Acta Linguistica Lithuanica

LIV (2006), 83 – 93

Om bildningen och morfematiska uppdelningen av presensparticip, particip i preteritum (semelfaktivt) och gerundier

JOLANTA VASKELIENĖ

Šiauliai universitet

I denna artikel görs ett nytt försök att ur ett synkront perspektiv fastställa den morfologiska strukturen hos presensparticip, particip i preteritum (semelfaktivt) och gerundier. Grammatikor och handböcker skiljer sig åt i hur dessa former delas upp. Framställningen beror framför allt på om de presens indikativformer i tredje person som ligger till grund för dem, liksom böjningsaffixen, betraktas diakroniskt eller synkront. Ofta motsäger exemplen i litteraturen den definition som ges av en böjningsändelse, och tolkningen av former i tredje person kan i ett och samma verk växla mellan tematisk vokal och ändelse. Artikeln visar hur bildningen av presens- och preteritumparticip samt gerundier kan beskrivas utifrån antagandet att de historiska tematiska vokalerna i former i tredje person synkront är ändelser.

Morfologi är, enligt A. Paulauskienė, ”vetenskapen om ordklasserna, som undersöker den grammatiska semantiken och den morfemiska sammansättningen hos de ord som ingår i dem” (Paulauskienė 1994: 10). Denna vetenskap undersöker alltså: (1) ordets morfemiska struktur – definierar och klassificerar de betydelsebärande delar, morfemen, som bygger upp ordet; (2) ordens böjning¹. Dessa två forskningsaspekter – morfemisk analys och böjning – bör komplettera varandra, eftersom urskiljandet av vissa morfem hänger samman med formbildningen. Artikelns syfte är att på nytt klargöra hur presens- och preteritumparticip samt gerundier bildas (ur ett synkront perspektiv) och hur dessa verbformer ska delas upp morfemiskt.

¹ A. Paulauskienė morfologijos objektu laiko ir žodžių darybą (Paulauskienė 1994: 10; Paulauskienė 2006: 9). Kitų kalbininkų (taip pat ir straipsnio autorės) manymu, žodžių daryba yra atskira kalbotyros disciplina. Bet kokiu atveju žodžių daryba, kaip ir kaityba, lemia darybiškai skaidžių žodžių morfeminę analizę.

83

JOLANTA VASKELIENĖ

Först bör några morfologiska termer erinras. I många språkvetenskapliga arbeten sammanfaller definitionerna av morfem, prefix, suffix och rot i huvudsak². Relevant är definitionen av stam. Den förstås som den del av ett ord som återstår när ändelsen och böjningssuffixen har tagits bort³ (LKE 305; jfr även KTŽ). Detta skulle vara definitionen av en lexikal stam, medan en morfologisk stam anses vara den del av ordet som återstår när ändelsen har tagits bort⁴ (se Jakaitienė, Laigonaitė, Paulauskienė 1976: 12; jfr även Paulauskienė 2006: 15–16). Det finns stammar som kan delas upp morfemiskt (när de urskilda morfemen återkommer i andra stammar), stammar med partiell delbarhet samt odelbara stammar (se Jakaitienė, Laigonaitė, Paulauskienė 1976: 13–14). Definitionerna av ändelse, som är särskilt viktig vid behandlingen av presens- och preteritumparticip samt gerundier, varierar⁵ särskilt mycket. Till exempel är en ändelse ”ett affix som står efter ordroten eller efter roten och suffixet” (LKE 210) och genom vilket grammatiska betydelser realiseras. Skillnaden mellan ändelsen och andra morfem är, enligt A. Paulauskienė, att den är ”den varierande delen av ordet, som visar ordets grammatiska betydelser och det syntaktiska samband mellan ord i satsen som dessa betingas av” (Paulauskienė 1994: 35; jfr även Ambraškas, Žiugždas 1985: 32; Paulauskienė 1983: 25; Paulauskienė 2006: 15). I litauiskan realiseras de flesta grammatiska betydelserna hos ord genom ändelsen; till exempel visar substantivändelser oftast genus, numerus och kasus, verb-

