ACTA LINGUISTICA LITHUANICA

XLIV (2001), 251–258

RECENSIONER

Recensioner

Paweł Wójcik, The Acquisition of Lithuanian Verb Morphology. A Case Study.

Kraków: Universitas, 2000, 152 p.

Den unge forskaren Paweł Wójcik skrev monografin The Acquisition of Lithuanian Verb Morphology. A Case Study¹ utifrån sin doktorsavhandling, som utarbetades vid institutionen för allmän språkvetenskap och baltiska studier vid Warszawas universitet (arbetet försvarades 1998). Monografin skiljer sig från avhandlingen främst genom en omstrukturerad disposition, som blivit mer sammanhängande men alltför uppdelad i små avsnitt. P. Wójciks arbete är utan tvekan banbrytande inom litauistiken. Det är det första försöket att beskriva hur ett litauiskt barn (en flicka vid namn Rūta) tillägnar sig verbmorfologin från 1;7 till 2;5 års ålder; samtidigt är det också den första boken om litauiska barns språk. Det kan för övrigt nämnas att samma flickas tillägnande av nominalmorfologin också har undersökts – 1999 disputerade Ineta Savickienė vid Vytautas Magnus-universitetet med avhandlingen ”Lietuvio vaiko daiktavardžio morfologija”. De båda studierna kommer alltså att ge en ganska utförlig bild av hur en litauisk flicka tillägnar sig morfologisystemet.

P. Wójciks monografi består av tio korta kapitel (s. 11–128), ett kort förord (s. 9–10), en bilaga (s. 129–137), sammanfattningar på polska (s. 138–143) och litauiska (s. 144–148) samt en litteraturförteckning (s. 149–152).

I förordet sägs att det empiriska underlag som behövs för studier av hur baltiska barn tillägnar sig språk är litet, även med de data som författaren själv har bearbetat inräknade. Bokens huvudsyfte är därför ”att ge en allmän bild av hur det litauiska verbalsystemet tillägnas” (s. 9). P. Wójcik betonar särskilt det specifika med monografins studieobjekt – ett enda barns språk undersöks. Även i sådana fall kan vissa universalier i språktillägnandet skönjas (med stöd i den framstående psykolingvisten D. T. Slobin), men processen för språktillägnande bör ändå betraktas som ett mycket individuellt fenomen, betingat av olika faktorer (ibid.). Av denna anledning är P. Wójcik obenägen att dra långtgående slutsatser om tillägnandet av det litauiska verbalsystemet

¹ Boken utkom i serien ”Baltica Varsoviensia” (vol. 2), som grundades och redigeras av professor Wojciech Smoczyński; seriens första volym är ett urval av Tamaras Buchs arbeten inom litauistiken (T. Buch, Opuscula Lithuanica, Warszawa, 1998). Monografins författare P. Wójcik, som undervisar i litauistik vid Warszawas universitet, studerade baltiska språk vid universiteten i Warszawa och Vilnius. Han skrev sin magisteruppsats om det språk som vuxna litauer använder när de talar med ett tvåårigt barn (med utgångspunkt i inspelningar gjorda i en familj); se P. Wójcik, Charakterystyka mowy skierowanej do 2-letniego dziecka litewskiego. Magisteruppsats. Warszawas universitet, 1994; samma författare, Some characteristic features of Lithuanian Baby Talk, i Linguistica Baltica 3, 1994, 71–86.

252 |

RECENZIJOS

överlag. En sådan nykter förståelse av studieobjektet och forskningens möjligheter är en berömvärd egenskap, som inte är vanlig hos forskare i början av sin bana.

