LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXXI (1994)

FRÅGOR OM SPRÅKNORMALISERING

REIN KULL

KONTINUERLIGT TERMINOLOGIARBETE SOM FÖRUTSÄTTNING OCH GRUND FÖR ETT UTVECKLAT SKRIFTSPRÅK

För att skriftspråket ska kunna fylla alla de viktigaste funktionerna och framgångsrikt kunna fullgöra uppgifterna som officiellt språk måste det ha nått en erforderlig utvecklingsnivå och ha ett rikt och mångsidigt ordförråd. Skriftspråket kan fungera som ett fullvärdigt nationalspråk när det kan fullgöra de ansvarsfulla uppgifterna som språk för högre utbildning och vetenskap. Förutsättningarna för detta skapas genom ett kontinuerligt och målmedvetet terminologiarbete.

Det estniska skriftspråket fullgjorde uppgifterna som officiellt språk under Republiken Estlands existens åren 1918—1940, närmare bestämt under perioden 1920—1940, eftersom åren 1918 och 1919 präglades av ockupation, maktskiften och krig. Först efter freden i Tartu, som slöts med Sovjetryssland den 2 februari 1920, kunde Estland fritt utvecklas under självständiga statsförhållanden och estniska börja fullgöra uppgifterna som officiellt språk. En mycket viktig faktor i detta sammanhang var att högre utbildning övergick till estniska och att ett fackspråkligt ordförråd på estniska snabbt utvecklades inom många områden.

Et eesti kirjakeel 1920. aastail suhteliselt kiiresti suutis hakata täitma kõiki riigikeele ülesandeid, selleks kujunesid vajalikud eeltingimused pika aja jooksul nii meie kirjakeele üldise arenemiskäigu, rahvahariduse, rahvusliku eneseteadvuse tõusu näol ja ka sotsiaal-majanduslike tingimuste tõttu. Nimetagem siin selliseid olulisi lähte-eeldusi, nagu eesti kirjakeele kujunemisprotsess ja kirjasõna areng alates 16. sajandist, rohkem kui 300 aasta pikkune eesti rahvakooli ajalugu, eestikeelse ajakirjanduse pikaajalised traditsioonid: esimene eestikeelne perioodikaväljaanne 1755, pidevamalt ilmuv eestikeelne ajakirjandus alates 19. sajandi alguskümnendeist, eestikeelse populaarteadusliku ja erialasema kirjanduse, samuti eestikeelsete kooliraamatute väljaandmine ja vastava sõnavara kujunemine ligikaudu samast ajast alates, rahvuslik ärkamisaeg oma suurüritustega möödunud sajandi teisel poolel, püüdlused eestikeelse kesk- ja kõrghariduse poole möödunud sajandi lõpu- ja käesoleva sajandi alguskümnendeil, eesti kirjakeele ühtlustamis- ja normimistaotlused nii juba möödunud sajandi 70-ndatel aastatel kui ka eriti alates käesoleva sajandi esimese kümnendi lõpust. Kõik see valmistas ette pinna eesti keele kui rahvuskeele kõigekülgsele väljakujunemisele.

En viktig förutsättning för ett utvecklat skriftspråk och för dess funktion som officiellt språk är att det finns ett modersmålsbaserat fackordförråd inom alla tänkbara områden. Och för varje årtionde som går spelar terminologilexikonet en allt viktigare roll i de moderna skriftspråken.

^5ª

67

Utvecklingen av ett estniskspråkigt fackordförråd inom flera områden går flera århundraden tillbaka. En mer kontinuerlig och omfattande utveckling av estniskspråkig fackterminologi kan följas från början av förra seklet, genom tillkomsten av estniskspråkiga skolböcker, populärvetenskapliga trycksaker och mer specialiserad litteratur. Under förra seklets andra hälft kan man redan skönja ett mer medvetet arbete för att utveckla ett estniskspråkigt fackordförråd — här kan nämnas sådana personer inom den nationella rörelsen, intellektuella och forskare som Fr. R. Kreutzwald, C. R. Jakobson, J. Kunder, J. Kurrik, K. A. Hermann, P. Hellat m.fl.