² Till exempel är en morfem den minsta tvåsidiga enheten i språksystemet, med form och betydelse (jfr LKE 420; Jakaitienė, Laigonaitė, Paulauskienė 1976: 4–5; KTŽ); ett prefix är ”ett affix som står före ordroten och tydligare avgränsar dess betydelse” (LKE 503). I definitionerna av roten betonas olika egenskaper: roten är ”ordets grundläggande morfem, taget utan några affix” (LKE 615); den ”karakteriserar ordets lexikala bas och utgör dess semantiska ryggrad” (Jakaitienė, Laigonaitė, Paulauskienė 1976: 6); till detta morfem ”fogas ordbildnings- och böjningsaffix” (Paulauskienė 1994: 32); och ur det bildas fler besläktade ord (se Ambraškas, Žiugždas 1985: 32). Med suffix avses affix som står efter roten och fungerar som formanter för ordbildning eller bildning av grammatiska former (jfr Paulauskienė 1994: 34–35; Jakaitienė, Laigonaitė, Paulauskienė 1976: 7–8; LKE 503).

³ Exempel på stammar i LKE (305) är karei-vis, atgalin-is, aukštesn-is. Substantivet kareivis har kareiv- som stam, inte karei-

⁴ Det bör tilläggas att om inte bara ändelsen utan också infinitivsuffixet -ti tas bort, får man till exempel knyg-a, knygyn-as, kabin-ti och så vidare (Jakaitienė, Laigonaitė, Paulauskienė 1976: 12).

⁵ Detta beror ofta på vad författaren betonar – morfemets position i ordet eller dess funktion. Morfemet -ti i infinitivens slut bör betraktas som ett suffix, inte som en ändelse, även om det enligt författarna till KTŽ på grund av sin position också oftast kallas ändelse.

84

Dėl dalyvių bei padalyvių morfeminio skaidymo

verb – person och numerus (ibland även modus och tempus). Som särskilda ändelser betraktas slutleden i korta participformer av maskulinum, t.ex. dirb-ąs, dirb-ą; myl-įs, myl-į; dirb-ęs, dirb-ę, slutleden – dessa participbildningssuffix (presens -nt-, preteritum -us-) ”har historiskt förändrats och sammanfallit med ändelserna” (LKE 135; se även LKG_II 313, 315; DLKG 355).

Det råder ingen enighet om slutleden för tredje person singularis i verbens presens och preteritum – vissa språkvetare hävdar att denna person saknar ändelse, medan andra anser att det är lämpligt att betrakta den som en ändelse ur den moderna litauiskans perspektiv. Den senare ståndpunkten framträder tydligt i Lietuvių kalbos gramatikoje, där det står att verbens konjugationer fastställs utifrån ÄNDELSEN (min betoning – J. V.): ”ändelsen i tredje personens former av den första paradigmen är -(i)a”, [...] den andra paradigmen omfattar verb med ändelsen -i i tredje personens former”, och ”ändelsen i tredje personens former av den tredje paradigmen är -o” (LKG_II 131–133; jfr även Ambraškas, Žiugžda 1985: 93–94; Paulauskienė 1994: 297). Vokalerna -o (suko) och -ė (barė) betraktas som ändelser för tredje person singularis i preteritum (se LKG_II 134–135).

Det finns också en annan uppfattning: i Dabartinės lietuvių kalbos gramatikoje framhålls att tredje personens former saknar särskilda ändelser⁶ och att de ”består av en ren stam” (DLKG 332); tre konjugationer skiljs åt utifrån stamslutet i presens och preteritum (se DLKG 334; jfr även Paulauskienė 2006: 147–148). Vad är då slutleden i tredje person singularis presens och preteritum ur den moderna litauiskans (synkrona) perspektiv – en ändelse eller ett stamslut? Det senare valet försvårar uppgiften att dela upp ord i morfem, eftersom frågan uppstår vad man ska kalla morfemen efter rötterna i verb (suk-a, myl-i, raš-o; suk-o, raš-ė osv.), nämligen a, i, o och o, ė. A. Paulauskienės uppfattning bör godtas: om någon ”tolkar historiska stamslut i den moderna språkgrammatiken som ändelser, kan det inte betraktas som ett fel. Ur det moderna språkets perspektiv är stamslut ändelser” (Paulauskienė 1979: 133). Således kan tolkningen av samma språkenhet (eller dess del) skilja sig åt ur ett synkront respektive diakront perspektiv, och gör det också⁷.

