LIETUVIŲ KALBOS SINTAKSĖS TYRINĖJIMAI

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XXV (1986)

VYTAUTAS AMBRAZAS

SYNTAKTISKA OCH SEMANTISKA ENHETER I LITAUISKANS MENINGSSTRUKTUR

0.1. Studierna av den litauiska meningsbyggnaden har på senare tid blivit intensivare, och metoderna som används inom detta område förändras och blir alltmer varierade. De styrs direkt eller indirekt av de allmänna teoretiska principer, synsätt och modeller som dominerar inom den moderna språkvetenskapen som helhet. När de intensiva försöken att beskriva språkets struktur utan att beakta betydelsen hos dess enheter inte gav de förväntade resultaten, hamnade frågan om förhållandet mellan språkets syntaktiska struktur och semantik i förgrunden. Den återspeglas på ett eller annat sätt också i arbeten av forskare som studerar litauisk syntax. Vissa utgår i första hand från den grammatiska formen hos meningen och dess komponenter, definierar undersökningsenheterna utifrån denna och försöker därefter tolka dem semantiskt, det vill säga koppla dem till begrepp på den semantiska nivån. Denna väg följdes till exempel i ”Lietuvių kalbos gramatika” (1965, 1971, 1976), och avsikten är att följa den också i denna artikel. Andra söker syntaktiska motsvarigheter till semantiska kategorier, eller kategorier i meningens inre struktur som är direkt förbundna med semantiken (Валейка 1980, delvis Paulauskienė 1979). En tredje väg föreslås också: att vid undersökningen av meningen ur en enda aspekt (syntaktisk form eller betydelse) samtidigt ständigt ta hänsyn även till den andra (Sirtautas 1978; 1980; Labutis 1981). På var och en av dessa vägar, som har utforskats i större eller mindre utsträckning, finns både berg och fallgropar; valet beror i slutändan på arbetets syfte, inriktning och uppgifter. Men för att resultat som uppnåtts på det ena eller andra sättet ska kunna jämföras med varandra och användas i fortsatta undersökningar, bör man sträva efter att definiera så tydligt som möjligt och på en gemensam grund särskilja åtminstone de viktigaste kategorierna på formens och semantikens nivåer. Detta är ett elementärt krav på varje vetenskaplig teori, men det är också viktigt för skolgrammatiken, som alltmer släpar efter den moderna språkvetenskapens nivå. Tyvärr ser vi just i arbeten om syntax, särskilt bland forskare inom den så kallade ”semantiska syntaxen”, ständigt hur logiska, pragmatiska, semantiska och syntaktiska begrepp blandas ihop eller används tvetydigt, något som ibland försöker döljas bakom dubbeltermer: man talar om logisk-grammatiska, syntaktisk-semantiska, logisk-syntaktiska och liknande kategorier. Detta leder till missförstånd och fruktlösa diskussioner. Oklarheten kring syntaxens och semantikens kategorier kan inte ursäktas med språkfenomenens särart, deras samband med tänkandet eller deras samhälleliga karaktär. Språkets syntaktiska struktur är alltför komplicerad för att kunna undersökas framgångsrikt med hjälp av vaga eller tvetydiga begrepp. För att bidra till en precisering av metoden för studiet av litauisk syntax ska vi försöka diskutera separat några av de viktigaste enheterna i meningens syntaktiska och semantiska struktur.

4

0.2. Även om syntaxforskare intresserar sig för strukturen hos textenheter som är både större och mindre än meningen, betraktas meningen nästan allmänt som syntaxens huvudsakliga studieobjekt. Hittills har ingen lyckats formulera en uttömmande definition av meningen som uppfyller de krav som olika syntaktiska inriktningar ställer. Detta är förståeligt: de grundläggande begreppen inom alla vetenskapsområden är svåra att definiera. Ibland försöker man definiera meningen genom att räkna upp de egenskaper hos den som anses viktigast (jfr Русская грамматика 1980, 85–90), men egenskapernas antal och karaktär beror på vilket system man har valt. För konkreta syntaktiska undersökningar är det viktigaste inte så mycket en uttömmande definition av meningen som att avgränsa den från andra objekt. De viktigaste särskiljande dragen hos meningen är knutna både till den grammatiska och den kommunikativa nivån: meningen är kommunikationens (samvarons) minsta grammatiskt formade enhet. Därigenom skiljer sig meningen från morfem och ord, som också har grammatisk form och används i kommunikation, men inte kan betraktas som dess enheter; ett ord blir en sådan enhet först när det fungerar som en självständig mening. Det räcker ändå inte att konstatera att meningen har grammatisk form. Språkformer (i vidaste bemärkelse) är av två slag: beroende och oberoende. Med beroende former menar vi former som genom grammatiska medel införlivas i andra formers sammansättning, och med oberoende former sådana som inte införlivas. Mot denna bakgrund kan den nämnda definitionen preciseras så här: meningen är kommunikationens (samvarons) minsta enhet som avgränsas genom intonation och har en grammatiskt oberoende form.

Tokia sakinio samprata yra artima tai, kurią randame suformuluotą A. Meillet (1934, 355) ir L. Bloomfieldo (1935, 170) darbuose. Ji leidžia atskirti sakinį nuo kitų, platesnių komunikacijos vienetų (sakinių grupių, pastraipų ir pan.), kuriuos tyrinėja teksto lingvistika. Norint aiškiau diferencijuoti kalbos (langue) ir šnekos (parole) lygmenis, šnekos komunikaciniu vienetu derėtų laikyti pasakymą (énoncé, utterance), o kalbos vienetu — sakiniu vadinti pačią gramatiškai nepriklausomą pasakymo formą.

Här har många meningsdrag som förekommer i olika definitioner utelämnats: uttryck för en fullständig tanke, en strukturell modell (modell), funktion som predikationsenhet (eller helt enkelt — predikativitet) med mera. Dessa meningsdrag är dock inte särskiljande. Tankar uttrycks inte bara genom meningar utan också genom ordkombinationer, satsled och grupper av meningar (begreppet ”fullständig tanke”, som ofta används, är i sig vagt). Strukturella modeller används inte bara för att bilda meningar utan också ordkombinationer. Av alla de egenskaper med vilka man försöker definiera meningen är predikation (eller ”predikativitet”) den mest oklara. I modern logik avser predikation att en egenskap (ett predikat) tillskrivs ett objekt; det är också så termen bör användas. En sådan predikation förekommer även i många ordkombinationer (till exempel attributiva sådana). Vissa försöker ge termen predikativitet en särskild, förment lingvistisk betydelse av ”förhållande till verkligheten” (så gör man ofta inom den ryska språkvetenskapen, jfr Виноградов 1975, 267; Русская грамматика 1980, 86). Men förhållandet till verkligheten uttrycks inte bara av meningar utan också av deras delar (jfr Ломтев 1979, 65). Ännu svårare är det att förstå predikativitet som någon särskild kraft eller ett obestämt förhållande som förvandlar en ordkombination eller konstruktion till en mening (Мухин 1968, 77). Det är ingen tillfällighet att M. Steblin-Kamenskij jämförde denna ”predikativitet” med flogistonet, som kemister en gång hittade på (Стеблин-Каменский

5

1974, 136—140). Sådana egenskaper bidrar naturligtvis inte till att avgränsa meningen från andra syntaktiska enheter.

0.3. Både enkla och sammansatta meningar har en grammatiskt oberoende form. Därför används termen mening även om de senare, som vissa författare betraktar som meningskombinationer. Bisatserna i en sammansatt mening kan till sin struktur motsvara meningar, men genom intonation och oftast också genom konjunktioner (det vill säga vissa grammatiska medel) är de införlivade i en större enhet och är alltså inte grammatiskt oberoende. Det viktigaste strukturella kännetecknet som skiljer en sammansatt mening från en enkel mening är dess bicentriska eller polycentriska karaktär. Med enkel mening avser vi en mening vars beståndsdelar grupperas kring ett syntaktiskt centrum, och med sammansatt mening en mening som har två eller flera sådana centra. Eftersom vi i det följande huvudsakligen kommer att behandla den enkla meningen som den grundläggande och enklaste meningenstypen, kommer den för enkelhets skull att kallas helt enkelt mening.

0.4. I dagens språkvetenskap undersöks meningen ur olika aspekter: som en realiseringsform för en tanke uttryckt genom ett påstående (logisk aspekt), som ett medel för att uttrycka vissa betydelser och förhållanden mellan dem (semantisk och semiologisk aspekt), som en helhet av grammatiska relationer mellan ordformer (syntaktisk aspekt). Ur kommunikationens perspektiv är det viktigt att klarlägga vilka meningskomponenter som bär den största informationsmängden och hur relationerna mellan deltagarna i talsituationen och mellan dem och yttrandets innehåll återspeglas i meningen (pragmatisk aspekt). När meningen undersöks ur var och en av dessa aspekter urskiljs andra enheter, andra ”satsdelar”. Med tanke på meningens komplexitet och mångfacetterade natur är det svårt att förvänta sig att finna en analysmetod som skulle blottlägga dess egenskaper ur alla de nämnda perspektiven eller åtminstone flera på en gång. Grammatikens långa erfarenhet visar att sådana försök vanligtvis leder till en mängd oklarheter, motsägelser och tvetydigheter. När man undersöker sambandet mellan meningens syntaktiska form och semantik är det alltså viktigt att tydligt skilja mellan de nämnda perspektiven. Först när de grundläggande undersökningsenheterna har fastställts på varje analysnivå kan man förvänta sig att deras inbördes relationer ska kunna bestämmas mer exakt.

1. MENINGENS SYNTAXISKA STRUKTURELLA ENHETER

1.0. Menings syntaxiska struktur utgörs av helheten av relationer mellan ordformer. Relationer mellan ordformer förekommer i alla meningar utom enordsmeningar (t.ex. Det gryr; Se upp!), vars struktur består av en enda ordform. En ordform är ett lexem använt i någon av de morfologiska former som är karakteristiska för det och definierad med morfologiska termer (substantivets genitiv, verbets indikativ presens 1:a eller 3:e person osv.). När ett lexem är oböjligt sammanfaller begreppen ordform och ord i omfång; i andra fall avser ord den samlade uppsättningen av dess paradigmatiska former. Ordformer är de minsta syntaktiska enheterna mellan vilka syntaktiska relationer etableras; de förbinder morfologi med syntax på liknande sätt som fonem förbinder fonologi med morfologi.

När man undersöker meningsbyggnaden är det viktigast att fastställa relationerna mellan självständiga ordformer, eftersom funktionsord (t.ex. konjunktioner eller prepositioner) används i meningen som uttrycksmedel för syntaktiska relationer och i detta avseende liknar böjningsmorfem (Kurylowicz 1964, 21). Därför kommer vi nedan att tala om syntaktiska relationer som

6

relationer mellan självständiga ordformer (free forms), medan vi betraktar funktionsord (bound forms) endast som markörer eller modifierare av dessa relationer.

1.1.0. Syntaktiska relationer mellan ordformer är direkta (dvs. omedelbara) eller indirekta (mellanliggande – via andra ordformer). Genom en direkt syntaktisk relation förs ordformen in i meningen; alla dess övriga relationer är indirekta. I meningen På ett högt berg visade sig ett förtrollat ljus (J. Biliūnas) förs ordformen högt in i meningen genom sin relation till berg, och ljus genom sin relation till visade sig. L. Barčhudarov kallar sådana relationer syntaktiska funktioner (Бархударов 1966, 32). Nedan kommer vi att kalla direkta syntaktiska relationer för primära syntaktiska relationer. Indirekta relationer mellan ordformer utgör inte någon särskild typ av syntaktiska relationer – de är ytterligare relationer mellan ordformer som står i direkt relation till varandra på en annan indelningsnivå. En mening som innehåller direkta och indirekta syntaktiska relationer bildar en hierarkiskt organiserad struktur med två eller flera nivåer (rangnivåer).

Följande grundläggande typer av syntaktiska relationer urskiljs: underordnande, ömsesidigt beroende (samverkan) och samordnande relationer¹.

1.1.1. Underordnande relationer förekommer mellan ordformer där den ena – den underordnade – förs in i meningen genom den andra – den överordnade – men inte omvänt. Den underordnade formen har i typiska fall² en viss formell beroendemarkör. Markören kan vara en böjningsändelse, ett funktionsord, en viss position i förhållande till den överordnade ordformen eller intonation. I litauiskan är böjningsändelser och funktionsord (prepositioner) de viktigaste markörerna; den underordnade ordformens position spelar vanligen en underordnad roll. Underordnande relationer är riktade åt ett håll; detta markeras med en pil från den överordnade (determinerade) formen till den underordnade (determinerande)³.

Underordnande relationer kan vara starka (obligatoriska) eller svaga (icke-obligatoriska). Starka underordnande relationer förekommer när den underordnade formen är nödvändig för att meningens grammatiska struktur ska bestå, t.ex.: Modern slutade äta, Soldaten meddelade nyheten. Vid svaga underordnande relationer är den underordnade formen fakultativ: den kan utelämnas utan att meningens grammatiska struktur skadas, även om dess kommunikativa innehåll då förändras, t.ex.: Akta dig för dåliga människor. Vi kom tillbaka sent.

Utifrån den formella uttrycksformen för underordnande relationer kan man i litauiskan (liksom i många andra flekterande språk) urskilja tre typer av underordning: kongruens, rektionsförhållande och adjunktion.

¹ Plg. jau L. Hjelmslevo (1953) išskirtus determinacijos, interdependencijos bei konstelacijos santykius ir Trubetzkojaus (1939) žodžių junginių-sintagmų klasifikaciją į determinatyvines, predikatyvines ir sociatyvines (panašiai Pauliny 1981, 24–26).

² I atypiska fall ersätts formen med den karakteristiska markören av en annan form utan markör, men med samma distribution. I meningen Modern tog med något att dricka används till exempel infinitivformen i en syntaktisk position för ackusativ eller genitiv; även om den saknar dessa kasusändelser betraktas relationen mellan den och det determinerande ordet tog med som underordnande.

³ Žodžių sintaksiniai ryšiai žymimi pagal Martinet (1973) siūlomus principus, plg. dar Мухин 1964, 42 tt.; 1968, 68 tt., tik prijungiamųjų santykių rodyklės kryptis atitinka priklausomybių gramatiką.

7

Med kongruens avses anpassningen av en underordnad ordform till den överordnade enligt morfologisk kategori. Den underordnade ordformen får de kasus-, numerus- och genusmarkörer som kännetecknar den överordnade formen (jfr Sirtautas 1978, 50—54 med lit.): ett handtag av koppar, alla vänner, nio bröder, en flygande fågel. Ett särskilt fall av kongruens är samordningen av substantiv som självständigt har genus-, numerus- och kasusformer och fungerar som appositioner med andra substantiv: kung Mindaugas, den avlidne fadern, änkemodern. Vissa föreslår att samordning ska betraktas som ett separat underordningssätt på grund av substantivens självständiga morfologiska kategorier (Скобликова 1971, 206—225; Labutis 1976, 30—32). Detta bör dock inte hindra att samordning betraktas som en viss underart av kongruens, eftersom vi även i sådana fall ser att den underordnade formen anpassas till den överordnade. Adjektiv- och participformer anpassas på liknande sätt till obestämda pronomen: någon arg, någon osynlig, ingen främmande. Kongruens uttrycker vanligen en svag underordningsrelation.

Rektion avser valet av den underordnade ordformens böjda form (vanligen en särskild form), vilket beror på huvudordets valens och grammatiska egenskaper. Det rektade ordets form utgörs av olika kasus utan prepositioner (prepositionslös rektion) eller med prepositioner (prepositionsrektion). Huvudordet är mycket ofta ett verb eller en verbavledning (skriver ett brev, medan jag skriver, brevskrivning…), men det kan också vara substantiv, adjektiv, räkneord, pronomen, vissa adverb och ibland interjektioner och onomatopoetiska ord, t.ex.: en skara soldater, ett träd på fältet, en guldring, älskad av alla, full av säd, hundra soldater, tre hästar, några barn, någon (av) grannarna, mycket vatten, långt hemifrån, ge pengarna, en smäll i huvudet.

Vid en stark underordningsrelation har vi stark rektion, t.ex.: jag avslutar arbetet, det råder brist på vatten, vi representerade arbetarna, jag är intresserad av konst, vi bodde i staden, jag blev tiggare, vi hoppade över diket. I sådana fall bestäms det rektade ordets form oftast av huvudordets valens, som ibland också beror på ordbildningsegenskaper (t.ex. prefixet, jfr jag simmade över floden och jag simmade över floden). Mer sällan beror det rektade ordets form på huvudordets grammatiska egenskaper, t.ex.: större än ett berg, högst av alla, jag tyckte synd om, när solen gick ner, eller på den betydelsemässiga relationen mellan det rektade ordet och huvudordet, jfr: han levererade varorna och han levererade varor.

Vid en svag underordningsrelation har vi svag rektion, t.ex.: jag kom för att hämta en yxa, vi arbetar för oss själva, vi reste genom skogarna, jag blev gråhårig av bekymmer, jag satt med vänner. Det rektade ordets form beror här särskilt på dess betydelsemässiga relation till huvudordet.

Adverbial underordning avser en underordning som inte uttrycks genom böjningsändelser på orden. I detta avseende står adverbial underordning i motsats till kongruens och rektion tagna tillsammans. Oftast adverbialunderordnas oböjliga ordformer: infinitiver, adverb, adjek-

8

tiv. Deras huvudord är verb, verbavledningar, adjektiv, vissa substantiv, pronomen och adverb. Alla nämnda oböjliga ordformer kan underordnas verb. Till adjektiv underordnas adverb och, i begränsad omfattning, infinitiver, t.ex.: behaglig att se på, jämförelsevis liten. Till verbalsubstantiv och vissa andra substantiv kan infinitiver underordnas (hopp om att återvända, tillfälle att besöka) och endast i vissa fall adverb (ett steg bakåt, livet utomlands). Till adverb kan endast adverb underordnas, t.ex.: ganska bra, väldigt mycket.

