LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XXXVI (1996)

LIETUVIŲ KALBA: TYRĖJAI IR TYRIMAI

Från arkiven From Archives Aus Archiven

Jurgis GERULIS

Leipzig

OM BEDÖMNINGEN AV DEN FORNPREUSSISKA ENCHIRIDION

Det är känt och förståeligt att språket i den preussiska Enchiridion bedöms ganska olika. Man kan ju inte exakt och matematiskt bevisa hur mycket den dåliga språkliga formen i denna text återger det dåtida talspråket, eller hur mycket dess osammanhängande gestalt kan tillskrivas Abel Willios oförmåga.

Leskien, Brückner, Berneker, Endzelīns m.fl. fördömde Willis strängt. Bezzenberger, Trautmann och kanske van Wijk intar en mer återhållsam ståndpunkt, men i grund och botten är de båda uppfattningarna inte så olika som det först verkar när man läser arbetena. De nämnda forskarna skulle förmodligen skriva under på det Bezzenberger säger i KZ** 41,67: ”För att... inte bli missförstådd vill jag slutgiltigt förklara: jag anser också att hans preussiska språk är förskräckligt och att översättningen ofta är mycket vårdslös. För mig är det viktigt att framföra kritiken mot honom och hans språk på ett rättvisande sätt.”

Som sagt kan man inte enas enbart om graden av kritiken.

Eduard Hermann har en annan uppfattning. I sin artikel KZ 47, 147 ff. hävdar han att Abel Willis är en god kännare av det preussiska språket, som utförde sitt arbete samvetsgrant och omsorgsfullt. Med andra ord betyder det väl att Willis utförde sin uppgift lika bra eller dåligt som sina samtida Mažvydas eller Vilentas; faktiskt till och med bättre, eftersom Mažvydas översättningar på sina ställen, menar jag, är åtminstone dåliga och helt obegripliga utan originalet. Hur kan man då bevisa att ett enda uttryck eller en enda form som Hermann anser vara riktig, det vill säga allmänt brukad omkring år 1560 i trakten kring Pobethen, är felaktig? Det kan man lätt göra, till exempel med hjälp av levande språkbruk i den lettiska katekesen från 1586. Även om jag kände till den platsen, tyckte jag ändå att det vore olämpligt att räkna upp och mer eller mindre övertygande belägga vad som enligt min mening är opr preussiskt i Enchiridion, alltså sådant som tillkommit genom Willios förskyllan. Här begränsar jag mig till några väsentliga eller rent historiska anmärkningar, hämtade ur källor som delvis inte är så lätta att förstå. Själva översättningen tar jag bara upp sporadiskt.

* Översatt från: Georg Gerullis, Zur Beurteilung des altpreussischen Enchiridions. — Streitberg-Festgabe, Leipzig: Markert u. Petters Verlag, 1924, 96—104.

Redaktörerna för denna LKK-volym tackar varmt professor Ikuo Murata (Tokyo), som skänkte den nämnda boken.

^** KZ = Zeitschrift für vergleichende Sprachforschung auf dem Gebiete der indogermanischen Sprachen. Begr. von A. Kuhn. Berlin, 1952 ff. — Red.

199

När man undersöker Enchiridions fördelar eller nackdelar är till sist två frågor viktiga: 1. kunde Willis prussiska väl?; 2. om han kunde språket, är då textens blandade språk en korrekt bild av prussiskan år 1560, eller beror det på Willi som översättares oförmåga?

Som bekant var Abel Willis pastor i Pobethen i Samland, inte långt från ”Sudauischer Winkel”. Han nämns där för första gången år 1554, men arbetade troligen på platsen redan tidigare, eftersom hans företrädare Michael Willis lämnade Pobethen år 1540, D. H. Arnoldt, Kurzgefaßte Nachrichten von allen seit der Reformation... in Ostpreußen gestandenen Predigern, 1777, s.29 (Samland). Omständigheten att de båda har samma efternamn och att en viss Mathijus Willius dessutom år 1527 tilldelades en kvarn med Kulmsk rätt i Pobethen (Altpreuß. Monatschrift 11, 536) ger anledning att anta att Abel Willis kom från en lokal tysk familj och, eftersom han anförtroddes översättningen av Enchiridion, sannolikt var känd för att kunna tala prussiska. Jag ska strax lägga fram dokument som bekräftar detta.

