ACTA LINGUISTICA LITHUANICA

XLIV (2001), 89–103

Språkvetenskapliga anteckningar^*

SIMAS KARALIŪNAS

Litauiska språkets institut, Vilnius

Artikeln diskuterar etymologiska frågor i samband med (1) lit. dial. berklai ’gångbro’, (2) lit. gintaras, lett. dzītars, (3) lit. dial. krontas och krōnas ’snödriva’, (4) lett. viņš, fem. viņa ’han, hon’, (5) litauiska reflexer av baltiska *kikir- ’ärt’ i hydronymer, (6) fornpreussiska rapa ’ängel’.

16. LIT. DIAL. berklai ’GÅNGBRO’

I Litauens nordöstra hörn (Salakas) används ordet berklai (ack. plur. bérklus), vars betydelse anges som ’gångbro (vanligen av störar)’ (LKŽ₁ 626; ²LKŽ₁ 766). Utifrån de historiska ljudmotsvarigheterna kan den ursprungliga formen rekonstrueras som *bēr-tlo-. Strukturellt och funktionellt – som ett kopnomen instrumenti med den instrumentala betydelsen ’det som människor förs (flyttas) över, ett redskap för att föra människor över’ – knyts ordet då omedelbart till ārklas (plur. arklai) < *ārH-tlo- (med suffixet -tl- direkt från roten), vars etymologiska motsvarighet är gr. ἄροτρον, kretensiska ἄρατρον ’plog’ (< *arH-tro-). Enligt denna analogi skulle den etymologiska motsvarigheten till berklai vara gr. φέρετρον (och φέρτρον) ’bår’ (< *bher(H)-tro-), en avledning till φέρω ’bära’ (jfr Frisk 1970: 1003, 1005; Chantraine 1968: 1191). Bårar tillverkas ju också av störar. Som en gammal avledning med suffixet -tro- (inte -tlo-, som ibland antas) betraktas även sanskrit bharītra-, hapax legomenon i Rigveda, som troligen betydde ’hand’ eller ’finger’ (det vill säga *’det man bär med, ett bärredskap, verktyg’) (jfr Mayrhofer 1963: 478; 1996: 251). Men för ordet berklai kan man också finna en mer exakt motsvarighet – latin fērculum (och ferculum) ’bår; bricka’ < *bher(H)-tlo-m (Ernout, Meillet 1959: 226; något annorlunda Walde, Hofmann 1938: 484), en avledning till ferō ’bära’. Följaktligen måste även berklai vara en avledning till roten *bher- ’bära’, vilket innebär att det baltiska verbet bērti bēria bėrė (och dial. bérti bēria bėrė), som länge har förknippats med de nämnda grekiska och latinska verben (jfr Fraenkel 1962: 40), också hade någon sådan betydelse. Rotstrukturen och den akuta accenten i ordet berklai visar att dess ursprungliga form var *bēr-tlo-, men en sådan form väcker en rad frågor: uppstod dess långa rotvokal genom att rotvokalen e förlängdes vid kvalitativ ablaut, eller berodde förlängningen på att en laryngal föll bort?

I den senaste ”Indoeuropeiska verbordboken” har den aktuella roten rekonstruerats som en aniṭ-rot, det vill säga utan laryngal; lit. bérti har också med frågetecken hänförts till den (jfr Rix, red. 1998: 61–62). M. Mayrhofer är benägen att godta en sådan rot, men påpekar samtidigt att förekomsten av en set-variant av denna rot inte helt kan uteslutas ur undersökningen (Mayrho-

Inledningen finns i Lietuvių kalbotyros klausimai 17, 207–209; 29, 65–78; 31, 125–129.

90 | SIMAS KARALIŪNAS

fer 1996: 249). Kad s. ind. bharitra- rodytų buvus *bherH-, jo nuomone, nėra tikra, nes bharitra- gali būti ad hoc darinys pagal caritra- koją’ (Mayrhofer 1996: 251). Mūsų atveju svarbu tai, kad šios šaknies vediniai slavų kalbose taip pat turi akutą: serbų-kroatų brème, slovėnų bréme, čekų břímě, rusų бе́ремя ‘našta’ < sl. *brémen- veikiausiai rodo buvus pailgintojo laipsnio šaknies variantą *bher- (Mayrhofer 1996: 249). Tad ir berklai pradinės formos *bēr-tlo- ilgasis šaknies balsis taip pat veikiausiai yra kiekybinės balsių kaitos dalykas. Todėl jo darybos pagrindu laikytina būtojo laiko forma bėrė (bėrė cirkumfleksinė priegaidė, matyt, yra antrinė kaip metatonijos rezultatas).

Suffixet -tlo-, som man numera tenderar att rekonstruera även för urslaviskan, är ett bildningsmedel för beteckningar på redskap som är typiskt för baltiska och latinska språk (Seldeslachts-Swiggers 1995: 23–37).

Slutsats: berklai ’spång (vanligen av störar)’ har bevarat den ursprungliga betydelsen ’bära’ hos verbet bérti (bėra, bėrė). Även om litauiska berklai (< *bēr-tlo-) och latin ferculum (samt fericulum) ’bår; bricka’ < *bher(H)-tlo-m sannolikt är produkter av oberoende utveckling, är deras exakta överensstämmelse värd att uppmärksamma i fråga om baltiska och latinska isolexer.

17. LIT. gintaras

I Preussen, särskilt i Samland, kallas bärnsten med det rent tyska ordet Bernstein. Det sällsynta tyska ordet Kentner ’bärnsten’ har lånats från medeltidslatinets gentārum; det senare pekar på litauiska gintaras, lettiska dzītars och zītars. Vilket av dessa ord, som dock inte ger intryck av att vara genuint baltiska, jfr ungerska gyanta ’harts’, dial. gyantar ’bärnsten’. Kanske bör man ta hänsyn till lyrska som deras källa? Om aestierna, det vill säga utan tvivel ”das Bernsteinvolk”, verkligen hade varit balter, varför hade de då inte ett baltiskt ord för sin viktigaste handelsvara? frågar E. Sittig (Sittig 1934–1935: 20). J. Endzelīns besvarade E. Sittigs fråga med en motfråga: Hur vet vi då att aestierna inte hade ett baltiskt namn på bärnsten? Om glesum verkligen var ett germanskt ord och från början främmande för balterna, kan aestierna – om de var balter – ha lärt känna ordet genom kontakt med sina germanska grannar eller hört det från sydliga handelsmän, som på vägen till aestiernas land kan ha snappat upp ordet från germanerna och sedan frågat aestierna efter ’glēsum’. Som en följd av detta kan aestierna, i kontakten med andra folk, själva ha börjat använda ordet glėsum, utan hänsyn till att de kan ha haft ett eget namn på bärnsten. I 1500-talets litteratur nämns ett preussiskt namn på bärnsten, gentars, tillägger J. Endzelīns (Endzelīns 1943: 5–6).

Som vi ser uppstod i E. Sittigs och J. Endzelīns diskussion om den etniska tillhörigheten hos de aestier som Tacitus beskriver – var de germaner (E. Sittig) eller balter (J. Endzelīns)? – en mycket viktig fråga: hade preussarnas, litauernas och letter­nas förfäder ett eget, baltiskt namn på bärnsten? Här måste man också erinra om att J. J. Mikkola, när han skrev om ursprunget till gintāras, anslöt sig till den kände baltisten J. Gerulis uppfattning om ordets uppkomst. J. Gerulis svar löd: genom sin ordbildning är gintaras isolerat; någon möjlighet att etymologiskt förbinda det med de baltiska språken kan inte ses. Kort sagt kan gintaras, dzintars, dzītars enligt honom inte betraktas som baltiska ord (Mikkola 1938: 35).

Inte heller E. Fraenkels ”Litauisches etymologisches Wörterbuch” säger något om dess ursprung (Fraenkel 1962: 152).

Som framgår ställs frågan om preussarnas, litauernas och letter­nas förfäder hade ett eget, baltiskt namn på bärnsten med mycket goda skäl.

KALBOTYROS PASTABOS

| 91

J. J. Mikkola hävdade att litauiska gintaras härstammar från ett mer obestämt östligt land (jfr tjuvasjiska janDar ’glasbägare; glas’, mari jumdar ’flaska’), jfr Mikkola (1938: 33–37). B. Larin hävdade att det baltiska namnet på bärnsten liksom ungerska gyanta härrör från de ursprungliga autoktona invånarna i östra Östersjöområdet, bärnstenssamlarna, ”pamarėnai”. Enligt honom kan litauiska giñtaras, gintãras, gentãras varken morfologiskt eller semantiskt förklaras inom litauiskan. Ungerska gyanta kan inte ha uppstått ur gyantár, eftersom r i ordslut inte faller bort i ungerskan. Såväl den morfologiska växlingen -a: -ár som den karakteristiska betydelsen ’bärnsten; tallharts’ skulle ha kommit från det språk varifrån ungrarna lånat benämningen. Ungrarna skulle ha varit förmedlare när ordet spreds till de baltiska språken (Larin 1956: 149–162). O. Trubačovs förklaring av hur giñtaras uppkom är fantastisk och därför oacceptabel: ordet skulle ha lånats från ryska янтарь, ентарь, vilket i sin tur, via tjuvasjiska janDar ’glasbägare; glas’, janDal ’dyrbara pärlor; bärnsten’, skulle härstamma från fornnordindiska yántar- ’hållande tillbaka’ (det skulle enligt honom återspegla bärnstenens magnetism) (Trubačev 1980: 7–18).

