TERMINOLOGIJA IR DABARTIS

Jonas KLIMAVIČIUS

FRÅN FOLKTERMINOLOGI TILL VETENSKAPLIG TERMINOLOGI

Vetenskaplig terminologi och folkterminologi är mycket olika områden. Skillnader och motsättningar mellan vetenskapen, civilisationen i allmänhet och etniciteten, folkets liv, ligger bakom detta. Terminologiskt sett är dock vetenskaplig terminologi och folkterminologi oupplösligt förenade. Åtminstone i Central- och Östeuropa. Men sambandet dem emellan är inte jämbördigt. Det är en enkelriktad process från folkterminologi till vetenskaplig terminologi. Och den processen orsakas och drivs inte av utgångspunkten – folkterminologin – utan av behovet av att benämna vetenskapliga begreppssystem, som vanligen är internationella och allmängiltiga. Folkterminologin ger inte; den vetenskapliga terminologin lånar när den väljer. Här finns inte två aktörer – en långivare och en låntagare – utan bara en källa och en som hämtar vatten, vilken för att släcka törsten efter benämningar för sitt vetenskapliga begreppssystem, när det passar dess mått, öser ur denna källa med sina ämbar. För övrigt är källorna inte lika djupa för alla grenar av den vetenskapliga terminologin; ibland finns de inte alls.

Inom den litauiska språkvetenskapliga traditionen har folkterminologin framför allt lyfts fram som den vetenskapliga terminologins viktigaste källa och förebild. I recensionen av J. Elisonas ofullbordade ”Zoologijos sistematikos terminų žodynėlis” (Kaunas, 1920), vars manuskript finns bevarat, skrev Kazimieras Būga: ”Alla vetenskapsgrenar måste hämta sina termer från talspråket. Det som saknas i talspråket måste forskaren skapa utifrån det befintliga språkmaterialet, med exempel från det levande språket och genom att följa dess regler”¹. Det är rentav omöjligt att föreställa sig att botaniken, zoologin, anatomien, den fysiska geografin, geologin, meteorologin, jordbruksvetenskapen och till och med tekniken inte skulle hämta ord ur folkspråket. De har hämtat rikligt, ibland mycket omsorgsfullt och sinnrikt. Men också här händer det att onödiga lånord, översättningslån eller nybildningar tränger undan det egna och försvårar den levande kommunikationen, till exempel:

¹ Būga K. Rinktiniai raštai. V., 1961. T. 3. P. 783.

4

grävling (vi har vårt eget ord opšrūs); malört, som ständigt påtvingas i stället för det egna mētelė (: mesti, jfr prametal as ”öppnings- och stängningsanordning”: pramesti); tri-kažolė – cikoria; diastema – pradanitė; kolika – kolik; furunkulas – böld (furunculus – furunkel – böld, men furunculosis – numera endast furunkulos – multipla furunklar MedŽ); kariesas – karies; ligos recidyvas – återfall; medikamentas – läkemedel; krekenos – råmjölk; šnervė (šnervė) – näsborre (nosiaskylė).

I en artikel skriven omkring 1939, ”Mūsų kalba ir terminologija”, nämnde Juozas Balčikonis uttryckligen termer ur det levande språket: ”Men vi har långt fler termer från själva det levande språket, som har fört dem till oss från urminnes tider. --- Och inte nog med det: det levande språkets termer, som direkt har vuxit fram ur vår tankevärld och inte tillverkats efter främmande språks mall, är mer begripliga och tydligare för oss”². I sin uppmaning från 1946 till de bildade och forskarna, ”Rinkime gyvąją terminologiją”, skrev J. Balčikonis: ”I folkspråket finns det långt fler termer än många av oss tror – inte bara från vardagslivet utan också från vetenskapens område”³.

Det levande språkets termer, indelade i tematiska grupper, kallas ibland namn, benämningar. Här förekommer också betydande variation. I Antanas Salys artikel från 1937, ”Mūsų gentivardžiai”, dominerar visserligen släktskapsrelationer GK 1937 1 14, men ”äkta släktskap genom giftermål – affinitas, Schwägerschaft, свойство – har vissa försökt kalla gentystė, men det får inget fäste”, och därför ”passar svainystė < …>” GK 1937 1 4, varefter svaininė giminystė och pusinė giminystė används GK 1937 1 5 76. Men endast i början används uttrycket släktskapstermer GK 1937 1 4; annars används överallt gentivardžiai, ”Verwandtschaftsnamen, названия родства”. A. Salys använde nämligen i stället för det i Litauen redan vedertagna genties (gentis ”i ett primitivt samhälle: en gemenskap förbunden genom släktskap, seder, näringsliv, språk och territorium”: Baltų gentys DŽ₃) och använde senare även kiltis⁴ (kiltis definitionen i DŽ₃ – historiskt ”förbund av stammar (vanligen besläktade)” – motsvarar sedan länge inte bruket; det förekommer endast i DŽ₁ och

² Balčikonis J. Rinktiniai raštai. V., 1978. T. 1. P. 164.

³ Ten pat. P. 194.

⁴ Salys A. Baltų kalbos, tautos bei kiltys. V., 1955.

5

DŽ₂-arvet]. Nu kallas släktnamn i Litauen allt oftare och helt befogat, efter analogi med folkbenämning, ”släktens namn”, ja till och med: växtsläktnamn och artnamn KK 1979 37 27. Släktskaps-termen används av Algirdas Sabaliauskas (LKK VIII 12). Han är också forskare i baltisk boskapsskötselterminologi (LKK XII 7).

Denna folkliga terminologi uppfattades och undersöktes emellertid som en tematisk lexikal grupp, inte som ett terminologiskt system. Inom litauisk språkvetenskap ägnades föga uppmärksamhet åt välkända teoretiska påståenden: ”Det som främst anses utmärkande för folklig terminologi är den mindre strängheten i betydelserna och användningen hos de enheter som den består av”⁵. G. Klepikova hävdar att folklig terminologi kan undersökas på två sätt: inifrån – inom dialektens ramar, som dess terminologiska s y s t e m, och utifrån – som hela folkets språkterminologiska s a m l i n g, där både polysemi och synonymi kommer till uttryck⁶. Betraktad inifrån skiljer sig folklig och vetenskaplig terminologi inte åt i fråga om graden av stränghet, utan endast genom att ”vetenskaplig terminologi uttrycker en medveten och konsekvent strävan efter entydighet och ett undvikande av synonymi”.

Så ser skillnaden mellan folklig och vetenskaplig terminologi ut. Våra föregångare inom vetenskaplig terminologi förstod detta mycket väl. Povilas Matulionis skrev 1906: ”<…> levande folkspråk, och ännu oftare skrifter, benämner tätt två–tre helt olika växter med ett och samma ord, och omvänt: en växt har flera olika namn. – I sådana fall har jag lyft fram just de namn som är mer kända, eller som verkligen uttrycker växtens egenskaper, har äldre ursprung eller bekräftas tydligare av våra närmaste folks språk: lettiska, polska och ryska”⁸. Vetenskaplig terminologi hämtar ur den folkliga ungefär som det allmänna språkets vardagsordförråd hämtas ur dialekterna – man övertar inte något enskilt system, utan hämtar ur hela samlingen. Kravet på p r e c i s i o n vid benämning av vetenskapliga begrepp innebär att ett befintligt ord t e r m i n o l o g i s e r a s – dess betydelse utvidgas, inskränks, generaliseras eller på annat sätt m o d i f i e r a s och avgränsas från andra termers betydelser. I detta avseende är den folkliga terminologi-

⁵ К л е п и к о в а Г. П. Славянская пастушеская терминология. М., 1974. С. 30.

⁶ Samma ställe. S. 31.

⁷ Samma ställe. S. 33.

