Acta Linguistica Lithuanica

LIV (2006), 63 – 82

En auditiv undersökning av de långa vokalernas accenttoner i de östra högaitiska vilniškiai-dialekterna

Jolita Urbanavičienė

Litauiska språkinstitutet

Vytautas Kardelis

Vilnius universitet

Artikeln beskriver en auditiv undersökning av tonerna hos långa monoftonger i de nordöstra dialekterna inom det litauiska dialektområdet Vilnius och presenterar dess resultat. Fyra orter valdes ut för en auditiv analys: Adutiškis, Svirkos och Vidutinė, belägna längs den litauisk-belarusiska gränsen, tillhör de nordöstra dialekterna i Vilniusområdet; den fjärde, Linkmenys, representerar en övergång mellan dialekterna i områdena Utena och Vilnius och ligger, vad gäller vokalismen, närmare det förstnämnda. Dessa orter valdes omsorgsfullt i syfte att subjektivt bedöma tonernas auditiva framträdandegrad på olika platser i den nordöstra delen av Vilnius dialektområde. Vid undersökningen av tonerna valdes fyra minimala par med främre och bakre vokaler samt diftonger. Experimentet genomfördes med grupper av auditorer (sju personer i varje grupp) från var och en av de undersökta orterna. De statistiska resultaten utvärderades med hjälp av programmet UKR.PAS, som beaktar U-kriteriet. Experimentets viktigaste slutsatser är följande: på de undersökta orterna i nordöstra Vilniusområdet kunde ingen fullständig utjämning av tonerna konstateras. Endast i enstaka fall kan man tala om en minskad kontrast mellan tonerna. Undersökningsresultaten påverkas av ett antal faktorer hos auditorerna: (1) användning av dialekten, (2) ålder, (3) utbildningsnivå, (4) musikalisk hörsel. Tonerna urskiljs bättre av de auditorer som behärskar dialekten väl och realiserar tonoppositionerna i sina egna yttranden. Dialektens individuella särdrag påverkar inte identifieringen av tonerna. Tonernas framträdandegrad i långa vokaler beror inte heller på stavelsekärnans fonetiska egenskaper.

63

JOLITA URBANAVIČIENĖ, VYTAUTAS KARDELIS

1. TENDENSER TILL ACCENTTONSUTJÄMNING I DE ÖSTRA DIALEKTERNA

I litauiska dialektologiska arbeten nämns, huvudsakligen med utgångspunkt i empiriska observationer, en tendens till att accenttonerna i monoftonger försvinner i de östra och södra dialekterna samt i städernas talspråk (Gerullis 1930: xxxi-ii; LKG 1965: 132; Pakerys 1982: 154; DLKG 2005: 39). Man antog att accenttonerna i de östra subdialekterna i allmänhet hade försvunnit såväl i monoftonger som i diftonger. År 1968 skrev J. Kazlauskas: ”Det är helt felaktigt att påstå att accenttonerna i de östra högaitiska dialekterna har bevarats i betonade diftonger men utjämnats i långa vokaler och i diftongerna ie, uo. Nu kan man inte alls tala om några accenttoner i de östra högaitiska dialekterna” (Kazlauskas 2000: 14). Han föreslog att orden ká.lnas, vaĩ.kas skulle skrivas kà.lnas, vãl.kas. Senare övergav man tanken på en fullständig utjämning av accenttonerna (se Zinkevičius 1974: 93–94; Kosienė 1982: 61–71). Såväl Litauiska språkAtlasen (LKA₂ 1982: 125) som antologin Litauiska dialekter (LKT 1970: 37) hävdar att de södra och östra dzūkerna (enligt den nuvarande klassificeringen de sydhögaitiska och östra högaitiska vilniškiai) urskiljer accenttoner sämre än kapsai och zanavykai, men bättre än de östra högaiterna. Man anser att samogiterna och de västra högaiterna urskiljer accenttonerna bäst av alla litauiska dialekter. Enligt E. Mikalauskaitė (1975: 80) beror detta på att samogiterna alltid betonar den första stavelsekomponenten och urskiljer accenttonerna efter röstens rörelse, det vill säga tonen. Detta påstående korrigerades genom A. Girdenis experimentella undersökningar. Det konstaterades att åtminstone samogiternas accenttoner skiljer sig åt genom grundtonens förändringshastighet och energins olika koncentration: akutens energi är samlad i en enda ljudpunkt och förändras snabbt, medan cirkumflexen inte är abrupt utan uttalas utan att energin koncentreras (se Girdenis 1974: 186 = 2000: 300; 1996: 82 = 2001: 254; 1998: 38 = 2001: 404; 2003: 272). De östra och södra högaiterna urskiljer däremot accenttonerna i diftonger eller blandade diftonger väl, eftersom ljudets plats i den betonade stavelsen är viktig för dem. Accenttonerna i monoftonger liknar varandra i dessa dialekter, eftersom röstens rörelse – stigning och fall – blir likadan vid uttalet av båda accenttonerna; därför närmar sig den med initial betoning den med slutbetoning, och omvänt. A. Pakerys (1982: 151–156) undersökte accenttonernas distinktiva tydlighet och deras akustiska kännetecken mer konkret. Han konstaterade att accenttonerna inte neutraliseras fullständigt i någon dialekt. Accenttonerna urskiljs bäst i de diftonger eller blandade diftonger som börjar med vokalerna [a], [e]. Svårast att identifiera är den med initial betoning-