Man har också försökt förklara ordet med hjälp av baltiskt språkmaterial. E. Blesse morfemdelade bärnstensnamnet som *gint-aras, förband det med lettiska guntina ’liten eld’, återställde dess ursprungliga betydelse ’eld’, försökte underbygga sambandet mellan betydelserna ’eld’ och ’bärnsten’ och förde båda orden, liksom lettiska dialektala guns ’eld’, till den urindoeuropeiska roten *gʰen- ’hugga, slå; driva’, som de lettiska dzīt (dzenu, dzinu) ’jaga, driva’ och litauiska ginti (gēna, ginė) hör till; jfr Blesse (1958: 200, not 1). Denne forskares försök att underbygga sambandet mellan betydelserna ’eld’ och ’bärnsten’ är värda att uppmärksamma, eftersom det stämmer med typologiska data. Lettiska guntina är en diminutivform av dialektala guns ’eld’ (främst i övre lettiska dialekter), och diminutiver får gärna ett -t-, till exempel uguntina, uguntinš vid sidan av uguns ’eld’ ME IV 294; därför behöver det inte finnas någon rot *gunt- här. Historiskt kan detta dialektord inte skiljas från lettiska uguns och litauiska ugnis. Tillsammans med de etymologiska motsvarigheterna fornkyrkoslaviska огнь, latin ignis (< *egnis) och fornnordindiska agniḥ har de utvecklats ur den protoindoeuropeiska paradigmen *Hgnei-/*Hᵒgnei-: *Hogni-: Hegni- (Karaliūnas 1990b: 177–178). Det är intressant att ginti (gēna, ginė) också förknippas med giñtaras av P. Anttila, men den ursprungliga betydelsen anses där vara ’hartsrik istapp, droppsten’ (Anttila 1997: 112, 114).

Priesagos -tar- buvimas baltų kalbose yra toks neaiškus (Skardžius 1943: 303–304), kad V. Mažiulis buvo priverstas griebtis priesagos -tr- (girdi, vėliau paveiktos priesagos -ter-), kad paaiškintų gintaro pavadinimo baltų kalbose susidarymą – iš veiksmažodžio ginti (gīna, gynė) šaknies: girdi, senų senovėje pagrindinė gintaro funkcija buvusi magiškoji – ap(si)gynimo nuo tam tikrų blogybių (Mažiulis 1988: 352). Nesunku čia matyti įtaigą hipotezių, graikų kalbos gintaro pavadinimą ἤλεκτρον (šaknis *eh₁lek-) aiškinančių veiksmažodžiu ἀλέγω ‘ginti, atremti, atmušti’ (ide. *h₂lek-s-) (Toporov 1979: 215), tačiau neturinčių tvirtesnio pamato. Antai L. Deroy ir R. Halleux, turėdami galvoje, kad gintaro gabaliukai ligi atsirandant monetoms buvo vartojami skaičiavimui mainuose, jo pavadinimą susiejo su gr. ἀλέγω ‘rūpintis kuo, galvoti apie ką, kreipti dėmesį’ (Deroy, Halleux 1974: 37–52).

Först är det värt att undersöka hur ungerska lingvister själva förklarar namnet på bärnsten i sitt språk. I den senaste ungerska etymologiska ordboken beskrivs gyanta ’bärnsten’ (med varianterna gyenta och gyonta) (närmare om detta Voigt 1970: 575–578), som beläggs i historiska källor redan i början av 1500-talet (gyentha 1500, güwnthar 1525, giantar 1539, gentharos 1542), som ett baltiskt vandringsord (Wanderwort), liksom medeltidslatinets gentarium och tyska Kentner (som numera har fallit ur bruk). I ungerskan betyder ordet dessutom ’harts’ och ’glasyr’, men dessa betydelser anses ha utvecklats

92 |

SIMAS KARALIŪNAS

… från den grundläggande betydelsen ’bärnsten’. Ordet har i slutet -r fallit bort i en sluten stavelse (Benkō, red., 1993: 492). Vi har ingen anledning att betvivla dessa ungerska lingvisters påståenden, särskilt eftersom det undersökta ordet är belagt relativt sent i deras språk. Å andra sidan är det inte omöjligt att detta migrationsord, som V. Voigt antar, lånades in i ungerskan under det första årtusendet e.Kr. och anpassades därefter (Voigt 1970: 574–580).

Bärnstensbeteckningen är även belagd sent i ryskan. Första gången енping? förekommer är år 1551; den dyker oftast upp i 1600-talets skrifter, och från den tiden ”hypernormaliseras” dess form av boklärda och blir янтарь, på liknande sätt som exempelvis ендова (ett lån från lit. indauja) blir яндова́. Förekomsten av konsonanten n visar att енping? kom in i de östslaviska dialekterna tidigast på 900-talet; annars skulle formen ha varit *ямарь (Larin 1956: 149–151). Detta är ett otvetydigt lån från litauiskan, och man tenderar att betrakta formen jentāras, gentāras, använd av preussiska litauer, som dess ursprung (Vasmer 1978: 558; Sławski 1952: 501; Kiparsky 1973: 69; Laučiūtė 1982: 26). Från ryskan spreds denna bärnstensbeteckning även till andra slaviska språk (Vasmer 1978: 558).

Enligt uppgifterna i K. Būgas Aistiškų Studijų (34) och den akademiska Lietuvių kalbos žodyno (LKŽ_III 322) används gintaras ’förstenad kåda, som sköljs upp av havet eller grävs fram ur jorden (glaesum)’ mest i de samogitiska dialekterna, i deras västra utkant (distrikten Kretinga, Skuodas, Plungė och Šilalė). Ordet är inte heller främmande för de nordöstra dünininkai-dialekterna (DūnŽ 486). Pluralformen och betydelsen ’pärlor (av bärnsten)’ är också kända i östra Litauen (Salamiestis i Kupiškis distrikt, Troškūnai i Anykščiai distrikt). Att ordet förr användes mer allmänt i östra Litauen framgår av att det finns belagt i den tredje upplagan av K. Sirvydas ordbok (gintaras, gen. sing. gintaro, adjektivet gintarinis) (Pakalka, e.a., 1979: 123) och i hans Punktuose sakymų (I, 183). gintāris i dialekterna kring Druskininkai (DrskŽ 101) antas ha kommit från standardspråket. Accentvarianten gintāras återfinns i F. Kuršaitis ordbok (K₂ 211). K. Būga vittnar om att gintāras också användes i talspråket, exempelvis i trakten kring Tilžė (Aistiški Studijai, 34). Bland de preussiska litauerna är ordet, såvitt man kan se, tidigast belagt i J. Brodovskis ordbok från början av 1700-talet. I P. Ruigys och K. Milk aus ordböcker förekommer den sällsynta formen gentāras (LKŽ_III 237), men F. Kuršaitis säger sig inte ha hört den. I den handskrivna ordboken från mitten av 1600-talet Lexicon Lithuanicum anges formerna gentāras och gintorius (Drotvinas, red., 1987: 100, 180). Därtill är formen jentāras belagd i de preussisk-litauiska ordböckerna (Ruigys, Milk aus, Krauzė, Nesselmann) (LKŽ_III 340), och även denna har e i roten. Betoningen av suffixet -ar- är alltså väl belagd och ger inte anledning till tvivel. Att ljudet här är j- i stället för g- bör däremot uppenbarligen förklaras med språkkontakt. I den medellågtyska som talades av tyskarna i Preussen uttalades konsonanten g framför främre vokaler som j (jfr jēn = gehen ’gå’, jīcht = Gicht ’gikt’).

Iš įvairių vokiškų dokumentų sus ekama prūsus vartojus gentars (Nesselman 1873: 46; Toporov 1979: 211–212). Iš Karaliaučiaus senamiesčio parapijos klebono Pollianderio laiško, lotyniškai rašyto į Leipcigą 1535 m. draugui mokytojui Kasparui Börneriui, sužinome, kad Semboje, kur gyvena sūduviai, „yra daugiau kaip 32 kaimai, kurių gyventojai jau nuo senų laikų visu pajūriu gaudo gintarą, kurį jie savo protėvių kalba vadina gentārum“ (Būga 1961: 151). Forma gentārum, suprantama, yra lotynizuota. Kiek vėliau, 1551 m., tai patvirtina ir A. Aurifaberis savo veikale Succini historia pasakydamas: „Sūduviai gintarą savo kalba vadina Gentarn“ („Die Sudawen heissen den Börnstein in jrer sprach Gentarn“) (Būga 1961: 150–151; Toporov 1979: 211–212). Šitokią gintaro pavadinimo formą teisingai yra paaiškinęs K. Būga: „Sūdai gintarą bus tarę gentaran (nom.