⁸ M a t u l i o n i s P. Žolynas. V., 1907. P. 3.

6

Dess användning innebär inte att hälla från ett kärl till ett annat, utan blodtransfusion enligt rätt blodgrupp; inte att flytta från en plats till en annan, utan transplantation eller ympning. Dessutom skapas ett system av vetenskapliga termer utifrån samlingen av folkliga termer och annat material.

Det är beklagligt att detta inte har reflekterats tillräckligt teoretiskt; ofta nöjer man sig med iakttagelser om huruvida någon har plockat upp en term någonstans, spridit den, och om den har fått fäste och blivit etablerad eller inte. Ämnets problematik illustreras väl av J. Balčikonis artikel ”Bičių terminologija”, som väckte dramatiska reaktioner 1960⁹. År 1966 utkom LKŽ VII, av vilket man kan övertyga sig om att den felaktiga varianten medonėšis Pkr, Všn, Užv, Šauk, Jrb inte är någon påhittad form, medan den korrekta medunešis Jnš, Vdn (medunešys Ob) redan fanns i DŽ₁ från 1954. Benämningen är precis; liknande termer är också typiska för folklig terminologi, jfr till och med ¹ bitkopis 1. ”binas svärmning (insamling av honung)”, 2. ”tiden då bina svärmar” (bitkopis, bičkop(t)is) LKŽ I₂, höslåtter, rågskörd, linryckning, linbråkning, potatisupptagning. Om en term saknas i folklig terminologi men behövs inom vetenskapen, kan benämningen lätt preciseras; till exempel bildas blodkärl av nerv (i folkmålet används krãugyslė, se LKŽ VI; även artärens benämning gyvagyslė, se LKŽ III) och lymfkärl (sena är folklig, se LKŽ XII); av hinna bildas bukhinna och lungsäck. Och om det finns en bisamhälle, varför skulle det vara en blind översättning om det finns en drottning? I LKŽ XIV, under familj, betydelse 5: ”bin från en bikupa eller en stubbe”. Även i Mšk är det markerat som regionalt, men: Det var synd, när jag hade gjort ett litet samhälle, dog drottningen där Jrb. Även familj, betydelse 6, Aps, Nmč, S. Dauk – inte längre markerat som regionalt. Det kan heta bikupa med bin, om bina är tama. Etnologin känner också till uttrycken familj av honungsbin Zoopsich 138 och familj av jordbin Zoopsich 137, liksom getingfamilj Zoopsich 137, myrfamilj Zoopsich 140 och termitsamhälle Zoopsich 141. Och inte bara bland sociala insekter finns det i djurvärlden många olika slags familjer, från isolerade monogama till polygama familjer Zoopsich 130. En modersfamilj, bestående av en hona och hennes ungar, är vanligare bland fåglar, medan en fadersfamilj förekommer bland fiskar och groddjur, <...> Zoopsich 130; det finns alltså också fågelfamiljer Zoopsich 131 och vargfamiljer Zoopsich 132. Redan i DŽ₂ från 1972 finns familj, betydelse 4: ”bin från en bikupa eller en stubbe”. Vem skulle kunna

⁹ Balčikonis J. Min. veik. P. 353 – 354.

7

Det går att hävda att bland den levande terminologin i dialekterna – medaus nešimas och medunešis – är medunešis mer exakt och systematiskt? Och uttrycker uttrycket ”bisamhälle”, oavsett om det kommer från levande terminologi eller är en översättningslånad term, liksom ”moder” (i den levande terminologin bitinas, bitinėlis), binas liv mest exakt: bičių šeima – ”ett samhälle bestående av arbetsbin, en bidrottning och drönare” LTE II.

Skillnaden mellan vetenskaplig terminologi och folklig terminologi är dock mycket större än skillnaden mellan folklig terminologi och vetenskaplig terminologi. Den begränsar sig varken till entydighet eller till exakthet och systematik i benämningen av vetenskapliga begrepp. Man måste lägga till åtminstone två skillnader till – det vetenskapliga systemet är internationellt och kräver definitioner.

Begreppssystemens internationella karaktär kommer inom många vetenskapsområden också till uttryck i terminologins och nomenklaturens formella internationalitet. Botaniska, zoologiska, anatomiska och medicinska termer är latinska, utformade enligt vissa internationella koder och fastställda vid internationella specialistkongresser. De litauiska motsvarigheterna till dessa termer, bland vilka det, som nämnts redan inledningsvis, finns många ord från den levande terminologin, är bara en nationell variant – inom vetenskapen används de, om alls, vanligen vid sidan av de latinska; ensamma förekommer de oftare i skol- eller populärlitteratur.

Begreppens vetenskapliga innehåll, som visar sig inte bara i logiska definitioner utan också i mycket eller ganska exakta mått på föremål eller företeelser och deras sammansättning eller struktur, innebär att vissa ord ur den folkliga terminologins ordförråd kan lämpa sig för att beteckna enklare vetenskapliga begrepp, medan andra kan förbli enbart folkliga eller rentav, med poeten Justinas Marcinkevičius ord, ligga under hemlandets ruttna tröskel; för mer komplexa, mycket exakt avgränsade begrepp använder vetenskapen internationella termer. Folkspråkets ”damm” lämpar sig väl för teknik, gruvdrift, meteorologi, till och med astronomi och delvis geologi: malm-, kol- och gruvdamm, snö- och isdamm, atmosfäriskt, vulkaniskt, kosmiskt, interstellärt och radioaktivt damm, dammstorm, dammskydd, dammhushållning, dammringsystem, dammrengöring, dammsugare, dammsugare, dammspridare, dammuppsamlare, dammsugare, dammfångare, dammätare, dammled, dammsjuka (konios), dammbränsle,... Men damm är bara vissa ”partiklar”: damm är ”de finaste (<μm) fasta partiklarna”

8

av material, utspridda i luften och andra gaser eller avsatta på ytor” LTE III; dulkių dalelės – ”de finaste jordpartiklarna, med en diameter på 0,001 till 0,05 mm. Det finns ännu finare partiklar (mindre än 0,001 mm i diameter) – silt, och grövre sandpartiklar – med en diameter på 0,05 till 3 mm” FGŽŽ. Men petrografi, det vill säga ”vetenskapen som undersöker bergarternas mineralogiska och kemiska sammansättning samt deras geologiska egenskaper (lagringsförhållanden, utbredning, ursprung och förändringar i jordskorpan och på jordytan)” FGŽŽ, eller mer exakt litologi, det vill säga den del av petrografin som undersöker sedimentära bergarter (magmatiska och metamorfa bergarter undersöks av petrografin), skiljer i klassificeringen av klastinių (nuotrupinių) uolienų inte ut damm: ”Texturer hos sedimentära klastiska och leriga bergarter, indelade efter kornstorlek – psef itinė struktūra (korn >1 mm i diameter), psam itinė (1–0,1 mm; enligt andra klassifikationer 1–0,05 mm), aleuritinė (0,1–0,01 mm; enligt andra klassifikationer 0,05–0,005 mm), pelitinė (<0,01mm)” LTE XI 555; psėfitai [gr. psēphos – sten, grus] – ”klastiska bergarter bildade av fragment med en diameter på >2 mm (enligt andra klassifikationer >1 mm). Fragmenten kan vara rundade block, grus, småsten och singel, eller kantiga block och krossad sten” LTE IX; psamitai [gr. psammitēs – sandig] – ”sandiga bergarter som innehåller >50% mineral- och bergartsfragment med en storlek på 0,05–2 mm (enligt andra klassifikationer 0,05–1 mm). Okonsoliderade psamiter kallas sand, cementerade psamiter sandsten” LTE IX; pelitai [gr. pēlos – lera], molingosiosios uolienos – ”klastiska bergarter av varierande sammansättning, som huvudsakligen består av partiklar med en diameter på <0,01 mm. Till peliterna hör lera, silt och argillit” LTE VIII. Mellan psamiterna (sanden) och peliterna (lera, silt, argillit) kommer aleurit [gr. aleuron – mjöl] in – en lös ansamling av mineralpartiklar med en diameter på 0,01–0,1 mm (finare än sand och grövre än lera). Till aleuriterna hör damm, silt, löss och lössliknande bergarter. Cementerad aleurit kallas aleurolit; med vatten bildar den en massa – siltlera” LTE I.

