LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, VI

LIETUVOS TSR MOKSLŲ AKADEMIJA

JÄMFÖRANDE SPRÅKVETENSKAP OCH DEN SOVJETLITAUISKA FILOLOGINS UPPGIFTER

K. KORSAKAS

Det är allmänt känt att filologer internationellt har visat ett stort intresse för det litauiska språket ända sedan den jämförande-historiska språkvetenskapen först uppstod. Under mer än ett och ett halvt sekel har många framstående lingvister, från komparativistikens grundare F. Bopp och framåt, både i väst och i de slaviska länderna ägnat flera arbeten åt studiet av litauiskan och de besläktade baltiska språken. Bland dessa lingvister finner vi sådana storheter inom språkvetenskapen som A. Schleicher, F. Fortunatov, A. Leskien, V. Thomsen, A. Bezzenberger, J. Baudouin de Courtenay, A. Potebnja, F. de Saussure, A. Meillet, J. Zubatý, H. Pedersen, N. van Wijk, V. Pisani m.fl.

Det finns ingen anledning att här påminna om att den internationella bibliografin över litauisk filologi i dag redan omfattar flera tiotusentals poster av varierande omfattning, liksom det inte heller finns någon anledning att ange varför det litauiska språket har förtjänat ett så stort intresse inom den internationella språkvetenskapen. Detta är välkända förhållanden, särskilt vad gäller äldre tid och tiden före kriget.

Tyvärr känner vi till betydligt mindre om den internationella litauiska filologins läge under efterkrigsåren. Utan att försöka ge en uttömmande översikt över läget — det är en uppgift för ett särskilt arbete, som våra lingvister med specialkompetens bör genomföra inom den närmaste framtiden¹ — vill jag här endast lyfta fram några viktigare moment i dess nuvarande utveckling och betona de aktuella uppgifter som i dag framträder på detta område för våra sovjetiska filologer

¹En tämligen utförlig bibliografisk översikt över litauisk-baltiska arbeten som utkom under perioden 1945–1955 — visserligen huvudsakligen med avseende på ämnet baltisk-slaviska språkliga förbindelser — har sammanställts av V. Toporov (se В. Н. Топоров. Новейшие работы в области изучения балто-славянских языковых отношений. — Вопросы славянского языкознания. Выпуск 3, М., 1958, стр. 134—161). Några av de publicerade litauisk-baltiska arbetena nämns också i den italienske lingvisten V. Pisanis översikt från 1953 över allmän och jämförande språkvetenskap (se översättningen i samlingsvolymen Общее и индоевропейское языкознание. М., 1956, стр. 83—199), liksom i den sovjetiska lingvisten T. Degterjovas bok om den samtida jämförande språkvetenskapen (Т. А. Дегтерева. Пути развития современной лингвистики, 1, М., 1961, 215 стр.; 2, М., 1962, 213 стр.) och den andra sovjetiska lingvisten A. Desnitskajas, visserligen redan något föråldrade, verk om undersökningarna av de indoeuropeiska språkens släktskap (А. Десницкая. Вопросы изучения родства индоевропейских языков. М., 1955, 332 стр.).

5

och företrädare för humaniora i allmänhet. Det är särskilt viktigt att tala om detta i samband med den femte internationella slavistkongressen, vars program omfattar föredrag som också kommer att behandla vissa problem kring studiet av det litauiska språket, framför allt frågor om den historiska utvecklingen av de baltisk-slaviska språkliga förhållandena.

Om undersökningarna av det litauiska språket och jämförande språkvetenskapliga problem som hör samman med det hade minskat något bland andra folks lingvister under de första efterkrigsåren, har en tydlig återhämtning på detta område åter märkts under det senaste decenniet. Först bör det framhållas att en betydande grupp ryska sovjetiska lingvister, däribland S. Bernstein, V. Toporov, O. Trubatjov, F. Filin, B. Gornung, P. Tjernych, V. Ivanov m.fl., har bidragit väsentligt till denna återhämtning och fortsätter att göra det allt mer aktivt. Det är till stor del tack vare deras insatser och nyligen publicerade arbeten som användningen av material från litauiskan och baltiska språk i allmänhet i den sovjetiska lingvistiken i dag har återupplivats; sådan användning hade nästan helt försvunnit under marxismens dominansperiod.

De ryska sovjetiska lingvisterna, särskilt den yngre generationen, återupplivar i dag på nytt och för framgångsrikt vidare de äldre traditionerna inom rysk filologi, då det litauiska språket studerades särskilt av framstående lingvister som F. Fortunatov, A. Sjachmatov, G. Uljanov, A. Potebnja och V. Porzje-zinskij, och då dess språkfakta användes i stor omfattning för att lösa såväl problem inom den jämförande-historiska språkvetenskapen i allmänhet som framför allt frågor om de baltisk-slaviska språkliga förhållandena, de baltiska och slaviska folkens etnogenes och andra språkvetenskapliga och historiska problem.²I den sovjetiska ryska språkvetenskapen ser vi i dag hur man återvänder både till lösningen av dessa problem och till användningen av litauiska språkfakta för att lösa dem.

Detta framgår tydligt redan av professor S. Bernsteins kurs i jämförande slavisk grammatik, som han höll vid Moskvas universitet 1952–1954. Kursens författare betonar att ”de baltiska språken är av grundläggande betydelse för den jämförande grammatiken över de slaviska språken. Detta erkänns i lika mån av såväl anhängare som motståndare till teorin om ett baltisk-slaviskt urspråk”³. Och på ett annat ställe uttrycker han sig ännu mer eftertryckligt: ”Fakta från de baltiska språken är utomordentligt viktiga för att belysa det slaviska urspråkets (праславянского языка) historia. Alla lingvister använder i stor utsträckning uppgifter från de baltiska språken. Uppgifternas betydelse för slavister bestäms också av dessa språks utomordentliga arkaiska karaktär”⁴.

Den sovjetiske lingvistens påståenden har beröringspunkter med den framstående bulgariske lingvisten akademikern V. Georgijevs uppfattning om det litauiska språkets betydelse för indoeuropeistiken i dess helhet. I sitt verk ”Undersökningar i jämförande-historisk språkvetenskap”, där han behandlar frågan om de indoeuropeiska språkens ursprung och urhem, skriver V. Georgijev: ”I Europa finner vi i dag det mest arkaiska av alla nu levande indoeuropeiska språk — litauiskan. Detta förklaras av att litauiskan utvecklades på egen hand...

²Se J. P a l i o n i s. De ryska lingvisternas bidrag till litauistiken. V., 1963, s. 74.

³С. Б. Б е р н ш т е й н. Очерк сравнительной грамматики славянских языков. М., 1961, стр. 28.

⁴Samma ställe, s. 37.

-6

inom dess hemlands gränser (eller i dess närhet) och påverkades endast av de allra närmaste besläktade språken — de slaviska och germanska — och i mycket ringa grad av de finsk-ugriska språken. Detta faktum har betydelse när indoeuropéernas urhem fastställs⁵. Det bör nämnas att det ovannämnda verket av V. Georgijev består av hans något utvidgade föreläsningar, hållna vid filologiska fakulteten vid Moskvas universitet hösten 1956.

