LIETUVIŲ LEKSIKOS IR TERMINOLOGIJOS PROBLEMOS

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXIX (1991)

ADĖLĖ VALECKIENĖ

NÅGRA FRÅGOR OM PRONOMENS SEMANTIK

001. När man skriver nya grammatikor över det litauiska språket eller sammanställer ordböcker vållar pronomen många problem, liksom fastställandet av deras nomenklatur och tolkningen av vissa pronominalformer.

På senare tid har pronomen väckt större intresse inom litauisk språkvetenskap. V. Žulys (1969, 167—177; 1974, 83—92) har lämnat betydelsefulla rekommendationer om tolkningen av vissa pronominalformer. Nyligen publicerades i tidskriften „Вопросы языкознания“ en artikel av de framstående ryska lingvisterna, forskarna i litauiska och Litauens vänner T. Bulygina och J. Stepanov (Булыгина, Степанов, 1988, 17—33), där problematiska frågor om litauiska pronomen tas upp. A. Rosinos (1984) studie om pronomenens semantik har publicerats (för en recension, se Tekorienė, 1987, 86—92). De problem som tas upp i dessa arbeten ger anledning att fortsätta reflektera och behandla olika frågor med anknytning till pronomenens semantik.

Pronomen utgör en liten, man kan säga sluten, ordklass. Deras kärna består av gamla ord som är typiska för många indoeuropeiska språk. Därför finns det många universella drag i pronomenklassen. Å andra sidan har varje språk specifika företeelser som hänger samman både med pronomenens semantik och med deras formella uttryck. I litauiskan råder det stor oklarhet kring den semantiska gränsen mellan pronomen och andra ordklasser, särskilt adjektiv. Vissa ord ligger genom sin betydelse och användning nära både pronomen och adjektiv. Pronomen är emellertid en diskret formklass, och därför bör man även i övergångsfall fatta ett klassificeringsbeslut, åtminstone av praktiska skäl: pronomen eller adjektiv.

Det är förenat med betydande svårigheter att fastställa genus-, numerus- och kasus-kategorierna hos vissa litauiska pronomen. Ibland är det oklart om det rör sig om två eller flera genus-, numerus- eller kasusformer av samma lexem, eller om två eller flera separata lexem.

När man på ett eller annat sätt behandlar frågor som rör pronomenens semantik får man inte glömma ändamålsenlighetskriteriet, det vill säga att ett visst teoretiskt beslut inte bör försvåra eller komplicera, utan underlätta beskrivningen av den grammatiska strukturen.

002. När man skiljer pronomen från andra ordklasser kan man utgå från tre kriterier: ordens semantik, distribution och morfologiska egenskaper. Pronomenens främsta semantiska kännetecken som ordklass är deras referentiella betydelse. Som R. Jakobson (1971, 132) påpekar skiljer sig pronomen från andra element i den lingvistiska koden genom att de obligatoriskt refererar till ett visst yttrande. Dessutom är pronomenens betydelse, till skillnad från appellativens, mycket allmän och obestämd. Vad gäller distributionen skiljer sig pronomen så

134

skiljer sig också från nominalord. Till skillnad från substantiv kan de inte bestämmas av attribut, t.ex. säger man: aukštas žmogus, men uttrycket *aukštas aš är omöjligt. Till skillnad från adjektiv kan pronomen inte bestämmas av adverb, t.ex. säger man: labai gražus, men man kan inte säga: *labai toks. Pronomenens distributionella egenskaper påverkar också deras semantik. De pronominala formernas morfologiska egenskaper sammanfaller på många punkter med adjektivens morfologiska egenskaper, eftersom adjektiven har övertagit sin böjning från pronomen, men i enskilda fall kan morfologiska kriterier också bidra till att fastställa gränserna mellan ordklasser, särskilt när semantiska kriterier inte är till särskilt stor hjälp.

Han, hon

003. Detta pronomen skiljer sig från de andra genom att det används substantiviskt, det vill säga vanligtvis står i subjektets eller objektets position, men har två olika genusformer liksom adjektiviska pronomen. I detta avseende motsvarar pronomenet han, hon substantiv av typen ”substantiva mobilia” (mokytojas, mokytoja). För substantiv av denna typ är maskulinum- och femininumformerna olika lexem, eftersom substantivens genus bestämmer deras lexikala självständighet. Därför har pronomenets han, hon genusformer på senare tid också börjat betraktas som två olika lexem, det vill säga pronomenet han och pronomenet hon (se Žulys, 1969, fotnot 174; 1974, 91; Rosinas, 1984, 31).

Å andra sidan finns det ingen fullständig överensstämmelse mellan substantiv av den nämnda typen och pronomenet han, hon. Substantiv av typen mokytojas, mokytoja betecknar vanligen personer och mer sällan andra levande varelser; de betecknar inte livlösa ting. Dessa substantiv kongruerar med andra substantiv inte bara syntaktiskt utan även semantiskt, det vill säga deras genusformer skiljer sig åt efter det betecknade subjektets (den levande varelsens) kön, t.ex.: Tėvas yra mokytojas, Motina yra mokytoja. Genusformerna hos substantiv av denna typ har alltså olika betydelser: maskulinumformer betecknar personer (levande varelser) av manligt kön, medan femininumformer betecknar personer (levande varelser) av kvinnligt kön. Därför bör de betraktas som olika lexem. Pronomenet han, hon syftar däremot inte bara på personer eller andra levande varelser, utan mycket ofta också på livlösa ting. När det syftar på livlösa ting förekommer endast syntaktisk kongruens mellan substantivets antecedent och pronomenet han, hon, t.ex.: Kambaryje stovėjo stalas. Jis buvo apdengtas staltiese; Kambaryje stovėjo kėdė. Ji buvo su atloša. I detta fall har pronomenformerna han, hon inga ytterligare semer. När formerna växlar förändras inte deras betydelse. I båda fallen syftar de endast på det tidigare nämnda tinget (pronomenets anaforiska betydelse). Kongruensen mellan formerna han, hon och deras substantiviska antecedenter är rent grammatisk, det vill säga valet av pronomenform beror på substantivets grammatiska genusform. Detta gör det möjligt att betrakta pronomenformerna han, hon inte som separata lexem, utan som olika genusformer av samma lexem, vilka behövs för att i texten ange sambandet med substantiv av motsvarande genus.