Fram till sekelskiftet arbetade man dock med att skapa och utforma facktermer på modersmålet var för sig, individuellt. Från slutet av det första årtiondet av detta sekel började man emellertid arbeta mer systematiskt och planmässigt både med att normera skriftspråket och utveckla fackordförrådet, och arbetet fick en kollektiv karaktär. Fyra på varandra följande konferenser om skriftspråksnormering, som hölls åren 1908, 1909, 1910 och 1911, spelade en viktig roll för att fastställa grunderna för det moderna estniska skriftspråket och för dess allmänna normalisering. Resultaten av detta arbete återspeglas i den estniska ortografiska ordbok som utkom 1918. Senare fortsatte arbetet i samma riktning på ett grundligare och mer ingående sätt genom den tre band omfattande ortologiska ordboken (EÕS 1., 2., 3. 1925, 1930, 1937) och E. Muugs lilla rättskrivningsordbok (10 upplagor 1933—1946), liksom genom estniska skolgrammatikor.

Det medvetna kollektiva arbetet med att skapa och ordna estnisk fackterminologi i olika terminologikommittéer och arbetsgrupper inleddes under 1900-talets första årtionde. Som resultat av detta arbete utkom från och med 1909 en rad terminologiska ordböcker: 1909 inom matematik, 1911 inom geografi, 1914 inom medicin, krigsvetenskap och kemi (två fackordböcker), 1917 namn på växter i Estland och 1919 en fackordbok inom fysik. Under perioden 1909—1919 utkom nio terminologiska ordböcker på tryck, med sammanlagt cirka 10 000 termer.

Ordningen av estnisk terminologi och sammanställningen av terminologiska ordböcker fick särskild fart efter det att Republiken Estland hade bildats och undervisning på estniska hade inletts vid Tartu universitet inom olika ämnesområden. Detta kunde naturligtvis inte ske plötsligt, utan gradvis, så att en del föreläsningar inom olika ämnen ännu under en tid hölls på tyska eller ryska av utländska professorer. Ändå gick utvecklingen tillräckligt snabbt, tack vare det fruktbara arbetet med att skapa och utveckla modersmålsbaserade ordförråd inom många vetenskapsområden. Åren 1920—1940 utkom som resultat av detta livliga och effektiva terminologiarbete över 40 fackordböcker, de flesta i Tartu. Tillsammans innehöll de närmare 200 000 facktermer. Terminologikommittéerna vid Tartu universitet lade en fast grund för systematisk terminologi inom många vetenskapsområden, såsom botanik, zoologi, geologi, medicin, juridik och andra områden. Språkvetaren J. V. Veski har särskilda förtjänster i skapandet och utvecklingen av den moderna estniska vetenskapliga terminologin; han deltog aktivt och framgångsrikt i arbetet i samtliga terminologikommittéer som verkade vid Tartu universitet under perioden 1920—1940 samt i verksamheten inom flera andra fackordskommittéer. Av stor betydelse i detta sammanhang är inte bara

68

Den mängd modersmålstermer som J. V. Veski effektivt bidrog till att ordna (över 180 000 facktermer), men också hans kreativa förhållningssätt till detta arbete och hans mångsidiga och uppfinningsrika användning av det befintliga estniska språkmaterialet och dess möjligheter, lade en god grund för den mångsidiga senare utvecklingen av estniskspråkig terminologi.

Terminologiarbetet och termordningen har fortsatt i Estland också efter andra världskriget. Under perioden 1945—1990 utkom omkring 130 olika terminologiska ordböcker som självständiga publikationer. Därtill har ordnad terminologi och olika specialordlistor publicerats i facktidskrifter, informationsbulletiner och metodpublikationer samt som bilagor till fackböcker. Resultaten av termarbetet ingår också i många bestämningsböcker för växter, fåglar, insekter, svampar m.m., liksom i sådana omfattande fackpublikationer som ”Eesti NSV floora” i 11 band, den 7-bandiga serien ”Loomade elu” m.m. Terminologi inom olika fackområden ingår också i ”Eesti nõukogude entsüklopeedia”, dess första och den nu pågående andra upplagan, liksom i ”Õigekeelsussõnaraamat” (1976 ff.). Ett effektivt sätt att ordna termer har varit att utarbeta republikanska terminologistandarder (hittills närmare 70).