Man kan alltså säga att de litauiska och andra baltiska språken (lettiska och fornpreussiska) på senare tid åter uttryckligen har betonats vid huvudstadens universitet i Sovjetlandet — det främsta centrumet för sovjetisk vetenskap — som betydelsefulla för slavistiken och i allmänhet för hela indoeuropeistiken. Samtidigt bör det påpekas att författarna till de båda nämnda verken inte bara deklarerade dessa baltiska språks betydelse, utan också i stor utsträckning använde deras data vid behandlingen av de frågor som undersöks i sina verk⁶.

Detsamma ser vi i den intressanta bok som nyligen utkommit av den kände ryske sovjetiske språkforskaren, professor F. Filin, ”De östslaviska språkens uppkomst”⁷. När författaren översiktligt behandlar problemen kring de baltisk-slaviska språkkontakterna och etnogenesen och beskriver den historiska framväxten av de östslaviska språken, stöder han sig också i många fall på litauiska eller baltiska etymologier och ger rikligt med exempel från litauiska och lettiska. Samtidigt blottlägger han också mer än en ny aspekt av de baltiska stammarnas förhistoria.

Slutligen bör också ett annat betydelsefullt och till sina resultat verkligt nydanande arbete nämnas: studien ”Lingvistisk analys av hydronymer i övre Dneprområdet” av den yngre generationens ryska sovjetiska språkforskare V. Toporov och O. Trubachev⁸. I detta arbete, vars utgivning också uppmärksammades i vår republikanska press, behandlas namnen på övre Dneprs bifloder ur språklig synvinkel, och omkring 800 hydronymer av baltiskt ursprung identifieras. För att underbygga sin analys använde studiens författare ett omfattande material från litauisk toponymik och hydronymik samt en hel rad litauiska etymologier. Även om några av dessa etymologier kan diskuteras och enskilda påståenden endast är hypotetiska, ger studien i stort sett en ganska fast grund för att förlägga de forntida baltiska stammarnas bosättningsområde betydligt längre österut (ända till Seimflodens avrinningsområde) än man hittills gjort. Därmed blir det också möjligt att på ett helt annat sätt behandla de förhistoriska förhållandena mellan de baltiska stammarna och inte bara slaverna och de finsk-ugriska folken utan även iranierna, vilkas direkta kontakter med balterna vanligen alltid har förnekats av forskarna.

⁵ В. И. Георгиев. Исследования по сравнительно-историческому языкознанию. М., 1958, стр. 247.

⁶ Som exempel kan nämnas att S. Bernšteins verk innehåller 180 fall och V. Georgijevs 90 fall där konkreta fakta från litauiskan används, för att inte tala om de allmänna teoretiska resonemangen, antagandena och påståendena som rör litauiskan och de språkliga kontakterna mellan litauerna och de baltiska stammarna i allmänhet och slaverna, germanerna och andra indoeuropeiska folk under förhistorisk tid.

⁷ Ф. П. Филин. Образование языка восточных славян. М., 1962, 292 стр.

⁸ В. Н. Топоров, О. Н. Трубачев. Лингвистический анализ гидронимов Верхнего Поднепровья. М., 1962, 270 стр. En sammanfattning av detta arbete, särskilt dess litauistiska del, utgörs av samma författares artikel ”Балтийские гидронимы Верхнего Поднепровья”, publicerad 1961 i band IV av ”Lietuvių kalbotyros klausimai” (s. 195—218).

7

De nämnda verken, som utkom i Sovjetunionen under perioden 1958—1962, liksom ett stort antal större och mindre studier och artiklar (bland deras författare finner vi, förutom ryssar, även företrädare för andra sovjetiska folk samt utländska språkforskare), publicerade under denna period i sovjetiska filologiska tidskrifter⁹, har inte bara åter gett det litauiska språket en betydelsefull klangbotten i den pånyttfödda sovjetiska jämförande-historiska språkvetenskapen, utan har också åter aktualiserat problemen kring den baltisk-slaviska urspråksgemenskapen och urhemmet med särskild eftertrycklighet.

Dessa problem blev föremål för särskilt livliga diskussioner och till och med häftiga meningsutbyten inför och under den fjärde internationella slavistkongressen, som hölls i Moskva 1958¹⁰. Man kan förvänta sig att de kommer att ägnas minst lika stor uppmärksamhet vid den femte internationella slavistkongressen, som äger rum i Sofia i år.

Problemet med den baltisk-slaviska urspråksgemenskapen och urhemmet har på senare tid åter blivit ett av de mest aktuella och mest ingående diskuterade problemen inom jämförande-historisk språkvetenskap på internationell nivå. Förutom sovjetiska språkforskare ägnar många framstående nutida polska språkforskare, historiker och arkeologer särskilt stor uppmärksamhet åt detta problem — T. Lehr-Splawiński, J. Kurylowicz, J. Otrębski, J. Safarewicz, K. Moszyński, J. Kostrzewski, K. Jażdżewski, K. Tymieniecki m.fl. Särskilt bör nämnas akademikern T. Lehr-Splawińskis arbeten, som utkom under de första efterkrigsåren (”Om slavernas ursprung och urhem” och ”Proto-slaverna”, båda 1946), vilkas huvudteser författaren senare upprepade i sina artiklar, också publicerade i sovjetisk press¹¹. Av särskild betydelse är J. Kurylowiczs arbeten, där hypotesen om en baltisk-slavisk urspråksgemenskap underbyggs med likheterna mellan de baltiska och slaviska språkens intonationssystem. J. Kurylowiczs mångåriga forskning på detta område, som också bidragit med mycket nytt till belysningen av den historiska utvecklingen av litauiskans accentologi, sammanfattades under efterkrigsåren i hans stora verk om de indoeuropeiska språkens accentuering, utgivet två gånger (1952 och 1958), samt i några av hans artiklar¹².

Det bör påpekas att frågorna om gemensamma drag i baltisk-slavisk accentologi och i intonationssystemen under det senaste årtiondet har behandlats mer eller mindre ingående i en rad nyutkomna verk, studier och monografier, både i slaviska länder och i västländer, vilka i huvudsak

⁹ Se ”Вопросы филологии”, ”Вопросы славянского языкознания”, ”Славянская филология”; ”Ученые записки института славяноведения” m.fl.

¹⁰ Žr. „Вопросы языкознания“, 1958, № 1, стр. 36—35; taip pat Сборник ответов на вопросы по языкознанию (к IV Международному съезду славистов). М., 1958, стр. 152—174. Čia šiuo klausimu pareiškė savo nuomonę: T. Lēr-Splavinskis (Krokuva), L. Bulachovskis (Kijevas), K. Janačekas (Praha), K. Treineris (Gracas), S. Bernšteinas (Maskva), P. Trostas (Praha), V. Kiparskis (Vakarų Berlynas), M. Budimiras (Belgradas), I. Lekovas (Sofija), V. Er-nitsas (Tartu), V. Georgijevas (Sofija), E. Dikemanas (Bernas).