Dessutom kompliceras uppfattningen att formerna han, hon är olika lexem av ytterligare ett förhållande i litauiskan. Här finns det ganska många demonstrativa, interrogativa-relativa och indefinita pronomen som böjs efter genus och används både adjektiviskt och substantiviskt. I substantivisk position motsvarar de användningen av pronomenet han, hon-

135

ningen. Precis som pronomenet han, hon används även demonstrativa pronomen tas, ta, šis, ši, šitas, -a, anas, -a, tas pats, ta pati, relativa pronomen med anaforisk betydelse kuris, -i, katras, -a, det indefinita pronomenet pats, -i m.fl. substantiviskt och kongruerar i genus med sina antecedenter, t.ex.:

Mellan Vilius och Martynas sitter fru Gaidienė inklämd. Vacker och glad är hon. Hon talar med Vilius, — han svarar ingenting under tiden Simon; Och efter ett uppehåll på ett tiotal år (föddes) — Martynukas. För denne höll hon nästan på att sätta livet till Simon; Och prinsessan gav honom ett svärd, besatt med guldmynt; de kom honom väl till pass Balč; Fadern frågade: ”Tillåter du dottern?” Han svarade: ”Jag tillåter”. Modern frågade: ”Tillåter du?” Hon svarade åter: ”Jag tillåter” Val; Hon räckte fram ett par potatisar, och just dessa blåste vinden bort Balt; Snedögd grävde upp en gammal stubbe, kastade den tillsammans med en sten i säcken, medan han själv gömde sig under bron med herden Cv; Där är en dum och elak gumma, och hon har inga småbarn, så hon har inte heller några ägg att skicka Vaižg; Och rågen tillhör Plaučiūnas, som slår på lien Don; Medan de gick fann de båda en mycket grov tall, vars mitt var ihålig BM.

Följande genusväxlande indefinita eller interrogativa pronomen används också substantiviskt: vienas, -a, alia(i) vienas, -a, nė vienas, -a, kitas, -a; vienas kitas, viena kita; visas, -a, tūlas, -a, kiekvienas, -a, bet kuris, -i, kai kuris, -i, kaž(i)n kuris, -i, kažkuris, -i; kuris nors, kuri nors; kuris ne kuris, kuri ne kuri; bet katras, -a; kai katras, -a, kaži(n) katras, -a, kažkatras, -a; katras nors, katra nors; kuris, -i, katras, -a, keli, -ios, keleri, -ios, kelintas, -a, t.ex.:

Somliga kallar den där kullen Milžinkapis, andra Šmeklų kalnas Krėv; Var och en av kvinnorna kände till sina närståendes situation, och därför tog den ena med sig lindor när hon kom, den andra en lång linda Cv; När alla hade satt sig började de äta honung och var och en hylla bina Žem; Någon av arbetarna sade några ord, de andra skrattade instämmande Balt; Ingen skulle ha kunnat säga att Mykoliukas någonsin skulle ha varit oense med någon Vaižg; En och annan gick bara ut genom stugdörren och smet snabbt tillbaka in Bil; Ack, hur många av våra örter har inte klätt sig så att inte ens en gumma, hur hopsjunken hon än är, kan sitta Don; De (fåglarna) vägrade allesammans, ingen hade någonstans (bröderna) sett dem, ingen visste någonting Jabl; Det finns fler lindar i byn, men ingen av dem kan mäta sig med Galinio lind Myk-Put; Hur många är ni här i morgon? Jabl.

Om man betraktar pronomenformerna han, hon som olika lexem, måste också genusformerna av alla tidigare nämnda pronomen som står i substantivposition betraktas som separata lexem. Detta skulle medföra betydande olägenheter och göra den grammatiska beskrivningen mer komplicerad. Exempelvis skulle det i stället för ett enda pronomen tas, ta, tai (tatai) finnas fyra eller rentav fem olika pronomen: 1) det adjektiviska tas, ta, 2) det substantiviska tas, 3) det substantiviska ta, 4) det substantiviska tai (tatai) och, om varianterna betraktas som separata pronomen (se 015), 5) tas ”det där”. På motsvarande sätt skulle även andra pronomen behöva ”finfördelas”. Beskrivningen skulle bli mycket oöverskådlig. Dessutom skulle de enskilda användningsfallen vara svåra att avgränsa.

Slutligen är pronomenet han, hon inte något särdrag för litauiskan. Pronomen av denna typ används substantiviskt också i andra språk och har olika former, rentav tre genusformer, t.ex.: ryska он, она, оно, tyska er, sie, es, engelska he, she, it m.fl. Detta är ett mycket gammalt drag, som har uppstått i enskilda indoeuropeiska språk till följd av kongruens med antecedenten, och som kan-

136

ett föremål, redan före den attributiva användningen av genusformer. I de nämnda språkens grammatiker betraktas pronomens genusformer vanligtvis inte som separata lexem. Därför är det knappast heller ändamålsenligt att i grammatiker eller ordböcker dela upp sådana pronomen i separata lexem efter genusformer.

Jag, vi; du, ni

004. Som bekant bildar pronomenen jag, vi; du, ni sedan indoeuropeisk forntid suppletiva paradigmer, dvs. deras enskilda kasusformer skiljer sig åt genom sina rötter. Singularformerna skiljer sig särskilt mycket från pluralformerna, liksom nominativ från de övriga kasusformerna. Utöver den yttre strukturen skiljer sig även dessa formers betydelserelation åt. Mellan formerna jag och vi, du och ni råder det inte något adekvat singular-/pluralförhållande. Därför finns det skäl att betrakta jag och vi, du och ni som olika pronomen.

Å andra sidan är formerna jag och vi, du och ni i litauiskan, liksom i andra indoeuropeiska språk, inte helt åtskilda enligt singular-/pluralförhållandet. I litauiskan bibehålls vanligen singular-/pluralmotsättningen mellan du och ni. Ni används ofta om två eller flera personer (ibland levande eller till och med livlösa föremål – personifikation) som tilltalas, dvs. ni har en grammatisk pluralbetydelse: ”du+du+du”, t.ex.:

— Laurynai, broder! Syster! Ni missunnar mig inte, ni älskar mig bara och ber mig till bröllopet, Žem; — Så ni ska ligga här, medan grisarna bökar bland potatisen där borta! Jag ska minsann! — ropade Pliauga hotfullt med en piska (till herdarna) ; — Ni tuppar och hönor, och ni som rotar i gödseln, spring, skynda er, roa er åtminstone en gång till! Don;

Bet betydelsen av ni ligger också nära pluralbetydelsen när den tilltalade avses tillsammans med en eller flera andra personer, t.ex.:

Ni ser, det är genast tydligt att det är svårt för oss gamla med ungdomarna. Ni (”du” och andra unga människor) tänker annorlunda Vencl.

Samma betydelse har ni i konstruktioner med prepositionen med: ni med Petru = du med Petru.