Detta kontinuerliga arbete, som pågått i årtionden med att utforma och utveckla den estniska terminologiska lexiken, har säkerställt det estniska skriftspråkets lexikala mångsidighet och potentiella kapacitet. Detta är mycket viktigt för att skriftspråket ska kunna fylla alla sina funktioner och gör det möjligt för det att också fullgöra uppgifterna som statsspråk.

Estniska fyllde framgångsrikt statsspråkets uppgifter under den självständiga Republiken Estlands existens (1918—1940), vilket, som vi har sett, i stor utsträckning säkerställdes genom intensivt och mångsidigt terminologiarbete.

Sisuliselt täitis eesti keel riigikeele ülesandeid suurel määral ka pärast 1940. aastat nõukogude võimu aastatel. Kahjuks on üheülgne suurriiklik majandus- ja rahvuspoliitika (tootmise ekstensiivareng, sellega kaasnev tugev migratsioon ja demograafilise situatsiooni halvenemine, vene keele mõju ja eelisseisundit tugevdanud riiklikud erinõud jm.) viimastel aastakümnetel negatiivselt mõjunud ja ahendanud eesti rahvuskeele loomulikke funktsioone. Eriti halvavalt arenes see protsess 1970. ja 1980. aastatel. Kõige selle tagajärjel on viimastel aastatel järsult halvenenud üldkasutatava eesti keele tase, kujutades endast praegu tõsist probleemi. Seetõttu tuli hakata eesti keele õigusi otsustavalt kaitsma ning osutus vajalikuks vastu võtta ja kehtestada keeleseadus. Pärast pingelist tööd ja politiseeritud õhkkonnas selle seaduse kehtestamise ümber käinud võitlust (muulaste poolt esitatud süüdistused ebademokraatlikkuses, nende õiguste diskrimineerimises jms.) võeti keeleseadus jaanuaris 1989 lõpuks vastu ning see jõustus 1. veebruarist 1989. Oma loomult oli see seadus eesti keele kaitse seadus. Vaatamata teatud raskustele selle seaduse saamise ja vastuvõtmise protsessis ja mõningatele vajakajäämistele mõnedes selle akti sätetes (vene keele just nagu eriline seisund teiste keelte seas peale eesti keele kui riigikeele, mõningate paragrahvide rakendumise ebareaalne tähtaeg, nimetarvituse reguleerimisega seotud küsimused jms.) sai sellest eesti

60

en god och nödvändig lag med tanke på språkets framtid. Lagen fastställde vissa krav både för institutioner och tjänstepersoner, införde bestämda språkkrav för vissa kategorier av anställda och preciserade dem senare samt utarbetade förfaranden för att förverkliga dessa krav.

Språklagen skapade nödvändiga förutsättningar för att förbättra estniskans status och faktiska ställning. När det gäller efterlevnaden av lagen har den dock inte varit tillräckligt säkerställd, eftersom det har saknats en fungerande tillsynsmekanism för att övervaka att lagen följs. Den särskilda språkskyddskommission som inrättades under Högsta sovjetens presidium som ett samhälleligt organ har inte kunnat säkerställa att vår språklag följs överallt och av alla. På allra senaste tiden har man försökt förbättra situationen med vissa åtgärder.

Att vår språklag trädde i kraft och började tillämpas har ändå medfört mycket positivt. Det har främjat språkinlärningen, och man har snabbt börjat utarbeta och ge ut olika läromedel, ordböcker, parlörer m.m. Inom terminologiarbetet har allt detta inte medfört några större innehållsmässiga förändringar, men omfattningen av termordningen har ökat kraftigt. Man har också börjat ordna den fackterminologiska lexiken inom områden där man länge inte hade ordnat estniskspråkig fackterminologi, till exempel textilindustrin, den lätta industrin, järnvägstransporter m.fl. områden. Åtgärder har vidtagits för att estniska som statsspråk ska kunna användas inom alla samhällsområden och för att myndighetsärenden, teknisk dokumentation, handelsspråk (etiketter, bruksanvisningar för produkter o.d.) m.m. ska uppfylla språklagens krav.

Antagandet av språklagen här i Estland och i andra republiker som ingick i Sovjetunionen skapade nödvändiga förutsättningar för de nationella språkens allsidiga utveckling och för att de skulle fungera i rollen som statsspråk. Tyvärr har dessa språklagar och deras positiva verkan blockerats av den unionsomfattande språklag som Sovjetunionens högsta sovjet antog den 24.04.90 (Закон о языках народов СССР). Som en stormaktsakt har den i stor utsträckning omintetgjort det som uppnåtts genom republikernas språklagar. Det har blivit tydligt att de nationella språken endast kan få fullvärdig status och verkligen fungera som statsspråk om nationalrepubliken har full suveränitet.

