INTERNATIONELL BOTANISK NOMENKLATURKOD OCH LITAUISK TERMINOLOGI

För närvarande känner man inom vetenskapen till omkring 300 000 fossila och omkring 1 800 000 nu levande organismarter; bland dem utgör omkring 400 000 arter vad som traditionellt kallas växter, det vill säga alger, mossor, sporväxter, blomväxter, lavar med mera (Kუტorga 1997: 7). I takt med att forskningen utvidgas upptäcks, beskrivs och namnges organismer som tidigare varit okända för vetenskapen. Botanisk nomenklatur ställer därför höga krav på tilldelningen av nya namn åt växter och regleringen av bruket av namn på redan existerande taxa¹.

Växtnamn hjälper oss att hitta kunskap om en viss växt, dess egenskaper och dess användning för människans behov. Botanisk nomenklatur är särskilt viktig för att upprätthålla internationell vetenskaplig kommunikation och bidrar till att bevara enhetlighet och stabilitet i växternas vetenskapliga namn. Endast genom att följa samma nomenklaturstandarder kan alla botaniker använda samma entydiga namn för samma taxon. Utan stabila och allmänt accepterade vetenskapliga växtnamn är vetenskaplig kommunikation mellan olika områden omöjlig. Från antiken och senare under medeltiden och renässansen började latinet få allt större ställning inom vetenskapen; det lämpade sig väl för internationell kommunikation mellan forskare. På latin skrevs vetenskapliga verk inom olika ämnesområden, och botanisk terminologi och växtnamn utarbetades. Denna tradition har bestått fram till våra dagar. Latinska växtnamn är nödvändiga i vetenskapliga och fackmässiga verk; endast dessa betraktas som egentlig terminologi, medan termer på folkspråken endast är nationella varianter. Genom botaniska systematiker har nomenklaturregler skapats och fortlöpande förbättrats; dessa utgör grunden för nomenklaturkoderna (Codex nomenclaturae).

I dag används följande nomenklaturkoder för levande organismer inom biologin:

1. Internationella botaniska nomenklaturkoden.

¹Taxon (gr. taxis – ordning, arrangemang) – en systematisk enhet (art, släkte, familj, klass, fylum) (BTŽ 1965: 438).

130

2. Internationella nomenklaturkoden för odlade växter.²

3. Internationella zoologiska nomenklaturkoden.

4. Internationella nomenklaturkoden för bakterier.

Virusnomenklaturen grundar sig inte på en formell kod utan på regelsamlingar.

Dessa koder har många likheter (de bygger alla på numrerade regler och rekommendationer; för att systematiker lättare ska kunna förstå kraven i reglerna och rekommendationerna innehåller koderna många konkreta exempel), men koderna skiljer sig åt vad gäller terminologi, nomenklaturförfaranden och hur de antas. Denna situation skapar vissa problem inom biologin. Därför strävar Internationella unionen för biologiska vetenskaper efter att harmonisera de termer som används inom olika områden och de nomenklaturförfaranden som tillämpas, samt att utarbeta en gemensam biologisk nomenklaturkod som alla biologer skulle kunna följa i framtiden.

På Martynas Mažvydas nationalbibliotek finns tre ryskspråkiga utgåvor av Internationella botaniska nomenklaturkoden (nedan kallad TBNK). Den äldsta av dem utkom 1959 (denna kod antogs vid den VIII internationella botanikkongressen i Paris 1954). Utgåvan från 1974 utarbetades på grundval av material från den XI botanikkongressen, som hölls i Seattle 1969; den tredje koden trycktes 1980 (antagen vid den XII internationella botanikkongressen, som hölls 1975 i Leningrad (nu Sankt Petersburg)). Nationalbiblioteket har inga tidigare eller senare kodutgåvor. (Dessa tre koder finns också på Vetenskapsakademiens bibliotek.) Botaniska institutets laboratorium för flora och geobotanik har den för närvarande senaste TBNK-utgåvan i Litauen, utgiven på engelska 1994 i Königstein (Tyskland) (International Code of Botanical Nomenclature (Tokyo Code)). Denna kod antogs och godkändes vid den XV botanikkongressen i Yokohama och kallas Tokyokoden³.

