Acta Linguistica Lithuanica

LIX (2008), 109 – 139

Oppositionen mellan enkla och pronominella adjektiv i litauiska som ett definithetssystem

Birutė Spraunienė

Vilniaus universitetas

Denna artikel behandlar de så kallade pronominella formerna av litauiska adjektiv i relation till definithet. Det pronominella morfem som läggs till adjektivformen tolkas som en definithetsmarkör, jämförbar med den bestämda artikeln i andra språk, och det föreslås att adjektivformerna själva bör kallas bestämda. Artikelns syfte är att fastställa i vilken utsträckning och i vilka kontexter användningen av dessa bestämda former korrelerar med NP:s semantiska definithet. En empirisk undersökning visar att användningen av det bestämda adjektivet i många fall är som bäst valfri och ibland till och med ogrammatisk, trots att NP:n tydligt fungerar som en bestämd beskrivning. Detta pekar på en viktig skillnad mellan användningen av litauiska bestämda adjektiv och markeringen av definithet i artikelspråk. I litauiska är kontexten avgörande för NP:ns bestämda eller obestämda tolkning, och valet av bestämda och obestämda adjektivformer beror bland annat på informationsstrukturen, det vill säga på om adjektivet innehåller känd (presupponerad) eller ny information.

1. DEFINITETSKATEGORIN OCH DESS SEMANTIK

I litteraturen erkänns att definitetskategorins primära funktion är att samordna referens, vilket är nödvändigt för att kommunikation ska kunna äga rum. Språk har olika medel som hjälper deltagarna i en kommunikationsakt att lösa problem med referenssamordning. Dessa omfattar egennamn, pronomen med mera. I artikelspråk är de formella definitets- respektive indefinitetsmarkörerna – artiklarna – det främsta medlet för referenssamordning. Christopher Lyons definierar definitet så här: ”de-

109

Birute Sprauniene

finitet är en morfosyntaktisk kategori som grammatikaliserar en pragmatisk kategori av identifierbarhet” (Lyons 1999: 282). Det innebär att definitet förknippas med möjligheten att identifiera referenten. Referenten till en bestämd nominalfras presenteras för mottagaren som entydigt identifierbar, medan användningen av en obestämd nominalfras innebär att dess referent introduceras i diskursen som ny och därför inte kan identifieras entydigt (se Chafe 1976; Hawkins 1978 och 1991; Haspelmath 1999; Lyons 1999; Hansen & Heltoft (under utgivning)). Det är viktigt att betona att referenten i fallet med bestämda beskrivningar¹ presenteras för mottagaren som möjlig att identifiera. Det kan hända att referenten var okänd för mottagaren före yttrandet, men den bestämda beskrivningen är i sig som en instruktion till mottagaren att söka efter den enda möjliga referenten tills den hittas. Enligt Hawkins sker sökandet efter referenten inte i hela diskursrymden utan i en viss pragmatisk mängd av entiteter (eng. pragmatic set of entities / P-set). Hawkinss teori, som bygger på fakta från engelskan, kan sammanfattas så här:

En nominalfras är bestämd (i) om dess referent går att lokalisera i en pragmatisk mängd av entiteter som talaren och lyssnaren delar, det vill säga om den är pragmatiskt förankrad, och (ii) om referenten är unik (eller, mer exakt, inkluderande) inom denna mängd. (Haspelmath 1999: 231)

Det måste alltså finnas en viss pragmatisk mängd av entiteter som är uppenbar (eng. manifest) för både avsändaren och mottagaren, och i vilken nominalfrasens referent existerar och är den enda (unik). I så fall har vi en bestämd nominalfras. När avsändaren använder en bestämd (det vill säga definita) artikel anger hen att mottagaren kan ta reda på vilken referent eller vilka referenter som avses genom att hitta den pragmatiska mängd där den eller de existerar. Den logiska unikhetsegenskapen underlättar sökandet – i denna mängd kan det inte finnas andra entiteter som uppfyller innehållet i den bestämda beskrivningen (Hawkins 1991: 414). En sådan mängd kan bestå av entiteter som talaren och lyssnaren har nämnt tidigare (”den tidigare diskursens mängd”) eller av den omedelbara samtalsmiljön där talaren och lyssnaren befinner sig. Entiteter som står i helhets–delrelation eller andra associativa relationer utgör också pragmatiska mängder, till exempel bil och ratt, bröllop och brud. Hawkins hävdar att det är just i dessa

¹ Dėl termino žr. Holvoet, Tamulionienė (2006: 13–14 ir išn. 3), taip pat Hawkins (1991: 406).

110

Paprastųjų ir įvardžiuotinių būdvardžių opozicija lietuvių kalboje

I pragmatiska mängder uppfylls unikhetskravet, vilket hjälper talaren och lyssnaren att samarbeta och otvetydigt identifiera den individ som motsvarar innehållet i den bestämda beskrivningen (ibid., 408).

Bestämda beskrivningar kännetecknas alltså av unikhet, medan en obestämd beskrivning enligt Hawkins är neutral i fråga om unikhet (ibid., 420). Till exempel:

(1) A professor is drunk².

Satsen (1) är sann om det finns minst en professor som är berusad. Den är logiskt förenlig med påståendet att det kan finnas fler än en sådan professor, men också med att det bara finns en sådan professor; satsen (1) är därför ”neutral i fråga om unikhet och motsäger den inte”³ (ibid., 407). Användningen av den obestämda artikeln innebär vanligtvis att den omtalade entiteten inte tillhör någon pragmatisk mängd som är uppenbar för både talaren och lyssnaren. Hawkins noterar dock att även den obestämda artikeln kan markera tillhörighet till en pragmatisk mängd. Exempelvis kan satsen Pass me a cup tolkas som: Ge mig en av kopparna som står framför dig på bordet. Hawkins tillämpar Grices teori om implikatur på analysen av artiklarna i engelskan. Han hävdar att nominalfraser med den obestämda artikeln kan implicera tillhörighet till en pragmatisk mängd, men detta är en samtalsimplikatur (eng. conversational implicature) som kan annulleras, till exempel:

(2) A senator resigns.

Exempel (2) kan i en amerikansk dagstidningsrubrik ha samtalsimplikaturen att det handlar om en senator från USA. I exempel (3) ser vi att denna implikatur kan annulleras (Hawkins 1991: 418, exemplet hämtat från författaren):

(3) A senator resigns, not a US senator, but a senator in Japan.

Vid användning av den bestämda artikeln är tillhörighet till en pragmatisk mängd en konventionell implikatur som inte kan annulleras (ibid., 414).

Hawkins diskuterar något paradoxala fall där obestämda beskrivningar i engelskan betecknar unika referenter (exemplen hämtade från författaren), jfr:

² Pavyzdys paimtas iš Hawkinso (Hawkins 1991: 407).

³ „[…] är i själva verket neutral i fråga om unikhet och motsäger den inte.“

111

Birute Sprauniene

(4) England har en premiärminister, och Amerika har en president.

(5) Denna större situationsmängd innehåller en professor, ett klassrum, en lärobok osv.

Predikaten have, contain, comprise och liknande betecknar att entiteter hör till en viss mängd. Att exemplen (4–5) implicerar unikhet hos obestämda deskriptioner ser vi genom att ersätta de unika entiteterna i dem med icke-unika. Yttrandet blir märkligt:

(6)?England har en parlamentsledamot, och Amerika har en senator.

Hawkins påpekar att man kan använda bestämda artiklar i exemplen (4–5), men att meningarnas betydelse då förändras helt (Hawkins 1991: 421), jfr:

(5’) England har premiärministern, och Amerika har presidenten.

Exempel (5’) förutsätter att en premiärminister från ett annat land besöker England, eller att John Major sköter Englands angelägenheter, medan George Bush sköter Amerikas. Med andra ord tolkas dessa exempel naturligt så att referenten för den bestämda nominalfrasen inte tillhör den mängd som definieras i exemplen med motsvarande obestämda deskriptioner, och att lyssnaren behöver hitta en annan mängd där existens- och unikhetskravet är uppfyllt (ibid., 422).

2. TYPER AV BESTÄMDHET

Utifrån grunden för referentidentifiering urskiljer litteraturen fyra huvudtyper av bestämdhet (jfr Chafe 1976; Hawkins 1978 och 1991; Haspelmath 1999; Lyons 1999; Hansen & Heltoft (under utgivning)):

1. anaforisk bestämdhet (eng. anaphoric uses, da. anaforisk bestemthed),

2. deiktisk bestämdhet (eng. immediate situation uses, da. deiktisk bestemthed),

3. situationsbunden bestämdhet (eng. larger situation uses, da. baggrundsbestemthed),

4. inferentiell bestämdhet (eng. inferrability, associative-anaphoric uses, da. inferentiel bestemthed).

