžius 1943: 586–587, se även 592, 596; kursiveringarna är Skardžius)².

Pagaliau tokį aiškinimą „Lietuvių kalbos etimologijos žodyne“, kurio pirmas tomas išėjo 1962 m., įteisino³ Ernestas Fraenkelis: „aukà ‘Opfer’, aukáuti ‘freiwillige Beiträge ensammlen [savanoriškai ką atiduoti]’, aukóti ‘opfern’. Į literatūrinę kalbą įvesta Daukanto vietoj apierà, apieravóti, atitinkamai afiera, afieravoti, iš le. ofiera, ofierować“, savo ruožtu, „iš aukà pasidarytas ir aũkuras = altórius pagal ugnìakuras“. Tačiau Fraenkelis priduria dar kai ką – jis spėja šiems žodžiams kalboje prigyti padėjus kitus kone taip pat skambančius ir kalboje seniai žinomus žodžius, būtent: „Prie to palaikomai prisidėjo tokie jau esantys žodžiai kaip aukúoti ‘hebopfern [atnašauti pakeliant]’, aukãvimo apierà ‘Hebopfer [atnašavimas pakeliant]’, auk(u)oti ‘ein Kind auf- und niederheben [kilnoti kūdikį aukštyn žemyn]’ (Bretkūnas) = la. aũklēt ‘ein Kind warten, es auf Händen tragen und schaukeln [prižiūrėti, nešioti ir supti ant rankų vaiką]’, aũkla ‘Kinderwärterin [vaikų prižiūrėtoja]’, lie. áuklė ‘t. p.’,

² Citatet ur Daukantas återges enligt en modern utgåva: Daukantas (1976 1: 522). Orden auka, aukauti använde Daukantas flitigt även i andra verk. Här följer några mer belysande exempel ur ”Berättelse om det litauiska folkets forntida gärningar”: Pas tą ąžuolą, visados žaliuojantį, buvo žinyčia, kurioje aukas, arba apieras, tiems dievaičiams aukavo ir amžina ugnis, ąžuolo malka kurstoma, degė; Tretieji žymiai vadinos kirvaičiai, kurie mušė gyvulius aukai, arba apierai…; Brutenis leido jam aukas, arba apieras, duoti dievams…; …senų dienų žuvėdai kiekvieną pavasarį savo dievus aukavo… och så vidare (Daukantas 1976 2: 33, 34, 41, 49, se även 29, 38, 40–43, 47, 50 m.fl.). För belägg på aukos och aukavimo i andra verk av Daukantas, se Klimavičius (2003: 178–179) (ett varmt tack till dr. Vykintas Vaitkevičius för hänvisningen till denna artikel av Klimavičius och till den av A. Girdenis, som nämns längre fram!).

³ Se redan Buck (1949: 1468) m.fl.

19

DAINIUS RAZAUSKAS

ūkauti ’auf Armen tragen, warten, pflegen, zärtlich behandeln [bära på armarna, ha omsorg om, sköta om, behandla ömt]’, ukūotis ’sich schaukeln, schwanken, watscheln [gunga, vagga, vackla]’, lett. u(i)cināt, ucīt ’(Kinder) auf den Händen und Füßen dämmen [lugna (ett barn) genom att vagga det på armarna eller benen]’, ucītis ’Wiege [vagga]’. Dessa ord är besläktade med got. auhūma ’högre, ovanför’, kymriska uchel ’hög’, den preussiska förstärkande partikeln som uttrycker superlativ, ucka-” (Fraenkel 1962–1965: 24–25)⁴. Enligt Fraenkels uppfattning har alltså orden auka, aukoti å ena sidan förts in i skriftspråket av Daukantas, men å andra sidan fått fäste där tack vare de nämnda äldre orden som redan var kända. Vissa av dem väcker dock genast frågan om auka över huvud taget är en nybildning, men låt oss inte föregripa saken.

År 1967 publicerade I. Ermantytė en artikel om ordet aukà. Även hon tycks hålla med om Būgas och Skardžius förklaring, men med hänsyn till Fraenkels uppfattning betydligt försiktigare: hon tillskriver inte längre Daukantas ordets ursprung, utan endast dess spridning i språket: ”Ordet aukà och dess avledningar aukáuti och aūkur as spreds i vårt språk genom S. Daukantas ”De gamla litauiska höglandslitauernas och samogiternas seder” (1845). Tidigare använde man i stället lånorden afierà och apierà (från pol. ofiara), afieravóti och apieravóti (från pol. ofiarować) samt altõrius (från pol. ołtarz eller vitryska алтарь). Ursprunget till ordet aukà är ett ämne som gett upphov till många överväganden och diskussioner. K. Būga, Pr. Skardžius och E. Fraenkel har återkommit till det flera gånger i sina arbeten. Somliga förband ordet närmare med álkas, alkà, andra med ord som innehåller roten auk-” (Ermanytė 1967: 38). Därefter påminner I. Ermanytė också om språkforskarnas tvivel kring växlingen mellan ljuden (hårt) l och u, vilken var det enda som gjorde det möjligt för Būga och Skardžius att lägga fram de nämnda hypoteserna. Det är intressant att det framför allt var Būga och Skardžius själva som ifrågasatte om en sådan ljudväxling förekom i de berörda dialekterna. Enligt Ermanytė ”ledde denna ljudväxling, vars resultat var S. Daukantas auka, till allvarliga diskussioner bland några av våra välkända språkforskare. I ett brev till J. Endzelīns den 17 april 1910 skrev K. Būga att ’áldra… inte kan förklaras ur áudra i Kvedarnas och Rietavas dialekter […], eftersom växlingen från u till t och från t till u är helt okänd i dessa dialekter’. K. Būga hade samma uppfattning i sitt arbete ”Om litauiska personnamn”. Med stöd av dessa undersökningar av K. Būga hävdade även Pr. Skardžius att det i Samogitien knappast går att finna några verkliga och tillförlitliga exempel på sporadisk växling mellan ljuden u och l, eftersom samogit-

⁴Förutom de ord Fraenkel nämner kan man också ange uknoti, ukóti, ūk(u)oti, ūkuoti ’vagga (vanligen ett barn i famnen), gunga, vagga, auk(u)oti’, interjektionen ūko för att beteckna att man vaggar ett barn i famnen, och liknande; se LKŽ_XVII 412, 442.

20

Auka ir aukuras. Žodžių kilmė bei semantinė motyvacija

Den samogitiska velaren l är inte lika hård som den östlitauiska. Ändå kom K. Būga i första häftet av sin ordbok fram till slutsatsen att âldra knappast kan skiljas från áudra och att konsonanten l måste ha lånats från ett annat ord med närliggande betydelse, till exempel âldu, aldėti ’skrika’, lett. âldaris ’oväsenmakare, dåre osv.’ (Ermanytė 1967: 39–40; se Būga 1958: 208; Būga 1961: 818).

Således uppstår ljudet l här inte direkt ur u, utan tycks ha övertagits från ord med liknande betydelse och ljudbild, varigenom i själva verket själva roten i dessa ord övertas, liksom ordet offer, som fått ljudet u från de nämnda gamla orden med roten lyft-, i själva verket också övertar själva roten lyft- och alltså faktiskt är ett ord med denna lyft- rot.

Dėl to verta atidžiau įsiklausyti į Ermanytės užsimintas Skardžiaus abejonės dėl garsų l bei u kaitos ir iš to plaukiančias tiesiogines išvadas apie žodžio aukà kilmę. Atsiliepdamas į Būgos aiškinimą Skardžius rašo: „Kiek kitaip tenka aiškinti Daukanto Būde pradėtą vartoti auką ir aukurą. […] Čia taip nedviprasmiškai auka yra sugretinta su alka(s), kad daug kam lengvai gali kilti mintis, jog auka gali būti kilusi iš alka(s), ypač dėl to, kad veliarinis l kai kuriose mūsų šnektose išvirsta į u […]. Ir tą nuomonę kaip tik K. Būga yra jau išreiškęs. Tam vėliau yra pritaręs E. Fraenkelis. Bet čia tuojau atsiranda viena fonetinė kliūtis: žemaičių veliarinis l nėra toks kietas, kaip ryt. aukštaičių, todėl žemaičių šnektose al virtimo į au visai patikimų pavyzdžių nesutinkame […]. Dvibalsių al ir au santykis žem. âldroje ir áudroje gali būti išaiškintas ir nefonetiškai. Taip pat mãukna ‘eglės luobas’ = la. maũkna ‘t. p.’ pirmiausia yra jungtina su maũkti, la. màukt, ne su vabalninkėnų málkna, kuri neatskirtina nuo málka […]. Man dar ir dabar rodos, kad Daukantas, susidarydamas auką, prieš akis galėjo turėti ne tik alką, bet ir kokių nors kitų artimai skambančių žodžių, pvz., aukuoti ‘heben [(pa)(iš)kelti]’ ir kt.“ (Skardžius 1998: 408–409; cituojant praleistos kai kurios nuorodos)⁵. Tiesiai tariant, auka gali būti kaip tik šaknies auk- žodis, Daukanto pasidarytas (arba tik pavartotas, žr. toliau) alko(s) įtakoje, o ne atvirkščiai.

Därefter tar även I. Ermanytė upp orden med roten auk- och behandlar dem mer ingående: ”Ord med roten auk- var kända och använda i våra skrifter långt före S. Daukantos Būdas. Ordet aukuoti förekommer i M. Daukšas Postilė, K. Donelaitis Metai, K. G. Milkus Žodynas, medan aukavimas är belagt—

⁵ Intressant nog publicerades denna artikel av Skardžius första gången 1937 (Archivum Philologicum 4, s. 192–199), alltså sex år före hans ovan citerade förklaring, där han instämde med Būga. Detta visar att han uppenbarligen inte hade någon fast uppfattning.

21

Dainius Razauskas

—i P. Ruigys Žodynas. Aukuoti betydde i dessa författares skrifter ’bära, vagga, gunga, lyfta barnet upp och ned’. J. Bretkūnas använder också ordet i sin bibelöversättning, till exempel: Och lägg detta på Arons och hans söners händer, och lyft (i överskriften: aukūk) det åt Herren (2 Mos. 29:24). Och ta vädursbröstet från Arons invigningsoffer och lyft (i överskriften: aukūk) det inför Herren (2 Mos. 29:26). Här betyder aukūoti ’lyfta (upp), höja’. För övrigt använder Donelaitis verbet aukuoti inte bara i den allmänna betydelsen ’bära, vagga, gunga, lyfta barnet upp och ned’, utan också tillsammans med garbinti ’dyrka’ eller rentav som synonym till detta; jämför Pavasario linksmybės 305–307, där flickorna, som gjort dockor av trasor, aukuodamos ant alkūnių garbino bostrą [barnungen] (Donelaitis 1994: 23). Ändå hindrar Fraenkels auktoritet I. Ermanytė från att dra några ytterligare slutsatser; i stället upprepar hon bara Fraenkel och begränsar och förenklar till och med hans egen uppfattning något av ”försiktighet”: ”Enligt E. Fraenkel bidrog alla dessa ord till att ordet aukà uppstod ur orden ãl̄kas, alkà, som hade missförståtts” (Ermanytė 1967: 40). Slutligen skulle också ”ordet aūcuras ha skapats av S. Daukantas”, och till stöd för detta citeras Būga ännu en gång (Ermanytė 1967: 42).

Ermanytė stödde sig på detta, men utan att undvika hänvisningar med ännu längre räckvidd gjorde Aleksandras Vanagas i sin år 1981 utgivna Etymologisk ordbok över litauiska hydronymer, när han förklarade sådana litauiska hydronymer som Auk-ūpė, Aūk-upis med flera, följande anmärkning: ”Roten auk- har försökts förbindas med lit. aukà (B. Savukynas)⁶. I så fall skulle det röra sig om jämförelsevis nya hydronymer, vars ursprungliga betydelse hade samband med trosföreställningar och vidskepelse. Man antar att ordet aukà skapades av S. Daukantas (E. Fraenkel). Den verbala roten auk- är känd från betydligt tidigare källor – M. Daukšas ”Postilė”, K. Donelaitis ”Metai”, K. G. Milkus ”Žodynas” med flera (I. Ermanytė). Det är verbet aukuoti ’bära, vagga, gunga, lyfta ett spädbarn upp och ned’ (ibid.). I J. Bretkūnas skrifter betyder ordet redan ’höja (uppåt), lyfta’, det vill säga att det nästan är synonymt med ordet aukóti, jfr: lyft detta åt herren (ovan står aukūk) (ibid.). Alltså kan ortnamn med auk- knytas till detta eller ett liknande verb. Då skulle de härröra från en betydligt äldre tid än S. Daukantas skrifter med aukà”; vidare ”verkar det som om de lettiska Aūce (å), Auciņš (å), Autzil (sjö) och liknande etymologiskt till och med kan vara närmare de litauiska hydronymerna med auk-”, och att alla dessa ”litauiska och lettiska ortnamn bör jämföras med lit. aukūoti ’gunga, vagga, söva’.