Den vetenskapliga skillnaden mellan damm och aleurit är nu tydlig. Men vi måste göra en utvikning, eftersom detta är ett utmärkt tillfälle att visa att det även för vetenskaplig precision inte går att undvika sådant, och framför allt att strävan efter den också ger upphov till helt oönskade och svårlösta motsättningar mellan vetenskaplig och folklig terminologi samt

9

oklarheter i vetenskapliga termer. Med andra ord uppnås en annan inexakthet när man eftersträvar en viss precision. Se här: aleurit (singular!) ligger mellan psamiter (sand) och peliter(lera, silt, argillit), men aleurit är 1) damm, 2) silt, 3) löss; aleurit är också silt (som dessutom kallas dribsmėliu). Så många motsägelser uppstår i försöket att precisera! Därför måste vi också reda ut vad lera och sand, lera och silt, silt och sapropel (”rutten silt”) är, och vad löss är.

Lera – ”sedimentär bergart som består av mycket små partiklar, <...>. Sådana partiklar blir grumlighet när de hamnar i vatten, <...>. <...>. Den blöts lätt igenom, blir plastisk och behåller formen även när den har torkat. Djupt under marken förlorar leran dessa egenskaper – den omvandlas till lerskiffer eller en annan lerig bergart” GŽ. ”Lerskiffer löses inte upp i vatten” FGŽŽ. Sand – ”--- Sand är lös och porös (porositet 26–49%). --- Sand med hög aleurithalt kallas aleuritisk (dammig), sand med lera lerig, med smågrus grusig och så vidare. Efter de dominerande partiklarnas storlek indelas sand i mycket fin, fin, medelgrov, grov och mycket grov (...)” LTE X. Det finns också blandningar av dem – sandblandad jord och lerblandad jord (med egna definitioner). Således ligger den lösa men inte rinnande aleuriten mellan den plastiska, vattenuppluckrade, klumpbildande leran och den fragmentariska – lösa, porösa sanden, där det också finns aleuritisk sand. Aleurit är 1) damm, men långtifrån allt damm – det finns också silt- och sanddamm, liksom damm som inte alls kommer från sedimentära bergarter och till och med inte från några bergarter damm. Aleurit är 2) silt – ”fina, mjuka avlagringar på bottnen av hav, sjöar, floder och dammar. 30–50% av partiklarna är mindre än 0,01 mm i diameter. <...>” LTE III; ”lerpartiklar som avsatts i sjö-, träsk-, havs- eller flodvatten, ofta uppmjukade av vatten och innehållande organiskt material. Det finns olika sorters silt: sandig, lerig, organisk (se sapropel) med mera” GŽ. ”Under naturliga förhållanden är silt flytande; när den torkar får den egenskaperna hos en fast kropp, <...>“ FGŽŽ.

Så nu blir det tydligt att damm är en viss partikels t r u k t u r, men inte materialets s a m m a n s ä t t n i n g (oavsett om det är en bergart eller inte) och inte heller dess t e x t u r; medan aleurit är en viss t e x t u r hos vissa bergarter – en lös men inte osammanhängande ansamling av klastiska bergarter; fuktad blir den degig och flytande, men inte plastisk, och torr är den spröd och skivig, men inte hård”; aleurit

10

Strukturen kan bestå inte bara av en fragmentarisk bergart (vanligast), utan också helt enkelt av en lerig bergart – slam. Men slam kan också vara en icke-bergartslig beståndsdel – sapropel [gr. sapros – rutten + gr. pélos – slam] – ”slam från blomstervatten och kärr. Det innehåller mycket organiskt material. Bildas huvudsakligen av rester och avlagringar från planktoniska och bentiska organismer (sand, lera, kalk). Innehåller upp till 30% humus, <...>” LTE X¹⁰. En sorts slam har pelitisk struktur, en annan aleuritisk. Motsägelserna gäller inte begreppen utan bara orden: lera skiljer sig från sand, men det finns lerig sand; slam är lerigt och sandigt; slam skiljer sig från damm, men det finns även slamdam; det finns också sandsdamm – det finns fler begrepp och skillnader mellan dem än det finns ord. Aleurit är också 3) löss [ty. Löss] – ”en lös, porös, gulaktig bergart, bestående av mycket fina partiklar av lera, sand och kalksten, som liknar damm” GŽ. ”Dammiga partiklar (0,01–0,05 mm i diameter) utgör 30–55%, lera (<0,005 mm) 5–30%” LTE VII – på litauiska kunde detta kanske kallas fördamm snarare än ”bördig lätt lerjord” VLKŽ II.

Den svåraste motsättningen att lösa är: dribsėlis eller dumslas? År 1947 återger LKŽ II dribsmėlis (neologism) – ”?”: I dribsmėlis händer det ofta att dräneringen täpps igen efter en tid rš. Nybildningen slog igenom och godkändes 1954 i DŽ I – dribsmėlis – ”flytande sand”. År 1956 dyker en annan nybildning upp: пыльный – думслас, о пыльнич песок – дрибсмелис GirFGTŽ. Därefter används båda, men vissa skiljer mellan dem, medan andra

¹⁰ Man använde också sapropel som synonym: гиттья – gitija, sapropel, mauras GirFGTŽ, sapropel, gitija, mauras GŽ. Gitija (sv. gyttja – slam, gyttja) – ”sjöavlagringar”, med andra ord sapropel TŽ, TLE I kan knappast konkurrera med sapropel (sapropel se gitija JKTŽ 286 är ett steg tillbaka). Än mindre kan maūras konkurrera – 1) ”slam rikt på organiska rester, som bildas vid igenväxande sjöstränder eller i igenslammade flodvikar”, 2) ”lokal benämning på vattenväxter – alger” GŽ: även om algerna har fått en nybildad benämning (hela ordgruppen: grönalger, gulalger, blågröna alger, brunalger, rödalger, guldalger, kransalger, kiselalger, slemalger, grönögonalger, trådalger, algsvampar, algbaggar) och inte kallas med ordet maurai (det finns bara släktnamn för algerna maurenė, maurabragis, mauragimbė, maurakul­is, mauragryškėtė) – vilket kanske inte passade, eftersom det snarare rör sig om täta bestånd av nate och andmat – är dubbelbetydelsen hos ordet maurai (mãuras) mycket tydlig och dessutom omvänd: 1. bot. ”vattenväxten andmat (Lemna)”, 2. ”slam, gyttja” (av alla slag, inte bara organiskt!) LKŽ VII.