112

Paprastųjų ir įvardžiuotinių būdvardžių opozicija lietuvių kalboje

Till anaforisk bestämdhet räknas de fall där referenten för en nominalfras är känd från den lingvistiska kontexten, eftersom den har nämnts tidigare:

(7) visade sig ett förtrollat ljus <…> inte en enda <…> fick syn på det förtrollade ljuset⁴

Anaforisk bestämdhet sammanfaller med den utpekande funktion hos pronominaladjektiv i litauiska som Adelė Valeckienė urskiljer (Valeckienė 1986: 171). Anaforisk bestämdhet föreligger inte bara när det upprepade substantivet och dess antecedent är identiska substantiv, utan också när de är koreferentiella synonymer (t.ex.: Det hade kommit en sådan ung man …. Den där killen) eller när antecedenten är ett hyponym och det upprepade substantivet dess hyperonym (t.ex.: En bil körde in i en stolpe. Fordonet var oförsäkrat) (Hansen & Heltoft, under utgivning).

Vid deiktisk bestämdhet kan referenten identifieras eftersom den är synlig, hörbar eller på annat sätt förnimbar i den omedelbara samtalsmiljön, t.ex.: Räck mig hammaren! Varifrån kommer det här ljudet?

Situativ bestämdhet föreligger när grunden för att identifiera referenten är samtalspartnernas gemensamma kunskap om fysiska objekt eller sociala och kulturella företeelser i deras omgivning. När danskar säger krig-en (krig-^DEF) avser de till exempel vanligtvis andra världskriget, medan frasen the Prime Minister för engelsmän betyder ’Englands premiärminister’.

Inferentiell bestämdhet föreligger när referenten för en bestämd nominalfras identifieras genom sin koppling till en annan, icke-identisk referent, som redan tidigare har introducerats i diskursen. De substantiv som förbinds genom inferentiell bestämdhet står ofta i ett helhets–del-förhållande (där delen är den enda), t.ex.: hus …. tak; bil … motor. Denna typ av bestämdhet kallas också associativ anafor (eng. associative anaphora). Det är viktigt att notera att de två första typerna av bestämdhet i artikelspråk kan uttryckas både med bestämda artiklar och demonstrativa pronomen, medan situativ och inferentiell bestämdhet uttrycks enbart med artiklar (Hansen & Heltoft, under utgivning).

⁴ Exemplet är hämtat från Dabartinės lietuvių kalbos gramatikos (Valeckienė in: Ambrazas, red., 1997: 175).

113

BIRUTĖ SPRAUNIENĖ

3. DEN BESTÄMDA ARTIKELNS LIVSCYKEL

I litteraturen förknippas uppkomsten av markering av bestämdhet med en reanalys av det demonstrativa adjektiva pronomenet, genom vilken pronomenet får en artikel funktion (Lyons 1999: 323). Den artikel som sålunda bildats sprider sig gradvis till allt fler användningskontexter. I litteraturen kallas denna process den bestämda artikelns livscykel, vilken delas in i följande stadier (jfr Greenberg apud Hawkins 2004: 84–86, Lyons 1999: 337–340):

Första stadiet. Demonstrativet förlorar sin deiktiska betydelse, och därmed försvinner den explicita eller implicita kontrasten mellan objekt som befinner sig nära eller långt från talaren eller adressaten. Användningen av den nybildade artikeln begränsas till anaforiska (a book... the book) och deiktiska kontexter (Pass me the book, please!).

Andra stadiet. Artikeln börjar också användas i situativa (the king, the sun) och inferentiella kontexter (a house... the roof).

Tredje stadiet. Den bestämda artikeln tränger in i generiska kontexter, det vill säga påståenden som inte handlar om enskilda individer utan om deras arter⁵ (The lion is a mammal ’Lejonet är ett däggdjur’). Enligt Hawkins befinner sig de moderna germanska språken i detta stadium.

Fjärde stadiet. Den bestämda artikeln börjar användas i indefinita specifika kontexter, där den markerar enbart referentens existens och inte dess unikhet⁶.

Dessa fyra stadier visar hur den bestämda artikelns distribution gradvis utvidgas i språket. I varje stadium bevaras de distributionsmöjligheter som föregående stadium hade, samtidigt som nya tillkommer, vilket ökar flertydigheten hos fraser med artiklar. Artikelns frekvens ökar eftersom den blir obligatorisk i allt fler grammatiska kontexter och konstruktioner (t.ex. med predikativt använda nominalfraser: John is a teacher / the best teacher I’ve ever had). Till slut kan den bestämda artikeln helt förlora varje

⁵ Jfr begreppet ”generisk bestämdhet” som används av Holvoetas och Tamulionienė (Holvo-et, Tamulionienė 2006: 19).

⁶ Ett liknande fenomen förekommer i amerikanskt talspråk, där det betoningslösa demonstrativa pronomenet this började användas med referentiella objekt, medan distributionen av den indefinita artikeln a begränsades till icke-referentiella kontexter (She wanted to buy this house – ’Hon ville köpa ett hus’ och She wanted to buy a house – ’Hon ville köpa (vilket som helst) ett hus’ (Givón 1995: 61, exemplen återgivna efter Givón).

114

Paprastųjų ir įvardžiuotinių būdvardžių opozicija lietuvių kalboje

samband med definithet och bli markör för genus och/eller numerus (jfr Greenbergs begrepp nominality marker). I många språk har en sådan utveckling lett till att en ny bestämd artikel uppstått.

Artikelns livscykel förklarar delvis variationen i användningen av definitetsmarkörer mellan olika språk. Det innebär att en nominalfras kan vara formellt bestämd i ett språk och dess motsvarighet formellt obestämd i ett annat, trots att de är referentiellt identiska (jfr Lyons 1999: 160). Artikelns livscykel visar också att definitetsmarkörens semantik gradvis förändras i språket.

4. DEFINITETSMARKERING I LITAUISKAN

Litauiskan är ett artikellöst språk, och uttrycket för definithet är där svagt grammatikaliserat. Som Mikulskas påpekar har det i litauiska grammatiker inte undersökts i vilka fall och vilken definitets- vs. indefinitetsmarkering som är obligatorisk (Mikulskas 2006: 33). Ett av medlen för att samordna referens i litauiskan är olika pronomen. Demonstrativa pronomen fungerar som definitetsmarkörer; några av dem (t.ex. tas och i vissa fall šis, šitas) har enligt Rosinas utvecklats till artroider (Rosinas 1972: 83f.; 1996: 72). Artroiderna har gemensamt med bestämda artiklar i artikelspråk att de har förlorat betoningen och fått en bleknad deiktisk betydelse, medan de skiljer sig från egentliga artiklar genom att de saknar obligatorisk karaktär. Artroiderna tas, ta är mycket vanliga i talspråket och tränger även in i skriftspråket. Funktionen som indefinitetsmarkörer fylls i litauiskan av olika pronomen med existentiell betydelse, t.ex. vienas, kažkoks, kažin koks och det demonstrativa pronomenet toks (Rosinas 1996: 69; jfr även Girdenienė 1971: 45; Holvoet, Tamulionienė 2006: 18, Mikulskas 2006: 33). Naturligtvis uttrycks definithet i många fall indirekt i litauiskan — genom ordföljd, kasusmotsättningar (nominativ/ackusativ vs. genitiv) eller uppfattas helt enkelt utifrån kontexten (se Holvoet, Tamulionienė 2006: 30–32, jfr även Rosinas 1996: 62–63).

Den enda morfem som skulle kunna förknippas med formell definitetsmarkering i litauiskan är den pronominella morfemen i adjektivets pronominella former. Den här artikeln ägnar huvudsakligen uppmärksamhet åt motsättningen mellan enkla och pronominella former i nutida litauiska, med målet att undersöka dessa formers distributionsmönster, skillnader i funktion och betydelse samt deras samband med kategorin definithet. Om de pronominella formernas pronominella morfem

115

BIRUTĖ SPRAUNIENĖ

-(i)is, -ji tolkas som en definitetsmarkör kan vi fråga oss i vilket stadium av artikelns livscykel den befinner sig, i vilka kontexter den används, när dess användning är obligatorisk, när den är fakultativ och när den är ogrammatisk.

Enligt Mikulskas är det lämpligt att vid undersökningen av definitetsrelaterade problem i litauiskan utgå från något artikelspråk där definitetsmarkeringen är grammatikaliserad (Mikulskas 2006: 33). Därför jämförs i denna artikel adjektivens (och participens) pronominella former med artiklarna i artikelspråken danska och engelska.