⁶ Savukynas (1960: 298); pats žodis aukà čia išvis niekaip neaiškinamas

22

Auka ir aukuras Žodžių kilmė bei semantinė motyvacija

(LKŽ I, 63), lett. aukāt ’springa’ ([Mühlenbach och Endzelin] Latviešu valodas vārdnīca 1, 221), och vidare kanske också med lett. aūka ’storm, virvelvind’ (a.st.)” (Vanagas 1981: 52–53).

Här görs genom jämförelsen mellan aukóti och aukúoti ’lyfta (upp), höja’ redan en direkt antydan om en annan etymologi för ordet aukà än den som Būga föreslagit, om än mycket försiktigt och otydligt.

Zigmas Zinkevičius uttrycker däremot i volym IV av Lietuvių kalbos istorija, Lietuvių kalba XVIII–XIX a., utgiven 1990, sina tvivel om den utbredda uppfattningen om ursprunget till orden aukà, aukuras mycket tydligt, men stöder dem tyvärr inte på något sätt: ”Den utbredda uppfattningen att Daukantos nybildningar skulle vara orden aukà, aukuras är emellertid tvivelaktig” (Zinkevičius 1990: 152).

Det är oklart om professorn började tvivla på grundval av de tidigare nämnda språkvetarnas arbeten, eller om han, innan volymen gick i tryck, ändå hann ta del av Jonas Palionis korta men till sist resoluta artikel ”Om ursprunget till orden aukà ir aukóti”, som publicerades under andra hälften av 1989, tyvärr på tyska i dåvarande Östtyskland och därför var föga känd i Litauen.

J. Palionis påminde också om och upprepade Skardžius tvivel beträffande växlingen mellan det žemaitiska välljudande l och u (Palionis 1989: 212), och uppmärksammade ytterligare några källor där verbet vagga används i betydelsen ’gunga, lyfta ett spädbarn upp och ned’ (till exempel Jaugelis-Telegas Knyga nobaznystės från 1653 och annat), liksom källor där verbet används i betydelsen ’höja, lyfta’, vilken ligger mycket nära den nutida betydelsen av offra, i bibelöversättningar utgivna i Ostpreussen 1735 och 1755 (till exempel: Lygey kaip jis tai aukūj’ nū jāučio, dėkawonės, vietoj apierój’ [i en modern översättning: ”liksom det togs från gemenskapsoffret av oxen” 3 Mos 4.10]) (Palionis 1989: 210–211). Palionis påpekade vidare att verbet vagga ’höja, lyfta’ redan före Daukantas förekommer i åtminstone tre källor i den form som nu är vanlig, offra, nämligen i samma bibelutgåvor från 1753 och 1755 (Wien’s tur a u k ô t, fawo rankôs fâuję plonû kwiecźmileciû = på tyska Es soll einer heben eine Hand voll Semmel [”Varje prästs sädesoffer offergåva” 3 Mos 6.16]) samt, i participform, i marginalen till J. Bretkūnas handskrivna bibelöversättning (offrande, understruket aukauẇamo, Kruti [”Du skall helga bröstet, som offrades som en lyftoffer” 2 Mos 29.27]) (Palionis 1989: 211; jfr redan Būga 1959: 642). Slutligen – och detta är det avgörande och slutgiltiga argumentet – hänvisar Palionis till en källa där själva substantivet offer används före Daukantas i sin nutida betydelse: ”K. Būga och hans efterföljare, de senare verksamma språkforskarna P. Skardžius, E. Fraenkelis

23

Dainius Razauskas

och andra var benägna att betrakta ordet auka i betydelsen ’Opfer’ som en nybildning av S. Daukantas. […] Det finns emellertid belägg för att ordet i den nämnda betydelsen användes i skriftliga källor även tidigare, redan före Daukantas. Det är belagt i en samling predikningar som en okänd person höll i Šiauliai år 1720 och som J. Biržiška gav titeln Contiones litvanicae och som nu förvaras vid Vilnius universitet (samling I, D 23). I den tjugoandra predikan (Concio Litvanica pro Dominica 22 post Pentecosten) finner vi följande mening: Praszau jusu waykialay mana, tegul miayte Wieszpaties dieva szvyrdij jusu kaip didžiausia auka, batay tasay cysnius nuog musu bus jam wdzieczna… Även om själva meningen inte är helt begriplig (en grammatisk förbindelse saknas), framgår det tydligt att ordet aukà används antingen i betydelsen av fornlitauiska apiera ’Opfer’ eller i en närliggande betydelse, litauiska dovana ’Gabe’» (Palionis 1989: 210). J. Palionis drar slutsatsen att «det gamla ordet aukà, vars ursprungliga betydelse kan ha varit ’lyftande’ (av ting avsedda för en gudom), efter kristendomens antagande trängdes undan av det polska afiera / apiera (fornpolska ofiera). Detta lånord infördes av författarna till de gamla litauiska skrifterna (M. Mažvydas, M. Daukša, M. Petkevičius med flera) som en slags kanoniserad religiös term. […]. Följaktligen finns det inte någon som helst tydlig grund för att betrakta vare sig ordet auka eller aukoti (eller aukauti, aukoti) som, med K. Būgas ord, «Daukantas uppfinning». S. Daukantas kan ha hämtat dessa ord från sin tids talspråk, främst från den äldre dialekten i Samogitien, där de sannolikt användes i betydelsen ’lyftande’, kanske också i den snävare betydelsen ’att lyfta upp ett visst föremål åt en gudom, offer’» (Palionis 1989: 211–212). Dessutom «vittnar även de verbala avledningarna aukuóti, aukóti, aukáuti om att auką är ett gammalt ord som först användes i folkspråket – enligt J. Palionis» (Palionis 1989: 210), och dessa härleder han alltså från det ursprungliga substantivet aukà, inte tvärtom.

År 2003 publicerade Jonas Klimavičius en artikel i ämnet med titeln «Auka, apiera, atnaša: historiska och bruksmässiga drag» (Klimavičius 2003: 170–193). Klimavičius tycks visserligen inte ha uppmärksammat Palionis avgörande upptäckt att ordet auka i sin moderna betydelse hade använts redan före Daukantas, men även utan detta kommer han, efter att än en gång grundligt ha gått igenom allt tillgängligt material och uttalanden av många av de nämnda författarna, med början hos Būga, i huvudsak fram till samma slutsats: «S. Daukantas kan ha hört auką i sin modersdialekt», alltså «det är oklart hur S. Daukantas kom på det, men klart att auka inte är gripet ur luften, utan har en högst genuin litauisk grund i aukuoti. Hur det än må vara räddade S. Daukantas ett utdöende nationellt ord åt (det gemensamma) språket»; därför «är K. Būgas uppfattning att auka är en halvnybildning av S. Daukantas (från uttrycket aukos / alkos kalnas

24

Auka ir aukuras. Žodžių kilmė bei semantinė motyvacija

ji perprasm inant), koreguotina“ (Klimavičius 2003: 179, 190). Beje, autorius primena, kad jau 1961 m., taigi dar prieš pasirodant Fraenkelio žodyno pirmajam tomui, žodžių auka, aukauju, aukavimas Daukanto neologizmams neskyrė Jonas Kruopas (Klimavičius 2003: 178). Tik kaip ir I. Erm anytė (bei kai kurie kiti kalbininkai, šiaip jau pasisakę už aukos autentiškumą), J. Klimavičius, atrodo, yra linkęs dėl visa ko paaukoti aukurą – laikyti jį Daukanto išradimu (Klimavičius 2003: 177–178).

Efter allt som har sagts kan man möjligen tillägga att det gamla slaviska ordet för offer *žьrtva i många slaviska språk också trängdes undan av lånord (till exempel på Balkan av turkismen курбан, i polskan av latinismen ofiara med flera) och sällan användes i den muntliga folktraditionen under 1800- och 1900-talen (Buškevič 1999: 209). Förekomsten av apieros i litauiskan ger alltså ingen grund alls för att betvivla aukos ålder. Även J. Klimavičius uppmärksammade detta och gav ett träffande exempel som belyser företeelsen, upptecknat ur levande tal (i Mielagėnai, Ignalina distrikt): Kokia viera, tokia apiera (Klimavičius 2003: 181–182)⁷.

Det finns för övrigt ingen grund att betvivla ordet auka äkthet i det faktum att Daukantas ständigt förser det med en förklaring: …auka, eller apiera… (se ovan). Han gör likadant med andra egna ord som trängts undan av lånord och som han vill återinföra i bruk, till exempel: …lytus ir ligos sudergė jo visą kariauną, arba vaiską…; …kurie sergėtų nuo antpuolių pašalius, arba malas…; …danams duoklę, arba donį, mokėti; Tą metą lietuviai kalnėnai vėl mandė, arba prabavojo, laimės pietiniuose Guduose; Kas per priežastis buvo to neap-kentimo krikščionių vieros, arba tikybos, gali ją kiekvienas numanyti (Daukantas 1976 2: 45, 50, 52, 84, 98) och så vidare.

År 2006 publicerade Aleksas Girdenis ännu en artikel ägnad åt etymologin hos aukos (Girdenis 2006: 375–378). Han instämmer helt med J. Palionis, som «obestridligt visade att aukà inte kan vara en uppfinning av Simonas Daukantas, såsom man tidigare trodde», och betecknar den mening med substantivet auka som Palionis upptäckte i Contiones lityanicae från början av 1700-talet som ett «fullständigt avgörande argument» (och framför dessutom flera egna argument) för att ordet aukà inte är en nybildning; slutligen är «även själva möjligheten till en sådan nybildning från ordet ãlkas eller alkà mycket tvivelaktig: i den nordliga samogitiska dialekten är förändringen t → ų mycket svår att föreställa sig» (Girdenis 2006: 375; kursivering av Girdenis). Alltså «är litauiska aukà inte

⁷ Exempel från LKŽ, 205; se Grigas (1987: 532, nr 565), där två paralleller anges, en belarusisk och en polsk (de första litauiska beläggen är kända från mitten av 1800-talet).

25

Dainius Razauskas

«en nybildning av Simonas Daukantas – detta bevisade Jonas Palionis redan 1989» (Girdenis 2006: 377). Från substantivet aukà härleder A. Girdenis verbet aukóti och (som en förenklad sammansättning av aukakuras) det sammansatta substantivet auku-ras, men de äldre skrifternas verb aukauti och aukuoti ’lyfta, vagga, vyssja’ är enligt hans ord «knappast besläktade med aukai» (Girdenis 2006: 375–376). A. Girdenis är nämligen benägen att förklara ordet aukà på ett helt annat sätt – närmare bestämt härleda det från *avikà < *aùiká ’får’ (= sanskrit aviká, slaviska ovьca) (Girdenis 2006: 376, 377). «Med tanke på att vokalen [i] faller bort i ordet *ažikã och därigenom omvandlar det till dagens õžka, kan vi lätt föreställa oss en liknande förändring av ordet *aùiká eller en senare variant av det, *avikà» (Girdenis 2006: 377). Girdenis ägnade störst uppmärksamhet åt den formella, fonetiska möjligheten av en sådan förändring, medan han beskrev dess semantiska möjlighet med tre meningar: «Med vetskap om att fåret för många folk är det främsta offerdjuret kan vi med tämligen stor säkerhet anta att så också var fallet i den forna litauiska kulturen. Kanske offrades större djur – oxar och liknande – endast vid mycket högtidliga eller ytterst viktiga och heliga tillfällen. Därför kunde det äldre *aùiká utan svårighet få också den mer abstrakta sakrala betydelsen ’offer’» (Girdenis 2006: 376). Men i själva verket är allt inte så enkelt. Det vore värt att undersöka, för det första, om det verkligen är så att ett ord för offer kan bildas av ordet för får därför att «fåret för många folk är det främsta offerdjuret» (och över huvud taget om ord för offer uppstår ur benämningar på det som offras); och för det andra, om det verkligen «var så också i den forna litauiska kulturen». Alltså, först: i C. D. Bucks Indoeuropeiska synonymordbok har inte ett enda av de ord som anges för begreppet ’offer’ i olika indoeuropeiska språkuppstått från benämningen på det som offras, alltså inte heller från ordet för får. Det enda ord som ändå har samband med ordet för får (gotiska saups) visar på en omvänd semantisk utveckling (från det uppkom, eftersom fårkött vanligen stektes eller kokades till offermåltiden, fornnordiska sauðr ’får’); de viktigaste semantiska källorna till begreppet ’offer’ i de indoeuropeiska språken är betydelserna ’det som bärs fram, ges, skänks’, ’det som har vigts, heligt’, ’det med vilket en gudom äras och prisas’ samt ’det som bränns (gräddas, kokas) i eld (rök)’ (Buck 1949: 1467–1469, nr 22.15, se 157, nr 3.25)⁸. Och

