LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXXIV (1994)

LIETUVIŲ KALBOS TARMĖS IR JŲ TYRINĖJIMAI

K. ULVYDAS

A. SALYS VERKSAMHET VID VYTAUTAS MAGNUS-UNIVERSITETET 1930–1939

A. Salys har gått till den litauiska språkvetenskapens historia som en av 1900-talets mest framstående litauister och jämförande baltister. Vetenskapens höjder — med grader och titlar av alla slag — nådde han tack vare sina stora begåvningar, som började visa sig redan i unga år, när han ännu studerade vid Telšiai-gymnasiet ”Saulė”. Som jämnåriga vittnar om (t.ex. lexikografen Z. Jonikaitė m.fl.) utmärkte han sig redan då bland andra ungdomar genom sina kunskaper och sin förmåga, vilket imponerade och gladde särskilt lärarna; A. Salys och en annan elev vid samma gymnasium, A. Jucys (blivande professor i teoretisk fysik och akademiker), betraktades som skolans stoltheter.

A. Salys begåvning blev särskilt tydlig under studieåren vid Kaunas universitet, som senare fick namnet Vytautas Magnus universitet. Där hade han 1923 förmånen att studera för sådana storheter som K. Būga, den främste litauisten och jämförande baltisten i den litauiska språkvetenskapens historia, och J. Jablonskis, en framstående skapare och normerare av det litauiska standardspråket. Troligen var det K. Būga, som redan då hade blivit världsberömd, som påverkade A. Salys mest; sannolikt var det också han som såg till att Salys efter två studieår i Kaunas fick möjlighet att resa till Leipzig för studier, där den världsberömde litauisten och baltisten J. Gerulis då verkade och blev A. Salys vetenskaplige handledare. Med en sådan handledare avslutade och försvarade A. Salys 1929 sin doktorsavhandling ”Die žemaitischen Mundarten: Geschichte des žemaitischen Sprachgebietes”. Avhandlingen är särskilt betydelsefull eftersom den för första gången inom litauistiken så grundligt och utförligt undersökte samogiternas dialekters historia från äldsta tid, och i större utsträckning använde Tyska ordens krönikor och andra forntida dokument.

Det är värt att påminna om att även en annan ytterst arbetsam student i litauistik från Kaunas universitet, P. Skardžius (liksom A. Salys blivande professor och akademiker), studerade i Leipzig vid samma tid. Samma år som A. Salys försvarade också han sin doktorsavhandling i Leipzig, ”Die slavischen Lehnwörter im Altlitauischen”. En av hans främsta lärare var också J. Gerulis, som tog hand om båda sina elever, följde deras arbete och vägledde dem. Här jämförs de två språkforskarna för att ännu en gång erinra om den förstes stora begåvning, som också intygades av en annan person — läraren J. Gerulis själv. Han gladde sig åt den enes begåvning och den andres flit, och brukade uttrycka denna glädje för andra på ett ganska grovt men målande sätt: ”Salys skrev sin avhandling med huvudet, Skardžius med arslet.” När jag för många årtionden sedan oväntat fick höra en sådan karakteristik eller jämförelse av mina högt aktade lärares begåvning ur en berömd språkforskares mun, kunde jag som ung student inte undgå att bli chockerad. Först senare, när jag lyssnade till Maironis intressanta föreläsningar om det preussiska Litauen under K. Donelaitis epok och hans verk, förstod jag att även J. Gerulis modersmål måste ha varit lika enkelt och konkret, ibland grovt och ibland underbart milt som böndernas språk, vilket K. Donelaitis odödliggjorde i sitt ”Metai”.

20

A. Salys återvände från Tyskland till Vytautas Magnus universitet 1930, efter att dessförinnan ha hunnit arbeta flitigt under en termin vid fonetiklaboratoriet vid universitetet i Hamburg, och började redan på hösten undervisa i ämnen inom litauistik och baltistik.

Det året firade hela Litauen 500-årsminnet av Vytautas den stores död. Litauer som bodde i hemlandet och utomlands organiserade många olika högtidliga evenemang. Hela republiken präglades av en stor patriotisk och andlig entusiasm, som hade börjat framträda redan några år tidigare, när man förberedde sig för att fira jubileet. Denna patriotiska och andliga hänförelse omfattade särskilt hela Litauens ungdom, såväl i städerna som på landsbygden. Även de avgångsbetyg som utfärdades det året var särskilda: de var tryckta på ett annat slags papper än vanligt, hade större format och bar en bild av Vytautas den store. Ungdomens, särskilt studenternas, patriotiska och andliga hänförelse uppmärksammades till och med av utlänningar som kom till Litauen. J. Gerulis, som kom hit i vetenskapliga ärenden, betraktade till exempel i förordet till sin bok ”Die litauischen Dialektstudien” (1930) studenternas andliga patriotiska hänförelse som en sorts litauistisk renässans. Och verkligen valde hundratals ungdomar litauistik som sitt huvudämne. Förstaårsstudenterna fick inte ens plats i den stora föreläsningssalen, och eftersom universitetet hade ett semestersystem (studenter från olika årskurser kunde samtidigt följa föreläsningar i samma ämne), fick många stå under föreläsningarna. Naturligtvis kunde denna entusiasm bland litauistikstudenterna inte undgå att uppmärksammas av lärarna själva, däribland J. Gerulis och andra.