Men hur kunde Abel Willis prussiska? Här hänvisas ofta till Abel Willies brev till Funk, där han klagar över att en tolk har tagits ifrån honom (Neue Preuß. Prov.-Blätter, andere Folge VII, 396 f.), vilket för var och en som bedömer saken objektivt skulle ge upphov till samma tanke som Leskiens anmärkning i Die Declination im Slav.-Lit.u.Germ., s. 60.: ”Denna text behöver sannolikt inga kommentarer: pastorn kunde inte prussiska alls eller kunde språket mycket dåligt”. Den som anlitar en tolk varje söndag (på vardagarna måste denne arbeta på sin egen eller sin godsägares jord) kan naturligtvis inte själv predika på prussiska, och så vidare. Men jag förstår inte att Hermann, liksom Bezzenberger och Trautmann, inte reagerar på att det fanns en tolk! Brevet är ju i detta sammanhang värdelöst jämfört med vad båda sidor har förbisett. Av Arnoldts nämnda arbete, op. cit., s. 30, framgår att Pobethens församling på grund av sin storlek under en tid, utöver pastorn, även hade en ”diakon” (biträdande präst), och under rubriken ”Diaconi” säger Arnoldt: ”Till en början hade de en tolk”. Vi vet säkert att Paulus Sunder, Abel Willies diakon, när han år 1558 kom till St. Lorenza för att bli pastor, utförde sina tjänsteplikter i synagogan med hjälp av en tolk (Arnoldt op. cit., s. 27, 28), medan visitationsprotokollen från 1569 (Ostpreuß. Foliant 1277, Königsbergs statsarkiv) visar att det då inte fanns någon tolk i Pobethen (s. 68)¹. Endast i det fall

¹ K.N. Senare fann jag följande anteckning i Ostpreuß. Foliant 1271, s. 187^r, från efter 1543 (eller 1541?): ”P o b e t h e n. Inter Parochum et Molitorem Meister Mats Bübisch oder Will (qui domini Michaelis frater est) discordia Viguit aliquamdiu... Vult enim Molitor domini Michaelis filium habere parochum Pobethensis Ecclesiae. Accusabat parochum Quod... Item das Er Nicht durch Einen Tolcken prediget”. /”Pobethen. Pastorn och mjölnaren Mats Bübisch eller Willis (han är herr Michaelis bror) var oense under ganska lång tid... Mjölnaren vill nämligen att herr Michaelis son ska bli pastor i Pobethens kyrka. Han anklagade pastorn för att... Därtill predikar han utan tolk.”/ Predikade Abel Willis på grund av dålig prussiska? Det ansågs trots allt vara en ära att klara sig utan tolk. Detta framhåller biskopen tydligt, op. cit., s. 189^v, i samband med visitationen i Heiligenkreutz (”Sudauischer Winkel”): ”S. Crux. Parochus est diligens in Officio. Exacte Nouit Prutenice. Nec eget Interprete Oder eines Tolcken”. /”S. C r u x. Pastorn sköter sina uppgifter omsorgsfullt. Han kunde prussiska väl. Han behöver ingen tolk.”/ Eftersom denne kyrkoherde dessutom hade uppmärksammats av visitatorn för sina kunskaper i prussiska år 1543 (1541?), fogade han honom till översättningen av den prussiska katekesen från 1545. Det var förmodligen Casparas Sander, som enligt Arnoldt, op. cit., s. 6, var den förste prästen i Heiligenkreutz vars namn är känt. Han dog