¹¹ Se Балто-славянская языковая общность и проблема этногенеза славян. — Вопросы славянского языкознания, вып. 3. М., 1958, стр. 5—14. En utförlig översikt över T. Lehr-Splawińskis arbeten om det slaviska urspråket och urhemmet, publicerade 1946—1955, har gjorts av professor V. Falkenhan (se ”Zeitschrift für Slavistik”, 1956, nr 2, s. 49—88).

¹² Se hans artikel ”О балто-славянском языковом единстве. — Вопросы славянского языкознания, Вып. 3, 1958, стр. 15—49.

8

förändrar traditionella uppfattningar på detta område och grundar dem på helt nya principer. De senaste arbetena inom detta område är så betydelsefulla och nyskapande att man, enligt den tyske lingvisten R. Aicetmiuler, kan tala om en ”blomstringsperiod inom forskningen om baltisk-slaviska accent- och intonationsförhållanden (Akzent- und Intonationsverhältnisse)”¹³.

Under de senaste åren har många västerländska lingvister berört frågor om den baltisk-slaviska språkrelationen, dess förhistoria, migration och etnogenes, ur en eller annan aspekt, både genom att särskilt behandla problemet med det baltisk-slaviska urspråket och genom att ta upp det i samband med andra indoeuropeistiska problem.

Utan att göra anspråk på fullständighet ska vi nämna åtminstone de allra viktigaste arbetena inom detta område. Dit hör den välkände norske slavisten och litauisten Ch. Stangs studie om det slaviska och baltiska verbet (1942) och några av hans senare arbeten om slavisk och baltisk accentuering; den nyligen avlidne, välkände tyske litauisten E. Frenkels översiktsarbete om de baltiska språken och deras förhållande till andra indoeuropeiska språk (1950), liksom hans etymologiska ordbok över det litauiska språket, som tillhandahåller ett omfattande material för att belysa de litauisk-slaviska språkförbindelserna; och slutligen den berömde franske lingvisten A. Vaillants jämförande grammatik över de slaviska språken i två band (1950, 1958), där stort utrymme också ägnas åt frågorna om det baltisk-slaviska urspråket. Vidare bör nämnas olika arbeten av den nyligen avlidne, framstående tyske lingvisten M. Vasmer, norrmannen K. Falk och fransmannen R. Smitlein, med anknytning till slavisk och baltisk toponymik och hydronymik, däribland litauisk sådan, samt till undersökningar av litauiska ortnamn och personnamn. Dessa arbeten tillför mycket nytt för belysningen av förslavningsprocessen i litauisk toponymik och i allmänhet av de baltisk-slaviska förhistoriska förbindelserna och kontakterna under historisk tid.

Vi föresätter oss här varken att överblicka eller bedöma de mycket olikartade och ofta starkt motstridiga lösningar på problemet med de baltisk-slaviska språkförbindelserna som läggs fram i de nämnda arbetena, än mindre att förorda någon viss aspekt av hur problemet bör lösas. Det bör vara en uppgift för våra lingvistiska specialister. Men i detta sammanhang kan vi inte underlåta att framföra några anmärkningar och önskemål som har nära samband med den fortsatta utvecklingen av den sovjetiska litauistiken och med våra filologers omedelbara uppgifter.

De betydelsefulla arbeten från senare tid som nämnts ovan aktualiserar åter, ur den ena eller andra synvinkeln, problemet med de baltisk-slaviska språkförbindelserna, som har behandlats i årtionden, och berör i hög grad även den litauiska sovjetiska filologin. Ingen litauist av idag kan förhålla sig likgiltig till dessa arbeten — inte bara lingvister med specialkompetens, utan även humanister i allmänhet — eftersom några av dem redan har fått stor internationell genklang och påverkar den jämförande språkvetenskapens fortsatta utveckling i stort. I dessa arbeten används nämligen rikligt med material från det litauiska språket, och med stöd av detta dras ofta långtgående slutsatser och görs bedömningar, inte bara filologiska utan också historiska, etniska och arkeologiska. Att pröva dessa bedömningars och slutsatsers

¹³ R. Aitzetmüller. Das baltoslavische Akzent- und Intonationssystem. Grundzüge und Grundprobleme, dargestellt nach dem heutigen Stand und Forschung. „Die Sprache“ VIII. Bd., 1. Heft, 1962, p. 46—58. Artikeln ger en kritisk översikt över denna fråga och de senaste arbetena som behandlar den.

9

vetenskapliga tillförlitlighet på grundval av litauiskt material borde vara en direkt skyldighet för våra litauister.

Som erfarenheten visar förekommer det ibland betydande inexaktheter och fel även i arbeten av kvalificerade utländska forskare som använder fakta från det litauiska språket. De kan bero på otillräckliga kunskaper i vårt språk, på att föråldrade källor åberopas eller helt enkelt på en viss subjektivitet. Särskilt vanligt är det att föga tillförlitliga etymologier härleds, och bland dem finns sådana som är rent kuriösa. Som ett tydligt exempel på detta kan nämnas den etymologiska förklaring av ortnamnet Sūduva som den välkände polske historikern och lingvisten M. Rudnicki har lagt fram¹⁴. Är det inte en hederssak för våra sovjetiska lingvister att i tid uppmärksamma och på lämpligt sätt rätta till liknande inexaktheter — som inte alltid uppkommer i god tro?! Tyvärr sker detta ännu mycket sällan och utan tillräcklig beslutsamhet.

En ännu mer ansvarsfull uppgift för våra filologer och litauister i allmänhet är att inte stå vid sidan av de viktiga problem som behandlas inom den sovjetiska och internationella språkvetenskapen och som direkt berör det litauiska språket och det litauiska folkets förflutna. Tvärtom bör de uttala sig om hur dessa problem bör lösas, med stöd av litauistiskt material och de senaste rönen inom litauisk språkvetenskap och historieskrivning.

Under sovjettiden har nämligen en oerhörd mängd nytt material samlats in: genom utgivningen av den stora ”Litauiska ordboken” och kompletteringen av dess excerpteringssamling, genom undersökningar av litauiska dialekter och litauisk toponymik samt genom arkeologiska utgrävningar och etnografiska expeditioner. Allt detta oerhört värdefulla material, som ofta ger helt nya uppgifter för lösningen av hittills olösta frågor inom baltistik och slavistik, bör så snart som möjligt föras in i den vetenskapliga cirkulationen och utnyttjas så brett som möjligt vid behandlingen av språkvetenskapliga och historiografiska problem av allunionsomfattande och internationell betydelse.

Låt oss ta just problemet med det baltisk-slaviska urspråket och urhemmet, kring vilket så häftiga diskussioner förs idag både inom den sovjetiska och den utländska språkvetenskapen.

Som bekant har tre huvudsakliga riktningar för lösningen av denna fråga framträtt på senare tid. Företrädarna för en av dem anser att det har funnits ett baltisk-slaviskt urspråk, och försöker förklara gemensamma drag i de baltiska och slaviska språken genom att rekonstruera det. Denna hypotes stöds idag av flertalet av de ovan nämnda polska forskarna samt av lingvister som A. Vaillant, V. Georgijev med flera.