64

Rytų aukštaičių vilniškių ilgųjų balsių priegaidžių audicinis tyrimas

…diftonger, som börjar med [i], [u] (troligen eftersom dessa även i betonad position tenderar att behålla en oanspänd artikulation, jfr DLKG 2005: 39). Även den distinktiva tydligheten hos accentkonturerna i monoftonger och polyftonger [ie], [uo] är svagt hörbar: sådana stavelsers accentkonturer urskiljs bäst av samogiter, sämre av västaukštaiter från Kaunasområdet och sämst av syd- och östaukštaiter. A. Pakerys hävdar att accentkonturernas tydlighet hos västaukštaiter och samogiter är mycket mindre beroende av stavelsekärnans kvalitet än hos syd- eller östaukštaiter (se Pakerys 1982: 154).

Det finns få undersökningar, särskilt experimentella, av den östaukštaitiska dialekten vilniškiai. Med utgångspunkt i empiriska observationer anger dialektologer att accentutjämningen i det östaukštaitiska området inte är enhetlig. Ju längre österut man kommer, desto mer liknar akut och cirkumflex gravisaccenten, men längst ut i de östra utkanterna – Adùtiškis, Tverėčius, Lazūnai och Zietela – skiljs de båda accentkonturerna åter tydligt åt (Zinkevičius 1966: 33). Denna tendens bekräftas också av empiriska undersökningar i andra perifera områden: i Dievėniškės och Gervėčiai hörs accentkonturerna tydligt både i betonade och pretoniska långa vokaler (Kardelytė 1975: 13; Mikulėnienė, Morkūnas 1997: 16; DvŽ 2005: XVI). En experimentell analys av de akustiska egenskaperna hos betonade vokaler i ett av vilniškiaiområdena i utkanten (Svirkos) visade att akut- och cirkumflexmonoftonger skiljer sig åt genom en kombination av egenskaper: 1) varaktighet (vokaler med gravisaccent är längre); 2) grundtonens och intensitetens toppvärden (vid uttal av vokaler med akutaccent nås röststyrkans och tonhöjdens topp tidigare än vid artikulation av cirkumflexljud); 3) kvalitet (vokaler med gravisaccent behåller i högre grad sina ursprungliga egenskaper)¹ (se Urbanavičienė 2005: 158). Följaktligen kan man anta att den distinktiva tydligheten hos accentkonturerna kan variera inom själva vilniškiaiområdet: den är tydligare i det östra området närmare Belarus och svagare i väster. Om denna hypotes stämmer kan bekräftas av

¹ R. Kudirka (2005: 1–21), som genomförde en motsvarande undersökning av de akustiska egenskaperna hos accentkonturer i standardspråkets monoftonger, fastställde att akut- och cirkumflexvokaler inte skiljer sig statistiskt åt vad gäller vare sig varaktighet, grundtonens och intensitetens värden eller formantstruktur. Endast generella systematiska regelbundenheter kunde observeras: cirkumflexljuden är längre och har ett större omfång än akutvokalerna. Sådana resultat kan betraktas som uttryck för den accentutjämning som kännetecknar stadbornas talspråk (de utvalda talarna var yngre personer från Kaunas; jfr även DLKG 2005: 39).