²Den ryskspråkiga Internationella nomenklaturkoden för odlade växter, som utkom 1969, har behandlats utförligt av J. Klimavičius (som lingvistiskt undersökte motiven bakom sortnamn, namnens morfologi, translitterering och översättning samt bruket av citationstecken och versaler) (se Kalbos kultūra 37, 26–33).

³Vid Botaniska institutet kan man också ta del av den allra senaste Koden för nomenklatur för odlade växter (International Code of Nomenclature for Cultivated Plants (ICNCP or Cultivated Plant Code)). UC, 1995.

131

Som upphovsman till TBNK betraktas den schweiziske botanikern A. P. de Candolle, som först utarbetade en samling nomenklaturregler (Lois de la Nomenclature Botanique). I sitt arbete fastställde han viktiga principer och regler (t.ex. principen om prioritet vid publicering av namn; ett taxon får endast ha ett korrekt namn osv.). Denna samling nomenklaturregler godkändes vid den internationella botanikkongressen i Paris 1867. År 1900 hölls ytterligare en botanikkongress i Paris, vilken officiellt betraktas som den första; därefter hölls kongresser vart femte eller sjätte år. Med början i A. P. de Candolles regler har hittills 15 utgåvor av koden publicerats. För enkelhetens skull benämns koderna efter de städer där botanikkongresserna hölls. De senaste internationella botanikkongresserna hölls 1981 i Sydney (Australien), 1987 i Berlin (Tyskland), 1993 i Yokohama (Japan) och 1999 i St. Louis (USA). Den så kallade Tokyokoden behandlas närmare i denna artikel.

När en ny kod ges ut strävar man efter att den ska vara så exakt och fulländad som möjligt. Varje kod korrigeras och kompletteras fortlöpande, men ändringarna är inte radikala; oftast preciseras endast enskilda punkter i artiklarna (detta kan man förvissa sig om genom att jämföra exempelvis Seattlekoden från 1974 med Leningradkoden från 1980; de skiljer sig endast genom ändringar i enskilda artiklar). Större ändringar gjordes först vid den XV botanikkongressen, som hölls i Japan 1993. För att säkerställa stabiliteten i den botaniska nomenklaturen rekommenderade kongressen att etablerade taxonnamn inte skulle ändras; den nya termen phylum infördes, och den kan användas som synonym till termen divisio (på litauiska skyrius). Från och med januari 2000 registreras nya taxonnamn hos Internationella föreningen för växttaxonomi, vars tjänster också sammanställer databaser över nyligen beskrivna växter och ändrade taxonnamn. Dessa tjänster tillhandahåller information om taxonlistor och beskrivningar.

Den officiella texten till TBNK publiceras på engelska, franska och tyska, varefter enskilda länder översätter den till sina nationella språk. Ingen kod har översatts till litauiska, och våra botaniker och terminologer måste använda ryska eller engelska koder.

Alla forskare som använder vedertagna eller skapar nya vetenskapliga växtnamn måste följa TBNK:s regler. Dessutom

132

bygger dessa regler naturligtvis endast på forskarnas allmänna och frivilliga överenskommelse och har inte lagstatus, men forskare som inte följer reglerna ignoreras vanligen av forskarsamhället.

Vid utarbetandet av TBNK arbetar vanligtvis omkring 100 botaniker från olika länder med den. Det är ett omfattande och givande arbete, eftersom varje forskare slipper skapa nya namn på egen hand. Den internationella föreningen för växttaxonomi har huvudansvaret för utgivningen av TBNK; där arbetar särskilda kommittéer, indelade efter växtgrupper. Den högsta instansen, i vars namn TBNK trycks, är den internationella botanikkongressen. Särskilda nomenklaturkommittéer arbetar i sektioner där förslag till förbättringar av koden diskuteras. Beslut som fattas i sektionerna föreslås bli godkända vid kongressens plenarsammanträde. Alla nomenklaturkommittéer bildar Internationella unionen för biologiska vetenskapers kommission för botanisk nomenklatur.