⁸ Taip pat žr. de Vries (1962: 464, 478); pastarojo autoriaus žodžiais, „avis šitaip tapo pavadinta todėl, kad ji paprastai būdavo aukojama“ (abiejų žodžių, gotų saups ‘auka’ ir sen. skand. sauðr ‘avis’, gilesnis semantinis pamatas yra reikšmė ‘kas kepta, virta’, plg. sen. skand. sjōða, sen. anglų sēoðan ‘virti’ ir kt.). Tokią pačią semantinę raidą, beje, liudija ir rusų žodis жертва ‘auka’, kuriuo Viatkos gubernijoje vadi

26

Auka ir aukuras. Žodžių kilme bei semantine motyvacija

För det andra: I Norbertas Vėlius samlade huvudverk Baltų religijos ir mitologijos šaltiniuose (Källor till baltisk religion och mytologi) nämns bland de många gånger omtalade djur- och andra offren fram till slutet av 1400-talet får-offret endast en enda gång, och då tillsammans med en kalv – Jonas Dlugošas skriver att forntida litauer, som oförsiktigt hade vanhelgat en helig lund och därför drabbats av någon sjukdom, sonade detta endast med arietum et vitulorum holocaustis, ”offer av baggar och kalvar” (BRMŠ₁ 555, jfr 576; se registret s. 659–660 för andra offer); i 1500-talets källor nämns offer av tacka eller bagge minst fem gånger, men det är hälften så ofta som offer av tupp, höna och gris och ungefär fyra gånger mer sällan än offer av getabock (BRMŠ₂, se registret s. 722–724). Naturligtvis skulle N. Vėlius sammanställning kanske kunna kompletteras med någon föga känd källa, men det skulle knappast förändra helhetsbilden särskilt mycket. Om litauerna nu hade bildat ordet ”aukai” utifrån namnet på det djur som offrades, är det alltså mer sannolikt att det skulle ha varit en getabock eller en get, inte ett får. Å andra sidan skulle både formella, fonetiska krav och semantiska krav vara uppfyllda om substantivet auka etymologiskt förbands med verben aukauti, aukoti och aukoti (!) i den ursprungliga betydelsen ’lyfta, höja’, och därmed semantiskt grundades på betydelsen ’det som lyfts, höjs’, såsom J. Palionis tydligast formulerade det och de flesta av de nämnda språkforskarna antog, delvis med början redan hos E. Fraenkel – både typologiskt (’upphöjt’ = ’helgat, heligt’ + ’givet, skänkt åt en gudom’) och historiskt, eftersom litauerna, som vi snart ska se, ofta just lyfte sina offer⁹. Det är emellertid lämpligt att närma sig detta genom att först ta ett litet steg tillbaka och följa en stig som trampats upp av mytologer snarare än språkforskare, även om den är minst lika svårframkomlig.

Men först måste vi nämna den korta artikel om aukai som Giedrius Subačius publicerade 2007. Där instämmer han i A. Girdenis etymologi och betonar att S. Daukantas inte skapade ordet utan spred det, eftersom ”det över huvud taget var mycket typiskt för honom att leta efter och samla in bortglömda ord. Troligen

En bagge som slaktas i samband med en kyrklig högtid (Словарь русских народных говоров 9: 144; tack till habiliterade doktorn Sergejus Temčinas för det senare exemplet, som han uppmärksammade mig på!).

⁹ Om auka etymologiskt förknippas med aukauti vore det intressant att uppmärksamma lettiska ucītis ’lamm’, som A. Sabaliauskas annars tenderar att betrakta som ett ord som uppstått ur ett motsvarande ljudhärmande ord (Sabaliauskas 1968: 119). Men om vi jämför detta ord med de tidigare nämnda lettiska ucināt, ucit ’vagga, gunga (ett barn)’ och dessutom ucitīs ’vagga’, som är besläktade med litauiska aukuoti, kan vi här ana en delvis liknande semantisk utveckling som från gotiska saups ’offer’ till fornnordiska sauðr ’får’ och från ryska жертва ’offer’ till dialektalt жертва ’bagge’, nämligen: (’det som sätts i rörelse, lyfts, höjs’ >) ’offer’ > ’får, lamm’.

27

Dainius Razauskas

någonstans i gamla skrifter fann Daukantas (liksom senare Palionis) också det dialektala ordet auka, som hade fallit i glömska. Det kan ha glömts bort eftersom det traditionellt förknippades enbart med ett hedniskt – inte ett kristet – offersätt. Så länge auka ännu levde kvar i dialekterna (vi kan anta att det var fram till någon gång på 1700-talet, eller kanske även under 1700-talet), måste det ha väckt olämpliga hedniska associationer hos den tidens kristna. Ordet auka kunde förlora sin gamla hedniska konnotation endast genom att först glömmas bort – återupplivat utan negativ konnotation kunde det bli först när Daukantas fann det i gamla skrifter” (Subačius 2007: 133–134; kursiveringarna är Subačius egna).

Hur det än må vara, är språkforskarna numera helt eniga om att auka är ett gammalt litauiskt ord, inte någon nybildning.

Det bör sägas att uppfattningen att auka är ett gammalt litauiskt ord redan under mellankrigstiden framfördes av Pranas Dovydaitis, som inte alls var språkforskare. Även om han medgav att ordet hade spridits till standardspråket genom Daukantas, vände han på förhållandet mellan orden auka och alka och ansåg att det senare härstammade från det förra. I band II av Lietuviškoji enciklopedija från 1934 skriver han i artikeln om aukai, efter att ha nämnt formerna apierą / afierą i äldre skrifter, att ”från och med Daukantas Būdas från 1845 och Valančius Žemaičių vyskupystė från 1848 får auka fäste i det skrivna språket, medan det i det levande talspråket har bevarats i formen alkos, särskilt i namn på höjder”. Dessutom lägger han fram en egen etymologi för ordet auka, och gör det tämligen kategoriskt: ”Offret är i någon mening ett komplement till bönen; bönen är bara ett mer passivt och receptivt element i varje sann och levande religion, medan offret tillgodoser människans aktiva och givande böjelse. Offrets inre släktskap med bönen framgår också av benämningen på offer på litauiska, utan tvivel härledd ur samma stam som det grekiska ordet euchē (verbet eúchomai), som betyder: bön, begäran, löfte” (Dovydaitis 1934: 150). Det måste genast sägas att det grekiska ordet εὐχή ’bön, bedjande, löfte m.m.’ (< ide. *euegʰ-h-: Frisk 1960: 596; Pokorny 1959: 348; Benveniste 1995: 374–380 m.fl.) inte kan förbindas med litauiska auka redan av formella skäl (ljudlagarna), och därför uppmärksammade språkforskarna inte alls Pranas Dovydaitis etymologi. Däremot uppmärksammades den av etnologer och historiker, som i sin tur inte bryr sig särskilt mycket om språkforskarna. Pranė Dundulienė skriver exempelvis, med en kategoriskhet som inte står Pranas Dovydaitis efter: ”Det litauiska ordet auka har utan tvivel samma stam som det grekiska ordet euchē, som betyder bön, begäran, löfte” (Dundulienė 1990: 175).

Gintaras Beresnevičius följde också Dovydaitis och skrev i sin Religijotyros įvadas (Introduktion till religionsvetenskap) att

28

Auka ir aukuras Žodžių kilmė bei semantinė motyvacija

…medhållit att ”offret är ett fenomen nära förbunden med bönen” och därefter självsäkert hävdat (eller citerar han kanske Dundulienė?) att ”det litauiska ordet för offer har samma stam som det grekiska ordet euchē, som betyder ’bön’, ’anhållan’, ’löfte’” (Beresnevičius 1997: 180). Beresnevičius förblir trogen Dovydaitis initiativ också i sin sista bok Lietuvių religija ir mitologija: ”Offerriten, auka, som religiös term, bör förbindas med grek. euchē, som betyder ’anhållan’, ’bön’, ’löfte’” (Beresnevičius 2004: 39). Den här gången nämner han visserligen också Būgas antagande att ordet är en nybildning av Daukantas, men eftersom han intuitivt inte kan hålla med om detta och inte ser något annat alternativ, ställer han sig på Dovydaitis sida. Med hans ord: ”i denna tvist är ändå den första tolkningen troligen mer välgrundad, vilket också kan bekräftas av litauernas sätt att offra” (Beresnevičius 2004: 39–40). Hänvisningen till ”litauernas sätt att offra” visar att Gintaras Beresnevičius intuition, trots att den släpar på den helt onödiga bördan av kopplingen till εὐχή, i övrigt ledde honom på rätt väg. Han lade nämligen märke till att ”beskrivningarna av litauiska offer framhäver också momentet att det offrade djuret lyfts uppåt, och att aukuoti på litauiska också betyder ’gunga’, ’vagga’, ’lyfta upp (ett spädbarn)’ – precis som det offerdjur som offras vid sådd- och skördefester lyfts uppåt” (Beresnevičius 2004: 40)¹⁰. Vad Gintaras Beresnevičius faktiskt gjorde här var att lägga fram ytterligare ett mycket tungt semantiskt argument för att förbinda ordet auka med aukuoti, något som språkvetarna inte hade uppmärksammat: han riktade uppmärksamheten mot litauernas karakteristiska offerhandling genom att lyfta upp, höja offret och visade därmed en mycket övertygande

¹⁰ Även betydelsen hos aukuoti, ’gunga ett spädbarn upp och ned’, ligger egentligen inte särskilt långt från att offra, frambära offer. Det räcker att erinra sig Abraham, som lade sin ende son Isak på altaret som sitt dyrbaraste offer (1 Mos 22:1–12). Enligt M. Eliade hade ”även det motbjudande barnoffret, frambärandet åt Moloch, en djup religiös innebörd. Genom ett sådant offer återgav människan gudomen det som tillhörde den, eftersom den förstfödde ofta betraktades som Guds barn” (Eliade 1996: 163). Förutom judarna, fenicierna och semiterna i allmänhet offrade många ursprungsfolk och forntida folk barn: greker, germaner, polynesier, småfolk i Östafrika, jagor i Angola, mbajer i Sydamerika, lengua i Gran Chaco m.fl. (Frazer 1995: 286–287, 289–290; Tylor 1989: 478, 480–481). Enligt Daukantas brände också litauerna ”de vanföra och blinda barn som fötts sådana som offer åt gudarna” (Daukantas 1976 1: 80). Barnoffer erinras i vissa motiv i litauiska sagor, till exempel den där en far bär iväg sin dotter för att dränka henne eftersom han inte kan komma på något namn åt henne, men på vägen möter en laumė och överlämnar dottern som han bär för att dränka till henne (BsLP, 222–223); slutligen är den internationella sagan, som vanligen kallas ”den trogne tjänaren” (ATU 516), mycket spridd i Litauen; i många varianter återupplivas tjänaren, som förvandlats till sten, med ett barns blod (se Balys 2002: 65: Nr 516). Även det litauiska ordet vaikas tycks vara besläktat med latinets victima ’(levande) offer’: jfr å ena sidan Fraenkel (1962–1965: 1180–1181, 1213–1214); Walde, Hofmann (1938: 782) och å andra sidan Toporov (1987: 219); Toporov (1988: 32); Toporov (1989: 47).

29

Dainius R az auskas

en grund för att betydelsen ’offer’ (och motsvarande ’offra’) uppkom ur betydelsen ’lyftande’ (och motsvarande ’lyfta, höja upp’).

Det är värt att ordna exemplen som vittnar om en sådan offeruppfattning i kronologisk ordning (jfr Beresnevičius 2004: 183–186).

I Sūduvių knygelė (omkring 1520–1530) finner vi en liten skål med öl som lyfts upp under offerriten: Das Fest heissen sie die heiligung Pargrubrij. In allen Dorffern kommen sie zusammen in ein haus. Aldo ist bestalt eine Tonne biers oder zwo vnd der Wourschkaite hebt eine Schalen voll Biers auff mit der hand vnd bittet: du grosser mechtiger Gott Pargrubrius... ”Denna högtid kallar de Pergrubrias helgande. I alla byar samlas de i ett hus. Här ordnas en stor tunna eller två med öl. Överheten lyfter med handen upp en platt skål full med öl och ber: O store och mäktige gud Pergrubrias...” (BRMŠ_II 130, 145; översatt av Vytautas Balaišis och Sigitas Plaušinaitis).