Anhängarna av den andra riktningen, vars upphovsman var A. Meillet, hävdar tvärtom att det i forntiden varken fanns ett baltisk-slaviskt urspråk eller någon särskild baltisk-slavisk språklig gemenskap. Enligt denna uppfattning, som på senare tid kanske mest kategoriskt har försvarats av A. Zenas, utvecklades de baltiska och slaviska språken ur den indoeuropeiska språkgemenskapen (языковая общность, wspólnota, Gemeinschaft) oberoende av varandra och

¹⁴ M. Rudnicki. Prasłowianszczyzna Lechia-Polska. II t., 1961, p. 36—37. Dėl šios M. Rudnickio etimologijos klaidingumo žr. „Lietuvių kalbotyros klausimai“, VI t., p. 323—325.

10

utvecklades vidare parallellt och gick endast under vissa historiska perioder in i kontakter som, förutom att vara begränsade, avbröts under långa tider.

Slutligen intas den tredje ståndpunkten i frågan om de baltisk-slaviska språkförhållandena av de forskare som, utan att instämma i de extrema uppfattningarna, menar att en särskild grupp stamdialekter bildades redan inom den ursprungliga indoeuropeiska språkgemenskapen. Dessa dialekter var inte helt isolerade från andra närbelägna indoeuropeiska dialekter, utan hade vissa likheter sinsemellan. Utan att smälta samman till ett enda språk genomgick de under sin historiska utveckling många gemensamma förändringar och perioder av nära inbördes samverkan (сообщность, Verkehrsgemeinschaft). Förfäderna till de ur-baltiska och ur-slaviska språken hörde till denna grupp besläktade dialekter. När den indoeuropeiska språkgemenskapen slutligen upplöstes (det antas ha skett under det tredje årtusendet före vår tideräkning), utvecklades de baltiska och slaviska urspråken ur denna dialektgrupp. Länge förblev de nära besläktade just på grund av den gemenskap de hade ärvt från den nämnda gruppen av stamdialekter. Denna gemenskap skulle till slut ha försvunnit helt om ur-balter och ur-slaver hade förlorat varje inbördes förbindelse och hamnat i skilda natur- eller språkområden. Men så skedde inte, och geografiska och historiska kontakter mellan balter och slaver bestod ända in i vår tid, även om de möjligen hade ganska långa avbrott förr. Förespråkarna för denna syn talar därför vanligen i stället för ett baltisk-slaviskt urspråk om en baltisk-slavisk epok eller en baltisk-slavisk språkunion och liknande. I dag företräds denna syn, vars pionjär var J. Endzelīns, av E. Fraenkel, Ch. Stang och några andra västerländska språkvetare; på senare tid har den även fått stöd av sovjetiska filologer som S. Bernštein, F. Filin med flera.

Eftersom jag inte anser mig kompetent att uttala mig om vilken av dessa tre ståndpunkter som ligger närmast den historiska sanningen, vill jag här bara påpeka att hur man än behandlar frågan om förhistorien till de baltiska och slaviska språkförhållandena i hög grad påverkar perspektivet på lösningen av många frågor inom litauisk filologi, och kanske till och med bedömningen av det litauiska språkets betydelse i förhållande till denna fråga. Akademikern V. Georgijev har exempelvis vid flera tillfällen hävdat att ”baltiska och slaviska står varandra så nära att det konservativa litauiska språket, vad gäller fonetik och morfologi, i viss mån kan ersätta det obelagda ur-slaviska språket”¹⁵. Vissa sovjetiska språkvetare uttrycker öppet en motsatt uppfattning om detta kategoriska påstående från den bulgariske språkvetaren. S. Bernštein säger till exempel att V. Georgijev i detta avseende ”går mycket långt” och överdriver det litauiska språkets betydelse för rekonstruktionen av det slaviska urspråket¹⁶, medan F. Filin helt enkelt förklarar att detta påstående av V. Georgijev ”snarare är en trosdogm än en slutsats grundad på historisk forskning”¹⁷.

¹⁵ В. Георгиев. Исследования по сравнительно-историческому языкознанию. М., 1958, стр 221; tai pat — Сборник ответов на вопросы по языкознанию. М., 1958, стр. 174; „Slavia“, т. 28, 1.

¹⁶ С. Б. Бернштейн. Очерк сравнительной грамматики славянских языков. М., 1961, стр. 34.

¹⁷ Ф. П. Филин. Образование языка восточных славян. М., 1962, стр. 126.

11

Vilket av dessa skarpt motstridiga påståenden, som väcker ett levande intresse hos varje litauist, ska man tro på? Hittills har man ännu inte hört våra språkvetare i republiken uttala sig i denna debatt. Och ändå skulle och borde litauisternas ord i detta fall ha betydande vetenskaplig tyngd.

Det förefaller som om man för att få slut på våra språkvetenskapliga forskares passivitet på detta område borde göra sig av med vissa negativa föreställningar. En sådan föreställning, som tycks ha uppkommit i samband med att den baltisk-slaviska frågan behandlades vid slavistkongressens IV internationella sammankomst, är att den sovjetiska språkvetenskapen, när frågan avgörs, skulle kräva att man ovillkorligen håller fast vid hypotesen om ett baltisk-slaviskt urspråk. Vissa utomlands försöker medvetet blåsa upp denna föreställning. En sådan tendens framgår exempelvis tydligt av vissa litauiska nationalistiska språkvetenskapares, som flyttat till väst, kommentarer till V. Mažiulis föredrag¹⁸, som hölls vid slavistkongressens IV internationella möte i Moskva. Men denna föreställning saknar all grund och motsvarar inte alls den sovjetiska språkvetenskapens nuvarande praxis.

Inom den sovjetiska språkvetenskapen uttrycks och diskuteras i dag fritt starkt motstridiga uppfattningar om frågan om ett baltisk-slaviskt urspråk. Detta framgår allra tydligast redan av de nämnda verken av S. Bernštein och F. Filin och av påståendena i dem. F. Filin går exempelvis igenom olika teorier och hypoteser i frågan och förklarar vid flera tillfällen öppet att ”hypotesen om ett baltisk-slaviskt urspråk som helhet saknar fast vetenskaplig grund”¹⁹. S. Bernštein uttrycker sig ännu skarpare och hävdar att ”teorin om ett baltisk-slaviskt urspråk har gjort den slaviska jämförande grammatiken stor skada. Den fick forskare att blanda samman språkliga företeelser från olika epoker och ledde dem till konstlade konstruktioner och hypoteser som bromsade forskningen om det slaviska urspråkets historia”²⁰. Som vi ser talar S. Bernštein om teorin om ett baltisk-slaviskt urspråk i förfluten tid, som om den vore ett passerat skede inom språkvetenskapen, även om det bör påpekas att det också i dag finns sovjetiska språkvetare som fortfarande håller fast vid denna hypotes. Våra sovjetiska litauister bör därför inte heller låta sig bindas av några förutfattade meningar eller, än mindre, farhågor i denna fråga, utan avgöra den enbart sine ira et studio, framför allt med stöd av fakta om det litauiska språket och Litauens förhistoria.

