Acta Linguistica Lithuanica

LXI (2009), 31 – 40

Uppdelningen av konjunktiv: problem inom synkron morfologi

Asta Balčiūnienė

Klaipėdos universitetas

Denna artikel behandlar den morfologiska segmenteringen av litauiska konjunktivformer ur ett synkront perspektiv. De tillvägagångssätt som har framförts i tidigare publikationer diskuteras. Alternativen är att bortse från diakroniska fakta och erkänna ett affix -t-/-č- (*tj), eller att erkänna två suffix -čia- och -tų/-tum, vilket innebär att hänsyn måste tas till allomorfifakta.

0. INLEDANDE ANMÄRKNINGAR

Inom dagens språkvetenskap uppstår många problem på grund av oklara kriterier för hur den diakrona och synkrona bedömningen av vissa språkföreteelser ska avgränsas ur morfologisk synvinkel. Frågan har blivit särskilt tydlig på verbalsystemets nivå. Den tanke som framfördes i Jolanta Vaskelienės artikel (Vaskelienė 2006: 83–93), att det i synkron morfologi är bättre att betrakta verbens tredje persons stamfinal som en ändelse, gav upphov till diskussioner (Ambrazas 2006: 109–110; Holvoet 2006: 112–166). Detta visar att avgränsningen mellan diakroni och synkroni fortfarande medför (åtminstone inom verbalsystemet) vissa såväl sakliga som metodologiska svårigheter¹. Även vissa andra verbala

¹ Om man intar ståndpunkten att stamfinalen efter omsegmenteringen av stammarna sammanföll med ändelsen (och därför synkront också kan betraktas som en ändelse), strider det mot det första påståendet att inte betrakta tredje personens stamfinal som en ändelse. Holvoets tanke att det är inkorrekt att inte betrakta verbens tredje persons slut som en ändelse, eftersom vi inom nominalsystemet betraktar den rena stamfinalen som en ändelse (jfr žmonà, där -a < *-ā < *-eh₂-ø), visar att det saknas ett enhetligt system för bedömning av morfologiska företeelser (Holvoet, 2006: 112–115). Därmed uppstår både sakliga och metodologiska svårigheter (man skulle till och med behöva införa ett ytterligare tecken i systemet för morfemnotation för att markera stamfinalen, och undervisning om stamfinalen skulle behöva införas redan i skolan). För övrigt, de atematiska verbens

31

ASTA BALČIŪNIENĖ

formers morfologiska segmentering². I den lingvistiska litteraturen varierar den morfologiska analysen av konjunktiven, och frågan om paradigmets kodifiering³ är olöst.

Syftet med denna artikel är att belysa problemen med att urskilja och analysera konjunktivens suffix/suffix och att föreslå vissa sätt att lösa dem inom dagens morfologi.

1. ÖVERSIKT ÖVER FORSKNINGEN

Den konditionaliska modusformen undersöks tämligen ingående i olika morfologiska arbeten: särskilt grundligt har dess betydelse och status i systemet för modus kategorier studerats (Holvoet, Judžentis 2004: 76–104; Paulauskienė 1979: 148–153; Paulauskienė 1994: 316–318; DLKG: 342–343; Holvoet 2002: 39–49; Holvoet 2007). Skillnader och likheter i uttrycket för modus i litauiska och engelska har också undersökts (Usonienė 2004).

Ändelsen -ti i tredje person urskiljs allmänt, trots att dess funktion och betydelse är identiska med ändelseelementet för tredje person i tematisk böjning. När det gäller överensstämmelsen mellan stamslutets och ändelsens funktioner råder det däremot av någon anledning fortfarande olika uppfattningar.

