ACTA LINGUISTICA LITHUANICA

LIII (2005), 91–99

År 1759 Ziwatos u- och iu-stamsubstantiv och deras utveckling

SONATA VAIČIAKAUSKIENĖ

Vilnius pedagogiska universitet

Artikeln presenterar en analys och en systematisk beskrivning av böjningen hos substantiv med u- och jų-stam i 1700-talets samogitiska Ziwatas. Utvecklingen av dessa böjningstyper och de möjliga orsakerna till förändringarna undersöks med hjälp av intern rekonstruktion och extern jämförelse. De uppgifter som på så sätt erhållits jämförs med det moderna nordliga samogitiska Kretingadialektens nominalböjningssystem.

1. INLEDNING

Nutida språkvetenskaplig forskning gör det utan tvekan möjligt att hävda att Ziwatas från 1759 är det bästa minnesmärket över 1700-talets nordliga samogitiska kretingadialekt¹. I skriften återges dialektens fonologiska system samt dess grammatiska och morfologiska drag tydligt och konsekvent med dåtidens polska bokstäver. Redan Būga (1958: 561–578) stöder sig ofta på ordformer belagda i Ziwatas när han analyserar de fonetiska vokalförändringarna i litauiska dialekter.

Eftersom Ziwatas morfologi är arkaisk vore det lämpligt att jämföra böjningsparadigmen för substantiv i detta skriftliga minnesmärke med dem i dagens kretingadialekt och uppmärksamma skillnaderna i deras utveckling. Syftet med denna artikel är således att beskriva utvecklingen av ändelserna hos substantiv med u- och jų-stam i Ziwatas och framför allt att jämföra dem med dagens substantivböjningssystem i den nordvästliga samogitiska kretingadialekten². I arbetet förklaras historiska processer i substantivens utveckling, förändringarnas orsaker och motiv med utgångspunkt i intern rekonstruktion och jämförande metod.

Apie Ziwato rašybą jau ne kartą rašyta (plačiau žr. Girdenis 1972: 173–191, 1980: 111–116, 2001: 292–326; Girdenis, Girdenienė 1997: 11–44; Girdenis, Skirmantas 1998: vii–xiv, 292–326; Vaičiakauskytė 2001: 119–133, 2002a: 4–7; 2002b: 223).

2. PARADIGMEN FÖR SUBSTANTIV MED u- OCH jų-STAM

Alla substantiv med u- och jų-stam är maskulina och har sju kasus (nominativ, genitiv, dativ, ackusativ, instrumentalis, lokativ och vokativ-

¹ Om att Ziwatas är skriven på den kustsamogitiska dialekten i trakten kring Kretinga (Girdenis 1972: 173–191; Girdenis, Girdenienė 1997: 11–19; Girdenis, Skirmantas 1998: vii–xiv).

² I den fortsatta texten förkortas denna dialekt: ŠVŽK.

92

SONATA VAIČIAKAUSKIENĖ

...), tre numerus (singular, plural och dualis); u-stammade substantiv skiljer sig från u-stammade substantiv endast genom konsonantens mjukhet i stamslutet.