Avsaknaden av böjda former kännetecknar de flesta adverbialunderordnade former och är särskilt tydlig i flekterande språk. Tillsammans med de avledningsformanter som förekommer i adverbialunderordnade former och deras position i satsen bidrar den till att identifiera typen av underordningsrelation. Den ofta förekommande uppfattningen att det endast är ordens betydelse som visar på adverbial underordning bör nyanseras.

Ibland kan vi också iaktta adverbial underordning mellan böjda former som är förbundna med andra former genom dubbla syntaktiska relationer. I sådana fall visar dock de adverbialunderordnade ordens böjningsändelser inte på adverbial underordning, utan på en syntaktisk relation av annat slag till ett annat ord. I meningarna Passageraren somnade medan han åkte; Pojken kom tillbaka glad är till exempel böjningsändelserna hos ordformerna åkande, glad markörer för kongruens med formerna passagerare, pojke, eftersom de inte betingas av en adverbial underordningsrelation till verben somnade, kom tillbaka.

Adverbial underordning innebär oftast en svag relation. Stark adverbial underordning förekommer mellan vissa semantiskt bleka verb (modala, fasverb och liknande) och infinitiv, t.ex.: slutade arbeta, försökte återvända, kan äta. Till vissa verb underordnas även adverb genom en stark underordningsrelation, t.ex.: jag var här, vi såg bra ut, uppför dig manligt.

1.1.2. Ömsesidiga beroenderelationer (sambandsrelationer) är dubbelriktade: den ordform (huvudformen) genom vilken en annan form infogas i satsen är formellt beroende av den senare. Ömsesidiga beroenderelationer innebär typiskt att formerna koordineras. De markeras med en dubbelriktad pil.

Det tydligaste exemplet på en ömsesidig beroenderelation är sambandet mellan verbet och ett substantiv eller pronomen i nominativ (subjektet). Substantivets eller pronomenets nominativform är beroende av verbet, men bestämmer i sin tur verbets numerusform. Verbets finita form är också förbunden med uttryck för nominala led genom pronomen i första, andra eller tredje person (jfr aš grįžau, mes grįžome, jie grįžo); även deras koordination är ömsesidig, eftersom det inte finns grund för att betrakta verbets personkategori som beroende av pronomenen. Den finita formen av verbet būti, när den fungerar som kopula, bestämmer också nominativformen (t.ex.: Brolis buvo piktas); om den finita formen ersätts med ett particip eller en infinitiv måste även nominativformen ersättas med en annan kasusform, jfr Brolio būta pikto, (Kaip) broliui būti piktam. Samtidigt kongruerar de nominala former (pronomenformer) som är förbundna med kopulan sinsemellan i kasus, numerus och ibland även genus (om detta i vidare bemärkelse, se Sirtautas 1978, 57 ff.).

I positionen för ett substantiv i nominativ som står i en ömsesidig relation till verbet kan även former utan böjningsflexioner förekomma, till exempel verbets infinitiv eller gerundium, jfr: Gyventi (gyvenimas) pakyrėjo; Buvo girdėti griudžiant

9

(griaustinis). I sådana fall har det ömsesidiga beroendet inga tydliga böjningsmarkörer, men det framgår av substitution och av de mycket begränsade möjligheterna att välja former som kan förbindas med varandra (jfr Sirtautas 1978, 56–57 med litteraturhänvisningar).

Frågan om ömsesidiga beroenderelationer mellan ordformer avgörs ibland på ett annat sätt. Vissa betraktar denna relation som en underordningsrelation och verbformen, som kongruerar i numerus (i ryskan delvis även i genus) med substantivet eller pronomenet i nominativ, som beroende och underordnad (så redan Шахматов 1941, 31; Карцевский 1948, 33; på senare tid Елизаренкова, Топоров 1965; Цивьян 1979; Ломтев 1979, 52–53). Nominativformens beroende av verbet betraktas som semantiskt eller innehållsligt, inte syntaktiskt (Ломтев 1979, 67); för att förklara det urskiljer man, vid sidan av objektiva, subjektiva, lokativa och liknande relationer, predikativa relationer (Цивьян 1979, 239–241). Andra forskare anser att verbet är beroende av nominalformen på det syntaktiska planet, medan nominalformen i nominativ är beroende av verbet på det kommunikativa planet (Попов 1974, 42–55 med litteraturhänvisningar; Щубик 1982, 132). Många omständigheter gör det dock omöjligt att förneka den syntaktiska karaktären hos nominativens beroende. Nominativformen i satsen bestäms av verbens syntaktiska valens: den är möjlig endast med verb som öppnar en nominativposition och omöjlig i satser med sådana verb som reikėti, užtekti, norėtis och liknande. Nominativformens syntaktiska beroende framgår också av sådana fraspar som subėgo vanduo – prიბėgo vandens, mes norime – mums norisi, liko pelenų – neliko pelenų, liksom av kasusväxling när verbformen ändras, t.ex.: mes einame – mums einant, tėvas atėjo – tėvo ateita och liknande. Vissa jämför detta beroende med rektion (Мразек 1964, 60; Белошапкова 1981, 389–390). Å andra sidan är verbets beroende av nominativformen betydligt mer begränsat: i litauiskan kongruerar endast verbformer i första och andra person i numerus när de står tillsammans med personliga pronomen, och numeruskategorin är i sig tydligt sekundär för verbet (jfr Lyons 1968, 281; Скобликова 1971, 201). Därför är den syntaktiska karaktären hos ledens ömsesidiga relation tämligen tydlig.

1.1.3. Koordinationsrelationer råder mellan två eller flera sinsemellan oberoende ordformer, som var och en infogas i satsen genom en likartad relation till en annan ordform.

Denna relation kan vara såväl ömsesidig beroenderelation (Pušys siūravo, braškėjo) som underordningsrelation (Atėjo ilgas ir lietingas ruduo). På grund av sin särart står koordinationsrelationer i motsats till underordningsrelationer och ömsesidiga beroenderelationer tillsammans. Varje ordform som är förbunden genom en koordinationsrelation kan fungera utan den andra (eller de andra); relationen mellan dem saknar riktning.

Koordinationsrelationer uttrycks inte genom ordens böjningsformer, utan genom samordnande konjunktioner, ordföljd och intonation. De kan vara slutna eller öppna.

En sluten koordinationsrelation förbinder endast två ordformer, vanligen sammanbundna med en samordnande konjunktion som står före den andra formen, t.ex.: Žiemos saulė šviečia, bet nešildo; Kieme mergaitės žaidė ir dainavo.

En öppen koordinationsrelation förbinder ett obestämt antal ordformer och uttrycks vanligen antingen genom upprepade konjunktioner eller enbart genom ordföljden (kontakt-

10

genom formers placering och intonation, t.ex.: Sådana tak kan varken sten, svärd, yxor eller spjut slå igenom; Hon talade blygt, fridsamt, svagt.

Ordgrupper som är förbundna genom en sluten eller öppen samordnande relation sammanförs ofta med varandra, t.ex.: Han kan vara sträng och arg, god och förlåtande.

1.2. Former av självständiga ord som på samma nivå i meningens syntaktiska struktur är förbundna genom underordnande, ömsesidigt beroende eller samordnande relationer bildar ordgrupper. Utifrån typerna av syntaktiska relationer kan man urskilja tre största grupper av ordgrupper: underordnade, ömsesidigt beroende (korrelativa) och samordnade grupper.

Även om alla lingvister är överens om att ordgrupper är enheter på nivån för syntaktiska relationer, skiljer de sig åt i hur de avgränsar och tolkar dem. Ofta räknas endast underordnade grupper som ordgrupper. Denna uppfattning har varit, och är delvis fortfarande, ganska utbredd inom rysk språkvetenskap, särskilt efter att den förverkligades i den första akademiska ryska grammatiken (Грамматика русского языка 1952—1954). Den bygger på hypotesen om en åtskillnad mellan så kallade ”ordrelationer” och ”meningsrelationer” (Виноградов 1947, 12, 78; 1954, 10 tt.; 1975, 231). Enligt denna hypotes är en ordgrupp en halvlexikal, nominativ enhet som formas av ”ordliga” underordningsrelationer – kongruens, rektion och anslutning. Den betraktas inte som en komponent i meningsstrukturen, utan endast som ”byggnadsmaterial” för meningen, jämförbart med ett ord. Därför klassificeras och beskrivs ordgrupperna själva utifrån lexikala och morfologiska egenskaper hos huvudled och bestämningsled. De ”ordliga” relationer som ligger till grund för ordgruppen skiljs strikt från ”meningsrelationer” – predikation (definierad som yttrandets relation till verkligheten) och relationer mellan sekundära satsdelar. Därmed delas syntaxen in i två delar: ordgruppssyntax, som undersöker ords relationer till andra ord som lexikala enheter, och meningssyntax, som undersöker meningens struktur och dess beståndsdelar. Denna uppfattning, som man har försökt tillämpa även på litauiskan (Balkevičius 1963; Labutis 1976, 42—50), är svår att underbygga teoretiskt, och dess praktiska tillämpning ger upphov till stor förvirring, upprepningar och motsägelser. Det är framför allt omöjligt att skilja mellan ”ordliga” och ”meningsliga” relationer, eftersom ordens, särskilt verbens, lexikala betydelse inte bara bestämmer ordgruppen, utan otvivelaktigt även meningens struktur och dess modell (jfr. Шмелев, 1976, 43 tt.). Syntaktiska processer, framför allt passiv transformation, visar tydligt att rektionsrelationer mellan verb och beroende ordformer, vilka betraktas som ”ordliga”, spelar en lika stor roll för meningsstrukturen som ”meningsliga” ömsesidiga beroenderelationer, och ibland till och med en större roll (jfr. eliminering av nominativformen i en passiv eller nominaliserad konstruktion: fadern skriver ett brev, men brevet skrivs, skrivandet av brevet (se även Apytūfonova, 1976, 125—126, 134 med lit.). Verbets valens med beroende ord återspeglas också i meningsmodellerna. Det är alldeles omöjligt att bevisa att sådana grupper som jag skriver ett brev, jag går till skogen är sammansatta benämningar. Nominativa enheter kan möjligen vara vissa lexikaliserade underordnade ordgrupper, särskilt tvåordsbenämningar på föremål och personer. Å andra sidan visar analysen av verbens valens att de ömsesidiga beroenderelationer som betraktas som ”meningsliga” också beror på verbets lexikala betydelse; det rör sig om relationer mellan vissa ordformer, uttryckta genom kongruens och försedda med formella markörer. Det är sant att en mening kan bildas på grundval av dessa relationer.

11

men detta är inte heller ett särskiljande kännetecken för dem, eftersom en mening också kan bestå av underordnade grupper (Jag ser en fara; Jag fryser; Det fattas pengar; Ta fast tjuven!), medan många ömsesidigt beroende grupper inte ensamma bildar en mening (*Jag tänkte till; *Barnet hoppade över osv.). Även i de grammatiker som hävdar en motsättning mellan underordnade ordgrupper och meningsstruktur beskrivs de så kallade sekundära satsdelarna utifrån samma relationer som binder samman ordformer i grupper. Det är därför fullt förståeligt att den nämnda hypotesen om två slags relationer inte har haft något större inflytande på studiet av den syntaktiska strukturen i andra språk (med undantag för ryskan). Nästan alla syntaktiska teorier som för närvarande dominerar inom den internationella lingvistiken betraktar ordgrupper som enheter i meningens syntaktiska struktur. På senare tid har denna riktning även följts i vissa arbeten inom litauisk språkvetenskap (Lietuvių kalbos gramatika 1976; Sirtautas 1978).

Ordgrupper urskiljs på olika nivåer i meningens uppdelning. De ingår i meningen och kan i vissa fall till sin struktur motsvara en mening, men de är inte själva meningar. Ordgrupper eller hierarkiskt organiserade grupper av ordgrupper (liksom enskilda ordformer) blir meningar först när de formas enligt vissa modeller, knyts till talsituationen och får den intonation som är karakteristisk för en mening. En beskrivning av ordgrupper avslöjar således inte hela strukturen hos en enkel mening. Därför måste man också fastställa de modeller enligt vilka meningens kärna bildas av ordformer och deras kombinationer, liksom reglerna för hur dessa modeller utvidgas.

1.3. Modellen omfattar de ordformer som är nödvändiga för meningen som grammatisk enhets struktur. En meningsmodell kan bestå av en ordform (Det snöar), två (Modern kom), tre (Farbror sköt räven), ibland även fler (Morfar bad den föräldralösa om bröd). Tvåledade eller flerdelade modeller byggs upp på grundval av ömsesidiga beroende- och/eller underordningsrelationer. Ömsesidiga beroenderelationer (ensamma eller tillsammans med underordningsrelationer) förekommer vanligen i modeller för personliga meningar, medan endast underordningsrelationer förekommer i modeller för opersonliga meningar (Grannen har tur; Det samlades många människor osv.). Lingvister som utgår från den tidigare nämnda hypotesen om en åtskillnad mellan ”ordliga” och ”meningsliga” relationer tar inte med många nödvändiga led som är förbundna genom underordningsrelationer i meningsmodellen (jfr. Шведова 1966; Белошапкова 1977; 1981; Русская грамматика 1980), men en sådan begränsning är varken nödvändig eller tillräckligt välgrundad ur teoretisk synvinkel (jfr. Кржижкова 1967, 76; Helbig, Schenkel 1973, 34; Москальская 1974, 27; Распопов 1976; Золотова 1982, 83 tt.; Ломтев 1979, 178 tt.).

Meningsmodellens led betecknas vanligen antingen utifrån ordformernas grammatiska egenskaper (inriktningar som bygger på valensteori) eller med termer för satsdelar (relationsgrammatik, så kallad universell grammatik och vissa riktningar inom funktionell grammatik). Därmed kommer vi fram till den många gånger diskuterade, men fortfarande högaktuella frågan om satsdelar.

1.4.1. Den traditionella uppfattningen om satsdelar, som härrör från K. F. Beckers system (1827), har länge och med goda skäl kritiserats (jfr. redan Steinthal 1855; på senare tid Glinz 1962; Бархударов 1966; Helbig 1982, 45–54; Золотова 1979 m.fl.). Dess viktigaste brist är sammanblandningen av grammatiska och semantiska kriterier, vilket leder till motsägelser

12

i varje beskrivning av satsstruktur som utarbetats på grundval av dem⁴. De har inte heller kunnat undvikas i de mest omfattande beskrivningarna av litauisk satsstruktur, där satsleden antingen definieras semantiskt men i praktiken särskiljs utifrån syntaktisk position (Balkevičius, 1963), eller där vissa definieras utifrån syntaktisk position och form (subjektet), medan andra definieras utifrån betydelse och relationen till andra ord (Lietuvių kalbos gramatika 1976). I själva verket är begreppen satsled inte nödvändiga för att beskriva strukturen hos en enkel sats. Enheter som i skolgrammatiker och många språkvetenskapliga arbeten kallas subjekt, objekt, attribut eller adverbial kan beskrivas som beroende led i fraser med en viss betydelse (om syntaktiska enheters betydelser, eller semantiska relationer, se 2). Den information som återfinns i avsnitten om satsdelar kan utan motsägelser presenteras i samband med behandlingen av fraser (utifrån syntaktiska förbindelser och semantiska relationer), satsmodeller, deras modifikationer och utvidgningar. Därför avstår man i syntaktiska arbeten som eftersträvar metodisk precision antingen helt från satsdelar (särskilt de så kallade sekundära) eller försöker urskilja dem med andra kriterier. Den första vägen väljs huvudsakligen av forskare som företräder vissa riktningar inom beroendegrammatik och valensteori samt roll- och referensgrammatik (jfr Van Valin, Foley 1980). Bland forskare som väljer den andra vägen kan framför allt företrädare för den så kallade standardteorin inom transformationsgrammatiken nämnas. Enligt denna teori betraktas relationerna mellan den underliggande satsstrukturens element som satsdelar (subjekt, predikat, objekt): subjektet definieras som nominalfrasens (NP) relation till hela satsen, objektet som NP:s relation till en verbalfras (VP) av högre rang, osv. (Chomsky 1965, 10 ff., 13). En sådan uppfattning om satsdelar bygger på hypotesen om en djup syntaktisk satsstruktur med formen NP∧Aux∩VP, vilken de teoretiska undersökningarna under det senaste decenniet har skakat om ordentligt. Det är redan olämpligt att använda satsdelstermer för satsens omedelbara beståndsdelar, eftersom de då skulle behöva ges ett helt annat innehåll: till exempel skulle subjekt beteckna hela subjektgruppen, predikat hela predikatgruppen och så vidare.

För närvarande blir det allt vanligare att använda termerna satsdelar om satsstrukturens enheter som är beroende av predikatet eller direkt av verbet. Detta synsätt omfattas av riktningar som i sina principer ligger nära beroendegrammatiken; forskare som betraktar satsen som ett ”system med relationer” har en liknande syn på satsdelarna (Ломтев 1979). För att identifiera enskilda satsdelar använder man den distribuerande analysteknik som Ch. C. Fries (1952) etablerade (Erben 1964, Flämig 1970). Vid typologisk jämförelse av språk med olika system söker man efter universella kännetecken för satsdelar (Comrie 1974; 1981; Johnson-Postal 1980; Perlmutter 1980).