²Exempelvis väcker det inkonsekventa införlivandet av avsiktsformen i verbsystemet tvivel. I grammatiken över det nutida litauiska språket (1994: 385; nedan DLKG) beskrivs denna verbform, medan den inte nämns i Aldona Paulauskienės Litauisk morfologi (Paulauskienė 1994), trots att andra dialektala fakta dokumenteras. Dialekterna utgör en del av det litauiska språket (de används i det privata offentliga rummet), och deras bevarande säkerställs genom språklagen. I dess artikel 19 anges att ”Staten värnar om det korrekta litauiska språkets prestige och skapar förutsättningar för att bevara språkets normer, personnamn, ortnamn och dialekter.” Därför behövs också en grammatik över det litauiska språket där även språkbrukets privata sfärs fakta presenteras systematiskt. I DLKG återges dialektala fakta exempelvis genom att former av konditionaliskt modus som används av dzuker nämns: suptau, suptai (DLKG: 343), men detta görs inkonsekvent.

³Sergejus Temčinas tog upp denna fråga och hävdade att konditionalisparadigmet borde kodifieras i standardspråklig litauiska: singular 1:a person būčiau, 2:a person būtum, 3:e person būtų; plural 1:a person būtume, 2:a person būtute, 3:e person būtų. På så sätt skulle även den morfologiska analysen av detta modus förenklas. Det är verkligen möjligt att instämma i denna tanke, men för att paradigmet ska kodifieras måste frekvensen för närliggande former, till exempel būtute // būtumėte // būtumėt, undersökas i standardspråklig litauiska. Enligt materialet i korpusen över det nutida litauiska språket (nedan LKT) är pluralformen i 1:a person būtume vanligast (totalt antal belägg: 2022; jfr būtumėm — 88, būtumėme — 9; pluralformen i 2:a person būtumėte har 300 belägg, jfr būtumet — 166, būtute — 5. Därför borde den kodifierade pluralformen i 2:a person för konditionalis sannolikt vara būtumėte, om frekvenskriteriet tillämpas (ett säkert påstående kan göras först efter att mer material har undersökts).

32

Tariamosios nuosakos skaida: sinchroninės morfologijos problemos

När det gäller konditionalisens avledningsbas råder enighet om att den, synkront betraktad, har infinitivstam. Däremot är avledningsaffixet inte helt klarlagt. I olika morfologiska undersökningar anges att konditionalis har infinitivstam⁴ och / ”ändelser” (Jablonskis 1997: 83) / ”flexionssuffix” (Valeckienė 1998: 362) / suffix (DLKG: 342,) / ”modusformanter” (Paulauskienė 1994: 316), ”relativt stabila markörer” (a relatively stable marker) (Holvoet 2007: 35) / suffix⁵ (LKG_II: 138–140). Denna terminologiska mångfald visar att kriterierna för konditionalisens avledning och för att urskilja dess suffix eller suffix (formant eller formanter) inte är enhetliga.

Det finns naturligtvis ingen grund för att tala om ändelserna -čiau, -čia, -tumei, -tum…, -tų osv. (jfr Jablonskis 1997: 83). Jablonskis idé om avledning genom ändelser är ogrundad om man utgår från att verb inte bildas genom ändelser. Därför har denna uppfattning förkastats i moderna grammatiker.

Det finns ändå några frågor kring de nämnda ändelseelementen. För det första: urskiljer vi ett eller flera konditionalissuffix? För det andra: vilket suffix eller vilka suffix urskiljer vi synkront, och var går gränsen för denna morfem eller dessa morfem?

1.1. Suffix/suffixers urskiljande

I dagens morfologiska arbeten finns det fortfarande en hel del motsägelser beträffande den konjunktiva modusens suffix/suffix. Bedömningen av denna morfologiska segmentering försvåras särskilt av att segmenteringen motiveras mycket knapphändigt. En genomgång av de viktigaste undersökningarna visar i huvudsak två ståndpunkter: den ena urskiljer flera suffix för konjunktiv (antalet varierar), den andra ett enda suffix för den behandlade modusformen.