Det som stärkte den tidens studentanda och patriotism var att det bara hade gått omkring tio år sedan den litauiska självständighetskampen avslutades. Den historiska segern för självständigheten och de litauiska frivilliga soldaternas hjältemod berörde varje litauer, särskilt de unga. Var och en försökte, med exempel från föräldrar, bröder eller andra närstående som nyligen hade kämpat självuppoffrande för självständigheten, bidra åtminstone en smula till att stärka fosterlandet.

Typiskt för denna tid var att ungdomsorganisationer av alla slag bildades och blomstrade. Vid Vytautas Magnus universitet verkade dussintals studentkorporationer, vars medlemmar fick ädla uppgifter: att tjäna Gud och fosterlandet, sina medmänniskor, utveckla sin personlighet, sprida dygd, oförtröttligt sträva efter kunskap och hederligt förbereda sig för sitt framtida yrke. Bland studentorganisationerna med ideologisk inriktning var ateitininkai-, tautininkai- (neolituanai-) och varpininkai-organisationerna samt de ideologiskt profilerade korporationerna de största och mest aktiva.

Som exempel på sådana organisationers aktivitet kan ett par saker nämnas här. Ateitininkai hade utlyst en insamling för att bygga ett ateitininkai-hus i Kaunas: var och en skulle skänka minst en tegelsten till bygget, det vill säga köpa en kupong som kostade några cent. Insamlingen uppmuntrade naturligtvis även andra människor att skänka pengar till bygget, och resultatet blev den tidens storslagna byggnad på Laisvės allé i Kaunas, där många mindre bemedlade studenter fick husrum under självständighetsåren. Ungdomarna bidrog också mycket genom att skänka pengar och samla in medel till bygget av den ståtliga Uppståndelsekyrkan i Kaunas. Under ockupationsåren inrymdes en tv-fabrik i kyrkan, som ännu inte hade färdigställts invändigt. I det självständiga Litauen borde den färdigställas och överlämnas till de troende för bruk.

Neolituanai och varpininkai hade också egna lokaler; de förstnämnda hade fått dem främst med offentliga medel, de sistnämnda genom samhällets insatser och ekonomiska stöd. Överallt sjöd det av ett aktivt och skapande studentliv: vetenskapliga och politiska diskussioner, kulturevenemang, sällskapskvällar och annat ordnades. I alla dessa lokaler fanns också matsalar som var billigare för studenterna än stadens övriga.

När man talar om denna period får man inte heller förbigå att relationerna mellan studenterna, som var fördelade på olika organisationer, föreningar och korporationer (ofta även efter nationalitet eller region), var helt normala, vänskapliga och korrekta. Möjligen utgjorde endast de fåtaliga grupperna av ytterliggående vänsterstudenter ett undantag; de bestod vanligen av personer med annan nationalitet eller av unga människor som på annat sätt hade förlorat sin litauiska prägel. Dessa kunde då och då orsaka eller rentav provocera fram vissa incidenter, som den stora majoriteten av studenterna bara skrattade åt.

Det var just en sådan atmosfär som rådde i Litauen och vid Vytautas Magnus universitet när A. Salys började arbeta som lärare där. Under sin allra första termin i tjänsten

21

Hösten 1930 började han undervisa i flera viktiga discipliner inom litauisk filologi (fornpreussiska, lettiska m.m.) och handleda praktiska övningar. Under de följande terminerna ökade antalet ämnen han undervisade i och seminarier han ledde stadigt. Redan under sina två första yrkesår framträdde han som en av de främsta lärarna i litauisk filologi vid Vytautas Magnus-universitetet. Ett år tidigare (1929) hade A. Salys kollega P. Skardžius inlett sin pedagogiska verksamhet vid samma universitet.

Vid den här tiden undervisades humanistiska ämnen vid två fakulteter: humanistiska fakulteten samt teologiska och filosofiska fakulteten. Denna dubblering utgjorde absolut inget hinder, vare sig för professorerna eller för studenterna. Tvärtom innebar den enbart bekvämlighet för alla och en större mångfald inom forskning och studier. För det första var fakulteternas respektive studieordningar inte helt identiska. Därför fanns det också skillnader i vilka humanistiska ämnen som erbjöds. Utöver de ämnen som studieordningen krävde kunde studenten fritt välja andra ämnen som intresserade honom vid endera av de två fakulteterna. Studenten hindrades inte heller från att välja vilken som helst av de professorer som undervisade i samma ämne. Det gick alltså att följa kurser i litauisk filologi vid endera av de nämnda fakulteterna. Någon större splittring förekom dock vanligtvis inte: studenten följde och tenterade i regel nästan alla ämnen vid en och samma fakultet. Att det fanns två fakulteter var särskilt praktiskt för mindre bemedlade studenter som inte fick stipendier och måste försörja sig genom arbete. Föreläsningar i motsvarande ämnen vid de olika fakulteterna hölls nämligen ofta vid olika tider: på förmiddagen vid den ena och på eftermiddagen vid den andra. Därför var det lättare för en förvärvsarbetande student att anpassa arbetstiden efter föreläsningarna.