Därefter beskrivs i samma källa hur en bock offras genom att lyftas upp: Item wan sie den Bock heiligen wollen, kommen vier oder sehs dörffer zusammen. Seind Ir viell, so kauffen sie einen Bollen vnd kommen alle in ein Haus. Da machen sie ein lang fewer; die weiber bringen weitzenmehl vnd teigen das ein. Den bock oder Bollen bringen sie vor den Wourschkaity, der leget beide hende auff jnen vnd spricht anruffende alle Götter... Darnach furen sie Inen in die scheuren, da heben sie den Bock auff, gehen alle vmbher. Der Wourschkaity ruffet aber einmal alle götter... ”När de alltså vill offra en bock samlas fyra eller sex byar. Om de är många köper de en tjur och samlas alla i en stuga. Där gör de upp en ordentlig eld; kvinnorna kommer med vetemjöl och knådar en deg. De för bocken eller tjuren till överheten, som lägger båda händerna på den och åkallar alla gudar... Sedan för de den till ladan, lyfter upp den och går alla runt den. Överheten vänder sig ännu en gång till alla gudar med ett rop...” (BRMŠ_II 132, 147; översatt av Vytautas Balaišis och Sigitas Plaušinaitis).

På liknande sätt skriver Jonas Maleckis-Sandeckis i ”Om de gamla preussarnas, livoniernas och andra grannstammars religion och offer” (1551): Litandi uero ritus est talis, Congregato populi coetu in horreo, adducitur caper, quem Vurschaytes illorum sacrificulus mactaturus, imponit uictimae utramque manum, inuocatque ordine daemones, quos ipsi Deos esse credunt... His daemonibus inuocatis, quotquot adsunt in horreo, omnes simul extollunt caprum, sublimemque tenent, donec canatur hymnus; quo finito, rursus demittunt ac sistunt caprum in terram. Tum sacrificulus admonet populum, ut solenne hoc sacrificium, a maioribus pie institutum, summa cum ueneratione faciant, eiusque memoriam religiose ad pos-

30

Auka ir aukuras. Žodžių kilmė bei semantinė motyvacija

teros conseruent ”Offerriten går till så här. När en folksamling har samlats i ladan leds en bock fram, som deras överstepräst Viršaitis ämnar offra. Han lägger båda händerna på offerdjuret och åkallar i tur och ordning de demoner som han tror är gudar … När dessa demoner har sammankallats lyfter alla som är i ladan tillsammans upp bocken och håller den upplyft medan hymnen sjungs. När den är slut sänker de åter ned bocken och ställer den på marken. Då uppmanar översteprästen folket att med största vördnad utföra detta offer, som deras förfäder har instiftat och som behagar gudarna, och att heligt bevara minnet av det för efterkommande” (BRMŠ_II 203, 204, 208; översatt av Eugenija Ulčinaitė).

Motiejus Strijkovskis beskriver i ”Krönika om Polen, Litauen, Samogitien och hela Rus” (1582) hur både bocken och ”kärlet” med öl lyfts: …tam Wurschajt ich, to jest ofiarnik, albo raczej czarownik, weźmie garniec piwa, a podniow-szy go wzgórę, prosi boga Pergrubiusa… ”deras Viršaitis, det vill säga offraren eller snarare trollkarlen, tar ett kärl med öl, lyfter det uppåt och ber så till guden Pergrubius …” (BRMŠ_II 515, 549; översatt av Dominykas Urbas).

Då tar Wurschajtos, prästen, enligt hednisk sed en krans på huvudet, lägger handen på en bock eller en tjur och ber alla gudar, var och en för sig, som jag tidigare räknade upp, att de nådigt måtte ta emot deras högtidsceremoni och offer. Sedan tar de tjuren eller bocken vid hornen, leder den till ladan, och där lyfter alla bönder uppåt, medan prästen, denne Eurschajt, omgjord med en handduk, åter åkallar alla gudar och säger: Detta är ett ärofullt offer och ett minne av våra fäder, för att vi ska blidka våra gudars vrede … ”Då tar Viršaitis, deras präst, enligt hednisk sed en krans på huvudet, lägger handen på en bock eller en tjur och ber alla gudar, var och en för sig, som jag tidigare räknade upp, att de nådigt måtte ta emot denna högtids ceremoni och offer. Sedan tar han tjuren eller bocken vid hornen och leder den till ladan; där lyfter männen upp den, och prästen, Viršaitis, omgjord med en handduk, åkallar åter alla gudar och säger: Se, ett ärofullt offer och ett minne av våra fäder, så att våra gudars vrede må blidkas” (BRMŠ_II 516, 550; översatt av Dominykas Urbas).

Jonas Lasic kis citerar ordagrant Jonas Maleckis-Sandeckis i ”Om samogiternas, andra sarmaters och falska kristnas gudar” (omkring 1582): His inuocatis, quotquot adsunt in horreo, omnes simul extollunt caprum, sublimemque tenent, donec canatur hymnus… ”När dessa [gudar] har åkallats, lyfter alla som är i ladan tillsammans upp bocken och håller den upplyft medan hymnen sjungs” (BRMŠ_II 587; Lasicius 1969: 47; min översättning, jfr ovan).

31

Dainius Razauskas

Matas Pretorijus nämner i kapitel 7 (§13) i bok 5 av ”Preussens skådeplats” (andra hälften av 1600-talet) ett bröd som lyfts upp under offerceremonin: …drauff greiffet er zu seinem Brodtchen, hebet das in die Höhe mit beyden Händen, siehet gen Himmel und spricht: „O Gott, dir sey Danck vor diese deine Gabe, gieb uns künfftigs Jahre grössere u bessere“, und so machen alle, die da niedergekniet haben, wenn sie ihr Brodt annehmen ”därefter tar han sitt lilla bröd, lyfter upp det med båda händerna, blickar mot himlen och säger: ’O Gud, tack för denna din gåva, ge oss ett större och bättre nästa år’, och så gör alla som har fallit på knä när de tar emot sitt bröd” (Praetorius 2006: 516, 518; jfr BRMŠ_III 189; enligt översättningarna av Jonas Kilius [Praetorius 2006: 517, 519] och Dominykas Urbas [BRMŠ_III 294]).

I kapitel 10 (§3–4) nämns åter offret av en bock: …trägt er Gott vor sein Opfer, etwa also: „Nun Gott, vor deine grosse Güte, daß wir haben können gesund unsern Mist aufführen und den Acker betüngen, schenken wir Dir diesen Bock, denn wir dir zu Ehren schlachten und an dich gedenc kende verzehren wollen. Sey uns freundlich, Herr“ etc. etc. In dem er dieses bethet, pflegen etliche den Bock in die Höhe zu halten”han frambär sitt offer inför Gud ungefär så här: ’Nu, Gud, för din stora godhet, att vi har kunnat köra ut vår gödsel och gödsla åkern i god hälsa, skänker vi dig denna bock, som vi tänker slakta till din ära och äta till minne av dig. Var oss nådig, Herre’ etc., etc. Medan han ber så brukar några hålla upp bocken” (Praetorius 2006: 530; jfr BRMŠ_III 194; enligt översättningarna av Jonas Kilius [Praetorius 2006: 531] och Dominykas Urbas [BRMŠ_III 298]).

I kapitel 1 (§7) i bok 6 handlar det åter om ett brödoffer: Drauff hebt er das Brodt in die Höhe gen Himmel sehend und sprechend: „Diewe, passotink mus“, „Gott, sättige uns“”Därefter lyfter han upp brödet, blickar mot himlen och säger: ’Gud, mätta oss’” (Praetorius 2006: 550; jfr BRMŠ_III 199; enligt översättningarna av Jonas Kilius [Praetorius 2006: 551] och Dominykas Urbas [BRMŠ_III 302]). Här finns också en tydlig förklaring av en sådan föreställning om offer: att lyfta upp betyder att lyfta mot himlen, till Gud.

I detta sammanhang är också ”bordshöjandet” värt att uppmärksamma; det nämns i ”Rapporter om Samogitien stifts tillstånd”, närmare bestämt i missionären Jurgis Šavinskis rapport från 1639: Et communiores omnibus fere rusticani et oppidani feria, chielt uve stalu ab oblatione mensarum nuncupatur; quae oblatio sive agape in cibandis pauperibus, pia reciprocatione nunc tenetur ”Och de högtider som nästan alla bönder och stadsbor firar kallas chielt uve stalu, efter bordens offer;

32

Auka ir aukuras. Žodžių kilmė bei semantinė motyvacija

detta frambärande, eller agape, som syftar till att mätta de fattiga genom att uppriktigt dela mat, firas än i dag” (BRMŠ_III 493; min översättning). Här kräver själva texten redan att man tillägger att lett. oblatio ’servering, frambärande’ också betyder just religiöst ’offer’ – det är en suppletiv form av verbet apiera, som gett oss det välbekanta, offere ’räcka fram, frambära, offra’. Således förklaras det litauiska uttrycket keltuvė(s) stalų på latin genom oblatio mensarum, ”bordens frambärande” eller helt enkelt ”bordens offer”. Det betyder alltså att kėlimas (= aukavimas!) här avser just aukojimas, offer. Det är välkänt att bordet förr var ”hemmets altare”, så offer i samband med bordet behöver alls inte låta främmande.

Liknande uppgifter har vi också från ”Dagboken över den pastorala verksamheten vid Vilnius jesuitiska akademiska kollegium”, nämligen från Ignas Ostrovskis rapport från 1718: …laboratum est insuper, ut eradicaretur superstitio inveterata, dicta Kielimey Statu id est Mensarum Solemnia, quae in Veteri deducta Ethnicismo, huiusque invariableter apud Christianum plebem in non nullis locis perseverant, ubi statis anni temporibus dum laut(i)us pascunt ventrem, simul pascunt daemonem, et animas defunctorum cibo nutriunt consumptibili ”…man hade dessutom arbetat för att utrota den ingrodda vidskepelsen, kallad Kėlimai stalų, det vill säga bordens festligheter, som härrör från hedendomen och ännu består oförändrad på vissa håll bland kristna: vid bestämda tider på året, när de dukar upp en bättre måltid för magen, föder de samtidigt demonen med mat; på samma sätt ger de också de avlidnas själar föda” (BRMŠ_IV 115, 120; översatt av Marcelinas Ročka, granskad och reviderad av Eugenija Ulčinaitė; jfr Lebedys 1976: 208–209; Vėlius 1986: 29). Det är värt att notera att det latinska solemnia på litauiska motsvaras just av ordet iškilmės – med samma rot som kelti, kėlimas och dessutom använt i plural, liksom de nämnda kėlimai. Och ”demonernas undfägnande” och ”de dödas själars matande” vittnar åter tydligt om att detta en gång var ett religiöst offer.

Jfr motsvarande uttryck från de äldsta litauiska skrifterna ända fram till det senaste talspråket (medan de successivt blivit mer vardagliga): Tada pakėlė jis jiemus stalą, bei anys valgė ir gėrė J. Bretkūnas (1590); Žmogus koksai stalą pakloj, alba pakel, svečius kokius pakvietens; Stalas jo visada buvo pakeliams pečenkomis ir visu geriausiu gėrimu J. Bretkūnas (1591); Pakelia mumus pašventinimą M. Daukša (1599); Ieškodavo keliautojų, kuriemus stalą pakeltų ir papenėtų juos K. Sirvydas (1644); Svodbą pakeliu P. Ruigios ordbok (1747); Gaspadorius linksmindamos pakėlęs namiškiams puotą, arba gėrynę S. Daukantas; Teip vieną kartą užmislijo jos pietus pakelt A. Baranovskis ordbok (1920); Pakėliau karališkus pietus Notėnai, Salantų r.; Kad nenori brolis,

33

Dainius Razauskas

tegu nekelia man veselės, aš pats pasikelsiu Viekšniai, Akmenės rajon; Jie tą mėsą greit suvalgys – balių pasikels Pociūnėliai, Šeduvas distrikt (LKŽ 545).

Ännu i början av 1800-talet uppfattades gudomens välsignelse, som man sökte genom offer, just på detta sätt, vilket framgår av Kristijonas Gotlybas Milkuses ”Litauisk-tysk och tysk-litauisk ordbok” från 1800: det litauiska utropet när man frambar offer till Jorden žemynėlė žiedėklė! pakylėk mūsų Rankų Darbus översätts till tyska: du bluethbringende Erde, segne das Werk unserer Haende. War ehemals der Wunsch oder das Gebet der heidnischen Littauer, wenn sie Bier tranken, auch davon etwas auf die Erde goßen ”du blomsterbärande Jord, välsigna våra händers verk. [Så] löd förr de hedniska litauernas önskan eller bön när de drack öl och lät en del av det rinna ut på marken” (BRMŠ_IV 82; min översättning; jfr LFCh 33).