5. BESTÄMDA OCH OBESTÄMDA ADJEKTIV

Tanken att motsättningen mellan enkla och pronominella adjektivformer uttrycker kategorin definithet i litauiskan är inte ny. Adelė Valeckienė har utförligast undersökt de pronominella formernas funktioner inom litauisk språkvetenskap (Valeckienė 1957 och 1986), och hennes forskning ligger till grund för beskrivningen av dessa former både i den akademiska Lietuvių kalbos gramatikoje (Ul vydas, red., 1965) och i Dabartinės lietuvių kalbos gramatikoje (Ambrazas, red., 1997). I den senare betraktas definithet som en adjektivkategori (jfr påståendet att adjektiv ”har kategorierna komparation och definithet” (Valeckienė i: Ambrazas, red., 1997: 167)). Denna ståndpunkt kritiseras med goda skäl i den fjärde volymen av Lietuvių kalbos gramatikos darbų, Daiktavardinio junginio tyrimai, vars två artiklar ägnas åt definitetsproblematiken. Artikelförfattarna argumenterar för att definithet i litauiskan, liksom i typiska artikelspråk, bör betraktas som en kategori hos nominalfrasen. Mikulskas visar övertygande att adjektivets pronominella morfem får grammatisk funktion inte genom att den enkla och den pronominella adjektivformen ställs mot varandra (t.ex. mėlyna vs. mėlynoji), utan genom att motsvarande nominalfraser ställs mot varandra (t.ex. mėlyna skarelė vs. mėlynoji skarelė) (Mikulskas 2006: 59, 61). Holvoetas och Tamulionienė hävdar också att pronominella adjektivformer ger definitet åt hela nominalfrasen, inte åt adjektivet. Författarna drar slutsatsen att ”platsen där definitetskategorin uttrycks och dess räckvidd i detta fall inte sammanfaller” (Holvoet, Tamulionienė 2006: 13). För övrigt används i Dabartinės lietuvių kalbos gramatikoje också formuleringen: ”de enkla formerna betecknar en egenskap hos föremålet, medan de pronominella, utöver föremålets egenskap, också anger att FÖREMÅLET (min markering — B. S.) är känt och bestämt” (Valeckienė i: Ambrazas, red., 1997: 174) — likaså

116

Paprastųjų ir įvardžiuotinių būdvardžių opozicija lietuvių kalboje

förutsätter att det på grund av den pronominala formen är själva föremålet, och inte dess egenskap, som blir definit.

Det bör också nämnas att endast kvalitativa adjektiv kan få pronominalform (och inte ens alla; till exempel saknar baltmargis, gerutis, saldinis pronominalformer), liksom ordningstal, particip och vissa pronomen (Paulauskienė 1994: 220). Relationsadjektiv kan inte få pronominalform, och detta skiljer dem från kvalitativa adjektiv. Man kan fråga sig om ett adjektivs möjlighet eller oförmåga att ta en pronominal morfem beror på dess bildningsegenskaper (kvalitativa adjektiv som inte kan få pronominalform förenas med relationsadjektiv inte genom betydelsen utan genom bildningen — både gerutis och saldinis är avledningar med suffix på stammen, baltmargis är en sammansättning med stammen som första led) eller av dess betydelse (jfr Paulauskienės påstående att pronominalform kan bildas av ”alla ord som betecknar en icke-relationell egenskap som kännetecknar själva föremålet” (ibid.)?

Det bör noteras att adjektiv i neutrum inte har pronominalformer på litauiska (t.ex. šalta, brangu), eftersom de inte används tillsammans med substantiv. Pronominalformer är inte heller karakteristiska för gerundier (t.ex. eidamas) eller aktiva particip i preteritum iterativ (t.ex. eidavęs), eftersom dessa inte heller används för att uttrycka föremåls egenskaper (Ambrazas, red., 1997: 367). Detta skulle kunna vara ytterligare ett argument för att definitetskategorins domän är nominalfrasen. För övrigt definieras själva termen ”nominalfras” annorlunda i den litauiska språkvetenskapliga traditionen än noun phrase i den västerländska språkvetenskapen. Enligt Labutis ”betraktas ordkombinationer där huvudledet är ett substantiv som nominala ordkombinationer” (Labutis 1998: 68). Utifrån ett sådant synsätt bör pronomen och deras kombinationer (t.ex. jis, šis, tas su geltonomis garbanomis) och adjektiv (t.ex. aktyvioji, pastarasis) i exemplen (8–12) ⁷betraktas som pronominala respektive adjektivala fraser. Å andra sidan är det uppenbart att de nämnda orden, utifrån sin syntaktiska funktion, representerar en nominalfras i meningen; jfr:

(8) De fann slavpojken Anupā nästan död. Han brann med levande eld.

(9) När A. Valinskas fick ordet bad denne om ursäkt för kollegan J. Jankevičius

(10) Bona hade tillfälligt tagit Platelių och Kaunas i besittning (det sistnämnda löstes in från henne år 1545.)

(11) en av dem, den med de gula lockarna, är min kusin Stasys

⁷ Exemplen (8–11) är hämtade ur KT.

117

BIRUTĖ SPRAUNIENĖ

(12) Så hände det sig att jag flög med flygplan, och framför mig satt ett par damer. <...> Den ena, lutad över ryggstödet, försökte säga något till mig. Jag hörde ingenting, jag förstod ingenting. Men min aktiva medresenär gav sig inte <...>. Den aktiva nickade vänligt med huvudet och vände sig bort.

HK 200–201

Det bör noteras att i talad litauiska kan även den obestämda adjektivformen i vissa fall fylla en funktion för samordning av referens och företräda en nominalfras, t.ex.:

(13) På torget köpte jag en röd och en vit ros. Den röda ska jag plantera i min lilla trädgård, och den vita tar jag med till mamma som gåva⁸.

Adjektiven röd och vit i exempel (13) bör ur funktionell (eller syntaktisk) synvinkel betraktas som elliptiska, reducerade nominalfraser, eftersom de liksom pronomen används i stället för substantiv, det vill säga referentiellt. Det är värt att överväga om definitionen av en nominalfras endast bör ta hänsyn till dess prototypiska struktur, där substantivet utgör huvudled, eller om det ändå är ändamålsenligt att utvidga Labutis definition av nominalfras så att den också omfattar icke-prototypiska (reducerade, elliptiska) nominalfraser.

I fortsättningen av denna artikel kommer, i likhet med Holvoet och Tamulionienė, formerna ”vanlig” och ”pronominell” att kallas ”obestämda” respektive ”bestämda” former, för att därigenom betona funktionen hos det böjningsmorfem som diskuteras.

6. ANALYS AV OPPOSITIONEN MELLAN BESTÄMDA OCH OBESTÄMDA ADJEKTIVFORMER

Valeckienė beskriver kontrasten mellan den vanliga och den pronominella formen så här: ”de vanliga formerna betecknar en egenskap hos ett ting, medan de pronominella formerna, utöver tingets egenskap, också anger att tinget är känt, bestämt” (Valeckienė in: Ambrazas, red., 1997: 174, Valeckienė 1986: 169). Författaren hävdar att de vanliga och pronominella formerna i litauiska bildar en binär asymmetrisk opposition, vars markerade led är de pronominella formerna med draget [+Bestämd], medan de vanliga formerna är det omarkerade ledet med draget [−Bestämd] (det bör erinras om att denna författare betraktar bestämdhet som

⁸ Exempel (13) har jag själv hittat på – B.S.

118

Paprastųjų ir įvardžiuotinių būdvardžių opozicija lietuvių kalboje

adjektivkategorin, och därför tillskrivs även bestämdhets-/obestämdhetsdragen själva adjektivet). Detta illustreras av följande schema:

1 schema. Paprastųjų ir įvardžiuotinių formų opozicija (plg. Valeckienė 1986: 169)

Paulauskienė kritiserar med rätta denna analys och hävdar att ”betydelsen hos den markerade medlemmen inte kan vara vidare än den hos den omarkerade” (Paulauskienė 1994: 224). Jag skulle föreslå att Valeckienės schema justeras på följande sätt:

Schema 2. Oppositionen mellan obestämda och bestämda former

Detta skulle innebära att bestämda former markerar nominalfrasens bestämdhet, medan obestämda former är indifferenta eller neutrala i förhållande till denna markering⁹ och således har en vidare funktionell betydelse än oppositionens markerade medlem. En nominalfras med ett obestämt adjektiv kan vara såväl semantiskt obestämd som bestämd; den ena eller andra tolkningen avgörs av kontexten, och själva adjektivformen ger ingen information. Jag ska också försöka visa att den pronominella formen markerar nominalfrasens bestämdhet. Ett av argumenten är att denna form inte kan användas tillsammans med ord som uttrycker nominalfrasens obestämdhet eller i sådana fall där frasen är rematisk, dvs. när substantivet som adjektivet modifierar förmedlar ny information (jfr begreppet new rheme som Larsen använder (Larsen 2005: 46)), t.ex.:

⁹Den grundläggande skillnaden mellan den markerade och den omarkerade medlemmen i en asymmetrisk opposition beskrivs på liknande sätt: ”the difference <...> is not that between A and non-A, but between A and indifference between A and non-A” (Haspelmath 2006: 29). Hjelmslev beskriver också kontrasten mellan oppositionens markerade och omarkerade medlem på detta sätt apud Jensen (2007: 304).

119

BIRUTĖ SPRAUNIENĖ

(14) En viss *den berömde / berömd journalist ringde honom.

(15) Ett något slags *märkligt / märkligt ljud hördes.

(16) På fönsterbrädan satt en *vit / vit katt.

Den bestämda formen kan användas i sådana kontexter endast om adjektivet betecknar en artspecifik egenskap hos föremålet, dvs. i terminologiska fraser:

(17) På vårt tak hade en vit stork landat.

