ACTA LINGUISTICA LITHUANICA

LI (2004), 39 – 43

Gammalpreussiska pronomen av typen stan / sta

Witold Mańczak

Cracovie

Enligt Daniel Petit (Baltistica 36, 2001, 173–188) hade forngutniska endast neutrumpronomenen stan ‘denna’, kan ‘vad’ och wissan ‘allt’, medan formerna sta, ka och wissa skapades på konstgjord väg av Enchiridions översättare. Författaren hävdar här att formerna sta, ka och wissa är genuina och uppstod ur stan, kan och wissan till följd av vad han kallar oregelbunden ljudutveckling orsakad av frekvens.

Daniel Petit (2001) a publié un article consacré aux pronoms neutres du vieux prussien stan / sta, kan / ka, wissan / wissa, stavīdan, kavīdan, stan subban, ainan et abbaien. A son avis,

”om man bortser från dessa undantag, för vilka en särskild förklaring alltid är möjlig, tycks regeln iakttas överallt: i pronomen markerar ändelsen -an specifikt neutrum ackusativ, medan ändelsen -a markerar nominativ...

Fördelningen av neutrumändelserna -a och -an följer i Tredje katekesen en exakt syntaktisk regel (neutrum nominativ på -a, neutrum ackusativ på -an); den är inte slumpmässig. Denna slutsats kullkastar Smoczyńskis... hypotes om ”avnasaliserade” former. För om växlingen mellan ändelserna -a och -an hade berott på en fonetisk process, skulle man förvänta sig att fördelningen var helt slumpmässig, vilket inte är fallet. Hypotesen om fonetisk variation kan alltså uteslutas, liksom hypotesen om enbart ortografiska varianter.

Den fördelning som här postuleras kan inte vara gammal. Att skapa en morfologisk skillnad mellan neutrum nominativ och ackusativ är nämligen en typologisk aberration ur indoeuropeisk språkvetenskaps perspektiv; det är föga sannolikt att den motsvarar en språklig verklighet och vittnar om en aktiv tendens till att neutrum försvann i forngutniska. Troligare återspeglar den en särskild översättningsregel som Abel Will fastställde, grundad på uppfattningen att ackusativ skulle kännetecknas av en final nasal.”

Enligt vår uppfattning förklaras uppkomsten av formerna på -a av det som vi kallar oregelbunden ljudutveckling orsakad av frekvens. För länge sedan kom vi fram till slutsatsen att ordens form beror på tre huvudfaktorer: regelbunden ljudutveckling, analogisk utveckling och oregelbunden ljudutveckling orsakad av frekvens. Den sistnämnda har vi ägnat tre monografier åt (Mańczak 1969, 1977 och 1987), liksom ett stort antal artiklar, av vilka några behandlar de baltiska språken (Mańczak 1992, 1993, 1994 och 2001).

Sex argument kan anföras till stöd för teorin om oregelbunden ljudutveckling orsakad av frekvens.

40 |

WITOLD MAŃCZAK

Första argumentet. Vi har gått igenom Eatons frekvensordbok, som bland annat anger de 6000 mest använda franska orden. De som har genomgått oregelbundna reduktioner förekommer där på följande sätt:

^er tusen 99 86% Test χ² 2^e tusen 9 8% 409,55 > 11,07 3^e tusen 4 3% 4^e tusen 2 2% 5^e tusen 1 1% 6^e tusen – –

Detta argument skulle ensamt räcka för att bevisa att den aktuella teorin är riktig. Men det finns även andra argument.

Andra argumentet. Om ett morfem, ord eller en ordgrupp förekommer i ett språk i två former, en regelbunden och en oregelbunden, kännetecknas den oregelbundna ljudutveckling som beror på frekvens av att den oregelbundna formen i allmänhet används oftare än den regelbundna, till exempel används nors oftare än noris, och detsamma gäller mat och matai, kuomet och kuo metu eller šiandien och šį dieną.

Tredje argumentet. Om oregelbundna ljudförändringar som beror på frekvens äger rum inom ett böjningsparadigm eller en ordfamilj, sker reduktionerna oftare i de frekventare formerna än i de ovanligare. Till exempel genomgår suffixet -si- en reduktion endast i tredje person i futurumformerna sakysiu, sakysi, sakys, sakysime, sakysite, eftersom denna form används oftare än de andra. Skillnaden mellan adverbets förkortade form daug och dess fulla form i sammansättningar som daugiauamžis, daugiauakštis, daugiabalsis osv. förklaras av att daug används oftare än de aktuella sammansättningarna.