Dessutom hälldes den dryck som offrades ofta inte bara ut, utan skvättes just uppåt. A. Juškas vittnesmål är till exempel att vid bröllop ”går bruden efter brudmåltiden från bordet ut mitt på golvet. När hon gått ut i ringen dricker hon mjöd eller vin och häller upp i höjden, mot taket, och går sedan och dansar med brudgummen” (Juška 1955: 343 [= LFCh 143], se 587). På liknande sätt vid dop, såsom det upptecknades 1888 i byn Serbentai, Šimkaičiai socken, efter Domininkas Mačiulis, måste var och en, när han dricker sin portion, lämna en droppe brännvin och hoppa upp för att hälla den i taket, slutligen, enligt upptecknarens tillägg, gör de så även på marknaden när de dricker den sista skålen (DvPSO 210, 389)¹¹. Dessutom, som Vincas Sinkevičius upptecknade i slutet av 1800-talet, När man på julaftonen satt sig vid bordet för att äta kvällsmat skulle man först ta en näve ärter och, sägs det, kasta dem mot taket och säga så här: ”Liksom dessa ärter studsar när de faller, så må också alla mina djur studsa hela året” (BsJK 332, nr 2). Ännu 1953 upptecknades följande julkvällssed i byn Jusegiris, Papilis omnejd, Biržai distrikt: Husfadern, vår styvfar, tar bönor, äter några och kastar några uppåt. De träffar taket och faller ner på bordet. När han kastade bönor eller vete sade han: ”Kūč Kalėdos!” Han sade att man måste göra så för att grödorna skulle växa riktigt bra (LFCh 33–34).

Även i början av 1900-talet brukade man vid traditionella övergångsriter för ungdomar, enligt Žilvytis B. Šaknys, ”efter handlingar som symboliserade separationen från den gamla sociala strukturen ofta utföra lyftning. Särskilt högtidligt [lyftningen] ägde rum på en symbol för förändrad social status – en bänk, en krönt stol, ofta en stubbe, och på ett komiskt sätt – på en korg. Den upphöjde novisen blir sedd även av deltagare längre bort, som samtalar med varandra eller till och med är rejält berusade […]”.

¹¹ Plačiau apie šį paprotį žr.: Greimas (1990: 274–276); Vaitkevičienė (2003: 11) ir kt.

34

Auka ir aukuras. Žodžių kilmė bei semantinė motyvacija

På så sätt riktas det största möjliga antalet vittnens uppmärksamhet dit. Oftast uppfattar respondenterna själva handlingen som ett tecken på särskild respekt. Lyftandet – en vertikal förflyttning, liksom det horisontella förflyttningssättet hoppande eller gungande – är nära förknippat med kritiska ögonblick i människors och samhällets liv. När de lyfte husbonden markerade de ofta slutet på ett viktigt arbete, en namnsdag eller födelsedag; genom att lyfta någon kunde man ge personen status som dräng, piga eller husbonde, och till och med frånta honom eller henne den. Att lyfta är alltså en tämligen universell symbol för förändrad status” (Šaknys 1996: 96)¹², med andra ord syftar det på en invigningsrit.

Jfr fortfarande betydelsen av ordet pakylėtas, nära ’välsignad’, ’helgad’; även pakilùs i betydelsen ’högtidlig’. Slutligen är också de redan nämnda iškilmės värda att uppmärksamma i detta avseende. Den ursprungliga betydelsen är just iškėlimas, kanske som det nämnda bordens upphöjande, eller kanske upphöjande i allmänhet, lyftande som helgelse, som offer (= aukavimas) och den rituella gemensamma festmåltid som följer med det. Även iškilmingas har alltså ursprungligen betydelsen ’förknippad med offer, med offerceremonier, med fest’ i ordets egentliga bemärkelse. Festligheterna, som rituell gemensam festmåltid, och firandet som gästabud hänger bland annat samman med seden att höja sitt glas innan man dricker (jfr LKŽ_V, 546; förr sannolikt efter att man höjt det även hälla ut en skvätt), en sed som ännu i dag påminner om föreställningen att offra genom att lyfta. Men detta är naturligtvis inte enbart en litauisk sed. Inte heller är offer genom att lyfta något som bara förekommer bland litauer. I grunden är detta allmängiltigt, universellt.

Ett sådant offer är känt bland letterna. I Rigas jesuiters årsrapporter, närmare bestämt i fader Janis Stribinis rapport från 1606, berättas om ett ölfat som lyftes upp under offerceremonierna: Popus senex cum aliis senibus, conceptis verbis murmurantes dona praesentant et offerunt, postmodum aliquot accurrunt et Tonnam Cereuisiae eleuant in altum. Popus, antequam incipiant bibere, ex Tilia colligit aspergillum et circumstantes aspergit. Postea parantur ignes in multis locis, et partem oblatarum (pinguedinem scilicet) in rogum coniiciunt. Putant etiam nunquam deos exaudituros illos sine Cereuisia ”Den gamle prästen kommer tillsammans med andra äldre; med mumlade ord frambär och överlämnar de gåvor. Därefter skyndar några fram och lyfter uppåt ett ölfat. Innan han börjar dricka samlar prästen ihop lindkvistar, gör en stänkkvast och stänker på dem som står omkring. Sedan tänder man eldar på många håll och kastar en del av gåvorna (nämligen fettet) i elden. De tror också att gudarna aldrig kommer att höra dem utan öl” (BRMŠ_III 550–

¹² Plg. jaunavedžių „pakėlimą“ į šeimininkus (Juška 1955: 585).

35

Dainius R az auskas

551, 555; översättning av Eugenija Ulčinaitė). Man kan möjligen tillägga att lat. offerunt formellt också kan översättas med ”offrar tillsammans” (inte ”lägger ihop”) och lat. oblatorum med ”offer” (inte ”gåvor”). Även om gåva och offer också i övrigt är mycket närbesläktade begrepp (jfr bl.a. betydelsen ’offer’ hos lit. dovana, med talande exempel i LKŽ_II 616). Också här har vi alltså ett offer som lyfts upp.

Samma sak sägs i Erdmno Tolgsdorffs rapport från 1606: Sacrificulos habent Lothauorum aliquos senes; quorum primasatt offra de ovannämnda offergåvorna, tillsammans med två andra äldste, medan han mumlar fram ord med låg röst under något heligt träd, offerhandlingen, och när detta är gjort kommer några fram och lyfter tillsammans med de nämnda upp en tunna öl som de har tagit, högt upp. Sedan stänker han folket med en lindkvist som doppats i den. Därefter tänder de eldar på olika ställen, kastar in fett och bränner det (utan denna ceremoni utför de inga offer), medan de dansar runt de heliga träden… ”Bland litauerna finns några äldre som förrättar offer; den främste av dem offrar de nämnda offergåvorna och mumlar tillsammans med två andra äldste halvhögt några ord under något heligt träd. När offerhandlingen är avslutad kommer några fram och lyfter en öltunna upp i höjden. Sedan doppar de en lindkvist i den och stänker folket. Därefter tänder de eldar på flera ställen, kastar fett i dem och bränner det (utan dessa riter utför de inga offer), medan de dansar runt de heliga träden…” (BRMŠ_II 552–553, 557; översatt av Eugenija Ulčinaitė).

Slutligen betydde även ordet helig, närmare bestämt det lettiska ordet sweh̄ts (i modern stavning svēts), enligt Gothard Friedrich Stenders Lettiska ordbok från 1789, för letterna även theuer und hoch ”dyrbar och hög, stor” (BRMŠ_IV 238; översättning av Lilija Kudirkienė och Alfonsas Tekorius), alltså upphöjd, lyft.

På Vasilijdagen (14 januari) slaktade ryssarna en smågris, och ”innan man började äta lyfte familjens överhuvud skålen med den nyberedda grisen uppåt och sade: ’Må suggorna grisa, tackorna lamma och korna kalva’” (Kriničnaja 2001: 263–234). Slaverna i allmänhet ”lyfte vid vissa ritualer kring det gemensamma bordet, innan de delade upp offret, upp det över huvudet: ryssarna en skål med nyårsgrisen, sydslaverna bröd under familjesång och gudstjänst, ukrainarna bordet [!] vid minnesmåltider” (Buškevič 1999: 213). Rituellt lyftande av bröd vid olika tillfällen förekom också bland ryssarna (Sumcov 1996: 110, 242). Bland slaverna var det även vanligt att rituellt skvätta dryck och kasta mat uppåt (exempelvis kastade man i Volynien gröt i taket på julafton) (Sumcov 1996: 186). Enligt forskarna kunde ”kastandet uppåt tolkas som magi som främjar intensiv växttillväxt, …

36

Auka ir aukuras. Žodžių kilmė bei semantinė motyvacija

som främjar växternas intensiva tillväxt. Sådana handlingar (tillsammans med att lyfta föremål och hoppa) utfördes när man sådde lin, hampa och säd. Exempelvis kastade såningsmannen den första eller sista näven korn, ett ägg som han särskilt hade tagit med sig eller en liten sädespåse högt upp på åkern”, men ”helt andra betydelsemässiga aspekter är förbundna med handlingar där något kastas uppåt; dessa tycks ha syftat till att sända föremålet till ’den övre världen’” (Vinogradova 1995: 264; se Agapkina 1996: 220–221; jfr det tidigare nämnda brödet som litauerna lyfte till Gud). Även människor lyftes upp för att hedras bland slaverna (Agapkina 1996: 230).

Bland ytterligare exempel kan här, med Edward B. Tylor som källa, nämnas ”talenfolkets sed i Burma att vid måltider, innan man börjar äta, lyfta upp maträtten och erbjuda den åt natu (anden), och slutligen indiernas sed att före måltiden lyfta en nypa ris över huvudet och i tanken offra det åt Shiva eller Vishnu” (Tylor 1989: 475–476).

Litauernas offerbruk, och indirekt även andra folks, bekräftar alltså helt den etymologiska kopplingen mellan orden auka, aukóti och aukúoti ’lyfta, höja (uppåt)’. Samtidigt blottlägger de grunden och kärnan i föreställningen om offer och offrande i den litauiska traditionen: att lyfta, höja uppåt, upp (till Gud), upphöja.

En sådan semantisk motivering av offret passar för övrigt väl in i den allmänna typologin. Exempelvis är latinets altāre (eller altāria, altārium) bildat av adjektivet altus ’hög’ (Kuzavinis 1996: 49; Walde, Hofmann 1938: 32); romarna måste alltså hur som helst ha lyft upp, upphöjt offret på altaret. Latinets mactatio ’(offer)handling’ betyder ursprungligen just ’upphöjelse, lyftande’; macto, -āre ’slakta ett offerdjur, offra’ betyder ursprungligen ’upphöja, lyfta, göra stor’, och har samma rot som lat. magnus ’stor, hög’ (Walde, Hofmann 1954: 5; Benveniste 1995: 369)¹³. Det är intressant att lit. gérti ir gìrti, i första hand som rituella handlingar, tycks bygga på samma ursprungliga betydelse ’höja’ (en bägare respektive rösten), dvs. den urindoeuropeiska roten *gʰer- / *gʰr- ’höja’ (Mažiulis 1984: 13). Det är just denna rot som ligger till grund för det slaviska offernamnet *žьrtva (Černych 1999 1: 300; Vasmer 1996 2: 50). Begreppet helighet är direkt förbundet med offrande och offer (jfr lat. sacrificāre < sacr um facere, lit. švęsti i betydelsen ’offra’, LKŽ_xv 520 m.fl.), och det indoeuropeiska ord som betecknade den, *ḱu̯ento- (> lit. šventas, sl. *svętъ, avestansk iranska

¹³ Kanske ’förhärliga, få den store guden att växa genom offer’; jfr i detta avseende Daukantas: ”…de offrade åt sina gudar… (se ovan).”

37

DAINIUS RAZAUSKAS

spanta-, vediska śvānta- etc.) hade uppenbarligen den ursprungliga betydelsen ’vuxen, tilltagande, upphöjd’, och ordet är självt etymologiskt besläktat med den indoeuropeiska roten *ḱeu- ’växa, tillta’ (> vediska śū- [śvayati ’växer, tilltar’], avestiska sū- ’växa, tillta’ etc.): således betecknade det vediska ritualeldsepitetet śvānta- elden just som ’uppvuxen’: den hade vuxit till, flammat upp, lyft sig ovanför veden som lagts på den eller det brännbara offer som hällts i den¹⁴ (jfr judarnas brännoffer ‘ōla(h), som enligt J. Skvirecks definition ”betecknar det som stiger uppåt”, se Klimavičius 2003: 184). Därför betecknade det avestiska iranska ordet spanta-, som betecknade helighet, fortfarande också tillväxt, ökning och överflöd (Zaehner 2003: 42, 45, 77).