Vi kan inte vara liktydigt med ”jag+jag+jag” helt enkelt på grund av betydelsen hos pronomenet jag – ”den talande personen”, eftersom flera personer vanligtvis inte talar tillsammans, även om en sådan språklig situation ibland kan uppstå, t.ex.: Vi skrek alla tillsammans: ”Vi instämmer! Precis!” och liknande. Här betyder vi= ”jag+jag+jag”.

En betydelse som ligger nära den grammatiska pluralbetydelsen har vi också när den talande avses tillsammans med en eller flera andra personer som hen representerar, dvs. när en person talar för flera, t.ex.:

Vi är soldater. Kall vrede stelnade i våra ansikten S.Nėr; Vi minns alla, vi gamla, tsartidens dagar väl Vencl.

En liknande betydelse har vi i en konstruktion med prepositionen med: vi med Petru = jag med Petru.

En sådan användning av de undersökta pronomenen visar att jag och vi, du och ni inte är fullt ut grammatikaliserade former av numeruskategorin (på grund av sin specifika betydelse), men det går inte heller att förneka att de har drag av denna kategori. En ofullständig grammatikalisering av numeruskategorin kännetecknar även andra pronomen, se § 008.

137

Enligt syntaktiska mönster aš, tu är singularformer, medan mes, jūs är pluralformer, det vill säga att de första används med singularformer av ord som böjs i numerus, och de senare med pluralformer, jfr.: aš einu – mes einame; tu eini – jūs einate, aš geras – mes geri, tu geras – jūs geri.

Böjningsändelserna visar att paradigmen för aš ir tu ligger nära substantivens singularformer, medan paradigmen för mes, jūs ligger nära substantivens pluralparadigm.

Med hänsyn till betydelsen samt syntaktiska och morfologiska egenskaper kan vi alltså, enligt vår uppfattning, betrakta aš ir mes, tu ir jūs som singular- och pluralformer av numeruskategorin, inte minst eftersom dessa pronomen även förekommer i dualformer i litauiskan: mudu, mudvi, judu, judvi. De sistnämnda formerna kan betraktas som varianter av pluralformerna mes, jūs (de används också med pluralformer, jfr.: mudu einame, judu einate). Om man betraktar aš, mes, tu, jūs, mudu, mudvi, judu, judvi som separata lexem skulle de semantiska relationer mellan alla dessa former som har samband med numeruskategorin komma till uttryck.

005. Litauiska aš, mes; tu, jūs; tamsta, savęs har, liksom substantiv av typen akiplėša, kerėpla, inga separata genusformer, men kongruerar semantiskt med genusmarkerade former enligt det utpekade personens kön, exempelvis: Aš, tu, tamsta geras (om en man); Aš, tu, tamsta gera (om en kvinna); Mes, jūs, tamstos geri (om män); Mes, jūs, tamstos geros (om kvinnor); Savęs paties nekenčia (om en man); Savęs pačios nekenčia (om en kvinna). Jfr.: Tas (toks) akiplėša (om en man); Ta (tokia) akiplėša (om en kvinna). Därför har man på senare tid med goda skäl påpekat att på grund av den ”semantiska kongruensen” med genusmarkerade former skulle första och andra personens pronomen också kunna betraktas som former med dubbelt genus (homonyma former), liksom substantiv av typen akiplėša (se Булы́гина, Степанов, 1988, 23).

Men motsägelsen ligger i själva språket, till följd av den ojämna utvecklingen hos olika delsystem. Ord av typen akiplėša utgör en jämförelsevis liten grupp substantiv i litauiskan. Deras användning är begränsad och delvis på tillbakagång. De förekommer vanligtvis endast tillsammans med genusmarkerade ord som anger den omtalade personens kön: Koks tu kerėpla; Didelis nemokša; Tokia akiplėša och liknande (se LKG 1976, 401). Därför finns det skäl att betrakta sådana substantiv som två separata lexem med olika genus (homonymer) (se ГЛЯ, 1985, 84), liksom ”substantiva mobilia” (mokytojas, mokytoja), även om de sistnämnda har skilda genusformer, medan de förstnämnda inte har det. Pronomenen aš, mes; tu, jūs används däremot relativt sällan tillsammans med genusmarkerade ord; oftast framgår den omtalade personens kön av sammanhanget, det vill säga att dessa pronomen ofta saknar inte bara morfologiska utan också syntaktiska och semantiska genusmarkörer, jfr.: Aš rašau. Ofta är könet hos de personer som dessa pronomen syftar på helt irrelevant. Att betrakta dem som pronomen med dubbelt genus skulle alltså omfatta endast en liten del av deras användning. I de flesta fall är de genusneutrala.

Utifrån den semantiska kongruensen med genusmarkerade former kan pronomenen aš, mes; tu, jūs också jämföras med jis, ji, jie, jos, jfr.: aš geras – aš gera, tu geras – tu gera, mes geri – mes geros, jūs geri – jūs geros, jis geras – ji gera, jie geri – jos geros. Det finns emellertid också grundläggande skillnader mellan dem. Pronomenet jis, ji är en substitut; när det står i substantivets position ersätter det alltid ett antecedent-substantiv. Därför utvecklades skilda genusformer för dessa pronomen. De är nödvändiga

138

för kongruens med antecedent-substantivet och används inte bara tillsammans med genusmarkerade ord (jis geras, ji gera), utan också med verb (jis eina, ji eina — i enlighet med antecedenten).

Aš, mes; tu, jūs är inte substitut; de har ingen direkt syntaktisk relation till substantiv, det vill säga de saknar antecedent-substantiv. Därför är aš, tu, mes, jūs ofta helt överflödiga i text, exempelvis när de står med verb och dessa markerar person: (Aš) einu (person markeras av morfemet -u). Genuskategorin, som bygger på kongruens med antecedent-substantiv, är helt enkelt inte relevant för dem. Även i detta fall föreligger alltså en begränsning av den syntaktiskt förstådda genuskategorin hos pronomenen aš, mes; tu, jūs.

Å andra sidan böjs dualformerna av dessa pronomen efter genus (jfr.: mudu geri, mudvi geros; judu geri, judvi geros).

Pronomenen aš, tu, tamsta, savęs är alltså genusneutrala, men har också drag av genusmarkerade pronomen.

Min, din, sin

006. V. Žulis (1969) förslag att föra samman dessa former i paradigmen jag, du, sig, som till en början mottogs med misstro, godtas och underbyggs nu i allt högre grad. Man bör instämma i T. Bulyginas och J. Stepanovs (Булыгиna, Степанов, 1988, 20) tanke att det är lämpligt att i pronomens paradigmen jag, du, sig skilja mellan två genitivformer: I en icke-possessiv min, din, sig och II en possessiv min, din, sin. Dessa former fördelas enligt principen om komplementär distribution (den ena utesluter den andra), men skiljer sig tydligt åt i betydelse beroende på om de har en possessiv nyans eller inte.