KALBOTYROS PASTABOS

93

sing. n.). Ordets vokalism har e i stället för i. Följaktligen bör gentārum på preussiska läsas som gintaran” (Būga 1961: 150). V. Toporov instämmer med K. Būga och betraktar pr. gentars som en senare form, eller rentav en felaktig rekonstruktion efter det östpreussiskt tyska Gentar. Han utesluter inte heller att gentārum i de latinska källorna är resultatet av folketymologi: bärnsten uppfattades då som eldens alstrare och dess beteckning anpassades till latinets genitor ’fader, alstrare’ (Toporov 1979: 212). V. Mažiulis antar också (”troligen”) att formen gintars har funnits i preussiskan (Mažiulis 1988: 352). Om man antar att formerna gintar(a)s (med i i roten) förekom i de preussiska och sudauiska (jotvingiska) språken, blir det svårt att förklara litauiska dialektformer som gentāras och jentāras. Eftersom dessa former är belagda i preussisk-litauiska ordböcker kan man anta att de kom in i dialekterna hos litauerna i detta område från preussiska dialekter. I de preussiska ortnamnen i ordens källor, liksom i de preussiska språkmonumenten – Elbingordlistan och katekeserna – finner man dessutom ofta bokstaven e i stället för det etymologiska i. Därav drar man den välgrundade slutsatsen (Gerullis 1922: 215; Trautmann 1925: 124; Endzelīns 1943: 25) att i åtminstone vissa preussiska dialekter kan i ha uttalats brett och öppet, det vill säga som ę, såsom K. Būga uttryckte det (mer utförligt s. v. pr. keckirs ’ärta’, se nedan).

Den ursprungliga formen *gintara- (med vokalen i i roten) stöds av den lettiska motsvarigheten dzītars, känd från folkvisor (ME₁ 559, EH₁ 362; Gāters 1979: 283–294), liksom dzītitars i folkvisor och talspråk (t.ex. i Pūre, Tukums distrikt), med varianterna dzintārs (utan accent) på Kuriska näset (Schmid 1983: 261–262; 1989: 34, 36), dzinteris (utan accent) i folkvisor och dzintārs i Ungurmuiža (ME₁ 552, EH₁ 359). Ordet dzintārs med varianter anses, på grund av den bevarade diftongen in, vara inlånat från kuriskan och letticiserat (Endzelīns 1913–1914: 98 [=Endzelīns 1974: 506]; 1940: 254 [=Endzelīns 1980: 561]; ME₁ 552; Būga 1961: 179–180); ordet är väl belagt i ortnamnen Sintere 1253, Sinter 1291, Zintere 1305, Zynthere 1338 i kuriskiskt område och i hydronymerna Gintarà, en biflod till Šaltuona i Raseiniai, Гинтора från 1500-talet (Būga 1961: 168, 175; Kiparsky 1939: 199), Gintaras, en flod i Raseiniai, och Giñtaris, en flod vid Šeduva i Litauen. I det levande lettiska språket är zītars allmänt brukat, med varianterna zīters, zīteris², ziters _ME₁ 737, EH₁ 810. Det har initialt z-, sporadiskt förenklat från dz-; jfr zęguze ’gök’: dzęguze ’detsamma’ (jfr lit. gegužė); zeldināt ’bränna’: dzelidnāt ’detsamma’; zelt ’sticka’: dzelt (jfr lit. gėlti).

Av genomgången av materialet framgår att bärnstensbeteckningen *gintara- är ett gammalt baltiskt ord, belagt sedan 1200-talet. K. Būga skilde med rätta ut suffixet -aras i ordet giñtaras och förklarade skillnaden i accent mellan lit. giñtaras, lett. dzītars (cirkumflex: akut) med metatoni (Būga 1959: 390). Den ursprungliga formen av suffixet tycks ha varit -ar- (< urindoeuropeiska *-or-), eftersom baltiskt -er- för det första senare utvecklades ur den (uppenbarligen genom anpassning till den främre vokalen i ändelsen -is, som senare också överfördes till positionen före ändelsen -as), och för det andra förlängdes den till -ār-, uppenbarligen efter mönstret gāugaras ’bergstopp, höjd’: gaugorà ’upphöjd plats i åker eller äng…’ LKŽ₃₃ 167; kaũkaras ’kulle, höjd, backe’: kaũkoras ’detsamma’, kaukoris ’upphöjning, hög’ LKŽ₇ 420, 423, 424. Som W. Schmid redan har påpekat (Schmid 1993: 426) kan även sådana semantiskt näraliggande ord med det slaviska suffixet -orius, använda i folkvisor, ha bidragit till att suffixvokalen förlängdes (jfr gintorius), såsom: Ar žiba žiborius? Ar dega degorius? LB 102 (ur en samling litauiska folkvisor utgiven av A. Leskien och K. Brugmann 1882).

Den baltiska bärnstensbeteckningen har också undersökts ur ett historisk-komparativt perspektiv av den välkände tyske indoeuropeisten och baltisten Wolfgang Schmid, som med övertygande argument har förklarat dess ordbildning och semantik (Schmid 1993: 425–430). Han inleder sin undersökning med lit. giñtaras,

94 |

SIMAS KARALIŪNAS

alltså även dess släktingar i andra baltiska språk genom morfemuppdelningen gint- och -ara-. Att roten *gent- med nollgradsväxling *gint- (< *gṇt-) är möjlig i de baltiska språken, även om den inte är belagd, och att ett substratantagande därför inte behövs för att förklara detta ords ursprung, framgår av följande exempel (Schmid 1993: 428): *kent-/*kint-: lit. Viškinas, preuss. Wissekint; leden kint- står i rotvokalväxling med verbet kęsti (kenčia) ’uthärda’; *ment-/*mint-: mįsti (minčia, mintė) ’ställa en gåta, gissa’, mintis ’gåta’, mintė ’minne, förstånd’ är besläktade med pa-męsti (-menčia, -mentė) (obetonat) ’råda’ LKŽVIII 84, 232, 245, 284; *pent-/*pint-: iš-péntėti (-ėja) ’nötas bort, ruttna bort; torka, bli torr, hårdna…’: pintis ’en sorts utväxt på träd, en svamp som växer på ruttnande trä’ LKŽIX 798, 1061; *rent-/*rint-: rintis (även rintis, rintis) ’skåra, inskärning; ett tecken runt en kos horn som visar hur många kalvar hon har haft…’: ręsti (renčia, rentė) ’göra skåror, hack…’ LKŽXI 477, 671. Därefter åberopar W. Schmid R. Muchs påstående att gintãras kan vara besläktat med fornnord. kynda, medelhögty. künden, dial. ty. (bayerska) kenten ’tända’ (germ. *kundjan, *kandjan) (Much 1937: 405; 1967: 512). W. Schmid betraktar dessa germanska verb och det baltiska namnet på bärnsten som sedan gammalt besläktade (urverwandt) och härleder dem från roten *gni- ’brinna’. Även det finska germanlånet kynttilä ’ljus’ hör till denna rot. Motivet bakom namnet på bärnsten var alltså inte en skyddande funktion (mot sjukdom), utan bärnstenens egenskap att lätt (börja) brinna. Detta motiv ligger också bakom namnets uppkomst i tyskan: Bernstein ’bärnsten’ lånades under den tidiga nyhögtyska perioden från medellågtyska bern(e)stein, barnstēn, bornstēn ’brinnande sten’ (belagt från 1200-talet), där första leden är verbet bernen ’brinna’, vilket anses ha uppkommit genom r-metates ur högty. brennen ’detsamma’ (Kluge 1989: 76). W. Schmid nöjer sig dock ingalunda med denna förklaring, eftersom den endast skulle vara en rotetymologi och inte förklara det baltiska ordets ordbildning. Med avseende på ordbildningen jämför W. Schmid lit. gintãras vidare med fornnord. kyndill mask. ’lykta; ljus; ljus’ (varifrån det ovan nämnda finska ordet lånats) och grundar regelbundenheten i bildningen (balt. -r-/-ar-: germ. -l-) på analogin med följande motsvarigheter: lit. mentūrė ’redskap för att röra gröt, mosa potatis o.d.; redskap för att kärna smör i en smörkärna’: fornnord. mǫndull mask. ’löparen i en handkvarn’; lit. vént eris ’fisknät’: fornnord. vǫndull mask. ’höknippe’; lit. vingurys ’krök (på en väg, stig, bäck o.d.)’: ty. Winkel ’vinkel’; lit. kaugurys ’låg liten höjd’ eller kaukaras ’kulle, höjd’, eller kaukaras ’detsamma’: ty. Hügel ’kulle, liten höjd’; lit. nōterė ’nässla’: ty. Nessel ’detsamma’; lit. ungurys: lat. anguilla ’detsamma’ (Schmid 1993: 429). Härav framgår, drar W. Schmid slutsatsen, att lit. gintãras och fornnord. kynda ’tända’, som länge har förts samman, är något mer än bara en rotetymologisk koppling. Ordet gintãras är typiskt baltiskt bildat, även om verbet har försvunnit; roten har bevarats i de nordgermanska språken. W. Schmid frågar därför var ordet uppkom. De viktigaste fyndplatserna för bärnsten var Samlands halvö och Kuriska näset (Juodkrantė), alltså platser som tidigare säkerligen inte var bebodda av litauer och letter. Att dessa bärnstensfyndplatser lättast kunde nås över det frusna havet eller lagunerna framgår av de lettiska folkvisorna, där dzintarzemē ofta nämns. Liksom ordet dzintars från den kuriska kusten trängde in i Vidzeme, kom gintaras sannolikt in i det huvudsakliga litauiska bosättningsområdet från den sambiska kusten. Det innebär att Östersjökusten var det tidiga baltiska språkets urhem (”eine Bodenständigkeit des Frühbaltischen”) och att dess uppdelning i dialekter är ett senare fenomen. Det tidiga baltiska ordet gintãras hör till listan över baltisk-germanska motsvarigheter (Schmid 1993: 430).