K. Karulis förband också den tidigare diskuterade baltiska roten *auk- ’(till)ta, öka’ just med växt och höjd och kallade den helt enkelt en ”parallellform” till roten *aug- (Karulis 1992 1: 87). Det förekommer dessutom en viss fonetisk ”diffusion” mellan de båda rötterna, jfr preussiska *auktas ’hög’ = litauisk passiv particip i dåtid augtas, lettiska augts, latin auctus ’ökad, förstorad’ (Mažiulis 1988: 114; Toporov 1975: 151–153); jfr redan Būgas härledning av ordet auklė som < *aug-klė direkt från augti (Būga 1959: 153, 409; Būga 1961: 711)¹⁵. Enligt Skirmantas Valentās gissning är detta kanske ”en förening av betydelserna auka och augti i ett och samma morfem?” (Valentas 1997: 70). Intressant i detta sammanhang är en sång om offer av en get, nedtecknad av B. Tamulevičius omkring 1865 (om dess popularitet i Litauen, se ovan), som börjar med orden: Du voželi juodbarzdeli, / Auk, auk, auk... (BsLP 266, nr IX.15, se 421; LTs, 181, nr 193; Sruoga 2003: 373 m.fl.) – frågan är om lexemet auk, upprepat tre gånger och i vilket vi numera bara hör imperativformen av verbet augti, i själva verket inte var förbundet (åtminstone associativt, kanske till och med etymologiskt) med roten i orden auka, aukauti, aukoti och auk(u)oti?

Om de litauiska orden auka och aukoti inte är 1800-talsnybildningar utan gamla ord som, enligt E. Fraenkel, har släktingar i andra indoeuropeiska språk (gotiska auhūma ’högre, ovanför’, kymriska uchel ’hög’, det preussiska superlativprefixet ucka-), och alltså går tillbaka till den indoeuropeiska urtiden—

¹⁴ Mayrhofer (1976: 404, se 399–400); Benveniste (1995: 344–346); Toporov (1987: 192–194, 202); Toporov (1988: 17, 27, 35); Toporov (1989: 9–13t); Toporov (1992: 25); se Pokorny (1959: 630, jfr 592–594).

¹⁵ Būgai pritarė P. Skardžius (Skardžius 1943: 199), A. Salys (žr. Klimavičius 2003: 174).

38

Auka ir aukuras. Žodžių kilmė bei semantinė motyvacija

— då öppnar sig möjligheten att tolka en hel rad motsvarande språkfakta i alla baltiska språk på ett helt annat sätt än det vedertagna. Förutom det preussiska superlativprefixet ucka- (*uka-, om vilket se Mažiulis 1997: 209), som Fraenkel nämner, måste man först erinra sig att prefixet ingår i gudanamnet *Ukapirmo (se där), vars innebörd (enligt den vedertagna tolkningen är han guden ”Först av alla”) därmed får en ny nyans – och Daukantas tidigare nämnda uppfattning, att han kallade honom Aukopirmas efter orden auka och pirmas, som den som man först av alla måste offra till eller dyrka, framstår inte längre som helt grundlös. Vidare kan det preussiska namnet på rovfågeln grip, aukis, härlett ur den särskilt rekonstruerade preussiska roten *auk- ’ge ifrån sig ett visst läte, ljud’, motsvarande litauiska áukterti ’ylla, tjuta’, úkti ’ropa (om uggla)’, ūkas ’uggla’, lettiska aūka ’storm, virvelvind’, ryska укать ’yla, tjuta’ osv. (Mažiulis 1988: 111–112; Топоров 1975: 148; Karaliūnas 1987: 134), nu också förbindas med litauiska auka (om man antar att dess preussiska motsvarighet hade den sekundära betydelsen ’byte’, skulle det preussiska aukis typologiskt kunna jämföras med den engelska generiska beteckningen för rovfågel bird of prey, särskilt som engelska prey ’byte’ i sin tur kan användas som synonym till offer, jfr to fall a prey to ’bli någons offer’ [Piesarskas, Svečevicius 1991: 67]). Även om den vedertagna etymologin för det preussiska namnet på fågeln grip i sig förblir ganska övertygande, låter förklaringen av motsvarande ortnamn mycket tvivelaktig och långsökt. Och sådana ortnamn (förutom Aukakalniai) har det verkligen funnits många av i de baltiska länderna. I Preussen: platsen Auka eller Aukai vid Vėluva nära floden Pregolja (Auco 1353, Aucken 1419), sjön Aukulis (Aucul 1353) eller Aukelis (Aukel 1417, senare på tyska Okull-See), floden Auklapė (Auclappen 1419; ’flod’ heter ape på preussiska, alltså samma formant -l- i roten som i det litauiska ordet auklė); i Lettland: Àukas, Àuca-purvs, Aūce, Aūces-ezars, Auces-pļava, Aūcene, Auciņš, Aūči m.fl.; i Litauen: Aukena (nedtecknat på polska som Awkena, oidentifierat), Aukūpė (och byn Aukupėnai) nära Kėdainiai, Aūkupis nära Dotnuva, Aukupỹs nära Krekenava och Aukupỹs nära Viešintos, möjligen Aukspirta nära Sintautai (och dess biflöde Aukspirta, samt en mosse med samma namn; enligt¹⁶

¹⁶ Här kan nämnas den särskilda indoeuropeiska roten *ok- ’hög, uppåt’ som S. Feist rekonstruerade för detta ändamål; likaså de samband med rumänskans (substrat från dakiska) interjektion (h)ut’a, som betecknar att vagga (ett spädbarn) i famnen eller på knäna, samt med sanskritadjektivet ucca- ’hög’ och adverben uccā-, uccāih ’uppåt’ som M.-M. Rādulescu har framfört. I det senare fallet måste den ursprungliga stamformen dock antas ha varit *udka- (> baltiska *utka- > *uka-): Rādulescu (1994: 84–90).

39

Dainius Razauskas

A. Vanagas, ”helt okänt ursprung”), sjön Aūkrakštis nära Daugai (möjligen också floderna Aūkšupis, Aukšninė och mossen Aūksabalė)¹⁷. Två floder i Dneprs övre avrinningsområde med baltiskt ursprung är också värda att uppmärksamma: Уча, möjligen motsvarande det tidigare nämnda lettiska Aūce, samt minst tre floder med baltiskt ursprung men ett ”oklart” namn, Овчеса (Toporov, Trubačev 1962: 199, 211), som nu kan antas ha hetat *Aukesa (jfr Очеса < *Аkеса: Toporov, Trubačev 1962: 200). Anmärkningsvärd är bosättningen i Litauen Aukaimis, som Petrus av Dusburg omnämner för första gången år 1285 (Otekaym: Preussiska landkrönikan III. 226; Ōukaym: III. 247, 280, 290), vilken förknippas med en fornborg vid sammanflödet av floderna Ančia och Ūkys nära Batakiai¹⁸ (om Ūkys¹⁹, jfr de tidigare nämnda ūkauti, ūkuoti, ūkuoti och liknande vid sidan av aukūoti). I detta fall finns det också fog för V. Vaitkevičius ord, att ”sådana bynamn som Auksūdys (Kretinga och Mažeikiai distrikt), bildade av ordet auka eller aukoti och leden sūd- (sūduva ’gyttjig sankmark; källa)’ kan kanske också vittna om gamla riter förknippade med kärr” (Vaitkevičius 2003: 153)²⁰. Slutligen bör också personnamn beaktas, såsom de litauiska efternamnen Aukėnas och Aukūnas (LPŽ₁ 138, 139). Alla dessa språkfakta har hittills förklarats av lingvister

¹⁷ LAŽ₁₁ 18; LUEŽ 9–10; Palionis (1989: 212) (ser i dessa ortnamn ytterligare ett argument för att ordet auka är genuint: ”De anförda fakta visar enligt min mening tydligt att ordet auka har folkligt ursprung”); Pėteraitis (1997: 58–59, 69) (enligt V. Pėteraitis förklaring är ”auk- bildat med formanten -k- av indoeuropeiska *au- ’källa, ström’”, men han föreslår samtidigt att man jämför ”lettiska aukāt ’rinna’, āuka ’virvelvind’, litauiska aukūoti ’vagga, gunga’. Kanske är även preussiska auks ’rovfågel, grip’ en avlägsen släkting”); Vanagas (1981: 52–53); Toporov (1975: 148); se delvis Būga (1961: 256); Klimavičius (2003: 173).

¹⁸ Dusburgietis (1985: 215, 227, 243–244, 250, žr. 414), BRMŠ₁ 339, 342, 350, 352, žr. 355; istoriko R. Batūros Aukaimis pavadintas „šventu kaimu“ (BRMŠ₁ 329); toliau Aukaimį, N. Vėliaus irgi priskirtą „mitinę prasmę turintiems vietovardžiams“ (taigi, matyt, sietą su žodžiu auka), dar mini, pavyzdžiui, „Kryžiuočių karo kelių į Lietuvą aprašymai“ (BRMŠ₁ 428, 430, 431, 433, 434, 438, 439, 441, 442). Trumpai dar žr.: LE₁₁ 155. Gal iš naujo vertas dėmesio ir jotvingių bendrinis daiktavardis aucuma ‘kaimas’ (Zinkevičius 1984: 9–10; Zinkevičius 1885: 69–70). Plg. Daukanto atitinkamai aiškinamą Ukmergę: „Dausprungas paupy Šventosios upės įkūręs pilį, vardu Vilkmergę, arba Aukamerį“ (Daukantas 1976 ²: 51).

¹⁹ A. Vanago siejama su ūkas ‘migla, ūkana’ (Vanagas 1981: 352).

²⁰ Men se här: ”Det bör noteras att det kan ha funnits fler kärr med namnet Alkomis, men genom växlingen alka / auka ändrades deras namn Alkai till Aukai. Sådana kärr är kända i distrikten Kėdainiai och Panevėžys” (Vaitkevičius 2003: 155). En sådan påtvingad och konstlad förklaring behövs nu inte längre, eftersom den redan är tvivelaktig enbart på grund av ”växlingen alka / auka” (se ovan).

40

Auka ir aukuras. Žodžių kilmė bei semantinė motyvacija

på många olika sätt. Det är förstås möjligt att en del av dessa förklaringar kan vara riktiga och fortfarande gälla, men nu när auką har rehabiliterats måste de alla i grunden omprövas.

2. AUKURAS

Till de språkfakta som behöver omprövas hör också ett ord med direkt anknytning till litauisk mytologi – gudanamnet Bieaukuri. I jesuiternas årsrapporter från 1611 (Annuae litterae Societatis Jesu) står det om litauiska bönder som höll fast vid hedniska seder: Varios hi Deastros antiquae vanitatis monstra redolentes colebant; Žemopati, terrestrem diceres, Plutonem, si te ad antiquos referas; Andeui, Neptunum, Bieaukuri frugum custodem, Pagirni Cererem, Vsspeleni lares Vestamve, aliosque similes ”[De] dyrkade olika gudomligheter som påminde om antikens tomma påfund: Žemėpatis, som man skulle kunna kalla en jordisk [gud], eller Pluto, om man ser till antiken; Andei[n]is – Neptunus; fruktens väktare Bieaukuri; Pagirnis – Ceres; Užpelenis – husets härd, Vesta; och andra liknande” (BRMŠ_II 625; min översättning; jfr 633; även jfr Lebedys 1976: 208).

Alla de gudomligheter som nämns här är mer eller mindre kända i litauisk mytologi, deras namn är mer eller mindre genomskinliga, och källan nämner dem nästan helt utan förvanskning: Žemopati – Žemėpatis, Jordens herre; Andeui, Andei[n]is – just Vandenis (jfr litauiska dialektformer andenis, anduo ’vatten’)²¹; Pagirni – Pagirnis, han som är under kvarnstenarna; slutligen Vsspel eni – Užpelenis, den som befinner sig ”bakom askan”, alltså bakom härden (jfr det litauiska appellativet užpelenis ’plats bakom askan, härden’: LKŽ-Ž_XVII 677). Den enda i denna uppräkning som inte är känd från andra källor är Bieaukuri. Eftersom jesuitmissionärerna knappast kan misstänkas ha gripits av nationell romantik och skapat nya litauiska hedniska gudomligheter, och eftersom namnen på alla de andra kända gudomligheter som de nämner återges ganska korrekt, kan ett litauiskt öra också utan svårighet höra Bieaukuri som Beaukuri, bokstavligen som den som är utan altare (dvs. den som saknar ett altare tillägnat sig). Det var just så, utan minsta tvekan eller ens någon förklaring, som Jurgis Lebedys tolkade gudanamnet när han översatte det citerade källstället (Lebedys 1976: 208), liksom Norbertas Vėlius när han skrev om litauisk mytologi på 1600-talet (Vėlius 1986: 31), och Algirdas Julius Greimas när han antog att vindguden Vėjopatis beskrevs på detta sätt här

²¹ LKŽ, 134, 135; Greimas (1990: 388). Det finns också invändningar mot sådana samband för gudanamnet, men detta är inte rätt plats att gå närmare in på dem.