⁶ Formuleringen saknar särskilda ändelser är oklar; genast uppstår frågan om tredje personens form över huvud taget har en ändelse.

⁷ Till exempel har presens- och preteritumformerna i första och andra person singularis av moderna språkets verb diftongiska ändelser (saug-au, saug-ai; suk-

85

JOLANTA VASKELIENĖ

De flesta ord i litauiskan (alla böjliga och en del oböjliga) kan delas upp morfemiskt, och det uppstår i regel inga tveksamheter kring hur de ska delas upp i morfem⁸. När man däremot förklarar bildningen (och därmed även morfemuppdelningen) av aktiva presensparticip (1) och gerundier (2), passiva presensparticip (3), aktiva preteritumparticip (4) och gerundier (5) – delvis också på grund av den valda synen på ändelsen/stamslutet i tredje person – råder viss förvirring. Vad sägs om dessa particip och gerundier i de viktigaste språkvetenskapliga arbetena?

I kapitlet Veiksmavardžiai i J. Jablonskis Lietuviškos kalbos gramatikos behandlas även particip⁹. (1) Om aktiva presensparticip, t.ex. velkąs – velkanti, darąs, -anti, stovįs, -inti, skriver han: ”från verbet ska tredje personens (presens)ändelse a – o, i ändras till ąs, iš” (Jablonskis 1901/1957: 105). (2) Om oböjliga presensgerundier, t.ex. sukant, stovint, sägs det att ”denna verbform bildas från tredje personen i presens genom att ändelserna o – a, i į ant (antis), int (intis) ändras” (Jablonskis 1901/1957: 106). (3) Böjliga passiva presensparticip, t.ex. rašomas – rašoma, sukamas, -a, mylimas, -a, bildas ”från tredje personen i presens: till ändelserna o, a, i ska stavelsen mas, ma läggas till”

au, suk-ai) har uppkommit genom att personändelserna -u och -i fogats till det äldre stamslutet ā (se LKG_II 134–135). Ur ett synkront perspektiv betraktas verbet ramstyti, som betecknar en upprepad handling, som en avledning med suffixet -styt från remti (Pakerys 2002: 309); ortnamnet ganykla är en avledning med suffixet -ykla (Ambrazas 1993: 209; LKG_I 399), medan ramstyti diakront kan knytas till substantivet ramstis och betraktas som en avledning med suffixet -yti; ganykla torde ha bildats med suffixet -kla (Urbutis 1978: 33).

⁸ Till exempel består verbet nusinešdavau av rotmorfemet neš- (jfr samma rot i besläktade ord neš-ti, neš-imas, at-neš-tas osv.), prefixet nu- (jfr nu-vežti, nu-sukti), den reflexiva partikeln si (at-si-gulti, nu-si-pirkti), suffixet för det frekventativa preteritumet -dav- (ei-dav-ome, pieš-dav-au) och ändelsen -au, som bär grammatiska betydelser för första person singularis (jfr ėj-au, buv-au); adjektivet gražesnį delar vi upp i följande morfem: roten graž- (jfr graž-umas, apy-graž-is), komparativmarkören – suffixet -esn- (jfr nauj-esn-is), samt ändelsen -į (gražesn-is, gražesn-io, gražesn-iam osv.; andra adjektiv med ändelsen -į, t.ex. baltesn-į, geresn-į, har samma grammatiska betydelser: maskulinum singularis ackusativ). Således är markören för det frekventativa preteritumet i dessa ord suffixet -dav-, medan komparativmarkören i adjektivet är suffixet -esn-. (Artikeln går inte närmare in på problemen med morfemuppdelning av ord med ett morfem (konjunktioner, prepositioner osv.), nollmorfem/kvasi-morfem och liknande.)