11

likställs: dùmslas – ”sand eller andra finkorniga sediment som spätts ut med vatten. De slammas igen (fylls igen) brunnar och borrhål. Sandig dumslas kallas också dribsmėlis” GŽ; dùmslas, dribsmėlis – ”vattenmättad jord, oftast sand, som kan flyta och glida” FGŽŽ (men sliuogas är något annat – ”ett slamflöde, dvs. ett tunt jord- eller marklager (mindre än 1 m tjockt) som är mättat av smält-, regn- eller grundvatten och glider nedför sluttningen” FGŽŽ; annorlunda är också šėlė [arab. sajl – ström] – ”en kraftig, kortvarig ström av vatten, slam, grus och block i bergsflodernas fåror” EGŽ). Ett enda dribsmėlis hade kunnat räcka, även om det ibland inte är sand. Två räcker också, även om både dribsmėlis och dùmslas i själva verket slammas igen på samma sätt. Visserligen är dumslas korrekt bildat och mycket väl motiverat: dumti 7.// ”föra med sig avlagringar”: Minija gnager åt ena hållet, men för med sig sediment åt det andra Krt. Vid översvämningar spolade vattnet ut en stor grop Kal. Brunnen har slammas igen, den måste rengöras Skr (LKŽ II₂). Därför är det helt onödigt att avskaffa dribsmėlis, tränga undan dumslas och krångla till det: dùmslas, eller flytande jord, och den trefaldiga benämningen flytande jord, glidande jord, dùmslas betecknar dessutom två typer: ”vattenmättad, lös jord som, när den grävs djupare än grundvattennivån, blir flytande, strömmar som en tung, trögflytande vätska och förstör utgrävningar. Man skiljer mellan äkta och falsk Δ. Äkta Δ är finkornig, dammig, lerig eller slamhaltig sand som innehåller kolloider. <…>. Därför <…>. Falsk Δ flyter när det hydrodynamiska trycket från grundvattenströmmen är högt. <…>. Det är sand och grus av varierande kornstorlek. <…>” LTE III. Alltså, även om det är dammig, lerig, slamhaltig men sand; den flyter, inte för med sig sediment eller glider, även om falsk Δ också består av grus. Därför har DŽ₃ rätt när den följer traditionen: dùmslas se dribsmėlis. Åtskillnaden mellan dribsmėlis och dum slo i JKTŽ 273, när motsvarigheterna på ryska, tyska och engelska sammanfaller, verkar inte nödvändig.

Enkel, klar, solig, molnig eller mulen väderlek, där fåglar, insekter eller drakar och småväsen flyger, flaxar och far omkring, där moln glider eller står stilla och spindelväv fladdrar, är inom vetenskapen en komplicerad, mångstrukturerad atmosfär fylld av allehanda företeelser [gr. atmos – luft + sphaira – klot] – ”det luftlager som omsluter jordklotet,

12

som roterar tillsammans med jorden” GŽ. Detta är jordens atmosfär. Det uppmätta atmosfärstrycket är också en atmosfär, numera en icke-SI-enhet för tryck; i själva verket finns det två atmosfärer: den ena är normal eller fysikalisk atmosfär (atm), lika med 760 mm kvicksilverpelare; den andra är en teknisk atmosfär (at), mindre till storleken – lika med ett jämnt fördelat tryck av 1 kilogramkraft (1 kgf eller kG) på en plan, horisontell yta om 1 cm² – vilket motsvarar 735,56 mm kvicksilverpelare eller 0,968 atm. Jordens atmosfär delas vertikalt in i 5 lager, som skiljer sig åt både i densitet och temperatur: troposfär (tätast, upp till 8–17 km, över Litauen 9,8–11,2 km), stratosfär, mesosfär, termosfär, exosfär (högre än 800 km). Det finns också övergångsskikt där temperaturen förändras obetydligt – tropopaus, stratopaus, mesopaus, termopaus. Horisontellt i troposfären sker atmosfärisk cirkulation, som beror på solstrålningens ojämna fördelning – temperaturskillnader ger upphov till tryckskillnader och luftmassornas rörelser – samt atmosfärisk turbulens – luftströmmarnas virvlande rörelse och blandning: dynamisk – orsakad av vindar – och termisk atmosfärisk turbulens, eller konvektion, som också ger upphov till uppåtgående luftströmmar, eller termik. Här växlar vädret ofta.

Detta är också en vetenskaplig term; folkmun har samma odifferentierade mångtydiga väder. Väderförhållanden är dessutom en nyhet, och bruket har ännu inte stabiliserats: погода – orai (endast plural) (meteorologi) GirFGŽŽ (1956); orai – ”det undre atmosfärslagrets tillstånd (temperatur, lufttryck, molnighet, nederbörd, vindriktning och vindstyrka samt andra atmosfäriska förhållanden) vid en viss tid och på en viss plats” GŽ (1972); orai, oras LTĖ VIII (1981); orai FGŽŽ (1987); orai, oras EGŽ (1994). Är det verkligen så att många väderobservationer gäller en och samma plats vid en och samma tid? Mykolas Mikalajūnas MeteorŽ från 1975 uttrycker sig ännu inte så kategoriskt, utan skiljer bara mellan ett enskilt väder på en plats och pluralformen – väderförhållanden: погода – oras, orai: klart / klart väder, blåsigt väder, regnigt väder, tryckande [kvavt] väder, ruskigt väder, mulet väder, gynnsamt väder, flygväder, …, men aprils väder, vädret på en plats, rådande väderförhållanden, eller torrt väder / torra väderförhållanden, fuktigt väder / fuktiga väderförhållanden, klart väder / klara väderförhållanden, världens väder / globalt väder: морозная погода – 1. mycket kallt, sträng vinterkyla, 2. (klassificering av väder-

13

cijoje) köldväder. Så är det också i CAvŽ: väder [väderförhållanden] – weather conditions – условия погоды: nuvarande väder, framtida väder. Detta ligger nära det levande språket, där orai används endast i plural: Under en dag passerar flera väder Pv. Han går i alla slags väder – både bra och dåligt Trs (LKŽ VIII). Den förekommande pluralformen av ett singularord har uppstått genom påverkan från andra språk: schlechte Witterung – dåligt väder. eller pl. dåliga väder K II 357, per ótrus atėjau – ich bin durch Wind und Wetter hergekommen (NLKŽ VIII). Här passar även K. Donelaitis Då smekte det milda vädret åkrarna och gav dem liv. Väderbyrån blev för länge sedan en väderbyrå, väderlära är helt enkelt meteorologi, MeteorŽ; något annat kan det inte vara. Vanligen heter det vädertjänst, men prognosrubriken är väderprognos MeteorŽ, flygväderprognos, ruttväderprognos, självständig prognos för typväder, vägledande väderprognos CAvŽ. DŽ₃ återger samma betydelse av DŽ₂ oras 4., ”atmosfärens tillstånd vid en viss tidpunkt”, med samma singular- och pluralexempel, men något annorlunda: oras 4. vanl. pl. I själva verket är det väder som rapporteras för Litauen sällan likadant i Vilnius och Palanga; det skiljer sig alltid mellan dag och natt, morgon och middag, men på en och samma plats vid en och samma tid finns det bara ett väder.

Låt oss återvända till luft och atmosfär. Det finns atmosfäriskt ozon, atmosfärstryck, atmosfärisk grumlighet, föroreningar, radioaktivitet, atmosfärisk strömning, atmosfärisk cirkulation, turbulens, atmosfärisk elektricitet, atmosfärisk optik, fysik, akustik, kemi, men luftmassor, luftfartyg, luftballong, luftblåsa, luftväg, lufttransport, lufttransportör, luftstrid, luftlandsättning. Det finns också atmosfärisk luft!

Troposfären delas in i gränsskiktet (upp till 1,5 km) och den fria atmosfären. I gränsskiktet påverkas luftens egenskaper fortfarande av markytans beskaffenhet. Där urskiljs ytterligare två lägre underskikt: det marknära skiktet – ”från jordytan upp till 2 m höjd (skiktet med de största vertikala gradienterna för lufttemperatur, fuktighet och vindhastighet)” LTE I, och det närmast marken belägna skiktet – ”från 2 till 100 m (där den kraftigaste luftblandningen – turbulensen – äger rum)” LTE I (1976). På andra håll anges det annorlunda: marknära luftskikt, marknära skikt – ”<…>upp till 30–50 m, ibland ända upp till 250 m höjd. <…>. Den nedre delen av det marknära luftskiktet sträcker sig upp till 2–2,5 m höjd (det allra nedersta skiktet). <…>” FGŽŽ (1987). Dirva betyder också 2. ”jordmån” DŽ₃, men padirvys betyder endast ”plats, äng längs en åker”.