41

Dainius Razauskas

ar tiesiog Vėjas (Greimas 1990: 434, 489)²². Tačiau tokia šio dievavardžio interpretacija, šiaip ar taip, reikalauja pripažinti lietuvių kalboje jau XVII a. buvus žodį au karas

Forskare har i allmänhet undvikit Bieaukuri’o, inte minst eftersom han bara nämns en enda gång och dessutom utan närmare kommentarer – förutom uppgiften att han är frugum custos, ordagrant ’fruktens väktare’ (eller ’beskyddare’: Vėlius 1986: 31). Ibland har också lingvisternas etablerade dom över aukuriu verkat retroaktivt. Jonas Balys skriver till exempel 1985: ”Som regel kan vi endast betrakta sådana gudanamn som äkta vilka nämns av minst två sinsemellan oberoende källor. Därför faller också många fornpreussiska gudar bort. Något slags missförstånd ligger också bakom gudars eller demoners namn som endast nämns en gång av jesuitmissionärer på 1600-talet, såsom Nosolas (Långnäsa?)²³ och Beaukuris. Kanske svarade den tillfrågade: Vilken som helst, och vips hade man ett nytt gudanamn. Kanske kommer någon semantiker på att det betyder ’en gud utan altare’, utan att veta att ordet aukaras är en nybildning” (Balys 2000: 348). Trots den otåliga kategoriskhet som är typisk för den aktade folkloristen är det mycket talande att han – tydligen omedvetet påverkad av sin modersmåls språkkänsla – själv hör och återger den skriftliga namnformen Bieaukuri som Beaukuri.”

Om man ändå vänder argumentationen rätt och försöker stödja teoretiska resonemang med fakta, om än små, i stället för tvärtom, visar det sig att den nämnde ”semantikern”, vars oundvikliga uppdykande Balys anade, skulle ha helt rätt – för redan detta enda Bieaukuri, som Beaukuris, skulle kräva att man betraktade Būgas antagande om att orden auka och aukaras är Daukantas nybildningar med betydligt större försiktighet. Därtill kommer att Būga själv framförde sin hypotes enbart med anledning av Endzelīns konstlade etymologi och mycket försiktigt: ”För mig förefaller det troligare att alla tre orden – aukauti, auka och aukaras – är Daukantas påhitt.” Nu måste denna hypotes, som hastigt godtogs som det sista ordet i frågan, helt och hållet offras på sanningens altare, vilket vi sett i de lingvistiska arbeten som granskats.

Gudanamnet Beaukuris, som nämndes 1611, kan i sin tur betraktas som ett ytterligare belägg för att ordet auka är gammalt och som ett avgörande argument för att

²² Om man förknippar Beaukuris, alltså en gud till vilken offer inte frambärs (eller åtminstone inte frambärs på ett altare), med stormarnas och vindarnas gud, är det intressant att ordet auka på lettiska betecknar ’storm, virvelvind’.

²³ Här avses Nosolum från samma källa, belagt år 1601 (BRMŠ_II 624, 631).

42

Auka ir aukuras. Žodžių kilmė bei semantinė motyvacija

förekommer ordet aukuras, som det alltså inte heller finns någon grund för att hänföra till ”Daukantas nybildningar”.

Dessutom är det värt att på nytt granska den litauiska gudom som Vilhelmas Martinijus nämner i en dikt från 1666 under namnet Gabjau kuras: Absint Perkunas, Litu- ans, Babilasque Gabartai, / Nec non Gabjau kurs Baubeque žemėpati ”Må Perkūnas, Litvanis och Babilas försvinna, liksom Gabartai, / och även Gabjau kuras och Baubas och Žemėpatis” (BRMŠ_III 61, 62; min översättning). Man kan anta att ordet *gabjaukur as betecknar inte en gudom, utan härden tillhörande ladugudomen Gabjaujas eller eldgudomen Gabija.aukurą

Slutligen finner vi också aukurą i tidiga uppteckningar av folkdiktning. Till exempel finner vi i en berättelse som nedtecknats efter Jonas Valinčius från byn Vaitkabaliai, Vilkaviškis distrikt, och publicerats i band II av J. Basanavičius ”Lietuviškos pasakos” 1902, meningen: – Jag ska bygga en kyrka, – säger han medan han placerar osten i mitten. – Så där, det här blir ett aukaras (altare), och snart står den färdig (BsLP_II 127, se 5, 483). Naturligtvis kan en uppteckning från slutet av 1800-talet inte i sig utgöra ett argument mot Daukantas upphovsmannaskap, men det är intressant att ordet här förekommer i en annan form än hos Daukantas: inte aukur as, utan aukaras. Formen aukaras är också belagd i ”Aušra” från 1884 och i M. Miežinis Lietuviškai–latviškai–lenkiškai–rusiškame žodyne från 1894 (LKŽ_I 474). J. Basanavičius använde även den feminina formen auk ara, till exempel i ett tal den 27 december 1906, vid invigningen av den första litauiska konstutställningen i Vilnius: ”...under Vilnius domkyrkas stora altare...” (Basanavičius 1970: 722)²⁴. P. Skardžius betraktar ordet som en av aušrininkai-rörelsens nybildningar och anger som argument den uppenbart sekundära ”folketymologin”: ”sägs komma från auka + la. āra ’öppen plats, fri, öppen mark’” (Skardžius 1943: 594). K. Būga ansåg däremot att redaktionen för ”Lietuvis” var ”skyldig” till denna form – vilket kronologin uppenbart visar vara obefogat – och redaktionen hade förklarat ordets bildning på ett helt annat sätt: ”Redaktionen för ’Lietuvis’ ville ändra det ord au kuras ’altare’ som hittills använts i skriftspråket till auk-arą (’Lietuvis’ 1907, nr 5, s. 76), med motiveringen att ordet kommer från auka ’offer’ och ara ’altare’. Denna förklaring från ’Lietuvis’-redaktionen är helt misslyckad, eftersom den motsägs av språkfakta”: aukaras ”kan inte innehålla ordet *ara ’altare’, eftersom det ordet inte finns i litauiskan”, och motsvarigheten till det latinska āra som ’Lietuvis’-redaktionen avsåg skulle, om det alls fanns i litauiskan, på grund av språkets ljudlagar låta helt annorlunda

²⁴ Tack till dr Vytautas Tumėnas, som uppmärksammade mig på det sistnämnda exemplet!

43

Dainius Razauskas

kitaip (Būga 1958: 114). Šis Būgos sukritikuotas aiškinimas irgi tėra jau esamo žodžio „liaudies etimologija“, juoba kad pats žodis, kaip matėme, vartotas ne tik raštų kalboje, bet ir tautosakoje, ir dargi gerokai prieš minėtą „Lietuvio“ numerį. Kaip pradžioje buvo užsiminta, Būga manė žodį aukuras Daukantą sukūrus „pagal ugniā-kuro pavyzdį“. Kritikuodamas aukarą jis šį savo aiškinimą išplėtoja: „Žodį aukuras reikėtų, etymologiškos rašybos prisilaikant, rašyti su dviem k, t. y. auk-kuras. Auk-kuras yra sutrumpintas iš *auka-kurá-, nom. pl. auk(a)-kurãi. Auk-kuras yra padarytas analogiškai su ugniā-kuras ‘очаг, der Feuerherd = pelenas’ (Kvėdarna): aũkkuras – ‘auku kūrinimo (= deginimo) vieta’“ (Būga 1958: 114).

Men även själva denna förklaring av Būga kan betraktas som en sorts ”vetenskaplig folketymologi”, framkallad av Daukantas ”folketymologi”, med vilken han bara försökte förklara ordet, inte skapa det (låt oss erinra oss: Här framför det kapellet stod aukuras, eller altaret, där de för övrigt brände offer eller brände djur vigda åt Perūnas).

Man kan anta att orden aukuras och aukaras faktiskt är bildade av roten auk- och suffixen -ura- respektive -ara-.

Litauiskan har gott om ord med dessa suffix, och framför allt finns det många par av former av samma ord med vart och ett av suffixen: till exempel čiūkaras ’takets överdel, nock, takås’ samt ’vindskupa, takränna’: čiūkuras ’detsamma’; daũbaras ’sänka’: dauburà ’sänka’; gaĩmaras ’person som inte äter, utmärglad, avmagrad’: gaĩmuras ’detsamma’; gaĩgaras ’bergstopp, bergsrygg, kulle’: gaĩguras ’upphöjning på markytan, liten kulle’; kaukarà, kaũkaras ’liten kulle, höjd, jordhög’ samt ’bergstopp’: kauku-ra, kaũkuras ’detsamma’; kaũparas ’jordhög’: kaũpuras ’upphöjning, jordklump, jordhög’; kėmaras ’bit’: kėmuras ’klase, hög, mängd’; kùkštaras ’börda som bärs på ryggen’: kùkšturas ’detsamma’; pumparas ’knopp’: puñpuras; jfr stãbaras ’växtstjälk utan blad, torr, bladlös gren, ris’ och ’någon som blivit stel och klumpig’, stabãris ’vissnad, saftlös växt’: stabùris ’tung, orörlig person’, staburys ’torrt stjälkstrå’; stùbaras ’ryggrad’: stùburas; žãbaras ’liten bladlös gren, ris’: pluralis žãburai (till exempel från Žeimelis, Pakruojis distrikt: Hämta lite småkvistar, så gör vi snart upp en eld); žiežara ’grälsjuk person’: žiežura ’detsamma’; žiežmara ’häxa’: žiežmurà ’butter person’ och många andra²⁵. Jfr.

²⁵ Se Skardžius (1943: 302–303, 307–308); LKŽ_II 140, 145, 310; LKŽ_III 31, 32, 167, 168; LKŽ_V 420, 429, 437, 441, 553, 565; LKŽ_VI 804, 807; LKŽ_X 907, 910; LKŽ_XIII 602–603, 614, 1005, 1006–1007; LKŽ_XX 11, 25, 561, 564; jfr Būga (1958: 133).

44

Auka ir aukuras. Žodžių kilmė bei semantinė motyvacija

personnamnen Bādaras: Badura; Daubaras: Dauburas med flera (LPŽ_I 151, 152, 465, 466).

Man kan alltså anta att au kuru och aukaras är substantiv bildade av verbroten auk- (aukáuti, aukóti, aukúoti) med suffixen -ura- respektive -ara- (formellt benämningar på redskap för handlingen), som betecknar motsvarande föremål eller anordning avsedd för offerbruk, på vilken offergåvan lyfts upp, höjs (och efter att den lyfts upp kanske också bränns, så att den återigen höjs uppåt med röken, mot himlen). Litauiska aukuras, aukaras ligger i så fall, vad gäller sin semantiska motivation, nära de ovan nämnda latinska altāre, altāria, altārium, bildade av adjektivet altus ’hög’.

Hur man än ser på saken står det klart av allt som sagts att aukuras, eller aukaras, sannolikt inte heller är en nyskapelse av Daukantas, utan ett gammalt litauiskt ord, kanske lika gammalt som auka.

3. SLUTSATS

Det finns alltså åtminstone inte längre någon anledning att grubbla över vad de forntida litauerna kallade de offer som de frambar sedan urminnes tider och de altaren på vilka de frambar dem, belagda i skriftliga källor från slutet av 1300-talet – i ”Polens historia”, skriven av Jan Długosz på 1400-talet, i skildringen av Litauens antagande av kristendomen år 1387: …templum et aram, in quibus hostiarum fiebat immolatio, disrumpli… ”templet och altaret, där offergåvor frambars, skulle rivas…” (BRMŠ_I 552, 572; översatt av Daiva Mažiulytė; se Jurginis 1976: 51, 62)²⁶.

Sina offergåvor och altaren kallade de forntida litauerna sannolikt också aukomis och aukurais eller aukarais, utan att ens tänka på att deras efterkommande skulle försöka beröva dem dessa ord.

ŠALTINIAI

ATU: The Types of International Folktales: A Classification and Bibliography, based on the system of Antti Aarne and Stith Thompson by Hans-Jörg Uther, Helsinki, 2004 (nurodomas teksto numeris).

²⁶ Lie. atnašauti, atnaša rasi jau tikrai bus naujadarai, ne visai tiksliai nusižiūrėti, tarpininkaujant lenkiškai apieri, nuo lotynų offero, -re pirmine reikšme ‘nešti priešais’ (Klimavičius 2003: 182–191)

45

DAINIUS RAZAUSKAS

BRMŠ₁: Baltų religijos ir mitologijos šaltiniai, sudarė Norbertas Vėlius, 1: Nuo seniausių laikų iki XV amžiaus pabaigos, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla, 1996.