⁴Naturligtvis omfattar detta inte diakroniska undersökningar, där den historiska aspekten av konjunktivens utveckling behandlas – konjunktiv bildades av supinum (supinum), ”utvidgat med formanten -b(i) och personändelser” (Zinkevičius 1981: 122–124; jfr även Dini 2000: 329; Kazlauskas 1968: 385–404; Stang 1966; Endzelynas 1957: 193–194, Holvoet 2003: 39–49 m.fl.).

⁵I läroboken för högskolor Lietuvių kalbos morfologija (Jakaitienė, Laigonaitė, Paulauskienė 1976: 150; härefter LKM) sägs det ganska abstrakt att ett formant läggs till infinitivstammen, vilket ”ur det nutida språkets perspektiv inte är så lätt att urskilja – alla former förenas av förekomsten av elementet t”, samt personändelser.

33

ASTA BALČIŪNIENĖ

1.1.1. Flera konjunktivsuffix urskiljs

Aldona Paulauskienė Lietuvių kalbos morfologijoje (Paulauskienė 1994: 316) nurodo tokią tariamosios nuosakos asmenavimo paradigmą:

Vienaskaita Daugiskaita 1. neš-čia-u 1. a) neš-tu-me b) neš-tumė-me 2. neš-tum- (ei) 2. neš-tu-te neš-tumė-te 3. neš-tų- – 3. neš-tų- – neš-tų- –

Morfemen -čia-, -tum-, -tu-, -tų-, -tumė- anges också i ett annat verk av samma författare (Paulauskienė 1979: 149). Där hävdas det att ”historiskt sett är denna indelning inte särskilt exakt, men synkront är det omöjligt på något annat sätt”. Av detta påstående framgår inte om flera konjunktivsuffix urskiljs, -čia, -tum, -tu och -tumė, eller om de betraktas som varianter av ett och samma morfem. För övrigt ges få argument för varför en annan synkron indelning är omöjlig. Ett sådant argument skulle kunna vara Žulys ståndpunkt (Žulys 1974, 1988) att tredje person i princip inte existerar och att -ų därför inte kan vara en personändelse i en opersonlig form; detta påstående ger dock svagt stöd för en sådan princip för suffixindelning. Den atematiska ändelsen -ti (eš-ti) betraktas som en ändelse, trots att den också representerar en ”opersonlig form”. Argumentet att vi i dagens litauiska endast har kvarlevor av atematisk böjning är naturligtvis obestridligt, men både formen kósti och neša måste segmenteras och behandlas enligt enhetliga principer. Den strukturalistiska uppfattningen att tredje person i grund och botten är ”icke-person” behöver preciseras. I modern typologisk litteratur används den så kallade hierarkin för personindexering (jfr Croft 2003: 156, med utgångspunkt i Greenberg 1966: 42–44), som återspeglar de relativa skillnaderna i markeradhet inom personkategorin som kodas i verbformer. Denna hierarki anges på följande sätt:

3 asmuo < 1 asmuo < 2 asmuo

Det innebär att tredje person är den minst markerade medlemmen och ofta kan ha ett nollaffix, men det betyder inte att den inte är en medlem av personkategorin. Om vi medger möjligheten att över huvud taget urskilja en ändelse för tredje person, skulle den synkront särpräglade konjunktivändelsen kunna betraktas antingen som -ų (ei-t-ų) eller som noll (ei-tų-ø).

Det är svårt att svara på frågan om Paulauskienė urskiljer fem separata suffix eller presenterar varianter av ett enda suffix.

34

Tariamosios nuosakos skaidā: sinchroninės morfologijos problemos

En liknande uppfattning presenteras i Adelė Valeckienės Funkcinėje lietuvių kalbos gramatikoje, där tre ”flektiva suffix” för konjunktiv urskiljs: -čia-, -tumė- och -tų- (Valeckienė 1998: 362). Inga argument för att urskilja dessa suffix anförs.