Desto mer nödvändigt är det att intensivt ordna fackspråket och den fackliga lexiken också under den nuvarande övergångsperioden på vägen mot full suveränitet. De genomgripande förändringarna i Estlands politik, den radikala omstruktureringen av produktionen och ekonomin samt de allt livligare och bredare kontakterna med omvärlden kräver att också vår språkliga kommunikation ställs om; de kräver att vi är beredda att verka och sköta ärenden på flera språk. Snabbt, redan inom den allra närmaste tiden, behöver terminologin ordnas inom flera fackområden, framför allt inom sådana områden som produktionsorganisation, handel, försörjning, distribution, finanser, bankväsende o.d., alltså inom ekonomin i ordets vidaste bemärkelse. Och arbete pågår i denna riktning.

Juuni 1990

70

KONTINUERLIGT TERMINOLOGIARBETE SOM FÖRUTSÄTTNING OCH GRUND FÖR UTVECKLINGEN AV DET GEMENSAMMA SPRÅKET

Sammanfattning

För att ett nationellt språk ska kunna fylla alla grundläggande funktioner och vara statsspråk behöver det ha ett omfattande och välutvecklat ordförråd inom alla områden. Artikeln ger en översikt över hur denna process har fortskridit i estniskans historia.

Ursprunget till estnisk fackterminologi inom vissa områden av mänsklig verksamhet går tillbaka till forntiden. Från och med förra seklet började man medvetet främja utvecklingen av estnisk fackspråklig terminologi. Detta kännetecknade framför allt sådana företrädare för den nationella rörelsen som Kreutzwald (F. R. Kreutzwald), Jakobson (C. R. Jakobson), Kunder (J. Kunder), Hermann (K. A. Hermann), Hellat (P. Hellat) med flera. Fram till början av detta sekel hade skapandet av rent estniska termer i Estland en sluten och individuell karaktär. Verksamheten blev mer planmässig och målinriktad under det första årtiondet av vårt sekel. Terminologin inom olika områden började bearbetas kollektivt av särskilda arbetskommissioner. På så sätt utgavs under åren 1909–1919 nio termordböcker med nästan 10 000 termer.

Terminologiarbetet i Estland utvidgades särskilt efter det att Republiken Estland hade blivit självständig och olika ämnen började undervisas på estniska vid universitetet i Tartu. Under 1920- och 1930-talen lades grunden till systematisk terminologi inom många vetenskapsgrenar (botanik, zoologi, geologi, medicin, juridik med flera). Genom intensivt arbete sammanställdes och utgavs åren 1920–1940 mer än 40 termordböcker med sammanlagt nästan 200 000 estniska termer. Akademikern J. V. Veski (J. V. Veski) gjorde särskilt betydande insatser för utvecklingen av den moderna terminologin. Han deltog aktivt i arbetet i många av tidens terminologikommissioner och utnyttjade på ett skickligt och allsidigt sätt folkspråkets inneboende resurser.

Terminologiarbetet och termbearbetningen fortsatte även efter andra världskriget. Utöver översatta ordböcker utgavs åren 1945–1990 nästan 130 termordböcker som fristående tryckta publikationer (det totala antalet termer uppgick till 350 000). Dessutom publicerades bearbetad terminologi i tidskrifter och informations- och metodpublikationer samt som bilagor till fackböcker. Resultaten av termbearbetningen framgår av många omfattande vetenskapliga verk, uppslagsverk med mera. Under de senaste årtiondena har även en snabbare metod för termbearbetning använts: nationella termstandarder utarbetas (för närvarande finns omkring 70).

Ett konsekvent och intensivt terminologiarbete hjälpte estniskan att framgångsrikt fylla statsspråkets uppgifter under den självständiga Republiken Estlands år (1918–1940).

I huvudsak fyllde estniskan en mer eller mindre omfattande statsspråksfunktion även efter 1940, under sovjettiden.