Från och med 1929 undervisade P. Skardžius i ämnen inom litauisk filologi vid humanistiska fakulteten, medan A. Salys från 1930 gjorde det vid teologiska och filosofiska fakulteten. Redan under A. Salys första år som lärare samlades dock studenter i litauisk filologi från båda fakulteterna för att lyssna på hans föreläsningar, och auditorierna var därför proppfulla. Detsamma kan inte sägas om P. Skardžius föreläsningar, trots att de var minst lika innehållsrika och intressanta. Dessa båda lärare, som återvänt från Leipzig, tillförde mycket nytt till Vytautas Magnus-universitetet. De berikade och livade upp hela den litauiska filologin där, vars undervisning hade blivit mycket svårare efter våra stora språkforskare K. Būga och J. Jablonskis bortgång. Utan tvekan bidrog såväl A. Salys och P. Skardžius som naturligtvis J. Gerulis till den glimt av en renässans för litauisk filologi som J. Gerulis tidigare hade lagt märke till; han hade hjälpt till att utbilda två så framstående forskare åt Litauen. Det är bara beklagligt att Litauens dåvarande regering, troligen på grund av svårigheterna med statsbildningen, inte flera år tidigare lyckades sörja för utbildningen av litauiska filologer med högsta kvalifikationer, trots att utmärkta handledare lätt hade kunnat hittas, om inte i själva Litauen så åtminstone i Tyskland eller rentav Lettland (jag syftar på J. Gerulis och J. Endzelīns).

Som läsaren kanske redan har märkt nämns här även P. Skardžius och J. Gerulis med anledning av 90-årsdagen av A. Salys död. Det beror på att dessa tre framstående språkforskare var nära förbundna genom sina liv och gärningar: A. Salys och P. Skardžius var J. Gerulis elever i Leipzig, båda undervisade i litauisk filologi vid samma Vytautas Magnus-universitet i omkring tio år, båda undkom med knapp nöd den återvändande vågen av röd terror när de 1944 flydde till Tyskland och senare till USA, där de ända till sin död outtröttligt verkade på den litauiska filologins fält. De utvecklade inte bara den litauiska filologin utan bidrog också i hög grad till att utveckla det litauiska språket och stärka dess kultur bland våra emigranter; de gav ny fart åt forskningen i litauisk filologi i USA och gjorde Litauens namn känt där.

22

Låt oss nu återvända till A. Salys pedagogiska verksamhet vid Vytautas Magnus-universitetet. Först vill jag beskriva honom som lärare, eftersom han vid den tid då han just hade börjat undervisa, bortsett från sin doktorsavhandling, ännu inte hade utfört några större arbeten inom litauisk filologi. Hans undervisning och hela hans pedagogiska gärning fängslade oss studenter, både förstaårsstudenter och dem som var på väg att avsluta sina universitetsstudier, såsom P. Jonikas, J. Kruopas, J. Senkus, J. Labokas, Z. Jonikaitė, E. Mikalauskaitė, I. Matuzevičiūtė och många andra. Studenter från båda de nämnda fakulteterna strömmade till A. Salys föreläsningar. Vad var det som lockade dem dit? Framför allt, naturligtvis, hans utmärkta undervisning, som präglades av goda förberedelser, föreläsningarnas nyhetsvärde, lärarens föredömliga litterära uttal och till och med hans tilltalande yttre och elegans.

A. Salys kom till föreläsningar och seminarier klädd i en elegant kostym av skotsk cheviot och golfbyxor, som då var mycket vanliga i Västeuropa och började bli populära i Litauen. Senare, när han gjorde sin militärtjänst i en motorbataljon, kom han till föreläsningarna i menig uniform och senare i underofficersuniform, vilket på sitt sätt var intressant för åhörarna. Viktigast var naturligtvis föreläsningarnas innehåll och själva undervisningssättet: ett fritt, sammanhängande och levande språk som var lätt att genast förstå och också anteckna. A. Salys läste aldrig upp sina föreläsningar ur manus, till skillnad från många andra professorer. Visserligen hade han föreläsningstexten med sig, men han läste aldrig ur den utan berättade själv om innehållet och kastade bara då och då en blick på en liten lapp, därifrån han hämtade exempel – språkfakta – att skriva på tavlan. Vi häpnade alla över den metodiska undervisningen, en egenskap som han uppenbarligen hade fått redan av naturen. Senare fick andra professorer lära oss språkundervisningens metodik, men den sorts metodisk skicklighet som utmärkte A. Salys kan man verkligen inte lära sig vare sig ur metodikböcker eller av metodikexperter, eftersom den måste vara medfödd.