Jag har redan en gång²¹ offentligt förebrått våra litauister i republiken för att de hittills ägnat frågan om de baltisk-slaviska förhållandena mycket liten uppmärksamhet. Utan att upprepa det som redan sagts vill jag här än en gång understryka att frågan är viktig inte bara ur språkvetenskaplig synvinkel. Enligt vår mening uttrycker professor F. Filins ord väl dess betydligt vidare betydelse: ”Hur man än förklarar släktskapet mellan de baltiska och slaviska språken, som utan tvekan har rötter i en avlägsen forntid (den baltisk-slaviska frågan är långt ifrån löst), så har detta släktskap, som bestått ända in i vår tid, utan tvivel,”

¹⁸ Б. П. Мажюлис. О древнейших отношениях балтийских и славянских языков. Вильнюс, 1958, 20 стр. Rankraščio teisėmis.

¹⁹ F. P. Filin. Samma verk, s. 125 m.fl.

²⁰ S. B. Bernštein. Samma verk, s. 36.

²¹ Se ”Дружба народов”, 1962, nr 8, s. 259; K. Korsakas. Litteraturernas vänskap. V., 1962, s. 102—107.

12

vittnar om den nära grannskapen mellan de forntida balterna och slaverna, åtminstone under de sista århundradena före vår tideräkning och de första århundradena av vår tideräkning. Detta förhållande är ytterst viktigt när slavernas urhem ska fastställas. Att fastställa var slaverna bodde granne med balterna innebär att besvara frågan om var balternas och slavernas urhem låg under andra hälften av det första årtusendet före vår tideräkning och under de första århundradena av vår tideräkning²².

Är denna fråga, som forskare både bland slaverna och bland många andra utländska folk i flera årtionden med sådan iver har försökt lösa, mindre aktuell för litauister och baltologer? Människor i varje folk vill ju veta så exakt och fullständigt som möjligt om sitt ursprung och sitt förflutna, och litauerna kan inte heller i detta avseende utgöra något undantag. När skarpa vetenskapliga diskussioner i dag förs om denna fråga, och i enskilda fall till och med får en aktuell ideologisk-politisk innebörd, bör också litauisterna i vår republik aktivt delta i dem. Faktum är ju att lösningen på många grundläggande problem inom litauistiken i hög grad beror på hur balternas och slavernas urhem lokaliseras.

Problemen måste lösas på ett sätt om vi exempelvis håller oss till den så kallade ”autoktona” hypotesen om slavernas urhem (dess främsta företrädare är de nutida polska språkforskarna och historikerna T. Lēr-Splavinskis, K. Jaždževskis, M. Rudnickis, J. Kostževskis m.fl.), enligt vilken slavernas urhem lokaliseras mellan Wisła och Oder eller rentav vid Östersjöns västra stränder. Problemen av betydelse för litauistiken måste däremot lösas på ett annat sätt om vi ansluter oss till den teori som i allt högre grad börjar vinna insteg i den sovjetiska vetenskapen i dag: att slavernas urhem bör sökas söder om det område där de forntida baltiska stammarna bodde, vilket ”sträckte sig i ett brett bälte ungefär från Nemunas och Daugavas nedre lopp österut och under en tid nådde Dneprs, Volgas och Okas övre lopp”²³, medan ”de slaviska stammarna under andra hälften av det första årtusendet före vår tideräkning intog den skogbevuxna slättlandsterrängen från övre Västra Bug till mellersta Dneprs lopp”²⁴. Enligt denna teori hade varken de baltiska eller, än mindre, de slaviska stammarna vid den tiden ännu nått Östersjökusten, där västfinska och ugriska folk bodde. (I detta sammanhang kan nämnas att vissa på senare tid också har hävdat att vårt Nemunas-namn är av finskt ursprung, medan namn på floder som rinner genom dagens västslaviska områden, såsom Wisła, Warta och Oder, inte heller bär slaviska namn).

Denna lösning av frågan om de forntida balternas och slavernas urhem har för övrigt redan en viss tradition även inom litauistiken och baltologin. Det räcker att erinra om arbeten på detta område av vår K. Būga och lettern J. Endzelīns, vilka i dag åter förs in i den vetenskapliga diskussionen i stor omfattning och både utgör viktiga källor till argument när problematiska frågor om de historiska förbindelserna mellan balter och slaver behandlas och blir föremål för kritik i de diskussioner som förs om dessa frågor. Detta framgår tydligt bland annat av de här nämnda arbetena av S. Bernštein, F. Filin och V. Toporov samt O. Trubačov.

²² Ф. П. Филин. A.a., s. 129—130.

²³ Ф. П. Филин. A.a., s. 133.

²⁴ Ф. П. Филин. A.a., s. 147.

13

I exempelvis de två sistnämnda författarnas studie om hydronymerna i övre Dneprregionen värderas K. Būgas bidrag högt när det gäller forskningen om hydronymiken i detta område och i Belarus. Genom att vidareföra K. Būgas och andra forskares tidigare arbeten om denna fråga förlägger studiens författare de forntida baltiska stammarnas bosättningar betydligt längre österut och sydost än vad den berömde litauiske språkforskaren gjorde, och korrigerar samtidigt i väsentlig grad K. Būgas uppfattning. Enligt studiens författare skapade K. Būga ”en tämligen harmonisk och enhetlig uppfattning, enligt vilken förekomsten av baltiska hydronymer i Belarus norr om Pripet vittnar om att de ursprungliga bosättningarna för de baltiska stammarna fanns just här (slaverna bodde enligt Būga söder om Pripet). Hela den fortsatta baltiska historien, — framhåller studiens författare när de sammanfattar kärnan i K. Būgas uppfattning, — skildrar den litauiske forskaren som en oavbruten reträtt norrut och västerut mot Östersjön under slavernas tryck”²⁵.

Efter en omsorgsfull och omfattande analys av hydronymiken i övre Dneprregionen och dess närliggande områden framlägger V. Toporov och O. Trubačov i slutet av sin studie en ny hypotes, motsatt K. Būgas uppfattning, som de uttrycker med följande ord: ”Det måste särskilt understrykas att huvuddelen av den baltiska befolkningen i övre Dneprregionen inte drog sig tillbaka mot nordväst när slaverna bredde ut sig över detta område, utan gradvis assimilerades av de senare.” Endast om denna hypotes godtas kan man, menar de, övertygande förklara varför de baltiska hydronymerna blev kvar så länge i området och varför de har sådana förslaviskade fonetiska former. ”Av det som sagts följer, — drar studiens författare slutsatsen, — att det blir särskilt viktigt att ta upp frågan om de forntida balternas bidrag i vidaste bemärkelse till övre Dneprregionens historia”²⁶. Även om denna fråga, som studiens författare själva medger, inte har lösts i studien, råder det dock inget tvivel om att den, när den väl har väckts, kommer att fortsätta undersökas och diskuteras inom en nära framtid. Behöver man verkligen bevisa hur viktig och aktuell den är för hela baltisk förhistoria, för att inte tala om bedömningen av K. Būgas vetenskapliga arv?