De senaste årtiondenas ensidiga ekonomiska och nationella politik har påverkat estniskan negativt och begränsat dess naturliga funktioner. Därför blev det nödvändigt att i januari 1989 anta en särskild språklag. Lagen är avsedd att skydda estniskans rättigheter. Det står emellertid klart att en nationell språkstatus utan inskränkningar och ett fungerande statsspråk endast är möjligt när den nationella republiken har full suveränitet.

Arbetet med fackspråkligt ordförråd och termbearbetning behövs i hög grad även under den nuvarande övergångsperioden på väg mot full självständighet. Detta är särskilt viktigt för de branscher som är direkt förbundna med en genomgripande omstrukturering av produktionen och ekonomin.

Juni 1990

KONTINUERLIGT TERMINOLOGISKT ARBETE SOM FÖRUTSÄTTNING OCH GRUND FÖR UTVECKLINGEN AV DET LITTERÄRA SPRÅKET

Sammanfattning

För att ett nationellt språk ska fungera normalt inom alla samhällslivets områden och kunna fungera som statsspråk måste det ha ett utvecklat och mångsidigt ordförråd. Artikeln behandlar hur utvecklingen av den estniska terminologiska vokabulären gick till.

71

De första ansatserna till en professionell estnisk vokabulär inom vissa områden av mänsklig verksamhet går långt tillbaka i tiden. Redan under förra seklet ägnade man sig medvetet åt att utveckla den estniska fackvokabulären, främst tack vare några företrädare för den nationella rörelsen (Kreutzwald, Jakobson, Kunder, Hermann, Hellat m.fl.). Vid sekelskiftet var skapandet av estniska termer en individuell verksamhet. Under det första decenniet av vårt sekel fick detta arbete en mer systematisk och målinriktad karaktär. Terminologisk vokabulär från olika områden började ordnas av särskilda arbetskommissioner. Som resultat utkom under åren 1909–1919 nio terminologiska ordböcker med omkring 10 000 termer.

Arbetet med att ordna den estniska terminologin fick särskilt stor omfattning efter bildandet av den suveräna Republiken Estland, då undervisningsämnen vid Tartu universitet började undervisas på estniska. Under 1920- och 1930-talen lades grunden till en systematisk terminologi inom många vetenskapliga discipliner (botanik, zoologi, geologi, medicin, juridik m.fl.). Under åren 1920–1940 sammanställdes och publicerades genom intensivt arbete över 40 terminologiska ordböcker, omfattande omkring 200 000 estniska termer. Särskilda förtjänster vid skapandet av den moderna terminologin tillkommer akademikern J. V. Veski, som aktivt deltog i arbetet i de flesta terminologiska kommissioner och skickligt och mångsidigt använde folkspråkets egna resurser.

Det terminologiska arbetet och ordnandet av terminologin fortsatte även efter andra världskriget. Under åren 1945–1990 utkom omkring 130 olika terminologiska ordböcker som självständiga publikationer (350 000 termer), utöver de översatta. Dessutom publicerades ordnad terminologi i tidskrifter och informations- och metodpublikationer samt som bilagor till fackpublikationer. Resultaten av det terminologiska arbetet redovisades i många omfattande verk, i uppslagsverk m.m. En av de mest effektiva metoderna för att ordna terminologin under de senaste årtiondena har varit att utarbeta republikanska terminologistandarder (nu finns det omkring 70).

Tack vare det konsekventa och intensiva arbetet med att utveckla den terminologiska vokabulären kunde estniska framgångsrikt fylla statsspråkets uppgifter under Republiken Estlands självständighetsår (1918–1940).

I själva verket fyllde estniska i större eller mindre utsträckning statsspråkets funktioner även efter 1940, under sovjetmakten. Den ensidiga ekonomiska och nationella politiken under de senaste årtiondena inverkade emellertid negativt på estniskans ställning och begränsade dess användningsområde. Därför blev det nödvändigt att i januari 1989 anta en särskild språklag. Till sin karaktär var lagen en rättsakt till skydd för estniskans rättigheter. Det blev tydligt att nationella språkets fullvärdiga status och normala funktion som statsspråk endast är möjliga under förutsättning att landet har full suveränitet.

Trots detta är intensivt arbete med att ordna fackspråket och den terminologiska vokabulären fortfarande nödvändigt. Detta är särskilt viktigt inom de områden som är direkt knutna till en grundläggande omstrukturering av produktionen och ekonomin.

Juni 1990