65

Jolita Urbanavičienė, Vytautas Kardelis

endast subjektiva undersökningar – auditiva experiment. Syftet med undersökningarna som beskrivs i denna artikel är att:

(1) fastställa hur lyssnare identifierar skillnaderna mellan akut- och cirkumflexaccent i sin modersmålsdialekt;

(2) jämföra hur tydligt accentkonturerna urskiljs vid olika vilniškiaipunkter.

Auditiva undersökningar betraktas som subjektiva eftersom resultaten i hög grad beror på vilka informanter som valts (jfr även Pakerys 1982: 154). Dessutom kan jämförelser mellan resultat från olika subdialekter, vilka också påverkas av subdialekternas fonetiska, fonologiska och prosodiska särdrag, endast vara ungefärliga. Sådana experiment ger emellertid autentiska data om dialektbrukarnas auditiva uppfattning av accentkonturer och kompletterar objektiva – instrumentella – undersökningar; fonologiska hypotesers riktighet påvisas genom såväl auditiva som instrumentella experiment.

2. VIKTIGARE FONETISKA EGENSKAPER HOS DE UNDERSÖKTA ORTERNA

Accentkonturerna undersöktes auditivt på fyra orter. Tre av dessa orter – Adutiškis, Svirkos och Vidutinė – ligger längs gränsen mellan Litauen och Belarus och tillhör de nordöstra vilniškiai, medan den fjärde – Linkmenys – ligger i gränsområdet mellan subdialekterna uteniškiai och vilniškiai och i fråga om vokalismen ligger närmare uteniškiai² (se fig. 1). Dessa sinsemellan olika orter i utkanten av vilniškiaiområdet valdes medvetet för att subjektivt bedöma hur tydligt accentkonturerna uppfattas auditivt på flera platser inom subdialekten.

Områdena där de undersökta orterna ligger skiljer sig åt vad gäller vokalismens kvalitet och kvantitet samt vissa konsonantiska egenskaper.

I Adutiškisområdet (dialekten talas i småorten Adutiškis, Švenčionys distrikt) har de baltiska ā- och ē-reflexerna bevarats som långa i betonad position och som halvlånga i obetonad position, t.ex.: ká·še. ’gröt (ack.)’, ka.štuvù ’med ett durkslag’, knĩ·ga.s ’böcker’, ne·rà ’finns inte’. I Svirkosområdet (som omfattar större delen av Adutiškis församling, Švenčionys distrikt) diftongiseras dessa reflexer – de uttalas [ieː/ᵉ·], [uː·], t.ex.: kᵘ·š́·še. ’gröt (ack.)’, žĩr·vᵘ·ž́·i ’på åkern’, kᵘ·š́·minᵘ. ~ kòmino ’skorsten’, nie·rà ’finns inte’. I betonad position

² Här sker en neutralisering av vokalerna ę· och ie· i obetonad position, jfr: piė·nas: pe.nė.li.s.

66

Rytų aukštaičių vilniškių ilgųjų balsių priegaidžių audicinis tyrimas

Fig. 1. De nordliga vilniškiai-punkterna: Adutiškis, Svirkos, Vidutinė och Linkmenys.

används omväxlande halvlånga [i.], [u.] och korta [i], [u]. Representanter för Vidutinė-området (Strūnaitis församling, Švenčionys distrikt) uttalar mindre spända och mindre labialiserade än i standardspråket [ɔ·] och mindre trånga [e·]. I obetonad position förekommer här också labialiserat [ɔ·] och ett slutnare [e·], t.ex.: kɔːšė, ”gröt (substantiv)”, knĩːgɔˌi ”i boken”, kɔˌštuvù ”med silen”. I detta område används också korta [i], [u] i betonad position. Ett viktigt fonetiskt kännetecken är också ett hårdnat r framför bakre vokaler, t.ex.: škĩːrus. I Linkmenys-området (Ignalina distrikt), som ligger längre från de nämnda punkterna och Belarus territorium, förekommer vokalerna [ɔː] och [e·] i betonad position, medan halvlånga [a.] och [e.] förekommer i obetonad position, t.ex.: mɔːjus ”som har mjölkat”, subatɔˌi ”på lördagen”, tėːvas ”far”, men knĩːga.i ”i boken”, kɔːmina ”skorstenens”, te.vėːli.s. Dessutom förekommer dzūkiska drag i Linkmenys-området endast enligt det första kännetecknet, dvs. före i-liknande vokaler förekommer konsonanterna [t], [d], inte [c], [ʒ], t.ex.: kiėːti.s ”kietis (växt)”, dĩr.va.i ”på åkern”, gɔːrdi ”god”. I de tre andra undersökta områdena uppvisas dzūkiska drag enligt båda kännetecknen.