14

DŽ₃ stöder den första varianten och skiljer, förstås, mellan vardaglig och terminologisk betydelse av ordet pažemys: pažemys 1. ”utrymmet nära marken”: Svalor flyger alldeles nere vid marken. De små fönstren låg nära marken [och pažemė ”pažemys”: Den flyger nära marken; pažemiai ”pažemys”. Röken stiger upp från de nedersta luftlagren. Solen rullar redan fram nere vid marken], 2. geogr. ”atmosfäriskt underskikt upp till 2 m”: marknära vind, dimma, luft, medan priežemis geogr. är ”atmosfäriskt underskikt från 2 till 100 m”.

Kontrasten mellan dulkis och aleuritas, luft och atmosfär visar den ungefärliga åtskillnaden mellan folklig och vetenskaplig terminologi. Ofta dominerar den vetenskapliga terminologin, eftersom det är vetenskapen som har klarlagt, definierat och benämnt fenomenen, trots att de funnits tidigare. I Biržai- och Pasvalysområdet har marken sedan gammalt rasat och hus och djur sjunkit ner; geologer säger att de länge hört talas om sänkhål, fördjupningar, men det var först den utländska geologin som förklarade fenomenet och gav det namn – karst, karstfenomen och karstrelief, fastän man nu också försöker använda litauiska ord: karstgrop, sänkhål FGŽŽ; när hålrum uppstår i gipslager rasar marken och sänkhål bildas TLE II 226.

I Litauen har det sedan urminnes tider blåst bris och funnits moräner, sandurer, kame, åsar och varv, men först vetenskapen slog fast och definierade att detta är bris, morän, sandur, kame, ås, varv. Efter en tid uppstår också vissa litauiska motsvarigheter: Ožas (sv. äs- rygg) – ”en lång (upp till 30–40 km) och smal (från några meter, ibland upp till 2–3 km) ås eller vall, upp till flera tiotal meter hög. Den består oftast av avlagringar som bildats i dalar där smältvatten strömmat inne i glaciären. Består av fluvioglacialt grus och sand, ibland med ansamlingar av block.<...>” FGŽŽ har den litauiska motsvarigheten ožnugaris GŽ, LTE VIII, TLE III, EGŽ, även om det i det levande språket är ett mycket ovanligt ord med en helt annan betydelse – ”en kal plats på en kulle där det knappt växer gräs” Srd (LKŽ VIII), fastän ingen av Litauens åsar kallas ožnugaris. Inte heller i standardspråket kallas den berömda Šeškinės ås i Vilnius någonsin ožnugaris; däremot finns Ozo gatvė. Därför tar DŽ₃ inte heller upp den motsvarigheten till ozas som en geografisk term: ožnugaris ”ås”. Ännu större ansträngningar har gjorts för att den svenska termen varv inte bara ska få en motsvarighet utan också en ersättning: ленточная глина – bandad lera, varv GirFGŽŽ, várvos, eller bandade leror GŽ, bandade

15

leror, várvos LTE V och várvos – ”avlagringar i issjöar framför glaciärer”, annars bandade leror LTE XII, bandad lera, varv TLE II och várvos, annars bandad lera TLE IV; endast bandade leror FGŽŽ. Men kan man redan glädjas, har den litauiska ersättningstermen segrat? Varför varierar numerus så här – bandade leror, mer sällan bandad lera. Vad består dessa band av? Jag anser att termen är inexakt. Läs noga: bandade leror – ”avlagringar i issjöar framför glaciärer, bestående av tunna skikt av lera och finkornig sand – avsatta av glaciala slamströmmar. På våren och sommaren, när glaciären smälte, avsattes sand, på hösten och vintern lera. Varje par av skikt bildar ett årsband. Genom att räkna banden fastställer man hur lång tid det tog för hela lagret av bandad lera att bildas; <-->” FGŽŽ. Och sv. varv betyder ”varv, periodisk återkomst”, inte någon ”lera” eller några ”band”. Det handlar snarare om ler- och sandband.

Internationella vetenskapliga begrepp behöver inte nödvändigtvis benämnas med internationella ord eller andra lånord. Stenarna (mineralet) vid Litauens Skalių kalnelis består av dolomit, medan den metamorfa bergarten skalūnis kukersitas, som importeras från Estland (: Kukersas – byn Kukruse i Estland), kallas på litauiska degusis skalūnas, ”brännbar skiffer”. Skiffer är känt åtminstone sedan 1936 (LEnc IV 733).

Vetenskaplig terminologi skiljer sig från folklig genom att avlägsna flertydigheten hos dess termer – både med internationella termer: damm – aleurita, luft – atmosfär, och med sina egna medel: luft – väder. När vetenskapen avgränsar begrepp använder den på ett mycket fruktbart sätt möjligheterna i den folkliga terminologins förråd. Av de två betydelserna hos ordet lijundra i folk- och allmänspråket – 1. ”regn som fryser och bildar ett islager”: Var ska du gå i sådant underkylt regn, 2. ”isbeläggning efter underkylt regn (eller dimma)”: Marken är täckt av isbeläggning. Vägen är hal – lijundra DŽ₃ (inte heller GirFGTŽ skiljer mellan dem: både гололёд – lijundra, och гололедица – lijundra), har meteorologin behållit endast den första betydelsen av lijundra, men samtidigt infört ytterligare två termer: гололёд – lijundra, отложение гололёда – 1. lijundra (processen), 2. lijundras isbeläggning [avlagring], гололедица – ishalka, isig väg, vard. [det vill säga folkligt] hal väg MeteorŽ. I allmänspråket används apšalas både som term och som vanligt ord: 1. ”islager bildat av underkylt regn”: <-->, 2. ”lijundra”: ap-

16

frostbiten, 3. ”is som har frusit fast vid något föremål”: <...> DŽ₃. Smalt känt var plikledis 1. ”underkylt regn, frostbeläggning”: Plikledis ant medžiais S. Dauk, 2. I, J ”naken, osnötäckt is” LKŽ X (plikledis 2. har synonymerna grynledis MŽ, Š, Sn, grynledys Bd, grynledai (Šauk – LKŽ III); det blev en allmänt använd term: plikledis – ”is som efter snöblandat regn, regn, underkylt regn eller tö fryser fast på marken och andra ytor, och på vägar även snö som fordon packat och kört till halka” LTE IX. Förhållandet mellan plikledžio och lijundra är således bara partiellt: plikledis kan uppstå även på annat sätt än genom underkylt regn. På vägar är plikledis numera vanligare än det populära uttrycket slidus kelias, eftersom en väg kan vara hal inte bara när den är isig, utan också när den är snötäckt (särskilt ovanpå is) och våt. Ändå måste man varje år, efter den första plikledžio, påminna vissa om att om vägen är hal, så är det inte plikšala – då rullar och skramlar hjulen på grusvägar¹¹. Man borde nog påminna om att det islager som bildas på markytan och olika föremål (ledningar, träd, grenar osv.) när regn- eller dimdroppar fryser vid en lufttemperatur mellan 0 och -3°C inte är lijundra, som FGŽŽ hävdar, utan apšalas – det står ju längre fram där om apšalo storis (men där finns ytterligare en inexakthet: ”Is som bildas på markytan efter tö kallas plikledžiu” – plikledis bildas i första hand av nederbörd och sist av allt genom tö). Vem skulle kunna tro att plikledis är ”kondensation av fukt och omvandling till is på avkylda föremåls ytor, så att ett tunt isskikt bildas”, JKTŽ 178.

Meteorologin skiljer regelbundna (säsongsbundna) potvynių från oväntade regnorsakade poplūdžio (och tvano behövdes inte alls).