200

en tolk kan ha anställts om Abel Willies efterträdare inte kunde prussiska (s. 43². Att han fick hjälp av en tidigare tolk, ”som förmodligen kunde språket bättre än andra”, och att denne ”reviderade översättningen”, ger, med tanke på textens svårighetsgrad, inget underlag för slutsatser om bristande språkkunskaper. Inte heller innebär Hermanns invändning i KZ 47, 149 annat än att hertig Albrecht ju hade fler präster som talade prussiska, och att han inte behövde välja någon ”som inte ens kunde skilja mellan prussiskans kasus och numerus”. Det var hovpredikanten Funk som ansvarade för valet av tolk, och det var till honom som Willis vände sig, sin ”gudfar”. Funk hade vunnit hertigens största gunst, men levde i djup osämja med adeln och nästan hela prästerskapet. Bara några få präster var osiandrister och därmed anhängare av Funks parti. I Samland fanns endast tre sådana, däribland Abel Willis (Ch. Hartknoch, Preuß. Kirchen-Historia 1686, s. 366). I sin Enchiridion använde Willis också agendan från 1558, som många förkastade som osiandrisk³. När Funks fiender störtade honom och till och med avrättade honom år 1566, kastades Willis i fängelse (Arnoldt op. cit., s. 29). Med det fanatiska hat som dessa år skilde osiandrister från icke-osiandrister kan Funk inte ha gett uppdraget åt en av sina fiender i stället för en meningsfrände, helt bortsett från att någon annan kanske skulle ha vägrat att lägga agendan från 1558 till grund, den agenda som Funk och hertig Albrecht försökte driva igenom. Om dessa motbjudande religiösa strider, jfr. C. A. Hase, Herzog Albrecht von Preußen und sein Hofprediger, s. 205 ff.

Endast med direkt bevisning kan vi försöka besvara frågan om Willis kunde prussiska bra eller bara dåligt, och det är för närvarande omöjligt. Hittills har endast detta kunnat fastställas: Willis förrättade själv gudstjänster på prussiska.

Det enda kriteriet är alltså ändå språket. Det är naturligtvis oerhört förvirrat. Kasus, ändelser och numerus växlar nästan hur som helst. Den som, liksom jag, har vuxit upp i ett tvåspråkigt område minns säkert mer än en tysk pastor som på söndagar predikar på ett liknande krukmakarspråk på litauiska. Församlingen förstår inte mycket av detta svammel. (Må det starka uttrycket ursäktas, men det är tyvärr ibland passande.) Förstod de prussiska kyrkobesökarna innehållet bättre? Min språkkänsla, som naturligtvis är helt subjektiv, viskar till mig att de, särskilt i denna Enchiridion, kunde förstå ännu mindre.

Utan tvivel är Hermann lika övertygad om motsatsen. För honom är översättningen, bortsett från småsaker, lyckad och verkligen prussisk för sin tid. För att göra detta övertygande framför han olika påståenden om prussiskan vid den tiden, en del av vilka också andra redan har framfört, men inte så oreserverat.

Låt oss med stöd av aktuell forskning undersöka hur rätt han har!

Hittills säger inte bara Hermann utan vi alla att prussiskan omkring 1560 var ett utdöende eller nästan utdött språk. Detta är riktigt endast i fråga om tiden

1575.

² Av de samländska kyrkor som räknas upp i denna volym behövde endast en, Juditten nära Königsberg, ingen tolk år 1569. I Rudau, Pobethen och St. Lorenze måste det ha funnits en sådan tolk om pastorn inte kunde prussiska; de dåvarande pastorerna kunde alltså prussiska. I Wargen, Schaken, Postnicken och Caymen betalades tolkarna lön.

³ I fsl Ph XXXIX, 66 nämner jag en agenda ”inspirerad av Osiander”, men förbiser att Osiander redan hade dött år 1552.

201

i detta avseende, men inte riktigt på det sätt som vi föreställer oss det. I själva verket kan det inte råda något tvivel om att det preussiska språket i stort sett var dött omkring 1700 (jfr Trautmann, Altpreuß. Sprachdenkmäler VII t.). Men även efter 1700 kan det ha levt kvar i någon avlägsen trakt i ytterligare några årtionden som hemspråk, såsom i dag i en eller annan kurisk (lettisk) familj på Kuriska näset, där man talar lettiska endast hemma och annars litauiska, eller mutatis mutandis i vissa litauiska byar i det forna Vilna guvernementet som blivit vitryska. Samtida lade ofta inte märke till sådana språkrester.