Fjärde argumentet. Vid sidan av den oregelbundna ljudutveckling som beror på frekvens finns en annan oregelbunden utveckling, som består av ljudförändringar som länge varit kända under namnen assimilationer, dissimilationer eller metateser, hyperkorrekta former eller expressiva former. Hela denna oregelbundna utveckling kännetecknas av att den i olika språk förekommer i olika ord. Det litauiska ordet šėšuras < šešuras uppvisar assimilation, det dialektala ordet dirgelė < dilgelė dissimilation, och krapas < pol. koper metates. Det skulle emellertid vara svårt att finna ett ord med betydelsen ”svärfar” med assimilation, ett ord med betydelsen ”nässla” med dissimilation eller ett ord med betydelsen ”fänkål” med metates i ett indoeuropeiskt språk. Kort sagt finns ingen parallellism mellan de så kallade oregelbundenheterna assimilationer, dissimilationer, metateser osv. som förekommer i olika språk. Till skillnad från assimilationer, dissimilationer osv. sker den oregelbundna ljudutveckling som beror på frekvens mer eller mindre parallellt i olika språk, vilket förklaras av att de mest frekventa orden är mer eller mindre desamma överallt, trots skillnaderna mellan språkgemenskaperna. Till exempel uppvisar ordet för syster oregelbundna reduktioner i många språk, jfr lit. sesuo, f.sl. sestra, eng. sister, ned. zuster, fr. sœur, prov. sor osv., jämfört med ty. Schwester.

Femte argumentet. När man har tillgång till en frekvensordbok och en omvänd ordbok kan man undersöka ordserier som börjar eller slutar på samma bokstav eller bokstäver—

LES PRONOMS V. PRUSSIENS DU TYPE stan / sta | 41

med samma bokstav eller bokstäver. Det är till exempel betecknande att bland 700 engelska ord som slutar på -iness är business det enda ord vars uttal är reducerat, och att detta ord används oftare än alla andra avledningar på -iness. Bland de ord som en gång började med ett tyskt ursprungligt h- är engelska it < hit det enda ord som i den officiella stavningen har förlorat sin initiala konsonant; samtidigt används det oftare än alla ord (vilkas antal överstiger tusen) som har behållit h-. Sambandet mellan reduktionerna business > [biznis] och hit > it och frekvensen är uppenbart.

Sjätte argumentet. När man har tillgång till en språkatlas kan man observera att av två eller flera förändringar som förklaras av oregelbunden ljudutveckling på grund av frekvens har den vanligaste en större utbredning än den eller de andra. I franskan bevaras finalt r (aurum > or, flōrem > fleur osv.), men många infinitiver uppvisar ett oregelbundet bortfall av -r. En granskning av ALF-kartor visar att det område där r har fallit bort i verb på -er är större än det område där r har försvunnit i verb på -ir, och att detta i sin tur är större än området där r har fallit bort i verb på -oir. Detta förklaras av att verb på -er är de vanligaste, att verb på -ir används mindre ofta och att verb på -oir är minst vanliga.

Vad gäller de fornpreussiska neutrala pronomenen sta, ka, wissa (< stan, kan, wissan) förklaras de av en oregelbunden ljudutveckling som beror på frekvens, och till stöd för detta kan följande argument anföras.

1. Liknande förändringar har ägt rum i litauiskan. Spår av neutrumformer som visa gera eller gražu uppvisar en oregelbunden avnasalisering av slutvokalerna.

Ett liknande förhållande råder i de slaviska språken. Vad gäller fornkyrkoslaviskan menar vi att när samma ljudutveckling förekommer i slutposition som i medial position, rör det sig om en regelbunden ljudutveckling. Men när så inte är fallet handlar det oftast om en oregelbunden ljudutveckling som beror på frekvens. Här följer några exempel.