KALBOTYROS PASTABOS

95

Avslutningsvis kan det också påpekas att vi i litauiskan finner en homonym till varianten gentāras av namnet på bärnsten – nämligen gẽntaras, -ė ’lathund, drönare’, belagt av A. Juška i LKŽ_III 237, och det måste sägas vara ett ord med oklar bildning och härkomst. Möjligen är det bildat av verbet gẽsti (-sta, gẽnto) ’bli släkt, umgås, vara vän med’ med suffixet -ara- (om detta, se Skardžius 1943: 302). Förhållandet mellan deras ordbildning och antonymiska betydelser skulle då vara detsamma som exempelvis mellan gaĩmaras ’dröjsmålsmakare, sengångare; glupsk person, utmärglad stackare’ och gaimìnti (-ina) ’föda, avla; uppfostra’ LKŽ_III 31–32; bandžiūlis ’vän, kamrat; bedragare…’ LKŽ_I 643–644, bandžius ’vän, kamrat; herde…’ eller helt enkelt en avledning av bandà ’boskapshjord, hjord’ (som didžiūlis ’storväxt person, storskrävlare’: didis ’stor’). En sådan analys och förklaring av gẽntaras, -ė ’lathund, drönare’ och gaĩmaras ’dröjsmålsmakare, sengångare…’ bekräftar att suffixet -ara- har funnits i de baltiska språken.

18. LIT. DIALEKT. krontas ’SNÖDRIVA’

I trakten kring Varėna och i Rodūnia i Varanavas distrikt (Belarus) används enligt uppgifterna i LKŽ_VI 682 substantivet krontas (obetonat) ’stor snöhög, snödriva’. Det märkliga med ordet är att vokalen o står före tautosyllabiskt n. Enligt litauisk fonotaktik kan endast vokalen a förekomma i en sådan position. För övrigt finner vi att krõnas används med samma betydelse i Dubičiai i Varėna-distriktet och i Noti i Varanavas distrikt (Belarus) (LKŽ_VI 682). Det verkar som om konsonanten t nyligen skjutits in i krõnas.

De lettiska dialekterna i nordvästra delen av mellersta Lettland (Vidzeme) (Valmiera, Valka, Mazsalaca, Vecsalaca) har krān(t)s [krānc, krānts] (gen. sing. -s) ’ugn’, med ett tydligt inskott av konsonanten t [ME_II 266, 268 (s. v. II krāsns), EH_I 645]. J. Endzelīns anser att ordet uppkommit dissimilatoriskt ur krāsns (lit. krósnis), där konsonanten s bevaras när en vokal följer efter n, till exempel i lok. sing. krāsni (ME_II 266). Det litauiska krontas motsäger dock uppenbart en sådan förklaring och ger anledning att anta att konsonanten t trots allt har lagts till i orden lit. krõnas, lett. krāns ’ugn’ i Vecsalaca (ME_II 266), krāns ’detsamma’ i Ipiķi, Pļaviņas, Valka (EH_I 645), även om orsakerna till att det uppträder fortfarande är oklara. Rotens långa vokal ā är här etymologisk, eftersom lett. krāsns och lit. krósnis liksom lett. krāns och lit. krõnas är avledningar med suffixen -sn- och -n- från en verbal rot som representeras av lett. krāt (krāju) ’samla, lägga på hög, hopa’ (jfr exempelvis lit. plónas ’jordgolv, underlag, golvbeläggning’, lett. plāns ’lergolv, golvbeläggning’ – av plóti [-ója], lett. plāt [plāju] ’lägga, täcka med lager’).

Det bör här betonas att det finns fler paralleller som förenar de sydligaste litauiska dialekterna med det lettiska språkområdet, delvis med dess nordliga dialekter. I Lazūnai i Vijos distrikt (Belarus) används exempelvis úožuolas (Petrauskas, Vidugiris 1985: 275) i stället för det allmänlitauiska ąžuolas. Det har samma diftong i början av ordet som lett. uozuõls, men på grund av konsonanten ž måste det betraktas som litauiskt till ursprunget. I Zietela i Diatlovodistriktet (Belarus) används brīvas ’ögonbryn’ och zivis (zivē), živis (žive) i stället för bruvìs och žuvìs – man säger också žiuvė (Vidugiris 1998: 93, 791, 811). Formerna har -iv-, som har utvecklats ur -uv-, en typisk fonetisk förändring i lettiska dialekter (jfr lett. zivs, zive). Dessutom uttalar invånarna i Zietela dem också med konsonanten z-. K. Būga hade redan noterat att liksom det i Ašmena län (nu Belarus) finns en flod Gàuja (en biflod från höger till Nemunas) med sin vänstra biflod Vìja, så har också Gauja på lettiskt territorium (som mynnar ut i Rigabukten) en vänsterbiflod Vija (Būga 1961: 630).

96 |

SIMAS KARALIŪNAS

19. LETT. viņš, viņa ’HAN, HON’

I standardspråklig lettiska och i större delen av dialekterna – i alla leizmeniešu-dialekter och på västra sidan av augšzemniekų-dialekterna – används, som bekant, viņš, fem. viņa ’han, hon’ som tredje personens personliga pronomen. Detta pronomen böjs regelbundet som ett io-stamord (Endzelīns 1951: 517), det vill säga viņš, gen. sing. viņa… som ceļš, ceļa… (lit. kelias, kelio…). Dess äldre betydelse är emellertid ’den där, den andra (ty. jener)’, väl bevarad i sådana stelnade uttryck som består av en form av pronomenet viņš, använd attributivt (!), och ett substantiv i lokativ med lokal eller temporal betydelse (jfr viņu pusē ’på den andra sidan’, viņā saulē ’i den andra världen’) (Endzelīns 1951: 517; ME₍IV₎ 601); genitiv, dativ eller ackusativ förekommer mer sällan (jfr viņu gadu ’förra året’) (Bergmane e.a., 1959: 521). I dessa konstruktioner har viņš egenskapen ’icke-nära (avlägsen)’, liksom pronomenet tas. Eftersom det finns fall där viņš alltid ersätts av tas, råder ett komplementärt distributionsförhållande mellan användningen av viņš och tas, och därför betraktas de som positionsvarianter (Rosinas 1988: 51). Viņš, viņa används dessutom om levande varelser, medan tredje personens pronomen normalt är tas, tā när man talar om livlösa ting. Denna användningsegenskap måste man ha i åtanke när man försöker klarlägga ursprunget till pronomenet viņš: den attributiva användningen blottlägger nämligen ytterligare semantiska särdrag hos det, bevarade i stelnade uttryck.

Exempelvis är viņu māja betydelsemässigt likvärdigt med viņsēta och betyder ’en annan, närliggande gård; en annan, närliggande gårdsplats’; pluralformen viņsētas betyder ’andra, närliggande gårdar; invånarna på en annan, närliggande gård, mer avlägsna grannar’ (ME₍IV₎ 601; Endzelīns 1951: 517). Det är lätt att se att pronomenet viņš här inte bara är attributivt, utan också betyder ’en annan’. Ordförbindelsen viņu ļaudis sammandras till viņlaudis, och i vissa dialekter till och med viļaudis (nom. plur.), med betydelsen ’människor från en annan, närliggande gård, från en annan gårdsplats, grannar’ (ME₍IV₎ 601). Det finns till och med uttryck där pronomenet viņi direkt betecknar grannar, t.ex. viņu rija = kaimiņu rija ’grannarnas gård’ (ordagrant ’grannarnas ria’); viņu tēvs, māte = kaimiņu tēvs, māte ’grannarnas far, mor’ (ME₍IV₎ 601); viņuos (gen. plur.) guovs ’grannarnas ko’ (EH₍II₎ 786; Endzelīns 1951: 517). Följaktligen tyder både den attributiva användningen av pronomenet viņš, fem. viņa, vilken förutsätter dess till synes äldre betydelse ’en annan (nämligen en granne)’, och böjningen som ett regelbundet io-stamord på att viņš, fem. viņa var en självständig lexikal enhet som först på senare tid införlivats i pronomensystemet¹. Som man länge har noterat (Endzelīns 1951: 517) övertog det demonstrativa pronomenet viņš, fem. viņa ’en annan’ funktionen hos det personliga pronomenet och ersatte lett. jis, ji på samma sätt som i de östlitauiska dialekterna det demonstrativa pronomenet anàs, anà tog platsen för jis, ji och utvecklades till ānas, anà (plur. āņys, ānos).