Även om min, din, sin förs in i jag, du, sigs pronomenparadigm, kan man ändå inte dra slutsatsen att litauiskan saknar possessiva pronomen. När de possessiva pronominen manas, -a, tavas, -a, savas, -a försvinner och bevaras i poetiskt språk (savas, -a används oftare, men dess betydelse förändras), blir deras pronominala former allt vanligare i neutrala yttranden: manasis, -oji, tavasis, -oji, savasis, -oji. Mellan manas, -a och manasis, -oji, liksom mellan andra motsvarande former, finns det numera inte längre någon opposition mellan obestämda och pronominala former. De pronominala formerna får allt större spridning som possessiva i stället för de obestämda (se Valeckienė, 1964, 46–47).

007. För att undvika sammanblandning av possessiva pronomen och possessiva genitiver är det lämpligt att föra in possessiva pronomen, liksom det reflexiva pronomenet, i ett gemensamt avsnitt om personliga pronomen och behandla dem som underavdelningar i detta avsnitt. Både det reflexiva och de possessiva pronominen betecknar relationer mellan personer: det reflexiva pronomenet anger en relation till personen själv, som i satsen uppfattas som handlingens eller tillståndets subjekt, medan possessiva pronomen anger att ett föremål (en person) tillhör en person. Possessiva pronomen står i direkt förhållande till possessiva genitiver: de har samma betydelse och bildar fakultativa varianter när de förekommer i samma position. De possessiva formerna av roten man- (mano, manas, -a, manasis, -oji, maniškis, -ė) anger att ett föremål tillhör talaren, formerna av roten tav- (tavo, tavas, -a, tavasis, -oji, taviškis, -ė) att anger att det tillhör adressaten, och formerna av roten sav- (savo, savas, -a, savasis, -oji, saviškis, -ė) är särskilda reflexiva-possessiva pronomen; de anger att ett föremål tillhör den person som är handlingens eller tillståndets subjekt.

139

När possessiva pronomen förs samman med personliga pronomen blir det också lättare att förklara de personliga pronominens genitivformer inom ett och samma delsystem: mūsų, jūsų; jo, jos, jų; mudviejų, judviejų, judviejų; tamstos, tamstų; paties, pačios, pačių, vilka har en dubbel betydelse, icke-possessiv och possessiv, trots att formerna inte varierar med betydelsen.

Hel, -a, alla, -a

008. Som bekant skiljer sig singular- och pluralformerna av detta pronomen åt genom nyanser i den lexikala betydelsen. Singularformen visas, -a har betydelsen ”helhet, omfattning”, det vill säga anger att ett föremål är helt, fullständigt eller helt och hållet omfattat av en viss egenskap, exempelvis: Hela kroppen värkte; Jag sjöng hela sången (från början till slut). Pluralformen visi, -os har en distributiv (fördelnings-) och kollektiv betydelse, det vill säga anger att antalet föremål är uttömt, exempelvis: Alla människor talar så; Jag sjöng alla sångerna (alla som jag kunde) (se Valeckienė, 1984, 74). Vissa språk har två olika pronomen för dessa betydelser, exempelvis tyska ganz=litauiska visas, -a och tyska alle=litauiska visi, -os.

Frågan är om visas, -a, visi, -os bör betraktas som två olika lexem eller som singular- och pluralformer av ett och samma lexem, liksom om singularformen visas, -a är ett pronomen eller ett adjektiv.

Först bör man säga att betydelserna hos singularformen visas, -a och pluralformen visi, -os, trots att de skiljer sig åt, samtidigt är besläktade och sammanflätade; de är inte strikt åtskilda lexikalt. Med pluraliska substantiv har visi, -os inte bara en kollektiv betydelse utan också betydelsen ”helhet, omfattning” (som kännetecknar singularformerna visas, -a), exempelvis: Jag tjänstgjorde under hela året – betyder ”ett helt år till ända” (betydelsen ”omfattning”). Däremot Alla mina levnadsår arbetade jag på samma ställe – betyder ”många år, hela livet” (kollektiv betydelse). Å andra sidan implicerar singularformen visas, -a, utöver betydelsen ”omfattning, helhet”, en kollektiv betydelse (som kännetecknar pluralformerna visi, -os) i de fall då den står till ett substantiv i singular med betydelsen av en följd eller mängd, det vill säga en kollektiv betydelse, exempelvis hela livet – alla levnadsår. Således beror skillnaderna mellan betydelserna hos singularformen visas, -a och pluralformen visi, -os direkt på deras räckvidd, det vill säga på substantivens semantik.

Be to, visas, -a ir visi, -os reikšmės santykį komplikuoja įvardžių, skaičiaus kategorijos specifika. Kaip žinoma, skaičiaus kategorija: „vienas/daugiau kaip vienas“, yra išsirutuliojusį iš kuopinės bei kolektyvinės reikšmės žodžių gramatikalizacijos būdu. Lietuvių kalbos įvardžių sistemoje šios raidos pėdsakų yra išlikę iki šių dienų. Pvz., įvardžio kiekvienas, -a nevartojama daugiskaita, nes daugiskaitos gramatinė reikšmė prieštarauja šio įvardžio leksinei reikšmei: „vienas atvirai paimtas iš bendros visumos, visi iš eilės atskirai iki galo“. Labai ryškiai skaičiaus kategorijos formavimosi etapus atskleidžia lietuvių kalbai būdingos konstrukcijos tipo: mes kiekvienas, -a, mes nė vienas, -a, vaikai vienas...kitas ir kt., kur nėra derinimo skaičiumi, nes tokiose grupėse įvardžiai kiekvienas, -a, nė vienas, -a, vienas, -a... kitas, -a ir kt. turi distribucinę individualizuojančią reikšmę. Su skaičiaus kategorijos raida susijęs ir formų visas, -a, visi, -os semantinis santykis. Tiek visas, -a, tiek visi, -os išlaiko įvardžiams būdingą referentinę apibendrinamąją reikšmę – nurodo

140

anknytning till helheten, men generaliseringsbetydelsen hos de båda formerna förhåller sig olika till den grammatiska betydelsen av numeruskategorin. Alla, -formernas kollektiva generaliserande betydelse, när de används med substantiv i plural, motsvarar pluralens grammatiska betydelse – fler än en person eller sak anges och sammanfattas. Däremot står den lexikala generaliserande betydelsen hos formerna hela, -, när de används med substantiv i singular, i konflikt med singularens grammatiska betydelse ”en”. Därför stelnade den generaliserande betydelsen hos singularformerna hela, - i grammatikaliseringsprocessen och fick oundvikligen en nyans av ”omfattning, fullständighet”, och närmade sig därmed betydelserna hos adjektiven hel, -t, fullständig, -t.

