GRAMATINĖS KATEGORIJOS IR JŲ RAIDA

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XVIII (1978)

Diskussioner

V. GRINAVECKIS

OM URSPRUNGET TILL MOTSVARIGHETERNA TILL *-ān I ÄNDelserna HOS LIT. *ā-STAMMAR OCH PRONOMEN

1. MOTSVARIGHETEN -a, -ā (ÖSTL. -u, -ū)

I nästan hela det litauiska språkområdet har det gamla akuta ordsluts-* -án utvecklats till kort -a (: lit. sg. instr. tā riba višta, pl. gen. tās rības vištās), som i olika dialekter har förändrats på motsvarande sätt beroende på deras fonetiska system². På vissa håll i nordliga och sydvästra högdialekters dialekter förekommer ett långt -a i ändelsen < *-ān som en relikt (även om kort a, normens motsvarighet, numera inte heller är främmande för dem och uttalas vid sidan av det, under påverkan av standardspråket). I Mituvos upynos dialekt uttalas ett sådant -a långt, till skillnad från standardspråket, i ändelserna på pronomenen anà, jì, jìjė ’hon’, katrà, ši, šità, šiojė ’denna’, tà, tojė ’den där’, samt i sg. instr. och pl. gen. av pronominala adjektiv, räkneord och particip, t.ex.: su anà, jà, jàje, katrà, šìę, šìeje, šità, tà, tojė; anàs, jàs, jàsias, katràs, šiàs, šiàsias, šìtas, tà, tàsias; baltàja, pirmàja, audžiančiàja; baltàsias, pirmàsias, audžiančiàsias (Grinaveckienė 1957: 152—153; Zinkevičius 1966: 278, 310). Långt a < *-ān förekom också tidigare i samma fall i dialekten i trakten kring Smalininkai–Viešvilė (Jurbarkas distr.) (: su geràja, geràsias, tàs, kitàsias ’andra’). Ett -a av detta ursprung uttalas långt också i det andra ledet av det pronominala pronomenet jòji omkring Višakio Rūda (: su jèje) och på andra håll. I kapsai- och zanavykai-dialekterna uttalas sg. instr.- och pl. gen.-formerna av pronomenen jì, tà med långt -a (: su tà, jà, tàs, jàs || jàs, Senkus 1962: 213); i västliga högdialekters dialekt nära Lettland förekommer -anà, jì, katrà, ši, tà i pl. ack. (: anà’s, jà’s, š’à’s, katrà’s, tà’s, Jonai tyte 1969: 201, 203, 204; LKT: 156.) Enligt A. Jonai ty tė är -a långt också i pl. gen. av pronomenet šita i Šakynos dialekt: šita’s ’dessa’. a i dessa pronominalformer uttalas långt också i vissa mellersta högdialekter, t.ex.: tà’s ’den där’ (LKT: 226). Fr. Kuršaitis kände till formerna su tà, šià; tàs, šiàs, J. Jablonskis formerna su jà, šią; jàs, šiàs, tàs (Kuršaitis 1876: 236—237; Kriaušaitis 1901: 23, 25; Jablonskis 1957: 227). Z. Zinkevičius (1966: 310—311) anger formerna tą ’den där’, tàs ’de där’ i området för sydliga västliga högdialekter, medan tū, tū. ~ tà (< *tān) förekommer i östliga högdialekters dialekter (jfr även Valeckienė 1965:

¹ Att akutiskt *-ān har varit den enda, gemensamma pluralgenitivändelsen för *ā-stammiga substantiv (och pronomen) i hela det litauiska språkområdet har J. Kazlauskas (1968: 162, 163, 189) på goda grunder och övertygande visat. Detta bekräftas helt av även andra forskares uppgifter (Šukys 1959: 159; Jasińskaitė 1959: 191; Vidugiris 1969: 167).

²Kort -a i ordslut efter öppen stavelse av detta ursprung motsvaras i det samogitiska dialektområdet nordväst om Klykolių, Akmenė, Alsėdžiai och Gargždai (Grinaveckis 1973: 214) av reducerat -ǝ (: mažò ~ mažà, kójo ~ kója, gerójo ~ geràja), i östliga högdialekters och dzūkai-dialekternas dialekter av kort (på vissa håll reducerat) -u (: mažù, mažù, maž ~ mažà, kóju, kóji, kój ~ kója). I ordslut efter sluten stavelse uttalas det kort, liksom varje -a av detta ursprung i ordslut efter såväl sluten som öppen stavelse inom återstoden av det litauiska dialektområdet, och efter j blir det dessutom främre.

125

: 655). I Zietelas dialekt har ett fall noterats där ändelsen i sg. instr. av ett substantiv av *-ā-stam på daikta- har långt -a, t.ex.: xmoraˈ ~ chmoràˈ ’med molnet’ (Arumaa 1931: 51)³.

Akutiskt *-án i det första ledet av pronominalformer har i standardspråket och i sydliga och nordvästliga högdialekters dialekter utvecklats till långt -a (som, med hänsyn till ursprunget, betecknas -ą); obetonat *-ān i deras andra led utvecklades till -ā och förkortades också här (: baltāja, baltāsias, gerāusia, gerāusias).

I området för östliga högdialekters dialekter kring Medeikiai, Užžsilinai, Biržai, Virškupėnai, Geidžiūnai, Pāpilis, Antāzavė, Vabalninkas, Panemunys, Lukštai, Svōbiškis, Antāšava, Subāčius, Žārasai, Rukiškė och Šeimatis motsvaras akutiskt *-ān i det första ledet av pronominaländelser regelbundet av dialektalt -ū (: baltūjų⁴ ~ baltāja, baltūs’as ~ baltāsias, jfr jų kūsnis ~ kāsnis)⁵. Mellan Suvainiskis, Rokiškis, Kūpiškis, Svėdasai, Rubikiai, Leliūnai, Balninkai, Molėtai, Bijūtiškis, Nemenčinė, Kuktiškės, Daugailiai, Degučiai och Sūviekas förekommer dialektalt -ū endast i ändelsen i det första ledet av pronominalformerna i sg. instr. (gerūju ~ gerąja). Men i gränsområdena mellan dialekter och mindre dialektområden förekommer ofta, på grund av täta kontakter dem emellan, även parallella former där reflexerna av det gamla akutiska *-ān är annorlunda än i dessa former. Således uttalas vid sidan av baltūj ~ baltāja, baltūs’s ~ baltāsias i Parōvėja även baltuoj ~ baltāja, baltūos’s ~ baltāsias; kring Imbradas även baltōs’as ~ baltāsias; kring Kāršakiškis⁶ även baltōju ~ baltāja, baltōs’as ~ baltāsias; kring Raguvelė och Biržai⁷ även baltuos’s ~ baltāsias; kring Kazitiškis även gerūju ~ gerąja, gerōs’as ~ gerāsias; kring Spitrėnai även gerō ~ gerāja. Troligen är det därför som Z. Zinkevičius (1957: 75) betraktar de östliga högdialektformerna baltūjū ~ baltāja, baltūsbs ~ baltāsias som utdöende.

Hur kan det komma sig att gammalt akutiskt *-ān i ändelserna hos nordliga och sydliga västliga högdialekters dialekter samt i det första ledet av standardspråkets pronominalformer (liksom i ordstammen) har gett långt -a, medan det i de nämnda fallen i det angivna området för östliga högdialekters dialekter har gett långt -ū och i alla övriga fall kort a, u? Med tanke på att långt och kort -a från *-ān i de nordliga och sydliga västliga högdialekters dialekter och i standardspråket är brett och saknar all nasalering, finns det goda skäl att anta att -n i akuta ändelser (liksom i stammen) här försvann utan att lämna efter sig nasalering på vokalen och därför inte bildade någon nasalvokal. Det innebär att bortfallsprocessen för -n måste ha varit så kort att den första komponenten i denna diftong, vokalen -ā från -n, endast ärvde längden. Därför blev det redan av naturen långa stamslutande -a i *ā-stammiga substantiv här ytterligare förlängt. J. Kazlauskas (1972: 83–84) hävdar med fog att det före förändringen av akuta ändelser i litauiskan ”i ordslut och mitt i ord före frikativor hade bildats nasalvokaler ur diftonger vars andra komponent var en nasal konsonant”. Enligt vår mening är ett sådant påstående rimligt, eftersom n-bortfall i akuta diftonger inte upprepas i samma litauiska dialekter under senare tider. Så det är möjligt att även konsonanten -n i akutiskt *-ān just då redan hade försvunnit i dessa dialekter. Dess reflex, långt -a, förkortades i ordslut (: gerà < *gerān, geràs < *gerāns, pirmāją < *pirmān, pirmāsias < *pirmāns- jāns), men bevarades långt i det första ledet av pronominalformerna (liksom i stammen) (: gerāja < *gerājan, gerāsias < *gerānsjāns). Som vi har sett har dock -a av detta ursprung bevarats långt i ändelserna på sina håll i västliga högdialekters dialekter. I pronomenändelserna kan långt -a här sannolikt ha bevarats tack vare ändelsebetoning (jfr aną, anų, katrą, katrų..., ją, jų, tą, tų... och aną ’hon’, anās ’dem’, tą ’den där’, tęs ’de där’, katrą ’vilken’, katrās ’vilka’)

³ Abejotina, mums rodosi, E. Fraenkelio (1936: 47) nuomonė, jog Žietelos xmoraˈ ilgasis -a galūnėje galėtų būti kilęs iš -ai (< -aija) dėl apokopės, kadangi apokopė paprastai vyksta tik nekirčiuotuose skiemenyse ir jai būdingas vien mechaniskas garso numetimas. Greičiau, kad ilgasis -a, šiuo atveju būdamas vienišas, traktuotinas kaip reliktinis, esantis šnektoje iš seno ir, galima sakyti, yra atsiradęs tiesiog iš *-ān (> -ā).