Särskilt stora ansträngningar har gjorts för att finna en universell definition av subjektet som passar språk med olika struktur. J. Keenan (1976) föreslog för detta ändamål att man först skulle skilja mellan grundläggande (primära) och sekundära satser (307) och söka efter subjektet endast i de grundläggande satserna utifrån en skala med 30 kännetecken (312—331). Inget av dessa kännetecken betraktas som nödvändigt, men den satsdel som uppvisar flest av dem anses ligga närmast subjektet, vara ”mest subjektlik” (333). Det är uppenbart att en sådan approxim-

₄ Även J. Jablonskis såg tydligt bristerna i den traditionella klassificeringen av satsdelar och framhöll uttryckligen dess konventionalitet (1957, 406, 450 ff.).

13

ativ subjektuppfattning är svår att tillämpa vid beskrivning och undersökning av den grammatiska strukturen i enskilda språk och har med rätta kritiserats (Johnson 1977 a; Schmalstieg 1980, 166). I sökandet efter universella kännetecken för subjektet utgår man också från ordföljden; jfr J. Stepanovs föreslagna definition av subjektet (och agenten): ”den första nominalgruppen i ordningsföljden eller det första nominalordet i en sats med neutral ordföljd” (Степанов 1981, 173). I språk där ordföljden i hög grad påverkas av satsens kommunikativa struktur (så är fallet i litauiska) kan en sats med samma lexikala sammansättning och grammatiska struktur ha mer än en modell för neutral ordföljd; då blir identifieringen av subjekt/agent utifrån den nämnda definitionen beroende av vad som betraktas som satsens tema. Det bör noteras att även andra forskare som söker efter universella kännetecken för subjektet och andra satsdelar numera försöker stödja sig mindre på syntaktiska och mer på pragmatiska och semantiska kriterier. Subjektet/agenten betraktas som en skärningspunkt mellan ”topic” (nära tema) och den semantiska agentrollen (Bechert 1978, 19; Comrie 1980, 101), som en kombination av agent och ”topic” med nominativ (Abraham 1978, 716), som ”en initial identifierbar punkt till vilken information fogas” (Chafe 1976, 44) och så vidare. Företrädare för relationsgrammatiken avstår helt från att definiera satsdelar (”grammatiska relationer”) och betraktar dem som primära begrepp (primitiver) som framträder i konkreta syntaktiska operationer (Johnson 1977, 153; Perlmutter 1980, 197; kritik av detta synsätt — Schachter 1977, 301 ff.; Abraham 1978; Van Valin, Foley 1980, 348; Кибрик 1982, 27–28).

Är det över huvud taget möjligt att formulera syntaktiska och samtidigt universella definitioner av satsdelar, med vilka man kan identifiera satsstrukturens enheter i språk med olika strukturer? Det är svårt att besvara denna fråga jakande. På grund av den mycket stora variationen i naturspråkens syntaktiska struktur kommer satsdelar som urskiljs med syntaktiska kriterier i ett språk bara i vissa fall att ha tydliga motsvarigheter i ett annat, och skillnaderna blir desto större ju mer typologiskt avlägsna de jämförda språken är. För typologisk jämförelse mellan språk krävs ett semantiskt koordinatsystem som definieras oberoende av syntaktiska kännetecken. De syntaktiska enheternas position i förhållande till detta system kommer att variera mer eller mindre mellan olika språk. För att inte hamna i en ond cirkel måste vi också definiera satsdelar som syntaktiska enheter oberoende av kategorier på den semantiska och kommunikativa nivån.

1.4.2. När vi försöker urskilja satsdelar ur syntaktisk synvinkel ställs vi först inför frågan om vad som ska betraktas som centrum i en enkel sats. Modellen med två huvudsakliga satsdelar, som hittills har dominerat i många grammatiker, är svår att teoretiskt motivera och medför många problem, särskilt vid beskrivningen av språk med ergativ struktur, där inte bara subjektet utan även objektet ofta står i ett ömsesidigt beroendeförhållande till verbet; därmed suddas den syntaktiska skillnaden mellan dessa två satsdelar ut (Чикобава 1967, 19 ff.; Tschekhoff 1978, 28–30; Генадзе-Гайдарова 1982, 174 ff.). Men även i språk med ackusativ (resp. nominativ) struktur finns det gott om exempel som visar att skillnaden mellan subjekt och objekt i många fall inte är grundläggande; jämför exempelvis satser som Skauda galvą och Skauda galva. Att subjektet inte är nödvändigt för satsstrukturen framgår av opersonliga satser och i många språk

14

(bland dem litauiskan) är personliga satser utan uttryckt handlande subjekt typiska (Gyvenu kaime ir pan.). Predikatet är däremot, tvärtom, nödvändigt i varje sats (jfr Danės 1978, 8). Med hänsyn till satsens organiserande roll skiljer sig subjektet i princip inte från objektet: med undantag för predikatet är satsens övriga strukturella kärnkomponenter inte direkt förbundna med det; dessutom kan subjektet ha endast samma slags bestämningar som objektet. Subjektet kan inte tilldelas en representerande roll i satsen redan av det skälet att det saknar de modala kategorier som är karakteristiska för satsen. Att subjektet dras mot satsens centrum beror främst inte på syntaktiska argument, utan på en tradition grundad i Aristoteles logik (uppdelningen av satsen i subjekt och predikat), kommunikativ dynamik och semantiska faktorer (sambandet med temat, det viktigaste uttrycksmedlet för aktören osv.). Den transformationsgrammatiska strävan att återuppliva principen om satsens bicentriska strukturering var starkt betingad av orienteringen mot engelskan och de övriga moderna europeiska språkens struktur (jfr Lehmann 1973, 47 ff.; 1974, 14–15). Å andra sidan är predikatets organiserande roll som centrum för syntaktiska relationer i varje språks sats obestridlig. Predikatet är autonomt i satsen i den meningen att dess funktion framgår av det självt (jfr Martinet 1966, 56); genom att ha modala kategorier som hör samman med språkhandlingen representerar det den enkla satsen i ett vidare sammanhang (Kurylowicz 1960, 38). Predikatets avgörande betydelse i satsen blir också tydlig vid studiet av variationer i ordföljd ur ett syntaktiskt typologiskt perspektiv (jfr Steele 1978, 604). Det är därför fullt begripligt att de flesta nutida syntaktiska teorier modellerar den enkla satsens struktur enligt monocentricitetsprincipen: predikatet betraktas som satsens huvudled, och satsens övriga led står i ett eller annat slags relation till det. Enligt denna princip är den så kallade beroendegrammatiken mest formaliserad (t.ex. Hays 1964; Падучева 1964; Robinson 1970; Гладкий 1973; Hudson 1980), och valensteorin utvecklas: principen används i typologiska studier av språk utifrån diateser (i arbeten av A. Cholodovičius, V. Chrakovskis, G. Silnickis m.fl.). På senare tid har den monocentriska satsmodellen fått allt större fotfäste även i litauisk språkvetenskap (Balkevičius 1983; Генюшене 1983; Slizienė 1978, 1980). Den har också den fördelen att den kan semantiskt tolkas med utgångspunkt i modern predikatlogik, som skiljer mellan predikatet i satsen och de argument som är knutna till det. Den för den aristoteliska logiken typiska subjekts–predikatsdikotomin motsvarar däremot i högre grad satsens kommunikativa indelning i tema och rema än dess syntaktiska indelning.

1.4.3. Forskare som betraktar satsdelarna som syntaktiska enheter försöker definiera dem utifrån syntaktisk position, vilken fastställs med hjälp av distributionsanalys och substitutionstest (klassiska exempel är Fries 1952; Hockett 1958). Ett förenklat fall av substitution är också de frågor som ställs med utgångspunkt i verbet; detta sätt att identifiera satsdelar är särskilt vanligt i skolpraktiken. Pronomen och pronominella adverb som används för att bilda frågor är på grund av sin mycket generella betydelse ofta goda indikatorer på syntaktisk position (jfr Ревзин 1977, 186–190).

Inom litauisk språkvetenskap urskiljer V. Sirtautas (1978, 1981) mest konsekvent satsdelarna utifrån syntaktiska kännetecken; därför är hans tankar i denna fråga särskilt värda uppmärksamhet.

15

V. Sirtautas påpekar att satsdelen kännetecknas av en syntaktisk position, som kommer till uttryck i dess relationer till andra satsdelar och beror på flera faktorer: valens, syntaktisk omgivning, ordets morfologiska natur, ordets lexikala betydelse och semantik, de grammatiska relationernas karaktär, ordföljd och intonation (1981, 25 — 27). Även om alla dessa faktorer inte anses vara lika viktiga, föreslås det att man tar hänsyn till dem alla. Satsdelarna beskrivs utifrån knippen av syntaktiska kännetecken (1981, 33). Det bör noteras att vissa av dessa kännetecken tillskrivs minst två satsdelar, medan andra är specifika för en viss satsdel. Exempelvis betraktas satsens organiserande roll, självständighet och den ömsesidiga relationen (för subjektet ”höger”, för predikatet ”vänster”) som gemensamma kännetecken för subjekt och predikat; som särskiljande kännetecken anges den morfologiska basen (för subjektet nominativ, för predikatet verb) och att subjektet fakultativt kräver en bestämning, medan predikatet kräver objekt och adverbial. Av de tre kännetecken som anges nedan för objekt och adverbial är två gemensamma (underordning under predikatet, fakultativt krav på bestämning), medan endast ett är specifikt — den morfologiska basen (för objektet oblique kasus, för adverbialet adverb). Kriterierna för att urskilja satsdelarna varierar alltså ganska mycket och tillämpas inte på samma sätt på alla. Alla är inte heller lika tydliga och oomtvistliga. Det har redan nämnts att det är svårt att tillskriva subjektet en organiserande roll. Även kännetecknet självständighet, som tillskrivs subjekt och predikat, kan ifrågasättas, eftersom dessa två satsdelar är förbundna genom ett ömsesidigt beroendeförhållande, vilket hindrar att någon av dem betraktas som helt självständig. Å andra sidan är det endast predikatet som är autonomt i den meningen att det ensamt kan bilda en sats. De kriterier för att urskilja satsdelarna som har lagts fram kan därför preciseras.

Satsdelarna som syntaktiska enheter i satsens struktur bör helst definieras utifrån ett enda huvudkriterium — nämligen de syntaktiska relationer som bestämmer deras position. Predikatet är den enkla satsens syntaktiska centrum, toppen för alla dess syntaktiska relationer. På grund av denna särställning utgör det inte en motsats till satsens övriga delar på samma nivå och behöver därför inte definieras mer detaljerat här. Subjektet bör definieras som den satsdel som i typiska fall (jfr 1.1.1.) står i ett ömsesidigt beroendeförhållande (kopplingsrelation) till predikatet. I litauiskan (och många andra språk) underlättas identifieringen av subjektet också av den för det karakteristiska nominativpositionen, även om långt ifrån varje nominativform i en sats ska betraktas som subjekt. Objektet är en satsdel som står i ett underordnande förhållande till predikatet. Satsdelar som är förbundna med varandra genom samordning och på samma sätt knutna till andra satsdelar kan kallas likvärdiga. Eftersom de syntaktiska relationerna är ensidiga eller ömsesidiga bör man, utöver de ovan nämnda satsdelarna som står i ensidiga relationer till predikatet, också urskilja en satsdel som är knuten både till predikatet och till subjektet eller objektet — det vill säga predikativ bestämning (t.ex.: Vaikas atsikėlė linksmas; Pažinau ją jaunesnę, jfr Valec­kienė 1967). Alla övriga bestämningar har ingen direkt relation till satsens syntaktiska centrum — predikatet; de urskiljs på lägre nivåer i satsanalysen och bör betraktas inte som satsdelar, utan som vissa slags modifierare av satsdelar. Ordformer som uttrycker objektiva och adverbiella relationer och som är beroende av subjekt, objekt, predikat eller andra bestämningar utgör inte heller satsdelar.

16

De satsdelar som definierats på ovan nämnda sätt betingas av vissa specifika drag i språkets syntaktiska struktur och är därför inte universella. Denna uppfattning om dem är lämplig att tillämpa på flekterande språk av ackusativ (resp. nominativ) strukturtyp, till vilka även litauiskan hör. I många språk av ergativ strukturtyp är det olämpligt att skilja subjekt från objekt på grundval av deras inbördes beroenderelation till det verbala predikatet, redan av det skälet att även nominalformer som betecknar objekt och motsvarar objektet i ackusativspråk binds samman genom denna relation (jfr den s.k. objektiva kongruensen i kaukasiska och andra språk, se Чикобава 1967, 19–20; 1968, 243; Moravcsik 1978, 364 ff.).

1.4.4. Satsdelsmodifierare, som vi kallar attribut⁵, binds till sina huvudord genom underordnande relationer. Attributen kan i sin tur ha andra attribut osv. Därför ser vi i en vanlig mening flera nivåer – rangordningar – av den hierarkiska strukturen hos syntaktiska relationer. På den första nivån urskiljs de satsdelar som är direkt knutna till predikatet – subjekt och objekt; på lägre nivåer finns attribut av olika rang. Låt oss till exempel ta meningen: På söndagskvällen stannade en vagn full av gamla seldon vid en alldeles torr brunn. Strukturen hos dess syntaktiska relationer kan återges så här:

Till subjektet är här attribut av tre rangordningar knutna och till objektet attribut av två rangordningar; de bildar vissa grupper (jfr Sirtautas 1981, 31). Attributen knyts till satsdelarna och till varandra genom olika typer av underordning: kongruens (full vagn, gamla seldon, torr brunn), rektion (full av seldon, på söndagskvällen) och adjacency (alldeles torr).

Syntaktiska relationer är mer problematiska i de fall då positioner för satsdelar upptas av konstruktioner med icke-finita verbformer, vars betydelse ligger nära bisatser i underordnade meningar och som kan betraktas som transformeringar av inbäddade satser, t.ex.: Medan jag öste vatten steg en frisk vind; Kastis trodde att hon sov. Ord som är beroende av icke-finita verbformer knyts till dem på samma sätt som till finita former, men de inbördes beroenderelationerna motsvaras av underordnande relationer, jfr: jag öser — medan jag öser, hon sover — att hon sover (jfr förf. 1979, 168 f.). Tydligen bör ord som är direkt knutna till icke-finita former

⁵De kallas också satsdelskomponenter (Balkevičius 1963).

17

ändå betraktas som objekt i sådana fall, och när de syntaktiska relationerna återges grafiskt bör själva konstruktionen betecknas med symbolen för en inbäddad sats, t.ex.:

1.4.5. När en enkel menings struktur modelleras utifrån satsdelarna uppstår frågan: bör endast verbet (uttryckt eller realiserat i nollform) betraktas som meningens syntaktiska centrum – predikatet – eller bör andra ordformer som är nära förbundna med verbet också räknas till predikatet? Detta är frågan om det sammansatta predikatet, vars lösning beror på vilka kriterier för meningsanalys som väljs och hur konsekvent de tillämpas. I litauiska grammatikor och i många grammatiska undersökningar skiljer man mellan två slags sammansatta predikat: verbala (eller analytiska) och nominala (eller sammansatta) predikat. Ganska varierande konstruktioner räknas till det sammansatta predikatet. Vi ska kort behandla deras huvudgrupper med utgångspunkt i syntaktiska kännetecken.

a) Verbkonstruktioner med den s.k. objektinfinitiven (beordrade att återvända, bad att någon skulle visa nåd, tog med mat osv., se Lietuvių kalbos gramatika 1976, 341—342) vållar inga tvivel. De kan syntaktiskt delas upp i ett verb – predikat – och ett objekt som är beroende av det. Konstruktionernas heterogenitet framgår tydligt av att de kan ersättas med bisatser eller kasusformer, jfr beordrade att han skulle återvända; bad att någon skulle visa nåd; tog med mat, bad om nåd. Mer problematiska är konstruktioner med den s.k. subjektinfinitiven, särskilt sådana som bildas med modala och fasala verb (t.ex.: vi vill äta, jag kan arbeta, han måste kunna, man måste tro; började/slutade sjunga). Frågan om deras uppdelning har diskuterats ingående inom litauisk språkvetenskap (Sirtautas 1968, 346 ff.; 1978, 41—42). Även om det finns argument både för och emot, är det fullt möjligt att, om man strikt följer syntaktiska kriterier, dela upp många av dessa konstruktioner i ett predikat och ett objekt som är beroende av det (jfr vi vill ha bröd, man behöver tro; började/slutade en sång); endast med verben ha, kunna osv. används handlingsbeteckningar i regel inte (men jfr jag kan allt, jag kan ingenting). Att konstruktioner med fasala verb börja, ta till kan ersättas med ett enda inchoativt verb (börja kvittra, börja sjunga, börja gråta) är inte avgörande, eftersom ett verb ofta kan ersätta en ordkombination även i andra fall, jfr gå ut — gå ut, gå runt — gå runt. Infinitiven fogas ibland till predikatet eftersom den i de nämnda konstruktionerna bär den huvudsakliga informationsbördan, medan verbet är semantiskt osjälvständigt. På nivån för satsens syntaktiska analys måste man emellertid bortse från ordformernas semantik och från frågor som rör satsens logiska struktur. Konstruktioner som kom till insikt om att svara, beslöt att resa och liknande kan helt tydligt delas upp i predikat och objekt.