⁹ I denna Jablonskis grammatik kallas particip och gerundier veiksmavardžiais, presens kallas pereinamuoju laiku och person kallas ypata.

86

Dėl dalyvių bei padalyvių morfeminio skaidymo

(Jablonskis 1901/1957: 107). (4) När presensparticip i aktiv form bildas i preteritum (t.ex. vilkęs, vilkusi, daręs, dariusi) ”måste tredje personens (preteritum-)ändelser o och ė ändras till ęs – usi” (Jablonskis 1901/1957: 105). (5) Particip i preteritum (t.ex. dirbus, rašius) bildas ”från tredje personens preteritumform genom att o eller ė ersätts med us” (Jablonskis 1901/1957: 106).

I ett senare kapitel i Jablonskis grammatik, Deltagare (den nuvarande termen används redan), står det att (1) presensparticip i aktiv form bildas från presensstammen i tredje person: ”genom att ändra stamslutets vokaler (a, o, i) till ändelserna as, ęs får vi formerna: sukęs, lūžtas, vėjęs, skaitęs, lydįs” (Jablonskis 1922/1957: 299); (2) presensparticip, enligt Jablonskis, bildas från presensstammarna: ”vi omvandlar stamsluten a och o till ändelsen ant, stamslutet i till ändelsen int, och får formerna – metant, leidžiant, [...] lydint” (Jablonskis 1922/1957: 320); (3) presensparticip i passiv form bildas från stammar i tredje person: ”till stamslutets vokaler (a, o, i) fogar vi ändelsen mas, och får då: suka-mas, lūžta-mas, veja-mas, skaito-mas, lydi-mas” (Jablonskis 1922/1957: 300); (4) när presensparticip i aktiv form bildas i preteritum ”ersätter vi deras stamslutsvokaler (o, ė) med ändelsen ęs och får: sukęs” (Jablonskis 1922/1957: 299); (5) particip i preteritum bildas från preteritumstammen: ”vi omvandlar stamsluten (ė, o) till ändelsen us och får – bėgus” (Jablonskis 1922/1957: 321). Enligt Jablonskis bildas alltså alla avledda former från verbets tredje person i presens eller preteritum, men behandlingen är inkonsekvent: i ett fall – vid bildningen av presensparticip i aktiv form och particip (1, 2), liksom presensparticip i aktiv form och particip i preteritum (4, 5) – föreslås att stamsluten ”ändras/omvandlas”¹⁰ till participändelser, medan det vid bildningen av presensparticip i passiv form (3) sägs att en stavelse/ändelse ska läggas till stamslutet. -mas, -ma kan inte betraktas som en ändelse, eftersom endast -as, -a förändras när ordet böjs (sukam-as, sukam-o, sukam-am, sukam-ą osv.), medan m kvarstår i alla participformer. Dessutom kan participens suffix inte betraktas som en ändelse¹¹.

¹⁰ Jablonskis tämligen oklara formuleringar att ändra/omvandla stamslut till ändelser upprepas också i vissa senare arbeten inom litauisk språkvetenskap.

¹¹ I J. Jablonskis grammatikor ändelser kallas både infinitivsuffixet -ti och formanten för passiva particip i preteritum -tas, t.ex. myletas, dvs. förhållandet mellan suffix och ändelse är oklart.