Frasen vit stork betyder ”någon (vilken som helst) representant för underarten vit stork”. Frasens referent är alltså i detta fall obestämd (mottagaren kan inte identifiera den), men själva underarten vit stork är känd för mottagaren (eller presenteras som entydigt identifierbar), och därför används den bestämda adjektivformen. Som Holvoetas och Tamulionienė hävdar är den ”taxonomiska bestämdheten” i sådana fraser ”på sätt och vis konserverad” (Holvoet, Tamulionienė 2006: 28). Liknande fenomen förekommer också i andra språk; exempelvis kan artnamn i hebreiskan användas med bestämd artikel trots att vilken som helst representant för arten avses (ibid., not 10).

I litauiskan bildas många termer med bestämda adjektivformer. Om en term bildas med en bestämd form är den obligatorisk i alla kontexter, men i talspråket märks en tendens att utelämna det pronominella elementet, kanske på grund av en benägenhet att förkorta ord. Man kan ofta höra folk säga bärbar dator, mobiltelefon eller helt enkelt mobil. Sådant språkbruk är naturligtvis normavvikande, men visar att den omarkerade obestämda formen kan tränga undan den bestämda även i terminologiska fraser. Vissa terminologiska fraser används med både obestämd och bestämd form, till exempel rött / det röda vinet. Man kan anta att vissa par av mer etablerade attributiva fraser i allt högre grad betecknar kvalitativa snarare än artspecifika skillnader, vilket avspeglas i deras benämningar genom att obestämda, omarkerade adjektivformer används i stället för ”terminologiserade” bestämda adjektivformer, jfr vitt kontra rött vin, vitt kontra svart bröd, söt kontra sur mjölk.

Betyder bestämda former alltid bestämdhet? I den moderna litauiska grammatiken och i Valeckienės arbeten hävdas det att dessa former i vissa fall har en emfaserande betydelse. Exempel på sådan användning är vanliga i folkdiktning och skönlitteratur: goda lilla mor, gamle far, snabba lilla häst, strålande lilla sol, fruktansvärda drake, svarta avgrund. Det hävdas att här

120

Paprastųjų ir įvardžiuotinių būdvardžių opozicija lietuvių kalboje

De fungerar som fasta epitet och framhäver endast en typisk egenskap hos föremålet (Valeckienė 1998: 266 ff.). Jag menar att dessa uttryck också betecknar särskilda typer; adjektiven i dem är vanligen informationsfattiga och uttrycker ofta en egenskap som följer av själva substantivets betydelse (solen är alltid strålande, ett spöke är alltid skrämmande osv.)¹⁰. Mikulskas utesluter inte möjligheten att även dessa fasta uttryck kan tolkas som bestämda, men menar att deras bestämdhet uppfattas i ett visst sociokulturellt, exempelvis etnografiskt, sammanhang och påminner om den rollbestämdhet som diskuterats i litteraturen (Mikulskas 2006: 54–55, not 16).

7. EMPIRISK UNDERSÖKNING

För att jämföra hur bestämdhet uttrycks i litauiska och artikelspråk (danska och engelska) genomfördes en empirisk undersökning. Undersökningsmaterialet samlades in från Icchokas Meras roman Lygiosios trunka akimirką. Romanen valdes eftersom den har översatts till både danska och engelska. Ur den litauiska texten hämtades alla nominalfraser med adjektiviska bestämningar som i artikelspråken – danska och engelska – översatts med bestämda nominalfraser med bestämda artiklar och andra bestämmande determinanter (demonstrativa pronomen och possessiva pronomen), det vill säga sådana som översättarna tolkat som semantiskt bestämda. Endast fraser med kvalitativa adjektiv och particip som kan ha bestämd form i litauiska valdes ut. Syftet med undersökningen var att ta reda på i vilken utsträckning och i vilka fall semantiskt bestämda fraser använder adjektivets bestämda form i litauiska. Ett ytterligare syfte var att undersöka i vilken utsträckning adjektivets bestämda form används för att uttrycka olika typer av bestämdhet (se kap. 2). Nominalfraser med generisk betydelse undersöktes inte.

Undersökningsmaterialet omfattar 216 litauiska nominalfraser och lika många danska (och engelska) nominalfraser.

¹⁰ Karin Larsen, som undersökte distributionen av korta (obestämda) och långa (bestämda) adjektivformer i fornryska, påpekar att adjektivet i vissa fall är överflödigt i fraser med lång form, exempelvis i frasen многоценное богатство (eng. a very valuable object of value), där betydelsen hos adjektivet многоценное följer av substantivet богатство, medan adjektivet хищный i frasen волк хищный betecknar en egenskap som vanligtvis förknippas med en varg (Larsen 2005: 238, se även Larsen 2007: 37).

121

Birutė Spraunienė

8. UNDERSÖKNINGSRESULTAT

Undersökningsresultaten presenteras i tabell 1:

Tabell 1. Litauiska nominalfraser med bestämd och obestämd adjektivform

Fraser med ADEF¹¹ | Frasstruktur | Antal exempel |% | Fraser med AINDEF | Frasstruktur | Antal exempel |% Adef | 6 | 2,8 | Aindef | — | — ADEF + N | 33 | 15,2 | AINDEF + N | 110 | 50,9 DEM + ADEF + N | 2 | 0,9 | DEM + AINDEF + N | 14 | 6,5 Pos + Adef | 2 | 0,9 | Pos + AINDEF | — | — Pos + ADEF + N | 9 | 4,2 | Pos + AINDEF + N | 39 | 18 DEM + POS + ADEF + N | — | — | DEM + Pos + AINDEF + N | 1 | 0,5 Totalt: | 52 | 24 | Totalt: | 164 | 76

Som framgår av tabell 1 utgör fraser med adjektivets bestämda form bara en fjärdedel av alla fraser (24%). I de återstående 76% av fraserna används adjektivets obestämda form. Om vi alltså antar att alla undersökta fraser betecknar referenter som kan identifieras entydigt, eftersom de återges med bestämda nominalfraser i danska och/eller engelska, skulle det innebära att kontexten i de flesta fall räcker för att identifiera referenten i litauiska och att adjektivets bestämda form inte behövs. Eftersom demonstrativa pronomen och possessiva pronomen själva ger frasen bestämdhet kan adjektivets bestämda form tillsammans med dessa pronomen uppfattas som överflödig (jfr Holvoet, Tamulionienė 2006: 26). Det är troligen därför som den obestämda formen används i de flesta sådana fraser (i lettiska har man för övrigt valt en annan strategi för att markera bestämdhet: i modifierande fraser som bestäms av demonstrativa pronomen eller possessiva pronomen är adjektivets bestämda form obligatorisk, ibid. 23–24). Men om vi bortser från fraser med pronomen ser vi att nominalfraser med bestämd form (med eller utan substantiv) utgör 18 procent

¹¹ Förklaring av förkortningarna i tabellen: ADEF – bestämt adjektiv, AINDEF – obestämt adjektiv, N – substantiv, POS – possessivt pronomen eller genitiv av substantiv, DEM – det demonstrativa pronomenet tas, ta.

122

Paprastųjų ir įvardžiuotinių būdvardžių opozicija lietuvių kalboje

procent av alla fraser, medan fraser med obestämd form utgör mer än hälften (50,9 procent) av alla fraser. Enligt frekvenskriteriet är alltså den bestämda formen markerad.

I analysen av materialet försökte man också ta reda på i vilken utsträckning bestämda adjektiv används för att uttrycka olika typer av bestämdhet. Det visade sig inte vara så enkelt, och i vissa fall var det till och med omöjligt att entydigt hänföra en nominalfras till någon viss typ. Kari Fraurud (1990) uppger också att hon stötte på teoretiska och metodologiska svårigheter när hon försökte tillämpa Hawkins klassificering vid undersökning av nominalfraser i autentiska sakprosatexter. Jag ska illustrera dessa svårigheter med några exempel. Ett typiskt fall av anaforisk bestämdhet är när en obestämd artikel används första gången ett föremål nämns och en bestämd artikel därefter. I artikelspråk finns det emellertid många fall där referenten introduceras i diskursen med en bestämd nominalfras (eng. first mention definites, t.ex.: the king, the sun). Det första omnämnandet räknas som situationsbetingad bestämdhet, men om samma fras nämns flera gånger senare i texten, ska de senare omnämnandena då räknas som situationsbetingad eller anaforisk bestämdhet? Fraurud försöker finna en lösning och hävdar att en koppling till ett antecedent är nödvändig för tolkningen av en anaforisk nominalfras. En sådan koppling finns när antecedentet är en obestämd fras. Men hur ska man tolka de fall där antecedentet är ett egennamn eller en fras med ett possessivt pronomen, det vill säga inherent bestämd, som i exemplen (18) och (19):

(18) – Er Ina Lipman din søster? – Min søster... – Den berømte sangerinde? DST 10

– Ina Lipman tavo sesuo? — klausia Buzia. – Sesuo... – Ta garsioji dainininkė? LTA 11

(19) To brødre havde gravet dette beskyttelsesrum. Der gemte de deres lamme mor <...>. Den gamle kvinde var lam i benene, men hendes hænder kunne udrette hvad der skulle være. DST 119

Det skyddsrummet grävdes av två bröder. Här gömde de sin förlamade mor <...>. Den gamla kvinnans ben var förlamade, men händerna kunde utföra vilket arbete som helst. LTA 111

Jag anser att exemplen (18–19) också kan hänföras till anaforisk bestämdhet, men då måste Frauruds definition av en anaforisk nominalfras modifieras.