Att välja bland folktermernas synonymer för ett vetenskapligt begreppssystem är kanske ännu svårare. Bland synonymerna för dimma (vattenånga som har kondenserat i luften) – rūkas, ūkas, ūkana, rūkana (= rūkana) valde meteorologin i SinŽ ordet rūkas – ”en ansamling av kondensationsprodukter från vattenånga (små vattendroppar eller iskristaller) i atmosfärens nedersta skikt. <...>” FGŽŽ. Rūkana har också två betydelser inom meteorologin, men den andra följer av den första – 1. ”en ansamling av små vattendroppar eller iskristaller i luften, som minskar sikten i atmosfären (men inte till mindre än 1 km; tätare dimma-

¹¹ Se vidare Klimavičius J. Plikšala // Mūsų kalba. 1987. Nr. 4. P. 43 – 47.

17

— rūkana som ger en sikt på mindre än 1 km — kallas rūku”, 2. ”atmosfärisk disighet som orsakas av ljus som sprids av mycket små vattendroppar och iskristaller i luften. <...>” LTE IX. DŽ gör likadant: rūkana geogr. 1. ”mycket lätt dimma, där sikten är sämre, 1–10 km”, 2. ”disighet i luften som orsakas av ljus spritt av dimdroppar eller iskorn” (DŽ₁ saknar helt ordet, och i DŽ₂ definieras rūkana inte alls precist – ”disig luft, ūkana, dimma”). I MeteorŽ har man undvikit den dubbla betydelsen (som för övrigt också finns i andra språk – ryska дымка, tyska Dunst, engelska haze), men knappast särskilt lyckat: дымка – 1. rūkana; avrått: rūkelis, dūmelis (atmosfärisk sikt 1–10 km), 2. ūkanotumas (försämring av atmosfärisk sikt i olika grad). Det finns också ūkana – liknar den rūkana?.. men är ändå annorlunda: ū kana – ”ett optiskt fenomen; en solig, varm sommardag kan man när man tittar mot horisonten se hur ånga stiger från den upphettade marken och luften tycks vibrera, strömma och dallra. <...>” FGŽŽ, alltså är rūkana atmosfärisk disighet, medan ū kana är luftens dallring. DŽ₃ definierar ū kana som ”ett synligt skikt av varm, avdunstande luft eller uppstigande dimma, rūkana”: ryto, rudens ūkana. I DŽ₁ och DŽ₂ betyder ū kana bara ”dimma, töcken”. I MeteorŽ är det bara ett vardagligt ord: марево – vard. 1. ū kana, 2. miražas; RLKŽ II марево – 1. miražas, 2. ūkas, ū kana, blanda¹². För meteorologer är ūkas bara ett vardagligt ord: мгла – 2. vard. migla, ūkas MeteorŽ, medan det inom astronomin är en term: ūkas, kosminis ūkas – ”en ansamling av interstellär gas och stoft” AstrŽ (liknande i LTE XI). I allmänspråket har ūkas alltså en allmän och en facklig betydelse: ¹ūkas 1. ”ūkana”: <...>, 2. astr. <...>

¹² Här kommer man helt in på ett annat område – molnen: blanda ”ūkana, mulenhet”: Saulė į blandą leidžiasi, gali būti lietaus DŽ₃; LKŽ II, blandus – till och med 2. ”mörk, mulen, otydlig”: Blandžios akys Kp. Pats blandumas – midnatt, sovdags Pl. På liknande sätt betyder redan ū kana ”disigt, mulet väder” – пасмурная погода, Nebelwetter, cloudiness, cloudy weather JKTŽ 158. Men пасмурная погода betyder ju mulet väder MeteorŽ; även där har man dock avvikit från betydelsen: пасмурно – mulet, ūkanota, пасмурность – enbart ūkanotumas, пасмурный – mulen (himmel), rūškanas (dag, väder); även сумрачный – ūkanotas, rūškanas, fast сумрак betyder skymning. Rūškanas, rūškanotas betyder bara ”mulen” (om det är mycket mulet, förstås även ”mörk”), inte ”disig”; och substantivet rūškana ”mulet, rūškanas väder” finns redan i standardspråket DŽ₃.

18

(DŽ₁, DŽ₂¹ ūkas 2. astr. se miglynas; AstrŽ nämner inte ens miglynas).

I rymden består stoft av nebulosor. Men i luften? Här har det största ingreppet gjorts: migla – ”grumlighet i luften på grund av fasta partiklar (damm, rök, sot)”. Tät migla kan, liksom rūkas, kraftigt minska sikten <...>. <...>” LTE VII (likaså FGŽŽ). I talspråket (dialekterna) har rūkas 2. sing. betydelsen ”damm”: Dievuliau brangus, kaip buvo, vien rūke gyvenom – šitiek dulkių! Slm. Ant pilko rūbo tai nei pūkas, nei rūkas MI (LKŽ X). Betydelsen är för övrigt mycket tydlig – jfr 1. rūkti 3. ”damm stiger, damma” (endast 6. ”ånga, svettas”) LKŽ XI. Migla och rūkas är de två vanligaste synonymerna, men inom meteorologin har rūkas länge legat och svävat. MeteorŽ har också šlapias rūkas (мокрый туман), men anger: сухой туман – avrått: sausasis rūkas, använd i stället (sausoj)i migla: мгла – 1. (sausoj)i migla (fasta partiklar i luften), förstås även 2. vard. migla, ūkas. Andra artbeteckningar är dulkių [dulkinė], ūminė migla i MeteorŽ; även JKTŽ miglelė 153 hänvisar till dunksą ”grumlighet i luften – rökdis”, дымка, Dunst, haze 149 väcker tankar. Dūmka är, som redan nämnts, 1. rūkana, 2. ūkanotumas (нос дымиться – 2. rūkuoti, migloti) MeteorŽ. Hur skulle dunksa kunna betyda ”grumlighet, rökdis”, när dunksoti betyder ”vara otydligt synlig, skymta” DŽ₃? Man kunde fästa terminologernas uppmärksamhet på att ta dūmaka i bruk: Švnč, Vdš, Rš, Ml ”dimma, töcken, ūkana”: Rudenį būna dūmaka Dglš. Tokia ūžėjo dūmaka, kad par du žingsnius nieko nesiregi Tvr. Ryte buvo dūmaka – nei dangaus, nei žemės neseregėjo Tvr (LKŽ II₂). Semantiskt kan man jämföra dūmuoti 2. Vlkv, V. Piet. ”mulna, rūkuoti, klarna”, apsidūmuoti Ggr, Vdk ”höljas i dimma, mulna”, padūmuoti 2: Diena tokia ūkanota, dangus padūmavęs Ds. Padūmavę, pajuodavę visi pakraštėliai Alk, uždūmuoti 2. Grv, Trgn ”höljas i dimma”; dūmyti 4. refl. Bsg ”klarna, skingras”; apsidūmėti ”mulna, höljas i dimma”: Apsidūmėjusi, bene lys Šts, dūmėtas 2. Žeml, Srj ”disig, otydlig”; dūmsa Brt ”disig, mulen luft”, dumcus 1. Brt ”mörk och disig” LKŽ II₂. Analysen av detta mikrosystem kan avslutas med slutsatsen: folktermernas stora uttryckskraft och det stora antal termer som skickligt tagits i bruk inom vetenskaplig terminologi,

19

noggrant terminologiserad; en del är fortfarande problematisk.