I medial position övergår diftongerna *oi, ai till ē, och samma utveckling ägde rum i former som dat. sing. rǫc-ě, nom. duel rǫc-ě, lok. sing. rab-ě, nom. duel lět-ě eller i den isolerade verbformen věd-ě. Däremot har en oregelbunden utveckling ägt rum i former som nom. plur. rab-i, dat. sing. rab-u, instr. plur. rab-y, 2:a pers. sing. ind. nese-ši, da-si eller 2:a pers. sing. imper. ber-i.

I medial position förblir *o oförändrat, och samma utveckling ägde rum i slutposition i fornslaviska ord som t-o eller slov-o. Däremot har en oregelbunden utveckling av *o ägt rum i slutposition i former som nom. sing. rab-ъ, vrač-ъ, dat. plur. rabo-mъ eller 1:a pers. plur. bere-mъ.

I medial position utvecklas gruppen oral vokal + nasal konsonant i fornslaviskan till en nasal vokal, och samma utveckling ägde rum i slutposition i former som nom. sing. im-ę, otroč-ę, ack. sing. rǫk-ǫ, instr. sing. toj-ǫ, ack. plur. duš-ę, vrač-ę, 3:e pers. plur. byš-ę, běach-ǫ eller presensparticip zna-ję. Däremot har en oregelbunden utveckling ägt rum i slutposition i de former där den indoeuropeiska gruppen oral vokal + nasal konsonant omvandlats till en oral vokal. Det gäller former som nom. sing. lět-o, ack. sing. rab-ъ, vrač-ъ, gen. plur. glav-ъ, ack. plur. rab-y, pǫt-i eller syn-y (Manćzak 1999).

Enligt vår uppfattning har en oregelbunden ljudutveckling som beror på frekvens ägt rum inte bara i fornpreussiska wissa, utan också i litauiska visa gera och fornslaviska lět-o.

42 |

WITOLD MAŃCZAK

2. I Die altpreussischen Sprachdenkmäler av Trautmann finns ett register. Vi räknade där alla former som Daniel Petit behandlar, och de fördelar sig enligt följande:

Nom. sing. Acc. sing. Totalt Andel förkortade former stan / sta sta 55 sta 2 stan 40 97 59% kan / ka ka 36 ka 11 kan 4 51 92% wissan / wissa wissa 1 wissan 2 wissan 10 13 8% stawīdan stawīdan 6 6 – ainan ainan 4 4 – stan subban stan subban 4 4 – kawīdan kawīdan 3 3 – abbaien abbaien 1 1 –

Man ser alltså ett samband mellan de oregelbundna förkortningar som uppkom i stan > sta, kan > ka, wissan > wissa och deras frekvens: endast de mest använda orden har genomgått oregelbundna reduktioner, medan mindre frekventa ord förblev oförändrade.

3. Här följer ytterligare ett citat hämtat ur Daniel Petits artikel:

”Frågan kvarstår vad översättaren grundade sig på när han skapade en morfologisk skillnad mellan nominativ och ackusativ neutrum, trots att en sådan skillnad inte fanns vare sig i tyskan, sannolikt inte heller i preussiskan och än mindre i något av grannspråken (t.ex. polskan). Man kan tänka sig att översättaren, som inte behärskade de preussiska deklinationerna fullt ut, hade en tendens att ställa upp elementära regler för sig själv, varav den enklaste var att ackusativ skulle markeras med ett finalt nasalljud; han kan därför ha frestats att tillämpa dessa regler ibland även utanför deras tillämpningsområde, i det här fallet på neutrumformer. I viss mening skulle man här kunna tala om ett fenomen av hyperkorrektion.”

Enligt vår mening hittade översättaren inte på något, utan använde de reducerade formerna sta, ka, wissa, som fanns i fornpreussiskan. När en oregelbunden frekvensbetingad fonetisk utveckling äger rum inom ett paradigm händer det ofta att de mer använda formerna genomgår oregelbundna reduktioner, medan de mindre frekventa formerna förblir intakta. Här följer några exempel.