TABELL 1. u-STAM

Singular

Plural

N. žmogus 1₁₃ ~ žmùogos

N. sunus 121₄ ~ sū·rus

G. žmogaw 2₁₁ ~ žmùogaus

G. funu 72₁₈ ~ sū·nũ· / sū·nũ·n

D. žmoguy 9₂₂ ~ žmùogų

D. sunums 289₂₆ ~ su·nùms / su·nõms

A. žmogų 2₃ ~ žmùogo

A. funus 59₁₆ ~ sū·nìs

I. žmogumi 41₂, žmogų 304₁, ~ žmũogòmì, žmũogò

I. funumis 63₁₇, ~ sū·nòmìs

Vt. žmogų 193₉, žmoguy 214₂, ~ žmũogõu

L. dangufy 87₂₇, ~ dõngùsè

S. žmogaw 25₂₆ ~ žmũogãu

S. sunus 143₂₂ ~ sū·nus

Dualis

G. du funu 117₂₃ ~ dò sūnò

TABELL 2. i̯u-STAMMEN

Singular

Plural

N. karalus 1₁₃ ~ karã·lõs

N. prietelẹy 238₂₆ ~ prìetelệ

G. karalaws 18₂₄ ~ karãlãus

G. karalu 113₂₃ ~ karã·lù

D. karaluy 36₂ ~ karãlòu

D. karalems 34₂₅ ~ karãlēms

G. karalu 205₁₂ ~ karã·lò

G. karalus 37₁₄ ~ karãlùs

I. karalumi 191₂₃, karalu 190₁₅, ~ karã·lomì, karãlò

I. razkažėys 27₂ ~ raškaz̃ė·s

Vt. Roju 233₁₄, WILNIAw I₂₅ ~ rùojū, vĩlnōu

Vt. razkažujfy312₁₄ ~ raškažũ·sè

Š. karalaw 113₅ ~ karãlãu

Š. karaley 109₄ ~ karalė·

1759 M. ZIWATO U IR IŲ KAMIENAS

93

2.1. Nominativ singular har ändelsen -us, t.ex.: Stojos, jogey wynas žmogus fenas, wardu Symeonas, Dwaſes [żwetos prypilditas 38₃₋₄; Eſį karalus židu yſzgymy̆mes Dowida garbingas, kurſay wardon Diewa karalaw pagyrtas ateyti 113₁₁₋₁₃.

I ŠVŽK-dialekten har nominativ singular ändelsen -os ~ -us (žmùogos ~ žmogùs, karã.į̇s ~ karãlius). Att ändelsevokalen u övergår till o visar att ändelsen före denna förändring hade en kort vokal; jämför lett. tìrgus ”marknad”, got. sunus ”son”, sanskr. súnuś: se även Zinkevičius (1980: 232).

Frågan uppstår hur nominativ singular-ändelsen Ziwato uttalades i dialekten -us? I Ziwato betecknar vokalen u även kretingiskans o; se Vaičiakauskytė (2002a: 13) för en utförligare diskussion.

2.2. Genitiv singular har följande ändelser: -aws = [aus] och -aus, t.ex.: Neftowiu apey daykta dwarna, ale apey dufzy žmogaws pakarna 44₂₂₋₂₃; Tas Majeftots karalaws yſzwŷfur paſzwęftas, nes nu Dwaſes S. Seney buwa yſzprowitas 30₁₃₋₁₄; Apey antgymyma Pona Jezusa Chriſtufa Karalaws Dangaws 24₁₅.

I den jämförande dialekten sammanfaller singularens genitiv med formen Ziwatos (žmùogaus ~ žmogaus, karãliaus ~ karãliaus). Ändelsen -aus < *-ōus, jfr lettiska tìrgus (-us < -aus), gotiska sunaus; om denna ändelses ursprung, se även Mažiulis (1970: 263–272; Zinkevičius 1980: 232).

2.3. Dativ singular har ändelsen -ūy = [ou]³, t.ex.: Dāgu mizermam žmoguy atwerſiu 157₆; Pagrīža, yr ant nuwgos žiemes ang watgi padieje Karaluy Dangaws 57₁₆₋₁₇.

I ŠVŽK-dialekten är dativ singularändelsen -ou (žmùogou ~ žmogùo, karãļou ~ karãliuo) och den sammanfaller med dativ singular av o-stammar (jämför även Vaičiakauskytė 2002a: 14).

Kalbininkai nesutaria dėl šio linksnio kilmės. Kai kurie iš jų – Endzelynas (1957: 123–124), Kazlauskas (1959: 22, 1968: 221), Zinkevičius (1980: 233) – mano, kad tai o kamieno fleksija, įsibrovusi į u kamieną. Mažiulis (1970: 272) linkęs galvoti, kad u kamieno galūnė *-ō yra ne paskolinta iš o kamieno, bet atsiradusi iš baltų *-au, reprezentuojančio iu kamieno formą. Logiškiausia būtų manyti, kad ši galūnė yra paimta iš o kamieno, juolab nei senuosiuose raštuose, nei tarmėse neaptikta reliktinės u kamieno galūnės (Zinkevičius 1966: 248). Be to, u linksniavimo tipas indoeuropiečių kalbose nebuvo gausus. Dėl to jis buvo veikiamas stipresnių linksniavimo tipų (Kazlauskas 1959: 19). Aptariamojo linksnio fleksija -ou kildintina iš *-ō (Girdenis 2001: 377); kaip ir o kamieno (plg. Vaičiakauskytė 2002a: 14). Čia veikiausiai apibendrintas „oksitoninis“ variantas.