Pronomenet hela, - och adjektivet hel, -t närmar sig varandra betydelsemässigt också därför att det senare i vissa kontexter (och endast i vissa kontexter) närmar sig pronomenets betydelse, jfr: hela skjortor ”av den här skärningen” och hela år ”alla år”. I det senare fallet ligger hel, -t mycket nära betydelsen hos pronomenet alla, -. Men detta innebär inte att hel, -t i den nämnda betydelsen är ett pronomen, liksom hela, - i betydelsen ”fullständighet, omfattning” är ett adjektiv. Synonymi och substitution är i detta fall inte tillräckliga kriterier för att identifiera ordklass (jfr Tekorienė, 1987, 88). Gränsfenomen mellan ordklasser är ofta synonyma. Å andra sidan är synonymi här ganska begränsad. Följande uttryck skulle låta ovanliga: *Hela kroppen gjorde ont i stället för Hela kroppen gjorde ont eller *Jag drack en hel kopp mjölk i stället för Jag drack en hel kopp mjölk och så vidare.

Kaip rodo iškelti dalykai, visas, -a ir visi, -os formų reikšmės nėra tiek atribotos, kad jas būtinai reikėtų laikyti skirtingomis leksemomis. Visas, -a, visi, -os semantinis santykis reprezentuoja ne šių formų leksinį atskirumą, bet ne visišką jų skaičiaus kategorijos gramatikalizaciją. Visas, -a „ištisumo, apimties“ reikšmė išlaiko įvardžiams būdingą referentinį apibendrinamąjį pobūdį ir tuo būdu yra susijusi su visi, -os reikšme.

Sprendžiant visas, -a, visi, -os formų santykį reikia atsižvelgti ir į morfologinį kriterijų. Pagal išorinę struktūrą visas, -a sudaro vienaskaitos, o visi, -os — daugiskaitos paradigmą. Lem ia čia ir sintaksinis kriterijus: visas, -a vartojamos su daiktavardžių vienaskaitos formomis, o visi, -os su daiktavardžių daugiskaitos formomis. Taigi, mūsų supratimu, tiek teoriniu, tiek praktiniu požiūriu formas visas, -a ir visi, -os tikslinga laikyti (ypač gramatiniame apraše bei žodynuose) vienos leksemos — įvardžio vienaskaitos ir daugiskaitos formomis.

Remdamasis visas, -a ir visi, -os reikšmių skirtumais bei jų sinonimika su būdvardžiais ištisas, -a, pilnas, -a A. Rosinas (1984, 101–102) skiria 3 atskiras leksemas: 1) visas, -a — būdvardis „apimties, ištisumo“ reikšme; 2) visas, -a — įvardis, kai eina su kolektyvinės reikšmės daiktavardžiais, pvz.: visa grupė; 3) visi, -os — įvardis kolektyvine reikšme. Pagal tokią klasifikaciją reikėtų skirti dar ir 4) visi, -os — būdvardis „apimties, ištisumo“ reikšme, kai eina su daugiskaitiniais daiktavardžiais, pvz.: Visas duris nuvaliau, t. y. vienerias nuo pradžios iki galo kaip: Visą langą nuvaliau. Bet ne čia esmė. Dalykas tas, kad A. Rosinas atskiras visas, -a, visi, -os reikšmes traktuoja kaip skirtingas leksemas. Toks sprendimas labai sukomplikuotų gramatinį aprašą. Visų pirma, būtų daug keblumų nustatyti ribą, kada visas, -a — būdvardis ir kada — įvardis, nes šiuos skirtumus lemia daiktavardžio, ne įvardžio semantika, plg.: Visa klasė „patalpa“ — būtų būdvardis (Visa kla-

141

sė buvo gražiai sutvarkyta) ir visa klasė „mokiniai“ — būtų įvardis (Visa klasė tam pritarė). Susidarytų komplikacijų dėl šių formų skaičiaus kategorijos. Reikėtų laikyti tiek „įvardžius“ visas, -a, visi, -os, tiek „būdvardį“ visas, -a atskirais žodžiais, neturinčiais skaičiaus kategorijos, o tai neatitinka realios padėties. Taigi esant tokiai šių įvardžių dinaminei raidai daugiau yra pagrindo eiti ne formų diferenciacijos, bet jų redukcijos keliu, t. y. laikyti visas, -a, visi, -os viena leksema — įvardžiu, kartu išryškinant jų leksinės reikšmės skirtumus bei skaičiaus kategorijos specifiką.

All sorts, -ig

009. Liksom hela, - betraktar A. Rosinas (1984, 11; 1988, 185–189) även all slags, -t som ett adjektiv snarare än ett pronomen. Även här åberopas synonymi: all slags, -t skulle motsvara adjektivet olika, - och kunde enligt uppgift ersättas med det senare. I själva verket är motsvarigheten begränsad. Pronomenet all slags, -t är inte en fullständig synonym till adjektivet olika, -. Exempelvis kan detta pronomen inte ersättas med adjektivet olika, - i uttryck av följande typ: Han är en all slags hantverkare: kan göra allt Šts. Följande uttryck skulle låta ovanligt: *Han är en olika hantverkare. Betydelsen hos pronomenet all slags, -t närmar sig betydelsen hos adjektivet olika, - endast delvis (och endast i vissa kontexter), men därför blir pronomenet inte ett adjektiv. Även i sådana fall förblir dess betydelse referentiell och pronominell. Den är generaliserande och distributiv, det vill säga knuten till uppdelningen av helheten: all slags, -t betyder ”både det ena och det andra, vad som helst allt sammantaget”, jfr: Där brast ladorna av all slags säd Balt. Om vi i denna mening ersätter pronomenet all slags med adjektivet olika (säd), framhäver vi endast mångfalden av sädesslag, förekomsten av flera sorter utan någon relation till helheten, medan pronomenet all slags, -t framför allt betonar uttömmandet av hela mängden sädesslag, det vill säga anger sädesslagens förhållande till helheten. Betydelsens tyngdpunkter skiljer sig alltså åt. Pronomenets all slags, -t betydelse närmar sig betydelsen hos adjektivet olika, -, men sammanfaller inte med den.