Det preussiska språket dog ut troligen mycket snabbt, eftersom det ännu omkring 1625 var relativt utbrett; alltså försvann det slutgiltigt efter 75 år! Hittills har man förlitat sig på orden i förordet till Davids psalter från 1625, enligt vilka man då talade preussiska endast på vissa ställen längs Sembas kust: ”det gamla preussiska språket, som ännu används av en del människor i Preussen, i Fischhausen, Žiokai och Labguva (Labiau) vid kusten och vid Kuriska sjön”. Men herr dr Krollmann från Königsberg⁴ fann i hertig Dohnas familjearkiv en anteckning från omkring 1620, där den preussiske borggreven Christophas Dohna (född 1583) noterar: under hans barndom måste husmödrarna kunna tre språk för att kunna göra sig förstådda med tjänstefolket: tyska, polska och preussiska. Hans farbror, borggreven Fabianus Dohna, hade berättat för honom att när Melchior, baron von Rödern (jfr Allgem. Deutsche Biographie 29, 23), besökte Dohnas i Morong (Mohrungen) 1581, förvånade hon sig över det preussiska språket. Eftersom han lärde sig språk mycket snabbt skrev han senare några brev på preussiska till den unge grevens mor. Alltså levde det preussiska språket ännu 1581 även i den västra delen av dess språkområde, i Pamedė (Pomesanien), och om de preussiska tjänarna under grevens barndom, omkring 1590, ännu inte var tvåspråkiga, använde preussarna omkring 1620 fortfarande sitt gamla språk vid sidan av tyskan. Detta bekräftas också av Arnoldt op. cit., s. 28, där han uppger att predikningarna i St. Lorenze, beläget på den rakaste vägen 7 km från Pabėčiai, fram till 1602 måste hållas med tolk. Alltså var preussarna i Semba i allmänhet tvåspråkiga först efter 1600 och behövde då ingen tolk under gudstjänsterna. Namnen på invånarna i de preussiska byarna vid denna tid (i visitationsregistren) bör inte vilseleda oss. Nästan alla är kristna och tyska, medan böckerna över gårdar och jordlotter i Semba från 1404 och senare handlingar huvudsakligen är skrivna på preussiska. Detta är en följd av det påbud som Sembas biskop Michael strängt genomdrev (1425) (H. F. Jacobson, Geschichte der Quellen des Kirchenrechts I, 1, s. 127, i bilagan): ”ut pueros suos per corum plebanos baptisatos nec in fluminibus nec aliis rebaptisent aut alia nomina imponant quam eis in baptismo sunt imposita”. /”att de inte skulle döpa om sina barn, som döpts av deras präster, vare sig i floder eller på andra platser, eller ge dem andra namn än de som getts dem vid dopet”./

Redan på Willis tid kan man ändå tala om ett döende preussiskt språk lika välgrundat som man kan tala om dagens litauiska i Östpreussen, söder om Nemunas. Men vad Hermann och andra menar när de säger ”döende” kan inte godtas förrän bevis har lagts fram.

Naturligtvis kan allt detta ha förekommit under denna språkperiod, sådant som en i övrigt välvillig läsare betraktar som översättarens grövsta fel. Till exempel lyder ”Därför måste vi frukta hans vrede” i Abelis Willis preussiska översättning: ”Stesse paggan turrimai mes noūmas biāwi per tennēison nertien (Trautmann op. cit.

⁴Låt mig här än en gång uttrycka min tacksamhet för det vänliga meddelandet.