Vetenskapen avgränsade marias (teoretiskt kallade den lagūna – ”en havsvik som skiljs från havet av en landtunga” GŽ) från jūros (delade in den i: randhav; innanhav, till exempel Baltiska havet; interkontinentalt, till exempel Medelhavet, där det för övrigt finns flera hav: Marmarasjön, Egeiska havet, Joniska havet, Adriatiska havet, Tyrrenska havet, Liguriska havet), skilde havet från sjön (även om politiker kan anse att Kaspiska havet är ett hav) och från världshavet, fast inte allt: det finns bara oceanografi, oceanologi, och redan också oceanisk ingenjörsvetenskap JKTŽ 47, det finns en oceanbassäng, men havsfysik, havsgeologi, marinbiologi, sjökort, nautisk mil, havsstrand, havsnivå, havsvatten, havsvågor, vanligtvis havströmmar (oceanströmmar / havsströmmar GŽ, men redan oceanströmmar žl. havströmmar FGŽŽ), sjöman, sjöfart, sjöfarare.

Vetenskapen skilde mellan: människans mage och fågelns kräva; och SinŽ behövde inte alls orden pilvelis och vėdaras här.

För agronomin är dirva bara 1. ”plöjd, brukad mark, åker” DŽ₃, medan ”jordens ytskikt som lämpar sig för växters tillväxt” är dirvožemis DŽ₃; alltså finns också ängs- och skogsjord. Det finns jordluftning, markfuktighet, markluft, markvatten, jorderosion, försaltning, podsolering, vinderosion, jordkalkning, markens surhetsgrad, alkalinitet, jordprofil, jordhorisont, jordstruktur, jordtyp; marklära är dirvotyra, och dess delområde är dirvodara; det finns också en markvetare. En del tycker inte om den vetenskapliga termen dirvožemis. Men om det finns svartjord, vitjord, rödjord, guljord, brunjord, gråjord, finjord, saltjord, salinjord, lerjord, sandjord, så faller dirvožemis bort som en övermättad droppe. Visserligen väcker det kanske inga tankar om att frosten bara skulle finnas på åkrarna, även om termen är frost på markytan medan väderrapporten säger att det blir frost vid markytan.

Ett exempel på hur en samling folkliga termer används respektive inte används kan vara inte bara vetenskaplig terminologi utan också det vanliga allmänspråket, som har tagit in låneordet grybas men förkastat de egna dialektorden kremblys och budė. Varför? Detta är varken det enda eller ett sällsynt fall där ett utbrett lånord har trängt undan ett snävt dialektord eller en grupp sådana: kackerlacka – kakšlė, prūsokas; ruda – krakė; nege – graužavirba; rapphöna – čerekslė; gård

20

– duba, butà; hammare – plaktas, kūgis, pasėkelis, luokas; kavel – valkas, velenas; kostym – eilutė, karta; metall – naugė.

Det är svårt att övertygande hävda att kremblys och budė över huvud taget skulle ha uppstått som generiska (allmänna) namn för ”svamp”. Varianten ²budis sf. Sdk, Ds, LzP är bara ”en svamp i familjen Agaricaceae” LKKŽ I₂, [lakštabudiniai (Agaricaceae) – ”<...> De vanligare är arter av släktena ängschampinjon (Agaricus), fjällskivling (Lepiota), storfjällskivling (Macrolepiota), småfjällskivling (Phaeolepiota), fjällskinn (Cystoderma)” LTE VI]. Även den bredare formen ²budė, būdė har många artspecifika betydelser – 1. Arm ”oätlig svamp, giftig svamp”; Det började växa allehanda budė, säger man, och svampar Mrc, 2. Rdm ”paniabudė (Phallus impudicus), 4. Tvr, Lz, BB In 19, 29 ”ticka, svamp”: Vet du inte att budė växer på träd? Ad; även ²budelė 1. Kžt, Trgn ”kremla (Russula)”, budelė MŽ ”en sådan svamp”. Men endast ²budė 3. Lkm, Ds, Rš ”svamp”: Nemunė är en sådan budė Lkm [men nemunė är en stubbe bot. ”en ätlig brun svamp som växer i knippen, med krokig, fibrig fot (Armillariella)” DŽ₃]. Budžių tiltas Lkm (LKKŽ I₂). Ett typiskt uttryck: Arbete som en budė (ostadigt) Ds. I själva verket finns det fasta och ostadiga svampar. Budė, budis är den ostadiga sorten. Andra betecknar sig till och med själva som sådana: lepšė, težė / ¹težlis 1. ”lepšė”, 2. ”smörsopp” LKŽ XVI, glébė / glebe ”smörsopp” LKŽ III, rud-mesė.

Kremblys betyder bara 1. B, R, MŽ; Km, Vl ”svamp” (krembiai Vžns), 4. Al ”murkla”; i sina andra betydelser visar ordet tydligt att det betecknar något hårt – inte ”mjukt och sladdrigt”, inte ”köttigt”, utan ”broskartat”: 5. Krok ”knotigt, knöligt träd” (jfr ²kremlys Grv, Str, Švnč ”stam, klump”), 6. bildl. Krok ”en hårdnackad person” LKŽ VI, jfr kremzlė – inte bara 1. ”hård, seg bindväv i människans och djurens kropp” (och kremblė, kremslė, ¹kremslys; även om också kramslė MŽ, W, kramslys 1. B, N, Tv) och 3. ”sena”, utan också 2. nedsättande ”näsa”: Om du slår mig på näsan kommer du till och med att börja gråta! Skr, Vai, sluta, du har ju smetat ner näsan! Dkš, 4. vard. neutr. Arm ”mager boskap” (jfr även kremblys 2. bildl. Vdžg ”en gammal, svag person” – inte ”sladdrig”, utan ”ihoptorkad”) – detta behöver inte vara en överförd betydelse; jfr kremzliai Ds ”lösa halmstrån som blivit kvar på åkern; strårester, hoprafsat skräp, räfshögar”, till och med krem-slės J(BzF128) ”en sådan svampart”; vidare – kremzdėti, krémzda, -ėjo.

21

VlkV, Alk ”knastra, skrapa, knarra, gnissla”: När du äter knastrar potatisen mellan tänderna om den är hård eller inte genomkokt J. Potatisen är hård – den knastrar när man äter Vrb; krėmsyti se kramsėti 2: Dina svampar är inte genomkokta, de knastrar fortfarande som råa Srv. Potatisen knastrar, den är ännu inte genomkokt Srv; kramsėti2. Rm ”knarra, knastra”: När potatisen inte är genomkokt knastrar den när man äter J. Och typiskt: De där svamparna knastrar när jag äter dem Ps. Särskilt: Lepšė kan aldrig vara knastrig Žml (tvivelaktiga betydelseförklaringar: kramsėti 1. Nm, Vaižg ”knapra med ljud, mumsa” och kramsčioti se kramčioti 1. ”småäta, tugga”, pakramščoti ”smaka lite”, eftersom: Han smååt lite rå potatis Lp – mycket likt ”knarra, knastra”).

Därför betyder DŽ₃ budis, -iės m. ”någon slags skivling”, medan krembly s betyder ”svamp”: krembliai växer snabbt.

I folkterminologin är, för att uttrycka det med Antanas Baranauskas ord ur ”Anykščių šilelis”, svampar och giftsvampar inte namngivna. Till šungrybis (šunagrýbis, šūniagrýbis, šūngrybės) kan läggas žūniabudė Srj, šūniamenunė Grv, šūnbaravykis Krs se šėtonbaravykis LKŽ XV, grybekėsis Rdm, gribšis Rdm (LKŽ III). Det slaviska lånordet grybas (varianten grybė är inte etymologiskt förklarad; gryba kommer sannolikt från lettiska grība) behövdes kanske för att beteckna ett närbesläktat begrepp som omfattade de virtuosa krembliai och de mjuka budės, tikrinius [i västdzukiska tikrìnis – ”stensopp” LKŽ XVI], i standardspråket baravykas eller tikrinis baravykas (Boletus edulis), eftersom det också finns rudakepuris baravykas (Xerocomus badius), geltonasis baravykas (Suillus variegatus), šilbaravykis 1. ”Gyroporus cyanescens”, 2. ”smiltyninis baravykas (Gyroporus castaneus)”, till och med den giftiga šėtonbaravykis (Tylopilus felleus) och šūninis 1. ”falsk” LKŽ XV] kremblius, pumpo-taukšlius, -tauškius, -tekšlius (:¹pumpa 3. ”<···> knöl” LKŽ X), kukur-bezdalius (:kūkuràs ”puckel”) / (s)kūz-bezdalius.