Så här undervisades studenterna i fornpreussiska. Först delades dåtidens reproducerade texter på fornpreussiska ut till var och en, och de viktigaste källorna för ämnet angavs. De viktigaste var då följande: R.Trautmanno ”Die altpreussischen Sprachdenkmäler” (1910), G.H.F.Nesselmanno ”Thesaurus linguae Prussicae” (1873), E.Bernekerio ”Die preussische Sprache” (1896). För övrigt var de reproducerade texterna som delades ut till studenterna mycket tillförlitliga, eftersom de hade hämtats ur R.Trautmanno bok, och vad gäller noggrannheten i återgivningen av texter tycks ingen ännu ha överträffat denne författare. Därefter analyserades texterna språkvetenskapligt: de översattes till litauiska och varje ord behandlades semantiskt, fonetiskt och etymologiskt, med särskild uppmärksamhet på förhållandet till de andra baltiska språken, främst litauiskan. I auditoriet pågick således en levande och allsidig textanalys, där alla åhörare deltog. Efter några veckors sådant arbete fastnade texterna i studenternas minne, och analysen blev allt tydligare och intressantare. Som redan nämnts kom läraren själv mycket omsorgsfullt förberedd till sådana föreläsningar. Här bör sägas att samma metod för analys av språktexter också praktiserades av andra professorer, särskilt sådana som hade tagit examen vid västeuropeiska universitet. P. Brender undervisade oss till exempel på ett liknande sätt i de latinska författarna. Det främsta kännetecknet för denna undervisning var livfullheten, auditoriets aktivitet och att åhörarna engagerades i arbetet. Det är uppenbart att studiemetoden också krävde att studenterna förberedde sig hemma, men tyvärr var det sällan någon av oss som hann med det. Men

23

Att förbereda sig för tentamen i det språket var inte svårt, särskilt inte för den student som flitigt hade följt föreläsningarna, eftersom det efter en sådan undervisning inte återstod särskilt många luckor. Dessa fick fyllas i med hjälp av facklitteratur, som nästan helt hade getts ut på tyska och var lätt tillgänglig för alla i universitetsbiblioteket, som sköttes exemplariskt av V. Biržiška, A. Šalkauskaitė, I. Kisinas och andra.

På liknande sätt undervisades även kursen i lettiska. De viktigaste verken och källorna för ämnet var då för oss J. Endzelyns ”Lettische Grammatik” (1922), J. Endzelyns och Mylenbachs ”Latviešu gramatika”, en kompakt och utmärkt skriven bok som påminde om vår J. Jablonskis grammatik, samt J. Endzelyns ”Lettisches Lesebuch” (1922), den mest lättillgängliga och populäraste läroboken. Under föreläsningarna använde vi oss främst av den sistnämnda boken och hämtade därifrån exempel och texter för lingvistisk analys, som vanligtvis bedrevs efter teoriföreläsningarna. Det bör sägas att tentamen i detta ämne inte heller var svår, eftersom redan flitigt deltagande i föreläsningarna och textanalys hjälpte en att lära sig grunderna i lettiska, särskilt som ämnet undervisades av en framstående baltist, väl förtrogen med den indoeuropeiska jämförande-historiska metoden.

Förutom fornpreussiska och lettiska undervisade A. Salys vid Vytautas Magnus universitet i många andra ämnen inom litauistik och baltistik eller allmän språkvetenskap, som föreskrevs i studieplanen, med undantag för den allmänna kursen i litauiska, vilken undervisades av J. Balčikonis vid Teologiska och filosofiska fakulteten och av S. Čiurlionienė vid Humanistiska fakulteten. För övrigt behandlade A. Salio föreläsningar i allmän fonetik och seminarier även den litauiska standardspråkets fonetik och uttalsnormer mer ingående och på djupet än föreläsningarna och övningarna inom den allmänna kursen i litauiska som hölls av J. Balčikonis eller S. Čiurlionienė.

A. Salys undervisningsskicklighet kom särskilt tydligt till uttryck i föreläsningarna och övningarna i litauisk historisk grammatik, dialektologi och allmän fonetik. Dessa ämnen tycks ha legat honom särskilt varmt om hjärtat; han tyckte inte bara mest om dem, utan var också bäst förberedd att undervisa i dem. Kursen i historisk grammatik började han med fonetik och avslutade med syntax, vars grunder då ännu höll på att utarbetas och som, jämförd med fonetik och morfologi, fortfarande var minst ”historisk”. För övrigt saknar vi ännu i dag en ingående historisk syntax över litauiskan, bortsett från historisk-syntaktiska undersökningar av enskilda konstruktioner eller enskilda ordklasser. Här väntar forskarna fortfarande stora uppgifter. Ändå utgör A. Salys föreläsningar i litauisk historisk grammatik en tämligen fullständig kurs i ämnet, som ingen i Litauen vid den tiden undervisade så ingående någonstans. Inom undervisningen i historisk grammatik var A. Salys, kan man säga, den ende så väl förberedda specialisten vid Vytautas Magnus universitet under åren 1930–1939. Undervisningen i ämnet förbättrades också avsevärt genom lärarens förmåga att engagera studenterna i självständigt arbete. Anteckningar i ämnet, sammanställda av de mer noggranna studenterna, fungerade i praktiken som en universitetslärobok i historisk grammatik.