Neįtikina A. Rosino (1988, 186–188) aiškinimas, kad vn. visoks, -ia formos iš pradžių turėjusios įvardžio reikšmę „kiekvienas, -a“, o vėliau gavusios būdvardžio reikšmę „įvairus, -i“. Iš tikrųjų įvardžiai kiekvienas, -a ir visoks, -ia iš seno turi labai artimas reikšmes. Kartais tam tikrame kontekste šių įvardžių reikšmės susisiekia ir atrodo beveik sinonimiškos, plg.: išliuוסuodama juos… iš visokio reikalo ir smurto DP 566, taip pat galima: išliuոսuodama juos iš kiekvieno reikalo ir smurto. Pasakymų reikšmė beveik ta pati, tik semantinis rezultatas pasiekiamas iš skirtingo taško: visokio reikalo reiškia „ir tokio, ir tokio, bet kokio kartu paėmus“ — akcentuojamas įvairumas; kiekvieno reikalo reiškia „ir to, ir to, bet kurio iš bendros visumos, visų atskirai paėmus“ — akcentuojamas eiliškumas. Senuosiuose raštuose ir kai kuriose tarmėse visoks, -ia truputį plačiau vartojamas, „užgriebia“ įvardžio kiekvienas, -a semantikos, plg.: Visokį žodį užrašyk Zt (Vidugiris, 1960, 122), t. y. „ir tokį, ir tokį, bet kokį kartu paėmus, kiekvieną“.

Att pronomenet all slags, -t har en superlativform, allra mest av alla slag, -, är inte heller något kriterium för att klassificera det som adjektiv. Allra mest av alla slag, - används endast i sådana kontexter där pronomenet all slags, -t närmar sig adjektivet olika, -, och alltså inte utan påverkan från det senare. Även räkneordet första, - används i gradformer

142

former: först, -a, allra första, -a, men därför blir detta räkneord inte ett adjektiv: det avgörande är dess förhållande till andra ord av samma slag, som anger föremålens ordningsföljd – första, -a, andra, -a, tredje, -e och så vidare, även om de sistnämnda saknar gradformer. Pronomenets all sorts, -a superlativform allra mest olika, -a uppstår genom kontextuella semantiska omständigheter; därför finns det ingen anledning att betrakta den som en separat lexem, vilket D. Tekorienė föreslår (1987, 89).

All sorts, -a bör räknas till pronomenen också på grund av sina ordbildningsegenskaper. Suffixet -oks, -ia är karakteristiskt endast för pronomen. Med detta bildas adjektiviska pronomen av substantiviska pronomen genom att deras betydelse modifieras. Förhållandet är detsamma: liksom sådan, -t – den, det; sådan här, -t – denna, detta; just sådan, -t – just denna, detta; sådan där, -t – den där, det där och så vidare, så också all sorts, -a – hela, hela (alla). Det finns alltså ett helt ordbildningssystem för pronomen, från vilket inte heller all sorts, -a avviker. Adjektivsuffixet -aktig, -t (ganska liten, -t) är helt annorlunda ur både ordbildnings- och semantisk synvinkel: det betecknar en viss grad av egenskapen.

Av allt detta kan endast följande slutsats dras – all sorts, -a bör, liksom tidigare, betraktas inte som ett adjektiv utan som ett pronomen.

En viss, -t; just den, just det; något sådant, något sådant

010. Remdamasis sinonimija, A. Rosinas (1984, 11) visus šiuos žodžius laiko ne įvardžiais, kaip įprasta lietuvių kalbotyroje, o būdvardžiais. Tam tikras, -a turįs būdvardžių nustatytas, -a, specialus, -i, ypatingas, -a reikšmes, šioks toks, šiokia tokia – būdvardžių vidutinis -ė, menkas, -a, nežymus, -i ir pats tas, pati ta – būdvardžio tinkamas, -a reikšmes. Dėl šių įvardžių reikia pasakyti tą patį kaip dėl visoks, -ia. Jie tik priartėja prie nurodytųjų būdvardžių reikšmės, bet nėra jiems identiški. Visi šie žodžiai išlaiko įvardžiams būdingas referentines reikšmes. Tam tikras, -a turi su išskirtumu, dalijimu susijusią reikšmę. Jis nurodo nuo kitų atribotą, individualizuotą, bet iš anksto nežinomą, neapibrėžtą daiktą ir nebeturi semantinio ryšio su būdvardžiu tikras, -a, plg.: Už patarnavimą duosiu tam tikrą procentą Vencl.

011. Något sådant betecknar en exakt obestämd, relativt liten egenskap av medelmåttig kvalitet, jfr: Så länge huset kan stå kvar finns det alltid någon liten nytta Žem. Dessutom är det ologiskt att något räknas till pronomenen, men något sådant till adjektiven. Deras semantik är identisk; endast något är substantiviskt, medan något sådant är ett adjektiviskt pronomen. Båda är indefinita pronomen.

012. Betydelsen av just den, just det är förknippad med demonstrativa pronomen. I litauiskan finns det, förutom just den, just det, också samma, samma – med omvänd ordningsföljd mellan leden, vilket ger upphov till skillnader i deras semantik. Båda är bildade av det demonstrativa pronomenet den, det och det betonande ordet själv, själv; det är bara det att själv före den, det ger uttrycket en betydelse, medan det efter den, det ger det en annan. Det är alltså orimligt att betrakta det ena som ett pronomen (samma) och det andra som ett adjektiv (just den, just det). Just den, just det betecknar ett känt föremål med emfas: ”precis den, som behövs i en viss situation”, t.ex.: Vattnet är precis lagom: varken varmt eller kallt Ktk. Jfr samma: Husmodern är densamma (samma som tidigare, inte någon annan).

143

Alla dessa pronomen har alltså den generaliserade betydelse som är karakteristisk för pronomen och står i relation till andra närbesläktade pronomen. De motiv A. Rosinas anför – att deras betydelser ligger nära vissa adjektiv – väger alltför lätt för att hänföra dem till adjektiven. Dessutom skulle dessa pronomen vara främmande inslag bland adjektiven på grund av sin ordbildning: sammansatta bildningar är typiska för pronomen. Därför är det, liksom för de tidigare nämnda sammansättningarna, lämpligt att betrakta dem som pronomen och inte som adjektiv.

En viss, ett visst; vissa, en

013. En viss, ett visst är synonymt med adjektivet vanlig, vanligt, men kan därför inte heller betraktas som ett adjektiv. I vissa sammanhang kan de ersätta varandra, men inte alltid, t.ex.: Man hör vanliga skott, men inte *Man hör vissa skott. En viss, ett visst har en referentiell betydelse som är utmärkande för pronomen och förknippad med uppdelning och generalisering av en helhet: ”många ur helheten, inte bara en: både den ena och den andra”. Den närmaste betydelsen hos detta pronomen motsvarar pronomenet många, t.ex.: En viss (= många) tycker att orden i hans omgivning är bekanta överallt Balč. Således är en viss, ett visst semantiskt besläktat med pronomen och bör betraktas som ett pronomen.