Monografins första kapitel behandlar, som sig bör, forskningshistoriken (s. 11–17). Här ges en introduktion till studier av baltiska barns språk, med början i V. Rūkė-Dravinios arbeten, som innehåller rikligt med data om hur hennes två barn tillägnade sig lettiska, däribland verbmorfologin. P. Wójcik ägnar sig naturligtvis särskilt åt det sistnämnda ämnet och behandlar det i ett avsnitt (s. 13–14), där han främst fokuserar på i vilken ordning verbkategorierna tillägnas (i avhandlingen fanns det till synes inget sådant avsnitt). Därefter ges en översikt över studier av litauiska barns språk, som inleddes mycket sent – 1992, då man på Magdalena Smoczyńskas initiativ började göra systematiska inspelningar av Eglės språk och, ett år senare, även av Rūtas. Eglės språkutveckling visade sig vara mycket särpräglad och motsvarade inte den typiska språkutvecklingen hos ett barn i åldern 2–3 år. Därför valdes endast Rūtas ljudinspelningar för studien av tillägnandet av litauiska.² I det andra kapitlet (s. 18–21) presenterar författaren undersökningsmaterialet – Rūtas ljudinspelningar – och förklarar hur de samlades in, transkriberades och analyserades enligt CHILDES, ett välkänt system inom psykolingvistiken. Sammanlagt kodades 38 500 yttranden, i vilka mer än 26 000 verbformer identifierades och analyserades (omkring 10 000 användes av Rūta, resten av de vuxna som samtalade med henne, främst hennes mor).

Det tredje kapitlet (s. 22–36) ger en koncis beskrivning av det litauiska verbalsystemet (det vill säga den vuxna språkmodell som barn tillägnar sig). Utan att ifrågasätta författarens kompetens i frågor som rör baltiska verb vill jag uppmärksamma några mindre detaljer som kan ifrågasättas. Exempelvis tolkas vissa reflexiva former felaktigt, eftersom man urskiljer den reflexiva allomorfen -is, till exempel: kelk-is (= kelki-s), kels-is (= kelsi-s), s. 32 (på ett annat ställe, i tabellen på s. 36, segmenteras redan sùp-ki-s, sùp-si-s). Det är obegripligt varför formerna sùptume, sùptute, sùptumėme, sùptumėte segmenteras som sùp-tume, sùp-tute, sùp-tumėme, sùp-tumėte (s. 36). Vad är morfologiskt sett -tume, -tute, -tumėme, -tumėte? Vokalväxlingar som lėkti, lekia, lėkė; karti, karia, korė (s. 31) bör synkront kallas blandade (författaren klassificerar den första som kvantitativ och den andra som kvalitativ; detta är en diakron tolkning). Diakronin gör sig också påmind i kommentarerna om genuskategorin, där det hävdas att adjektiv, räkneord och particip kan ha en neutrumform (s. 30, not 20). I underklassen av ord som böjs i genus, numerus och kasus – men inte substantiv – bör man synkront i första hand anta en motsättning mellan kongruerande och icke-kongruerande former. De senare formerna skiljer sig med avseende på kategorierna genus, numerus och kasus, varför inte heller termen icke-genusform, som föreslagits av vissa litauister, är lyckad.

Det fjärde kapitlet (s. 37–42) ger en översikt över fördelningen av verbformer, både i Rūtas språk och i de vuxnas språk som hon kommunicerade med (”input”). Här konstateras att gränsen vid ett år och nio månader (1;9) är mycket betydelsefull för tillägnandet av verbmorfologi – då började hon skilja mellan futurum och preteritum (det enkla förflutna), och ordförrådet ökade kraftigt.

I de följande tre kapitlen beskrivs hur Rūta tillägnar sig verbets grammatiska kategorier. Först behandlas tempus (kapitel V, s. 43–59), därefter analyseras hur personformer (kapitel VI, s. 60–80) och modusformer (kapitel VII, s. 81–88) uppträder och utvecklas i Rūtas språk. I det åttonde kapitlet (s. 89–93) behandlas infinita former – infinitiv och particip – och i det nionde (s. 94–117) verbstrukturens utveckling. Det tionde kapitlet (s. 118–128) är en sammanfattning. Här lyfts utvecklingen av verbets morfologiska kategorier och struktur fram

² P. Wójcik använde Eglės ljudinspelningar för att undersöka vuxenspråket i kommunikation med barn (child directed speech); se not 1.