A. Salys näst mest omtyckta ämne, som han undervisade i med lika stor talang, var litauisk dialektologi vid Vytautas Magnus universitet. Efter att redan under sina studier i Leipzig ha undersökt de samogitiska dialekternas historia, och genom att på ett brett och kreativt sätt dra nytta framför allt av arbeten av K. Jaunius, A. Baranauskas, Fr. Specht, K. Būga, J. Gerulis och andra forskare, samt genom att resa till fots eller på moto-

24

cykel runt i Litauen och noggrant kontrollera, och oftast själv fastställa, gränserna mellan de litauiska dialekterna, skapade han för första gången i litauistikens historia en sammanhängande universitetskurs i litauisk dialektologi, som han fortlöpande kompletterade och förbättrade. A. Salys dialektologikurs kompletterades på ett utmärkt sätt, och undervisningen i ämnet förbättrades, av en dialektkarta som för första gången i litauistikens historia hade sammanställts så omsorgsfullt och samtidigt relativt detaljerat av kursens upphovsman själv. Liksom kursen har kartan inte förlorat sin stora betydelse än i dag.

Det första exemplaret av denna dialektkarta skapade författaren med hjälp av P. Matulionis karta ”Kalnuotumo ir nuotakumo Lietuvos ir jos pakraščių žemėlapį...” från 1920–1922, som hade sammanställts på nytt för dialektändamålet. På den ritade han ut dialektgränserna med bläck i olika färger och färglade områdena där så behövdes med streckade linjer i olika riktningar. Naturligtvis kunde denna första karta av A. Salys, jämförd med moderna kartografiska arbeten, ännu inte vara fulländad och helt exakt. A. Salys förbättrade den så länge han bodde i Litauen, men den kan ändå sägas ha lagt grunden till kartläggningen av de litauiska dialekterna. Jag har aldrig sett ett tryckt exemplar av kartan, eftersom den sannolikt aldrig mångfaldigades i tryckeriet, men den var lätt tillgänglig för dåtidens studenter: under varje dialektologiföreläsning hängde den framför auditoriet. A. Salys lånade gärna ut den till varje student som ville kopiera den, och när han gjorde det tycktes han känna en viss pedagogisk tillfredsställelse och stolthet: originalet till kartan, som han själv hade ritat för hand, var utfört med enastående omsorg, likt ett tryckt exemplar. En exakt kopia av kartan, uppklistrad på duk, har jag bevarat ända till i dag som ett vackert minne av den varma relationen mellan min älskade lärare och hans elev. För övrigt publicerade A. Salys en bearbetning av kartan i band IV av ”Archivum Philologicum” år 1933. Denna användes i ”Lietuvių kalbos rašybos žodyne” från 1948 och på andra håll.

Förutom fornpreussiska, lettiska, litauisk historisk grammatik och litauisk dialektologi undervisade A. Salys även i flera andra ämnen vid Vytautas Magnus universitet: allmän fonetik, en introduktion till baltisk språkvetenskap, språkvetenskapens grunder i skolundervisningen med mera.

Föreläsningarna i allmän fonetik var särskilt intressanta och innehållsrika, och de livades upp med apparatur och data från experimentell fonetik. A. Salys hade grundat det första fonetiklaboratoriet i Litauen; det var välorganiserat och byggdes ständigt ut. Inför varje föreläsning hämtade student J. Labokas (som tydligen var laboratoriets assistent) i förväg material från laboratoriet. Hela auditoriet deltog i dessa föreläsningar. De var mycket livliga och minnesvärda. Här behandlades, tillsammans med grunderna i allmän fonetik, även de viktigaste frågorna inom experimentell fonetik. Eftersom föreläsningarna i allmän fonetik främst byggde på fakta om det litauiska standardspråkets fonetik, gick man samtidigt, kan man säga, igenom en kurs i standardspråkets fonetik. Det var intressant att iaktta professorn under föreläsningarna i allmän fonetik. Han undervisade även i andra ämnen på ett levande och engagerande sätt, men under föreläsningarna i allmän fonetik blev han ännu mer livfull, och det verkade som om han verkligen fascinerades av ämnet. Han hade uppenbarligen blivit mycket förtjust i det när han vidareutbildade sig vid det berömda fonetiklaboratoriet vid universitetet i Hamburg. På den tiden fanns det ingen litteratur om allmän fonetik på litauiska (sanningen att säga finns det fortfarande ingen). Professorn använde själv tydligen och rekommenderade studenterna främst sådana fonetiska verk som H. Gutzmanns

25

”Physiologie der Stimme und Sprache” (1921), G. Panconcellio-Calzios ”Experimentelle Phonetik” (1921), samma författares ”Die experimentelle Phonetik in ihrer Anwendung auf die Sprachwissenschaft” (1924) och P. Rousselots ”Principes de phonétique expérimentale” (1924).

Dessutom hade A. Salys utarbetat och föreläste för oss en originell introduktionskurs i baltisk språkvetenskap, som skilde sig mycket från K. Būgas arbeten om frågor inom baltisk språkvetenskap. En del av kursen publicerades senare i ”Lietuviškoji enciklopedija”.