Hur är TBNK uppbyggd?

Varje kod inleds med en preambel, där det anges att botaniken behöver ett exakt och enkelt nomenklatursystem som botaniker i alla länder kan stödja sig på. I TBNK presenteras växtnamnen efter taxa. Detta görs inte för att visa deras egenskaper eller historia. Syftet med TBNK är att visa metoder för hur namn på växtsystematiska enheter kan bildas utifrån taxa. Genom att använda lämpliga metoder och fasta modeller undviker man felaktiga och meningslösa namn som bara skulle skapa förvirring inom växtvetenskapen. Vid namngivning betraktas andra kriterier (t.ex. att namnet klingar väl, att det är helt grammatiskt korrekt, att visa respekt för personen som beskrev en ny art osv.) som mindre viktiga.

Grunden för det botaniska nomenklatursystemet är sex principer, som utgör den första delen av TBNK (principerna följer omedelbart efter preambeln):

1. Den botaniska nomenklaturen är oberoende av den zoologiska och bakteriologiska nomenklaturen. TBNK tillämpas på samma sätt på alla taxa av både nu levande och fossila växter.

2. Taxonnamn bildas med utgångspunkt i nomenklaturtyper.

133

3. Taxonernas nomenklatur grundar sig på principen om prioritet vid publicering.

4. Varje taxon kan endast ha ett korrekt vetenskapligt namn.

5. Taxonernas vetenskapliga namn måste vara latinska.

6. Nomenklaturreglerna träder i kraft när de har antagits.

Den andra delen av TBNK består av regler och råd (rekommendationer). De viktigaste bestämmelserna i reglerna och råden presenteras i separata, numrerade artiklar. Reglerna är allmänt bindande. Deras syfte är att införa en strikt ordning i botanisk nomenklatur för namngivning av taxongrupper. Namn som strider mot någon regel förkastas kategoriskt. Det är inte obligatoriskt att strikt följa de bestämmelser som anges i råden. De bidrar till att skapa mer exakta och tydligare namn. Om ett växtnamn inte uppfyller rådens bestämmelser kan det inte förkastas, men ett sådant namn kan inte längre tjäna som förebild vid bildandet av andra namn.

TBNK innehåller många exempel som illustrerar reglerna och rekommendationerna. Reglerna anger att varje enskild växt måste tillhöra ett visst taxon, vilka skiljer sig åt i rang och omfattning. Taxa med mindre omfattning har lägre rang; ju större taxonets omfattning är, desto högre är dess rang. TBNK skiljer mellan sju huvudrangklasser för taxa (rike, division, klass, ordning, familj, släkte, art) och fem sekundära rangklasser (tribus, sektion, varietet och form). Således tillhör, med undantag för fossila växter, varje art något släkte, ett släkte en familj, en familj en ordning och så vidare. Den grundläggande enheten inom systematiken är arten; enheten närmast över den är släktet. Ett släkte kan omfatta allt från en till flera tiotal arter. Vid behov kan antalet rangklasser utökas genom att lägga till prefixet under- (lat. sub-) till de nämnda termerna, t.ex.: underklass (subclassis), underfamilj (subfamilia), undersläkte (subgenus), underart (subspecies) och så vidare.

Därefter skiljer kodexen ut artiklar med separata nummer, där det anges hur växternas systematiska enheter bildas. Suffix och ändelser i namnen på många taxa är standardiserade, vilket gör det möjligt att exakt fastställa vilket taxon ett växtnamn tillhör.