RECENZIJOS

253

De mest allmänna regelbundenheterna i Rūtas språk, likheterna och skillnaderna mellan Rūtas språk och vuxnas språk (”input”). Rūtas tillägnande av verbmorfologin jämförs med lettiska språkdata som presenteras i V. Rukė-Dravinės arbeten. I monografins bilaga (s. 129–137) finner vi transkriberat och kodat material, tidsadverb, tredje personens former, particip och andra exempel.

P. Wójciks undersökning bygger på ljudinspelningar av ett barns språk under nästan ett år, vilka, som nämnts, bearbetats enligt CHILDES-systemet. Monografiförfattarens material är således tillförlitligt och möjligt att kontrollera; det och forskningsresultaten kan användas av alla forskare som undersöker barns språk utifrån CHILDES-principerna. Å andra sidan kommer de regelbundenheter som forskaren har noterat också att vara av intresse för psykolingvister som inte använder CHILDES-systemet (jfr de publikationer av Dravinė som används i själva det recenserade arbetet). Kort sagt kommer alla som intresserar sig för hur litauiska barn tillägnar sig språk att söka sig till P. Wójciks (och I. Savickienės) arbeten, eftersom det helt enkelt inte finns några andra. Dessa unga forskares arbeten kommer att bli en utgångspunkt för de lingvister som väljer litauiska barns språk som föremål för sin forskning.

Att ett enda barn undersöks medför vissa problem (jfr tankarna i monografins förord); det är till exempel oklart vilka företeelser som ska betraktas som individuella särdrag i Rūtas språk och vilka som är kännetecknande för litauiska barns språk i allmänhet. Ändå gör även en sådan undersökning det möjligt att urskilja universella eller mer allmänna respektive individuella drag i Rūtas språkutveckling, när forskningsresultat om barn från andra folkgrupper tas till hjälp. När P. Wójcikas drar sina slutsatser jämför han i första hand fakta om Rūtas språk med motsvarande data om lettiska barns språk. För jämförelsen hade man kunnat använda betydligt fler studier av barn från andra folkgrupper, exempelvis arbeten av deltagare i projektet ”The Acquisition of Pre- and Protomorphology”, lett av W. U. Dressler. Det hade varit intressant att få veta om materialet om Rūtas verb gör det möjligt att urskilja de stadier av premorfologi, protomorfologi och modulariserad morfologi som anhängarna av naturlig morfologi förutsätter. I tolkningen av fakta hade författaren överlag kunnat dra större nytta av allmänt vedertagna påståenden inom den allmänna lingvistiken och visa sin lingvistiska bildning.

Av de generaliseringar som görs i monografin vill jag särskilt framhålla P. Wójcikas fastställande av ordningsföljden i vilken verbets olika morfologiska kategorier tillägnas; jag tvivlar knappast på att denna ordning är karakteristisk för tillägnandet av litauisk verbmorfologi i allmänhet. Först (omkring 1;8) uppträder presens- och imperativformer, en månad senare former av preteritum och futurum samt particip, och sist konditionalisformer. Denna ordning motsvarar i stort sett kategoriernas strukturella och statistiska³ markeringsgrad. Om vi jämför hur lång tid det tar att tillägna sig verb- respektive substantivkategorier, tillägnade sig Rūta de senare något snabbare. Det är symtomatiskt att de så kallade tredje personens former dominerar under hela den undersökta perioden. Detta skulle stödja uppfattningen att ”3:e person” i de baltiska språken faller utanför systemet för personkategorin och i själva verket inte är en person (jfr V. Žulis arbeten).

Fakta presenteras precist i monografin, och den föredömliga tekniska utformningen bör särskilt nämnas. Korrekturfel är förhållandevis sällsynta; i den engelska texten upptäckte jag bara några få: paticiples (= participles) s. 14, 19 v.⁴; situtation (= situation) s. 24, not 14; dipthongs (= diphthongs)

³ När P. Wójcikas drar generaliseringar om Rūtas tillägnande av verbmorfologin tar han för övrigt också hänsyn till statistiska uppgifter om användningen av verbformer i litauiskt standardspråk, presenterade i V. Žilinskienės arbeten.