I Pildas dialekt i de östra augšzemnieku-dialekterna används pronomenet veņis, fem. veņei (EH₍II₎ 771). Det har flera särdrag. För det första har vissa former av detta pronomen långa vokaler i ändelserna. För det andra visar den palataliserade konsonanten -ņ- (-ń-) i alla former att den återspeglar *-nj-. För det tredje skiljer sig pronomenet i fråga från viņš, fem. viņa genom rotvokalismen: det har e i stället för i (Rosinas 1988: 211). Eftersom ändelsevokalerna enligt A. Rosinas endast kan ha bevarats i enstaviga former, betraktar han pronomenet i fråga som sammansatt av två led:

¹ Till sitt ursprung förknippas det traditionellt med preuss. winna adv. ’ut, utåt’, wins ’luft (Luft)’: Endzelin (1922: 381; 1951: 517–518); Stang (1966: 238–239); Rosinas (1988: 211); Karulis (1992: 534–535). Men ingen har på ett övertygande sätt förklarat den uppenbara semantiska klyftan mellan ’utomhus; luft’ och funktionen hos tredje personens pronomen (eller är den kanske omöjlig att förklara?).

KALBOTYROS PASTABOS

| 97

*vinE- (där E är något vokaliskt element) och tredje personens pronomen *(j)is, *(j)ī. Han härleder rotvokalen e ur i. I vissa augšzemnieku-dialekter finns nämligen en regel enligt vilken vokalen i före j, ŋ övergår till vokalen e (Rosinas 1988: 211).

De nämnda särdragen hos Pildas-pronomenet venīs, fem. venēi bör inte förvåna särskilt mycket, eftersom detta pronomen med samma rotvokalism för det första också förekommer i andra augšzemnieku-dialekter: veŋdien ’häromdagen’ i Zvirgzdine, veŋ i uttrycket ek veŋ ’se där! (sieh da!)’ i Sausnēja och Dzelzava (ME₁ 538). För det andra har perifera dialekter, såsom de just nämnda, ofta bevarat fler arkaismer. I de östra augšzemnieku-dialekterna (Aknīste, Susēja, Zvirgzdine, Kārsava, Pilda, Nirza, Dignāja) används exempelvis formerna jer, jera ’är’ med e i roten i stället för eller vid sidan av ir ’är’². Då kan det knappast heller vara en tillfällighet att både det demonstrativa pronomenet venīs, veŋ-, och tredje personens former av verbet ’vara’ i Pilda- och Zvirgzdine-dialekterna utmärks av e som rotvokal. Dessutom kan uppkomsten av e-vokalism i dessa former knappast förklaras med den nämnda tendensen att i före j, ŋ övergår till e, eftersom vokalen e i formerna jer, jera står före en velariserad konsonant och fonetiskt inte kan ha utvecklats ur i. Mot denna bakgrund bör man snarare anta att e-vokalismen i roten i formerna venīs, veŋ- och jer, jera är ett urgammalt fenomen och står i ablautrelation till rotvokalismen i de närliggande formerna viņš, fem. viņa och ir, ira ’är’.

När man undersöker hur venīs, fem. venēi har uppkommit, bör man inte heller tillmäta det faktum någon större betydelse att vissa former av detta pronomen i Pildas-dialekten har obortfallna ändelser, kännetecknande för enstaviga pronomen. Dialektologer har noterat att förkortning av långa vokaler och diftonger i ordslut inte är särskilt typisk för augšzemnieku-dialekterna (Rudzīte 1964: 293). Därtill kan ordslutets vokalism och till och med accentueringen i tvåstaviga former inom pronomensystemet grundas på böjning och accentuering hos enstaviga former. Detta framgår tydligt exempelvis av parallellismen mellan formerna katras (dial. kataràs), katrō, katrám… – kās, kō, kám… i litauiskan. På samma sätt kan även böjningen av fem. venēi ha fått sin grund i ändelserna hos jei ’hon’. Denna grundningsregel, tillsammans med augšzemnieku-dialekternas tendens att inte förkorta långa vokaler och diftonger i ändelser, skulle också förklara att de långa vokalerna och diftongerna bevarats i vissa former av venīs, fem. venēi. Med andra ord visar parallellismen mellan exempelvis patī, pac̃ios, pac̃iā… – jī, jōs, jāi… inte att formen patī är sammansatt av *pat och jī, och på samma sätt kan man knappast, enbart utifrån den fullständiga överensstämmelsen mellan ändelserna i venēi – jei ’hon’, dra slutsatsen att venēi är en sammansmält form och alltså har *(j)ī, *jās… som andra led. Dessutom kan längden på ändelsen i venīs knappast förklaras om det härleds ur sammansättningen *vin- + *(j)is, eftersom vokalen i pronomenet lett. jis, lit. jis < *(j)is är kort. Därför rör det sig här uppenbarligen ändå om formerna fem. *venī/*venjās bredvid masc. *venja-/*venija- (nom. sing. *venijas > *venijs (jfr loc. sing. vēnijā) > *venīs med generaliserat -ń- < *-nj- ur *venja-), liksom fem. *patī/*patjās (> patī, pac̃iōs) vid sidan av i-stammen masc. *patis (> pats).

Med allt detta i åtanke verkar det möjligt att rekonstruera ett pronomen för de förlettiska dialekterna med den växlande roten *ven-/*vin- (< *un-), med betydelsen ’en annan (nämligen en granne)’ och med två stammar: (1) en normalgradig rotvokalism med (i)io-stammen *uen(i)io-, fem. *uenī-/*ueniā-, och (2) en nollgradig rotvokalism med io-stammen *uiṇio-, fem. *uiṇiā- (< *uṇ-io-, fem. *uṇ-iā-).

² Ancītis (1935: 186); Endzelīns (1951: 719; 1980: 274) (balsio e atsiradimą aiškinti kontaminacija su rus. есть ar jo tiesioginė įtaka nėra pagrįstas dalykas).

98 |

SIMAS KARALIŪNAS

I ett historiskt-komparativt perspektiv är detta baltiska pronomen sannolikt besläktat med sådana substantiv i de germanska språken som fornisl. vinr (modern isl. vinur), norska ven, svenska vän, fornengelska, fornfrisiska wine, fornsaxiska, fornhögtyska wini ’vän’ (< germ. *weni-). Till andra språk hör här forniriska coi-bnius ’släktskap’, fornbretonska co-guenou ’inhemsk, lokal’. Indoeuropeiskt *uen-(i)jo-/*uṇ-io- ’vän’ utvecklades i baltiska till *uen(i)ja-/*uinia- ’granne, den andre (fornkyrkslav. kaimynas)’, vilket uppenbarligen bygger på idén om ömsesidighet, som präglade det indoeuropeiska systemet för utbyte och för växling av gåvor och sociala tjänster och dessutom bar på konnotationen ’den andre (främmande, fientlig)’. Jfr fornkyrkslaviska drugb druga ’den ene den andre’ (: drugb ’vän’) och hettitiska araš aran ’den ene den andre’ (: araš ’vän’), vilka har samma semantiska struktur.

20. ÄR PR. keckirs ’ÄRTA’ ETT LÅNORD?

I ordlistorna över tysk-preussiska från Elbing (sammanställd, som man antar, i slutet av 1200-talet eller början av 1300-talet) och S. Grunau (som härrör från 1517–1526) är formerna keckers (jfr även lituc-kekers ’lins’) respektive keckirs ’ärta (Erweis, Erbse)’ belagda (Mažiulis 1981: 24, 52). Opinio communis är att det rör sig om ett lånord från tyskan (ty. Kicher, medelhögty. kicher från lat. cicer neut. ’ärta’)³.

I det nordöstra hörnet av Litauens territorium kan man, utifrån förekomsten av hydronymer, rekonstruera en sådan situation av lingvoetniska kontakter, vars komponenter kan ha varit språk av östbaltisk typ och språk av västbaltisk typ.