87

JOLANTA VASKELIENĖ

I Litauisk grammatik står det att presensparticip i aktiv form (1) ”bildas från verbens presensstammar. När verbens presensändelse i tredje person singularis har avlägsnats läggs participets maskulina nominativändelse -(i)ąs, pluralis nominativändelse -(i)ą till när participet bildas av verb i första konjugationen; maskulin nominativändelse -as, pluralis nominativändelse -ą när participet bildas av verb i tredje konjugationen; och maskulin nominativändelse -įs, pluralis nominativändelse -i när participet bildas av verb i andra konjugationen, t.ex.: dirb-a: dirb-as, dirbą; kur-ia: kur-ias, kur-ią; rašo: raš-ąs, raš-ą; tyl-i: tyl-įs, tyl-į. Övriga maskulina kasusformer och alla feminina kasusformer har suffixet -(i)ant- [...], -ant- [...] eller -int- [...]. Med samma suffix bildas även långa, eller sekundära, former av maskulin nominativ singularis och pluralis¹², t.ex.: dirb-ant-is, dirb-ant-ys; [...] tyl-int-is, tyl-int-ys” (LKG_II 312). (2) ”Presensparticip bildas från verbens presensstammar genom att suffixet -ant [...] eller -int [...] läggs till, t.ex.: dirb-a: dirb-ant, raš-o: raš-ant, tyl-i: tyl-int” (LKG_II 385). Med denna förklaring motiveras den morfemiska segmenteringen (raš-ąs, raš-anč-io, raš-ant-i; tyl-is, tyl-inč-io, tyl-int-i; raš-ant-i, raš-anč-ios osv.) genom formernas bildning.

Det verkar som om I Litauisk grammatik även borde förklara bildningen av presensparticip i passiv form (3), men framställningen är inkonsekvent, eftersom dessa particip enligt författarna ”bildas från verbens presensform i tredje person (som sammanfaller med den äldre presensstammen), genom att suffixet -mas, -a läggs till ändelsen, t.ex.: dirba: dir-

I huvudsak förklaras particip- och participialadverbialbildningen på samma sätt som i Jablonskis grammatikor i Ambraškas och Žiugždas Litauisk grammatik: vid behandlingen av bildningen av presensparticip i aktiv form används den oprecisa formuleringen stamsluten ersätts med ändelser (se Ambraška, Žiugžda 1985: 130). Verbens presensform i tredje person benämns omväxlande ändelse (ibid.: 93) och stamslut (ibid.: 130, 141); preteritumsvokalerna i verb kallas stamslut, vilka enligt författarna när particip och participialadverbial bildas ersätts med motsvarande participändelser (ibid.: 130) eller participialadverbialets suffix (ibid.: 141). Att kalla formanten -mas för presensparticip i passiv form (ibid.: 131) och participialadverbialens formanter -ant och -us (ibid.: 141) för ändelser strider mot definitionen av ändelse som ges i samma grammatik (ibid.: 32).

¹² Om användningen av långa och korta former, se LKG_II (313–314); DLKG (355); Paulauskienė (2006: 155); Miliūnaitė, red. (2004: 51); LG (330).

88

Dėl dalyvių bei padalyvių morfeminio skaidymo

ba-mas, dirba-ma; myli: myli-mas, myli-ma; rašo: rašo-mas, rašo-ma“ (LKG_II 322). För det första bör ändelsen -mas, som även omfattar ändelsen -as, inte kallas suffix¹³. En annan sak är att om -mas läggs till en ändelse (se verben dirba, myli, rašo), är det oklart vilka morfem ändelserna a, į, o i participen dirbamas, mylimas, rašomas tillhör, och hur sådana ord ska delas upp i morfem.

(4) Om aktiva particip i preteritum står det i Lietuvių kalbos gramatikoje att de ”bildas av verbens preteritumstammar. När verbets preteritumsändelse i tredje person singular har tagits bort läggs participets maskulina nominativändelse -ęs, respektive pluralens nominativändelse -ę, till, t.ex.: dirb-o: dirb-ęs, dirb-ę [...]. Övriga maskulina kasusformer och samtliga feminina kasusformer har suffixet -(i)us-, till vilket [...] adjektiviska kasusändelser fogas, t.ex.: [...] dirb-us-io” (LKG_II 317). (5) ”Preteritumets gerundier bildas av verbens preteritumstammar genom att suffixet -(i)us läggs till, t.ex.: dirb-o: dirb-us” (LKG_II 385). Således bildas i Lietuvių kalbos gramatikoje alla avledda former (utom presens passiva particip) av presens- och preteritumstammen, och stammen betraktas som tredje person-formen utan ändelse.