Studenterna blev mycket intresserade av den tidigare nämnda kursen om hur språkvetenskapliga fakta kunde användas vid språkundervisning i skolan. Detta var något helt nytt och originellt, avsett att göra undervisningen i lingvistiskt tänkande mer levande och fördjupa den redan för gymnasieelever. Ämnet var särskilt aktuellt för studenter i litauiska, eftersom många av dem efter universitetet började arbeta i skolor.

Examen i varje mer omfattande ämne som A. Salys undervisade i krävde ett särskilt seriöst och omsorgsfullt arbete av studenten, eftersom professorn, trots att han alltid umgicks vänligt och demokratiskt med studenterna, också var mycket sträng vid examinationerna. Så extraordinära prov som de som förekom vid exempelvis examinationen i J. Balčikonis allmänna kurs i litauiska förekom dock inte här.

Hos J. Balčikonis måste hela gruppen av examinander först skriva en uppsats om det ämne han hade gett, och först därefter fick man avsluta examinationen muntligt. Men tillståndet att göra det beviljades endast ett mycket litet antal examinander: av ungefär 60 som hade skrivit fick 2–3 studenter avsluta examinationen muntligt. De övriga måste göra om den, oftast flera gånger. På grund av denna examinationspraxis möttes J. Balčikonis, som tidigare hade undervisat vid humanistiska fakulteten, till och med av en studentprotest, vilken troligen också ledde till att han lämnade fakulteten.

Examinationerna i de ämnen A. Salys undervisade i var enbart muntliga. Det fanns, kan man säga, inga strikt tidsbegränsade tentamensperioder: om man inte ville eller kunde skriva tentamen, eller inte blev godkänd vid den utsatta tiden, var det lätt att komma överens med läraren om att skriva den vid ett annat tillfälle. Men för att förbereda sig väl inför tentamen måste man ägna minst en hel månad enbart åt detta och helt avstå från allt annat arbete och alla nöjen. Ibland lyckades man inte ens då få det högsta betyget på första försöket. Jag minns att jag, efter att noggrant ha förberett mig för examen i dialektologi och varit helt säker på mig själv, svarade på frågor om dialektologi i nästan en timme. Jag fick bara en fyra. Upprörd bad jag om att få göra om tentamen dagen därpå och ångrade mig, eftersom jag tyckte mig se missnöje i examinatorns ansikte. Hur kunde jag egentligen våga svara annorlunda än de andra studenterna på ett sådant förslag! Jag fick ändå lov att göra om tentamen nästa dag, men blev utfrågad ännu längre och fick en femma. Min lärare var sträng, men han krävde minst lika mycket av sig själv och kom till föreläsningar och övningar utomordentligt väl förberedd.

A. Salys verksamhet 1930–1939 begränsade sig inte till att undervisa i ämnen inom litauisk filologi vid Vytautas Magnus-universitetet. Som en ovanligt livlig och energisk forskare bidrog han mycket till att återuppliva Litauiska språkföreningen och grunda tidskriften ”Gimtoji kalba”. Den återupplivade föreningen och tidskriften spelade en utomordentligt viktig roll i det litauiska folkets och den litauiska språkkulturens historia. Dessa två kulturföreteelser hos oss (föreningen och i synnerhet tidskriften) fick stort gensvar bland det självständiga Litauens bildade befolkning. A. Salys var en av

26

de mest aktiva medlemmarna och ledarna för Språkföreningen samt redaktörerna och medarbetarna för ”Gimtoji kalba”.

Språkföreningens medlemsmöten hölls oftast i det fonetiska laboratorium som leddes av A. Salys. På kvällarna hände det mer än en gång att jag på universitetet såg de mest aktiva föreningsmedlemmarna – professor P. Avižonis, läraren J. Talmantas, överste J. M. Laurinaitis, P. Skardžius och andra – skynda till föreningens medlemsmöten eller styrelsemöten, där en mängd frågor om terminologi och språkbruk diskuterades. Deltagarna vid dessa möten och sammanträden värdesatte A. Salys åsikt och hans auktoritet högt. Detta har min tidigare lärare J. Talmantas, en hängiven medlem av Språkföreningen, vittnat om mer än en gång.

A. Salys artiklar (till exempel om litauiska personnamn med två stammar), hans korta och synnerligen genomtänkta svar på läsarnas frågor, terminologiska anvisningar med mera gjorde ”Gimtoji kalba”s nummer mycket livfullare och innehållsrikare och lockade läsare; antalet prenumeranter ensamt uppgick till 10 000.