123

BIRUTĖ SPRAUNIENĖ

Exemplen (18–19) är problematiska också därför att adjektivet som ingår i den anaforiska nominalfrasen inte nämndes tillsammans med antecedentet. Valet av bestämd adjektivform förutsätter att adressaten vet att Ina Lipman är en berömd sångerska och att brödernas mor är en gammal kvinna. I exempel (18) gör det demonstrativa pronomenet ta det möjligt att utelämna adjektivets bestämda suffix utan att textens koreferentiella relationer bryts. I exempel (19) bryts däremot den koreferentiella relationen mellan sin förlamade mor och den gamla kvinnan, eller så uppstår åtminstone en tvetydighet där det kan uppfattas som om en ny referent avses, jfr:

(19’) Det skyddsrummet grävdes av två bröder. Här gömde de sin förlamade mor <...>.?Den gamla kvinnans ben var förlamade, men händerna kunde utföra vilket arbete som helst.

Exemplen (20–20’) illustrerar också att den koreferentiella relationen mellan antecedentet och den anaforiska frasen kan brytas om den bestämda formen ersätts med en obestämd, såvida inte ett demonstrativt pronomen läggs till, jfr:

(20) Den 12 augusti 1955 dog den tyske författaren och Nobelpristagaren Thomas Mann. Den berömde författaren hade ödet också fört till vårt land. http://www.ziniur.lt/apie/pranesimai?item=506

(20’) Den 12 augusti 1955 dog den tyske författaren och Nobelpristagaren Thomas Mann.?En berömd författare / Den här berömde författaren hade ödet också fört till vårt land.

I exemplen (19–20) är den bestämda adjektivformen alltså obligatorisk.

Eftersom flera tolkningar är möjliga (det är särskilt svårt att dra en gräns mellan situationsbetingad och deiktisk bestämdhet) är det inte ändamålsenligt att redovisa statistik över hur de undersökta fraserna fördelar sig på olika typer av bestämdhet. Materialet gör det ändå möjligt att konstatera att den bestämda adjektivformen används för att uttrycka anaforisk och situationsbetingad bestämdhet, men att den, som redan nämnts, konkurrerar med den obestämda formen och – vid anaforisk bestämdhet – även med demonstrativa pronomen.

124

Paprastųjų ir įvardžiuotinių būdvardžių opozicija lietuvių kalboje

8.1. Anaforisk bestämdhet

(21) Han lämnade oss kvarnen, några få hästar, en ung änka och en baby. <…> Den unga änkan gifte om sig, flyttade någonstans långt bort och lämnade babyen hos oss. DST 7

Han lämnade oss kvarnen, ett par hästar, en ung änka och en baby. <…> den unga änkan gifte om sig och flyttade någonstans långt bort, medan hon lämnade babyen hos oss. LTA 8

(21) I exempel (21) har vi ett klassiskt fall av anaforisk bestämdhet. Här verkar det som om den bestämda formen inte skulle kunna ersättas med en obestämd form (jfr:?en ung änka gifte om sig och flyttade någonstans långt bort). Kanske hindras detta av frasens tematiska status. Å andra sidan förekom det i materialet många fall där en anaforisk fras i litauiska används med en obestämd adjektivform, t.ex.:

(22) Därefter valde han ut en vit bonde och en svart <…> Den vita bonden gled ner från hans handflata. DST 5

Först därefter tog han en vit bonde och en svart <…> Ur handen gled en vit bonde. LTA 6

I artikelbärande språk är den bestämda formen obligatorisk i exempel (22). I den litauiska texten skulle vi kunna ersätta det obestämda adjektivet med ett bestämt (jfr Ur handen gled den vita bonden), men den obestämda adjektivformen räcker för att säkerställa textens koreferens. Kanske valde författaren den obestämda formen eftersom frasen med adjektiv i detta fall är reminiscensartad. Det stora avståndet mellan anaforen och antecedenten (18 meningar) kan också ha påverkat valet av obestämd form. I litteraturen finns olika uppfattningar om hur stort avståndet mellan nominalfraser som står i anaforisk relation kan vara som mest. Vissa författare hävdar att det inte kan vara större än 1–3 meningar, men Chafe ger ett extremfall där anaforen är åtskild från antecedenten av hela 105 sidor. Chafe betonar kontextens beskaffenhets betydelse för referentidentifieringen:

Faktum är att det verkar som om kontexten eller scenen är helt avgörande och att bestämdheten kan bevaras hur länge som helst, om den kontext där referenten så småningom återintroduceras är tillräckligt snäv för att göra referenten identifierbar (Chafe 1976: 41; min kursivering — B. S.).

125

BIRUTĖ SPRAUNIENĖ

I det undersökta materialet förekom också exempel där avståndet mellan de anaforiskt sammanlänkade fraserna var flera sidor. I exempel (23) är avståndet mellan antecedenten och den anaforiska frasen tre sidor. På dessa sidor berättar en av verkets gestalter, Janekas, för sin vän Izaokas om vad som hände den dag då alla judar drevs in i gettot. Innan han börjar berätta sparkar Janekas på en rund, nött sten. Att stenen omnämns igen tre sidor senare ramar så att säga in berättelsen om händelser i det förflutna (eng. flash back) och markerar övergången från ett tidsplan till ett annat. I den danska (och engelska) översättningen krävs en bestämd form för att säkerställa den anaforiska relationen, jfr da. den lille runde sten (ART.DEF liten.DEF rund.DEF sten, ”den lilla runda stenen”); på litauiska används adjektivets obestämda form (apvalaus akmenuko finns inte längre).

(23)

Och precis när han har stannat sparkar han till en sten. Det var en rund, avslipad sten. Vi kunde verkligen låtsas att den var en boll och börja spela fotboll med den. <…> Vi går vidare, Janek och jag. Den lilla runda stenen ligger inte längre framför oss. Och det är bra. Den var ju ingen boll, och vi är inga fotbollsspelare. DST 28–31

Och när han stannat sparkar han till en liten sten. Den lilla stenen är rund och avslipad. Vi skulle verkligen kunna föreställa oss att den är en boll och spela fotboll. <…> Vi går vidare. Janekas och jag. Den runda stenen är borta. Och det är bra. Den är ju ingen boll, och vi är inga fotbollsspelare. LTA 27–30

I exempel (24) ser vi en anaforisk kedja där det demonstrativa pronomenet tas (den) och adjektivets obestämda form används när referenten nämns för andra, tredje och fjärde gången. När samma referent nämns för femte och sjätte gången utelämnas pronomenet tas; för att säkerställa textens koreferens räcker det med ett substantiv med adjektiv i obestämd form. I danskan används konsekvent bestämd form. Den sjunde omnämningen av referenten i den litauiska texten (Man reikia užkasti miegantį žmogų) är tvetydig, eftersom frasen miegantį žmogų också kan ha en generisk tolkning. I den danska översättningen elimineras en sådan tolkning; frasen den sovende mand (ART.DEF sovande man) syftar endast på den specifika man som redan har nämnts.

(24)

En skäggig man lutar sig tätt intill mitt ansikte och blinkar. <…>

En skäggig man lutar sig intill mitt ansikte och blinkar. <…> Den

126

Paprastųjų ir įvardžiuotinių būdvardžių opozicija lietuvių kalboje

Den skäggige mannen har övermannat mig. <…> Jag kommer upp och ser den skäggige mannen som blinkade åt mig. <…> Han är död, den skäggige mannen. <…> Jag breder ut min jacka och drar den skäggige mannen upp på den. <…> Vi kryper mot löpgraven. Jag sänker den skäggige mannen ner i den. <…> Nu ser det ut som om han sover. Jag är rädd. Jag måste begrava den sovande mannen. DST 112–114

den skäggige mannen förtrollade mig. <…> Jag reser mig och ser intill mig den där skäggige mannen, som blinkade <…> Han är död, den där skäggige mannen. <…> Jag breder ut jackan och drar upp den skäggige mannen på den. <…> Vi hasar fram till den där skyttegraven. Jag sänker ner den skäggige mannen. <…> Nu tycker jag att det ser ut som om han sover. Jag är rädd. Jag måste begrava den sovande mannen. LTA 105–106

Valeckienė hävdar att ”i dagens litauiska litteraturspråk har det blivit norm att uttrycka demonstrativa adjektiv med den pronominala formen” (Valeckienė 1959: 191). Det undersökta materialet visar att anaforisk bestämdhet i litauiskan inte uttrycks konsekvent med bestämda adjektiv.