De uppräknade författarnas påståenden förklarar inte heller sambanden mellan dessa suffix. Om vi betraktar suffixen som varianter av ett och samma morfem är det helt oklart vilka kriterier som skulle kunna motivera detta. När affix urskiljs måste man först beakta det fonetiska kriteriet (växling mellan såväl vokaler som konsonanter kan förekomma i morfemvarianter, men den måste vara regelbunden). I de uppräknade suffixen -tu, -čia, -tum, -tumė går det emellertid inte att urskilja någon regelbunden växling mellan vokaler och konsonanter. Därför finns det ingen tydlig grund för att betrakta dem som varianter av ett och samma suffix. Om vi å andra sidan betraktar dessa suffix som separata affix är det problematiskt att motivera deras status som markörer för konjunktiv.

I DLKG (342) har antalet konjunktivsuffix minskats — två suffixmorfem urskiljs, -čia- och -tum(ė)-, även om även 3:e persons suffix -tų anges, vilket sammanfaller med supinum. Denna tolkning är fonetiskt välgrundad (-tum och -tų båda < *tun⁶) och helt acceptabel, med undantag för varianten med ė -tumė-(-ė-s uppkomst kan inte förklaras här, även om vi skulle kunna tolka den som en utvidgning). Trots detta är det mest förvånande att de olika suffixen -čia och -tum(ė)- hänförs till samma konjunktivkategori utan att det alls förklaras varför. Om vi antar att konjunktiv bildas med olika suffix blir det problematiskt att förstå konjunktivens avledningssystem, eftersom en viss grammatisk kategori uppenbarligen uttrycks av fasta affix som är specifika för just den⁷.

I Axel Holvoets monografi Mood and Modality in Baltic hävdas det att konjunktivmarkören -tum- / -tų fogas till infinitivstammen, och att presens- och preteritumändelser ansluts till den. Former i 1:a person med -čiau behandlas separat, liksom problemet med fornöstlitauiska -čia, -čio (Holvoet 2007: 35), men det förblir oklart om författaren betraktar dessa ändelser som suffix eller även urskiljer ändelser i dem.

⁶ Naturligtvis bör även uppkomsten av konsonanten m i morfemet -tum- i stället för n förklaras (detta behandlas utförligt i Zinkevičius 1981: 123).

⁷ Endast evidentialitetskategorin saknar affix som är specifika för just denna kategori (Holvoet 2004: 107–113). Vi kan hävda att även imperativ kan uttryckas med suffixet -k- (ei-k) och prefixet -te- (te-daro), men en sådan situation kan motiveras genom att desiderativ inte urskiljs som en egen modus.

35

Asta Balčiūnienė

En översikt över dessa studier visar att problemet med den synkrona morfemsegmenteringen av 1:a person singular är särskilt svagt underbyggt (både vad gäller det avvikande suffixet och frågan om gränsen mellan suffix och ändelse). På vilka grunder urskiljs ändelsen -u för denna person och inte -au? Även frågan om formerna i 2:a och 3:e person singular urskiljs från varandra behandlas knapphändigt: enligt den nämnda DLGK-uppfattningen saknar båda dessa former formellt ändelser — oavsett att formen ei-tum i 2:a person måste anses ha en nolländelse, medan formen ei-tų i 3:e person principiellt inte kan ha någon, eftersom den består av en ren supinstam. Men då uppstår frågan om dessa former formellt endast skiljs åt genom en fonetisk variant av suffixet.

1.1.2. Ett enda konjunktivsuffix urskiljs

Det finns grammatiska studier där ett enda konjunktivsuffix (formant) urskiljs synkront, -t- / -č- (*t̑) _(LKGII: 138; LKM: 1976, 150). Dessa arbeten följer i huvudsak en enhetlig ståndpunkt — det som växlar betraktas som en ändelse (se vidare Paulauskienė 1994: 35–36), medan det som är stabilt betraktas som ett suffix: ”grammatiska suffix skiljer sig från ändelser genom att de är oföränderliga” (ibid., 35). Det är naturligtvis också problematiskt att urskilja ändelser som är ovanliga i verbalsystemet, exempelvis -ų (eit-ų) och -umėme (eit-umėme).