⁴I området med den starkaste ändelsereduktionen (Mūšos flodområde och angränsande dialekter) är ändelserna i det andra ledet av pronominalformer reducerade eller helt bortfallna. I exemplen som ges här (och på andra håll), när den exakta platsen inte anges, markeras inte de aktuella fonetiska förändringarna.

⁵ Dar plg. rytų aukštaičių senėji ~ sendžio (Drotvinas — Grinaveckis 1970: 97; dar žr. Zinkevičius 1957: 95; Jasińskaitė 1959: 191; Zinkevičius 1966: 291).

⁶ Vns. in. formą baltōja iš Kāršakiškio pateikia ir Z. Zinkevičius (1966: 290).

⁷ Z. Zinkevičius (1957: 95) iš Biržų pateikia tik formas baltūjų ir baltūsos.

126

och dylikt), i ändelserna i andra ledet av pronominalformer – sannolikt på grund av analogi med former påverkade av pronomens slutbetoning (enligt tą, tās, ją, jās och dylikt – även jąją, jąsias, tąją, tąsias samt gerąją, gerąsias … och dylikt).

I de nämnda östaukštaitiska dialekterna bör även -n i den akuta diftongen *-án ha försvunnit vid den tid J. Kazlauskas anger, men här bör processen ha varit annorlunda. Av det faktum att reflexen av *-án här i första ledet av pronominalformer är ett smalt långt -ū (i andra ledet uttalas -u) finns det skäl att anta att -n försvann långsamt i dessa dialekter. Därför överfördes även nasaliteten från -n till vokalen -ā, tillsammans med dess längd. Påverkad av den senare blev ā snabbt smalare och reducerades mest (Kazlauskas 1972: 84; Zinkevičius 1972: 227–228) och nådde vår tid som det smala långa -ū (i andra ledet det korta -u).

För närvarande finns det åtminstone inga argument mot en sådan utveckling av *-án i de aktuella dialekterna, eftersom den följer direkt av dialekternas fonetiska system, som i själva verket också bidrog till att denna utveckling kunde upptäckas och tydliggöras.

2. -ai SOM MOTSVARIGHET

I de sydliga väst- och centralaukštaitiska dialekterna mellan Kudirkos Naumiestis, Griškabūdis, Garliava, Jieznas, Nemajūnai och Navininkai används nu reflexen -ai i stället för den gamla akutbetonade *-án (vid sidan av nyare normformer som uppkommit under litauiskans inflytande). Här förekommer den i ordstammen, i ändelserna på pronomen och adjektiv samt i ändelserna i första ledet av pronominalformer, t.ex.: kãisnis, sáispāra, pagelaišk; su tái gerãi mergà; anáis móteris; su gerãja, gerãsiais m.fl.; se även Senkus 1955: 64, 126–127; 1960: 146–147; 1962: 213, Zinkevičius 1966: 137; LKT: 193–213, 232, 234–235). Exempel på sådant betonat -ai < *-án förekommer också hos Fr. Kurschat, 1883, vid sidan av det utan tvekan nyare -a < *-án: báino Bai, 419, Sãņobai, 366, Sãņabos, 365; laibis, 218, lėbūkas, 228; likaså i LKŽ, I: ážuolas ~ ąžuolas, 48; LKŽ, III: graižas ’grįžtė, ryšys’, 504, gražtis ’detsamma’, 544, graižyti (rankas) ’laužyti, sukioti’, 504, gražinti (rankas) ’detsamma’, 541 m.fl. I Girdžiskė förekommer, sannolikt under inflytande från närliggande västaukštaitiska dialekter, vid sidan av de žemaitiska formerna på -an ~ -a även sällsynta former på -ai (: gerānsias || gerãsias ~ gerãsias). J. Gerulis och Chr. Stang har anfört exempel på motsvarigheten -ai till gamla *-án (1933: 11, 41, 42, 44), t.ex.: geresnė:ises ~ geresniās, saldžė:ises ~ saldžiāsias; ážiuols ~ ąžuolas, kã’isti ~ kãsti m.fl. I Zietelas dialekt förekommer den akuta diftongen ai i stället för gamla *-án i stammen och i den öppna ordslutspositionen hos nominalformer, särskilt substantiv, t.ex.: kãisnis ~ kãśnis; sa savái pã’č’ai ’su sava pačia’ och många fler (Arumaa 1931: 42, 43, 44, 45, 47, 50, 51, 70; Stang 1958: 184–190; Vidugiris 1959: 198, 201, 204, 206, 207, 209; 1960: 119, 121, 122, 125, 130; 1969: 166; 1974: 283, 286). I Zietelas dialekt förekommer på motsvarande sätt diftongen ei i stället för *-ēn i *ē-stammiga substantiv i öppen ordslutsposition, t.ex.: kultuvėi ’su kultuve’, bitėi ’su bite’. Diftongen ai i stället för *-án är känd kring Palomenė och Žasliai endast i öppen, betonad adjektiv- och pronomenändelse, t.ex.: su tái, gražiai, šitokiai baltai, tokiai jaunai m.fl. (Valeckienė 1965: 483, 655); su tái, su jãi sägs även kring Gegużinė, Vandžiogala m.fl. (LKT: 222). Diftongen ai förekommer i öppen pronomenändelse också kring Šaki̇̀nė och Aukščiai, t.ex.: anái || añai ’su ana’, šė’i ’šia’, tá’i ’ta’, katrā’i ’katra’ (Jonaitvtė 1964: 169; 1969: 201, 203, 204; LKT: 155),⁸ likaså kring Šaukėnai, t.ex.: tái ’su ta’ (Grinaveckis 1973: 215; Rosinas 1975: 77). Kring Pabaiskas, Vepriai, Žeimiai och Bagaslaviškis har den reducerade ändelsen -ąi (betonad med cirkumflex) blivit etablerad i singularis instrumentalis av *ā-stammiga nominalformer, t.ex.: su lazdąi, bobąi, savąi, gerąi, runkąi ’su lazda, boba, sava, gera, ranka’. Dessa former har sannolikt inte utvecklats direkt ur de gamla *lazdān, *gerān …, utan är tydligen senare bildningar, som uppkommit

⁸ Formen ãnai ’su ana’ (senare belagd av A. Jonaitvtė) är i detta dialektsystem, kan man säga, ännu inte särskilt vanlig (vid sidan av katrāi, anái ’su katra, su ana’); den bör sannolikt betraktas som en ny variant av anái, framkallad av accentretraktion. Jfr också motsvarande exempel från närliggande dialekter: ãną ~ añą, añie ~ añīe (LKT: 151, 152, 155).

127

redan ur dialektformerna lazdų ~ lazdą, gerų ~ gerą …, eventuellt med tillägg av ett epentetiskt -i, ungefär som dzūkiska dialekter och deras närmaste grannar lägger till -i(-i) i öppen ordslutsposition (oftast efter en lång vokal), sannolikt därför att det finns färre former med öppen ändelse i paradigmet (liksom i böjningssystemet över huvud taget), och att de därför ”närmas” formerna i flertalet kasus med sluten ändelse. Sannolikt är det till exempel av detta skäl som -i(-j) läggs till nominativ singularisändelsen hos vokalstammiga substantiv i de sydliga västdzūkiska dialekterna (: piemuoji ~ piemuo, akmuoji ~ akmuo, sesuoj — sesuō, jfr Fraenkel 1936: 47; Zinkevičius 1965: 256, karta nr 60), medan det i östdzūkiska dialekter läggs till lokativ pluralisändelsen, t.ex.: šakōsui ’šakose’ Tvr, miškuosui ’miškuose’ Ign, kūnuosui ’kuriuose’, vartuosui ’vart uose’ Lz (se även Fraenkel 1936: 37, 47; Morkūnas 1964: 149—150). Jfr även det helt analoga tillägget, som förekommer framför allt i pronomenändelserna för singularis instrumentalis och pluralis nominativ i dzūkiska och angränsande dialekter, t.ex.: kuoji ’kuo’ (LKT: 380), šituoji ’šituo’ (LKT: 386), šita (LKT: 390); kuriei ’kurie’, katŗiei ’katrie’ (LKT: 378), aniei ’anie’ (LKT: 382), šičiei ’šitie’ (LKT: 381, 402) m.fl.