8.2. Situationsbunden bestämdhet

(25) To vakter står nästan alltid vid den stora porten. DST 14

Vid de stora portarna står alltid två vakter. LTA 15

De stora portarna nämns för första gången i romanen, men både i artikelöversättningen och på litauiska används den bestämda formen. Eftersom romanens handling utspelar sig i Vilnius getto förutsätts det att mottagaren vet att det handlar om gettots stora portar, som är de enda av sitt slag. De bestämda adjektivformerna i exempel (25) verkar inte kunna ersättas med en obestämd form, eftersom en fras med obestämd form också kan syfta på en icke-unik referent eller ha en generisk tolkning, jfr:

(25’) ?Vid stora portar står alltid två vakter.

I exempel (26) uttrycks situationsbunden bestämdhet även på litauiska med bestämd adjektivform:

127

BIRUTĖ SPRAUNIENĖ

(26) <…> om hon hade hunnit berätta för Gita om den nya tyska kulsprutan som de hade grävt ner alldeles vid flodstranden. De hade lindat en trasa kring avfyrningsmekanismen innan de gömde den i ett hålrum i det gamla lindträdet. DST 105

<…> om hon hann säga till Gita om den där nya tyska kulsprutan, som de grävt ner vid flodstranden och vars slutstycke de lindat in i en trasa och gömt i den gamla lindens hålighet. LTA 98

Ur en viss pragmatisk mängd (de lindar som romanfigurerna känner till) väljs den enda ut som har den egenskap som adjektivet anger.

Å andra sidan finns det många exempel i romanen där adjektivets obestämda form på litauiska, som omarkerad form, mycket väl kan användas för att uttrycka situationsbunden bestämdhet:

(27) Jag önskade att det inte fanns så många människor omkring mig med de här gula stjärnorna på kläderna. DST 6 (Jag ville att det skulle finnas färre människor omkring mig märkta med de där gula stjärnorna. S 3)

Jag önskade att det inte skulle vara så många människor omkring mig med gula stjärnor. LTA 8

(28) – Janek, bar folk gula stjärnor då också? DST 29 (ang. “Janek, bar människor de gula märkena då?” S 26)

– Janekai, fanns det då redan gula fläckar? LTA 29

(29) – Jag kan fortfarande se den smala gatan framför mig, säger Janek. DST 29

– Jag ser fortfarande den smala gatan framför mig, säger Janek. LTA 28

(30) Jag har gått länge och har för länge sedan tröttnat på den gula månen, som vänder och vrider sig som en pannkaka <…>. DST 85

Jag har redan gått länge, och jag har sedan länge tröttnat på den gula månen, som vänder sig som en pannkaka <…>. LTA 79

(27) I exemplet nämns de gula stjärnor som nazisterna märkte kläderna på judar som bodde i gettot med. På litauiska används adjektivets obestämda form (med gula stjärnor), medan man i översättningen till artikelspråk har valt en bestämd nominalfras med demonstrativa pronomen¹²

12

Eftersom bestämdhet här markeras med demonstrativa pronomen kan detta exempel

128

Paprastųjų ir įvardžiuotinių būdvardžių opozicija lietuvių kalboje

(da. disse gule stjerner, eng. those yellow stars). I exempel (28) nämns samma gula stjärnor (gula fläckar), men i det här fallet bevaras frasens bestämdhet i den engelska översättningen (eng. the yellow patches), medan man på danska har valt en obestämd nominalfras (da. gule stjerner).

Det kan naturligtvis inte uteslutas att översättarna i vissa fall har misstagit sig och tolkat vissa litauiska fraser med obestämda adjektiv som bestämda. Å andra sidan finns det alltför många sådana exempel för att de alla skulle kunna betraktas som översättningsfel. Detta till synes omotiverade val av bestämda beskrivningar har en viss stilistisk effekt, eftersom det skapas ett intryck av att mottagaren är liksom en deltagare i berättelsen, som tillsammans med berättaren ser alla händelser och därför kan identifiera de referenter som hör samman med dem; mottagaren är ”lokal” och känner till alla gränder, torg, bäckar, ängar och så vidare. Allt detta ökar berättelsens suggestiva kraft, eftersom läsaren identifierar sig med verkets gestalter och berättaren.

8.3. Föremålsbestämdhet

Denna typ av bestämdhet förekommer främst i dialoger, när samtalsdeltagarna hänvisar till föremål som befinner sig i samtalets omedelbara omgivning, till exempel: räck mig den långa kniven! I skönlitterär text är sådana fall svårare att hitta. Till denna typ har jag hänfört exempel med deiktiska adverb där / här / se, men en sådan indelning är villkorlig, och exemplen (31–33) skulle också kunna tolkas som fall av situationsbetingad bestämdhet:

(31) Här är den smala gatan. DST 20 Här är den smala gränden. LTA 21

(32) Gör det något nu, efter att vi har bott tillsammans en hel månad, trettio dagar, här vid stranden av den grunda bäcken DST 106 Spelar det någon roll nu, när vi båda har genomlevt en hel månad, trettio dagar, här vid stranden av den strömmande bäcken? LTA 100

(33) I mellemtiden var der blevet hængt tre mennesker i byen, der hvor der ingen ghettohegn var, på det store torv DST 121 Tuo metu mieste, ten, kur nebuvo geto tvoros, didelėje aikštėje, kabojo trys pakaruokliai LTA 113

skulle kunna hänföras till föremålsbestämdhet. Å andra sidan går det inte att dra någon tydlig gräns mellan dessa typer av bestämdhet, se nedan.

129

Birutė Spraunienė

I exemplen (31–33) används den indefinita adjektivformen, men den skulle kunna ersättas med den definita.

8.4. Inferentiell definithet

I det undersökta materialet påträffades endast ett exempel där inferentiell definithet uttrycks med den definita formen:

(34) Han [Chaim] blev taget levende og kørt til fængselshospitalet. <…> De bedste læger søgte at sikre Chaims helbredelse DST 70–71 Ji [Chaimą] paėmė gyvą, nuvežė į kalėjimo ligoninę. <…> Geriausieji gydytojai stengėsi, kad Chaimas pasveiktų LTA 66

I andra exempel som hänförs till denna typ används den indefinita formen; den definita formen skulle låta märklig där, jfr:

(35) Han kunne tage ud til markerne, til den store, vidstrakte eng. Han kunne sidde i det bløde græs på engen DST 31 kunde gå ut på fälten, till den stora, vidsträckta ängen. Han skulle sitta på ängen på mjukt /?det mjuka gräset LTA 31

(36) Han er ikke ung, bare en soldat. Hans hænder er store <…>. Tyskeren stirrer længe på Esther, og jeg stirrer på den tunge hånd og det falmede, grønne uniformsærme som ligger på min skulder DST, 92–93 Han är inte längre ung, bara en soldat. Händerna är stora <…> Tysken fortsätter länge att se på Esther, och jag ser på en tung /?den tunga handen och en grön /?den gröna, blekt /?blekta militärrockärm, som ligger på min axel LTA 87

(37) Han tog om pistolen ved løbet, løftede den højt og knaldede det stumpe skæfte mod min tommelfinger DST 82 Han tog tag i Browningpistolen vid pipan, höjde den och slog med den trubbiga /?den trubbiga kolven mot min tumme LTA 77

Det bör noteras att den indefinita formen i många litauiska exempel inte kan ersättas med den definita, trots att nominalfrasen tydligt presenterar en bestämd beskrivning. Detta visar att definithetsmarkering i adjektivformen i litauiska följer något andra principer än definithetsmarkering med artiklar i artikelspråk. Nominalfrasen i exemplen (35–37) är definit, men adjektivet tillför en ny

130

Paprastųjų ir įvardžiuotinių būdvardžių opozicija lietuvių kalboje

informaciją, jam būdingas predikatyvumas (plg. Larsen 2007: 40). (35) pavyzdį galėtume pakeisti taip: Jis sėdėtų toje pievoje ant žolės, kuri yra minkšta. Daiktavardis žolė yra apibrėžtas dėl sąsajos su pieva, tačiau minkštumas nėra identifikacinis požymis, padedantis nustatyti, apie kokią žolę kalbama. Todėl lietuvių kalboje neteiktina būdvardžio apibrėžiamoji forma. Panagrinėkime dar vieną pavyzdį, kuriame būdvardžio predikatyvumas matyti dar aiškiau, nes būdvardis pateiktas kaip apozicija:

(38) Och han tänkte att detta var första gången han hade sett Basias ben så nära, medan de fjädrade med varje steg, sett hennes långa, vackra hals, hennes kattögon som glittrade så märkligt och hennes djupt röda läppar så nära. DST 64 det verkade som om han för första gången såg Basias ben på så nära håll, fjädrande i takt med stegen, halsen, lång och varm, de kattlika ögonen, som glänste så egendomligt, och de röda läpparna, alldeles röda. LTA 61

Syntagmen Basias hals kan hänföras till inferentiell bestämdhet; jfr Larsens påstående Modification by possessive genitives and possessive adjectives can also be seen as an expression of semantic inference (Larsen 2006: 363). Det är uppenbart att adjektiven lång och varm karakteriserar referenten på nytt och inte hjälper till att identifiera den.