202

29,11). På latin skulle det heta... debemus nos timere per eorum iracundiam. Eller ”Till husbönder och husmödrar” Steinmans (pl. dat.) Buta Rikians (pl. ack.) the Buttas waispattin (sg. ack.). Särskilt varierar pronomenet stas ”som” i femininum singularis genitiv. I Willis översättning kan det ha följande former: steises, stesses, stēisei, steisei, steise, stessei, stesse, stēison, stēisan, steison.

Var förekommer sådant i ett levande språk!? Samma situation borde ju även i dag upprepas i den södra delen av Preussiska Litauen, men där dör det litauiska språket på ett helt annat sätt: efter 1750 skriver Donelaitis sina sånger på ett underbart litauiskt språk i Tolminkiemis, där det litauiska språket omkring 1850 redan är borta. Abel Willis översätter 1550–1561, alltså också ungefär 100 år innan språket försvann. Söder om Nemunas kan man fortfarande finna byar där de äldre talar flytande litauiska, naturligtvis utan att blanda ihop former som Willis, men med många germanismer i ordförrådet, även i vardagliga uttryck. Deras barn förstår fortfarande modersmålet, några talar det också flytande, men mycket motvilligt. Barnbarnen kan bara tyska.

Hermann säger att det preussiska språket omkring 1560 var ett blandat språk. Förutom tyskan påverkades det även av polska, litauiska, lettiska och sudaviska. I Semba fanns dock inget inflytande från polska⁵ eller litauiska; det senare trängde aldrig västerut över Deimena (Deime), med undantag för några bosättningar med politiska flyktingar eller fångar från storfurstendömet Litauen. Och kurderna (redan lettifierade?) bodde omkring 1550 i Semba, särskilt vid kusten, men endast Vagi, Non diu Uno in loco Manentes /vandrare, de som inte stannar länge på en och samma plats/ (Bezzenberger, Kur. Nehrung, s. 264/104/). Hur som helst kan jag inte finna vare sig litauiska eller lettiska i Willis preussiska, och polonismerna är gamla. Endast sudaverna återstår. I nästan 300 år bodde de nära Pabėčiai, och man kunde till och med finna dem i Pabėčiais församling (jfr nedan). Men låt oss höra vad den före detta rektorn för Thomasskolan i Leipzig och dåvarande pastorn i Königsberg skriver om dem 1535⁶: Prutenis et populus et regio Sudawen vocatur,... habetque supra XXXII vicos... /Både folket sudaver och landet kallas preussiska... och de har mer än 32 byar.../ (A. Aurifaber, Succini historia /Bärnstenens historia/, Königsberg 1551, anger i kapitel 2 endast 20) Sunt autem indigenae, quorum pauci admodum germanicam linguam novēre, sed suam quandam linguam habent barbaram, qua etiam reliquum fere Prutenorum vulgus utitur. Pertinaciter semper studuit haec gens maiorum suorum vestitum, ritus et cultus servare, nec iunxerunt cum finitimis Prutenis matrimonia... Haec, inquam, et alia id genus multa pertinaciter servaverunt illi, donec cum vicinis Prutenis tandem ab annis viginti, instantibus praefectis, coniugia contrahere coacti sunt. Hinc etiam factum est, ut ab antiquis ritibus suis paulatim recesserint: aegre tamen adhuc a prisca sua idololatria et avitis superstitionibus abstinent, neque ex animo vel papae prius paruerunt, ut nunc evangelio assentiuntur plerique eorum, sed veteres suorum cultus tacitis suffragiis probare non desinunt. /De är emellertid infödda, och mycket få av dem känner till tyska, utan de har ett eget barbariskt språk, som även nästan hela det övriga preussiska folket använder. Detta folk har alltid envist försökt bevara sina förfäders klädedräkt, seder och bruk, och de ingick inga äktenskap med sina grannar, preussarna... Dessa och många andra liknande seder bevarade de, säger jag, envist, tills de till slut för tjugo år sedan tvingades ingå äktenskap med sina preussiska grannar på ämbetsmännens enträgna uppmaning. Därav kom det sig också att de så småningom övergav sina gamla seder; ändå avstår de ännu motvilligt från sin gamla avgudadyrkan och sina förfäders vidskepelser. Liksom de tidigare inte helhjärtat lydde påven, så omfattar nu de flesta av dem inte heller evangeliet av hela sitt hjärta, utan fortsätter i tysthet att bejaka sina gamla kulter. /Det finns orter