67

JOLITA URBANAVIČIENĖ, VYTAUTAS KARDELIS

3. MATERIAL OCH METODIK FÖR DET AUDITIVA EXPERIMENTET

Monoftongernas accentuering kan räknas till de ytterst subtila fonologiska fenomenen. För att undersöka sådana instabila språkliga element, vars existens inte uppfattas av alla talare och som inte realiseras av alla, genomförs auditiva experiment³. Därigenom fastställs huruvida dialektens egna talare (i detta fall lyssnarna) kan urskilja ett visst fenomen genom hörseln.

I denna undersökning togs hänsyn till särdragen hos vilniškiai-dialekten: materialet för de auditiva experimenten spelades in separat från en informant i varje undersökningspunkt. De bearbetade data som förbereddes för avlyssning presenterades för olika grupper av lyssnare, vilka representerade de fyra undersökta punkterna.

För undersökningen av accentueringen valdes fyra minimala par med främre och bakre ljud av monoftongisk och polyftongisk natur. Arbetet utgick från generella par som var lämpliga för alla fyra punkterna. Endast paret [kó·še.: kɔ̃·še.] ersattes för Linkmenys-punkten med paret [mó·jus: mɔ̃·jus], efter att man konstaterat att båda leden i det ursprungliga paret hade cirkumflex accent. Målorden infogades i korta dialektmeningar med tydligt innehåll och tre ord, där även de fonetiska skillnaderna framträder tydligt, jfr:

Adutiškis-punkten

píe·nas rú·ksta vá.saru.: dú·mai rú·ksta iš kɔ·mina. rú·bais skī·rɔus iš_kitu.: knī·ga.s skī·rɔus ne·rà píe·nu. ká·še. ká·štuva: bú·lbu. ká·še. gar̃ži žĩr.va.i kiẽ·cis á.uga: gelažìe·s kiẽ·cis neišpasakì·tas

³ Den experimentella kommutationen (eng. commutation test) introducerades av L. Hjemslev (Hjelmslev 1935). Metodiken för bedömning av insamlade data förfinades av M. K. Jensen (Jensen 1961). V. Labov (Labov 1972) tillämpade kommutationsmetoden på studiet av psykoakustiska fenomen. Formler för motsvarande biologiska och medicinska undersökningar, se Urbach (1975).

I Litauen anpassades metodiken för auditiva experiment till fonetisk forskning av VU:s laboratorium för experimentell fonetik, lett av A. Girdenis. Metodiken används ofta för att analysera olika fenomen i litauiska dialekter – exempelvis kupiškėnai-dialektens monoftongers accentuering (se Eidukaitienė 1977), oppositionen mellan accentueringsmönster i ändelser med diftonger i uteniškiai-dialekten (se Kosienė 1979), de murmlade vokalerna i norra panevėžiškiai-dialekten (se Kačiuškienė 1983), samt den fonologiska bitoningen i uteniškiai-dialekten (se Kosienė, Girdenis 1979 = Girdenis 2000b: 141–152). Bland de senaste studierna kan nämnas de auditiva experimenten om accentuering i södra aukštaitiska (Leskauskaitė 2004: 192–194) och västra aukštaitiska šiauliškiai-dialekten (Kazlauskaitė 2002: 144–145).