I artikelspråk hamnar attributiva adjektiv i bestämda nominalfraser oundvikligen inom räckvidden för den bestämda determinanten, används i bestämd form (med ändelsen -e i danska) och uppfattas som presupponerade (jfr hendes lang-e, smukk-e hals (hennes lång-DEF, vacker-DEF hals, ’hennes långa, vackra hals’ i exempel (38)). Så är det för övrigt också i lettiska, se Holvoet, Tamulionienė 2006: 23–24.

Å andra sidan kan vi inte dra slutsatsen att bestämda adjektiv inte alls används i litauiska vid inferentiell bestämdhet, eftersom det finns sådana exempel, till exempel:

(39) Skölj av avokadokärnan. Sänk ned den med den trubbiga änden nedåt i ett glas fyllt med vatten. http://gyvenimas.delfi.lt/archive/article.php?id=6446869

I exempel (39) är trubbigheten en identifierande egenskap som hjälper till att skilja referenten (den ände av kärnan som är relevant för talaren) från den motsvarande pragmatiska mängden, så-

131

BIRUTĖ SPRAUNIENĖ

därför används adjektivet i bestämd form. Användningen av det bestämda adjektivet presupponerar att varje avokadokärna har en trubbig ände, som är den enda av sitt slag.

8.5. Egennamn

Egennamn är inherent bestämda och används i artikelspråk oftast utan bestämdhetsmarkör (jfr eng. *the Mary). I litauiska kan attributiva adjektiv som används tillsammans med egennamn stå i såväl bestämd som obestämd form, vilket exemplen (40–41) visar:

(40)

I dag besvärar Rudi mig. Han heter något annat, men alla kallar honom Rudi. Han är röd över hela kroppen. Hans hår är som eld, hans ansikte liknar en röd flagga <...>. Min arga blick genomborrar röde Rudi. DST 68–76

I dag stör Rudi mig. Han heter något annat, men alla kallar honom Rudi. Han är verkligen helt röd. Håret är som eld, ansiktet som en glöd <...>. Jag borrar den röde Rudi med arga ögon. LTA 72

(41)

Jag går utan att se mig tillbaka, för att slippa se stocken, där Esther nu sitter kvar ensam. DST 146 ’Jag går utan att vända mig om, så att jag inte ska se stocken där Esther blir kvar sittande ensam’.

Jag går utan att vända mig om, så att jag inte ska se stocken och den ensamma Esther. LTA 135

I exempel (40) är rödheten en oskiljaktig egenskap hos referenten (Han är helt röd). Därför används bestämd form både i danska och litauiska (røde Rudi / den röde Rudi), och något annat alternativ finns inte. I exempel (41) är ensamheten inte en varaktig, oskiljaktig egenskap hos referenten. Det är snarare en tillfällig egenskap — i det ögonblick då Isak går blir Esther kvar ensam. Därför är adjektiv i bestämd form olämpligt i exempel (41) (jfr *den ensamma Esther), och den danske översättaren valde helt korrekt att placera adjektivet i predikativ ställning.

Erik Hansen diskuterar också intressanta fall där egennamn används med adjektiviska bestämningar i danska, där adjektivet kan stå i såväl bestämd som obestämd form (Hansen 2001: 199 ff.; exemplen är hämtade från Hansen):

132

Paprastųjų ir įvardžiuotinių būdvardžių opozicija lietuvių kalboje

(42a) en förkölet Lassen (ART.INDEF ‚förkylde Lassen‘)

(42b) den förkölede Lassen (ART.DEF ‚förkylde Lassen‘)

(43a) *en rødhåret Simonsen (ART.INDEF ‚rödhårige Simonsen‘)

(43b) den rødhårede Simonsen (ART.DEF ‚rödhårige Simonsen‘)

Enligt Hansen behåller egennamnen i exemplen (42–43) sin bestämdhet, dvs. i detta fall kan vi inte tala om ett appellativiserat egennamnslemma. Hansen förklarar deras användning med artiklar och motsvarande former av adjektiviska bestämningar med informationsstrukturella särdrag hos nominalfraser: den bestämda artikeln (och adjektivets bestämda form, som markeras av ändelsen -e) signalerar att attributet är känd information, dvs. att adressaten redan känner till att Lassen är förkyld (exempel 42b). När ett nominalt attribut tillför ny information och beskriver individen på ett nytt sätt används den obestämda artikeln (och den obestämda adjektivform som följer efter den) (exempel 42a). Exemplen (42–43) illustrerar en viss (pragmatisk) restriktion: ett adjektiv med obestämd artikel kan användas endast när det handlar om en tillfällig egenskap (42a), medan adjektivets bestämda form kan beteckna såväl en tillfällig som en permanent (karakteristisk) egenskap hos individen (42b och 43b). Adjektivet rødhåret (lit. ‚rödhårig‘) skulle kunna användas med obestämd artikel som attribut till ett egennamn om det röda håret vore en ny, tillfälligt förvärvad och föränderlig egenskap hos individen. Om det handlar om en karakteristisk, bestående egenskap bör den bestämda formen användas. Enligt Hansen är användning av egennamn med obestämda artiklar och adjektiv i obestämd form en innovation i danskan. Det är en stilistiskt markerad, ny konstruktion som främst förekommer i medierna (Hansen 2001: 204).

Hansen hävdar att liknande fenomen också förekommer i attributiva fraser med appellativ, där nominalets bestämdhet framgår tydligt av kontexten¹³ (Hansen 2001: 201, exemplen är hämtade från författaren):

(44a) hund-en stak snud-en frem

hund-_DEF stack nos-_DEF fram

‚hunden stack fram nosen‘ (substantivet ‚nos‘ har inferentiell bestämdhet)

(44b) hund-en stak den våd-e snude frem

¹³ Alla exempel med appellativ som Hansen behandlar kan hänföras till inferentiell bestämdhet, även om författaren inte använder detta begrepp.

133

Birutė Spraunienė

hunden-DEF stack ART.DEF våt-DEF nos framåt ”hunden stack fram sin våta nos” (N är inferentiellt definierad, A presenterar gammal (känd) information)

(44c) hund-en stak en våd snude frem hund-DEF stack ART.INDEF våt nos framåt ”hunden stack fram sin våta nos” (N är inferentiellt definierad, A presenterar ny information)

Konstruktioner där attributiva adjektiv har olika form beroende på om de förmedlar ny eller gammal information är dock sällsynta, och attributiva adjektiv i danskan kongruensböjs oftast helt enkelt med den bestämda eller obestämda nominalfrasen.

9. STATUSEN HOS BESTÄMDHETSKATEGORINS MEDLEMMAR MED AVSEENDE PÅ MARKERADHET

Som redan nämnts är den obestämda formen den omarkerade medlemmen i oppositionen mellan obestämda och bestämda adjektiv i litauiskan. Obestämda former används oftare än bestämda: i det undersökta materialet utgör fraser med obestämd form 76 procent, medan fraser med bestämd form endast utgör 24 procent av alla fraser. Dessutom har endast semantiskt bestämda nominalfraser valts ut för undersökningen; om obestämda fraser inkluderades skulle andelen obestämda adjektiv vara ännu större. Fördelningen av bestämda och obestämda former kan illustreras med följande schema:

Schema 2. Fördelningen av bestämda och obestämda adjektivformer

Bestämdhet

Obestämdhet

Bestämda adjektiv

Obestämda adjektiv

De obestämda adjektivens distribution är betydligt bredare än de bestämda adjektivens, och som omarkerade former kan de obestämda formerna ersätta de bestämda i många kontexter, men inte tvärtom.

Intressant nog är förhållandet mellan bestämdhetskategorins medlemmar med avseende på markeradhet det motsatta i artikelspråk — den bestämda formen är omarkerad,

134

Paprastųjų ir įvardžiuotinių būdvardžių opozicija lietuvių kalboje

o neapibrėžiamoji — žymėta (Van Langendonck 1979: 33 ir 2007: 172). Pagrindinis Van Langendoncko argumentas yra tas, kad neapibrėžtumo semantikai būdingas egzistencinis kvantifikatorius, kuris apibrėžtumui nebūdingas: „definiteness can be rendered by a free variable and indefiniteness by an existential quantifier binding variable“ (Van Langendonck 1979: 41). Apibrėžto daiktavardinio junginio vartojimas reiškia, kad referento egzistavimas diskurso erdvėje yra presuponuotas. Neapibrėžtas daiktavardinis junginys įveda naują referentą į diskurso erdvę. Referento egzistavimas šiuo atveju yra ne presuponuojamas, o teigiamas („not presupposed, but asserted“) (ibid., 38). Anot Van Langendoncko, „apibrėžtumas yra natūraliausia referentinio junginio būsena“¹⁴, t. y., yra didelė tikimybė, kad referentinis junginys bus apibrėžtas. Remdamasis Greenbergo suformuluotais žymėtumo kriterijais (raiškos sudėtingumas (ang. surface complexity), dominavimas (ang. dominance), įvairovė (ang. diversification) ir dažnumas (ang. frequency), autorius įrodinėja, kad neapibrėžtumas yra semantiniu ir sintaksiniu požiūriu sudėtingesnis nei apibrėžtumas. Vienas iš įrodymų nekelia abejonių — apibrėžti daiktavardiniai junginiai yra vartojami žymiai dažniau nei neapibrėžti (Van Langendonck 1979: 49).