Mykologin skiljer under 1900-talets 1970-tal ut svamparna som ett eget rike av organismer, Mycetalia, mellan växtriket och djurriket. I den vetenskapliga terminologin finns ingen motsättning mellan svampar och giftsvampar; det finns över huvud taget inga giftsvampar – svampar (Fungi) är ätliga (i fyra kategorier – där ingår också sådana som människor vanligtvis inte äter, värdelösa men ogiftiga, alltså påstått ätliga) och giftiga svampar. Indelningen är alltså inte logisk: inte alla är ogiftiga

22

ätliga, och de mindre giftiga blir ätliga efter kokning och avhällning av kokvattnet. Denna indelning omfattar högre svampar, som omfattar två klasser: 1) sporsäcksvampar (Ascomycetes) – stenmurkla, toppmurkla, öronsvamp, tryffel, godūnas, samt de så kallade mikrosvamparna – jästsvampar, parasitiska mjöldaggssvampar, raupėgrybis, den berömda penselmögelsvampen (Penicillium); 2) basidiesvampar, eller mer begripligt klubbsvampar (Basidiomycetes) – ”nästan alla ätliga svampar, giftsvampar, tickor, röksvampar och stinksvampar (=paniabūdės DŽ₃) <...>; <...> rostsvampar, sot, trobāgrybiai” PDŽ II 35 – de delas in i skivlingar (undersidan av hatten består av skivor), rörsvampar (undersidan av hatten är porös), slemsvampar m.fl., med många nybildade släktnamn: efter talspråkets kiaūliabudė, kėlmabudė LKŽ VI – gaibudė, jaunābudė, kreivābudė, kūgiabudė, plaušābudė, skydābudė, šlakābudė, tauriābudė, žvynābudė. Även de lägre svamparna omfattar två klasser: 1) urvampar (Archimycetes) – ”de mest primitiva encelliga svamparna, som saknar mycel” TLE I, ”kroppen är en naken protoplasmaklump eller ett föga utvecklat mycel (rhizomycel)” TLE IX; 2) algsvampar (Phycomycetes) – svampar som växer i fuktig jord, i vatten och på växter, ”som inte utvecklar komplicerade fruktkroppar” PDŽ II 34 – ”mycelet är vanligen osepterat och flerkärnigt” LTE III. En femte, mellanliggande klass är imperfekta svampar (Fungi imperfecti eller Deuteromycetes) – ”mycelet är septat, men sexuell fortplantning har inte påvisats” LTE IV. Så många nybildningar har den vetenskapliga systematiken gett upphov till (genom att namnge alla de svampar som saknar folkliga namn och till och med är okända), hela serier av dem med leden -svamp, -budė (till och med -grybšis: skylegrybšis se skylėgrybis LKŽ XII).

Här har en liten del av den stora färden från folkterminologi till vetenskaplig terminologi (med vetenskapens kompasser och vägvisare) överblickats och begrundats något. Om man vänder perspektivet åt motsatt håll – inte vad folkterminologin bidrog med, utan vad den vetenskapliga terminologin tog till sig, vad den avstod från och vad den hade i egen ägo – kan man med fog fråga sig hur väl den uppgiften utfördes. Om den inte tog till sig allt den kunde, finns det hopp om att den kanske gör det ännu. Viktigast är frågan om den inte hämmade eller kvävde folkspråket, om den inte står i konflikt med det och inte gör våldsamma intrång i dess månghundraåriga tillvaro. Det är ett separat ämne. Några enstaka saker kan nämnas här. Införandet av massa i stället för vikt kom i en omänsklig konflikt med det levande språkbruket – vi ser alla dagligen hur denna massa vägs på våg-

23

ar, och så är det i många språk; forskarna själva talar redan om detta. Varje fysiker skulle säga att is och snö inte smälter (som ett ämne löses upp), utan töar, och att det som bildas inte är en lösning utan en smälta, men meteorologin och geologin använder här bara smältning, töande – utan att hamna i konflikt med det levande språkbruket. Vetenskapligt och vardagligt språk borde fredligt dela upp användningsområdena mellan sig. Varje skolbarn kan känna sig som en vetenskapsman när det under geografilektionen får veta att det i Litauen inte finns några berg, utan bara kullar, men när det rusar från en liten kulle ner i dalen bryr det sig föga om den vetenskapen.

Förkortningar

AstrŽ – Astronomijos enciklopedinis žodynas / Sudarė A. Juška. V., 1984.

CavŽ – Ordbok över civilflygterminologi / Redaktörer: R. Eriksonienė, J. Klimavičius. V., 1996.

DŽ – Dabartinės lietuvių kalbos žodynas: DŽ₁ – I leid., V., 1954. DŽ₂ – II leid., V., 1972. DŽ₃ – III leid., V., 1993.

EGŽ – Vaitekūnas S. Enciklopedinis geografijos žodynas. K., 1994.

FGŽŽ – Solovjovas V., Karpovas G. Fizinės geografijos žodynas-žinynas. K., 1987.

GirFGTŽ – Gudelis V. Geologijos ir fizinė geografijos terminų žodynas. V., 1956.

GK – ”Gimtoji kalba”.

GŽ – Agapovas S., Sokolovas S., Tichomirovas D. Geografijos žodynas. K., 1972.

JKTŽ – Gudelis V. Jūros krantotyros terminų žodynas. V., 1993.

KK – ”Kalbos kultūra”.

LEnc – Lietuviškoji enciklopedija. K., 1936, T. 4.

LKK – Lietuvių kalbotyros klausimai. V., 1966, T. 8. 1970, T. 12.

LKŽ – Litauiska språkets ordbok. V., 1968, bd 1, andra upplagan 1947, bd 2, första upplagan 1969, bd 2, andra upplagan 1956, bd 3. 1962, bd 6. 1966, bd 7. 1970, bd 8. 1976, bd 10. 1978, bd 11. 1981, bd 12. 1986, bd 14. 1991, bd 15. 1995, bd 16. I artikeln används även förkortningarna i denna ordbok.

LTE – Litauiska sovjetencyklopedin. V., 1976, bd 1. 1977, bd 2. 1978, bd 3. 1978, bd 4. 1979, bd 5. 1980, bd 6. 1981, bd 7. 1981, bd 8. 1982, bd 9. 1983, bd 10. 1983, bd 11. 1984, bd 12.

MeteorŽ – Mikალjūnas M. Rusų-lietuvių kalbų meteorologijos terminų žodynas. V., 1975.

PDŽ II – Pažinimo džiaugsmas: Gyvoji gamta. V., 1990.

RLKŽ II – Rusų-lietuvių kalbų žodynas. V., 1983, T. 2 / Sudarė Ch. Lemchenas.

SinŽ – Lyberis A. Sinonimų žodynas. V., 1980.

24

TLE – Sovjetlitauens encyklopedi. V., 1985, T. 1. 1986, T. 2. 1987, T. 3. 1988, T. 4.

TŽ – Tarptautinių žodžių žodynas. V., 1985.

VLKŽ II – Kr ž i n a u s k a s J., S m a g u r a u s k a s S. Tysk-litauisk ordbok. V., 1992, T. 2.

Zoopsich – B a g d o n a s A. Zoopsykologi. V., 1983.

Siffrorna anger överallt år, nummer (romerska siffror – volymer) och sidor.

25