Į vakarus nuo Zarasų, netoli Latvijos sienos, yra grupė ežerų, turinčių savotiškus pavadinimus Čičirys (acc. sing. Čičiri) (ir Čičiris) Imbradas, Čičiraitis Imbradas su į Čičirio ežerą įtekančios upės vardu Čičirė Antazavė. Dar kiek paėjus į vakarus, Antazavės apylinkėse, yra ežeras, vadinamas Zirnajys (acc. sing. Žirnajį) (ir Zirnejas). Vietoj jo rytų aukštaičių ploto pietų pusėje pasirodo Žirnaja (acc. sing. Žirnąją) upė (išteka iš Žirnajų ežero) Pabaiskas, Žirnajai (acc. plur. Žirnajus) ežeras Pabaiskas, Ukmergės raj., Žirnajys ežeras Tauragnai, Utenos raj. Lyginimas su ežero vardu Žirnis Šeduva leidžia juose skirti priesagą -aj- (Vanagas 1970: 80) ir nustatyti, kad jų etimonas yra apeliatyvas žirnis (Vanagas 1970: 404), o dėl priebalsio ž- šiuos vardus reikia laikyti lietuviškos kilmės. Kadangi Zirnajys su Zirnejas yra pagrįstai laikomi sėlių palikimu (Būga 1959: 21, 108; 1961: 278–279; Vanagas 1970: 395), todėl ir jų tiek priesaga -aj-, tiek pats etimonas žirnis, matyt, yra ne latvių, bet sėlių kalbos reliktai, nes sėlių kalba turėjo priebalsius s ir z vietoj lietuvių š ir ž (apie sėlių kalbą žr. Būga 1961: 274–282; Kuškis 1967: 9–20; Karaliūnas 1972: 17–19; Rudzīte 1980: 159–163; Rudzīte 1996: 45–50; Kabelka 1982: 81–85; Breidaks 1999: 27–28). Sėlių palikimu laikomi taip pat Čičirys (ir Čičiris) Čičirė, ir pradinė jų forma rekonstruojama *čičir- < baltų *kikir- (Būga 1959: 22, 108; 1961: 275, 733; Vanagas 1981: 7; Kabelka 1982: 84). Įdomu, kad Čičirys su Čičiris bei Čičirė, viena, ir Zirnajys su Zirnejas, antra, areališkai yra vienas šalia antro, todėl galima prielaida, kad pirmųjų pavadinimų darybos pagrindas taip pat buvo žirnio leksema, būtent sėlių *čičir- < baltų *kikir- ‘žirnis’. Kitaip

³ Būga (1959: 219; 1961: 661, 681); Endzelīns (1943: 191); Schmalstieg (1976: 264); Sabaliauskas (1957: 351); Toporov (1980: 302–304); Mažiulis (1993: 153–154). R. Trautmannas plg. keckers, keckirs sulugyino su lot. cicer ir arm. sisem ‘žirnis’, tačiau neatmetė jų skolinimosi iš lenkų kalbos galimybės (lenk. cieciorka), Trautmann (1910: 355).

KALBOTYROS PASTABOS

99

uttryckt kan Čičirys med Čičiris och Čičirė betraktas som resultatet av en översättning av Zirnajys med Zirnejus. Det finns alltså tillräckliga skäl att rekonstruera lexemet *kikir- ’ärt’ i seliska, utöver *kikir- ’ärt’, vars etymologiska motsvarighet är preussiska keckers, keckirs ’ärt’. Det är visserligen oklart vilken kvalitet rotvokalen i dessa preussiska ord hade (vokalen e eller i), men det är lätt att konstatera att det förekommer växling mellan i och e i preussiskan. Jfr exempelvis ortnamnen Bliwoth och Blewothyn, Myluken och Meluken (Gerullis 1922: 215); i enskilda fall märks till och med att vokalen i vidgas till e. Jfr preussiska lankenan deinan ’högtidsdag’ i I katekesen: länkinan deinan ’detsamma’ i III kat.; preussiska leygenton ’skulle döma’ i II kat.: liginton ’detsamma’ i III kat.; preussiska kamenis: litauiska kaminas; preussiska warene ’koppar- (kittel)’: litauiska varinė ’kopparskål’ (ur K. Sirvydas Punktai sakymų).

Seliska måste alltså ha haft det västbaltiska lexemet *kikir- ’ärt’ (Karaliūnas 1990a: 86–87). Detta bör inte förvåna, eftersom det också finns andra lexikala isoglosser som förbinder Litauens nordöstra hörn (Dusetos, Zarasai) med det västbaltiska språkområdet. Hit hör sjön Vėnčavas i Dusetos och jotvingarnas Wensowa, en skog belagd 1562 i Olecko län i Masurien (Karaliūnas 1991: 73–77).

V. Toporov har rekonstruerat en liknande kontaktsituation i Moskvas stadsområde, vid floden Jauza, vars biflod kallas Čėčera (Чечера). V. Toporov förbinder detta flodnamn med Čičirys (och Čičris), Čičiraitis, Čičirė och betraktar det som baltiskt till ursprunget. Eftersom floden Čėčera rinner genom ett område i Moskva som sedan gammalt kallats Гопоховое поле (’Ärtfältet’: ryska горох ’ärt’), betraktar V. Toporov övertygande detta namn som en översättning av baltiska *kikir-/*kiker- ’ärt’ (Toporov 1982: 3–61). Med sin sedvanliga grundlighet presenterar V. Toporov arkeologiska, lingvistiska och historiska belägg som visar att baltiska stammar bodde i övre Volgas och Okas avrinningsområde och bevarade sin kultur, och på vissa platser även sitt språk, ända till 1100-talet; förekomsten av en period av baltisk-rysk tvåspråkighet kan inte heller helt uteslutas.

Slutsats: baltiska *kikir- ’ärt’ var utbrett över ett stort område i nordöstra Europa, från Östersjön i väster till Volgas övre lopp och Oka i öster; därför kan fornpreussiska keckers, keckirs ’ärt’ inte vara ett lån från tyska. Fornpreussiska keckers, keckirs ’ärt’, seloniska *čičir-<baltiska *kikir- ’ärt’, latin cicer, -is ’detsamma’ och armeniska sisern ’detsamma’ (< urindoeuropeiska *kiker-) bildar en baltisk-italisk-armensk isolex.

21. VAD BETYDDE PR. rapa?

I den tysk-preussiska Elbingglossariet står efter ordet dewis ’Gud’ rapa ’Engel’ (Mažiulis 1981: 14). Det är belagt att preussarna, liksom litauerna och letterna, använde lånord för detta viktiga begrepp i det religiösa andliga livet: S. Grunau anger angol ’ängel’ i sin ordlista (ett ord som sannolikt kom in via polskan), medan engels (inlånat från tyskan, jfr tyska Engel) förekommer i den tredje katekesen (Mažiulis 1981: 49, 165, 168. För deras historiska och etymologiska sammanhang, se Endzelīns 1943: 141, 167, 238; Mažiulis 1988: 77–78, 265; 1997: 12; Toporov 1975: 87; 1979: 41–42). Mot bakgrund av dessa fakta framstår rapa som en ganska oväntad och oklar benämning på en ängel, och därför blir det obegripligt varför preussarna skulle behöva skapa en nybildning; man misstänker att något inte står rätt till här.

F. Nesselmann har nämnt att W. Pierson redan hade lagt märke till att det hade skett en felläsning av glosan Engel – rapa: i stället för att läsa tyska Eugel ’padda’ hade man läst Engel ’ängel’, och han förband preussiska rapa ’padda’ med litauiska raupėžė, repečkā, rapūže, rūpužė, så

100 |

SIMAS KARALIŪNAS

pat su lat. ràpt ‘ropoti’ (Nesselmann 1873: 146). Įdomu, kad prūsų kalbos tekstuose raidės u ir n rašant taip pat kartais painiojamos (Endzelīns 1935: 103 [=Endzelīns 1980: 233]). „Vokiečių kalbos atlaso“ leksikai skirto tomo (Band IV, Gießen, 1955) žemėlapyje Nr. 4 yra suminėtos tokios rupūžės pavadinimo tarminės formos: Oigel, Oig(e), Oik(e), Ogel, Ockel⁴. Ypač svarbu, kad forma Oigel vartojama Westfalijoje, iš kur į prūsų kraštą buvo atsikėlę nemaža vokiečių kolonistų. Todėl H. Schallis visiškai teisus sakydamas, kad Elbingo žodynėlio glosoje Engel – rapa yra pr. ràpa ‘rupūžė’, tikriau sakant, ‘ropojantis gyvūnas’, ir jį siedamas su latvių kalbos veiksmažodžiais rāpuot, ràpt(ies) ‘ropoti, réplioti, šliaužti’, rāpus ‘ropomis, réplom’ (Schall 1966: 28). Minėto atlaso rupūžių pavadinimų arealus žymintis žemėlapis, be to, nurodo, kad šiaurės rytų Prūsijos kampe, į rytus nuo Kuršių marių, vokiečių tarmėse buvo vartojamas ir žodis Rapetschke su variantu Repetschke. H. Schallis mano, kad čia, skalvių plote, pr. ràpa išsilaikęs ligi pat naujųjų laikų (Schall 1966: 28–29). Nors ir nėra pakankamai aiškių fonetinių kriterijų atskirti prūsiškos kilmės vokiečių kalbos skolinius nuo jų lietuviškos kilmės, pastarosios dvi formos vis dėlto veikiau laikytinos į vokiečių kalbos tarmes Rytų Prūsijoje atėjusiomis iš lietuvių kalbos šnektų (Bielfeldt 1970: 48). Akademinio Lietuvių kalbos žodyno ir Lietuvių kalbos atlaso duomenimis, rapėčka LKŽₓ₁ 177, repėčka, repėčka, repėčke, repėčė ‘rupūžė’ LKŽₓ₁ 460 vartojami pačiame pietų vakarų lietuvių kalbos ploto pakraštyje (Lietuvių kalbos atlasas, I, 1977: 153, žemėl. Nr. 81), kuris ligi pat II pasaulinio karo ribojosi su vokiečių kalbos arealu. Jų darybos pamatas yra būdvardžiai repėckas, repėčkas, repėčkas ‘einantis visomis keturiomis, keturpėsčias’ LKŽₓ₁ 460, plg. dar prieveiksmius repėčka, repėčka, repėčka, repėčka ‘visomis keturiomis, ropomis’.