Den danska lingvisten Eva Skafte Jensen (Jensen 2007) urskiljer två oppositioner i den moderna danskans definithetsparadigm:

1. substantivform med artikel — omarkerad, artikellös (ren) form — markerad;

2. form med bestämd artikel — omarkerad, form med obestämd artikel — markerad.

Jensen visar också att substantivfrasers status med avseende på markeradhet förändras beroende på hur definithetskategorin utvecklas och i vilken grad definitetsmarkörer grammatikaliseras. När den bestämda artikeln hade uppstått i äldre danska var den artikellösa (rena) formen omarkerad i förhållande till formen med artikel. Den nybildade bestämda artikeln genomgick en lång grammatikaliseringsprocess, under vilken den spred sig till nya användningskontexter, och slutligen inträffade i modern danska, jämfört med äldre danska, en inversion av markeradheten hos obestämda och bestämda former (eng. markedness reversal) — formen utan artikel blev markerad, medan formen med artikel blev omarkerad.

¹⁴ „Definiteness is the most natural state of a referring expression“ (Van Langendonck 1979: 41).

135

BIRUTĖ SPRAUNIENĖ

10. SLUTSATSER

Artikeln syftade till att belysa den semantiska kontrasten mellan adjektivets indefinita och definita former i litauiska, undersöka distributionen av de definita formerna och dessa formers samband med definitetskategorin.

Artikeln hävdar att de definita formerna bidrar med definitet till substantivfrasen, även om denna i vissa fall kommer till uttryck på en annan — taxonomisk — nivå (i generiska substantivfraser). De indefinita formerna är likgiltiga eller neutrala i fråga om definitetsmarkering. En fras med ett indefinit adjektiv kan vara såväl indefinit som definit; den ena eller andra tolkningen beror på kontexten. Den definita adjektivformen är alltså den markerade och den indefinita den omarkerade medlemmen i oppositionen. Detta bekräftas också av dessa formers distribution: indefinita former används betydligt oftare än definita former med semantiskt definita substantivfraser. Det finns inte många kontexter där den definita formen är obligatorisk: med vokativformer när inget substantiviskt tilltal används, när det definita adjektivet används substantiviskt (även om det även här finns undantag), och i vissa fall av anaforisk definitet när antecedenten och det anaforiska substantivet är synonymer och adjektivet inte nämndes tillsammans med antecedenten (se kap. 8); dessa kontexter har inte undersökts till fullo. Analysen visade att den definita adjektivformen i vissa fall nästan regelmässigt inte används i litauiska, trots att den substantivfras som adjektivet modifierar uttrycker en definit beskrivning. Vad som exakt begränsar möjligheterna att använda den definita formen i sådana fall är inte helt klarlagt, men det kan ha samband med substantivfrasens informationsstrukturella egenskaper. Det förefaller som om adjektivet kan användas med ett definit postfix om det betecknar en egenskap hos referenten som är känd från kontexten eller presupponerad och gör det möjligt att entydigt identifiera referenten (skilja ut den från en viss pragmatisk mängd). Om adjektivet har predikativ karaktär, det vill säga om det tillför ny information och beskriver referenten på ett nytt sätt, används vanligtvis den indefinita adjektivformen, trots att hela substantivfrasen är semantiskt definit.

136

Paprastųjų ir įvardžiuotinių būdvardžių opozicija lietuvių kalboje

ŠALTINIAI

DST — Icchokas Meras, Det sidste træk. Oversat fra engelsk efter Stalemate af Kirsten Vagn Jensen¹⁵. København: Vindrose, 1981.

HK — Herkus Kunčius, Pilnaties linksm ybės: eseistinė proza. Vilnius: Rašytojų sąjungos leidykla, 1999.

KT — Dabartinės lietuvių kalbos tekstynas, http://donelaitis.vdu.lt/

LTA — Icchokas Meras, Trys romanai. Lygiosios trunka akimirką, romanas; Ant ko laikosi pasaulis: romanas-baladė; Ties gatvės žibintu, vaikiškas romanas. 3-asis papild. leidimas. Vilnius: Lietuvos rašytojų sąjungos leidykla, 1998.

S — Icchokas Meras, Stalemate. Translated by Jonas Zdanys. Revised edition. New York: Other Press LLC, 2005.

LITERATŪRA

Ambrazas, V., ed., 1997: Dabartinės lietuvių kalbos gramatika. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

Chafe, W. L. 1976: Givenness, contrastiveness, definiteness, subjects, topics, and point of view. In: C. N. Li, ed., Subject and Topic. New York: Academic Press, 25–55.

Fraurud, K. 1990: Definiteness and the processing of noun phrases in natural discourse. Journal of Semantics 7, 395–433.

Girdenienė, D. 1971: Aktualioji skaida ir jos vaidmuo bei reiškimo būdai lietuvių kalboje. Kalbotyra 22.1, 35–47.

Givón, T. 1995: Functionalism and grammar. Amsterdam–Philadelphia: John Benjamins.

Hansen, E. & L. Heltoft, spausdinama: Grammatik over det Danske Sprog.

Hansen, E. 2001: Overbestemt og ubestemt proprium. In: H. G. Jacobsen & H. Jørgen-

¹⁵ Į danų k. iš anglų k. pagal Stalemate išvertė Kirsten Vagn Jensen.

137

BIRUTĖ SPRAUNIENĖ

SEN, eds., Glæden ved Grammatik. Udvalgte artikler og afhandlinger. København: Hans Reitzels Forlag, 199–205.

HASPELMATH, M. 1999: Explaining article-possessor complementarity: economic motivation in noun phrase syntax. Language 75.2, 227–243.

HASPELMATH, M. 2006: Against markedness (and what to replace it with). Journal of Linguistics 42, 25–70.

HAWKINS, J. A. 1978: Definiteness and Indefiniteness: A Study in Reference and Grammaticality prediction. London: Croom Helm.

HAWKINS, J. A. 1991: On (in)definite articles: implicatures and (un)grammaticality prediction. Journal of Linguistics 27, 405–442.

HAWKINS, J. A. 2004: Efficiency and Complexity in Grammars. Oxford: Oxford University Press.

HOLVOET, A. & A. TAMULIONIENĖ, 2006: Apibrėžtumo kategorija. In: HOLVOET & MIKULSKAS, red., 2006, 11–32.

HOLVOET, A. & R. MIKULSKAS, red., 2006: Daiktavardinio junginio tyrimai. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.

JENSEN, E. S. 2007: Der var en gang en mand – om markeret og umarkeret artikelbrug i moderne dansk og gammel dansk. In: H. JØRGENSEN & P. WIDELL, eds., Det bedre argument. Festskrift til Ole Togeby 7. marts 2007. Århus: Wessel og Huitfeldt, 299–320.

LABUTIS, V. 1998: Lietuvių kalbos sintaksė. Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla.

LARSEN, K. 2005: The Evolution of the System of Long and Short Adjectives in Old Russian. München: Verlag Otto Sagner.

LARSEN, K. 2006: The distribution of long and short forms of adjectives in Old Russian (as represented by four chronicle texts). Russian Linguistics 30.3, 359–400.

LARSEN, K. 2007: The loss of the attributive short form in Old Russian as a process of grammaticalization. Scando-Slavica 53, 33–57.

138

Paprastųjų ir įvardžiuotinių būdvardžių opozicija lietuvių kalboje

Lyons, C. 1999: Definiteness. Cambridge: Cambridge University Press.

Mik ulskas, R. 2006: Apibrėžiamųjų būdvardžių aprašo perspektyva. In: Holvoet & Mikulskas, red., 2006, 33–66.

Paulauskienė, A. 1994: Lietuvių kalbos morfologija: paskaitos lituanistams. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla.

Rosinas, A. 1972: Žymimasis artikelis lietuvių kalbos tarmėse ir senuosiuose raštuose. Kalbotyra 24.1, 83–89.

Rosinas, A. 1996: Lietuvių bendrinės kalbos įvardžiai. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla.

Ul vydas, K. red., 1965: Lietuvių kalbos gramatika 1. Fonetika ir morfologija. Vilnius: Mintis.

Valeckienė, A. 1957: Dabartinės lietuvių kalbos įvardžiuotinių būdvardžių vartojimas. Literatūra ir kalba 2, 159–308.

Valeckienė, A. 1986: Apibrėžtumo / neapibrėžtumo kategorija ir pirminė įvardžiuotinių būdvardžių reikšmė. Lietuvių kalbotyros klausimai 25, 168–189.

Valeckienė, A. 1998: Funkcinė lietuvių kalbos gramatika. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

Van Langendonck, W. 1979: Definiteness as an unmarked category. Linguistische Berichte 63, 33–55.

Van Langendonck, W. 2007: Theory and Typology of Proper Names, Berlin–New York: Mouton de Gruyter.

Birutė Spraunienė

Vilniaus universitetas, Lietuvių kalbos katedra

Universiteto 5, LT-01513 Vilnius, Lietuva

[email protected]

139