Nominativ är mer använd än ackusativ, och detta förklarar varför de reducerade formerna sta, ka, wissa är belagda mycket oftare i nominativ än i ackusativ. Samma förklaring gäller maskulina ord: i nom. sing. finns deiwas och deiws samt rikijs (deiws och rikijs är förkortade former), men i ack. sing. deiwan, rikijan (som är regelbundna former). I latin används nominativ oftare än ablativ, och detta förklarar en oregelbunden förkortning av ā i nominativ och att ā bevaras i ablativ: nom. mēnsa och abl. mēnsā. I alla språk används singular oftare än plural, och detta förklarar varför man på ryska i plural säger deti, dete j osv., medan man i singular säger

LES PRONOMS V. PRUSSIENS DU TYPE stan / sta | 43

säger ditja osv., det vill säga att e i singular har genomgått en minskning av vokalens öppningsgrad, karakteristisk för oregelbunden frekvensbetingad fonetisk utveckling. Det polska ordet książę ”prins” har en normal böjning i plural, medan vissa singularformer uppvisar oregelbundna reduktioner: książęcia > księcia, książęciu > księciu osv. Samma förklaring gäller skillnaden på tjeckiska mellan přátelé ”vänner” och přítel ”vän” (i singular har vi att göra med en minskning av vokalens öppningsgrad, karakteristisk för oregelbunden frekvensbetingad fonetisk utveckling). Detsamma gäller skillnaden på tyska mellan zum Vater, zur Mutter, ins Feld osv. å ena sidan och zu den Vätern, zu den Müttern, in die Felder osv. å andra sidan. På franska säger man ai, as, a, avons avec, ont, det vill säga att det finns tre oregelbundet förkortade former i singular och endast en (ont) i plural. En liknande situation finns i italienska: ho, hai, ha, abbiamo, avete, hanno och i de övriga romanska språken. Om man på litauiska jämför singularformer av typen dirbi, dirba med pluralformer av typen dirbame, dirbate ser man att avståndet mellan de protoindoeuropeiska formerna och de litauiska formerna är mindre i plural än i singular, vilket förklaras av att singular har genomgått en större grad av oregelbunden frekvensbetingad fonetisk utveckling än plural. Ett liknande tillstånd återfinns i andra språk, jfr. på polska robisz, robi i kontrast till robimy, robicie eller på grekiska παιδεύεις, παιδεύει i jämförelse med παιδεύομεν, παιδεύετε (Mańczak 1992a).

RÉFÉRENCES

MAŃCZAK, W. 1969: Le développement phonétique des langues romanes et la fréquence, Kraków: Uniwersytet Jagielloński.

MAŃCZAK, W. 1977: Słowiańska fonetyka historyczna a frekwencja, Kraków: Uniwersytet Jagielloński.

MAŃCZAK, W. 1987: Frequenzbedingter unregelmässiger Lautwandel in den germanischen Sprachen, Wrocław: Ossolineum.

MAŃCZAK, W. 1992: Frequenzbedingter unregelmässiger Lautwandel im Altpreussischen. Smoczyński, W., Holvoet, A., eds., Colloquium Pruthenicum primum. Warszawa: Wydawnictwa Uniwersytetu Warszawskiego, 23–29.

MAŃCZAK, W. 1992a: Les désinences de grec φέρεες et φέρετε. Brogyanyi, B., Lipp, R., eds., Historical Philology: Greek, Latin and Romance. Papers in Honor of Oswald Szemerényi II. Amsterdam: J. Benjamins, 67–75.

MAŃCZAK, W. 1993: Ancien prussien brote, brāti, duckti. Baltistica 28, 55–63.

MAŃCZAK, W. 1994: Le développement phonétique irrégulier dû à la fréquence en lituanien. Baltistica 4 (priedas), 92–99.

MAŃCZAK, W. 1999: Nieregularności w końcówkach staro-cerkiewno-słowiańskich. Mieczkowska, H., ed., In memoriam A. Zaręba et J. Reczek. Kraków: Wydawnictwo Oddziału Polskiej Akademii Nauk w Krakowie (Prace Komisji Slawianoznawstwa, 51), 109–113.

MAŃCZAK, W. 2001: Coup d’œil sur le dictionnaire de fréquence du lituanien. Munera linguistica et philologica M. Hasiuk dedicata. Edenda curaverunt J. Marcinkiewicz et N. Ostrowski, Poznań: Uniwersytet Adama Mickiewicza, 47–53.

PETIT, D. 2001: Pronoms neutres et règle SVO en vieux prussien. Baltistica 36, 173–188.

Witold Mańczak Zakątek 13/59, 30-076 Kraków, Pologne mań[email protected]

Gauta 2004 12 07