Det är uppenbart att uppfattningarna i morfologiska studier varierar både vad gäller antalet suffix och kriterierna för att urskilja dem. Därför uppstår frågorna: vad förklarar denna mångfald av uppfattningar, vilket sätt att segmentera morfologiskt är mer rationellt, och är det verkligen rationellt att förkasta den uppfattning om ett enda suffix som framförts i tidigare arbeten?

2. DIACHRONISK ASPEKT

En av de viktigaste orsakerna till den problematiska morfologiska analysen av den konjunktiva modusformen torde sannolikt vara moderniseringen av detta modus bildning, som ledde till att ett betydande antal atypiska varianter uppstod i de litauiska dialekterna. Den komplicerade historien bakom detta modus bildning har således bidragit till en viss förvirring inom den moderna morfologin.

Som bekant har vi inte längre former av konjunktiv modus med det fornåldriga formantet -b(i)- (ne nufidetumbiau AK 56₁₂ /chweftumbi Mž. 19_2-3, se Zinkevičius 1981: 122 för mer information) i dagens litauiska. Just på grund av förlusten av detta formant måste infinitivsuffixet -tų < *tum i den synkrona morfologin betraktas som ett avledningsaffix för konjunktiv modus. Detta skulle inte orsaka några problem, eftersom infinitiven inte är verbets huvudform; det hävdas alltså inte att konjunktiv modus bildas från infinitivstammen-

36

Tariamosios nuosakos skaida: sinchroninės morfologijos problemos

modus från infinitivstammen. Inte heller den historiska aspekten skulle motsäga detta särskilt mycket, eftersom den form som är identisk med infinitiven enligt Holvoet togs som basform för konjunktivens finita former i 1:a och 2:a person: ”the 3rd person must have played an important part in the development of the forms in -tum from NON-FINITE to FINITE forms” (Holvoet 2003: 43). Det verkar som om alla frågor kan lösas genom att bilda former av detta modus från infinitivstammen med -tų / -tum, eftersom man i 3:e person-formerna kan urskilja en nolländelse⁸, liksom i futurumformen i 3:e person ẽ-s-ø.

Ändå har 1:a person-formen med ändelsen -čiau inget fonetiskt gemensamt med de nämnda suffixen. Därför behandlas -čia- som ett separat suffix i DLKG:s, Valeckienės, Paulauskienės och Holvoets undersökningar. Även om kriterierna för segmentering av detta suffix inte motiveras i alla arbeten är det uppenbart att de har övertagits från den historiska grammatiken över litauiska. Man utgår alltså från diakroniskt material, där det hävdas att ”de suppletiva 1 sg.-formerna förekommer i tre varianter i 1500- och 1600-talens skrifter: rašyčiau, rašyčio och rašyčia” (Zinkevičius 1981: 124).

Men inte heller diakroniska undersökningar besvarar alla frågor om den morfologiska analysen av 1:a person. De viktigaste aspekterna som visar att många hypoteser om utvecklingen av 1:a person sannolikt är otillförlitliga tycks vara följande: (1) kan man i en så sen modusparadigm (en paradigm som endast förekommer i de östbaltiska språken) förvänta sig en suppletiv form och ett heteroklitiskt suffix, som förutsätter en tämligen arkaisk situation (det finns inget annat sätt att bilda 1:a person med sådan variation i det litauiska verbsystemet)⁹; (2) varför är detta suffix -čia- och inte -č- (< *ti̯), eftersom ändelsen också kan vara hämtad från preteritum¹⁰ (som bekant är de enkla modusformerna inte förbundna med någon bestämd tempusform, dvs. de böjs inte efter tempus). Inverkan från preteritumformerna skulle också kunna påvisas i 1:a och 2:a person pluralformerna

⁸ Žulys laikosi pozicijos, kad nulinės galūnės skyrimas yra nelogiškas (Žulys 1983: 136–137), bet jei 3 a. įtraukiame į asmenavimo paradigmą, tai tokias formas, kaip eitu, turime vertinti kaip turinčias nulinę galūnę. Kitaip jos bus sutapatintos su nekaitomomis formomis, pavyzdžiui, auš-tant, auš-ti. Žulio siūlymas 3 a. asmens formas laikyti morfologiškai neskaidomomis (žr. ten pat) praktikoje taip ir neprigijo.