⁴ Här och fortsättningsvis betyder v. ”(rad) uppifrån”, ap. ”(rad) nedifrån”.

254 |

RECENZIJOS

s. 32, 2 nedifrån. I den litauiska delen finns fler fel, inte bara korrekturfel, till exempel: Aurelia (= Aurelija) s. 16, 10 uppifrån, not 6; busimasis (= būsimasis) s. 25, 8 uppifrån; lekti (= lėkti) s. 31, 8 uppifrån; pusti, putė (= pūsti, pūtė), žadžia (= žaidžia) s. 31, 13 uppifrån; baigiai (= baigei) s. 34, 6 nedifrån; de litauiska accentologernas arbeten som nämns i not 27 på s. 34 saknas i litteraturförteckningen; mok+tė-s ir mok+ė-me-s (s. 35, 2,3 nedifrån) bör byta plats; tečiu (= tečiu) s. 58, 12 nedifrån; biški (= biški ”lite”) s. 92, 3 nedifrån; det stämmer inte att formen šokinti inte förekommer i litauiskan (s. 103, not 64); krenta (= krinta) s. 115, 15 nedifrån (moderns språkform krenta är inte en form i standardspråket); MFTYTI (= MĖTYTI) s. 117, 1 uppifrån; {tevelis} (= tėvelis) s. 133, 13 nedifrån; tetis (= tetis {tėtis}) s. 134, 10,13 uppifrån. De nämnda felen ”försvinner” bland de många felfritt återgivna exemplen och sticker inte i ögonen. Sämre är det med den litauiska sammanfattningen – dess språk, stil och interpunktion behöver redigeras grundligt. Det är beklagligt att många fel i den litauiska texten har övertagits från avhandlingen. Det tyder på att arbetet med monografin präglades av brådska. Sannolikt bör också det faktum att ”avhandling” slunkit in i bokens text i stället för ”monografi” förklaras med brådskan, till exempel ”In this dissertation, I shall refer to problems of accentuation” (s. 34, not 27).

Avslutningsvis vill jag säga att P. Wójciks monografi, trots de påtalade bristerna och felen, är ett gediget arbete som har vidgat litauistikens horisonter genom forskning om barns språk. Den recenserade boken och artiklarna hade inte kommit till utan många människors insatser: ljudinspelningarna gjordes och transkriberades av Rūtas mor, litauisten Aurelija Kaškelevičienė (arbetet finansierades delvis av Österrikes vetenskapsakademi – anslaget ordnades genom professor W. U. Dressler; även av Atviros Lietuvos fondas, som köpte dator, bandspelare och kassetter); materialet kodades och analyserades naturligtvis av P. Wójcikas, med råd och omfattande stöd från den välkända psykolingvisten professor M. Smoczyńska, på vars initiativ forskningen om litauiska barns språk också inleddes; avhandlingsarbetet och disputationen handleddes av baltisten professor Axel Holvoet. I boken lyfter författaren själv på ett fint sätt fram dessa och andra personers insatser (s. 7), men huvudpersonen i en ny gren av litauisk språkvetenskap är han själv: en professionellt skolad psykolingvist och litauist som, det tvivlar jag inte på, framgångsrikt kommer att fortsätta forskningen inom litauistiken.

Bonifacas Stundžia

Institutionen för baltistik och allmän lingvistik

Vilnius universitet

Universiteto g. 5, 2734 Vilnius, Litauen

[email protected]

Mottagen 2001 08 17

PIETRO U. DINI, De baltiska språken. Jämförande historia.

Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 2000, 540 p.

Pietro U. Dinis introduktion till baltisk filologi Le lingue baltiche har redan fått många positiva recensioner i den lingvistiska pressen. Översättningarna till litauiska och lettiska visar inte bara att den fyller en lucka i den baltistiska litteraturen, utan också på bokens egna förtjänster. För att den litauiska utgåvan skulle ta till vara alla dessa egenskaper hos originalet har bokens särskilda redaktör, Bonifacas Stundžia, lagt ner betydande arbete. Hans omsorgsfulla arbete gjorde det möjligt att undvika mång-