TBNK:s regler anger att namn på arter (Species) utgörs av binära bildningar, sammansatta av släktnamnet och det specifika pa-

134

artnamnet, till exempel: Anemone nemorosa (baltažiedė plukė), Calendula officinalis (vaistinė medetka). Att namnge växtarter med två latinska ord föreslogs på 1200-talet av den svenske naturforskaren Carl von Linné. Släktnamnet skrivs alltid med stor begynnelsebokstav på latin, medan artepitetet skrivs med liten bokstav. Om artens fullständiga namn redan har nämnts en gång i texten, kan man senare förkorta det genom att endast behålla släktnamnets begynnelsebokstav (om detta inte leder till tvetydighet), till exempel: A. nemorosa, C. officinalis. Artepitet kan hämtas från många olika källor och beteckna någon morfologisk eller anatomisk egenskap hos växten (till exempel: Plantago lanceolata – smalbladig groblad), färg (till exempel: Viola tricolor – trikolorviol), storlek (till exempel: Arctium minus – liten kardborre), doft (till exempel: Anthoxathum odoratum – vårbrodd), smak (till exempel: Ranunculus acris – smörblomma), medicinska eller ekologiska egenskaper (till exempel: Betonica officinalis – läkesalvia), växt- eller blomningstid (till exempel: Primula veris – gullviva) och så vidare.

Släktens (Genus) namn uttrycks på latin i nominativ singularis, till exempel: Rosa (ros), Stellaria (stjärnblomma). Släktnamn väljs utifrån olika kriterier: efter växtens särskiljande egenskaper (till exempel: Fumaria – jordrök; lat. fumus – rök: växtsaften svider i ögonen som rök), efter likhet med andra föremål (till exempel: Gladiolus – svärdslilja; lat. gladius – svärd; bladen liknar ett svärd), från mytologiska eller antika källor (till exempel: Mentha – mynta; i den grekiska mytologin förvandlades nymfen Minthe till en mynta), efter forskarnas efternamn (till exempel: Dahlia – dahlia; Andreas Dahl var professor i botanik i Sverige) med mera. TBNK tillåter fritt skapande av namn med ord från många olika källor, men kräver endast att de får latinska former.

Familjernas (Familia) namn har den latinska ändelsen -aceae, till exempel: Rosaceae (rosväxter).

Ordningarnas (Ordo) namn har den latinska ändelsen -ales, till exempel: Polygonales (trampörtsordningen).

För att ett taxonnamn ska vara exakt anges tillsammans med det författarens efternamn och den bibliografiska referens där det aktuella namnet först offentliggjordes. Hänvisningen till författaren och bibliografin utgör inte en del av taxonets vetenskapliga namn, men ger namnet nomenklatorisk precision. Med namnets författare avses

135

den person som först offentliggjorde taxonets vetenskapliga namn. Författarens citerade efternamn anges omedelbart efter taxonnamnet, till exempel: Phyllicidia, P. boliviensis, P. sovedijformis (Müller Argoviensis, Flora, 63: 286 (1880)). Som framgår av exemplet anges datumet för publiceringen av taxonnamnet inom parentes; ibland anges, som i detta exempel, även andra bibliografiska uppgifter (publikationens titel, nummer, sida). Författarens efternamn kan förkortas, till exempel (L.) – Linné (Linnaeus).

Botaniker i alla länder utgår från den internationella botaniska nomenklaturkoden. Till exempel avslutades utgivningen av det sex band långa verket Lietuvos TSR flora. år 1980. Där beskrivs alla växter i 129 familjer som växer i Litauen. Terminologin är i stort sett standardiserad och diskuterades 1966–1972 av kommissionen för botanisk terminologi, ledd av J. Dagys. I Lietuvos TSR floroje klassificeras växterna enligt A. Englers fylogenetiska klassifikationssystem; de nya namnen är förenliga med den senaste litteraturen och TBNK:s krav. I nämnda verk klassificeras och beskrivs växterna enligt allmänt vedertagna taxonomiska rangordningar: divisioner delas in i klasser, klasserna i familjer, familjerna i släkten, släktena i undersläkten och dessa i enskilda arter. De allra minsta systematiska enheterna som beskrivs i Lietuvos TSR floroje (till exempel undersläkten, underarter, underfamiljer och så vidare) saknar oftast litauiska motsvarigheter, eftersom sådana rangordningar vanligen används i den specialiserade vetenskapliga litteraturen och det räcker för forskarna med det latinska namnet.