2.4. Ackusativ singular har ändelsen -u, t.ex.: Teypo yr tu turiek už šietona tą žmogų; kurſay atrodoy mitaſty kuny[zku stuzba Diewa 88₁₇₋₁₉; Po anu eyta [zwečiavę Panna, Karalu Dangaws yr žiemes ant raku [awa neždama 39₆₋₈.

I kretingiskiska talmålet har det aktuella kasusets ändelse -o i stället för det väntade -u (žmùogᵒ ~ žmogù, karã.įᵒ ~ karãliu). Denna ändelse bör härledas från fornlitauiska *-ūn. I den samogitiska dialekten har de obetonade ändelserna *-ų och *-u sammanfallit i samma -ọ (Vai-

³ Dėl šios galūnės atstatymo plačiau žr. Girdenis, Girdenienė (1997: 12).

94 |

SONATA VAIČIAKAUSKIENĖ

čiakauskytė 2002a: 18). Taigi morfemoje, kuri niekada nebūna kirčiuota, balsis u dėsningai paplatėja į o.

Tydligen uttalades redan kasusändelsen i Žiwato som i dagens kretingadialekt. Detta bevisas av det faktum att även nominativ singularisändelsen -us uttalas som -os (se även 2.1.).

2.5. Instrumentalis singularis har följande ändelser: -u och -umi, t.ex.: <…> nes [mertis kaypo [z[a]zulietis fu žmogui eyta <…> 304₁–₂; Sytay wyfij y[zganity, yr par tawi Diewa žmogumi turem 290₂₆–₂₇; <…> tada tieja kalbi, jog a[ž efmi Karalus, nes a[ž Karalu yr užgymiaw <…> 192₂₄–₂₅; Pytotas kławle Jezula milawfi apey rozmaitus dayktus, o a[ža bliway apey tay ar efj karalumi židu 191₂₂–₂₃.

I jämförelsedialekten är instrumentalis singularisändelsen -o (žmũog˚ ~ žmogù, kàràl˚ ~ karaliù), vilken, liksom dativ singularis, sammanfaller med ändelsen hos o-stammen.

Analysen av Žiwato visar att kretingaborna ännu i mitten av 1700-talet vid sidan av den vanliga formen använde en instrumentalisform i singularis med ändelsen -omi, som består av stamfinalen och ändelsen -mi. Den vokal i ändelsen som inte har genomgått vokalförlängning i dialekten visar att den ursprungliga ändelsen var *-mĩ (Būga 1958: 566–567). Den ursprungliga ändelsen bör ha varit -mĩ, jfr fornslav. сынъ. Den žemaitiska instrumentalisändelsen i singularis -mi är nybildad. Tydligen generaliserades den efter instrumentalis pluralis *-mīs; jfr Mažiulis (1970: 210–213). Former med -mi bör betraktas som gamla instrumentalisformer i singularis av u-stammen. I vissa äldre språkmonument förekommer ändelsen -mi också hos adjektiv av u-stammen (i Daukšas Postilė: báisumi, brágumi; i Sirvydas skrifter: teysumi, sotumi) (Zinkevičius 1957: 23).

Det starka samspelet mellan u- och o-stammarna i žemaitiska trängde tydligen undan den gamla instrumentalisflexionen. Ändelsen -mi är mycket improduktiv, eftersom inte heller substantiv med blandad deklination (särskilt i-stammar) hade den (se Vaičiakauskytė 2002a: 54–55 för en utförligare diskussion). Instrumentalisändelsen i singularis för u-stammen generaliserades alltså efter den mer produktiva maskulina deklinationstypen.