Pronomenet en viss, ett visst är känt från äldre skrifter och användes på ett fint sätt av våra framstående språkforskare K. Būga, J. Jablonskis och J. Balčikonis; av litteraturens klassiker K. Donelaitis, A. Baranauskas, S. Daukantas, J. Biliūnas, V. Kudirka m.fl.; det är bekant för många litauiska dialekter — såväl för höglandslitauerna som för låglandslitauerna. Exempel:

En viss skrattade åt det som hänt Skrudžius, men han var inte alls rädd för det Jabl; En viss väninna till Juozapota, jämnårig med barnen, fick barnbarn Bil; En viss såg sig om och kastade en blick mot ängsmarken i riktning mot godset Myk-Put; Så länge jag var hos mor min brukade en viss säga: vacker flicka JV; Varför gör inte den där ett annat arbete, som vissa andra gör Prk; En viss person gör eller säger så Plv; På en viss plats finns det äpplen i år Ds.

Numera används en viss, ett visst sällan. Gradvis blir uttrycket ovanligt, får en arkaisk prägel och ersätts i neutralt, omarkerat språk av andra närstående pronomen. På grund av den begränsade användningen tar A. Rosinas (1984, 11) inte med pronomenet i sin förteckning över pronomen. Man bör inte helt överge det. Det behövs i skönlitteraturen. Varje ord berikar språket. Synonymer finns just därför att de inte är identiska. Problemet är att pronomenet, när dess semantik inte förstås rätt, ofta används felaktigt i stället för någon, något, sådan, sådant, den ena eller den andra m.fl., jfr: [En viss (=sådan, någon) Jonaitis vände sig till redaktionen tsp (KPP, 1985, 318). Pronomenet bör användas med större försiktighet och inte blandas ihop med andra pronomen.

A. Rosinas (1984, 12) ir įvardžio aliai vienas, -a linkęs atsisakyti. Jis esąs tarminis. Su tokiu tvirtinimu sutikti negalima. Įvardis aliai vienas, -a priklauso apibendrinamųjų būriui, bet turi nuo kitų skirtingą reikšmę ir kitais įvardžiais nepakeičiamas. Aliai vienas, -a — tai „visi iki vieno, iki galo išsemtus visumą“. Nuo dg. visi, -os įvardis aliai vienas, -a skiriasi pabrėžtu visumos apibendrinimu. Dažnai šios įvardžių formos vartojamos kartu, kai reikia ką pabrėžtinai nurodyti, pvz.: Visi aliai vienas išvažiavo. Taigi atsisakyti šio įvardžio nereikia. Jis vartotinas.

144

Pronomenpar och pronomenkombinationer

014. I den akademiska grammatiken (LKG, 1965, 721) lyfts de så kallade reciproka pronomenen (reciproca) fram särskilt. De står i betydelserelation till varandra, används parvis, ställs mot varandra och har en uppräknande eller åtskiljande betydelse, t.ex.: den ena... den andra, den ena... den andra, den andra... den andra, den ena sortens... en annan sortens, den där... den där, den där... den andra, den här... den där, sådan... sådan, vem... vem m.fl.:

De små fåglarna tystnade, några slutade redan kvittra, andra... flög söderut Žem; På ett ställe ett slags bekymmer, på ett annat ett annat slags Žal; Kläderna på den här och den där (fågeln) var redan mycket slitna Don.

Dessa pronomenpar har tydligt uppstått genom betydelserelationen mellan leden. Exempelvis står den ena och den andra i korrelation på grund av att deras referens är motsatt: den ena betecknar ett föremål och skiljer det från de andra, medan den andra betecknar det andra, återstående föremålet av två föremål eller grupper som ställs mot varandra. På liknande sätt grupperas föremål med hjälp av ordningstal, men dessa anger föremålens ordning. Pronomenpar som har uppstått genom motsatt betydelse eller uppräkning är alltså inte separata pronomen. (I den akademiska grammatiken betraktas de inte som separata lexem.) Här rör det sig bara om deras specifika användning, betingad av betydelsen. Sådana pronomen används också utan att bilda par. Det är därför olämpligt att, vid sidan av pronomenen den ena, den andra, dessutom urskilja ett separat pronomen den ena... den andra och liknande.

Dar daugiau neprimtina, kai A. Rosinas (1984, 11) ne tik čia išvardytas įvardžių poras, bet ir tokias sustabarėjusias samplaikas kaip: vienas kito, vienas antro, kitas kito, taip pat sujungiamuosius junginius: šis bei tas, šioks ar toks, tas ar kitas, toks ar kitoks, vienas ar kitas, laiko atskirais įvardžiais (įtraukia kaip atskiras leksemas į įvardžių nomenklatūrinį sąrašą). Tokios įvardžių samplaikos bei junginiai susidarė dėl jų pastovios sintaksinės vartosenos. Vartojami daiktavardžių pozicijoje ir atsidūrę greta vienas kito jie stabarėjo, plg.: Jie vienas nekenčia kito → Jie vienas kito nekenčia. Abiem atvejais jų reikšmė nekinta, t. y. išlieka skirtingos dviejų įvardžių (vienas ir kitas) reikšmės pagal nurodomųjų asmenų pasiskirstymą. Būdinga, kad tokios samplaikos jungiamos prie asmeninių įvardžių ar daiktavardžių daugiskaitos formų, ir nėra derinimo tarp jų skaičiumi, pvz.: jie vienas kito (nekenčia); mes vienas kito (nekenčiam), jūs vienas kito (nekenčiat) ir pan. Taigi šie įvardžiai vartojami pastoviose samplaikose, sustabarėję sintaksiškai (subjekto ir objekto linksniai), bet ne semantiškai: naujos reikšmės du greta vartojami įvardžiai neįgyja. Be to, ir nenuoseklu — tik su objekto kilmininku samplaikas (vienas kito ir kt.) laikyti atskirais įvardžiais. O kaip vienas antram (pavydėjo), vienas kitą (mušė), vienas kitu (pasitikėjo)? Tada ir samplaikas su kitais objekto linksniais reikės laikyti atskirais įvardžiais, ir tai aiškiai rodo, kad čia turim reikalo su sintaksiniais junginiais, o ne atskiromis leksemomis. Dar labiau atskira reikšme įvardžių, vartojamų su sujungiamaisiais ar skiriamaisiais jungtukais. Neturi jokios reikšmės tai, kad visa samplaika kartais priartėja prie atskiro įvardžio reikšmės ir galima juo pakeisti, pvz.: Vienas ar kitas Šimonių išliks (= Kai kas Šimonių...). Tai sinonimija, bet ji įvardžių vienas, kitas skirtingų reikšmių nepaneigia. Pasakyti tą

10. Lietuvių kalbotyros klausimai 29 t.

145

samma tanke kan uttryckas på olika sätt och med vilka medel som helst. I ordböcker kan sammansättningar av denna typ inte tas upp i separata artiklar; de måste placeras i artiklarna för motsvarande pronomen som stelnade syntaktiska konstruktioner.