Om vi till V. Toporovs och O. Trubačovs hypotes fogar några ytterligare påståenden som publicerats i den senaste tidens arbeten²⁷ om

²⁵ Б. Н. Топоров, О. Н. Трубачев. A.a., s. 6.

²⁶ A.a., s. 236.

²⁷ Se М. Я. Гринблат. К вопросу об участии литовцев в этногенезе белорусов. — „Вопросы этнической истории народов Прибалтики“. М., 1959, стр. 533—543.

I detta arbete drar författaren, med stöd av en analys av det omfattande litauiska toponymmaterialet och relevanta historiska fakta, följande slutsats: ”I den nordvästra delen av dagens Belarus, där litauiska ortnamn är talrika, slaviserades områdets äldsta invånare, litauerna — en del av aukštaiterna och en del av jatvingerna — genom två kolonisationsvågor som möttes från motsatta håll: från nordost, från polotjanernas håll, och från söder och sydost, från dregovitjernas och voliniernas håll. Slaviseringsprocessen bland den litauiska befolkningen pågick länge. Den började under 600–900-talen och avslutades i de nordvästligaste delarna av Belarus först i början av 1800-talet. Slavernas kolonisationsutbredning i de litauiskt bebodda områdena skedde i allmänhet fredligt och var inte förenad med att den lokala befolkningen trängdes undan” (s. 543).

Detta bekräftas också av de senaste undersökningarna av litauiska sovjetiska språkforskare (A. Vidugiris m.fl.), utförda på orter i Belarusiska SSR där litauer fortfarande bor (Zietela m.fl.).

14

Om vi betraktar de etniska banden mellan litauer och vitryssar redan under historisk tid, framträder ett omfattande och komplicerat problem, vars lösning bör engagera litauister inom alla områden, eftersom det är av grundläggande betydelse för såväl språkvetare och historiker som arkeologer, etnografer och folklorister.

Hittills har de sovjetiska litauisterna gjort mycket lite för att lösa detta problem. Nästan de enda som på senare tid i republiken har intresserat sig för frågan är våra arkeologer²⁸. Men även om man erkänner att arkeologi, antropologi och etnografi kan bidra mycket till lösningen av etnogenesens problem, måste man hålla med F. Filin om att ”det avgörande ordet i denna fråga tillkom och tillkommer lingvistiken, eftersom språket är det viktigaste kännetecknet på befolkningens etniska tillhörighet”²⁹, medan ”arkeologin saknar varje grund för att fastställa vilket språk människorna i en utgrävd kultur talade. Under samma kulturs täckmantel kan etniskt skilda stammar dölja sig, liksom en och samma etnos kan ha olika kulturer”³⁰. K. Moszyński betonar särskilt denna tanke³¹ när han kritiserar den metod som T. Lehr-Splawiński och andra polska forskare använder, enligt vilken man ser ett direkt samband mellan de utgrävda arkeologiska kulturernas utbredningsområde och de forntida etniska grupper som bodde där. För övrigt bör det påpekas att inte heller våra sovjetiska arkeologer är främmande för denna metod; det är därför ingen tillfällighet att de har åberopat T. Lehr-Splawińskis arbeten till stöd för vissa av sina slutsatser³².

Här är det emellertid viktigare för oss att understryka att även våra litauiska filologer bör ägna betydligt större uppmärksamhet åt frågan om Litauens förhistoria och etnogenes, än att kritisera arkeologerna; de bör inte överlåta ett monopol på detta område åt arkeologerna. Hittills kan man bland de mer omfattande arbeten som utförts av våra sovjetiska filologer och som direkt kan bidra till undersökningen av de historiska förbindelserna mellan balter och slaver bara nämna ett eller två. Särskilt bör en förteckning över litauiska hydronymer nämnas³³; den omfattar omkring 7 000 flodnamn och 3 000 sjönamn. Detta kollektiva arbete kommer förhoppningsvis att vara till nytta för alla som använder toponymiskt material när de undersöker den balto-slaviska problematiken. Därmed bör V. Toporovs och O. Trubatjovs beklagande över att det hittills saknats ”en fullständig sammanställning av just det material som rör Litauen

²⁸ Žr. Lietuvos archeologijos bruožai. V., 1961, p. 82—86, 142—143. Čia taip pat teigiama, kad „probaltai yra gyvenę Padnieprės ir Volgos—Okos aukštupio srityje“ (p. 86), o senovės rytiniai baltai „I tūkstantmetyje pr. m. e., kaip rodo piliakalnių su brūkšniuota keramika ir baltiškų vietovardžių paplitimas, gyveno toliau į rytus nuo dabartinės Lietuvos TSR teritorijos. Jų teritorijos ribos siekė Dniepro aukštupio baseiną ir apėmė žymią dalį Dauguvos aukštupio baseino. Tuo tarpu vakariniai baltai buvo apsigyvenę šiaurvakarių Lenkijoje, Kaliningrado srities teritorijoje, vakariniuose Lietuvos rajonuose ir iš dalies Kuršė“ (p. 142).

²⁹ Ф. П. Филин. Där, s. 15.

³⁰ Ф. П. Филин. Där, s. 42—43.

³¹ Žr. K. Moszynski. Pierwotny zasiąg języka prasłowiańskiego. Wrocław — Kraków, 1957.

³² Jfr. Lietuvos archeologijos bruožai, s. 83 (karta).

³³ Förteckning över hydronymer i Litauiska SSR [Institutet för litauiska språket och litteraturen. Ansvarig redaktör E. Grinaveckienė]. V., 1963, XX+226 s.

15

en sammanställning av hydronymiskt material³⁴, verkar det som, inte längre vara aktuell. Men det återstår fortfarande många andra angelägna och omfattande problem som väntar på att lösas av filologerna i vår republik!

Här ska vi bara erinra om två eller tre av dessa frågor, eftersom även de har nära samband med samma problematik kring de balto-slaviska förbindelserna. Den kanske mest angelägna av dem är frågan om jatvingerna. Under det senaste årtiondet har många polska historiker, arkeologer och språkvetare (A. Kamiński, J. Antoniewicz, S. Zajączkowski, J. Otrębski m.fl.) ägnat stor uppmärksamhet åt att belysa det förflutna hos detta gamla baltiska folk, som försvann redan under historisk tid, och arbetet fortsätter. I Polen verkar till och med en särskild så kallad Kompleksowa Ekspedycja Jaćwieska (den komplexa jatvingiska expeditionen), ledd av J. Antoniewicz. Den har i flera år bedrivit omfattande arkeologiska, toponymiska och språkliga undersökningar i Suvalkija — det område som antas ha varit jatvingernas forntida territorium. I expeditionens arbete deltar aktivt, som chef för dess språkvetenskapliga sektion, den välkände svenske slavisthistorikern och baltologen professor K. O. Falk, som redan tidigare (1941) publicerade en värdefull monografi om hydronymin i trakten kring sjön Wigry och som fortsätter sina studier inom litauisk toponomastik³⁵.