Žiwatas dokumenterar bortfallet av den gamla instrumentalisformen och den nya formens, det vill säga dess stamflexions, etablering. I senare språkmonument blir de sistnämnda instrumentalisformerna vanligare. Detta gäller särskilt žemaitiska texter (Kazlauskas 1959: 24). Som exemplen i den analyserade texten visar använde nordžemaitiska kretingabor oftare de gamla instrumentalisformerna i singularis ännu i mitten av 1700-talet.

2.6. Lokativ singularis har följande ändelser: -u, -uy = [ou], -ąw = [ou]⁴, -uj, -ujy, t.ex.: <…> a[ž negalu nie jokios kaltibes atraty tamy žmogų, diet kurios turietum nu myrty <…> 193₈–₁₀; Pytotas teypag tare: a[ž ne randu pryčinas [merte tamy žmoguy 214₁–₂; O dabar wie[t] fu pazwalenu wirefniu Ziamayty[fzka y[fztumocitas yr drukawotas Wilniq I₂₄–₂₅; O ką ylžryfį ant ziemes bus y[fzyftas yr Danguj 88₃–₄; <…> diet munes, link[minkietes yr dyawiakietes, nes zapwotas jufu ita Dangujy 63₂₃–₂₄.

I ŠVŽK-dialekten är lokativ singularisändelsen -ou (tõrgõu ~ turgùo(je), rĩojõu ~ rōjuo(je)). Denna ändelse kan härledas från *-ójēn (Girdenis 1962: 97; 2001: 377).

⁴ I texten förekommer endast en gång en lokativform i singularis med denna ändelse (se exemplet ovan). Ändelsen -ou står efter den nasala konsonanten n, och vokalen kan tydligen därför ha nasaliserats.

1759 M. ZIWATO u IR jų KAMIENAS | 95

Kalbininkai nesutaria dėl šio linksnio kilmės ir raidos. Kazlauskas (1959: 26–29, 1968. 156–159) mano, kad vietininkų postpozicija *-en čia yra prilipusi prie *turgō tipo formos. Pastarąją galima lyginti su s. indų vietininko forma sūnāu, kadangi dvibalsis *-ōu lietuvių kalboje galėjo virsti ō (aukštaičių uo). Taigi formos, prie kurios priaugo postpozicija *-en, senoji išvaizda galėjo būti *turgō. Vadinasi, senoji baltiškoji u kamieno vienaskaitos vietininko forma yra *turgō⁵. Taip atsirado inesyvo forma torgojė. Peršasi išvada, kad žemaičių vienaskaitos vietininko galūnė -ou < *-ō. Vėliau dėl morfologinio trumpėjimo žodžio gale nukrito -je. Greičiausiai žemaičių vienaskaitos vietininko galūnė *-ō yra senesnė nei aukštaičių turima -uje (Zinkevičius 1966: 248–249).

Den singulara lokativformen som förekommer en gång i den analyserade texten šuny 153₂₀ är uppenbarligen ett tillfälligt korrekturfel, men kan också vara en sporadisk följd av en o-stam.

2.7. Singularens vokativändelse är -aw = [au], t.ex.: waykiele zidu [žakieles aliwa mede pyrmu neždamy, giedoje, yžganik mus karalaw židu 113_4–5

I den jämförande dialekten sammanfaller singularens vokativ med vokativformen i texten till Ziwato (sū-nāu ~ sūnāu, karāl̄iau ~ karāliau). Ändelsen -au < går tillbaka på *-ōu, jfr got. sunau. Detta är en ren stam med grundläggande vokalgrad i stamslutet (Zinkevičius 1980. 234).