I litauiska dialekter finner vi också benämningar på paddan med rotvokaliskt o (<ā): dial. ropūžė i Pelesa, ropūžė i A. Kuršaitis ordbok ’padda (Bufo)’ LKŽₓ₁ 841, ropūžė i Lazūnai-dialekten (Petrauskas, Vidugiris 1985: 225), jämte rapušė, rapužė med kort rotvokal a i Zietela-dialekten (Vidugiris 1998: 530). Som grund för deras bildning ligger tydligen verbet ropóti (-ója) ’röra sig, kräla (vanligen om insekter och kräldjur)’, jfr även adverbet ropà ’krypande, på alla fyra’. Förekomsten i litauiska dialekter av former med rotvokaliskt o (<ā) och deras koncentration mot den södra utkanten, i det historiska jotvingiska och preussiska området, gör rekonstruktionen av ordet rāpa i preussiskan fullt möjlig. V. Mažiulis påpekar visserligen att formen rapa med ā-stam (nom. sing. fem.) i Elbingglossariet skulle ha skrivits *rapo (med ordslutligt ā som övergår i o, som t.ex. i galwo, mergo), och därför rättar han rapa till *rapan (Mažiulis 1997: 12). Man bör emellertid inte heller förringa J. Endzelīns logiska förklaring: rapa kan, om det är ett genuint ord, tillsammans med manga ’hora’ och merga ’flicka, ung kvinna’ i S. Grunaus ordlista ha kommit från de preussiska dialekter där vokalen ā inte labialiserades efter labiala och velara konsonanter (Endzelīns 1943: 62). Det kan alltså också ha funnits preussiska rāpa (<*rāpā). Om man överväger alternativet verkar det emellertid troligare att preussiska ràpa såg ut som *ràpaz- och liknande och alltså hade suffixet *-az- (lit. -až-). Suffixen -ėž- (/*-až-)/-ėž- kan särskiljas i sådana litauiska benämningar på paddan som rėpežė, repėžė, rėpežis ’padda’ LKŽₓ₁ 466: rėpénti (-ėna) ’käla sig fram’ (jfr också repetóti [rėpetoti, repetoti] ’käla sig fram; gå på alla fyra …’); lit. bebėžė (och bėbėžė) ’padda; lus’ LKŽ₁ 705: bėbė ’lus (i barns språk’

⁴ Šis šaltinis Lietuvoje neprieinamas. Cituojama pagal Schall (1966).

KALBOTYROS PASTABOS

101

språk)’); kr(i)upėža ’krupis, liten padda (milt svordom)’ LKŽ^VI 651, 716: kr(i)ūpis, kr(i)ūpė. Det finns också andra suffix, till exempel -ek-/-ėk- i orden repėka, repėkė, rėpekė LKŽ^XI 463; särskilt omtyckta är suffixen -už-/-ūž-: rāpuža, rāpužė, rapūžė (används som skällsord) LKŽ^XI 180, jämte rapóti (-ója) ’gå tungt, hasa sig fram; krypa’; repūžė (rėpužė) LKŽ^XI 475: repénti (-éna) ’käla sig fram’; kūkužė (och kukužė) ’padda (ett mildare skällsord)’ LKŽ^VI 818: kukūtė ’en sådan groddjursart, något lik en padda’.

Därför bör även de lettiska ortnamnen Rapa, Rapas förklaras annorlunda nu – det vill säga inte förbindas med preussiska rapa (Dambe 1972: 58). De verkar inte kunna skiljas från de lettiska efternamnen Rapa, Raps (&lt; *Rapas). Efternamnen Rapas och Rapis (utan accent) från litauerna i trakten kring Rokiškis är också av lettiskt ursprung (jfr Vanagas, red., 1989: 573–574). Verbet lett. iz-rapēt ’ruttna, vittra, bli porös’ ME^I 789 kan ligga till grund för deras bildning, jfr lit. rāpti (rãmpa, rāpo) ’vara sjuklig’ LKŽ^XI 178.

Slutsats: när man läste glosan Engel – rapa i den tysk-preussiska Elbingglossariet skedde sannolikt en felläsning: i stället för tyska Eugel ’padda’ läste man Engel ’ängel’.

LITERATŪRA

ANČITIS, K. 1935: Par Aknīstes izlok­sni. Filologu biedrības raksti 15, 161–196.

ANTTILA, R. [АНТТИЛА, Р.] 1997: Недостающие звенья в лексических цепочках. Балто-славянские исследования 1988–1996, Москва, 109–127.

BENKŐ, L., Hrsg., 1993: Etymologisches Wörterbuch des Ungarischen I, Budapest: Akadémiai Kiadó.

BERGMANE, A. e. a. 1959: Mūsdienu latviešu literārās valodas gramatika. I. Fonētika un morfoloģija, Rīgā: Latvijas PSR Zinātņu Akadēmijas izdevniecība.

BIELFELDT, H. 1970: Die baltischen Lehnwörter und Reliktwörter im Deutschen. RÜKE-DRAVINA, V., ed., Donum Balticum. To Professor Christian S. Stang on the Occasion of his Seventieth Birthday 15 March 1970, Stockholm: Almqvist & Wiksell, 44–56.

BLESSE, E. 1958: Zum lett. uguns ‘Feuer’. KZ 75 (3/4), 191–206.

BREIDAKS, A. 1999: Ievads baltu valodniecībā, 2. daļa, Daugavpils.

BŪGA, K. 1959, 1961: Rinktiniai raštai 2–3, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla.

CHANTRAINE, P. 1968: Dictionnaire étymologique de la langue grecque, Paris: Klincksieck.

DAMBE, V. [ДАМБЕ, В.] 1972: Соответствия в топонимии Латвийской ССР с древнепрусским языком. Baltistica I priedas, 55–62.

DEROY, L., HALLEUX, R. 1974: A propos du grec ἤλεκτρον ‘ambre’ et ‘or blanc’. Glotta 52, 37–52.

DROTVINAS, V., red. 1987: Lexicon Lithuanicum. Rankraštinis XVII a. vokiečių–lietuvių kalbų žodynas, Vilnius: Mokslas.

ENDZELĪNS J. 1913–1914/1974: Zu den kurischen Bestandteilen des Lettischen. Indogermanische Forschungen 33, 96–104 [=id., Darbu izlase II, 504–512].

ENDZELIN, J. 1922: Lettische Grammatik, Rīga: Kommissionsverlag A. Gulbis.

ENDZELĪNS, J. 1935/1980: Prūšu tekstu grafika. Filologu biedrības raksti 15, 86–103 [=id., Darbu izlase III (2), Rīga, 1980, 211–233].

ENDZELĪNS, J. 1940/1980: [Recenzija] Die Kurenfrage von V. Kiparsky (Annales academiae scientiarum Fennicae B XLII). Helsinki, 1939. 474. Filologu biedrības raksti XX, 248–258 [=id., Darbu izlase III (2), Rīga, 1980: 553–565].

ENDZELĪNS, J. 1943: Senprūšu valoda, Rīga: Universitātes apgāds.

ENDZELĪNS, J. 1951: Latviešu valodas gramatika, Rīga: Latvijas Valsts izdevniecība.

EH – Endzelīns J. un Hauzenberga E. 1946: Papildinājumi un labojumi K. Mīlenbacha Latviešu valodas vārdnīcai, II, Rīga: Kultūras fonds.

102

SIMAS KARALIŪNAS

ERNOUT, A., MEILLET, A. 1959: Dictionnaire étymologique de la langue latine, 4ᵐᵉ éd., Paris: Klinck-sieck.