⁹ Chr. Stangs åsikt att denna 1:a person-form skulle vara en ursprunglig substantivform förklarar inte heller särskilt mycket om den aktuella formens skillnad från andra finita former (Stang 1966: 252).

¹⁰ För övrigt hävdar även Zinkevičius (1981: 124; 1987: 222–223), Kazlauskas (1968: 401) m.fl. att en form av typen būčiau (som har blivit etablerad i standardspråklig litauiska) har en preteritumändelse.

37

ASTA BALČIŪNIENĖ

Varianter med längre ändelser rašytum-ėme och rašytum-ėte, där -ė- sannolikt också kommer från preteritum; jämför även den längre ändelsen i singularis andra person rašytum-ei (jämför preteritumformerna rašėme, rašėte, rašėi). Troligen kompletterades paradigmen med längre ändelser i dessa konditionalisformer senare, och formerna infördes enligt mönstret för preteritumbildning. Detta stöder inte bara analysen av ändelsen -au i första person, utan väcker också tvivel om rimligheten i suffixet -tumė, som anges i vissa av de ovan nämnda morfologiska arbetena.

Om vi medger att ändelsen i första person kan vara -au (i dialekterna, synkront betraktat — -a (eičia)), eller till och med noll (eič’)), är det värt att överväga om det synkront inte vore tydligare att urskilja ett enda konditionalsuffix -t- och dess fonetiska variant -č- (< *t̑).

Ändamålssuffixet -tų < *-tun skulle också kunna analyseras ur ett nutida perspektiv, eftersom konditionalis synkront bildas av infinitiven, inte av ändamålsformen (så varför kan vi förklara en sak synkront men inte den andra?). I detta fall finns det inga kopplingar till konditionalisens historiska utveckling, men den synkrona analysen kan skilja sig från den diakrona¹¹. Väljer man denna väg behöver man inte längre anta att det finns två olika suffix i konditionalisens bildningssystem, något som även historiskt är svårt att förklara. Särskilt ur synkron synvinkel är det svårt att föreställa sig hur två eller flera olika suffix kan ingå i samma grammatiska kategoris personböjningsparadigm.

Argumentet att sådana ändelser som -ų inte förekommer i det litauiska verbets personböjningssystem är förstås tungt vägande, men heteroklitiska suffix finns ju inte heller i personböjningssystemet. Om man alltså synkront urskiljer konditionalsuffixet -t-/-č- (< *t̑), blir bildningen och identifieringen av konditionalis enklare. Detta innebär naturligtvis inte att vi bör överge den historiska grammatiken. Förslaget är endast att skilja dessa nivåer striktare åt.

En annan väg, som inte strikt avvisar en diakron analys, skulle kunna vara följande: att enligt traditionen urskilja två suffix för denna modus: -čia- och -tų/-tum-. I så fall måste man argumentera för vad som skiljer singularisformerna i andra och tredje person, vilket är svårt att göra synkront. Troligen vore det oundvikligt att i formen ei-tum urskilja en nolländelse, och i formen ei-tų den rena ändamålsstammen. Om man håller fast vid

¹¹ Vi hävdar till exempel att ändamålsformen bildas av infinitivstammen, trots att infinitiven historiskt är yngre än ändamålsformen (se Zinkevičius 1981: 163-164). Därför skulle vi inte kunna säga att ändamålsformen har en infinitivstam (diakront betraktat), även om det till och med i den historiska grammatiken står att ”ändamålsformerna <…> är bildade av infinitivstammar” (Zinkevičius 1981: 162).