18

b) I verbkonstruktioner med particip (kände sig dömd, sade sig ha ätit, trodde sig komma att tillfriskna, ansåg sig veta, låtsas vara osynlig osv.) urskiljer vi också två komponenter: predikatet och ett predikativt attribut eller objekt som hör till det. Att participet här intar positionen för en separat satsdel framgår av att det kan ersättas med en bisats, jfr: kände sig som om han var dömd, sade sig att han hade ätit, trodde (sig) att han skulle tillfriskna osv. De nämnda verben används oftast inte utan particip eller bisatser, men detta visar inte att konstruktionen är syntaktiskt odelbar, utan bara att den har en stark underordnande relation (jfr 1.1.1.) mellan verbet och participet, på liknande sätt som mellan verbet och ett objekt i en kasusform, jfr jag vet att jag har återvänt och jag känner vägen, men inte *jag vet. (Utförligare om dessa konstruktioners syntaktiska struktur i författaren 1978, 7 ff.).

c) Konstruktioner med infinitiv och adjektiv i neutrum (det är trevligt att skriva, svårt att arbeta, bra att åka, tråkigt att vila...) har analyserats syntaktiskt av V. Sirtautas (1978, 37—41); man kan bara instämma i författarens väl underbyggda slutsats att även dessa bör delas upp i predikat och subjekt. Här bör endast tilläggas att konstruktionerna det är synd att skiljas åt, det är inte mycket att tro på på motsvarande sätt består av predikat och objekt (jfr synd att skiljas, inte mycket tro).

d) I konstruktioner med verbet būti tillsammans med substantiv och adjektiv betraktar vissa forskare endast själva kopulaverbet som predikat (Glinz 1965; Erben 1964; Grebe 1959; Flämig 1970; Рожновская 1979 m.fl.). Denna uppfattning kan motiveras av de syntaktiska relationernas karaktär: verbet būti bildar i litauiskan, liksom i många andra språk, konstruktioner med nominala ord av samma form som konstruktioner med självständiga verb, vilka alla betraktas som predikat, jfr han gick omkring glad och han var glad. I satsen fungerar dock verbet būti som kopula som en syntaktiskt tom morfem, vilken endast tillför den egenskap som uttrycks av det nominala ordet tids- och modalitetsbetydelser (jfr Lyons 1968, 322—323; Babby 1975, 76 ff., 89). I många satser har det nollform, och i vissa satstyper (t.ex. de opersonliga satser som nämns i 1.4.5 c) är kopulans nollform i presens dominerande eller rentav den enda möjliga. Det är svårt att betrakta ett sådant ord, som saknar självständig syntaktisk funktion, ensamt som satsens huvuddel, särskilt med tanke på att kopulans funktion i många språk fylls av ordformer eller morfem med pronominellt ursprung, inte av verb. Uppfattningen att kopulan är satsens huvuddel motsägs av strukturen hos satser som aldrig har haft någon kopula och till sin natur är nominala (författaren 1979, 184 med litteraturhänvisningar). Därför är det bäst att betrakta verbet būti, när det fungerar som kopula i personliga eller opersonliga satser (t.ex. det var bra, det kommer att vara angenämt), inte som ett självständigt predikat utan som en del av predikatet, såsom man gör i hittillsvarande litauiska grammatiker och i de flesta syntaktiska undersökningar, däribland L. Tesnières modell, som grundar sig på syntaktiska relationer (1959, 47, 72). På liknande sätt bör vi betrakta verben pasidaryti, tapti, virsti, vilka skiljer sig från den ”rena kopulan” būti endast genom betydelsen av förändrat tillstånd. Andra verb som hittills i litauiska grammatiker har räknats till ”orena kopulor” är mycket mer självständiga och har, när de fungerar som predikat, ofta anslutna ordformer och konstruktioner, t.ex. såg ful ut, blev kvar i skogen, kände sig dålig, kallades märklig, låtsades att han inte såg. Verbfraser med dessa verb och ett nominalt ord i nominativ eller instrumental (t.ex. såg ful ut, blev ensam, kände sig djupt

19

fortsatte förolämpad, kallades ek/ekar, låtsades vara berusad) kan också syntaktiskt delas upp i predikat och ett predikativt attribut som hör till det, på liknande sätt som konstruktioner med andra verb (jfr: levde ensam, steg upp glad, gick omkring förolämpad).

Om konstruktioner med kopulan būti tillsammans med nominala ord betraktas som sammansatta predikat, måste man ändå hålla i minnet att predikatets komponenter var för sig har särskilda syntaktiska relationer till andra ordformer (jfr Бурлакова 1975, 62—63; Шмелев 1976, 60—63). I satsen Den gamle mannen var stark står till exempel verbet buvo i en ömsesidig beroenderelation till substantivet senis, medan adjektivet stiprus har dubbelriktade syntaktiska relationer: både till buvo och till senis. Liknande relationer finner vi i den motsvarande passiva konstruktionen Senio būta stipraus, men formen būta står här i en underordnande relation till senio, inte i en ömsesidig beroenderelation (jfr även 3.3).

Verbet būti fungerar inte bara som kopula som anger tempus och modalitet, utan används också i betydelsen ”existera” (om förhållandet mellan dessa betydelser, se Benveniste 1960; Kahn 1966; Babby 1975, 79—80). I litauiskan kan būti med existentiell betydelse betraktas som samma slags predikat som verben existera, leva, växa, uppstå, försvinna osv. Existentiell betydelse är organiskt förbunden med koordinater för plats och tid (jfr Селиверстова 1977, 11 ff.), vilka i satsen ofta uttrycks med adverb, substantiv i olika kasus eller prepositionsfraser, t.ex.: Vakten är i skolan; Trädet stod vid vägen; Mötet äger rum i morgon. I sådana satser har verbet būti en liknande funktion som andra tillståndsverb i satserna Vakten bor i skolan; Trädet växte vid vägen; Mötet äger rum i morgon; därför är det också här bäst att betrakta det som predikat. Naturligtvis innebär en sådan syntaktisk uppdelning av den aktuella typen av satser inte att de måste delas upp på motsvarande sätt ur logisk och semantisk synvinkel (om det nära sambandet mellan plats- och egenskapsbetydelser, se Lyons 1977, 473).

1.4.6. Inom satsdelarna är ytterligare underklassificering också möjlig. Den är särskilt aktuell för den satsdel som kallas objekt och avgränsas utifrån mycket varierande underordningsrelationer. Först aktualiseras här frågan om adverbial. Hittills har ingen lyckats definiera adverbial som en separat satsdel utifrån syntaktiska kriterier och tydligt skilja dem från objekt, trots att många försök har gjorts. Den traditionella uppfattningen om adverbial, som också är vanlig i skolgrammatiken, bygger på betydelse och tillhör därför en helt annan — semantisk — analysnivå. På nivån för syntaktiska relationer bör adverbial betraktas som en viss undergrupp av objekt. Här tycks följande sätt att urskilja adverbial vara möjliga:

a) Betrakta obestämda objekt som adverbial och skilja dem från andra, styrda objekt. Detta tillvägagångssätt är dock tveksamt på grund av den mycket formella, ”ytliga” skillnaden mellan rektion och fri anslutning (jfr 1.1.1.), som beror på de morfologiska egenskaperna hos de former som står i relation till varandra. Adverbial som avgränsas enligt detta kriterium skulle skilja sig mycket från dem som vanligen urskiljs i dag; till exempel skulle infinitiver i fraser som måste gå, började åka, vill leva betraktas som adverbial, medan ackusativformer i fraser som vi anländer på natten, vägde tre kilogram skulle skiljas från adverbial. En sådan förändring av termens omfattning skulle knappast vara till någon nytta, eftersom former som ansluts genom fri anslutning helt enkelt kan kallas fria objekt.

20

b) Att betrakta som adverbial sådana komplement som inte är nödvändiga för satsens syntaktiska struktur (dvs. som inte ingår i satsens kärna). Denna syn kan motiveras med valensteorin, som skiljer nödvändiga och fakultativa led (aktanter) från de så kallade fria leden (sirkonstanter eller situanter). Endast de led som betingas av verbens valens betraktas som komplement i arbeten som företräder Leningrads typologiska skola inom diatesteorin (t.ex. Храковский 1974; 1981); inom litauisk språkvetenskap har denna princip förverkligats av E. Geniu šienė (jfr Генюшене 1983, 16). Att skilja adverbial från komplement utifrån huruvida de hör till satsstrukturens kärna eller inte är otvivelaktigt meningsfullt ur syntaktisk synvinkel. Men om detta kriterium tillämpas bör termen adverbial också användas i en helt annan betydelse än hittills. I satserna Brolis elgiasi gerai; Mes gyvename mieste skulle man till exempel inte kunna betrakta ordformerna gerai, mieste som adverbial, eftersom de är nödvändiga för de nämnda satsernas struktur och betingas av verbens valens; däremot skulle samma ordformer i satserna Brolis mokosi gerai; Mes pernakvojome mieste behöva betraktas som adverbial. Eftersom man vill behålla själva termen adverbial främst av hävd, skulle en sådan överföring till beteckning för helt andra företeelser knappast framstå som acceptabel, särskilt som skillnaden mellan nödvändiga och icke-nödvändiga led kan uttryckas med andra termer som används för detta ändamål (aktanter–sirkonstanter, nödvändiga och fakultativa–fria led osv.).

c) Att betrakta komplement med en position som är typisk för adverb som adverbial. Detta tillvägagångssätt bygger på teorin om ordformers primära och sekundära funktioner (Slotty 1932; Kurylowicz 1936), vilken också tillämpas vid analys av litauiska satser. En jämförelse av de satsdelskriterier som V. Sirtautas (1981, 33) har lagt fram visar att den enda särskiljande egenskapen mellan komplement och adverbial är skillnaden i morfologisk bas. Adverbial kan alltså betraktas som sådana komplement som antingen själva har adverbform eller kan ersättas av adverb i satsen utan att satsstrukturen bryts sönder. Ganska goda indikatorer på adverbial position vore adverb med generaliserad betydelse tada (resp. nuo tada, iki tada…), ten (iš ten, iki ten…), taip, todėl, tiek osv. Om adverbiell substitution betraktas som det särskiljande kännetecknet för adverbial bör ordformer eller prepositionskonstruktioner som kan ersättas både med adverb och med kasusformer (med eller utan prepositioner) räknas till adverbialen, medan sådana vars generaliserade betydelse inte kan ersättas av adverb bör räknas till direkta eller indirekta komplement. Till adverbialen skulle exempelvis följande prepositionskonstruktioner höra: grįžome iš vakaronės; geriau iš ąsočio; ištraukiau ranką iš kišenės (varifrån/vadifrån); iškelidavo pas motiną (vartill/till vem); susėdom aplink ežerėlį (var/kring vad); išėjom į laukus (vart/ut på vad); skaitė laišką po stalu (var/under vad); juokėsi pro ašaras (hur/genom vad); statė trobesius pagal planą (hur/enligt vad) osv. Däremot bör indirekta komplement urskiljas i uttryck som juokėsi iš tėvo, nulipdė senį iš sniego (av vad), grūmėsi su priešais (med vem), slėpėsi nuo dudros (för vad), važiuoja be piršlio (utan vad), kvėpėjo degutu (med vad) osv. En sådan uppfattning av adverbial skulle ligga närmast den traditionella och samtidigt vila på ett grammatiskt kriterium. Dessutom kan man i detta fall använda det frågetest som tillämpas i skolpraktiken och som, som redan nämnts, är en förenklad variant av substitutionstestet. Endast de adverbial som saknar adverbiella korrelat (t.ex.: kvietė pietų; atidėjo

21

posėdį rytdienai) skulle behöva skiljas ut med hjälp av andra generaliserade frågor. Det är ändå inte alltid möjligt att på detta sätt dra en tydlig gräns mellan adverbial och indirekta komplement, och i perifera språkbrukssituationer förekommer konstruktioner som kan tolkas på två sätt. Med tanke på den fältstruktur som är typisk för grammatiska enhetsklasser (jfr Адмони 1964, 47–51) kan denna gränsvariation teoretiskt motiveras.

1.4.7. Komplement delas enligt traditionen vidare in i direkta och indirekta.

Forskning inom den relationella grammatiken visar att en sådan indelning i många fall är syntaktiskt betydelsefull (Johnson 1979; Johnson, Postal 1980, Perlmutter, Postal 1977; Perlmutter 1980; jfr även Gary, Keenan 1977; Comrie 1981, 60–67). Det är dock inte lätt att definiera skillnaden mellan direkta och indirekta komplement med hjälp av grammatiska kännetecken. Yttre morfologiska indikatorer är långt ifrån tillräckliga, jfr grįžome naktį (adverbial), men laukiame nakties (direkt komplement). Uppenbarligen bör man här i första hand utgå från syntaktiska processer, bland vilka passivtransformation spelar den viktigaste rollen. När en aktiv konstruktion omvandlas till en passiv ändras det direkta komplementet i litauiskan till subjektets nominativ, medan det indirekta, liksom adverbialet, vanligen behåller sin relationstyp, kasusform och syntaktiska position (jfr tėvas nupirko vaikui kepurę ir kepurė buvo vaikui nupirkta tėvo). Med detta kriterium bör man betrakta följande som direkta komplement: a) ackusativformer som är starkt bundna till verb och som i passivkonstruktion ändrar relationstyp och blir nominativformer; b) motsvarande genitivformer i konstruktioner med negation (nepirko vaisių, nemačiau kelio); c) genitivformer som är beroende av verben norėti, prašyti, geisti (pa)-geidauti, pasigest(i), vengti, siekti, ieškoti, laukti osv. (jfr: norimas valgis, prašoma knyga, pasiektas tikslas, laukta žinia). Troligen bör också dativformen som är knuten till verbet atstovauti hänföras till denna grupp (jfr direktoriaus atstovaujama įmonė). Det finns dock några verb vars komplement i passivkonstruktion (särskilt i Žemaitija) i vissa fall ändras till nominativformer, men inte bör betraktas som direkta komplement, särskilt eftersom ett annat tydligt direkt komplement används vid sidan av dem, jfr: duodu vaikui obuolį – vaikui duotas obuolį; dovanojo bobai šaukštą – boba šaukštą dovanota, jfr också: aš nemiegojau visą naktį – visa naktis mano nemiegota. Dativformade komplement i konstruktioner som padėti mokiniui (plg. mokytojo padedamas mokinys), liepti/įsakyti kareiviui (plg. tavo lieptas/įsakytas kareivis) är också problematiska i detta avseende, liksom genitivformade komplement bredvid ackusativformer, exempelvis: prašyti tėvą peilio.

Utöver det indirekta komplementet skiljer den relationella grammatiken också ut det så kallade obliqua objektet (oblique object), som ungefär motsvarar de flesta syntaktiskt icke-nödvändiga adverbial samt komplement med instrument- och benefaktiv betydelse. Även om kriteriet för att skilja ut obliqua objekt inte anges tydligt, är det i grunden semantiskt – termen betecknar relationer med ”självständigt semantiskt innehåll” (Johnson 1977, 153). Det finns därför inget behov av att skilja ut ett obliqua objekt vid sidan av adverbialen.

En sådan underklassificering av komplement tycks alltså vara möjlig: i det första indelningssteget, utifrån deras olika deltagande i syntaktiska processer (framför allt passiv-

22

i den verbala transformationen) skilja mellan direkt och indirekt objekt; i det andra steget av indelningen skilja ut adverbial bland de indirekta objekten, utifrån den syntaktiska position som är typisk för adverb.

1.4.8. De behandlade satsdelarna definieras enligt samma kriterium som ordgrupper, det vill säga enligt de syntaktiska relationerna mellan självständiga ordformer. De enheter som här kallas satsdelar kan också beskrivas med ordformstermer, tillsammans med angivelser av motsvarande syntaktiska relationer. Subjektet är till exempel en viss ordform som intar en nominativposition i ett ömsesidigt beroendeförhållande till verbet; objektet är en ordform som är knuten till verbet genom en underordnande relation. Även om termerna för satsdelar är starkt komprometterade genom den sammanblandning av syntaktiska och semantiska kriterier som är utmärkande för den traditionella grammatiken, är de inte bara kortare utan också i många fall mer praktiska. Det är naturligtvis nödvändigt att precisera dem och ge dem ett tydligt syntaktiskt innehåll. Om de avgränsas utifrån definierade syntaktiska kännetecken, skulle enheterna i satsens syntaktiska struktur även fortsättningsvis kunna kallas satsdelar, både i språkvetenskapliga arbeten och i skolpraktiken.

2. SATSENS SEMANTISKA STRUKTURENHETER

2.0. Satsens semantiska struktur består av helheten av betydelser som uttrycks genom ordformer som är förbundna med varandra, och av relationerna mellan dessa betydelser. Relationerna mellan ordens betydelser realiseras i satsen inte direkt, utan genom det nätverk av syntaktiska enheter och relationer mellan dem som är specifikt för varje språk. Därför finns det ingen direkt överensstämmelse mellan satsens semantiska och syntaktiska struktur. Om vi försökte definiera semantiska relationer med termer för syntaktiska relationer skulle vi oundvikligen hamna i samma slags onda cirkel som när syntaktiska enheter avgränsas utifrån betydelse.

De mest övergripande enheterna i satsens semantiska struktur urskiljs med hänsyn till satsens universella logiska uppdelning och de generaliserade betydelserna hos dess komponenter.