Samtidigt skrev A. Salys mycket för ”Lietuviškoji enciklopedija”. Hans artiklar som publicerades där för sextio år sedan (till exempel om baltiska språk och folk) har fortfarande stor vetenskaplig betydelse. Det är rent av häpnadsväckande hur många artiklar A. Salys publicerade under Kaunastiden, hur varierande ämnena var och hur djupt innehållet var. Hans språkvetenskapliga artiklar förekommer i överflöd, kan man säga, i nästan alla dåtidens prestigefyllda vetenskapliga tidskrifter, publikationer och tidningar (”Archivum Philologicum”, ”Atheneum”, ”Židinys”, ”Naujoji Romuva”, ”Tautos mokykla”, ”Lietuvos aidas” och andra). Men framför allt är alla A. Salys artiklar och andra arbeten, liksom hans föreläsningar, inte bara väl vetenskapligt underbyggda utan också mycket klara, begripliga och lättillgängliga för läsaren. Där finner man inga utelämnanden, oklarheter i tankegången eller bristande fullständighet, sådant som ibland förekommer rikligt i andra forskares, särskilt yngre forskares, arbeten. Språket i A. Salys skrifter, liksom hans tidigare nämnda sätt att tala under föreläsningar och övningar, är helt enkelt föredömligt. Utan minsta tvivel framstår han, vid sidan av K. Jaunius, A. Baranauskas, J. Jablonskis, K. Būga, J. Balčikonis och P. Skardžius, som en verklig klassiker inom litauisk språkvetenskap.

Bredden och mångsidigheten i A. Salys verksamhet i Kaunas framgår också av att han var rådgivare åt Statsrådet i terminologifrågor, samarbetade med jurister och språkligt granskade lagtexter samt arbetade mycket som medlem av inrikesministeriets namnkommission. Han var en av de mest aktiva organisatörerna av insamlingen och registreringen av litauiska efternamn. Med hjälp av studenter sammanställde han tillsammans med namnkommissionens sekreterare M. Jurkynas ett efternamnskartotek, utifrån vilket flera examensarbeten inom efternamnsområdet skrevs under hans handledning och försvarades. Med utgångspunkt i samma kartotek sammanställdes på hans initiativ och genom hans insatser en ordbok över alla insamlade efternamn. Med hjälp av M. Jurkynas accentuerade A. Salys ordboken, angav paradigmerna och redigerade den i sin helhet. I Efternamnsordboken markerades med siffror, utifrån de uppgifter som samlats in och kontrollerats genom frivilligt arbete under 1930-talet, var familjerna bodde. A. Salys ägnade sig mer än andra språkvetare åt att återlitauanisera efternamn; därför angavs det ibland flera litauiska motsvarigheter (varianter) till de slaviserade efternamnen i Efternamnsordboken, så att ett slaviserat efternamn lätt kunde ersättas. För övrigt inrättades den nämnda namnkommissionen till största delen på A. Salys initiativ, i första hand för att förbereda återlitauaniseringen av efternamn, som inte kunde genomföras på grund av ockupationen och kriget. Av samma skäl hann man inte heller publicera den av honom redigerade Efternamnsordboken, vars manuskript–

27

Manuskriptet blev kvar vid Litauiska språkets institut. Så snart Vilnius åter hade införlivats med Litauen organiserade A. Salys insamling och granskning av ortnamn i Vilniusområdet. Resultatet av detta arbete var en för tryck färdigställd ordbok över ortnamnen i Vilniusområdet, vars tryckning också avbröts av kriget och vars manuskript fortfarande finns vid Litauiska språkets institut.

Inte ens specialister inom handeln klarade sig utan A. Salys hjälp. Han lade ned ett särskilt stort och omsorgsfullt arbete på L. Dargis ”Kommersiell korrespondens”, som utkom 1938 och i slutet innehöll en noggrant sammanställd, kan man säga, den första ordlistan över handelstermer i litauisk terminologi. Tack vare A. Salys arbete var boken på sin tid den bästa och modernaste läroboken, som hjälpte till att vårda handelsspråket. Eftersom han såg att det gamla kyrkospråket på många håll fortfarande hade betydande brister, utförde han även där ett viktigt arbete: ur språklig synvinkel redigerade han den andra upplagan (1938) av kanik A. Sabaliauskas bönbok ”Vi lovprisar Herren”. Det är den bästa bönbok som har bevarats fram till i dag.

Redan denna översikt över A. Salys verksamhet under den här perioden visar tydligt att han inte bara var en framstående forskare utan också en mycket produktiv språkpraktiker, som livfullt reagerade på varje aktuell fråga i språkets liv. Till och med när han tjänstgjorde i armén fann han tid att ta hand om de termer som bilisterna använde (och de var ännu bara ett fåtal på den tiden). De termer han skapade inom detta område har bevarats.

Efter att under flera år ha umgåtts med A. Salys som hans student och examensarbetare och i övrigt ofta ha träffat honom, särskilt när han arbetade i Kaunas, tror jag mig kunna säga några ord om honom som människa och personlighet. Framför allt var han tillgänglig för alla, vänlig, beredd att hjälpa var och en, uppriktig, en sann demokrat och humanist, en stor litauisk patriot. När jag träffade honom 1940, under den första sovjetiska ockupationen, kände jag tydligt hur han sörjde och var bedrövad över den tragedi som drabbat Litauen; samtidigt förstod jag att han inte hade förlorat hoppet om Litauens framtid. Även då ansåg han att inte alla litauer som bolsjevikerna hade dragit in i makten hade sålt sig till Moskva. Jag minns hans ord om agronomen M. Mickis: ”Mickis är ingen kommunist” (vilket innebar att han var en positiv person). Redan av det faktum att ateiststudenterna alltid hade hans välvilja och stöd kan man dra slutsatser om A. Salys politiska åsikter.