Bland de litauiska sovjetiska språkforskarna har hittills endast akademikern J. Balčikonis i någon mån intresserat sig för jatvingernas problem, och då främst genom att förse professor J. Otrębskis artiklar med vissa språkliga fakta i frågan. För övrigt har våra språkforskare hittills inte tagit kritisk ställning till professor J. Otrębskis hypotes att de forntida jatvingerna talade en dialekt som utgjorde ett mellanting mellan de baltiska och slaviska språken.

De sovjetiska litauisterna har hittills inte heller undersökt frågorna om det forntida preussiska språket och dess historia närmare, medan polska forskare (H. Łowmiański m.fl.) under efterkrigsåren redan har publicerat ett stort antal värdefulla arbeten även inom detta område.

Det bredaste forskningsfältet utgörs naturligtvis av de språkliga förbindelserna mellan balter och slaver under historisk tid. På detta område väntar sådana frågor som samspelet mellan och påverkan från litauiska och ryska, litauiska och vitryska samt litauiska och polska på nya och ingående studier. Med tanke på den utomordentligt omfattande problematiken inom detta område har hittills mycket lite gjorts, även om värdefulla arbeten under det senaste årtiondet har utförts både i vår republik och i grannrepubliken Belarus (av V. Kostelnickis, M. Zakarijan, A. Veržbovskis, A. Sabaliauskas m.fl.). De har främst belyst de lexikala förbindelserna mellan ryska, vitryska och litauiska genom analyser av kröniketexter och arkivdokument eller av toponymiskt material. Bland arbeten inom detta område som utförts utomlands bör först och främst H. Łowmiańskis verk nämnas, särskilt hans studie (1957) om slavisk språkpåverkan på den litauiska kyrkliga terminologin. I den studien bevisas övertygande att kulturella kontakter mellan Litauen

³⁴ В. Н. Топоров, О. Н. Трубачев. Där, s. 24.

³⁵ Om K. O. Falks verksamhet inom slavistik och litauistik, se: Rocznik Białostocki, II. Białystok, 1961, s. 9—16. Om polska forskares arbeten om jatvingerna och frågorna kring Litauens förflutna i allmänhet, se här J. Ochmańskis artikel ”Dzieje Litwy w pracach współczesnych historyków polskich”, s. 451—458. Se även — D. Jaskanis. Jaćwież. Białystok, 1962, 44 p.

16

Litauens och Rus’ forntid, som sträcker sig ända till 1100-talet³⁶. Den kände slavisten och filologen V. Kiparsky har sedan en tid tillbaka arbetat med ett omfattande verk om slaviska lexikala lån i de baltiska språken. På senare tid har den tyske baltisten och slavisten V. Falkenhan tagit sig an de nya förbindelserna mellan litauiska och polska. Med utgångspunkt i teorin om språkförbund (Sprachbund), som för närvarande odlas i väst³⁷, hävdar V. Falkenhan att det ännu i en inte alltför avlägsen förfluten tid fanns språkförbund mellan polska och litauiska samt mellan tyska, lettiska och estniska. Till stöd för detta antagande anför han ett stort antal intressanta morfologiska och syntaktiska paralleller mellan de baltiska och slaviska språken samt de germanska språken. Man bör dock lägga märke till att teorin om språkförbund för närvarande också kan ge upphov till vissa politiska eller rentav revanschistiska tendenser, varför vissa av dess aspekter måste bemötas med särskild kritisk vaksamhet.

En omfattande fråga för sig, nära förknippad med den baltisk-slaviska problematiken, gäller de språkliga förbindelserna mellan baltiska, slaviska och finsk-ugriska språk. Även om arbetena av B. Serebrennikov, P. Ariste, E. Neminen, V. Kiparsky och några andra sovjetiska och utländska lingvister på senare tid har tillfört forskningen om denna fråga mycket nytt, återstår det även på detta område många problematiska frågor där sovjetiska litauister skulle kunna bidra med nya värdefulla uppgifter för att finna framgångsrika lösningar. Därför bör deras första arbeten inom detta ämne, även om de ännu är kompilerande och av sammanställande karaktär, värderas positivt³⁸.

Hittills har dessa arbeten endast behandlat de språkliga förbindelserna mellan de baltiska finnarnas språk och litauiska, men på senare tid har allt fler fakta lyfts fram som visar att balterna i en djup forntid hade direkta kontakter även med de finska folkstammarna i Volgaområdet (mordviner och marier). Våra litauister har hittills inte alls berört denna fråga, trots att V. Toporov och O. Trubatjov, som i sin studie har lagt fram mycket nytt material för att belysa den, påpekar att ”denna sida av de baltisk-finska förbindelserna är mycket viktig, eftersom Volgafinnarna var grannar längs hela det gamla baltiska området i Övre Dneprregionen”³⁹.

Det vore önskvärt att ett vetenskapligt samarbete så snart som möjligt kom till stånd mellan våra litauister och filologerna i Sovjetestland för att lösa problemet med de språkliga förbindelserna mellan baltiska och finsk-ugriska språk. Hittills har det inte funnits några kontakter eller försök på detta område att lösa frågan på ett övergripande sätt. Samtidigt har de sovjetiska arkeologernas verksamhet i Baltikum visat att ett sådant samarbete ger mycket goda resultat (låt oss erinra oss arbetena av den välkände estniske arkeologen H. Moora, som är viktiga för hela baltistiken). Detta exempel borde vara

³⁶ Studiens författare hävdar dessutom att det forntida Litauen var moget att anta en ny religion redan på 1200-talet, då alla litauiska länder hade förenats till en enda feodal monarki. Litauerna hindrades emellertid från att anta en ny religion som motsvarade den nya samhällsformationen av Tyska orden, som med alla medel försökte förhindra Litauens kristnande, eftersom orden inte ville förlora förevändningen att erövra landet med svärd som ett hedniskt område. Se H. Lowmianski. Uwagi o wpływach słowiańskich na litewską terminologią kościelną. Studia z filologii polskiej i słowiańskiej, t. II, Warszawa, 1957, p. 366—372.

³⁷ En av dess främsta företrädare är professor H. Becher vid Jenas universitet, som 1958 gav ut en sammanfattande studie i ämnet, ”Der Sprachbund”.

³⁸ Se J. Sabaliauskas artikel Baltų ir Pabaltijo suomių kalbų santykiai. ”Lietuvių kalbotyros klausimai”, VI t., p. 109—136.

³⁹ B. H. Топоров, О. Н. Трубачев. Samma ställe, p. 247.

2. Kalbotyros klausimai VI.

17

lärorikt och uppmuntrande även för filologerna i de baltiska sovjetrepublikerna.

I denna artikel har vi mer ingående och konkret berört endast de arbeten från den senaste tiden inom den jämförande-historiska språkvetenskapen som anknyter till litauisk filologi och litauistiken i allmänhet och som behandlar frågan om de baltisk-slaviska språkförbindelserna. Här har nästan helt förbigåtts arbeten som rör frågan om de baltisk-germanska språkförbindelserna, liksom arbeten som behandlar protoindoeuropeistiska problem (t.ex. den så kallade laryngalteorin), där de baltiska språken jämförs med de nyligen upptäckta tokhariska och hettitiska språken. Därtill har nästan alla arbeten som på senare tid publicerats utomlands och som direkt behandlar det litauiska språket lämnats utanför denna artikel — detta skulle kräva en separat översikt⁴⁰.