2.1. Satsens (S) betydelsemässiga centrum återges i modern logik som en propositionell funktion (P) som förbinder ett predikat, eller en egenskap (F), med ett eller flera argument, det vill säga tänkta entiteter: P ~ F(x...). Att förena en entitet (ett objekt) med en egenskap kallas predikation. Satsens kommunikativa riktning (K) och de modalitetskategorier som hör samman med talakten och tillsammans bildar den så kallade satsmodalramen (M), placeras vanligen utanför den propositionella funktionen, det vill säga S ~ K(M)P)). Beroende på antalet argument skiljer man mellan propositionella funktioner med enställiga predikat – egenskaper, med formen F(x), och propositionella funktioner med flerställiga predikat – relationer (R), med formen F(xy...) eller xRy... Genom att definiera ett argument med hjälp av ett annat kan flerställiga funktioner omvandlas till enställiga (Kappu 1969, 62; McCawley 1981, 395–396), men en sådan omvandling av funktionen är inte användbar för språkets semantiska analys, eftersom det ursprungliga schemat förenklas. Argument är variabla storheter (”tomma positioner”), vilkas antal beror på predikatets art; när de ersätts med konstanta storheter (konstanter) blir den propositionella funktionen ett påstående och får satsform. Argument som uttrycks med lexem har i språkvetenskapen sedan L. Tesnières tid kallats aktanter.

23

Som aktanter kan fungera inte bara beteckningar för konkreta eller abstrakta entiteter, utan också andra propositionella funktioner (så kallade inbäddade predikat).

De semantiska relationerna mellan det verbaliserade predikatet och aktanterna utgör grunden för satsens semantiska struktur. I modern språkvetenskap ägnas dessa relationer mycket stor uppmärksamhet.

2.2. Många lingvister beskriver de semantiska relationerna mellan predikat och aktanter med de traditionella termerna subjekt-, objekt- och adverbialrelationer, som också är vanliga inom litauisk språkvetenskap. Den akademiska grammatiken över det ryska språket är på senare tid en framträdande företrädare för denna inriktning. Där urskiljs följande viktigaste semantiska kategorier, kallade elementära: predikativ egenskap (en kategori som på andra håll helt enkelt kallas predikat), subjekt och objekt. Subjektet definieras som bärare av den predikativa egenskapen (Русская грамматика 1980, 127). Objekt kallas en levande eller livlös entitet som handlingen eller relationen är direkt riktad mot; hit räknas objekt för fysiska handlingar, tankar, perception, närmande och avlägsnande, adressat samt objekt för en emotionell relation (ib. 129). Som icke-elementära semantiska kategorier betraktas bestämmande och adverbiella betydelsekvalifikatorer, vilka utvidgar den elementära semantiska strukturen. Den elementära semantiska strukturen, förstådd på detta sätt, motsvarar ungefär satsens syntaktiska kärna, som bestäms av predikatets egenskaper, medan de icke-elementära kategorierna motsvarar fria led och komponenter som är beroende av satsdelarna. Förhållandet mellan objektkategorin och de ”icke-elementära” kategorierna förblir emellertid oklart. Till exempel passar egenskapen att en handling är direkt riktad inte för instrument, medan adverbiella komponenter som bestäms av predikatets betydelse (t.ex. Vi bor i en stad) inte ryms i någon kategori. I många andra arbeten är begreppen subjekt och objekt över huvud taget odefinierade och skiljs inte tydligt från de syntaktiska begreppen subjekt och objekt.

Predikatets relationer till aktanterna beskrivs mer konkret med termerna semantiska funktioner (eller semantiska roller, djupkasus). Ch. Fillmore kallade betydelserna hos de positioner som är beroende av predikatet – verbet – för djupkasus, vilka skulle beteckna universella typer av semantiska relationer; på senare tid kallas de oftast semantiska funktioner eller roller. Antalet och arten av semantiska funktioner varierar; i olika forskares (ibland även samma forskares) arbeten urskiljs allt från 5–9 (Fillmore 1968; 1977; Cook 1978; Anderson 1971; Abraham 1978; Starosta 1978; Dik 1980, 1980 a) upp till 25 (Апресян 1974, 125–126). Detta beror delvis på att den mycket breda skalan av aktantbetydelser delas in på olika sätt beroende på forskningsinriktning och konkreta syften. Vid beskrivning av verbala lexems valens är det exempelvis lämpligt att dela in de semantiska funktionerna mer detaljerat än vid undersökning av de allmänna särdragen i satsens struktur. Betydligt viktigare skillnader uppstår genom skilda synsätt på den analysnivå som de semantiska funktionerna representerar.

Både Ch. Fillmore och många andra forskare inom denna inriktning försökte urskilja och beskriva semantiska funktioner utifrån den situation som satsen betecknar, det vill säga ”sakernas tillstånd” i verkligheten utanför språket (jfr Pleines 1978, 367–368). Predikatet (framför allt verbet) betraktades som en beteckning för en extralingvistisk situation, och de semantiska funktionerna (rollerna) som relationer avspeglade i talarens medvetande

24

mellan deltagarna i den situationen. Med utgångspunkt i synen på situationen som satsens denotat eller referent (Гак 1969, 78–80; 1973, 358; Москальская 1981, 9–10 med litteratur) har man försökt urskilja och differentiera semantiska funktioner efter på vilket sätt och i vilket avseende den egenskap som predikatet uttrycker berör deltagarna i situationen. Om det visade sig att två eller flera satser med olika predikat kunde knytas till samma situation, ansågs de ha samma semantiska men olika syntaktiska struktur (Апресян 1974, 258 ff.). Detta synsätt innebar att semantiska funktioner användes för att modellera inte så mycket predikatens betydelser som själva de yttre situationerna, vilka i sin tur endast är åtkomliga genom satsens enheters betydelser. Det var svårt att tillämpa det på analysen av enskilda satser (särskilt de så kallade konversiva).

Vid närmare undersökning av predikatens semantik blev det tydligt att det inte heller finns någon teoretisk grund för att betrakta den yttre situationen som satsens direkta denotat eller referent, eftersom predikatet, eller egenskapen, är en enhet på det signifikativa planet och därför inte kan fungera som en nomineringsenhet – ett namn på situationen. ”Predikat benämner inte” (Степанов 1980, 321). Till skillnad från aktanter, som har både denotativ och signifikativ betydelse, realiserar predikatet i satsen endast sitt signifikativa (abstrakta, begreppsliga) innehåll (Арутюнова 1976, 11). Satsens betydelse är inte själva situationen, utan det som påstås om situationen, vilka egenskaper som särskiljs i den med hjälp av medel från det ena eller det andra språket. Därför kan samma situation beskrivas med satser som har olika semantisk struktur (jfr Starosta 1978, 512; Lyons 1981, 491 ff.; Běličová 1982, 26; Hlavsa 1982, 30 ff.). Exempelvis kan en och samma yttre situation beskrivas med satserna: (1) Fadern sålde hästen till grannen; (2) Grannen köpte hästen av fadern. Aktanterna, betecknade med substantiven fadern och grannen, har i båda fallen samma signifikata och denotata, men deras semantiska funktion (dvs. relation till predikatet) är ingalunda densamma: i den första satsen betecknar fadern handlingens utförare (agent), medan grannen betecknar handlingens mottagare (beneficient); i den andra satsen har grannen däremot agentfunktionen, medan formen av ordet fadern betecknar handlingens källa, vilken också kan vara outtalad i satsen. De båda satserna har alltså olika semantisk struktur; det är också svårt att finna en gemensam nämnare genom att införa en kausationsoperator, eftersom sälja ≠ CAUS + köpa.

Satsens logiska och semantiska struktur bestäms i första hand av valet av predikat, eftersom både antalet och arten av aktanterna beror på betydelsen hos de ord som fungerar som predikat. Varje språk har sitt eget system av verbala semantiska fält och specifika tendenser att beskriva vissa företeelser som aktiva handlingar, som tillstånd hos de föremål som upplever dem eller som ambienta processer (jfr: Det snöade och Быпал снег jämsides med Framkallade snö). De semantiska funktionerna känner vi däremot endast till genom predikatets betydelse, och ”det finns ingen annan väg till dem” (Potts 1978, 399). Tydligen är det därför man har börjat söka efter satsens semantiska strukturenheter på språkets signifikativa nivå, med fokus på betydelsen hos de ordformer som fungerar som predikat och aktanter i olika språk. Just på detta sätt försöker man nu urskilja de mest allmänna semantiska funktionerna (rollerna), vilka återspeglar relationerna mellan predikat och aktanter och är relevanta för analysen av satsstrukturen i många språk (Abraham, 1978; Яхонтов 1978; Храковский 1978; 1981).

Som de mest allmänna semantiska funktioner, vilka sammanfaller i många av de framlagda klassifikationerna, kan följande betraktas: agent – A (handlingens initiativtagare och utförare, inräk-

25

nat naturkrafter), patient – P (handlingens mottagare eller tillståndets bärare), tillsammans med percipient – Pcp (bärare av ett psykiskt tillstånd eller experiencer), deskriptiv – Descr (bärare av en egenskap eller ett namn), beneficient – B (mottagare av en handling eller ett tillstånd), resultat – R, contentiv – Con (innehållet i en handling eller ett tillstånd), instrument – I (medel). De semantiska relationerna hos aktanter som står längre från predikatet (men som i vissa fall betingas av det) betecknas med funktionerna kausativ (Caus), finit (F), lokativ (L, hit kan även riktning och tidsangivelser räknas) och modus (M); dessa kan också betraktas som självständiga predikat.

Eftersom de semantiska funktioner som nämns här betecknar relationer mellan predikat och aktanter på signifikativ nivå kan de inte definieras utifrån aktanternas referentiella egenskaper: levande/icke-levande, hel/delvis osv. Dessa egenskaper hör inte till satsens utan till aktanternas referentiella struktur och kan endast indirekt påverka de semantiska funktionerna. På grund av denna samverkan och andra orsaker förekommer gränsfall och övergångsfall mellan vissa semantiska funktioner, till exempel mellan den kausativa och den contentiva funktionen i satser som Himlen skimrar av stjärnor.

2.3. Vi har alltså två modeller för semantiska relationer: i den första beskrivs dessa relationer i termer av subjekt, objekt och adverbial; i den andra i termer av semantiska funktioner (resp. roller, djupkasus). Vad har dessa modeller gemensamt, och kan de förenas?

Om vi betraktar satsens predikat som en semantiskt odelbar enhet kommer de båda klassifikationerna att förefalla oförenliga: det som kallas subjekt är i vissa fall agent (Barnet skriver), i andra patient (Barnet ligger), och i ytterligare andra fall motsvarar patienten objektet (Barnet bär ett äpple). Men också predikat delas in i klasser. Förutom den i logiken vanliga indelningen av predikat i enstaka och flerställiga diskuteras för närvarande livligt sätt och kriterier för klassificering av semantiska predikat. Forskare som undersöker predikatens komponentstruktur försöker urskilja mer elementära enheter i den – betydelsekomponenter eller semantiska egenskaper (jfr Bendix 1966; Jackendoff 1972; 1975; Апресян 1974; Wierzbicka 1972; 1976) – som skulle kunna ligga till grund för indelningen av predikat i skilda klasser. Dessa klasser skiljer sig åt både i hur de avgränsas och i graden av generalisering. L. Ščerba urskilde exempelvis predikat för handling, tillstånd och kvalitet (Щерба 1974, 90). W. Chafe (1971), J. Pleines (1976) och R. Zimek (1980) urskiljer predikat för handling, tillstånd och process (på liknande sätt Grenda 1982, 33 ff.). J. Stepanov betraktar tre predikattyper som grundläggande, motsvarande de kategorier för substans, tillstånd och relation som Aristoteles urskilde (Степанов 1981, 131–132), medan V. Bogdanov presenterar klasserna handlings-, tillstånds-, egenskaps- och relationspredikat som allmänt erkända (Богданов 1977, 51; en översikt över olika klassifikationer finns i Селиверстова 1982, 88 ff.). T. Bulygina har på senare tid utarbetat en konsekvent klassificering av predikat utifrån flera särskiljande egenskaper. I denna klassificering skiljs först egenskaper från företeelser utifrån temporalitetsegenskapen (på liknande sätt Rosengren 1978, 379–380); de senare delas sedan, utifrån dynamiskhetsegenskapen, in i handlingar (dynamiska företeelser) och tillstånd samt situationer (statiska företeelser), medan handlingar utifrån varaktighet delas in i processer och händelser (Булыгина 1982). Om man bortser från temporalitetsegenskapen, som kan knytas till verb och substantiv som grammatiska ordklasser, di-

26

chotomija (plg. Benveniste 1950, 21 tt.) ir predikatinėje sakinio struktūroje apskritai užima ypatingą vietą, ypatybes ir būsenas bei situacijas būtų galima jungti į vieną sinkretinį tipą (plg. Vendler 1967, 103) ir supriešinti su veiksmais. Jeigu būsenos kaitą reiškiančius predikatus, L. Chafe’o vadinamus procesais, priskirtume irgi prie būsenų, turėtume dvi didžiausias predikatų grupes – veiksmo ir būsenos (plačiausia prasme) predikatus. Net ir tokio bendriausio predikatų suskirstymo pakanka tam, kad subjekto ir objekto sąvokas būtų galima susieti su semantinėmis funkcijomis (aut. 1982). Atskirai paimtų veiksmo ir būsenos predikatų semantinės funkcijos nesiskyrinėdamos įeina į bendresnes subjektinių, objektinių bei adverbialinių santykių kategorijas:

Semantiska relationer och funktioner (roller)

Semantiska relationer | Semantiska funktioner knutna till handlingspredikat | Semantiska funktioner knutna till tillståndspredikatSubjektrelationer | A (Gäster anlände; Regnet slog ned säden) | P (Glaset gick sönder); Pep (Alla hörde oväsendet); B (Föräldrarna ägde mark); Descr (Dottern var vacker; Fadern var lärare)Objektrelationer | P (Flickan slog sönder glaset); R (Grannen grävde ett dike); B (Jag skickade ett brev till föräldrarna); I (Spela fiol) | Con (Jag vet inte vägen; Det saknas pengar); R (Pengarna förvandlades till kol)Adverbiala relationer | Caus (Människor dog av svält); F (Jag kom för att hämta en yxa); M (Vi kommer att leva annorlunda; Osten vägde ett kilogram); L (Jag bodde i staden; Vi gick till staden; På kvällen blev det varmare)

Med hänsyn till denna korrelation kan subjekt-, objekt- och adverbialrelationer uttryckas i termer av semantiska funktioner (roller). Subjektet kan definieras som agenten i handlingspredikat och som patient, percipient, beneficient och deskriptiv i tillståndspredikat. En sådan uppfattning om subjektet motsvarar i huvudsak också den redan nämnda definitionen: ”den som utför en handling eller innehar ett tillstånd”. Aktanter som direkt betingas av predikatets semantik och fyller andra semantiska funktioner bör betraktas som objekt. Med termen adverbiala relationer betecknas funktionerna (rollerna) orsak, mål, plats, riktning, tid och sätt, vilka kännetecknar aktanter som står längre från predikatet och i många fall kan betraktas som separata inbäddade predikat (jfr Helbig 1982, 28). Instrumentfunktionen är tämligen problematisk, eftersom uttryck för handlingens medel i vissa meningar betingas av predikatets semantik (t.ex. med verben spela, ringa, skramla, vifta), medan de i andra är fakultativa (t.ex. med rörelseverb). Många av dem kan också förstås som inbäddade predikat.

27

Vissa forskare försöker skilja dem från objekten och hänföra dem till samma grupp som uttryck för tid, plats eller orsak (jfr Cook 1978, 299; Dik 1978, 39 ff., 1980, 9; inom litauisk språkvetenskap – Drukteinis 1982, 16–17 med litteraturhänvisningar). Med tanke på instrumentets semantiska samband med agenten, dess ofta iakttagna beroende av predikatets betydelse, nominala uttryckssätt och konkreta betydelse (Арбат 1976, 6) förefaller det ändå tills vidare lämpligare att låta instrumentfunktionen ingå i gruppen objektrelationer.

Begreppen subjekt, objekt och adverbial, som på ovan beskrivet sätt korreleras med semantiska funktioner (roller), får ett mer preciserat innehåll som i huvudsak inte strider mot det konventionella språkbruket; de motsvarar grupperna av semantiska funktioner knutna till handlings- och tillståndspredikat som enheter på en högre abstraktionsnivå. Det är viktigt att samordna de för närvarande mest använda modellerna för meningens semantiska struktur, också därför att deras tillämpningsområden inte är desamma. När syntaktiska processer ska beskrivas är de semantiska relationsskikt som sammanfattas under begreppen subjekt och objekt mer användbara; å andra sidan är modellen med semantiska funktioner lämpligare när relationerna ska beskrivas mer konkret (t.ex. i valensordböcker).

Även andra forskare har uppmärksammat betydelsen av att gruppera semantiska funktioner för beskrivningen av meningsstruktur och för typologin. A. Kibrik använder för detta ändamål termen hyperroller, som betecknar skikt av semantiska funktioner (roller) som kännetecknar vissa typer av språklig struktur och realiseras på olika sätt i den yttre strukturen: ergativa språks Faktitiv och ackusativa språks Aktör; funktionerna experient (resp. percipient), recipient och mål sammanförs under hyperrollen Adressat (Кибрик 1979, 314–315; 1980, 328 ff.). E. Geniušienė använder termerna subjekt- och objekthyperroller (resp. hyperfunktioner) vid klassificeringen av baltiska reflexiva verb (Генюшене 1983, 15). Men utan att skilja mellan handlings- och tillståndspredikat gick det inte att tydligt definiera dessa hyperfunktioners innehåll ur semantisk synvinkel; de betraktades som halvsyntaktiska och beskrevs med hänsyn även till kommunikativa egenskaper (jfr definitioner som ”den viktigaste deltagaren i situationen”; ”den deltagare i situationen som är mest direkt, närmast och mest berörd” Кибрик 1979, 314).