2.8. Nominativändelsen i plural för substantiv med u-stam är -us, medan den för iu-stam är -ey, t.ex.: Užpewna Jawa pyktufius Tiewus Jekate, nes yr jus tu pačiu Sunus, kury Prarakus užmušytnie <...> 121_13–15; Apałztalay, yr wyły prietele yžwaykščioje, nie kokie neturiu, kurfay man padietum 238_25–27

I den nutida kretingadialekten har hela pluralparadigmen för de aktuella stammarna i allmänhet övergått till (i)o-stam. Nominativändelserna i plural är -a eller -e (sūnā- ~ sūnai, karālē- ~ karāliai).

u-stammens nominativändelse i plural har bevarats intakt i äldre litauiska språkminnesmärken från 1500–1600-talen. Även i verk skrivna på grundval av den samogitiska dialekten under 1700–1800-talen finns det fortfarande bevarade pluralnominativ av u-stammen (jfr Kazlauskas 1959: 32). Detta vittnar också den analyserade texten i Ziwato om (se det första exemplet ovan). Även om den gamla flexionen i u-stammen å andra sidan kan ha bevarats i pluralparadigmet för ordet sūnus i Ziwato, på grund av att ordet används ofta⁶ och dess sakrala karaktär. Dessutom kan det vara så att författaren ville undvika digrafen -aa i den samogitiska ändelsen för detta kasus. Man bör inte glömma att pluralnominativändelsen i u-stammen har bevarats i östaukštaitiska dialektens gränsområde mot anykščėnai, till exempel i Leliūnai (Rinkauskienė 1999: 23). Utifrån det som sagts kan man hävda att o-stammen började tränga in i u-stammen först ganska nyligen. I samma Ziwate används dock, som exemplet visar, substantiv av iu-stammen genomgående med ändelsen från io-stammen; substantiv av iu-stammen har fortfarande den gamla pluralnominativformen

⁵ Del šio linksnio kilmės ir raidos dar plg. Mažiulis (1970: 286–287).

⁵ I den analyserade texten förekommer inga fler nominativformer i plural av substantiv med u-stam, och inte heller några former i plural av dativ, ackusativ och instrumentalis, med undantag för substantivet žmogus. Detta substantivs pluralparadigm tillhör dock i sin helhet inte u-stammen.

96 | S O N A T A V A I Č I A K A U S K I E N Ė

senuosiuose lietuvių kalbos paminkluose (Kazlauskas 1959: 31), bet ir XVI amžiaus raštuose dažnesnės io kamieno lytys.

Ändelsens -ūs tillbakagång i samogitiska (i allmänhet övergången av pluralformer från u-stam till o-stam) skulle vara lätt att förklara om vi härledde nord-samogitisk ändelse -o från *-ū (akut eller obetonad cirkumflex), t.ex. ändelsen i dualis nominativ och ackusativ (sūːn)-o < *(sūn)-ū (Girdenis 2000a. 334). I nord-samogitiska utvecklades -u till -o efter förkortning av cirkumflexa och slutöppna akuta ändelser. Den förkortade pluralnominativändelsen måste ha sammanfallit med singularens nominativändelse. Troligen trängde därför ändelsen -ūs för u-stam undan den produktiva ändelsen -ai för o-stam.

Daugiskaitos vardininko galūnės -ūs kilmė iki šiol nėra aiški. Kazlauskas (1968: 224) mano, jog aptariamojo linksnio forma yra kilusi iš *-ųes, atsiradusio u kamieno daugiskaitos vardininke dėl ū kamieno įtakos. Zinkevičius (1980: 234) šią galūnę taip pat kildina iš *-ųes, kuri buvusi pasidaryta su kamiengaliu u dėl kitų linksnių įtakos, jeigu tik galūnė -ūs nėra analoginis darinys pagal kitų kamienų modelį.

Troligen infördes pluralens nominativändelse -ūs analogiskt efter andra stammar. I såväl adjektivens som substantivens paradigm är nominativ och ackusativ de centrala kasusformerna. Sannolikt kan de aktuella substantivens pluralnominativ på -ūs ha uppkommit analogiskt: om plural ack. *geràs: plural nom. *gerós, så plural ack. *sūnus: plural nom. x, varav x = sūnūs.

Pluralens vokativ sammanfaller med nominativ både i texten till Žiwato och i det nutida kretingadialektområdet.