⁵ När Praetorius skriver i Acta Borussica II, 82 att det preussiska språket i Semba på grund av ”schlesiska och polska pråmkarlar blev ett confusum Chaos”, tillämpar Bezzenberger med rätta denna anmärkning på hamnförbindelserna (Kur. Nehrung 266(106)). I själva Semba fanns det ingen plats för ”pråmkarlarna”.

⁶I publikationen Festschrift A. Bezzenberger, s. 44 ff., förbigick jag tyvärr denna anmärkning av förbiseende.

203

invånare, av vilka endast ett fåtal kunde tyska, men talade något slags eget barbariskt språk, som nästan alla andra preussare också använder. Denna stam strävade alltid ihärdigt efter att bevara sina förfäders klädedräkt, religiösa seder och levnadssätt och gifte sig inte med sina preussiska grannar... Jag hävdar att denna och många andra sedvänjor bevarades ihärdigt av denna folkgrupp, tills de slutligen för tjugo år sedan tvingades gifta sig med sina preussiska grannar genom prefekternas ingripande. Därav följde att de så småningom avlägsnade sig från sina gamla seder, men än i dag har de svårt att avhålla sig från den gamla hedendomen och gamla vidskepelser. Många av dem lydde varken tidigare gärna påven eller ansluter sig nu uppriktigt till evangeliet, utan fortsätter i hemlighet att följa sina gamla religiösa seder”. / (P. Tschackert, Urkundenbuch zur Reformationsgeschichte des Herzogthums Preussen II, 335 t.). Alltså kunde endast ett fåtal sudavier tyska tio år innan de första och andra preussiska katekeserna trycktes. De är överlag så slutna att myndigheterna behövde tvinga dem att gifta sig även med preussare; detta står i förordet till den första och andra katekesen: Men sudavierna, fastän deras språk är något sämre, förstår ju detta preussiska språk som katekesen är tryckt på och använder och förstår förmodligen också alla orden.

Ir C. Hennenbergeris (Erclerung der Preüssischen grössern Landtaffel 1595, p. 445) pasakoja mums, kai gintarininkas Joh. Fuchsas († 1567) Merteno Windtmüllerio (1564 m. buvo Knypavos (Kneiphof) miesto tarybos narys) garbei liepė pakviesti 10 sūduvaičių šokėjų, nei viena iš jų nemokėjo vokiškai.

Av dessa båda anteckningar får vi veta två saker. För det första att sudavernas språk inte kunde ha fördärvat det preussiska språket. Det var självt endast en dialekt av preussiskan. Gäller detta också herr pastorn i Heiligenkreutze, mitt bland sudavierna (Ostpreuss. Fol. 1271, p. 189^v): ”Exacte Nouit P r u t e n i c e. Nec eget Interprete Oder eines Tolcken”. / ”Han kunde p r e u s s i s k a utmärkt väl. Någon tolk behövs inte”. / Vidare: åtminstone kunde sudavernas språk på intet sätt ha germaniserats. Båda dessa uppgifter talar emot det. Men Pobethen gränsade till Sudauen, och även i själva Pobethens församling bodde sudavier. När sex eller åtta preussiska byar i Pobethens församling år 1520 och åter år 1531 höll en hednisk offerfest⁷ (Lucas David, Preuß. Chronik ed. E. Hennig I, 117 t.t.; C. Hennenberger op. cit., p. 353), spelade en sudavier rollen som präst, och för detta måste han göra offentlig botgöring i Pobethens kyrka under hela år 1531 (Ostpreuß. Foliant B 186, fol. 284^v). Den tillkallade pastorn från Laigyten (Legitten) skulle läxa upp syndarna med dunder och brak. Predikan måste naturligtvis hållas på preussiska.