Grupperna av subjekt-, objekt- och adverbialrelationer behövs eftersom semantiska funktioner i litauiskan, liksom i andra språk med ackusativ strukturtyp, inte kodas direkt. Patienten uttrycks i konstruktioner med tvåställiga predikat inte bara på ett annat sätt än i konstruktioner med enställiga predikat (jfr Flickan slog sönder glaset och Glaset gick sönder), utan deltar också på olika sätt i syntaktiska processer som vore svåra att beskriva semantiskt med funktionstermer (roller). I en passivtransformation spelar exempelvis förändringen i subjektets relation till predikatet den viktigaste rollen, inte agentens, patientens eller andra funktioners. För språk där semantiska funktioner kodas direkt i den grammatiska strukturen (Van Valin, Foley 1980, 348–350); Кибрик 1980, 328 ff. Нунэн 1982, 363) kan begreppen subjekt och objekt (liksom de syntaktiska begreppen subjektled och objektled som motsvarar dem) vara överflödiga.

Utöver de nämnda semantiska relationerna är predikatets egen betydelses komponentstruktur och aktanternas referentiella egenskaper viktiga för analysen av meningen; här behöver man också ta hänsyn till—

28

beakta även kategorier på kommunikativ och pragmatisk nivå. Att undersöka dessa frågor är en uppgift för en separat studie. Här har man endast velat diskutera i allmänna drag de enheter i satsens semantiska struktur som är nödvändiga för att modellera relationerna mellan predikat och aktanter.

3. RELATIONER MELLAN ENHETER I DEN SYNTAKTISKA OCH SEMANTISKA STRUKTUREN

3.0. Satsens syntaktiska och semantiska struktur är inte autonoma. I språket realiseras satsens betydelse endast genom de syntaktiska relationerna mellan ordformerna. Allt som kan sägas om satsens semantiska struktur härrör från observationer av konkreta satsers uppbyggnad; till och med logiken, där vi söker principer för att modellera satsens betydelse, bygger i sista hand på ett generaliserat och formaliserat naturligt språk. Att skilja mellan den syntaktiska och den semantiska nivån i analysens första steg är nödvändigt inte för att undersöka satsens form och innehåll var för sig, utan för att kunna precisera deras relationer, dvs. det nätverk av ömsesidiga korrelationer mellan syntaktiska och semantiska enheter som skiljer sig från språk till språk och bestämmer de enskilda språkens strukturella särdrag.

De situationer som människan uppfattar kodas på olika sätt inte bara i olika språk, utan också inom ett och samma språk. Skillnaderna är lättast att upptäcka i satsers grammatiska struktur, men de sträcker sig också till mycket djupare skikt. Det har nämnts att samma yttre situation kan beskrivas genom att välja predikat med olika antal argument, vilka har olika semantiska funktioner (se 2.2.). Satsens struktur beror på vad man vill säga om situationen, ur vilken deltagares perspektiv den bedöms, vilka uppgifter om den som betraktas som redan kända och vilka man vill presentera som nya; slutligen beror den i viss mån också på de relationer mellan talaktens deltagare som framträder i talakten. Skillnader i satsers yttre form återspeglar nästan alltid vissa skillnader i deras innehåll. I naturliga språks grammatiska struktur har emellertid inte varje enskild enhet på semantisk, kommunikativ och pragmatisk nivå sina egna uttrycksmedel: de kodas fysiskt. Detta är den främsta orsaken till att försök att direkt koppla syntaktiska strukturer till kategorier för tanke och tänkande bara kan ge begränsade resultat. Om man följer den vägen beskrivs antingen klasser av syntaktiska konstruktioner med semantiska termer, eller också projiceras särdrag i satsers semantiska och syntaktiska struktur som är typiska för ett visst språk över på tänkandets domän. Om universella tendenser i naturliga språk att koppla samman tankekategorier med vissa syntaktiska strukturer kan man sannolikt säga något säkert först efter att ha undersökt de inbördes relationerna mellan syntaktiska, semantiska, kommunikativa och pragmatiska enheter, separat definierade på varje analysnivå, i ett så stort antal språk som möjligt. Medan vi tills vidare bortser från den kommunikativa och pragmatiska nivån ska vi med några exempel försöka illustrera hur enheter i satsens syntaktiska och semantiska struktur samverkar i litauiska satser.

3.1. Den syn på påståendets inre struktur som är vanlig inom modern logik — som en propositionell funktion som förbinder ett predikat (en egenskap) med ett eller flera argument —

29

genom vissa semantiska relationer, motsvarar i huvudsak den monocentriska modellen för den enkla satsens syntaktiska struktur som behandlades i 1.4.2. I många satser uttrycks påståendets predikat av predikatsledet, medan argumenten (aktanter) uttrycks av satsdelar som är knutna till predikatsledet. Detta gör det möjligt att tolka de syntaktiska relationerna mellan subjekt och objekt och predikatsledet i termer av semantiska funktioner och de semantiska relationer (subjektiva — Sb, objektiva — Ob och adverbiala — Ad) som urskiljs utifrån predikatets mest allmänna betydelser. Till exempel kan den logiska och semantiska strukturen hos satsen Motina padavė vaikui žaislą återges så här:

I detta fall motsvarar satsens predikatsled (T) predikatet, subjektet (V) den första aktanten, med den semantiska agentfunktionen, det direkta objektet (Ppₜ) den andra aktanten, med patientfunktionen, och det indirekta objektet (Ppₙ) den tredje aktanten, med benefaktiv funktion. Den ömsesidiga beroenderelationen mellan T och V återspeglar den subjektiva relationen (Sb), medan den underordnande relationen mellan T och Ppₜ samt Ppₙ återspeglar den objektiva relationen (Ob). Även om satsens syntaktiska och semantiska strukturenheter definieras på olika analysnivåer och oberoende av varandra, kan vi alltså konstatera en otvetydig korrelation mellan dem. Utifrån bassatser (om man bortser från syntaktiska processer) skulle man till och med kunna hävda att subjektet typiskt uttrycker en subjektiv relation och objektet en objektiv relation. Om satsdelarna bara vore benämningar på formella relationer utan något samband med språkets innehållsplan, skulle det vara svårt att förstå deras stora betydelse i många språk. Med samma syntaktiska relationer och de satsdelar som urskiljs utifrån dem uttrycks emellertid inte bara kategorier på semantisk nivå, utan också kategorier på andra nivåer. Passivkonstruktioner har exempelvis samma struktur av semantiska funktioner som motsvarande aktivkonstruktioner, men deras betydelse är ingalunda identisk: omstruktureringen av den syntaktiska strukturen (passivtransformationen) hänger samman med ett annat perspektiv på situationen (jfr elimineringen av den handlande aktanten), en annan informationsstruktur, och betingas bland annat av förhållandet till kontexten.

Överensstämmelsen mellan satsens syntaktiska och semantiska struktur är långt ifrån alltid uppenbar. Det är just i de fall där de inte överensstämmer som olika tvivel och svårigheter oftast uppstår. I satsen Vaikas pradėjo žaisti uttrycker predikatsledet pradėjo exempelvis inte huvudpredikatet, utan endast dess fasoperator (för termen, jfr Черч 1960, 42 ff.), som uttrycker en viss aspekt av egenskapen (sådana operatorer kallas också kvasi-predikat, jfr Кацевич, Храковский 1981, 14—16; Бирюлин 1981, 74). Huvudpredikatet uttrycks här av infinitiven, som intar en position motsvarande det direkta objektets, precis som i satser med modala operatorer, t.ex.: Vaikas gali žaisti. Just på grund av predikatets sådana koppling till operatorn är infinitivkonstruktioner med fas- och modal-

30

liniala verb brukar betraktas som sammansatta predikat, även om man i meningens syntaktiska struktur kan urskilja ett enkelt predikat och ett till det knutet objekt (jfr. Vaikas pradėjo žaidimą; Vaikas gali viską, se 1.4.4); i opersonliga meningar med fasoperatorer kan infinitiven, som betecknar predikatet, också fungera som subjekt, t.ex. Man galima eiti (jfr. Man galima viskas).

Ett annat förhållande mellan semantisk och syntaktisk struktur ser vi åter i meningar med nominaliserade ordformer. I meningen Baigėsi krepšininkų varžybos motsvarar till exempel predikatet predikatets fasoperator (Op), subjektet predikatet och subjektets attribut (Pž) en aktant med agentens semantiska funktion, som står i en subjektiv relation till predikatet:

Predikation är alltså ett typiskt, men inte särskiljande kännetecken för meningen; den uttrycks också genom satsdelar. Inte varje predikat motsvarar ett predikativ och inte varje predikativ ett predikat.

3.2. Med utgångspunkt i relationerna mellan syntaktiska och semantiska enheter som definierats på skilda analysnivåer är det också lätt att förklara vissa litauiska konstruktioner vilkas karaktär fortfarande är omdiskuterad. Exempelvis ser vissa författare i meningar som Studentų jau dirbama; Žmogaus eita ir sustota en aktiv betydelse och betraktar genitivformen som subjekt (Balkevičius 1963, 78; Paulauskienė 1979, 111), medan andra förnekar en aktiv betydelse och betraktar genitiven som objekt (Sirtautas 1970; 1978, 35; Geniušienė 1972). Argumenten för den första uppfattningen (genitiven betecknar den handlande, står före predikatet och kan inte utelämnas) återspeglar ett odifferentierat synsätt på syntaktiska och semantiska kategorier. Genitivkasuset har här en sådan syntaktisk position att ordformen där inte kan stå i ett ömsesidigt beroendeförhållande till predikatet och därför inte kan betraktas som subjekt. Den är beroende av predikatet på samma sätt som genitiver som fungerar som objekt i andra passiva konstruktioner (jfr. Darbas jau studentų dirbamas). Genitivens nödvändighet är ett tecken på en stark syntaktisk relation, inte på en funktion; dess vanliga position i förhållande till predikatet är inte heller ett särskiljande kännetecken för subjekt eller objekt i litauiskan. Det är också uppenbart att genitivformen i de nämnda meningarna har agentens semantiska funktion och betecknar handlingens (i andra fall tillståndets) subjekt, och att meningarna själva till betydelsen ligger nära (men inte är identiska med) motsvarande meningar med predikat i aktiv form (Studentai jau dirba; Žmogus ėjo ir sustojo). Tydligen är det denna subjektiva relation och en betydelse som ligger nära de aktiva konstruktionernas som får forskare att föra över semantiken till syntaxens nivå och i de nämnda fallen söka efter en subjektposition som genitivformen över huvud taget inte kan inta. Som subjekt som betecknar handlingens objekt kan här endast en nominal eller pronominal form i nominativ fungera, t.ex.: Senų miškai mylėta.

31

Skillnaderna mellan syntaktisk och semantisk struktur är tydliga i många opersonliga meningar vars kärna utgörs av underordnade ordkombinationer. I dessa uttrycks tillståndets subjekt ofta med indirekta kasus (särskilt dativ), t.ex.: Šeimynai pritrūko duonos; Vaikui norisi miego. Till betydelsen ligger dessa meningar nära personliga meningar, jfr.: Šeimyna pritrūko duonos; Vaikas nori miego. Deras syntaktiska sammansättning är dock helt annorlunda: i det första fallet uttrycks subjektförhållandena med underordningsrelationer och subjektet motsvarar ett objekt, i det andra fallet med ömsesidiga beroenderelationer och subjektet motsvarar ett subjekt. Men också i personliga meningar kan subjektet motsvara ett objekt snarare än ett subjekt (jfr. Katkuvienė 1980). I den personliga meningen Mergaitė išbėrė spuogai, liksom i den opersonliga meningen med samma semantiska struktur Mergaitę išbėrė spuogais, betecknas tillståndets subjekt av ett direkt objekt, men tillståndets innehåll uttrycks syntaktiskt på olika sätt, jfr.:

Opersonliga meningar och personliga meningar med motsvarande lexikalisk sammansättning kan skilja sig åt inte bara i hur semantiska relationer uttrycks på syntaxens nivå, utan också i den semantiska strukturen. Skillnader i semantisk struktur framträder om man jämför exempelvis följande meningar: (1) Kambaryje (į kambarį) pribėgo vandens och (2) Kambarys pribėgo vandens. Den yttre situation som omtalas är tydligen densamma i båda fallen, men tolkas olika. I den första meningen betecknar predikatet en process som ägt rum på en viss plats (i rummet), och objektets genitiv betecknar patienten. Verbet pribėgo är här synonymt med prisirinko; det kan också ersättas med det närbesläktade verbet atsirado. Jfr.:

⁶ För att tydliggöra relationen mellan semantisk och syntaktisk struktur flyttas subjektpositionen inte åt höger i schemat.

⁷ En aktant med lokativ funktion kan här också betraktas som ett inklusionspredikat: Pribėgo vandens (tai buvo kambaryje).

32

I den andra meningen beskrivs själva rummets (patientens) tillstånd och dess innehåll. Verbet pribėgo är här synonymt med prisipildė (jfr Vanduo pripildė kambarį); det är här omöjligt att använda verbet atsirado eller liknande. Jfr:

Det är svårt att förklara skillnaden i betydelse mellan dessa meningar med hjälp av kommunikativ meningsanalys, eftersom temats och remats komponenter i båda fallen kan variera beroende på ordföljd och intonation, jfr: Vandens pribėgo į kambarį; Vandens pribėgo (pilnas) kambarys. Skillnaderna i betydelse mellan personliga meningar och motsvarande opersonliga meningar hänger kanske i något högre grad samman med en tendens att uttrycka vissa betydelser genom de syntaktiska strukturer som dominerar i språket.

Liksom andra språk av ackusativ typ kännetecknas litauiskan av en tendens att uttrycka subjektets ”hyperfunktion” genom relationer av ömsesidigt beroende och samtidigt knyta den till meningsämnet; detta skiljer ut subjektets position från de övriga och gör den i denna mening ”privilegierad”. Sambandet med temat återspeglas också i den dominerande placeringen av subjektet före predikatet. Därför är man benägen att spontant uppfatta en satsdel i nominativ som står före predikatet och är förbunden med det genom en relation av ömsesidigt beroende som tema, och ofta även som subjekt för en handling eller ett tillstånd. Den ovan nämnda fysiska kodningen av kommunikativa och pragmatiska funktioner samt semantiska funktioner påverkar också hela meningens innebörd och ger det som beskrivs ett visst perspektiv.

3.3. Samma semantiska relationer som vi ser mellan predikatet och de satsdelar som knyts till det framträder också på lägre nivåer i meningsanalysen — mellan attribut och huvudord. Den semantiska strukturen hos attributiva fraser är mycket varierad. En del attribut bildar tillsammans med sina huvudord lexicaliserade fraser som fungerar som sammansatta namn (Didžioji Lietuvos Kunigaikštystė, Grįžulo Ratai). Många pronomen som fungerar som attribut betecknar kvantifikatorer knutna till predikatets argument (visi draugai, kiekvienas keleivis, kai kurie mokiniai) eller har en deiktisk och emfatisk funktion (tas vyras, toks medis). I fraser med ordformer som bildats av verb kan attribut beteckna argument till inbäddade predikat (laiško rašymas, žemės trauka). Större delen av attributen är dock själva inbäddade, ”degraderade” predikat (graži diena, aukšta pušis). Attributiva relationer är sådana relationer mellan en egenskap och dess bärare som inte är förbundna med talaktens modala kategorier och inte utgör meningens grund.

Attributiva fraser diskuteras mer ingående i den nya ”Litauiska grammatiken” (Gramatika 1985) med avseende på semantiska funktioner och deras knippen — semantiska relationer och de enskilda komponenternas betydelser — liksom komponenterna i meningens kärna. Här vill vi endast påpeka att ett differentierat synsätt på analyskriterierna

2. 120

33

hjälper till att förklara vissa ordfraser som tolkas på olika sätt och väcker tvivel. Exempelvis betraktas sådana substantivfraser med genitiv som aukso žiedas, tėvo gyvenimas, paukščio giesmė, brolio kepurė, drobių audėja på vissa håll som bildade genom rektion (Balkevičius 1963, 33–34; Lietuvių kalbos gramatika 1976, 16; Белошапкова (ред.) 1981, 393), på andra håll genom adjunktion (Русская грамматика 1980, 42), och ytterligare på andra håll anses de problematiska (Labutis 1976, 36). De beroende leden i dessa fraser behandlas också olika med avseende på satsdelar: de som har objektbetydelse (drobių audėja, eilėraščių rašymas) räknar vissa till objekten, medan de utan sådan betydelse räknas till attributen (Balkevičius 1963, 186, 170–171); andra räknar samtliga till attributen (Lietuvių kalbos gramatika 1976, 417–419; Sirtautas 1981, 58); åter andra urskiljer här en viss synkretisk grupp — attributivt objekt (Адмони 1955, 75–76). Orsaken till dessa variationer är snarare en synkretism i analyskriterierna än i själva språkfenomenet. Om begreppen för enheter på semantisk och syntaktisk nivå tillämpas konsekvent blir det tydligt att alla nämnda fraser är bildade genom rektion, eftersom det underordnade ordet har en form som skiljer sig från huvudordets och böjs (dvs. står i ett obliqt kasus), och formen bestäms av huvudordet — substantivets valens med genitiv (jfr 1.1.1). Eftersom det underordnade ordets form inte är direkt knuten till predikatet fungerar den som attribut. Endast på nivån för transformativ (resp. derivationell) satsanalys kan genitiver som är beroende av verbalsubstantiv (saulės laida, rato sukimas) betraktas som subjekt eller objekt till sekundära predikat inbäddade i satsen. Utifrån de semantiska relationerna kan attributiva genitivfraser vara subjektiva (rugių žydėjimas), objektiva (tėvynės ilgesys) eller adverbiala (pavasario šventė); vid en mer detaljerad analys finner vi även betydelser av mål och ändamål (darbo laikas, batų tepalas), tid (ryto saulė), plats (miško garsai) och andra semantiska funktioner. Objektiva och adverbiala relationer kan också uttryckas genom ordfraser med andra kasus, till exempel: dovana svečiui, kelionė dviračiu (objektiva relationer); namai kaime, kelionė jūra (adverbiala relationer). Givetvis har fraser med olika kasus och olika prepositionskonstruktioner var och en sin egen skala av semantiska funktioner.