Lietuvių kalbos gramatikos ståndpunkt följs i huvudsak i vissa läroböcker i morfologi för högre utbildning (se Jakaitienė, Laigonaitė, Paulauskienė 1976, Paulauskienė 1994)¹⁴.

Dabartinės lietuvių kalbos gramatikoje betonas att det är presens- och preteritumstammen som utgör grunden för bildandet av particip och gerundier: (1) ”Presens aktivt particip bildas av presensstammen med suffixet -nt- och adjektiviska [...] ändelser: dirba – dirba-nt-is, dirba-nt-i; tyli – tyli-nt-is, tyli-nt-i. När dessa particip bildas av verb i tredje konjugationen (med o-stam) ändras verb-

¹³ Visserligen kallas en ord-del tillsammans med ändelsen av bekvämlighetsskäl suffix inom ordbildningen, men när det gäller böjningsbildning bör termerna suffix, ändelse användas mer precist.

¹⁴ Det finns vissa skillnader; i läroböcker betraktas exempelvis presens passiva participens slut -mas inte som suffix (se LKG_II 322), utan som ändelse (se Jakaitienė, Laigonaitė, Paulauskienė 1976: 177; Paulauskienė 1994: 347–248). Som nämnts bör endast den böjliga delen av ordet, dvs. -as, betraktas som ändelse. Preteritumgerundiets suffix -us kan inte kallas ändelse (se Jakaitienė, Laigonaitė, Paulauskienė 1976: 195). För morfemen -ant, -int i presensgerundier används den olämpliga termen ändelseformant (Jakaitienė, Laigonaitė, Paulauskienė 1976: 195).

89

JOLANTA VASKELIENĖ

verbens stamslutsvokal-o ÄNDRAS (min kursivering – J. V.) till -a, t.ex.: rašo – raša-nt-is, raša-nt-i” (DLKG 355). (2) Presensgerundiet bildas på motsvarande sätt; här sägs dock att ”när gerundier bildas av verb i tredje konjugationen (med o-stam) ändras presensstammens stamslutsvokal -o till -a- (min kursivering – J. V.) [...], t.ex.: daro – dara-nt, skaito – skaita-nt” (DLKG 379). (3) ”Presens passivt particip bildas av presensstammen med suffixet -m-, till vilket [...] adjektiviska ändelser fogas: dirb-a – dirba-m-as, -a; myli – myli-m-as, -a; rašo – rašo-m-as, -a” (DLKG 361). (4) ”Preteritum aktivt particip bildas av preteritumstammen med suffixet -(i)us (utom maskulinum singular och plural nominativ) och adjektiviska [...] ändelser. Vid bildandet av dessa particip FÄLLS stamslutsvokalerna -o och -ė BORT (min kursivering – J. V.). [...] De korta maskulina nominativformerna bildas med ändelserna -ęs (singular) och -ę (plural), fogade till den avslutande konsonanten i preteritumstammen: dirb-o – dirb-ęs, dirb-ę” (DLKG 357–358). (5) ”Preteritumgerundier bildas av verbets preteritumstam genom att stamslutsvokalen tas bort och suffixet -(i)us läggs till: dirb-o – dirb-us”¹⁵ (DLKG 379). Således följer Dabartinės lietuvių kalbos gramatikoje i huvudsak ett diakroniskt synsätt: I Z. Zinkevičius verk Lietuvių kalbos istorijoje står det att ”grunden för presens aktiva participformer utgörs av verbets presensstam, utvidgad med suffixet -nt-” (Zinkevičius 1996: 159). Enligt författaren har passiva particip utvecklats ur vissa adjektiv, och ”grunden för presensformerna utgörs av verbens presensstam, utvidgad med suffixet *-mō- (> baltiska -ma-) [...], t.ex. renka-mas (: renka), rašo-mas (: rašo), myli-mas (: myli)” (Zinkevičius 1996: 163). Precis som DLKG beskriver även LKE (se 134, 135, 454)¹⁶, Paulauskienė (2006: 155–156, 159, 169)¹⁷, LG (329, 334, 340), Dobrovolskis m.fl. (1998: 186–187, 190) bildningen av presens- och preteritumparticip samt gerundier, men