2.9. Pluralens genitivändelse är -u eller -ų, t.ex.: Paſakikiet mąn, kurſay yſz tu ſunu dwiyu dare waly Tiewa ſawa 117₂₇–₂₈; Buwa taſay ſugrižymas yſz Egyptu apey ſzwęty Tryiu Karalu 44₆–₇

I ŠVŽK-dialekten sammanfaller genitivformen i plural med den form som beläggs i Žiwato (sūnuː ~ sūnų, tɔrgù ~ turgų, karà.ǐ ~ karalių). Formen med (i)u-stam sammanfaller med formerna för (i)o-stam. Troligen uttalades den betonade genitivändelsen för u-stam (liksom för andra stammar) fortfarande med en nasal vokal, särskilt eftersom former med -n eller -m också används på många håll i den nutida jämförande dialekten (Zinkevičius 1966. 77; Vaičiakauskytė 2002a: 18).

2.10. Pluralens dativändelse för u-stam är -ums, medan den för iu-stam är -ems, t.ex.: Dwilekta karuna ira stypre riedima, kuri ira yſz akmenies brąngie, kure duda Diewas Sunums ſawa yr yſzrinktieſyms, kaypo paraſita ira Pſalmieſy 298₁₂–₁₄; Jeſus ſatdziawſis, apſyjoywyſys wyſam ſwietuy, karalems, yr madryjms Pagonu 34₂₅–₂₆.

I den jämförande dialekten är pluralens dativändelser desamma som för (i)o-stam (sūnām ~ sūnām, karàlēm ~ karaliams).

Det ålderdomliga elementet *-umus (*sūnumus) i u-stammen, där stamslutet -u- och ändelsen -mus återfinns (jfr formerna för pluralens dativ i o-stammen; se Vaičiakauskytė 2002a: 19). Utvecklingen av ändelsen i detta kasus var sannolikt följande: *-umus → -oṃos → -oṃs.

Kaip rodo senųjų raštų analizė (Kazlauskas 1959: 34–35), XVI–XVII amžiaus kai kuriuose raštuose u kamieno daugiskaitos naudininkas dar turi senąją u kamieno

⁷ Dėl šios galūnės kilmės ir raidos dar žr. Mažiulis (1970: 297–304).

1759 M. Ziwato u ir įu kamienas

97

flexion, även om man bör påpeka att dativ singularis av u-stammen sällan förekommer i äldre litauiska språkminnesmärken. Ziwatas visar att dativformerna i plural av u-stammen ännu användes av samogiterna under 1700- och 1800-talen. Även om den äldre flexionen av u-stammen kan ha bevarats i pluralparadigmet för ordet sūnus i Ziwato, som redan nämnts, berodde detta på att ordet användes ofta.

Dativändelsen i plural av įu-stammen är *-umus, men redan i litauiska språkminnesmärken från 1500- och 1600-talen dominerar former av detta kasus med įo-stam (Kazlauskas 1959: 34). I Ziwato har alla substantiv med den nämnda stammen dativformer i plural med įo-stam.

2.11. Ändelsen för ackusativ plural är -us, till exempel: Tynay diet dyde Sopule, kuri pry appiawfima kietėje, kartey werkie, nes kumeli dydey jubteba yr czayma už kytus Surus jwieta turieje 32₂₆–₂₈; Yžleydufi Karalus jzwęčiawfe Maria Ju S. Juzupu, giwena anoy Jzopo pry prakarta ligi kieturiolektay dyinay <…> 37₁₄–₁₆.

I Kretingadialekten sammanfaller ackusativ plural med ackusativen i texten Ziwato (sūnūs ~ sūnus, karaliūs ~ karalius). Lingvisterna är oense om ursprunget till formen för det kasus som diskuteras, jfr Mažiulis (1970: 297), Kazlauskas (1968: 225); pluralackusativens flexion i u-stammen -us < *-ūs, liksom motsvarande ändelse i -is < *-īs i *-ūs-stammen kan alltså ha uppkommit efter mönster från andra stammar. Förekomsten av kort -u < *-ū i pluralackusativformen stöder verkligen tanken att cirkumflexändelserna först förkortades hos samogiterna, medan den akutiska förkortades senare (Girdenis 2001: 172, 2000a: 405–406).