FRAENKEL, E. 1962: Litauisches etymologisches Wörterbuch I, Heidelberg: Winter, Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht.

FRISK, H. 1970: Griechisches etymologisches Wörterbuch II, Heidelberg: Winter.

GĀTERS, A. 1979: Dzintarzeme (Bernsteinland) in den Dainas und die lettische Bezeichnung für Bernstein. Humanitas Religiosa. Festschrift für Haralds Biezais, Stockholm: Almqvist & Wiksell, 283–294.

GERULLIS, G. 1922: Die altpreußischen Ortsnamen, Berlin und Leipzig: Vereinigung Wissenschaftlicher Verleger.

KABELKA, J. 1982: Baltų filologijos įvadas, Vilnius: Mokslas.

KARALIŪNAS, S. 1972: Sėlių kalba. Mokslas ir gyvenimas 1, 17–19.

KARALIŪNAS, S. 1990a: Etymological Notes on Lithuanian Hydronyms. Beiträge zur Namenforschung. Neue Folge 25(1), 85–88.

KARALIŪNAS, S. 1990b: Notes on Latvian Etymology. Metuzāle-Kangere, B. & Rinholm, H., eds., Symposium Balticum. A Festschrift to honour Professor Velta Rūķe-Draviņa, Hamburg: Helmut Buske, 177–180.

KARALIŪNAS, S. 1991: Kalbotyros pastabos. Lietuvių kalbotyros klausimai 29, 65–79.

KARULIS, K. 1992: Latviešu etimoloģijas vārdnīca, II, Rīga: Avots.

KIPARSKY, V. 1939: Die Kurenfrage, Helsinki (Annales academiae scientiarum Fennicae B XLII).

KIPARSKY [КИПАРСКИЙ], V. 1973: О балтизмах русского литературного языка. Baltistica 9 (1), 67–70.

KLUGE, F. 1989: Etymologisches Wörterbuch der deutschen Sprache. 22. Auflage völlig neu bearbeitet von Elmar Seebold, Berlin–New York: De Gruyter.

KUŠKIS, J. 1967: Dažas sēļu valodas vokālisma īpatnības pēc mūsdienu latviešu valodas sēlisko izlokšņu materiāliem. Latvijas Valsts universitātes Zinātniskie raksti, 60. sējums, 9. A laidieņs, Rīga, 9–20.

LARIN, B. A. 1956: О слове янтарь. Sokol̦s, E., ed. Rakstu krājums. Veltījums akadēmiķim profesoram Dr. Jānim Endzelīnam viņa 85 dzīves un 65 darba gadu atcerei, Rīga: Latvijas PSR Zinātņu Akadēmijas izdevniecība, 149–162.

LAUČIŪTĖ, J. [ЛАУЧЮТЕ, Ю. А.] 1982: Словарь балтизмов в славянских языках, Ленинград: Наука.

Lietuvių kalbos atlasas I. Leksika, Vilnius: Mokslas, 1977.

LKŽ = Lietuvių kalbos žodynas I, red. J. Balčikonis e.a., Vilnius, 1941–.

²LKŽ = Lietuvių kalbos žodynas I, antras leidimas, red. J. Kruopas, Vilnius, 1968.

MAYRHOFER, M. 1963: Kurzgefaßtes etymologisches Wörterbuch des Altindischen, II, Heidelberg: Winter.

MAYRHOFER, M. 1996: Etymologisches Wörterbuch des Altindoarischen, II, Heidelberg: Winter.

MAŽIULIS, V. 1988, 1993, 1997: Prūsų kalbos etimologijos žodynas I, Vilnius: Mokslas; II, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla; IV, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

MAŽIULIS, V. 1981: Prūsų kalbos paminklai, II, Vilnius: Mokslas.

ME = K. Mülenbacha Latviešu valodas vārdnīca. Rediģējis, papildinājis, nobeidzis J. Endzelīns. IV, Rīga: Kultūras fonds, 1929–1932.

MIKKOLA, J. J. 1938: Einiges über den eurasischen Bernsteinhandel. Senatne un māksla 1, Rīga, 33–37.

MUCH, R. 1937: Die Germania des Tacitus, Heidelberg: Winter.

MUCH, R. 1967: Die „Germania“ des Tacitus. Dritte, beträchtlich erweiterte Auflage, unter Mitarbeit von Herbert Jankuhn herausgegeben von Wolfgang Lange, Heidelberg: Winter.

NESSELMANN, G. H. F. 1873: Thesaurus linguae prussicae. Der preussische Vocabelvorrath, Berlin: Ferdinand Dümmler.

PAKALKA, K. e. a., 1979: Pirmasis lietuvių kalbos žodynas, Vilnius: Mokslas.

PETRAUSKAS, J., VIDUGIRIS, A. 1985: Lazūnų tarmės žodynas, Vilnius: Mokslas.

KALBOTYROS PASTABOS | 103

Rix, H., Hrsg. 1998: Lexikon der indogermanischen Verben. Die Wurzeln und ihre Primärstammbildungen, Wiesbaden: Ludwig Reichert Verlag.

Rosinas, A. 1988: Baltų kalbų įvardžiai, Vilnius: Mokslas.

Rudzīte, M. 1964: Latviešu dialektoloģija, Rīga: Latvijas Valsts izdevniecība.

Rudzīte, M. 1996: Latviešu valodas sēliskās izloksnes. Latvijas Zinātņu Akadēmijas Vēstis, A daļa, 50(4/5), 45–50.

Rudzīte, M. [Рудзите, М. К.] 1980: К вопросу о селах на правобережье Даугавы. Цимерманис, С., ред., Этнографические и лингвистические аспекты этнической истории балтских народов, Рига: Зинатне, 159–163.

Sabaliauskas, A. 1957: Dėl žirnio pavadinimo kilmės. Literatūra ir kalba 2, 346–355.

Schall, H. 1966: Baltische Gewässernamen im Flußsystem „Obere Havel“. Baltistica 2(1), 7–42.

Schmalstieg, W. R. 1976: Studies in Old Prussian, University Park and London: Pennsylvania State University Press.

Schmid, W. P. 1983: Zum baltischen Dialekt auf der Kurischen Nehrung. Indogermanische Forschungen 88, 257–268.

Schmid, W. P. 1989: Nahrungskurisch. Sprachhistorische und instrumentalphonetische Studien zu einem aussterbenden Dialekt, Wiesbaden: Franz Steiner Verlag.

Schmid, W. P. 1993: Bemerkungen zu litauisch gintaras ‘Bernstein’. Grinda, K. R., Wetzel, C.-D., Hrsg., Anglo-Saxonica. Beiträge zur Vor- und Frühgeschichte der englischen Sprache und zur altenglischen Literatur. Festschrift für Hans Schabram zum 65. Geburtstag, München: Fink, 425–430.

Seldeslachts, H., Swiggers, P. 1995: Remarks on Baltic, Slavic and Latin tool names. Linguistica Baltica 4, 23–33.

Sittig, E. 1934–1935: Die Aestier. Studi Baltici 4, 18–20.

Skardžius, P. 1943: Lietuvių kalbos žodžių daryba, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.

Sławski, F. 1952: Słownik etymologiczny języka polskiego I, Kraków: Towarzystwo Miłośników Języka Polskiego.

Stang, Chr. S. 1966: Vergleichende Grammatik der baltischen Sprachen, Oslo–Bergen–Tromsö: Universitetsforlaget.

Toporov, V. N. 1975, 1979, 1980: Прусский язык. Словарь (А–Д), (Е–Н), (I–К), Москва: Наука.

Toporov, V. N. 1982: Древняя Москва в балтийской перспективе. Балто-славянские исследования 1981, Москва, 3–61.

Trautmann, R. 1910: Die altpreußischen Sprachdenkmäler, Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht.

Trautmann, R. 1925: Die altpreußischen Personennamen, Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht.

Trubačev, O. N. 1980: Из балто-славянских этимологий. Этимология 1978, Москва, 7–18.

Vanagas, A. 1970: Lietuvos TSR hidronimų daryba, Vilnius: Mintis.

Vanagas, A. 1981: Lietuvių hidronimų etimologinis žodynas, Vilnius: Mokslas.

Vanagas, A., red., 1989: Lietuvių pavardžių žodynas II, Vilnius: Mokslas.

Vasmer [Фасмер], M. 1978: Этимологический словарь русского языка IV, Москва: Прогресс.

Vidugiris, A. 1998: Zietelos šnektos žodynas, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

Voigt, V. 1970: Hungaro-Baltica. Rüke-Dravina, V., ed., Donum Balticum. To Professor Christian S. Stang on the Occasion of his Seventieth Birthday 15 March 1970, Stockholm: Almqvist & Wiksell, 574–580.

Walde, A., Hofmann, J. B. 1938: Lateinisches etymologisches Wörterbuch I, Heidelberg: Winter.

Simas Karaliūnas Lietuvių kalbos institutas Antakalnio g. 6, 2055 Vilnius, Lietuva

Gauta 2001 06 18