Som vi tidigare har sett berör varje tolkning av de baltisk-slaviska språkförbindelserna, genom sin nära koppling till hela det vittomfattande problemet med den baltisk-slaviska gemenskapen, i väsentlig grad också grunderna för det litauiska folkets förhistoria och etnogenes samt det litauiska språkets historiska utveckling. Därför bör varken litauisterna i vår republik eller de sovjetiska baltisterna i allmänhet förbli likgiltiga inför lösningen av detta problem. Slutligen kan det material som litauistiken tillhandahåller också ha stor vetenskaplig betydelse för den jämförande-historiska språkvetenskapens fortsatta utveckling och förfiningen av dess metoder⁴¹.

Man kan hoppas att den internationella kommissionen för baltisk-slaviska förbindelser, som inrättats under Internationella slavistkommittén och vars verksamhet många framstående sovjetiska och utländska filologer har lovat att delta i, redan inom den närmaste framtiden i hög grad kommer att intensifiera den allsidiga undersökningen av de baltisk-slaviska språkförbindelserna och de baltiska språken i allmänhet, såväl internationellt som inom hela unionen.

Avslutningsvis vill vi ännu en gång lyfta fram en av de viktigaste uppgifterna för våra sovjetiska litauister: att mer beslutsamt ta del i undersökningen av aktuella problem inom slavistiken och indoeuropeistiken i allmänhet, vilka diskuteras brett i dag, och berika denna forskning med nytt litauiskt material samt samtidigt på ett verkningsfullt sätt dra nytta av den internationella språkvetenskapens senaste landvinningar för att fortsätta utveckla den sovjetiska litauistiken med framgång.

Vilnius

⁴⁰ För att ge en fullständig bild ska vi åtminstone nämna de allra största av dessa. Det gäller M. Niedermanns femvolymsordbok över det litauiska språket, vars utgivning i Tyskland inleddes före kriget (tre volymer har redan utkommit; A. Zenas och A. Salys fortsätter arbetet med ordboken); E. Fraenkels etymologiska ordbok över det litauiska språket, vars utgivning inleddes 1955 (14 häften har redan utkommit; E. Hofmann och E. Tangl fortsätter arbetet med ordboken); J. Otrębskis femvolymsgrammatik över det litauiska språket (volym I och III har redan publicerats). Bland monografiska arbeten bör nämnas: Č. Kudzinovskis studie om den litauiska översättningen av Chilinskis bibel; Tamaras Buchs (Polen) avhandling om accentueringen i K. Donelaitis ”Metai”; G. Bentzes (DDR) avhandling om gerundiumformer i de baltiska språken. Under de senaste åren har även flera språkvetare av andra nationaliteter publicerat enskilda artiklar om särskilt litauiska eller baltiska språk i utländska tidskrifter — tjeckerna P. Trost och A. Erhart, schweizaren J. Locher, amerikanerna W. Schmalstieg och E. Hamp med flera.

⁴¹ Jfr J. Otrębski. Über die Vervollkommung der Forschungsmethoden in der indoeuropäischen Sprachwissenschaft. — Lingue Posnaniensis, t. 9, Poznań, 1963, p. 7—28.

I denna artikel använder författaren mycket rikligt litauiska språkfakta när han argumenterar för att vidareutveckla den jämförande språkvetenskapens metoder och behandlar några av dess hittills fortfarande omtvistade problem.

18

JÄMFÖRANDE SPRÅKVETENSKAP OCH DEN SOVJETLITAUISKA FILOLOGINS UPPGIFTER

К. КОРСАКАС

S a m m a n f a t t n i n g

Det litauiska språket har sedan länge tilldragit sig stor uppmärksamhet från forskare inom den jämförande-historiska språkvetenskapen, som ett av de äldsta indoeuropeiska språken. Under de senaste åren har användningen av material från litauiskan ökat betydligt i arbeten av en rad sovjetiska och utländska forskare som ägnar sig åt indoeuropeiska frågor.

Artikeln återger uttalanden av S. B. Bernštejn, F. P. Filin och V. I. Georgijev om litauiskans betydelse för lösningen av frågan om den baltoslaviska gemenskapen och för klarläggandet av etnogenesen, urhemmet och urspråket hos såväl de slaviska som de baltiska folken.

Efter att kort ha gått igenom de viktigaste nutida hypoteserna i dessa frågor understryker artikelns författare att litauiska språkforskare så aktivt som möjligt bör delta i lösningen av dessa frågor, som för närvarande är föremål för en omfattande debatt och även är av stort intresse för litauistiken.

Det rika material som litauiska forskare samlat in under de senaste årtiondena inom lexikografin (se den akademiska ”Litauiska språkets ordbok”, band I—VI), dialektologin, toponymiken (se ”Ordbok över hydronymer i Litauiska SSR”), litauisk accentologi och fonetik samt arkeologin och etnografin i Litauen har ännu inte på allvar införlivats i den vetenskapliga forskningen. Detta material skulle kunna vara till stor nytta vid lösningen av många omtvistade frågor om de historiska och språkliga förbindelserna mellan de slaviska och baltiska folken.

Med utgångspunkt i V. N. Toporovs och O. N. Trubatjovs arbete ”Linguistisk analys av hydronymerna i Övre Dneprområdet” visar artikeln hur de senaste toponymiska undersökningarna medför väsentliga korrigeringar av K. Bugas och andra forskares tidigare föreställningar om att de forntida baltiska stammarna gradvis skulle ha trängts tillbaka från Övre Dneprområdet mot Östersjöns stränder under de slaviska folkens tryck. I själva verket ägde en assimileringsprocess rum här, inte en undanträngning. Detta historiska faktum ger den baltoslaviska frågan en helt annan aspekt, vars närmare klarläggande framöver kräver att så mycket litauiskt material som möjligt tas till hjälp. Artikeln påpekar att ett visst arbete redan har utförts i Litauiska SSR under de senaste åren, huvudsakligen med lexikaliskt och arkivbaserat material (arbeten av A. Sabaliauskas, V. Kostelnickis, M. Zakarian m.fl.), för att klarlägga

19

de språkliga kontakterna mellan det litauiska folket och de ryska, belarusiska och andra slaviska folken.

Mot slutet av artikeln ställs de sovjetiska lituanisterna inför uppgiften att mer ingående än hittills studera språket och det förflutna hos sådana numera helt försvunna baltiska stammar som de forntida preussarna och jatvingerna, samt att ägna större uppmärksamhet åt studiet av de språkliga kontakterna mellan de baltiska och finsk-ugriska folken i det avlägsna förflutna.

Artikelförfattaren uttrycker förhoppningen att den internationella kommissionen för forskning om de baltoslaviska relationerna, som nyligen inrättats inom Internationella slavistkommittén, ska bidra till att intensifiera arbetet med de viktigaste frågorna såväl inom slavistiken som inom litauistiken.