Att formerna lazdai... -(a)i sannolikt är en direkt motsvarighet till det tidigare dialektala -u (< *-ān), som förändrats genom dessa dialekters nuvarande fonetiska regelbundenheter, och det tillagda -i, det vill säga den nybildade diftongen -ui (inte ai!), vilket i uttal helt sammanfallit med dialektens äldre -aį (< -ui, inte ur -ai!), framgår av en jämförelse med de andra reflexerna här: -aį ur -ui och -aį ur -ai. I själva verket har den helt sammanfallit endast med betonat och obetonat -aį < -ui, t.ex.: bōbči ’su boba’, lazdai ’su lazda’ och vaikui ~ vaiki, vidai ~ viduj ’viduje’. Eftersom den skiljer sig från betonat -aį < -ai (: vaikai, inte vaikąi ~ vaikai) och sammanfaller enbart med obetonat -aį < -ai (: vyrai ~ vyrai), kan den inte härledas direkt ur -ai. Denna nybildade diftong -ui är mindre reducerad i den närliggande Čiobiškis-dialekten, t.ex.: su lazdų ’su lazda’. Där skiljer den sig alltså särskilt tydligt från dialektens -aį < -ai och sammanfaller helt med denna dialekts ui (Morkūnas 1959: 199; 1960: 32—35; Zinkevičius 1966: 93, 208). Följaktligen är formerna lazdai, gerai... från Pabaiskas, Vėpriai och närliggande dialekter, liksom lazdų, gerų från Čiobiškis, ’su lazda, su gera’, nybildningar. Deras ändelse -aį (-ui) har inget direkt samband med det gamla akuta *-ān (endast ett förmedlat samband via dialektalt -u < *-ān). Och deras -i har här lagts till, som K. Morkūnas (1959: 201) riktigt påpekar, först efter det att något avskiljande skett i dessa dialekter. Enligt vår mening bör mot.sing.instrumentalisformerna i den feminina genitiv som O. Broch (1960: 28—29) utan tillräckliga skäl betraktar som pronominalformer i Azi ėrkai- och Pãditvis-dialekterna behandlas helt analogt: šitų || šitų ’šita’, tūj || tuj ’ta’ m.fl.

Den betonade cirkumflexändelsen -ai har vi också konstaterat i feminin singularis instrumentalis av räkneord och pronomen i Lazūnai-dialekten, t.ex.: Raikia gerc triskart pa vienai; kartų pa vienai; ānas po jat skučāu ’jis jos liūdėjo’.

Denna lokativform av *-ān har kanske gett upphov till flest motstridiga uppfattningar. Vad är egentligen ursprunget till reflexen -ai? Vad är dess föregångare? P. Arumaa misstänkte att ändelsen -ai i singularis instrumentalis av *ā-stammiga nominalformer i Zietelas dialekt (1931: 70) hade uppkommit ur pronominalformer genom att de senare förkortats: jāja > jā’i. Utan att undersöka frågan närmare upprepar även andra lingvister P. Arumas uppfattning i sammandragen form (Fraenkel 1936: 49; Zinkevičius 1957: 100; Vidugiris 1959: 201; 1960: 125; 1969: 167; 1974: 283), däribland sådana som behandlat reflexen -ai i stället för *-ān i andra dialekter än Zietelas (Senkus 1962: 213; Zinkevičius 1966: 312—313; Rosinas 1968: 249). En sådan uppfattning är dock föga trovärdig, eftersom ändelser i detta kasus av akut ursprung i praktiken inte försvinner i de dialekter där reflexen förekommer. Detta framgår bland annat tydligt av exemplet tā’je ’taja’ vid sidan av žemā’ises ’žemąsias’, som Z. Zinkevičius (1966: 137) anför. Det är alltså i själva verket svårt att tro (Zinkevičius 1966: 310) att tai kring Liubavas, Vilkaviškis, Garliava, Punia, Zietela, Šakyna och till och med Kuršėnai skulle ha kunnat uppstå ur tāj (formen tāj är inte belagd av någon där; fonetiskt sett är den dessutom omöjlig i dessa dialekter). Därför börjar vissa lingvister, som mött former på -ai i singularis instrumentalis av *ā-stammiga nominalformer och pronomen i olika dialekter och inte är säkra på att P. Arumas uppfattning stämmer, ibland föreslå andra möjliga förklaringar till ursprunget till reflexen -ai (liksom -aį). A. Vidugiris (1969: 167) antar till exempel att ändelsen -ai i singularis instrumentalis i Zietelas dialekt

128

(och på andra håll) kan ha uppstått ur -ą ”på grund av att nasaliteten inte gick förlorad”, men själva -ai i dessa former har ju faktiskt ingen nasal klang alls. Z. Zinkevičius (1966: 137) antar tveksamt att formerna kaisti’ ’gräva’, ’tais’ ’den där’, gerais ’den gode’ hos vissa västlitauiska höglandsmål och i Žietela-dialekten, med -ai i stället för standardlitauiskans -ą, kommer från -ain. Men här tycks Z. Zinkevičius på sätt och vis motsäga sig själv. Om akutens -ą hade blivit -ai, skulle detta -ai samtidigt inte längre kunna härstamma från -ain (som dessutom inte är belagt av någon). *-ain kan alltså bara vara en följd av den process som diskuteras, inte dess orsak. K. Morkūnas, som ifrågasätter påverkan från pronominalformer på formerna med ändelsen -ai i singularis instrumentalis av *-ā-stamsubstantiv och pronomen i det sydliga östlitauiska höglandsdialektområdet kring Pabaiskas, Gélvonys och närliggande trakter, med hänvisning till den skilda accentuationen (pronominalformerna har circumflex accent i detta kasus, de betonade formerna som diskuteras har akut accent, utvecklad ur circumflex), antar att ändelsen uppkom morfologiskt genom påverkan från pronominalformer (Morkūnas 1959: 199–201; 1969: 111, 130). Men inte heller en sådan härledning av ändelsen, som i grunden knappast skiljer sig från den föregående, tycks förändra läget: pronominalformen i singularis instrumentalis, som enligt antagandet kan ha påverkat den enkla pronominalformen i detta kasus, har ju också circumflex accent i sitt första led.

J. Kazlauskas (1958: 57), remdamasis tuo, kad lietuvių kalboje nėra P. Arumos nuomonei paremti paralelių reiškinių, stačiai pripažįsta ją nepatikima ir iškelia naują hipotezę. Atmetęs morfologinę mot. g. vns. įn. galūnės -ai kilmę, J. Kazlauskas čia spėja ją esant fonetiniu keliu atsiradusią iš senesnės to linksnio galūnės *-ajan (plg. *rankajan, slavų rąkoją), galėjusios lietuvių kalbos senovėje egzistuoti šalia įprastinės galūnės *-ān (plg. *rankān, slavų rąką). Tačiau savo gramatikoje (Kazlauskas 1968: 188) mot. g. vns. įn. galūnę *-ān jis pripažįsta esant bendrą lietuvių-latvių ir slavų kalboms, o slavų galūnę -oją (rąkoją) laiko vėlyvesne.

I litauisk dialektologisk litteratur har sedan länge den uppfattningen vunnit gehör, sannolikt först publicerad av J. Senkus (Сенкус 1955: 10; Senkus 1960: 147), att den aktuella reflexen -ai i sydliga västlitauiska höglandsdialekter kan ha uppstått fonetiskt ur *-ān. Denna uppfattning strider i själva verket varken mot de fonetiska regelbundenheterna i sydliga västlitauiska höglandsdialekter eller i andra litauiska dialekter intill dem och förefaller tämligen tillförlitlig. Därför är det inte utan grund som vi (Grinaveckis 1973: 215) också förbinder den sällsynta ändelsen -ai i singularis instrumentalis av pronomen i Šaukėnai- och Kuršėnai-dialekterna med den.

A. Girdenis och A. Rosinas tillskriver oss denna uppfattning och betecknar den utan belägg som ett försök att fonetiskt tolka företeelser som uppkommit av morfologiska faktorer (Girdenis – Rosinas 1974: 202). De hävdar (Girdenis – Rosinas 1974: 203) att ”Instrumentalisformen kan … ha uppstått endast morfologiskt, antingen ur pronominalformer (ett inte särskilt sannolikt antagande) eller genom nybildning under påverkan av singularis dativ (se Baltistica, XI(1)”. De två här anförda morfologiska förklaringarna till reflexen -ai, som kullkastar varandra, verkar emellertid inte övertygande.

Dessutom bygger det andra antagandet på inexakta och ofullständiga uppgifter om fonetiken i detta kasus i Šaukėnai-dialekten. Våra undersökningar av Šaukėnai-dialekten år 1976 visar nämligen att femininumpronomenet tą har två former i singularis dativ här. Den fonetiskt förändrade formen tá- ~ tái är vanligare och mer etablerad bland äldre dialekttalare, till exempel: sakáu táː búobą ~ sakáu (= sakau) tái bóbaì; reik dùːti gérti táː mùno kárveː ~ reikia duoti gerti tái mùno (= mano) kárvei; dùːk mẽːžų táː vĩšta ~ duok miežių tái vištai (Vincas Kasparas, 89 år, född, uppvuxen och bosatt i Šaukėnai); kas irà táː mùna gáːlvà / skàust ~ kąs vẽːta tái mùno (= mano) gá lvai – skaišta (Stanislovas Jurgilas, 86 år, född, uppvuxen och bosatt i Šaukėnai); bluõg gi véːntį táː mergẽle ~ blõga gyvẽnti tái mergelèi; nulūːža gáːls táː làza ~ nulūžo galas tái lazai (= lazdai) (Julius Raila, 88 år, bosatt i Šaukėnai, född och bosatt till 16 års ålder i byn Pašilėnai, 5 km väster om Šaukėnai); reik dùːti lẽsti táː vĩšta ~ reikia duoti lesti tái vištai; táː mùotriška bùva viežːrs ~ tái mótriškai (= moteriškai) buvo vėžys (Konstancija Kvietkienė, 70 år, född, uppvuxen och bosatt i byn Laiškiai, 4 km söder om Šaukėnai). Hos den yngre generationen och medelgenerationen är den form som sammanfaller med standardlitauiskan vanligare.