2.12. Dativets pluralform av substantiv med u-stam har ändelsen -umis, medan substantiv med įu-stam har ändelsen -eys = [e·s], till exempel: Palayminty pakaju daruntis, nes anyi Sunumis Diewa bus wadinty 63₁₆–₁₈; <…> kada anfay budamas Ponu y Jawa garby neje razkažieys, ale werkymays yr ubagjty 27₂–₃.

Dagens ŠVŽK-dialekts pluralis instrumentalisändelse sammanfaller med o-stammens (jfr Vaičiakauskytė 2002a: 19), (tōrgās ~ tūr̄gais, karālēs ~ karāliais). I Ziwatos text hade pluralis instrumentalis, som exemplen visar, ännu bevarat den gamla ändelsen hos u-stammen, -umis, som består av stamfinalen -u- och den gamla ändelsen *-mīs. I substantivens paradigm med įu-stam hade former med įo-stam blivit allmänt etablerade.

2.13. Pluralis inessivändelsen är -ufy = [u·sę], till exempel: Ponas Jezufas ant to atfake kalbiedamas: Btagasłowitas efi, Symonay Baryonay, nes ne kunas ne krawjes ne apjowie taw to, ale Tiewus muna, kurfay ira Dangufy 87₂₄–₂₇; Tada tuw ćiefu tabiawłey linkfmifes kunay nuwarginty, ne kaypo kury razkažiufy yfzkawoty 312₁₃–₁₅.

Det bör nämnas att en form av Ziwatos pluralis inessiv med ändelsen -ufy har påträffats en enda gång (jfr formerna för pluralis inessiv i į-stammen, se Vaičiakauskytė 2002a: 60), nämligen: <…> weyžiek jogiey antigyme ne ražkažiuju, aley ubagižkoy [myrdymcioy [tayneliey, ant plykos yr myktos ziemes terp badi[tiu <…> 25–26₂₈–₂.

I den jämförande dialekten sammanföll de lokativa pluralformerna av (i)o- och (i)u-stammarna fonetiskt, jfr: *miškūs(e) och *turgūs(e) (tūrgūs(e) ~ tūrgūs(e), vāišūs(e) ~ vaišiūs(e)) (Zinkevičius 1966: 251). Nästan alla nordžemaiter bevarar den oförkortade pluraländelsen för lokativ -ūse. Morfologiskt förkortade former med ändelsen -ūs används endast i trakten kring Kretinga, se Aleksandravičius (1963: 104), Girdenis (2000a: 393, 2000b: 17). Kanske skulle den omtalade kasusändelsen -ū- kunna härledas ur *ō

98

SONATA VAIČIAKAUSKIENĖ

(jfr pluralis lokativformerna av o-stammen, se Vaičiakauskytė 2002a: 21); se även Girdenis (2000b: 336).

Den enstaka förekomsten av pluralis lokativ med ändelsen -su är en arkaisk pluralis lokativform (se närmare Vaičiakauskytė 2002b: 233).

2.14. Ackusativändelsen i dualis för maskulina substantiv med den aktuella stammen är -u = [o], t.ex.: <…> buwa wynas žmogus kurſay turieje du ſunu, atejys pry pyrmoje tare: ſunaw eyk šiēdiena dyrpty y winīčiy, o unſay nenorieje 117_22–24

I den nutida jämförande dialekten sammanfaller ackusativformerna av substantivets dualis med dem som är belagda i Ziwato (dò sū·nò ~ dù sūnu). Litauiskans räkneord dù, dvì härleds ur *dō, *dvḗ. Således har ackusativändelsen -o i maskulinum dualis (liksom för övrigt nominativändelsen) förkortats ur *-ō⁸.

3. SLUTSATSER

1. En konsekvent analys av Ziwato från 1759 har visat att en övergång från icke-produktiva till produktiva stammar ägde rum i kretingadialekten under mitten av 1700-talet. u-stammens paradigm i den nutida kretingadialekten har förändrats sedan mitten av 1700-talet.