Nomenklaturen för litauiska namn har inte fastställts genom någon officiell kod, men den bygger, som framgår, på vissa principer i TBNK och på reglerna för litauiska språket. Jämfört med terminologin inom andra vetenskapsområden bildas de litauiska botaniska termerna systematiskt. Man strävar här efter att beteckna enheter på samma rang med avledningar av samma typ eller närliggande typer, till exempel: -ūnai-avledningar betecknar divisioner, -ainiai klasser, -žiedžiai underklasser, -iečiai ordningar och -iniai familjer; pušūnų (Pinophyta)-divisionen, pušainių (Pinatae)-klassen, pušiečių (Pinales)-ordningen, pušinių (Pinaceae)-familjen, pušis (Pinus)-släktet, sibirinė pušis (Pinus sibirica)-arten. Som exemplen visar skiljer sig den allmänna strukturen hos litauiska artnamn från strukturen hos latinska artnamn. I latinska artnamn står släktnamnet först, medan artbeteckningen står först i litauiska namn. Det finns bara några få undantag, till exempel:

136

ängbräken (Equisetum pratense), dvärgbjörk (Betula nana) med flera.

Ursprunget till litauiska släktnamn är mycket varierande. En del namn är hämtade från det levande språket, andra är översättningar från latin eller grekiska och så vidare. I det levande språket kan ett släkte ha flera eller rentav ett dussintal namn (synonymer), till exempel kallas liljekonvalj (Convallaria majalis) i Miežiškiai (Panevėžys distrikt) kiškio ašarėlė, i Darbėnai (Kretinga distrikt) zuikio ausimi, i Klaipėda ožkabardžiu, i Panevėžys skambutėliais och så vidare. Omvänt kan samma namn i en dialekt beteckna en växt och i en annan en annan växt, till exempel: i Biržai-dialekten kallas širdelėmis dailieji auskarėliai (Dicentra spectabilis); i Kazitiškis (Ignalina distrikt) kallas pelkinę mandrauninkę (Parnassia palustris) så, i Akmenė čiūžutę (Thlaspi) och trikertę žvaginę (Capsella bursa pastoris). I den vetenskapliga litteraturen har dock varje växt endast ett godkänt namn.

Växtsystematikens terminologi skiljer sig från terminologin inom andra vetenskapsområden genom att taxa har strikt enhetliga namn. Våra botaniker påpekar att vissa växter (särskilt sådana som nyligen introducerats i Litauen) ännu saknar litauiska namn. Arbetet med att skapa sådana namn fortsätter, men det kan med säkerhet sägas att den litauiska botaniska terminologin är harmonisk, systematisk och uppfyller TBNK:s krav.

LITERATŪRA

BTŽ – Botanikos terminų žodynas. Red. J. Dagys. Vilnius, 1965, 438.

Gaivenis K. 1958: Lietuvos augalų ir genčių pavadinimai. – Lietuvių kalbotyros klausimai: Mokslo kalbos kultūros ir terminologijos problemos 24, 165–178.

International Code of Botanical nomenclature (Tokyo Code), Königstein, 1994.

Klimavičius J. 1975: Lingvistinis požiūris į veislių nomenklatūrą. – Kalbos kultūra 37, 26–33.

Kutorga E. Botanikos ir mikologijos nomenklatūra, Vilnius, 1997.

Lietuvos TSR flora, Vilnius, 1959–1980.

Veličkiene A. Antikos mitologijos žinynas, Kaunas, 1995.

Aurelija GENELYTĖ

Aurelija GENELYTĖ

Lietuvių kalbos institutas

Antakalnio g. 6, 2055 Vilnius

Gauta 2001 10 16

137