68

Rytų aukštaičių vilniškių ilgųjų balsių priegaidžių audicinis tyrimas

Svirkų-punkten

píe·nas rú·ksta vá·saru.: dú·mai rú·ksta iš kʊ̯·minʊ̯. rū·bais škí·rɔus iš__kitú.: kní·gʊ̯·s škí·rɔus nie·rã píe·nu. kʊ̯·š·ę. kʊ̯·š·tuvù: bú·Ibu. kʊ̯·š·ę. garžì žir·vʊ̯·i kiè·cis á·uga: gelažiè·s kiè·cis neišpasakí·tas

Vidutinės-punkten

píe·nas rú·ksta vá·saru.: dú·mai rú·ksta iš kã·minɑ. rū·bais škí·rɔus iš__kitù.: kní·gɔ·i škí·rɔus ne·rã píe·nu. kʊ̯·šę. kɔ·štuvù: bú·Ibu. kʊ̯·šę. garžì žir·vɔ·i kiè·cis á·uga: gelažiè·s kiè·cis neišpasakí·tas

Linkmenų-punkten

píe·nas rú·ksta vá·saru.: dú·mai rú·ksta iš kã·mina. rū·bais škí·rɔus iš kitù.: kní·ga·i škí·rɔus ne·rã nuvė· mɔ·jus runkù: subatõ·i mɔ·jus bú·va. dǐr·vɔ·i kiè·ti.s á·uga: gelažès kiè·ti.s neišpasakí·tas

Representanten för varje punkt (i det här fallet – uppläsaren) skulle upprepa de angivna meningarna fem gånger: på dialekt, med neutral intonation och normalt tempo, med frasbetoning på det mellersta ordet. Som uppläsare valdes: (1) äldre lokalbefolkning (födda 1933–1936), vars dialekt påverkats så lite som möjligt av standardspråket och vars artikulation är tämligen tydlig; (2) män, eftersom hörseln urskiljer en låg röst bättre (mansröster lämpar sig också bättre för spektralanalys – de har fler övertoner än kvinnoröster, se Girdenis 2003: 62, not 15); (3) människor som varit bofasta och levt hela livet i samma by. Materialet från Adutiškis lästes in av⁴ B. G. (född 1935 i Adutiškis, Švenčionys kommun), uppläsaren från Svirkos var L. M. (född 1935 i byn Kackonys, Švenčionys kommun), i Vidutinė läste J. V. (född 1936 i byn Kaŗklinė, Švenčionys kommun) meningarna, och i Linkmenys – P. K. (född 1933 i byn Linkmenys, Ignalina kommun). Materialet spelades in på en SONY diktafon med riktad mikrofon och överfördes därifrån till en dator.

⁴ Meningarna spelades in enligt upprepningsprincipen: uppläsaren fick den aktuella meningen uppläst för sig på sin egen dialekt och upprepade frasen fem gånger. Genom att upprepa meningen undviks den onaturliga intonation som uppstår när man läser en text. Dessutom har äldre uppläsare svårare att läsa en text än att upprepa den.

69

JOLITA URBANAVIČIENĖ, VYTAUTAS KARDELIS

Med hjälp av programmet PRAAT4.1.27 klipptes de centrala orden ut ur fraserna. Med dessa sattes 10 par samman, där orden ordnades enligt en tabell med slumptal (se Girdenis 2003: 378–381). Om ett udda tal förekommer i tabellen skrivs den akuta formen först (t.ex.: rūksta), och om talet är jämnt placeras den cirkumflexa formen först i paret (t.ex.: rūksta). Exempel: rūksta ”rūksta” – rūksta ”rūgsta”, rūksta ”rūksta” – rūksta ”rūgsta”, rūksta ”rūksta” – rūksta ”rūgsta”, rūksta ”rūksta” – rūksta ”rūgsta”, rūksta ”rūksta” – rūksta ”rūgsta”, rūksta ”rūksta” – rūksta ”rūgsta”, rūksta ”rūksta” – rūksta ”rūgsta”, rūksta ”rūksta” – rūksta ”rūgsta”, rūksta ”rūksta”.

Före ”blocken” med ordpar placerades meningar ur vilka paren hade klippts ut. Varje talares ord ordnades separat. Det så framställda materialet sparades på datorn, eftersom en ny överföring till bandspelare skulle försämra ljudkvaliteten⁵. De auditiva experimenten genomfördes med en bärbar dator⁶.