9. Gramatinės kategorijos ir jų raida

129

formen tái. Dubbla former är också kända i singularis dativ av andra femininumpronomen i den dialekten: aná | anā’i, pacė’ | pacė’i ’åt sig själv’. En liknande bild finns i de närliggande Vidsodis- och Kuršėnai-dialekterna (se LKT, 97; jfr Vitkauskas 1960: 65). A. Rosinas (1975: 78) nämner emellertid inte alls den kortare (monoftongerade) formen av pronomenet tā i singularis dativ och hävdar: ”I Šaukėnai-dialekten borde man enligt den allmänna regeln vänta sig femininumformen *tā i singularis dativ, jfr būobā, men här har femininumformen i singularis dativ av pronomen bevarats med -ái, dvs. tái (resp. aná’i, katrā’i etc.).” A. Rosinas (1975: 79) resonerar på motsvarande sätt om femininumformerna i singularis dativ av andra pronomen i Kuršėnai-dialekten och anger där endast de längre formerna som passar hans argument.

Även den teoretiska grunden för detta antagande är tveksam. När A. Rosinas (1975: 78) förklarar varför -ai i singularis dativ i Šaukėnai-dialekten, som borde ha utvecklats till långt -a, förblev diftong, säger han: ”…pronomenet tā har främst en artikelartad funktion i dialekten (denna uppfattning av A. Rosinas har kritiserats utförligt med argument, se Valeckienė 1974: 37; vår anmärkning — V. G.). Därför kan pronominalformen, eftersom den ofta förekommer i obetonad ställning, ha bevarat den oförändrade diftongen -ái…”. Men i litauiska och dess dialekter (däribland Šaukėnai) är det precis tvärtom: ord i obetonad ställning förkortas och reduceras i regel. Detta framgår tydligt även av exempel från Šaukėnai som A. Rosinas själv har nedtecknat, till exempel: p’rįeim p’ri (= pry) stūla (LKT: 100); nūmiri ti (= tai) nūmiri; du kartū gimīs, ne (= nė, nei) kartā ne-krikšt’ic; isigėlbieti nu (= nuo) mirt’i-s; tarnāju pri (= pry) pūonu etc. (Rosinas 1960: Reg. Nr. 590 / 194). Påståendet att den obetonade ställningen skulle ha hjälpt diftongen -ai i Šaukėnai-pronomenet tái att förbli oförändrad och inte monoftongeras är alltså utan tvekan felaktigt. Det bör också noteras att i Šaukėnai-dialekten (liksom i Kuršėnai) har pronomen med två stavelser katrā, visā liksom adjektiv av typen *ā-stam också dubbla femininumformer i singularis dativ — med monoftongerat a (enligt dialekttalarnas uppgifter är denna äldre och vanligare) och med bevarat -ai: katrā || katrā’i, visā || visā’i, baltā || baltā’i, nudjē || nudjā’i. Detta kan möjligen tyda på att spridningen av formen med -ai (som betraktas som nyare i dialekten; även A. Rosinas medger att den är sen, 1975: 78) har påverkats av standardlitauiskan och närliggande västlitauiska höglandsdialekter. Jämför även sådana former som används under standardlitauiskans inflytande av yngre talare i Šaukėnai-dialekten: žieda (inte žī’da), artī’n (inte artī’), jis (inte uñs), jī (inte ānā), jā’i (inte anā’i), mū’n (inte mū’n) och liknande.

Den minst underbyggda delen av A. Rosinas antagande är kanske den enligt vilken ändelsen -ai i femininumpronomen i pluralis dativ i Šaukėnai-dialekten under strukturellt tryck övertog funktionerna hos den äldre singularis instrumentalformen (t)ā. Så här lyder hans förklaring: ”När femininumformen i pluralis instrumentalis (tum̄s) och maskulinumformen i singularis instrumentalis (tum̄) förkortades, blev förhållandet mellan dativ- och instrumentalisformerna ännu tydligare och kunde skrivas som följande proportioner: tūms: tāi = tūm̄s: x och tām: tāi = tūm̄: x. Båda proportionerna visar alltså att x = tāi… Följaktligen kommer den äldre ändelsen -ā i pronomenets singularis instrumentalform (t)-a att ersättas av -ái (samma ändelse som i singularis dativ)” (Rosinas 1975: 79). Det är emellertid knappast möjligt att belägga detta antagande med litauiska språkdata. Data från litauiskan och dess dialekter stöder det inte alls. Förhållandet mellan dativ- och instrumentalisformerna är nämligen mycket likartat inte bara hos pronomen utan också hos substantiv och adjektiv (och lika tydligt som i Šaukėnai-dialekten!) i andra av våra dialekter. A. Rosinas proportionella modell passar utmärkt även för att beskriva detta förhållande. I dessa dialekter har femininumpronomenens singularis dativ tái emellertid inte haft (och har inte!) minsta inverkan på singularis instrumentalformen tā och övertar inte dess funktion. Artikeln förklarar inte heller alls varför, eller i vilket syfte, det strukturella trycket här skulle ha gett upphov till påverkan från enbart femininumformen i singularis dativ på singularis instrumentalis. Det saknar helt betydelse att femininumformen i pluralis instrumentalis och till och med maskulinumformen i singularis instrumentalis enligt A. Rosinas förkortades fonetiskt, något som dessutom skedde förhållandevis länge sedan, inte bara i den undersökta dialekten utan också i många andra litauiska dialekter. Femininumformerna i pluralis dativ och instrumentalis ligger ju till och med närmare varandra i just Šaukėnai-dialekten, men i ingendera har den ena påverkat den andra under strukturellt tryck. Dessutom, om en proportion definieras som ”likhet mellan två relationer” (TŽŽ: 623), bör man i de citerade proportionerna vänta sig att det okända värdet endast

130

den cirkumflexa reflexen (låt oss säga, även *tai, men absolut inte tái, som A. Rosinas belägg har fått.

Allt detta visar att den morfologiska förklaringen av ändelsen -ai i instrumental singularis av feminina pronomen i Šaukėnų-dialekten, publicerad av A. Girdenis och A. Rosinas i „Baltistica“, åtminstone för närvarande inte har bidragit till att lösa frågan.

Men hur kunde -ai ha uppstått ur *-án genom en fonetisk utveckling?

Det bör noteras att reflexen -ai, som motsvarar det gamla *-án, saknar varje form av nasalering. Mot denna bakgrund finns det skäl att anta att den andra leden i det akuta *-án i den angivna delen av de södra litauiska dialekterna, liksom i fallet *-án > ā i andra västaukštaitiska dialekter, försvann mycket tidigt, också utan att lämna någon nasalering på vokalen ā. Efter dess förlust måste en ovanlig akut vokal ha bildats i stavelsen som utgjorde det gamla *-án, med en längd motsvarande summan av två vokallängder (: längden hos akut ā + den längd som tillkom när n försvann). Med denna överdrivna längd måste denna akuta vokal ha avvikit kraftigt (och utan tvivel också ha avvikit) från de övriga långa vokalerna i systemet. Eftersom den var mycket lång och hade akut accent kunde den inte bestå länge i detta system. Fonetiska förhållanden uppstod (jfr Зиндер 1960: 217 – 222; Vaitkevičiūtė 1960: 213; 1961: 39) som gjorde att den kunde bli en diftong. Därför har den sannolikt också diftongerats och anpassats till diftongen ai (om ā:s utveckling till ai, och inte till någon annan diftong, jfr den omvända processen där ai blir a˙, som äger rum i de samogitiska dialekterna: matā˙ || matā˙ < matái, vā˙kā˙ < vaikai). När denna reflex av *-án väl blivit en diftong kunde den inte längre förändras i ordstammen och har bevarats så fram till i dag (ká˙isnis, gerá˙ija, gerá˙isias). I ändelserna hos oxytone pronomen påverkades den dock inte av förkortningen av akuta ändelser till följd av betoningen, utan bevarades intakt (su tái, anái, katrái; táis, anáis, katráis). Den intakta reflexen -ái ur *-án har sannolikt bevarats i vanliga adjektivändelser genom analogi med de pronominala formerna (gerái, ’bra’, geráis ’bra’). Mot bakgrund av allt detta finns det anledning att misstänka att reflexen -ai är den allra äldsta och första följden av att den andra leden i det gamla akuta *-án försvann; den bildades i en avlägsen forntid allra tidigast och har till längd och slutenhet förblivit den närmaste motsvarigheten till sin föregångare *-án.