BRMŠ₂: Baltų religijos ir mitologijos šaltiniai, sudarė Norbertas Vėlius, 2: XVI amžius, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 2001.

BRMŠ₃: Baltų religijos ir mitologijos šaltiniai, sudarė Norbertas Vėlius, 3: XVII amžius, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 2003.

BRMŠ₄: Baltų religijos ir mitologijos šaltiniai, sudarė Norbertas Vėlius, 4: XVIII amžius, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 2005.

BsJK: Juodoji knyga, surinko Jonas Basanavičius, Vilnius: Lietuvių literatūros ir tautosakos institutas, 2004.

BsLP₁₋ᵢᵢ: Lietuviškos pasakos, surinko Jonas Basanavičius, 1–2, Vilnius: Vaga, 2001–2003.

DvPSO: Pasakos, sakmės, oracijos, surinko Mečislovas Davainis-Silvestraitis, Vilnius, 1973.

LFCh: Lietuvių folkloro chrestomatija, parengė Bronislava Kelbertė, Bronė Stundžienė, Vilnius: Regnum fondas, 1996.

L.AŽᵢᵢ: Lietuvos TSR administracinio-teritorinio suskirstymo žinynas 2, Vilnius: Mintis, 1976.

LEᵢᵢ: Lietuviškoji enciklopedija 2, Kaunas: Sp ausdos fondas.

LKŽᵢ₋ₓₓ: Lietuvių kalbos žodynas 1–20, Vilnius, 1956–2002.

LPŽᵢ: Lietuvių pavardžių žodynas, ats. red. A. Vanagas, 1, Vilnius: Mokslas, 1985.

LTsᵢ: Lietuvių tautosaka 1: Dainos, Vilnius, 1962.

LUEŽ: Lietuvos TSR upių ir ežerų vardynas, Vilnius, 1963.

LITERATŪRA

AGAPKINA, T. A. [Т. А. Агапкина,] 1996: Концепт движения в обрядовой мифологии славян (на материале весеннего календарного цикла). In:

46

Auka ir aukuras. Žodžių kilmė bei semantinė motyvacija

T. A. Агапкина, ред., Концепт движения в языке и культуре. Москва: Индрик, 213–254.

Balys, J. 2000, 2002: Raštai 2, 3. Vilnius: Lietuvių literatūros ir tautosakos institutas.

Basanavičius, J. 1970: Rinktiniai raštai. Vilnius: Vaga.

Benveniste, E. [Э. Бенвенист] 1995: Словарь индоевропейских социальных терминов. Москва: Прогресс.

Beresnevičius, G. 1997: Religijotyros įvadas. Vilnius: Aidai.

Beresnevičius, G. 2004: Lietuvių religija ir mitologija: Sisteminė studija. Vilnius: Tyto Alba.

Buck, C. D. 1949: A Dictionary of Selected Synonyms in the Principal Indo-European Languages. A Contribution to the History of Ideas. Chicago: University of Chicago Press.

Būga, K. 1958, 1959, 1961: Rinktiniai raštai 1, 2, 3. Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla.

Buškevič, S. P. [С. П. Бушкевич] 1999: Жертва. Славянские древности: Этнолингвистический словарь в пяти томах, под редакцией Н. И. Толстого, 2. Москва: Международные отношения, 208–215.

Černych, P. Ja. [П. Я. Черных] 1999: Историко-этимологический словарь современного русского языка 1–2. Москва: Русский язык.

Daukantas, S. 1976: Raštai 1–2. Vilnius: Vaga.

Donelaitis, K. 1994: Metai ir pasakėčios. Vilnius: Baltos lankos.

Dovydaitis, Pr. 1934: „Auka“. In: Lietuviškoji enciklopedija 2. Kaunas: Spaudos fondas.

Dunduliene, P. 1990: Senovės lietuvių mitologija ir religija. Vilnius: Mokslas.

Dusburgietis, P. 1985: Prūsijos žemės kronika. Vilnius: Vaga.

Eliade, M. [М. Элиаде] 1996: Мифы, сновидения, мистерии. Москва: Рефл-бук.

Endzelīns, J. 1974: Darbu izlase 2. Rīgā: Zinātne.

47

Dainius Razauskas

Ermanyte, I. 1967: S. Daukanto aukà ir kiti bendrašakniai žodžiai. Kalbos kultūra 12, 38–42.

Fraenkel, E. 1962–1965: Litauisches etymologisches Wörterbuch. Heidelberg: Winter, Göttingen: Vandenhoeck u. Ruprecht.

Frazer, J. G., 1995: The Golden Bough: A study in Magic and Religion. London: Papermac.

Frisk, H. 1960: Griechisches etymologisches Wörterbuch 1. Heidelberg: Winter.

Girdenis, A. 2006: Lie. aukà – iš *aũkā ‘avis’. Baltistica 41 (3), 375–378.

Greimas, A. J. 1990: Tautos atminties beieškant. Apie dievus ir žmones. Vilnius–Chicago: Mokslas–Algimanto Mackaus knygų leidimo fondas.

Grigas, K. 1987: Patarlų paralelės: Lietuvių patarlės su latvių, baltarusių, rusų, lenkų, vokiečių, anglų, lotynų, prancūzų, ispanų atitikmenimis. Vilnius: Vaga.

Jurginis, J. 1976: Pagonybės ir krikščionybės santykiai Lietuvoje. Vilnius: Mintis.

Juška, A. 1955: Svotbinė rėda veliuონiečių lietuvių. In: Lietuviškos svotbinės dainos, užrašytos Antano Juškos ir išleistos Jono Juškos 2. Vilnius: Valstybinė grožinės literatūros leidykla.

Karaliūnas, S. 1987: Baltų kalbų struktūrų bendrybės ir jų kilmė. Vilnius: Mokslas.

Karulis, K. 1992: Latviešu etimoloģijas vārdnīca I–II. Rīga: Avots.

Klimavičius, J. 2003: Auka, apiera, atnaša: istorijos ir vartosenos bruožai. In: Leksikografijos ir leksikologijos problemos. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 170–194.

Kriničnaja, N. A. [Н. А. Криничная] 2001: Русская народная мифологическая проза: истоки и полисемантизм образов 1: Бывлички, бывалщины, легенды, поверья о духах-«хозяевах». Санкт-Петербург: Наука.

Kuzavinis, K. 1996: Lotynų–lietuvių kalbų žodynas. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla.

Lasicus, J. 1969: De diis samagitarum caeterorumque sarmatarum et falsorum christianorum. Vilnius: Vaga.

48

Auka ir aukuras. Žodžių kilmė bei semantinė motyvacija

Lebedys, J. 1976: Lietuvių kalba XVII–XVIII a. viešajame gyvenime. Vilnius: Mokslas.

Mayrhofer, M. 1976: Kurzgefaßtes etymologisches Wörterbuch des Altindischen 3. Heidelberg: Winter.

Mažiulis, V. 1984: Ide. *g'er- ‘kelti’. Baltistica 20 (1), 11–14.

Mažiulis, V. 1988: Prūsų kalbos etimologijos žodynas 1. Vilnius: Mokslas.

Mažiulis, V. 1997: Prūsų kalbos etimologijos žodynas 4. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

Palionis, J. 1989: Zur Entstehung der Wörter aukà ‘Opfer’ und aukóti ‘opfern’. Zeitschrift für Slavistik 34 (2), 210.

Peteraitis, V. 1997: Mažosios Lietuvos ir Tvankstos vietovardžiai: Jų kilmė ir reikšmė. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

Piesarskas, B., Sveč evičius, B. 1991: Lietuvių–anglų kalbų žodynas, Vilnius: Mokslas.

Pokorny, J. 1959: Indogermanisches etymologisches Wörterbuch 1. Bern–München: Franke.

Praetorius, M. 2006: Deliciae Prussicae, oder Preussische Schaubühne 3. Vilnius: Lietuvos istorijos institutas.

Rădulescu, M.-M. 1994: Latvian u(i)cā!, ucāt, ucītis: Dacian (h)uţa!, a(h)uţa, uţuţ. Baltistica 28 (1), 84–90.

Sabaliauskas, A. 1968: Baltų kalbų naminių gyvulių pavadinimai. Lietuvių kalbotyros klausimai 10, 101–190.

Savukynas, B. 1960: Ežerų vardai. Lietuvių kalbotyros klausimai 3, 289–300.

Skardžius, P. 1943: Lietuvių kalbos žodžių daryba, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. (= Rinktiniai raštai 1, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla, 1996.)

Skardžius, P. 1998: Rinktiniai raštai 4. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

49

Dainius Razauskas

Sruoga, B. 2003: Raštai 9: Tautosakos studijos 1921–1947. Vilnius: Lietuvių literatūros ir tautosakos institutas.

Subačius, G. 2007: Kelios istorinės pastabos apie žodį auka. Baltistica 42 (1), 133–134.

Sumcov, N. F. [Н. Ф. Сумцов] 1996: Символика славянских обрядов: Избранные труды. Москва: Восточная литература.

Šaknys, Ž. B. 1996: Jaunimo brandos apeigos Lietuvoje XIX a. pabaigoje–XX a. pirmojoje pusėje. Vilnius: Pradai.

Tylor, E. B. [Э. Б. Тайлор] 1989: Первобытная культура. Москва: Государственное издательство политической литературы.

Toporov, V. N [В. Н. Топоров] 1975: Прусский язык: Словарь A–D. Москва: Наука.

Toporov, V. N [В. Н. Топоров] 1987: Об одном архаичном индоевропейском элементе в древнерусской духовной культуре: *svęt-. Языки культуры и проблемы переводимости. Москва: Наука, 184–252.

Toporov, V. N [В. Н. Топоров] 1988: Язык и культура: об одном слове-символе (к 1000-летию христианства на Руси и 600-летию его в Литве). Балто-славянские исследования 1986. Москва: Наука, 3–44.

Toporov, V. N [В. Н. Топоров] 1989: Из славянской языческой терминологии: индоевропейские истоки и тенденции развития. Этимология 1986–1987, 3–50.

Toporov, V. N [В. Н. Топоров] 1992: Еще раз о фракийском всаднике в балканской и индоевропейской перспективе. Балканские чтения 1: Образ мира в слове и ритуале, Москва: Институт славяноведения и балканистики РАН, 3–32.

Toporov, V. N & O. N. Trubačev [В. Н. Топоров, О. Н. Трубачев] 1962: Лингвистический анализ гидронимов Верхнего Поднепровья. Москва: Наука.

Vaitkevičienė, D. 2003: Apeiginis palabinimas. Liaudies kultūra 2003, Nr. 2, 8–14.

50

Auka ir aukuras. Žodžių kilmė bei semantinė motyvacija

Vaitkevičius, V. 2003: Alkai: Baltų šventviečių studija. Vilnius: Diemedis.

Valentas, S. 1997: Lingvistinis pasaulis poezijoje. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

Vanagas, A. 1981: Lietuvių hidronimų etimologinis žodynas. Vilnius: Mokslas.

Vasmer, M. [М. Фасмер] 1996: Этимологический словарь русского языка 1–4. Перевод с немецкого и дополнения О. Н. Трубачева. Санкт-Петербург: Азбука.

Velius, N. 1986: Senovės lietuvių religija ir mitologija. Krikščionybė ir jos socialinis vaidmuo Lietuvoje. Vilnius: Mintis.

Vinogradova, A. N. [А. Н. Виноградова] 1995: Бросать. Славянские древности: Этнолингвистический словарь в пяти томах, под редакцией Н. И. Толстого, 1. Москва: Международные отношения, 264–266.

Vries, Jan de 1962: Altnordisches etymologisches Wörterbuch. Leiden: E. J. Brill.

Walde, A., Hofmann, J. B. 1938, 1954: Lateinisches etymologisches Wörterbuch von A. Walde. 3., neubearbeitete Auflage von J. B. Hofmann, 1, 2. Heidelberg: Winter.

Zaehner, R. C. 2003: The Dawn and Twilight of Zoroastrianism. London: Phoenix.

Zinkevičius, Z. [З. Зинкевичюс] 1984: Польско-ятвяжский словарик? Балто-славянские исследования 1983, 3–29.

Zinkevičius, Z. 1985: Lenkų-jotvingių žodynėlis? Baltistica 21 (1), 61–82.

Zinkevičius, Z. 1990: Lietuvių kalbos istorija 4: Lietuvių kalba XVIII–XIX a. Vilnius: Mokslas.

Dainius Razauskas Lietuvių literatūros ir tautosakos institutas Antakalnio 6, LT-10308 Vilnius [email protected]

51