3.4. Det sätt att knyta samman meningens syntaktiska struktur med dess semantiska struktur som diskuterats här är inte det enda. Generativ grammatik använde länge begreppet djup syntaktisk struktur för detta ändamål; man antog att endast den djupa syntaktiska strukturen, som har universell karaktär, kunde bli föremål för semantisk tolkning. Forskning under det senaste årtiondet har visat att denna djupa meningsstruktur i vissa avseenden motsvarar dess logiska och semantiska struktur (och därför är överflödig), medan den i andra avseenden (binäritet, linearitet) saknar tillräcklig typologisk motivering (och därför är tvivelaktig). Därför försöker nyare meningsmodeller klara sig utan den (jfr Stockwell 1980, 380), och transformationer används främst som ett medel för syntaktisk analys: för att fastställa hur mer komplexa meningar förhåller sig till basmeningar med enklare struktur och för att knyta dem till den semantiska strukturen (jfr McCawley 1980, 177 ff.).

Relationerna mellan syntaktiska och semantiska enheter som urskilts på skilda nivåer har på senare tid legat till grund för många grammatikstudier (Abraham 1978, 709 ff. med litteraturhänvisningar, Běličová 1982, 45 ff.; Lamprecht 1983). Man söker korrelationer mellan dessa enheter.

34

regelbundenheter — en viss hierarki enligt vilken subjektets och objektets syntaktiska funktioner kan tilldelas aktanter med den ena eller andra semantiska funktionen (Dik 1980, 14—15; 1980 a, 63—64). Genom att konsekvent utgå från relationerna mellan syntaktiska och semantiska enheter har A. Cholodovičius, V. Chrakovskis, S. Jachontovas, G. Silnickis och andra forskare utvecklat en diatesmodell som tillämpas i typologiska studier av många språk. Ett av hindren för forskning i denna riktning är den obestämda och odifferentierade användningen av termerna subjekt och objekt, vilket särskilt kännetecknar lingvistiska arbeten om språk som saknar parallellt använda motsvarigheter till de syntaktiska begreppen subjekt och objekt. Förekomsten av två terminologiska serier i litauiskan (liksom i många slaviska språk) skapar särskilt gynnsamma förutsättningar för att beskriva enheter på olika analysnivåer och relationerna dem emellan.

Slutsatser

1. Enheterna i meningars syntaktiska och semantiska struktur definieras separat på varje analysnivå: syntaktiska enheter utifrån ordformernas syntaktiska relationer i meningen, semantiska enheter utifrån semantiska funktioner och mer övergripande semantiska relationer.

2. Tre huvudtyper av syntaktiska relationer urskiljs: underordnande, ömsesidigt beroende (länkning) och samordnande relationer. Genom en underordnande relation införlivas en ordform i meningen via en annan ordform som är oberoende av den; genom en ömsesidigt beroende relation sker detta via en ordform som är ömsesidigt förbunden med den. Genom en samordnande relation införlivas ordformer i meningen genom en likartad relation till en annan ordform. Syntaktiska relationer realiseras formellt genom kongruens och koordination, rektion och adjunktion.

3. Ordformer som är förbundna genom direkta relationer bildar ordgrupper. Ordgrupper (med undantag för lexikaliserade sådana) är inte nominativa enheter utan komponenter i meningens syntaktiska struktur, urskiljbara på olika nivåer av dess uppdelning. Utifrån typen av syntaktisk relation urskiljs underordnande, ömsesidigt beroende och samordnande ordgrupper.

4. Termerna för satsdelar kan användas för att beskriva enheterna i meningens syntaktiska struktur. I så fall föreslås även satsdelar definieras utifrån ordformernas syntaktiska relationer till meningens strukturella centrum — predikatet. En satsdel som i typiska fall är förbunden med predikatet genom en ömsesidigt beroende relation betraktas som subjekt, medan en som är förbunden genom en underordnande relation betraktas som objekt. Objekt kan i sin tur delas in i direkta objekt, indirekta objekt och adverbial. Satsdelar som är förbundna med varandra genom en samordnande relation är samordnade led. En satsdel som är förbunden både med predikatet och med subjektet eller objektet genom tvåledade underordnande relationer betraktas som predikativ bestämning. Övriga bestämningar, som inte har någon direkt relation till predikatet, är inte satsdelar utan endast deras modifierare. Utifrån syntaktiska kriterier kan det så kallade sammansatta predikatet i många fall delas upp i ett predikat och ett subjekt eller objekt som är underordnat detta, men kopulakonstruktioner med nominalfraser bör betraktas som sammansatta predikat.

2*

35

5. Meningens semantiska strukturenheter definieras utifrån predikatets betydelsemässiga relationer till argument (aktanter) uttryckta genom lexem. Aktanternas semantiska funktioner (agent, patient, beneficient med flera) fastställs på signifikativ nivå med hänsyn till predikatets betydelse, som återspeglar talarens syn på situationen.

6. Två av de mest övergripande semantiska predikatgrupperna urskiljs: handlings- och tillståndspredikat (till tillståndspredikaten räknas även predikat som betecknar föremålsklasser, egenskaper och processer). Med utgångspunkt i en sådan underkategorisering av predikat kan semantiska funktioner (roller) sammanföras i mer övergripande grupper (hyperfunktioner), som motsvarar subjekt-, objekt- och adverbialrelationer. Subjektrelationerna motsvarar agentfunktionen hos handlingspredikat och patient-, perceptörs-, beneficient- och deskriptivfunktionerna hos tillståndspredikat; objektrelationerna motsvarar patient-, resultat-, beneficient- och instrumentfunktionerna hos handlingspredikat samt kontentiv- och resultatfunktionerna hos tillståndspredikat. Adverbialrelationerna motsvarar funktioner för orsak, mål, plats, riktning, tid och handlingssätt, vilka är typiska för aktanter som står längre från predikatet och själva kan betraktas som inbäddade predikat. På så sätt definieras subjekt-, objekt- och adverbialrelationerna i termer av de mest övergripande predikatgrupperna och semantiska funktionerna (rollerna).

7. En monocentrisk modell av syntaktiska relationer korrelerar med den logiska schemat för meningens kärna. Även om det inte finns någon direkt motsvarighet mellan den syntaktiska och semantiska strukturen hos många meningar, kan varje satsdel eller led i en ordgrupp beskrivas utifrån relationerna mellan differentierade syntaktiska och semantiska enheter.

LITERATŪRA

Abraham W. (Ed.) Valence, Semantic Case and Grammatical Relations. – Amsterdam, 1978.

Abraham W. Valence and Case: Remarks on their Contribution to the Identification of Grammatical Relations. – In: Abraham (ed.) 1978, p. 695–723.

Ambrazas V. Lietuvių kalbos vardininko su dalyviu (nominativus cum participio) struktūra ir raida. – Kn.: Lietuvių kalbotyros klausimai. V., 1978, t. 18, p. 7–68.

Ambrazas V. Lietuvių kalbos dalyvių istorinė sintaksė. – V., 1979.

Ambrazas V. Dėl sintaksinių ir semantinių terminų santykio. – Kn.: Sintaksės ir semantikos klausimai. Šiauliai, 1982, p. 6–7.

Anderson J. M. The Grammar of Case: Towards a Localistic Theory. – Cambridge, 1971.

Babby L. H. A Transformational Grammar of Russian Adjectives. – The Hague, Paris, 1975.

Balkevičius J. Dabartinės lietuvių kalbos sintaksė. – V., 1963.

Balkevičius J. Sakinio pamatas veiksmažodis. – Mūsų kalba, 1983, Nr. 3, p. 3–6.

Bechert J. Ergativity and the Constitution of Grammatical Relations. – In: Plank (ed.) 1980.

Becker K. F. Organism der Sprache als Einleitung zur deutschen Grammatik. – Frankfurt am Main, 1827.

Beličová H. Sémantická struktura věty a kategorie pádu. – Praha, 1982.

Bendix E. H. Componential Analysis of General Vocabulary. – Bloomington, 1966.

Benveniste E. La phrase nominale. – Bulletin de la Société de linguistique, 1950, t. 46, p. 19–36.

36

Benveniste E. „Être“ et „avoir“ dans leurs fonctions linguistiques. — Bulletin de la Société de linguistique, 1960, vol. 55.

Bloomfield L. Language. — New York, 1933.

Chafe W. L. Meaning and the Structure of Language. — Chicago, London, 1971.

Chafe W. L. Giveness, Contrastiveness, Definiteness, Subjects, Topics, and Point of View. — In: Li (ed.) 1976, p. 27—55.

Chomsky N. Aspects of the Theory of Syntax. — Cambridge (Mass.), 1965.

Chomsky N. Topics in the Theory of Generative Grammar. — In: Sebeok (ed.) 1966.

Cole P., Sadock J. M. (Ed.) Syntax and Semantics. Vol. 8. Grammatical Relations. — New York, San Francisco, London, 1977.

Comrie B. Causatives and Universal Grammar. — In: Transactions of the Philological Society, 1974, p. 1—32.

Comrie B. Language Universals and Linguistic Typology. — Oxford, 1981.

Cook W. A. A Case Grammar Matrix Model. — In: Abraham (ed.) 1978, p. 295—309.

Daneš F. Satzglieder und Satzmuster. — In: Beiträge zu Problemen der Satzglieder. Leipzig, 1978.

Dik S. C. Functional Grammar. — Amsterdam, 1978.

Dik S. C. Studies in Functional Grammar. — London, 1980.

Dik S. C. Seventeen Sentences: Basic Principles and Application of Functional Grammar. — In: Moravcsik, Wirth (ed.) 1980 (a), p. 45—75.

Drukteinis A. Objekto sakovo ir kai kurie požymiai. — Kalbotyra, 1982, t. 23(1), p. 15—20.

Erben J. Abrib der deutschen Grammatik. — Berlin, 1964.

Fillmore Ch. J. The Case for Case. — In: Universals in Linguistic Theory. New York, 1968, p. 1—88.

Fillmore Ch. J. The Case for Case Reopened. — In: Cole, Sadock (ed.) 1977, p. 59—82.

Flämig W. Der Satzbau (die Syntax). — In: Die deutsche Sprache (Kleine Enzyklopädie), Leipzig, 1970, Bd. 2, S. 908—978.

Fries C. The Structure of English. — New York, 1952.

Gary J. O., Keenan E. L. On Collapsing Grammatical Relations in Universal Grammar. — In: Cole, Sadock (ed.) 1977, p. 83—120.

Geniušienė E. Dėl pasyvinės intranzityvinių veiksmažodžių formos. — Kalbotyra, 1972, t. 24(1), p. 27—31.

Glinz H. Grammatik und Sprache. — In: Moser (Hrsg.) 1962, p. 42—60.

Glinz H. Der deutsche Satz. — Düsseldorf, 1965.

Gołąb Z. Próba klasyfikacji syntaktycznej czasowników polskich (na zasadzie konotacji). — Biuletyn Polskiego Towarzystwa Językoznawczego, 1967, t. 25, p. 3—43.

Grebe P. Der Große Duden. Grammatik der deutschen Gegenwartssprache. — Mannheim, 1959.

Greenberg J. H. (Ed.) Universals of Human Language. Vol. 4. Syntax. — Stanford, 1978.

Grenda Č. Veiksmažodžio semantika ir žodžių junginio struktūra. — Kn.: Vientisinio sakinio semantika. V., 1982, p. 31—56.

Hays D. G. Dependency Theory. A Formalism and some Observations. — Language, 1964, N 4, p. 511—525.

Helbig G. Valenz—Satzglieder—Semantische Kasus—Satzmodelle. — Leipzig, 1982.

Helbig G., Schenkel W. Wörterbuch zur Valenz und Distribution deutscher Verben. — Leipzig, 1973.

Heringer H. J. Theorie der deutschen Syntax. — München, 1970.

Hjelmslev L. Prolegomena to a Theory of Language. — Indiana, 1953.

Hockett C. F. A Course in Modern Linguistics. — New York, 1958.

Hudson R. A. Constituency and Dependency. — Linguistics, 1980, vol. 18, p. 179—198.

Jablonskis J. Rinktiniai raštai. T. 1 / red. Palionis J. / — V., 1957.

Jackendoff R. S. Semantic Interpretation in Generative Grammar. — Cambridge (Mass.), 1972.

37

Jackendoff R. S. Morphological and Semantic Regularities in the Lexicon. — Language, 1975, vol. 51, N 3, p. 639—671.

Johnson D. E. On Relational Constraints on Grammars. — In: Cole, Sadock. (ed.) 1977, p. 151—178.

Johnson D. E. On Keenan’s Definition of „Subject of“. — Linguistic Inquiry, 1977 (a), N 8, p. 673—692.

Johnson D. E. Toward a Theory of Relationally Based Grammar. — New York, London, 1979.

Johnson D. E., Postal P. M. Arc Pair Grammar. — Princeton, 1980.

Kahn Ch. H. The Greek Verb „to be“ and the Concept of Being. — Foundations of Language, 1966, vol. 2, N 3.

Karcevskij S. Sur la parataxe et la syntaxe en russe. — Cahiers F. de Saussure, 1948, N 7.

Katkuvienė L. Dabartinės lietuvių kalbos beasmeniai veiksmažodiniai sakiniai su įnagininku. — LTSR MA darbai. Serija A, 1980, t. 1 (70), p. 107—116.

Keenan E. L. Towards a Universal Definition of „Subject“. — In: Li (ed.) 1976, p. 303—333.

Kurylowicz J. Esquisses linguistiques. — Wrocław-Kraków, 1960.

Kurylowicz J. The Inflectional Categories of Indo-European. — Heidelberg, 1964.

Labutis V. Žodžių junginių problemos. — V., 1976.

Labutis V. Sintaksės aprašymo galimybės ir uždaviniai. — Kalbotyra, 1981, t. 32 (1), p. 54—59.

Lamprecht A. Relationale Satzanalyse. — München, 1983.

Lehmann W. P. A Structural Principle of Language and Its Implications. — Language, 1973, vol. 49, p. 47—66.

Lehmann W. P. Proto-Indo-European Syntax. — Austin, London, 1974.

Li Ch. (Ed.) Subject and Topic. — New York, 1976.

Lietuvių kalbos gramatika. — V., 1965, t. 1; 1971, t. 2; 1976, t. 3.

Lyons J. Introduction to Theoretical Linguistics. — Cambridge, 1968.

Lyons J. Semantics. — Cambridge, 1977, vol. 1—2.

Martinet A. L’Autonomie syntaxique. — In: Méthodes de la grammaire. Paris, 1966.

Martinet A. Conventions pour une visualisation des rapports syntaxiques. — Linguistique, 1973, vol. 9, f. 1, p. 5—16.

McCawley J. D. An Un-Syntax. — In: Moravcsik, Wirth (ed.) 1980, p. 167—194.

McCawley J. D. Everything that Linguists Have Always Wanted to Know about Logic (but were ashamed to ask). — Chicago, 1981.

Meillet A. Introduction à l’étude comparative des langues indo-européennes. — Paris, 1934.

Moravcsik E. A. Agreement. — In: Greenberg (ed.), 1978, p. 331—374.

Moravcsik E. A., Wirth J. R. (Ed.) Syntax and Semantics. Vol. 13. Current Approaches to Syntax. — New York, London, etc., 1980.

Moser H. (Hrsg.) Das Ringen um eine neue deutsche Grammatik. — Darmstadt, 1962.

Paulauskienė A. Gramatinės lietuvių kalbos veiksmažodžio kategorijos. — V., 1979.

Pauliny E. Slovenská gramatika (Opis jazykového systému). — Bratislava, 1981.

Perlmutter D. M. Relational Grammar. — In: Moravcsik, Wirth (ed.) 1980, p. 195—229.

Perlmutter D. M., Postal P. M. Toward a Universal Characterization of Passivization. — In: Proceedings of the Third Annual Meeting of the Berkeley Linguistic Society. Berkeley, 1977.

Plank F. (Ed.) Ergativity. Towards a Theory of Grammatical Relations. — New York, 1980.

Pleines J. Handlung, Kausalität, Intention: Probleme der Beschreibung semantischer Relationen. — Tübingen, 1976.

Potts T. C. Case-Grammar as Componential Analysis. — In: Abraham (ed.) 1978, p. 399—458.

Robinson J. J. Dependency Structures and Transformational Rules. — Language, 1970, vol. 46, N 2, p. 259—285.

Rosengren I. Die Beziehung zwischen semantischen Kasusrelationen und syntaktischen Satzgliedfunktionen: der freie Dativ. — In: Abraham (Hrsg.). 1978, p. 377—398.

38

Schachter P. Reference-Related and Role-Related Properties of Subjects. – In: Cole, Sadock (ed.) 1977, p. 279–306.

Schmalstieg W. R. Indo-European Linguistics. A New Synthesis. – University Park and London, 1980.

Schmitt Jensen J. Les syntagmemes. – In: Méthodes de la grammaire. Paris, 1966, p. 161–164.

Sebeok T. A. (Ed.) Current Trends in Linguistics. Vol. 3. Linguistic Theory. – The Hague, 1966.

Sirtautas V. Veiksmažodinis tarinys dabartinėje lietuvių literatūrinėje kalboje. Filol. kand. dis. (rankr.) – V., 1968.

Sirtautas V. Dėl pasyvinių formų aktyvinės reikšmės. – Kalbotyra, 1970, t. 21(1), p. 71–74.