Men -ai (-a̜i, -u̜i) som förekommer i stället för det gamla *-án i varje dialekt behöver inte ha samma ursprung. Som uppgifterna från dialekterna i Gėlvonys och Čiobiškis, vilka redan nämnts, tydligt visar, kan -ai i instrumental singularis av *ā-stamsubstantiv vara yngre och ha uppstått när *-án utvecklats till en monoftong, varefter ett slutligt j lagts till. Att -ai här kan ha uppstått senare genom att enskilda former av *ā-stammar närmats till systemet med slutna ändelser i majoriteten av kasus, skulle framför allt bäst framgå av att det saknas i ackusativ pluralis. Sannolikt har -ai på ett liknande sätt uppstått även i instrumental singularis av adjektiv med *ā-stam (liksom av adjektiv som övergått till denna stamklass) i dialekterna i Palomenė och Žasliai. I Zietelas dialekt är reflexen -ai i stället för *-án, eftersom den är mer regelbunden liksom i andra sydvästaukštaitiska dialekter, sannolikt gammal. Att den saknas i ackusativ pluralis av *ā-stammar ger dock anledning att misstänka att den i instrumental singularis av denna stamklass, liksom i dialekterna Gėlvonys–Žasliai, också kan vara nyare. Med andra ord kan det vid sidan av reflexen -ai, som uppstått direkt ur *-án, även finnas ett -ai av senare ursprung i Zietelas dialekt. Dessutom kan de slaviska språken ha bidragit till uppkomsten av det yngre -ai här, vilket A. Vidugiris (1959: 201) träffande påpekar. Att denna möjlighet är fullt reell framgår enligt vår mening tydligast av exemplet pa vienai från dialekten i Lazūnai, vars slaviska ursprung (även syntaktiskt sett) är otvivelaktigt.

3. Motsvarigheten till -an (an, on, o˙, un, ou)

I de akuta ändelserna i första leden av pronominalformerna, *-án, har ändelsen bevarats helt intakt i dunininkai-dialekterna kring Kuršėnai, Užventis, Kelmė, Tytuvėnai, Lioliai, Kražiai, Upyna, Žemaičių Naumiestis, Vainutas, Žvingiai, Pagramantis, Skaudvilė, Nemakščiai, Viduklė, Tauragė, Gaurė och Eržvilkas, t.ex.: geránje ~ gerája, geránses ~ gerásias, laimínganje ~ laimíngaja, laimínganses ~ laimíngasias etc. (se även Jonikas 1939: 53; Zinkevičius 1957: 30, 78; 1965: 136; Drotvinas – Grinaveckis 1970: 96).

9*

131

jfr även deras regelbundna uttal kánsnis ~ kąsnis⁹. Detta -an- förekommer helt intakt även i ändelsen i andra leden av pronominalformer i vissa aukštaitiska dialekter som gränsar till detta område, t.ex.: su tájan ~ su tája (Pakalpė), su jájen ~ su jája (Kairiai, Šiauliai kommun). Det har också bevarats i ändelsen i första leden av vissa pronominalformer i äldre skrifter (: pirmanes, schaukenzans, BP I: 170₁₃; II: 5₁₂). Kring Rietavas, Kvėdarna, Šilalė, Laukuva, Tryškiai, Vidsodis och Varniai har det gamla *-ān i första leden regelbundet utvecklats till -on- (: gerónję ~ geróją, gerónęs ~ gerósias etc.: Zinkevičius 1957: 78, 92, 96; 1966: 136; Drotvinas – Grinaveckis 1970: 96, 148 – 149; jfr deras regelbundna uttal kónsnes ~ kąsnis), även om formen so baltúoje är känd kring Raudėnai (LKT: 74), Požerė och ibland även Laukuva, liksom gerúoje ~ gerója ’den goda’ (se nedan om dess ursprung). Kring Pajūris, Girdiškė och Karklenai har *-ān i ändelsen i första leden av pronominalformer utvecklats till un (: gerúnję ~ gerója, gerúnses ~ gerósias, ju-kíngunses ~ juokíngąsias; jfr deras uttal kúnsnis ~ kąsnis).

I andra litauiska dialekter har den andra leden (n) i akut *-ān försvunnit i ändelserna i första leden av pronominalformer och modifierat den första leden (vokalen a) på olika sätt. Kring Švėkšna, Priekulė och Dovilūnai motsvaras akut *-ān av den slutna monoftongen -o° (: baltóję ~ baltúją, baltósęs ~ baltúosias, raštóję ~ raštýąją, fastän formen baltúoje ~ baltúja också förekommer kring Būdviečiai; jfr även kósnis ~ kąsnis i Švėkšna och Dovilai kósnis ~ kąsnis). Kring Palanga, Darbėnai och Lenkimai motsvaras det av diftongen -ou (: baltóuję ~ baltúoja, baltóuses ~ baltósias; jfr även deras kóusnes ~ kąsnis). *-ān i första leden av instrumental singularis har också regelbundet utvecklats till -o° i dunininkai-dialekterna kring Skuodas, Židikai, Ylakiai, Laižuva, Sėda, Mosėdis, Šalantai, Kretinga, Kartena, Gargždai och Vėžaičiai (: geróję ~ gerója; jfr kósnes).

4. Motsvarigheten till -o

I de östlitauiska dialekterna kring Lygumai, Kriukai, Daglėnai, Šeduva, Palonai, Pūšalotas, Joniškėlis, Linkuva, Pašvitinys, Lauksodis, Vaškai, Pasvalys, Guostagalis och Panevėžys har det gamla *-ān motsvarigheten -o° (: geróji || geróji ~ gerája, gerósis || gerós’s ~ ~ gerósias¹⁰, jfr. även deras kósnis || kósn’s ~ kąsnis), men ändelsen på första ledet varierar här ibland på sina håll under inflytande från angränsande dialekter. Mellan Joniškėlis, Linkuva, Pašvitinys, Lauksodis, Vaškai och Pasvalys börjar även reflexen -uo få fäste i pluralis ackusativ, t.ex.: storóji || storói ~ storája, men storúos’s || storúosias (Grinaveckienė 1962: 164 – 165. Formen baltója från Vaškai anges också av Z. Zinkevičius 1957: 78), medan även formerna gerúoji ~ gerája, gerúosis ~ gerósias används i Šeduva. Reflexen -o° (sam. -uo) i stället för akutiskt *-ān används också inom ett mycket smalt område i de samogitiska dialekterna kring Pikeliiai, Leckava, Žemalė, Papilė, Vaiduva, Alsėdžiai, Gadūnava, Šateikiai, Lauko Soda, Stalgėnai, Tverai och Medingėnai (jaunúoje ~ jaunúja, jaunúosės ~ jaunósias), medan ändelsen på första ledet förekommer endast i pluralis ackusativ av pronominalformer även i de östlitauiska dialekterna kring Suvain iškis, Onuškis, Juodupė, Pandėlys, Kuprėliškis, Kazliškis, Skemai, Salamiestis, Alizava, Jūžintai, Rokiškis, Obeliai, Kresčionys, Aleksandravėlė, Šuvieka, Tūfmantas, Tilžė, Kupiškis, Skapiškis, Palėvenė, Aukštupėnai, Puožas, Kamajai, Kamajėliai, Sidabravas, Svedasai, Šimonys, Užpaliai, Antalieptė, Degučiai, Dusetos, Andrioniškis, Debeikiai, Vyžuonos, Sudeikiai, Daugailiai, Rubikiai, Tauragnai, Kazitiškis, Kirdeikiai, Ignalina, Kačergiškė, Labanoras, Paliūšė, Tverėčius, Rimšė, Mielagėnai, Antaliedė, Švenčionėliai, Švenčionys, Skiemonys, Leliūnai, Alanta, Skudutiškis, Sug inčiai, Kuktiškės, B alninkai, Šešuoliai, Molėtai, Pastovėlis, Kretu onis, Bijūtiškis, Pažeimenė och Nemenčinė (: gerós’as ~ gerósias; se även Zinkevičius 1957: 27 – 28, 78; 1966: 291. Här anges bland annat att -o° i första ledet av pronominala pluralis ackusativformer också används i sen uo-

⁹ Här bör också nämnas vissa rent fonetiska variationer i formerna. Så har man i Pagramantis, utöver baltá·n’je || bá·ltan’je, även baltá·ine || bá·ltaine till följd av metatesen n:j; i Laukuva och Lauko Soda sägs på grund av samma växling n:j, vid sidan av baltónje, även baltáoję (< baltó·nje).

¹⁰ Formen didžiausias vid sidan av didžiausias används också i de västlitauiska dialekterna vid gränsen mot Lettland kring Skaistgirys, på grund av kontakterna med den angränsande östlitauiska dialekten i Kriukai (Jonaitytė 1969:191).

132

i dessa skrifter), i samogitiska dialekter – mellan Laižuva, Mažeikiai, Salantai, Kartena, Gargždai, Kretinga och Skuodas (: mažūosės ~ mažūosias, se även Явниц 1908–1916: 32, 115; LKT ⁷⁰; Zinkevičius 1957: 28), i vissa västdzükiska dialekter (:gerósias ~ geręsias Vs; dzidziósės ~ didžiasias Vng, LKT: 374; se även Zinkevičius 1957: 79, 94, 99). Men även här förekommer ofta variation mellan formerna (sannolikt också på grund av inflytande från angränsande dialekter). Vid sidan av formen gerós’as ~ gerę́as kring Šalakas och Liūkmenys (Kardelytė 1961: 14–15) hör man även gerūju och gerūoju ~ gerąja, och i Palėvenėlė, Skapiškis, Utena och Viešintos även gerūju och saldójū¹¹ ~ gerąja, saldója ’saldžiaja’; i stället för *-ān i singularis instrumentalis är även UL: 15 (: mažoja ’mažaja’) belagt.