2. De produktiva deklinationstyperna påverkade paradigmen för adjektiv med u- och (i)u-stam (tidigare än substantivens paradigmen), och därför kan u-stamssubstantiv i Ziwato åtminstone i vissa fall sporadiskt fortfarande ha haft de äldre pluraländelserna för nominativ, dativ och instrumentalis⁹. I den nutida kretingadialekten används o-stamändelser.

3. Ziwatas dokumenterar att den äldre singularformen av u-stammen i instrumentalis håller på att försvinna och att den nya formen, det vill säga (i)o-stammens form, etableras.

4. Den förkortade nominativändelsen i pluralis för u-stammen måste ha sammanfallit med nominativändelsen i singularis. Troligen var det av denna anledning som ändelsen -ūs trängdes undan av den produktiva o-stamändelsen -ai.

5. Redan i mitten av 1700-talet dominerade former av (i)o-stammen allmänt i pluralparadigmet för (i)u-stammen i kretingadialekten.

LITERATŪRA

ALEKSANDRAVIČIUS, J. 1963: Kretingos tarmės daiktavardžio kait ybos ypatybės ir galūnių raida. Kalbotyra 9, 101–117.

BŪGA, K. 1958: Rinktiniai raštai 1. Sudarė Z. Zinkevičius. Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla.

ENDZELYNAS, J. 1957: Baltų kalbų garsai ir formos. Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla.

GIRDENIS, A. 1962: Tirkšlių tarmės morfologija ir žodžių daryba (rankraštis).

GIRDENIS, A. 1972: Baltiškųjų *t̑j, *d̑j refleksai 1759 m. „Žyvate“. Baltistica 8 (2), 173–191.

GIRDENIS, A. 1980: Dėl vieno prielinksnio formos XVIII a. šiaurės žemaičių kretingiškių tarmėje. Baltistica 16 (2), 111–116.

8 Dėl dviskaitos vardininko ir galininko galūnių kilmės dar žr. Mažiulis (1970: 181–182).

9 Tai galima teigti tik su išlyga (dar plg. 2.8, 2.10 ir 2.12).

1759 M. Ziwato u ir jų KAMIENAS | 99

Girdenis, A., Girdenienė, D. 1997: 1759 metų „Žiwato“ indeksas Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla

Girdenis, A., Skirmantas, P. 1998: 1759 metų „Žiwatas“ (faksimilinis leidynys). Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla

Girdenis, A. 2000a: Kalbotyros darbai 1. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

Girdenis, A. 2000b: Kalbotyros darbai 2, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

Girdenis, A. 2001: Kalbotyros darbai 3, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

Kazlauskas, J. 1959: Daiktavardžių (i)u linksniavimo nykimas. Kalbotyra 1, 51–67.

Kazlauskas, J. 1968: Lietuvių kalbos istorinė gramatika. Vilnius: Mintis.

Mažiulis, V. 1970: Baltų ir kitų indoeuropiečių kalbų santykiai. Vilnius: Mintis.

Rinkauskienė, R. 1999: Rytų aukštaičių uteniškių vardažodis: dabartinė padėtis ir istorinė raida (disertacija). Vilnius.

Vaičiakauskytė, S. 2001. 1759 „Žiwato“ o, io, io kamienų daiktavardžiai ir jų raida. Kalbotyra 50 (1), 119–133.

Vaičiakauskytė, S. 2002a: 1759 „Žiwato“ vardažodžio linksniavimo sistema (disertacija). Vilnius.

Vaičiakauskytė, S. 2002b. 1759 „Žiwato“ i ir priebalsinio kamieno daiktavardžiai ir jų raida. Baltistica 36 (2), 223–236.

Zinkevičius, Z. 1957: Lietuvių kalbos įvardžiuotinių būdvardžių istorijos bruožai. Vilnius Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla.

Zinkevičius, Z. 1966: Lietuvių dialektologija. Vilnius: Mokslas.

Zinkevičius, Z. 1980: Lietuvių kalbos istorinė gramatika 1. Vilnius: Mokslas.

Sonata Vaičiakauskienė Lietuvių kalbos katedra Vilniaus pedagoginis universitetas T. Ševčenkos g. 31, Vilnius