¹⁵ Återigen används otydliga formuleringar: stamslutsvokalerna -o och -ė fälls bort / tas bort, eller de korta ändelserna fogas till stammens avslutande konsonant. Det innebär att när aktivt particip och gerundium i preteritum bildas måste den äldre stamslutsvokalen, det vill säga ändelsen -o och -ė, fällas bort.

¹⁶ I detta verk nämns verkligen inte att preteritumverbens stamslutsvokal fälls bort eller liknande.

¹⁷ Läroboken säger inte var preteritumstammens stamslutsvokal tar vägen när preteritumparticip och gerundier bildas; presens aktiva particip-

90

Del dalyvių bei padalyvių morfeminio skaidymo

Om de opersonliga participformerna sägs det i boken att dessa oböjliga verbformer bildas från stammarna för motsvarande tempus genom tillägg av suffix: för presens -ant, -int, för preteritum – -us (Dobrovolskis m.fl. 1998: 197–198).

Som framgår överensstämmer konkreta exempel i olika verk om litauisk språkvetenskap ofta inte med den angivna definitionen av ändelse (till exempel betraktas en föränderlig del av ett ord som en ändelse, men presens passiva participens slut -mas, de opersonliga participformernas suffix -ant, -int, -us osv. benämns så). Dessutom tillämpas inte alltid ett och samma synsätt på tredje personens slut i samma verk – det bör betraktas antingen som stamslut eller som ändelse.

Så om den föränderliga delen av ett ord är en ändelse, bör ändelserna -u, -i, -a, -ame, -ate; -au, -ai, -o, -ome, -ote betraktas som ändelser i presensverb dirb-u, dirb-i, dirb-a, dirb-ame, dirb-ate, preteritumverb dirb-au, dirb-ai, dirb-o, dirb-ome, dirb-ote och liknande, ur synkronins, det vill säga det moderna språkets, perspektiv (med förklaringen att tredje personens ändelse är den gamla stammen). Då kan (1) bildningen av presens aktiva particip förklaras på följande sätt: efter att presensverbens ändelse i tredje person singularis (a, i, o) har tagits bort läggs participets maskulina nominativändelse i singular -(i)ąs / -is och nominativändelse i plural -(i)ą / -i till, till exempel: kur-ia: kur-ias, kur-ią; raš-o: raš-ąs, raš-ą; tyl-i: tyl-įs, tyl-į (med förklaringen att participets suffix -nt historiskt har smält samman med dessa ändelser). Övriga maskulina kasusformer (liksom de långa nominativformerna i maskulinum) och alla feminina kasusformer har suffixet -(i)ant- / -int- och motsvarande ändelser, till exempel: kenč-iant-i, raš-ant-i, tyl-int-i, dirb-ant-is, tyl-int-is, dirb-ant-i, tyl-int-i osv. (2) Presensformer av de opersonliga participen härleds på motsvarande sätt: efter att presensverbens ändelse i tredje person har tagits bort läggs suffixet -ant eller -int till, till exempel: dirb-a: dirb-ant, raš-o: raš-ant, tyl-i: tyl-int (det finns alltså två suffixvarianter i det moderna språket, -ant- och -int-). (3) Presens passiva particip bildas också av verbens presensform i tredje person: efter att ändelsen har tagits bort läggs suffixet -am- / -om- / -im- samt motsvarande ändelse till, till exempel: dirb-a: dirb-am-as, raš-o: raš-om-as, myl-i: myl-im-as (det viktigaste kännetecknet för presens passiva particip är -m-, men i det moderna språket finns tre suffixvarianter: -am-, -om-, -im-). (4) De aktiva participen i preteritum

delas upp så här: dirb-a – dirb-a-nt-is (dirbęs), stov-i-nt-is (stovįs), medan vokalen efter roten i de passiva participen inte längre kan avskiljas: dirb-a-m-as, turi-m-as, raš-o-m-as osv.