När Z. Zinkevičius (1957: 27) talar om reflexen -o i stället för *-ān i första ledet av pronominala ändelser, säger han: ”Förlusten av tautosyllabiskt n började redan i urminnes tider och påverkade olika former vid olika tidpunkter, alltså även pronominalformer. Mycket tidigt försvann n också i maskulinum pluralis ackusativ baltūosius... Lika tidigt förlorade femininum pluralis ackusativ n: baltósias ’baltąsias’.” Citatet handlar alltså om reflexen -os obestridliga fonetiska ursprung. Senare bekräftar Z. Zinkevičius (1966: 291), med stöd av K. Būga, åter att gerósias är en gammal form. A. Valeckienė (1965: 498) och J. Kazlauskas (1968: 163) har helt rätt när de betraktar gerósias som en form som uppkommit fonetiskt efter mönster av det enkla adjektivet *gerās. Formen *gerós (< *gerāns, med n bortfallet före s och a försvagat) kan faktiskt bland annat också ha bidragit till att n försvann i första ledet av pronominalformer. Därför är det sannolikt riktigt att erkänna både formens fonetiska ursprung och reflexen -os höga ålder.

I de litauiska dialekterna började det tautosyllabiska n, som J. Kazlauskas och Z. Zinkevičius med rätta hävdar, verkligen försvinna mycket tidigt. Men denna n-förlust, som vi tidigare sett, var i hög grad beroende av dialekternas olika fonetiska förhållanden och utvecklingstendenser; den skedde inte överallt och inte samtidigt med samma intensitet, och den långa vokalen a förkortades därför inte heller likformigt. Där man nu säger gerója, gerósias försvann n snabbt, och a, efter att ha förlorat det, började till en början inte förkortas på egen hand. Därför måste här -a- från *-ān och -a- från urindoeuropeiskt *-ā ha sammanfallit, och när tiden kom för a˙ att övergå till o måste även -a- från *-ān ha övergått till o tillsammans med -a- från *-ā. Att detta mycket väl kan ha skett visas tydligt av att reflexerna för -a- från *-ā och -a- från *-ān sammanfaller i alla positioner i vissa pantininkai- och pontininkai-dialekter¹²; jämför pantininkai- och pontininkai-formerna ōžals ~ ęžuolas och med gerōji || gerōj ~ gerąja, gerósias ~ geręsias. Denna parallell låter just A. Jonaitis (1969: 191) bekräfta den fonetiska härkomsten hos den form av Kriukai-dialekten, didžiójas, som används i Skaistgirys-dialekten.

Med allt detta i åtanke är det enligt vår mening svårt att hålla med Z. Zinkevičius om att formerna baltóju ~ baltąja och baltós’as ~ baltęsias inte skulle ha något gemensamt. Och antagandet att formen ”baltója med o sannolikt kommer från andra kasus” (Zinkevičius 1966: 290) är tämligen tvivelaktigt. Vilket kasus skulle i själva verket kunna vara förebild för det östlitauiska baltóju ~ baltąja? Varken genitiv eller lokativ, eftersom tonaccenten skiljer sig (jfr. singularis instrumentalis baltóju, singularis genitiv baltósia.s, singularis lokativ baltója.), eller det östlitauiska singularis dativ balta, varifrån ’baltajai’, och singularis ackusativ balta.ju ’baltąją’ skulle kunna komma, eftersom betoningen ligger på olika ställen och deras o, enligt Z. Zinkevičius (1966: 286, 290), återigen ”sannolikt kommer från andra kasus”; och slutligen inte heller singularis nominativ, eftersom ändelsen skiljer sig (jfr. baltóju ’baltąja’ och baltója ’baltoji’). Inte heller påståendet om att det skulle finnas en ”tendens att anpassa former från andra kasus till den oftare använda nominativ singularis genom att ersätta böjningsändelsen i deras första led med nominativändelsens vokal o, som tillsammans med j tenderar att bilda ett slags suffix oj” (Zinkevičius 1966: 282) hjälper till att lösa frågan. Om -oj här verkligen vore ett suffix, skulle ett sådant suffix normalt och regelbundet bevara samma betoning och samma tonaccent i alla kasus. Men som vi ser är det inte så. Situationen kompliceras också av -oj, som klassificeras som suffix och förekommer i maskulinum singularis ackusativ baltóji. Det är svårt att tro att även -oj i denna form skulle kunna återspegla

¹¹ Formą saldójū ~ saldája ‘saldžiąja’ iš Skapiškio pateikia ir Z. Zinkevičius (1966: 278, 310). Čia lk. u, į ką meni­nius būdvardžius atliepia *o, ką kam.: saldā.

¹² Z. Zinkevičius (1966: 291) tokį refleksų -a < *-ān ir -o < *-ā sutapimą (abiem atvejais tariamą o) vadina suplakimu.

133

den omtalade tendensen till anpassning. Sakens kärna förändras inte heller av förekomsten av sidoställda genusformerna baltojų och baltųjų ~ baltąja i dialekterna i Skãpiškis och Karšakiškis. Tidpunkten och orsakerna till deras uppkomst samt brukarna är i regel olika, även om det också ibland händer att sidoställda fonetiska varianter är möjliga inom samma dialekt, till och med i samma talares språk. Exempelvis används i trakten kring Ukmergė ibland, vid sidan av formerna vãikas, vàrpas m.fl., även vìkas, vỹrpas¹³. Dessutom är förekomsten av sidoställda former i dialekterna fullt begriplig, särskilt i vår tid, då kontakterna mellan dem och deras ömsesidiga påverkan är så intensiva.

Att formerna geróju ~ gerąja och gerósias ~ gerąsias har ett gemensamt fenomen i -o i det första ledet, vilket uppkommit av samma fonetiska orsaker, är således ett möjligt antagande som åtminstone tills vidare skulle kunna ge ett svar på frågan om deras ursprung och samtidigt bidra till att avgöra ursprunget hos de kasusens pronominaliserade ändelser som ännu inte har fått någon slutgiltig förklaring¹⁴.

5. -uo Motsvarighet

Diftongen -uo i stället för akutmarkerat *-ãn i första ledets ändelser hos pronominaliserade former uttalas konsekvent i trakten kring Nemunėlio Radviliškis, Suostas, Smilgiùs (Biržai kommun), Pabiržė, Puodžiai, Krinčinas, Pãmpėnai, Daujėnai, Gaižūnai (Pakruojis kommun), Klovainiai och Miežiškiai, t.ex.: gerójo, geróju ~ gerąja, gerós'as ~ gerąsias (jfr även Zinkevičius 1966: 290–292; Grinaveckienė 1972: 56,62). Dialektformen -uo i första ledets ändelse i singularis av pronominaliserade former uttalas också kring Pándėlys, Tùrmantas, Tìlžė, Tauragnùs, Kazìtiškis, Kìrdeikiai, Ignalina, Kačergiškė, Labanòras, Palūšė, Tverẽčius, Rìmšė, Mielagėnai, Antãliedė, Švenčionėliai och Švenčionys, t.ex.: geróju ~ gerąja (se även Otrębski 1934: 252–253; Zinkevičius 1957: 24,79), liksom här och där i västliga dzūkiska dialekter, t.ex.: su geróju ’med den goda’ Vs, margúoju ~ margąja (LKT: 397, se även Lipskienė — Vidugiris 1967: 198).

Formerna i femininum baltóju ’med den vita’, baltúos'as ’de vita’ betraktas av språkvetare som maskulina former, vilkas uppkomst möjliggjordes av sammanfallet mellan vanliga adjektivformer (Zinkevičius 1957: 75,79; Kardelytė 1961: 14–15;

¹³ Exemplen är hämtade ur beskrivningen av dialekten i Juodãusiai (Ukmergė kommun; sammanställd av Z. Zinkevičius, vars modersmål dialekten är) i den äldre ”Litauiska språk atlasens” arkivkortsamling, förvarad vid Litauiska språk- och litteraturinstitutet (se Programfråga nr 259, svar nr 447).

¹⁴ Ännu kvarstår betydande tvivel om ursprunget till dialektformerna i maskulinum och femininum singularis dativ och ackusativ báltójam ’åt den vite’, báltoji, báltąja ’åt den vita’; báltoji, báltąją ’den vita’. Men även vid närmare granskning återspeglar alla dessa former ganska väl deras obestridliga och regelbundna fonetiska utveckling. J. Endzelīns (1951: 469) betraktar helt riktigt -o i första ledet i formerna gérojai ’åt den goda’ i vissa östaukštaitiska och žemaitiska dialekter som en reflex av *-ākam (jfr *gērái + jai). Och faktiskt: -i i första ledet i dessa former smälte redan i forntiden samman med -i i dessa dialekter (Zinkevičius 1957: 43), och bildade formen *baltāi, vars -ā i första ledet till kvantitet och kvalitet måste ha motsvarat -ā < i urindoeuropeiskt *-ā. När -ā (< urindoeuropeiskt *-ā) övergick till -o, måste även -ā (< *-ā-i + j) samtidigt ha övergått till -o. Därigenom uppkom formen báltoji (*baltā-i + -iai, jfr Endzelynas 1957: 140; Valeckienė 1965: 497; Otrębski 1956: 116). -ā i vanliga ändelser och i det andra ledets ändelser hos pronominaliserade former, när det ingick i en diftong, förkortades och bevarades som -ai. I andra aukštaitiska dialekter (Vilkaviškis, Jurbarkas, Šakyna m.fl.) har -ā i första ledet i formerna bálta jai förblivit långt, sannolikt därför att diftongen -āi > -ā (báltai — jai > baltąja) utvecklades först efter *ā > o. Möjligen kan även den maskulina singularis dativformen báltoju ’åt den vite’ i žemaitiska dialekter ha uppkommit fonetiskt. Om man erkänner möjligheten att ändelsen -uo med goda skäl och övertygande kan härledas ur urindoeuropeiskt *-o (Mažiulis 1970: 106–118), och håller fast vid uppfattningen att obetonat urindoeuropeiskt *ō i litauiska gav ō och i lettiska ā (Kazlauskas 1968: 115–116; Mažiulis 1970: 21), finns det goda skäl att betrakta formen báltoju som härledd ur *baltójō; jfr även det motsvarande fallet i lettiska dialekter mazajam (Endzelīns 1951:467). Formen báltoju från Šakyna-dialekten (Jonaitė 1969: 190), LŽTPr: 40 baltójame (< sannolikt från baltójam genom diftongering av o) och formerna i äldre skrifter med o i första ledet (artimoiui, mehdnoiam...), även om de skulle kunna betraktas som helt självständiga, förklaras sannolikt bäst som uppkomna genom påverkan från de närliggande žemaitiska dialekterna. Fonetiskt ursprung kan också möjligen tillerkännas singularis ackusativformerna báltoji (< *baltānjąn), som används i dūnininkai-dialekter samt i vissa pontininkai- och puntininkai-dialekter. I dessa dialekter har -n i första ledet i dessa former uppenbarligen försvunnit mycket tidigt, redan före *-an- > -ōn respektive -un och *-ān > -ā > -ū. När -n försvann förlängde det, som brukligt i motsvarande fall, -ā, vilket anslöt sig till ā (< urindoeuropeiskt *ā) och tillsammans med det övergick till o. Med allt detta i åtanke faller hypotesen om att dessa former generaliserats efter andra kasus med rätta bort.