Under sådana omständigheter, är det då troligt att samma folks språk efter 30 år hade försvagats så mycket att Hermann beskriver det som ett blandat språk?

I den mån språket hade germaniserats, vilket förmodligen skedde i stor utsträckning i ordlistan, kan det endast ha påverkats av den lågtyska dialekten. Men i Enchiridion dominerar Luthers tyska! Gåtan kring denna översättning löser sig av sig själv, om vi instämmer i det som varje objektiv läsare av denna text först

⁷Även i församlingen i Girmau (Germau), alltså rentav i ”sudavernas hörn”, straffades omkring 40 preussare ännu år 1546 för att ha deltagit i en sådan offerceremoni (Preuß. Chronik. des Joh. Freyberg fol. 113^r, handskrift i stadsbiblioteket i Königsberg). År 1571 inträffade ett liknande fall i Tapiau (Töppen, Neue Preuß. Prov. Bl. /1846/ II, 227).

204

inser: översättaren kunde för lite preussiska för ett sådant arbete. Jag vill gärna tillägga att han kunde föra ett flytande samtal, ungefär som en baltisk tysk godsägare förstår lettiska. Men det räcker inte för att kunna tala grammatiskt korrekt eller uttrycka något skriftligt, särskilt när texten är så invecklad. Här kunde inte ens en god översättare hjälpa mycket, eftersom han inte förstod innebörden av de svåra ställena. Willis eller hans översättare uppfattade endast intonationen väl. Preussarna i Pobethen uttalade sig förmodligen mycket tydligt. Men hur går det ihop med ett ”förvanskat” språk?

Naturligtvis är inte allt felaktigt och opreussiskt för dem som måste beskriva Willios översättning som dålig, bara för att det inte överensstämmer med litauiskan eller lettiskan. Dessutom har preussiskan alltför många tydliga särdrag som saknas i litauiskan och lettiskan. Desto mer beklagligt är det att Willios Enchiridion förblir så mångtydigt; av Willios undermåliga arbete lär det knappast gå att på ett tillfredsställande sätt reda ut vad som är ett genuint preussiskt särdrag som skiljer sig från litauiskan och lettiskan, eller vad som bör tillskrivas en verklig påverkan från tyskan, det vill säga den lågtyska dialekten.

Översatt av Nijolė Čepienė*

JURGIO GERULIO BREV TILL JONAS JABLONSKIS

På Institutet för litauisk litteratur och folklore finns i biblioteket (F 52—199) ett brev från J. Gerulis till J. Jablonskis, daterat den 29 november 1922. Brevet är intressant på grund av J. Gerulis åsikter om det litauiska standardspråket och stavningsfrågor samt om hans eget språk. Språket och interpunktionen i det publicerade brevet har inte ändrats (endast ett par uppenbara korrekturfel har rättats).

A. Sabaliauskas

29. XI. 22

Högt ärade Herr,

Hjärtligt tack för att Ni skickade ”Litauiska språkets grammatik”. Vore det inte bra att sälja Ninas böcker och några andra, som Būgas ”Språk och forntid” osv., även i Tyskland? Švyturys och förlagskommissionen skulle kunna ordna en ”kommission” för sådana böcker hos Vinter i Heidelberg. Det räcker inte att skriva bra böcker, det behövs också propaganda! Visserligen görs det inte för författarnas ära, utan för Litauens skull. Världen måste få veta att det bedrivs ett ganska seriöst arbete i Litauen, det är bara det att man inte kände till det. Sådana dilettanter som den där Basanavičius drar skam över oss! (Jag vet att B. arbetade hårdare för Litauen än hundra andra, men världen läser hans skrifter om thrakerna och skrattar åt en sådan ”Litauischer Sprachforscher”.) När det gäller stavningen sade jag strängt till Būga, när han besökte mitt hem, att tillsammans med Er ge ut en kort stavningshandledning. Min åsikt är denna: även en ofullkomlig stavningshandledning är mycket bättre än en sådan som visserligen utan enighet¹

* Citat från latinet har översatts av Kazys Eigminas.

205