Variantformer

015. När vissa subsystem utvecklas och omgrupperas uppstår fakultativa varianter i språket, vilka har samma betydelse och används i samma position. De återspeglar en pågående utveckling och skiljer sig åt endast genom stilistiska eller formella rytmiska nyanser. I pronomensystemet utgörs de talrika inbördes varianterna av följande former: visa, visa kas, viskas, visas, visas kas; kits, kita kas, kitkas, kas kita, kitas, kitas kas, kas kitas; tai, tatai, tas m.fl. Dessa varianter återspeglar processer där neutrumformer försvinner inom detta subsystem, dvs. ersätts av maskulina singularformer, att pronomenet kas ansluts som en grammatisk markör utan betydelseskillnad till vissa neutrumformer m.m. De variantformerna visar riktningen för ett visst subsystems dynamiska utveckling. Fakultativa varianter bildar inte separata lexem, dvs. de är inte olika pronomen (jfr Rosinas, 1984, 11). För att uppnå kompakthet är det lämpligt att beskriva dem tillsammans i grammatiker. Endast i ordböcker kan de lyftas fram i separata artiklar för att visa skillnaderna i deras formella uttryck.

LITERATŪRA

Булытина Т. В., Степанов Ю. С. Теория грамматики и теоретическая грамматика // Вопросы языкознания. 1988. № 3. С. 17—33.

ГЛЯ — Грамматика литовского языка. Вильнюс, 1985.

Jakobson R. Selected Writings: Word and Language. The Hague—Paris, 1971. Vol. 2.

KPP — Kalbos praktikos patarimai. V., 1985.

LKG — Lietuvių kalbos gramatika. V., 1976. T. 3.

Rosinas A. Lietuvių bendrinės kalbos įvardžių semantinė struktūra. V., 1984.

Rosinas A. Dėl žodžio visoks reikšmės ir statuso // Baltistica. 1988. T. 24(2). P. 185—189.

Tekorienė D. rec. Rosinas A. Lietuvių bendrinės kalbos įvardžių semantinė struktūra // Baltistica. 1987. T. 23(1). P. 86—92.

Valeckienė A. Dėl įvardžiuotinių savybinių įvardžių savarankiškumo // Kalbos kultūra. 1964. Sąs. 7. P. 46—47.

Valeckienė A. Anaforiniai įvardžiai — daiktavardžių variantai // Baltistica. 1971. T. 7(2). P. 139—146.

Valeckienė A. Lietuvių kalbos gramatinė sistema. Giminės kategorija. V., 1984.

Vidugiris A. Zietelos tarmės įvardis // Lietuvių kalbotyros klausimai. 1960. T. 3. P. 113—131.

Žulys V. Vadinamųjų nekaitomųjų įvardžių vieta lietuvių kalbos gramatinėje sistemoje // Baltistica. 1969. T. 5(2). P. 167—177.

Žulys V. Trečiojo asmens nėra // Kalbotyra. 1974. T. 25 (1). P. 83—92.

146

А. ВАЛЕЦКЕНЕ

НЕСКОЛЬКО ВОПРОСОВ О СЕМАНТИКЕ МЕСТОИМЕНИЙ

Резюме

В статье обсуждаются спорные вопросы о семантике местоимений. Делаются следующие выводы:

1. Двуродовые формы местоимения jis, ji, в отличие от существительных типа darbininkas, -ė, часто указывают на предметы и в таких случаях не имеют разных сем. Согласуясь с антецедентами, они только выполняют референтную функцию, поэтому их можно считать одной лексемой.

2. Местоимения aš, mes; tu, jūs можно считать формами единственного и множественного числа. Местоимения aš, tu, mes, jūs, savęs, tamsta следует считать неродовыми формами. Референция на пол этими местоимениями обычно не выражается или является неактуальной (за исключением в сочетаниях с именами прилагательными или другими словами, изменяющимися по родам).

3. Следует признать рациональным включение форм mano, tavo, savo в парадигмы личных и возвратного местоимений как второй, вступающей в отношения дополнительной дистрибуции с формами родительного manęs, tavęs, savęs. С другой стороны, нельзя отрицать существование притяжательных местоимений в литовском литературном языке типа manasis, -oji, manas, -a, maniškis, -ė, которые целесообразно включить в раздел личных местоимений как его подгруппу.

4. Формы ед. ч. visas, -a и мн. ч. visi, -os, которые различаются между собой оттенками значения, можно считать одной лексемой, так как эти оттенки резко не разграничены и проявляются на базе неполной грамматикализации числа.

5. Слово visoks, -ia считаем местоимением, а не именем прилагательным, ибо по характеру референтного значения оно не отличается от других местоимений своей группы (visas, -a, visi, -os); случаи синонимии с именами прилагательными не могут быть решающим критерием причисления их к имени прилагательному. На основе характера референтного значения и связи с другими местоимениями слова и словосочетания: tūlas, -a, aliȧ vienas, -a, tam tikras, -a; pats tas, pati ta; šioks toks, šiokia tokia, также следует считать местоимениями, а не именами прилагательными.

6. Застывшие словосочетания типа vienas kito нельзя считать одной лексемой, ибо они содержат значения разных местоимений и развились на базе противоположных значений данных местоимений при помощи эллипса и перестановки порядка слов, напр.: Vienas (žmogus) nekenčia kit o (žmogaus) ⇒ Vienas nekenčia kit o ⇒ Vienas kito nekenčia. Не являются отдельными лексемами (местоимениями) словосочетания такого же типа и с другими падежами: vienas kitam (paydi), vienas kitą (myli), vienas kitu (pasitiki), а также словосочетания типа: šis bei tas, šioks ar toks, tas ar kitas и др.

7. Формы местоимений типа: kita, kitkas, kita kas, kas kita, kitas kas, kas kitas, kitas (kito) и др., — следует считать факультативными вариантами, а не отдельными лексемами, ибо они имеют тождественное значение и употребляются в той же позиции.

10*