Sirtautas V. Pagrindinių sakinio dalių derinimas. – V., 1978.

Sirtautas V. Sakinio dalys. – K., 1981.

Sližienė N. Veiksmažodžių valentingumo klausimu. – Lietuvių kalbotyros klausimai, 1978, t. 18, p. 107–124.

Sližienė N. Subjektinimo ir objektinimo vaidmenų nustatant lietuvių kalbos veiksmažodžių sintaksinį valentingumą. – LTSR MA darbai. Serija A, 1980, t. 1 (70), p. 93–105.

Starosta S. The One Per Cent Solution. – In: Abraham (ed.) 1978, p. 459–575.

Steele S. Word Order Variation. A Typological Study. – In: Greenberg (ed.) 1978, p. 585–624.

Steinthal H. Grammatik, Logik und Psychologie. – Berlin, 1855.

Stockwell R. P. Summation and Assessment of Theories. – In: Moravcsik, Wirth (ed.) 1980, p. 353–381.

Tchekhoff C. Aux fondaments de la syntaxe: l’ergatif. – Paris, 1978.

Tesnière L. Éléments de syntaxe structurale. – Paris, 1959.

Trubetzkoy N. Le rapport entre le déterminé, le déterminant et le défini. – In: Mélanges de linguistique offerts à Ch. Bally. Genève, 1939, p. 75–82.

Valeckienė A. Predikatyvinis pažyminys kaip atskira sakinio dalis. – Kn.: Lietuvių kalbotyros klausimai, 1967, t. 9, p. 97–114.

Van Valin R. D., Foley W. A. Role and Reference Grammar. – In: Moravcsik, Wirth (ed.) 1980, p. 329–352.

Van Valin R. Grammatical Relations in Ergative Languages. – Studies in Language. Amsterdam, 1981, vol. 5, p. 361–394.

Vendler Z. Verbs and Times. – In: Z. Vendler, Linguistics in Philosophy. Ithaca, 1967.

Wierzbicka A. Semantic Primitives. – Frankfurt am Main, 1972.

Wierzbicka A. Dociekania semantyczne. – Wrocław-Warszawa-Kraków, 1976.

Zimek R. Sémantická výstavba věty: Obecnělingvistické problémy metodologie syntaktické sémantiky ruštinu. – Praha, 1980.

Адмони В. Г. Введение в синтаксис современного немецкого языка. – М., 1955.

Адмони В. Г. Основы теории грамматики. – М. – Л., 1964.

Александров Н. М. Проблема второстепенных членов предложения в русском языке. – Уч. зап. ЛГПИ им. А. И. Герцена. Л., 1963, т. 236.

Апресян Ю. Д. Лексическая семантика. – М., 1974.

Арват Н. Н. Компонентный анализ семантической структуры простого предложения. – Черновцы, 1976.

Арутюнова Н. Д. Предложение и его смысл. – М., 1976.

Бархударов Л. С. Структура простого предложения в английском языке. – М., 1966.

Белошапкова В. А. Современный русский язык. Синтаксис. – М., 1977.

Белошапкова В. А. Синтаксис. – В кн.: Современный русский язык / Под ред. Белошапковой В. А. М., 1981, с. 363–552.

Бирюлин Л. А. Конструкции с фазовыми, модальными и каузативными глаголами. – В кн.: Семантика и синтаксис конструкций с предикативными актантами. Л., 1981, с. 71–88.

Булыгина Т. В. К построению типологии предикатов в русском языке. – В кн.: Семантические типы предикатов. М., 1982, с. 7–85.

39

Богданов В. В. Семантико-синтаксическая организация предложения. — Л., 1977.

Валейка Л. Транспозиция в литовском и английском языках. — Вильнюс, 1980.

Вардуль И. Ф. Основы описательной лингвистики. — М., 1977.

Виноградов В. В. Русский язык. — М.—Л., 1947.

Виноградов В. В. Введение. — В кн.: Грамматика русского языка. М., 1954, т. 2, ч. 1, с. 5—111.

Виноградов В. В. Избр. тр. Исследования по русской грамматике. — М., 1975.

Гак В. Г. К проблеме синтаксической семантики (семантическая интерпретация „глубинных“ и „поверхностных“ структур). — В кн.: Инвариантные синтаксические значения и структура предложения. М., 1969, с. 77—85.

Гак В. Г. Высказывание и ситуация. — В кн.: Проблемы структурной лингвистики — 1972. М., 1973, с. 349—372.

Генадзе И. О., Гайдарова Ф. А. О выражении субъектно-объектных отношений в иберийско-кавказских языках. — В кн.: Категория субъекта и объекта в языках различных типов. Л., 1982, с. 154—188.

Генюшене Э. Рефлексивные глаголы в балтийских языках и типология рефлексивов. — Вильнюс, 1983.

Гладкий А. В. Формальные грамматики и языки. — М., 1973.

Грамматика литовского языка. — Вильнюс, 1985.

Грамматика русского языка. — М., 1952, т. 1; 1954, т. 2.

Гухман М. И. Позиция подлежащего в языках различных типов. — В кн.: Члены предложения в языках различных типов. Л., 1972, с. 5—27.

Елизаренкова Т. Я., Топоров В. Н. Язык пали. — М., 1965.

Золотова Г. А. К вопросу об объекте синтаксических исследований. — Изв. АН СССР. Сер. лит-ры и яз., 1979, № 1.

Золотова Г. А. Коммуникативные аспекты русского синтаксиса. — М., 1982.

Карри X. Основания математической логики (Пер. с англ.). — М., 1969.

Касевич В. Б., Храковский В. С. Общие вопросы семантики конструкций с предикатными актантами. — В кн.: Семантика и синтаксис конструкций с предикатными актантами. Л., 1981, с. 7—23.

Кибрик А. Е. Подлежащее и проблема универсальной модели языка. — Изв. АН СССР. Сер. лит-ры и яз., 1979, т. 38, № 4, с. 309—317.

Кибрик А. Е. Предикатно-аргументные отношения в семантически эргативных языках. — Изв. АН СССР. Сер. лит-ры и яз., 1980, т. 39, № 4, с. 324—335.

Кибрик А. Е. Проблема синтаксических отношений в универсальной грамматике. — В кн.: Новое в зарубежной лингвистике. М., 1982, вып. 11, с. 5—36.

Кржижкова Е. Проблема простого предложения. — Československá rusistika, 1967, N 2.

Ломтев Т. П. Структура предложения в современном русском языке. — М., 1979.

Лопашов Ю. А. О грамматических средствах выражения субъекта и объектов в албанском языке. — В кн.: Категория субъекта и объекта в языках различных типов. Л., 1982, с. 101—124.

Москальская О. И. Проблемы системного описания синтаксиса. — М., 1974.

Мразек Р. Синтаксическая дистрибуция глаголов и их классы. — ВЯ, 1964, № 3.

Мухин А. М. Функциональный анализ синтаксических элементов. — М.—Л., 1964.

Мухин А. М. Структура предложений и их модели. — Л., 1968.

Нунь М. О подлежащих и топиках. — В кн.: Новое в зарубежной лингвистике. М., 1982, вып. 11, с. 356—375.

Падучева Е. В. О способах представления синтаксической структуры предложения. — ВЯ, 1964, № 2.

Пешковский А. М. Русский синтаксис в научном освещении. — М., 1956.

Рожновская М. Г. Очерки по синтаксису болгарского литературного языка. Предложения с предикативным определением. — М., 1979.

40

Русская грамматика. Т. 2: Синтаксис. – М., 1980.

Попов А. С. Подлежащее и сказуемое в структуре простого предложения современного русского литературного языка. – Пермь, 1974.

Распопов И. П. Что такое структурная схема предложения. – ВЯ, 1976, № 2.

Распопов И. П. Сказуемое как конструктивный центр предложения. – В кн.: Теоретические проблемы синтаксиса современных индоевропейских языков. Л., 1975, с. 162–168.

Ревзин И. И. Современная структурная лингвистика. – М., 1977.

Селиверстова О. Н. Семантический анализ экзистенциальных и посессивных конструкций в английском языке. – В кн.: Категории бытия и обладания в языке. М., 1977, с. 5–67.

Селиверстова О. Н. Второй вариант классификационной сетки и описание некоторых предикатных типов русского языка. – В кн.: Семантические типы предикатов. М., 1982, с. 86–157.

Скобликова Е. С. Согласование и управление в русском языке. – М., 1971.

Скобликова Е. С. Современный русский язык. Синтаксис простого предложения. – М., 1973.

Смирницкий А. И. Синтаксис английского языка. – М., 1957.

Стеблин-Каменский М. М. Спорное в языкознании. – Л., 1974.

Степанов Ю. С. К универсальной классификации предикатов. – Изв. АН СССР. Сер. лит-ры и яз., 1980, т. 39, № 4, с. 311–323.

Степанов Ю. С. Имена. Предикаты. Предложения. – М., 1981.

Сусов И. П. Семантическая структура предложения. – Тула, 1973.

Фитялов С. Я. О моделировании синтаксиса в структурной лингвистике. – В кн.: Проблемы структурной лингвистики. М., 1962, с. 100–113.

Холодович А. А. Проблемы грамматической теории. – Л., 1979.

Храковский В. С. Пассивные конструкции. – В кн.: Типология пассивных конструкций. Диатемы и залоги. Л., 1974, с. 5–45.

Храковский В. С. Проблемы классификации синтаксических актантов. – В кн.: Диате-зы и залоги. Л., 1975, с. 274–280.

Храковский В. С. Залог и рефлексив. – В кн.: Проблемы теории грамматического залога. Л., 1978.

Храковский В. С. Диатеза и референтность. – В кн.: Залоговые конструкции в разноструктурных языках. Л., 1981, с. 5–38.

Черч А. Введение в математическую логику. – М., 1960, т. 1.

Чикобава А. С. Проблема эргативной конструкции в иберийско-кавказских языках. – В кн.: Эргативная конструкция предложения в языках различных типов. Л., 1967, с. 10–32.

Шахматов А. А. Синтаксис русского языка. – М.—Л., 1941.

Шведова Н. Ю. Построение раздела „Синтаксис словосочетания и простого предложения“. – В кн.: Основы построения описательной грамматики современного русского литературного языка. Л., 1966, с. 167–205.

Шмелев Д. Н. Синтаксическая членимость высказывания в современном русском языке. – М., 1976.

Шубик С. А. Иерархия членов предложения в индоевропейских языках. – В кн.: Категория субъекта и объекта в языках различных типов. Л., 1982, с. 125–134.

Щерба Л. В. Языковая система и речевая деятельность. – М.—Л., 1974.

Яхонтов С. Е. Классы глаголов и падежное оформление актантов. – В кн.: Проблемы теории грамматического залога. Л., 1978.

В. АМБРАЗАС

ЕДИНИЦЫ СИНТАКСИЧЕСКОЙ И СЕМАНТИЧЕСКОЙ СТРУКТУРЫ ПРЕДЛОЖЕНИЯ В ЛИТОВСКОМ ЯЗЫКЕ

Резюме

Единицы синтаксической и семантической структуры предложения определяются отдельно на каждом уровне анализа: единицы синтаксической структуры — на основании синтаксических связей словоформ в предложении, единицы семантической структуры — на основании семантических функций (ролей) и их более общих групп — семантических отношений.

В синтаксической структуре предложения различаются три основных типа синтаксических связей: подчинение, взаимозависимость и сочинение. Словоформа с подчинительной связью включается в предложение при посредстве независимой от нее другой словоформы, словоформа со связью взаимозависимости — при посредстве взаимосвязанной с ней словоформы. Словоформы с сочинительной связью включаются в предложение при посредстве одинаковой связи с другой словоформой. Согласование (включающее координацию), управление и примыкание представляют собой формальные способы выражения синтаксических связей.

Словоформы, связанные в предложении непосредственной синтаксической связью, образуют словосочетания. Словосочетания (за исключением лексикализированных оборотов) являются не номинативными единицами, а компонентами синтаксической структуры предложения, выделяемыми на разных ступенях его членения. По характеру синтаксической связи различаются подчинительные, взаимозависимые и сочинительные словосочетания.

Структура подчинительных и взаимозависимых словосочетаний обусловлена грамматическими и семантическими особенностями их компонентов. Подчинительные словосочетания в литовском языке играют первостепенную роль при построении многих типов предложений, входят в их структурное ядро и чередуются с взаимозависимыми словосочетаниями в синтаксических процессах. Это не оправдывает деления синтаксических связей на „присловные“ и „предложенческие“. Предложения отличаются от словосочетаний не характером синтаксической связи, а оформлением по определенным моделям, соотнесением с речевой ситуацией, модальностью и интонационным контуром.

Для характеристики синтаксических единиц при описании структуры предложения могут быть использованы термины членов предложения, определенные на основании синтаксических связей словоформ с синтаксическим центром предложения — сказуемым. Член предложения, в типовых случаях связанный со сказуемым связью взаимозависимости, определяется как подлежащее, связанный подчинительной связью — как дополнение. (Типовыми считаются случаи, в которых словоформа выступает в характерной для данной позиции грамматической форме.) По разному участию в синтаксических процессах дополнения в свою очередь подразделяются на прямые (преобразующие синтаксическую связь в пассивной трансформации) и непрямые; разновидностью непрямых дополнений можно считать обстоятельства, выделяемые на основании характерной для наречий синтаксической позиции (на нее указывает возможность субституции наречием с обобщенным значением). Член предложения, обладающий двойной синтаксической связью (со сказуемым и подлежащим или дополнением), характеризуется как сказуемостное определение. Другие определения, не имеющие прямой связи со сказуемым, являются не членами предложения, а их модификаторами.

Единицы семантической структуры предложения определяются на основании отношений предиката к выраженным лексемами аргументам (актантам). Семантические функции актантов (агенс, пациенс, бенефициент, результат и др.) устанавливаются на сигнификативном уровне с учетом значения предиката, отражающего оценку ситуации с точки зрения говорящего.

42

Различаются следующие наиболее крупные семантические типы предикатов: предикаты действия и предикаты состояния (к последним относятся также предикаты, обозначающие включение в определенный класс, признаки и процессы). Такая субкатегоризация предикатов позволяет группировать семантические функции (роли) актантов в более общие пучки (гиперроли), соответствующие субъектным, объектным и адвербиальным отношениям. Субъектные отношения объединяют функцию агенса при предикатах действия и функции пациенса, перципиента, бенефициента и дескриптива при предикатах состояния; объектные отношения — функции пациенса, результата, бенефициента, инструмента при предикатах действия и функции контентива, результата при предикатах состояния. Адвербиальные отношения объединяют функции причины, цели, места, направления, времени и способа действия, характерные для более отдаленных от предиката актантов, которые сами могут рассматриваться в качестве включенных предикатов. Таким образом, субъектные, объектные и адвербиальные отношения определяются терминами типов предиката и семантических функций (ролей).

Моноцентрическая модель синтаксических связей в принципе соответствует логической и семантической структуре предложения. Однако единицы синтаксической структуры не могут быть прямо соотнесены с категориями мышления. Предикат может выражаться не только сказуемым, но и другими членами предложения, субъект — дополнением, объект — подлежащим. Различия между семантической и синтаксической структурой предложений обусловлены разными в каждом языке особенностями грамматического и лексического строя, а также фузионным характером кодирования семантических и коммуникативно-прагматических категорий. Каждый компонент предложения характеризуется определенным набором синтаксических, семантических и коммуникативно-прагматических признаков, возможные комбинации которых определяют специфику языка. Последовательный учет этих сложных отношений между единицами разных уровней позволяет уточнить интерпретацию многих дискуссионных конструкций.

V. AMBRAZAS

THE UNITS OF SYNTACTIC AND SEMANTIC SENTENCE STRUCTURE IN LITHUANIAN

Summary

The article deals with the definition and relations of the main units of sentence structure distinguished on each level of analysis. A differentiation of the syntactic concepts of surface subject, object and adverbial from the corresponding semantic concepts is proposed.

The units of the syntactic structure are defined on the basis of the syntactic relations of subordination, interdependency and coordination. The syntactic centre of a sentence (the apex of all syntactic relations) is the grammatical predicate. The word form in the relation of interdependency with the predicate is defined as the grammatical (surface) subject, the word form subordinated to the predicate is termed a grammatical (surface) object. The direct object is distinguished from indirect by participation in syntactic processes such as passivization. Adverbial modifiers are regarded as a subcategory of indirect objects characterized by distribution typical of adverbs.

The units of the semantic structure are defined on the basis of semantic relations between the predicate and verbalized arguments (actants). These relations are distinguished on the level of signification and conditioned by the meaning of predicate reflecting the evaluation of a cognitive situation by the speaker. Predicates are subcategorized into two main groups: predicates of action and predicates of state (including the indications of qualities, classes and processes). This subcategorization of predicates permits the roles of actants (“deep cases”) to be related to the concepts of semantic subject, object and adverbial. The subject relation covers the agent of the predicate of action and the patient, recipient, benefactive and descriptive of the predicates of state. The object

43

relation covers the roles of patient, result, benefactive, instrument of the predicate of action and content, result of the predicates of state. The adverbial relation covers the indications of cause, purpose, direction, time, and manner characteristic of participants which may be interpreted as incorporated (secondary) predicates.

The notions of semantic subject, object and adverbial defined in terms of role groups and type of predicate are not universal but they are relevant to the description of sentence components and syntactic processes in Lithuanian and other languages of the accusative sentence type. Each component of a sentence can be characterized as the point of intersection of syntactic, semantic and pragmatic relations forming a specific network of possible combinations in the sentence structure of each language.

The approach suggested helps to solve a number of questions concerning the interpretation of ambiguous constructions.