Följande fakta visar också särskilt tydligt A. Salys patriotism och politiska ställningstagande. Under efterkrigsåren rådde det stor brist på lärare i litauiska ämnen vid landets högskolor och på akademiker vid Vetenskapsakademien, och den kommunistiska regeringen försökte därför få P. Skardžius att återvända från Tyskland. A. Venclova har berättat för mig att han på regeringens uppdrag två gånger reste till Tyskland för att träffa P. Skardžius och försöka övertala honom att återvända till akademin och universitetet. Båda mötena misslyckades: P. Skardžius vägrade kategoriskt att återvända. Slutligen berättade en annan kommunistisk aktör från den tiden, G. Zimanas, för mig flera år före sin död att han efter A. Venclovas misslyckade försök hade rest i samma ärende ända till Washington. Där bjöd han sin vän P. Skardžius på frukost på en restaurang och försökte ännu en gång övertala honom att återvända och arbeta i Litauen. Men denne ville inte ens höra talas om det.

Den kommunistiska regeringen saknade däremot aldrig A. Salys. Tvärtom: R. Mironas, som efter kriget blev en hängiven partimedlem och arbetade vid Kaunas universitet, sade en gång till mig att om A. Salys inte hade flytt till Tyskland—

28

—skulle man ha behövt deportera honom till Sibirien. Naturligtvis kunde en sådan behandling av min älskade lärare A. Salys inte annat än beröra och reta upp mig då, men eftersom jag visste vad en protest från min sida skulle ha inneburit, var jag tvungen att behärska mig och tiga, särskilt eftersom alla lärare och studenter vid Kaunas universitet då mycket väl kände till hur överdrivet ivrigt R. Mironas tjänade partiet och dess institutioner.

Redan de fakta som har tagits upp här räcker mer än väl för att förstå att A. Salys beslut att bege sig västerut medan det ännu var möjligt tryggade friheten och livet för både honom och hans familj. Man kan säga att Guds hand räddade honom från ett så fruktansvärt öde som drabbade många framstående litauiska forskare (t.ex. P. Dovydaitis, L. Karsavinas, M. Reinys, V. Sezemanas, A. Žvironas, A. F. Jurskis och andra), av vilka de flesta dog heroiskt i läger eller fängelser, medan bara någon enstaka, fullständigt torterad, dog efter att ha återvänt till Litauen.

A. Salys älskade Litauen, Žemaitija, sin hembygd och alla litauer oerhört mycket. Somrarna tillbringade han främst med att resa runt i Litauen och studera dialekter eller på sin hemgård i Reketė. Han var en utmärkt biodlare, hade många bisamhällen och utarbetade biodlingsterminologi. Nu, när han inte längre har varit bland de levande på många år och hans samlade skrifter har kommit ut, blir det ännu tydligare vilken stor personlighet Vytautas Magnus-universitetet hade, vilken enastående människa som arbetade vid det återupprättade Vilnius universitet och vilken utmärkt ballistiker och komparativist de tyska och senare amerikanska universiteten fick efter kriget. Här måste det särskilt sägas att A. Salys även när han arbetade utomlands hängivet tjänade sitt litauiska fosterland; genom hela sitt liv och sitt arbete gjorde han Litauens namn känt i världen och bidrog därmed till att vinna självständigheten.

I flera decennier har det varit så att varje gång jag minns lektioner jag fick redan i gymnasiet, föreläsningar jag hörde på universitetet eller läser något om M. Valančius och hans verk, framträder också A. Salys ljusa bild i mitt medvetande, liksom av sig själv. Jag tror att grunden till denna association framför allt är att dessa två ljusgestalter i vår kultur föddes och växte upp, om än inte samtidigt, i närheten av varandra — i samma härad Salantai (den ene i Narsėnai, den andre i Reketė). Så snart jag passerar Plungės station med tåget minns jag sedan många år tillbaka varje gång min lärare A. Salys som ung, sportigt klädd, väntande med sin motorcykel på tåget för att resa till Kaunas. Sådan såg jag honom när jag var student och stannade här på vägen till Notėnai, där jag tillbringade min semester. I mitt medvetande förknippas alltid M. Valančius och A. Salys med namnen S. Daukantas, L. Ivinskis, Žemaitė, Lazdynų Pelėda, Šatrijos Ragana och andra stora žemaiter, liksom med hela det underbara Žemaitijas land och dess folk. Detta väcker i sin tur följande tanke: om detta land och dess folk, som i århundraden trampats ned och ödelagts redan av korsriddarna, förtryckts av livegenskapen och torterats och utrotats av tsarens gendarmer och kosacker, ändå hade kraft att fostra sådana ljusgestalter för fosterlandet som de redan nämnda och många andra, då kommer Litauen utan minsta tvivel att fostra många upplysta, hederliga och hängivna människor, som leder landet in på de fria och demokratiska europeiska folkens väg.

29