134

Valeckienė 1965: 498; Zinkevicius 1966: 292; 1970: 596—597). Tačiau, mūsų nuomone, vargu ar yra pagrindo jas tokiomis laikyti. Tas tiesa, kad šių šnektų paprastųjų vyr. ir mot. g. būdvardžių (kaip ir *o ir *a kam. daiktavardžių!) vns. įn. formos sutampa, bet tas sutapimas yra grynai fonetinis, ir mot. g. forma į lk. dėsningai atstatoma tik su -a (: su baltu skardžiu, su balt skār ~ su balta skara). Visai tas pats ir su įvardžiuotine šio linksnio forma. Čia irgi mot. g. forma, laikantis šių šnektų fonetinių dėsnių, visai teisėtai į lk. atstatytina baltuoja, ne *baltuoju (plg. dar Linkmenyse greta baltuoju vartojamą žal’ūju, kurios atitikmenį lk. ir pati J. Kardelytė (1961: 15) pripažįsta tik žalįja, o ne *žalįju. Taigi ją laikyti vyr. g. lytimi nėra pamato. O kalbėti apie formą geruôs’as’ kaip apie vyr. g. lytį, iš viso neįmanoma, nes ne tik paprastųjų, bet ir įvardžiuotinių būdvardžių vyr. ir mot. g. dgs. gĭn. galūnė šiose šnektose niekada nesutampa (plg. gerùs, gerùos’us ir geràs, gerùos’as; dar plg. baltūs’as ir baltōs’as)¹⁵. Iš viso to matyti, kad kalbamųjų mot. g. formų kilmės šaknys tikrai ne čia. Esame linkę manyti, kad jos, būdamos paplitusios gana nemažame areale, negalėtų būti koks atsitiktinis, naujas ar nedėsningas reiškinys, nesiderinantis prie visos tų šnektų fonetinės sistemos ar iš jos iškrintantis. Padėti gerokai praskaidrina aukščiau nurodytoje tam tikroje paribinėje tų šnektų ploto dalyje šalia geruoju ~ gerąja vartojama sena fonetinės kilmės forma gerōs’as ~ ~ gerąsias. Turėdami tai prieš akis, drįstame manyti, kad ir formos geruoju ~ gerąja, geruôs’as ~ gerąsias gali būti tokios pat senos, kaip ir gerōs’as, gerùs’as ar geroju, gerūju, tik vartojamos kitoje (gretimoje) šnektoje. Jų fonetika visai nesunkiai leidžia jas kildinti iš tų pačių senųjų lyčių *gerānjān, *gerānsjāns, tik tautosilabinio n ir priklausomai nuo jo ā raidą bei jų abiejų tarpusavio santykis čia bus buvęs kiek kitoks. Taigi ten, kur dabar tariama geruoja, geruôsias, n bus nykęs ne taip sparčiai, ir prieš jį ėjęs ā siaurėjęs taip pat silpniau ir dėl to bus išvirtęs į *ō, kuris bus sutapęs su senuoju *ō. Atėjus senojo *ō virtimo laikui į uo, kartu į uo bus išvirtęs ir *-ō < *-ān. Fonetinės -uo iš *-ān kilmės galimybę akivaizdžiai patvirtina latvių kalba (Endzelīns 1951: 170, 171, plg. dar liet. lăngas, lat. luogs ir kt.). Kad ir liet. kalbos šiaurėje fonetiškai tikrai galimas -uo vietoj *-ān, -ą (be geruoju ~ gerąja, geruôsias ~ gerąsias, gerai rodo vietomis tarmėse vartojami ąžuolas formų ir jų vedinių variantai su uo vietoj ą, pvz.: vuožuolas (Senkus 1959: 219; Grinaveckienė 1960: 200), vuožuolinis Lz. Taigi senesnės (arba pirminės) jų formos turbūt bus buvusios *ąnžuolas, *anžuolinis, t. y. tokios pat, kaip ir tų žodžių formos, davusios kitose liet. k. tarmėse ir lk. ąžuolą.

Sannolikt har även de besläktade maskulina och feminina pronomens singularis instrumentalis och pluralis genitiv fonetiskt sammanfallit i östaukštaitiska dialekter till följd av den genomförda övergången från *-ān till -uo: tuoj ’med/vid den’, juoj ’med/vid honom, henne’; tūos ’dem (maskulinum) och dem (femininum)’, jūs ’dem (maskulinum), dem (femininum)’.

Om den fonetiska härledningen av -uo ur *-ān erkänns, blir samexistensen av formerna geruoja men gerōsias; gerūja men gerōsias m.fl. i de tidigare nämnda östaukštaitiska dialektområdena begriplig. De sammanfallande reflexerna (gerōja: gerōsias; gerūja: gerōsias, geruoja: geruōsias) visar att n-förlusten här skedde likartat både framför s och där s saknades, medan de icke sammanfallande formerna visar att n framför s (*gerānsjāns) försvann snabbare än där s-påverkan inte förekom (*gerānjān).

Ytterligare källförkortningar

LKT — Litauiska dialekter (antologi). Red. E. Grinaveckienė, K. Morkūnas. V., 1970.

LKŽ — Litauisk ordbok. Bd I—IX. V., 1941—73.

TŽŽ — Tarptautinių žodžių žodynas. V., 1969.

UL — Universitas linguarum Lithuaniae… Vilnae, 1737.

Vng — Vingrėnai, Lazdijų distrikt.

¹⁵ Ryšium su tuo vargu ar teisingai daro Z. Zinkevicius (1970: 597) pontininkų šnektos mot. g. dgs. gĭn. forma baltuōs’as atstatydamas į baltuosius ir pagal tai darydamas apibendrinančias išvadas.

135

LITERATŪRA

Arumaa P. Litauische Mundartliche Texte aus der Wilnaer Gegend mit grammatischen Anmerkungen. Dorpat, 1931.

Broch O. Zum Litauischen südlich von Vilna. — „Norsk. Tidsskrift for Sprogvidenskap“, 1960, Bd. XIX.

Drotvinas V., Grinaveckis V. Kalbininkas Kazimieras Jaunius. V., 1970.

Endzelīns J. Latviešu valodas gramatika. Rīgā, 1951.

Endzelynas J. Baltų kalbų garsai ir formos. V., 1957.

Fraenkel E. Der Stand der Erforschung des im Wilnagebiete gesprochenen Litauischen. — „Balticoslavica“, 1936, t. II.

Girdenis A., Rosinas A. [Rec.:] V. Grinaveckis. Žemaičių tarmių istorija (Fonetika). V., 1973, 370 p. — „Baltistica“, 1974, t. X(2).

Grammatik der litauischen Sprache von Friedrich Kurschat. Halle, 1876.

Grinaveckienė E. Mituvos upyno tarmės fonetika. — „Lietuvių kalbotyros klausimai“, 1957, t. I.

Grinaveckienė E. Tarmių medžiagos rinkimas lietuvių kalbos atlasui. — „Lietuvių kalbotyros klausimai“, 1960, t. III.

Grinaveckienė E. Kai kurios lietuvių kalbos tarmių ypatybės (Iš 1961 metų dialektologinių ekspedicijų). — „Lietuvių kalbotyros klausimai“, 1962, t. V.

Grinaveckienė E. Mūšos upyno tarmių leksika. — Kn.: Leksikos tyrinėjimai. V., 1972.

Grinaveckis V. Žemaičių tarmių istorija (Fonetika). V., 1973.

Jablonskis J. Rinktiniai raštai. T. I. V., 1957.

Jašinskaitė I. Biržų tarmės įvardis. — „Lietuvių kalbotyros klausimai“, 1959, t. II.

Jonaitytė A. Žemaitiškos morfologinės ypatybės Šakynos tarmėje. — Kn.: Lietuvių kalbos morfologinė sandara ir jos raida. V., 1964.