38

Tariamosios nuosakos skaida: sinchroninės morfologijos problemos

Med utgångspunkt i denna ståndpunkt bör skolböckernas texter revideras genom att en annan analys av konditionalis införs, eftersom synkron morfologi bör bygga på enhetliga principer.

FÖRKORTNINGAR

DLKG — Grammatik över det moderna litauiska språket, red. Ambrazas, V., Vilnius: Förlaget för vetenskap och uppslagsverk, 1994.

LKG_II — Litauisk grammatik, bd 2, red. Ulvydas, K., Vilnius: Mintis, 1971.

LKM — Lietuvių kalbos morfologija, Jakaitienė, E., Laigonaitė, A., Paulauskienė, A., Vilnius: Mokslas, 1976.

LKT — http://donelaitis.vdu.lt/

LITERATŪRA

AMBRAZAS, V. 2006: Apie naujas veiksmažodžių 3 a. galūnės paieškas. Acta linguistica Lithuanica 55, 109–110.

CROFT, W. 2003: Typology and Universals, 2nd ed. Cambridge: Cambridge University Press.

DINI, P. U., 2000: Baltų kalbos. Lyginamoji istorija. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

ENDZELYNAS, J. 1957: Baltų kalbų garsai ir formos. Vilnius: Pol सभा

GREENBERG, J. 1966: Language universals, with special reference to feature hierarchies. The Hague: Mouton.

HOLVOET, A. 2003: Notes of the development of the Lithuanian and Latvian conditional. Linguistica Baltica 10, 39–49.

HOLVOET A., JUDŽENTIS A. 2004: Nuosakos kategorijos struktūra. In HOLVOET A., SEMĖNIENĖ L., red., 2004, 77–104.

HOLVOET A., SEMĖNIENĖ L., red., 2004: Gramatinių kategorijų tyrimai. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.

39

ASTA BALČIŪNIENĖ

HOLVOET, A. 2006: Dėl galūnių ir kamiengalių. Acta Linguistica Lithuanica 55, 112–115.

HOLVOET, A. 2007: Mood and Modality in Baltic. Kraków: Wydawnictwo Uniwersytetu Jagiellońskiego.

JABLONSKIS, J. 1997: Lietuvių kalbos gramatika. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla.

KAZLAUSKAS, J. 1968: Lietuvių kalbos istorinė gramatika. Vilnius: Mintis.

PAULAUSKIENĖ, A. 1979: Gramatinės lietuvių kalbos veiksmažodžio kategorijos. Vilnius: Mokslas.

PAULAUSKIENĖ, A. 1994: Lietuvių kalbos morfologija. Paskaitos studentams. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla.

VASKELIENĖ, J. 2006: Dėl esamojo ir būtojo kartinio laiko dalyvių bei padalyvių darb ybos ir morfeminio skaidymo. Acta Linguistica Lithuanica 54, 83–94.

STANG, Chr. S. 1966: Vergleichende Grammatik der Baltischen Sprachen. Oslo etc.: Universitetsforlaget.

USONIENĖ, A. Modalumas anglų ir lietuvių kalbose: forma ir reikšmė. Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla.

VALECKIENĖ, A. 1998: Funkcinė lietuvių kalbos gramatika. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

ZINKEVIČIUS, Z. 1981: Lietuvių kalbos istorinė gramatika II. Vilnius: Mokslas.

ZINKEVIČIUS, Z. 1987: Lietuvių kalbos istorija II. Iki pirmųjų raštų. Vilnius: Mokslas.

ŽULYS, V. 1974: Trečiojo asmens nėra. Kalbotyra 25.1, 83–92.

ŽULYS, V. 1983: Dar dėl veiksmažodžio trečiojo asmens reikšmės. Baltistica 19.2, 133–144.

Asta Balčiūnienė

Klaipėdos universitetas

Baltų kalbotyros ir etnologijos katedra

Herkaus Manto g. 84, LT–92294 Klaipėda

[email protected]

40