91

JOLANTA VASKELIENĖ

Participen bildas av verbens preteritumform i tredje person singularis – när ändelsen har tagits bort läggs participets maskulina nominativändelse i singular -ęs och nominativändelse i plural -ę till (dirb-o: dirb-ęs, dirb-ę osv., med förklaringen att participets suffix -us- historiskt har smält samman med dessa ändelser). Övriga maskulina och alla feminina kasusformer har suffixet -(i)us-, till vilket motsvarande ändelser fogas. (5) Preteritumformer av de opersonliga participen bildas av verbens preteritumform i tredje person singularis – efter att ändelsen har tagits bort läggs det opersonliga participets suffix -(i)us (dirb-o: dirb-us) till.

Med denna förklaring grundas den morfemiska uppdelningen på formbildningen.

LITERATŪRA

AMBRAŠKA, J., ŽIUGŽDA, J. 1985: Lietuvių kalbos gramatika 1. Fonetika ir morfologija. Chicago: JAV Lietuvių bendruomenės Švietimo Taryba.

AMBRAZAS, S. 1993: Daiktavardžių darybos raida. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla.

DLKG = Dabartinės lietuvių kalbos gramatika, red. Vytautas Ambrazas. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 2005.

DOBROVOLSKIS, B., KNIŪKŠTA, P., KUČINSKAITĖ, A., PAULAUSKIENĖ, A., RYKLIENĖ, A., STUNDŽIA, B., TARVYDAITĖ, D. 1998: Lietuvių kalbos žinynas. Kaunas: Šviesa.

JABLONSKIS, J. 1901/1957: Lietuviškos kalbos gramatika. Cituojama pagal: Jablonskis 1957, 57–180.

JABLONSKIS, J. 1922/1957: Lietuvių kalbos gramatika. Cituojama pagal: Jablonskis 1957, 183–433.

JABLONSKIS, J. 1957: Rinktiniai raštai 1. Sudarė J. Palionis. Vilnius: Valstybinės politinės ir mokslinės literatūros leidykla.

JAKAITIENĖ, E., LAIGONAITĖ, A., PAULAUSKIENĖ, A. 1976: Lietuvių kalbos morfologija. Vilnius: Mokslas.

KTŽ = Kalbotyros terminų žodynas [www.terminynas.lt].

92

Dėl dalyvių bei padalyvių morfeminio skaidymo

LG = Lithuanian grammar, red. Vytautas Ambrazas. Vilnius: Baltos lankos, 1997.

LKE = Lietuvių kalbos enciklopedija. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 1999.

LKG_I = Lietuvių kalbos gramatika. T. 1. Fonetika ir morfologija. Vilnius: Mintis, 1965.

LKG_II = Lietuvių kalbos gramatika. T. 2. Morfologija. Vilnius: Mintis, 1971.

Miliūnaitė, R., sud., 2004: Kalbos patarimai. Gramatinės formos ir jų vartojimas (1). 3-as leid. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

Pakerys, A. 2002: Akcentologija II. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

Paulauskienė, A. 1979: Gramatinės lietuvių kalbos veiksmažodžio kategorijos. Vilnius: Mokslas.

Paulauskienė, A. 1983: Lietuvių kalbos morfologijos apybraiža. Kaunas: Šviesa.

Paulauskienė, A. 1994: Lietuvių kalbos morfologija. Paskaitos lituanistams. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla.

Paulauskienė, A. 2006: Lietuvių kalbos morfologijos pagrindai. Kaunas: Technologija.

Urbutis, V. 1978: Žodžių darybos teorija. Vilnius: Mokslas.

Zinkevičius, Z. 1996: Lietuvių kalbos istorija. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla.

Jolanta Vaskelienė

Šiaulių universitetas

Lietuvių kalbotyros ir komunikacijos katedra

P. Višinskio g. 38, LT-76352 Šiauliai

[email protected]

93