Jonaitytė A. Palatvės vakarų aukštaičių šnektų būdvardis, skaitvardis, įvardis. — Kn.: Lietuvių kalbos gramatikos tyrinėjimai. V., 1969.

Kardelytė J. Linkmenų tarmės būdvardis ir įvardis. — „Kalbotyra“, 1961, t. III.

Kazlauskas J. Lietuvių kalbos vienaskaitos įnagininko ir vietininko formų kilmės klausimu. — „Kalbotyra“, 1958, t. I.

Kazlauskas J. Lietuvių kalbos istorinė gramatika. V., 1968.

Kazlauskas J. Baltų kalbų pakitimų santykinės chronologijos nustatymo galimybės ir ribos. — „Baltistica“, I priedas, 1972.

Kriauzaitis P. Lietuviškos kalbos grammatika. Tilžėje, 1901.

Litauisch-deutsches Wörterbuch von Friedrich Kurschat. Halle, 1883.

Lipskienė J., Vidugiris A. Dieveniškių tarmė. — Kn.: Lietuvių kalbos gramatinė sandara. V., 1967.

Mažiulis V. Baltų ir kitų indoeuropiečių kalbų santykiai. V., 1970.

Morkūnas K. Įvardžiuotinių būdvardžių liekanos rytų aukštaičių pietinėje tarmėje. — „Lietuvos TSR Mokslų akademijos darbai. Serija A“, 1959, t. 2(7).

Morkūnas K. Rytų aukštaičių pietinės tarmės fonetika. — „Lietuvių kalbotyros klausimai“, 1960, t. III.

Morkūnas K. Iš rytų aukštaičių tarmių daugiskaitos inesyvo formų istorijos. — Kn.: Lietuvių kalbos morfologinė sandara ir jos raida. 1964.

Morkūnas K. Rytų aukštaičių pietinės tarmės morfologija (Daiktavardis, būdvardis, skaitvardis, įvardis, veiksmažodis). — Kn.: Lietuvių kalbos gramatikos tyrinėjimai. V., 1969.

Otrębski J. Wschodniosłowiańskie narzecze twereckie. T. I. Kraków, 1934.

Otrębski J. Gramatyka języka litewskiego. T. III. Warszawa, 1956.

Rosinas A. Šaukėnų šnektos aprašas. 1960. — Lietuvos TSR MA Lietuvių kalbos ir literatūros instituto Kalbos istorijos ir dialektologijos sektorius, lietuvių kalbos atlaso rankrašt ynas.

Rosinas A. Lietuvių ir kitų baltų kalbų gimininiai įvardžiai. Filol. kand. dis. Vilniaus valstybinio V. Kapsuko universiteto Mokslinės bibliotekos Rankraščių skyrius. Nr. F-76 / DS-1019.

Rosinas A. Vienaskaitos įnagininko su (t)ái kilmė. — „Baltistica“, 1975, t. XI(1).

Senkus J. Pazanavykio kapsų tarmė. Filol. kand. dis. Vilniaus valstybinio V. Kapsuko universiteto Mokslinės bibliotekos Rankraščių skyrius. Nr. F-76 / DS-100.

Senkus J. Lazūnų tarmės tekstai. — „Lietuvių kalbotyros klausimai“, 1959, t. II.

Senkus J. Kapsų-zanavykų tarmių būdvardžio ir skaitvardžio kait ybos bruožai. — „Lietuvių kalbotyros klausimai“, 1960, t. III.

Senkus J. Kapsų-zanavykų tarmių įvardžio bruožai. — „Lietuvos TSR Mokslų akademijos darbai. Serija A“, 1962, t. 2(13).

Stang Chr. S. Die litauische Mundart von Zasečiai im Gebiet von Wilna — „Norsk Tidsskrift for Sprogvidenskap“, 1958, Bd. XVIII.

Šukys J. Miežiškių tarmės vokalizmo bruožai — „Lietuvių kalbotyros klausimai“, 1959, t. II.

Vaitkevičiūtė V. Lietuvių kalbos balsių ir dvibalsių ilgumas, arba kiekybė. — „Lietuvių kalbotyros klausimai“, 1960, t. III.

Vaitkevičiūtė V. Lietuvių literatūrinės kalbos balsinės ir dvibalsinės fonemos. — „Lietuvių kalbotyros klausimai“, 1961, t. IV.

136

Valeckienė A. Būdvardis. Įvardis. – Kn.: Lietuvių kalbos gramatika. T. I. V., 1965, p. 474–603, 637–721.

Valeckienė A. Bevārdes giminės formos ir jų santykiai su kitomis įvardžių formomis. – Kn.: Žodžių formos ir jų vartosena. V., 1974.

Vidugiris A. Kai kurios Zietelos tarmės ypatybės. – „Lietuvių kalbotyros klausimai“, 1959, t. II.

Vidugiris A. Zietelos tarmės įvardis. – „Lietuvių kalbotyros klausimai“, 1960, t. III.

Vidugiris A. Zietelos tarmės daiktavardis. – Kn.: Lietuvių kalbos gramatikos rinkiniai. V., 1969.

Vidugiris A. Zietelos tarmės būdvardis. – Kn.: Žodžių formos ir jų vartosena. V., 1974.

Vitkauskas V. Kuršėnų tarmės kirtis ir priegaidė. – „Lietuvių kalbotyros klausimai“, V., 1960, t. III.

Zinkevičius Z. Lietuvių kalbos įvardžiuotinių būdvardžių istorijos bruožai. V., 1957.

Zinkevičius Z. Lietuvių dialektologija. V., 1966.

Zinkevičius Z. Dėl vienos rytų aukštaičių diskaitos galūnės. – Kn.: Donum Balticum, to Professor Christian S. Stang on the Occasion of His Seventieth Birthday 15 March 1970, Edited by Velta Rūķe-Draviņa. Stockholm, 1970.

Zinkevičius Z. Dėl lietuvių kalbos tautosilabinių an tipo junginių pirmojo dėmens siaurėjimo. – „Baltistica“, I priedas, 1972.

Зиндер Л. Р. Общая фонетика. Л., 1960.

Сенкус Ю. Говор северо-западных капсов. Автор. канд. дис. Вильнюс, 1955.

Явнис К. Грамматика литовского языка. Литовский оригинал и русский перевод. Петроград, 1908–1916.

В. ГРИНАВЕЦКИС

ОТНОСИТЕЛЬНО ПРОИСХОЖДЕНИЯ СООТВЕТСТВИЙ *-ān В ОКОНЧАНИЯХ ЛИТ. ИМЕН И МЕСТОИМЕНИЙ С ОСНОВОЙ НА *ā

Резюме

В окончаниях имен и местоимений с основой на *-ā в литовском языке и его говорах вместо древнего акутового *-án (твор. пад. ед. ч. и вин. пад. мн. ч.) выступает 5 соответствий (с вариантами): 1) a (в местоименных формах ā, в диал. u, ū ~ a, a); 2) ai; 3) an (варианты: on, o°, un, ū); 4) o; 5) uo.

В статье дается география каждого из указанных соответствий и анализ прежних исследований по данному вопросу, выдвигается и защищается мнение о возможности происхождения всех соответствий древнего *-ān фонетическим путем. В свете новых данных подробно исследуются также и причины возникновения этих соответствий, делается предположение, что есть основание считать их результатом множества различных условий, создавшихся в фонетических системах отдельных говоров с течением времени. Отпадение второго компонента зависит от хронологии и способа его исчезновения, и с этим связаны соответствующие изменения первого компонента, его приобщение к различным долгим гласным (в некоторых случаях и взаимодействие местоименных и простых форм имен). По мнению автора статьи, данные изменения и могли быть решающими факторами, обусловившими образование указанных выше соответствий древнего *-ān.

V. GRINAVECKIS

ÜBER DIE ENTSTEHUNG DER *-ān ÄQUIVALENTE IN DEN ENDUNGEN DER LIT. *ā-STÄMMIGEN NOMEN UND PRONOMEN

Zusammenfassung

Im Litauischen und seinen Dialekten werden anstatt des alten akuten *-ān in bestimmten und gelegentlich auch in unbestimmten Endungen der ā-stämmigen Nomen und Pronomen (Sg. Instr., Pl. Akk.) 5 verschiedene Äquivalente gebraucht: 1. a (in den bestimmten Formen ā, a, dialektisch u, ū ~ a, a); 2. ai; 3. an (Varianten: on, o°, un, ū); 4. o; 5. uo.

In dem Artikel wird die Analyse der früheren Forschungen darüber dargelegt, die Geographie jedes *-ān Äquivalentes angewiesen. Auf Grund des an den Dialekten gesammelten Materials werden hier die Ursachen der Entstehung dieser Äquivalente untersucht. Es ist als Resultat vieler phonetischen Änderungen zu betrachten, die in verschiedener Zeit in den sprachlichen Systemen einzelner Dialekte vorgegangen sind.

Der Autor ist der Meinung, daß unterschiedliche Zeit des Verschwindens des tautosyllabischen -n, die davon abhängige Anschließung des Vokals a(<ān) an verschiedene lange Vokale, verschiedene *-ān Entwicklung unter Wirkung von phonetischen Gesetzen der Dialekte und gelegentlich auch von den Wechselbeziehungen zwischen den bestimmten und unbestimmten Formen, konnten die Hauptbedingungen der Entstehung von untersuchten Äquivalenten sein.

137