Därefter arbetade man med grupper av lyssnare; varje grupp bestod av 7 personer. Lyssnarna skulle höra de presenterade ordparen och avgöra vilken mening det hörda ordet tillhörde. De fick blad med meningar återgivna i halvfonetisk stavning (de var numrerade: 1 eller 2). Först fick de lyssna på meningarna, och därefter presenterades endast orden parvis. Lyssnarna skulle avgöra från vilken mening det första ordet i paret hämtats och från vilken det andra (de markerade med siffror). På grund av experimentets komplexitet valdes personer från den yngre och medelålders generationen som lyssnare. Hänsyn togs också till deras utbildning (särskilt filologisk), erfarenhet av musicerande eller sång samt förhållande till den egna dialekten. Man antar att dessa faktorer kan påverka experimentresultaten.

⁵ K. Garšva föreslår en annan metodik för auditiva undersökningar: det skulle räcka att uttala ett ord naturligt och låta lyssnarna välja vilken medlem i minimalparet det liknar mest. Enligt författaren tenderar man att också skilja homonymer med olika betydelser fonetiskt åt när de står intill varandra (se Garšva 2004: 25).

⁶ Innan det blev möjligt att använda persondatorer deltog även talaren direkt i de auditiva experimenten: hen uttalade fraserna och ordparen som stod skrivna på bladen, och lyssnarna markerade vilken fras respektive ord hörde till. Dagens möjligheter gör det möjligt att undvika direktkontakt mellan talaren och lyssnargrupperna; dessutom kan talaren själv delta i experimentet också som lyssnare (jfr Girdenis 2003: 62–63).

70

Rytų aukštaičių vilniškių ilgųjų balsių priegaidžių audicinis tyrimas

De inspelade paren i Adutiškis lyssnades på av lokala (eller personer med ursprung i Adutiškis) dialekttalande invånare: R. G. (f. 1939), A. G. (f. 1964), D. G. (f. 1969), I. G. (f. 1972), D. G. (f. 1973), S. G. (f. 1988) och I. G. (f. 1994). Lyssnargruppen i Adutiškis var mycket musikalisk – hela fem av experimentdeltagarna hade erfarenhet av musicerande eller sång. Två lyssnare hade högre utbildning, varav den ena var utbildad filolog.

Gruppen från Svirkos bestod av dialekttalare som var födda, uppvuxna och bosatta i trakten kring Svirkos (eller hade flyttat därifrån) och behärskade dialekten väl. De var V. M. (f. 1935), bosatt i Svirkos; V. G. (f. 1968), född i byn Kackonys, bosatt i Vilnius; T. R. (f. 1969), född i byn Kackonys, bosatt i Švenčionys; R. S. (f. 1969), född i byn Kackonys, bosatt i Vilnius; R. P. (f. 1972), bosatt i Svirkos; G. J. (f. 1972), bosatt i Svirkos; V. N. (f. 1973), född i byn Kackonys, bosatt i Vilnius. Fem lyssnare behärskar dialekten väl och använder den regelbundet, även om tre av dem för närvarande bor i en stad. Ytterligare två lyssnare är fast bosatta i byn Svirkos, men deras dialekt har påverkats avsevärt av standardspråket. Tre av experimentdeltagarna hade avslutat högre utbildning, varav den ena var litauist. En av lyssnarna uppgav att hon hade välutvecklat musikaliskt gehör.

I det auditiva experimentet deltog fyra invånare i byn Vidutinė – E. P. (f. 1940), J. M. (f. 1940), J. B. (f. 1935), B. J. (f. 1939) – samt tre personer från grannbyn Karklinė: R. M. (f. 1974), A. J. (f. 1961, för närvarande bosatt i Vilnius) och I. C. (f. 1945). Alla experimentdeltagare talar dialekt. Fyra lyssnare hade högskoleexamen, varav den ena var litauist. En av lyssnarna uppgav att hon hade musikaliskt gehör.

Linkmenų-gruppen bestod av lyssnare födda och uppvuxna där: V. P. (f. 1972), D. A. (f. 1972), N. A. (f. 1973), D. P. (f. 1974), G. K. (f. 1976), J. K. (f. 1978) och D. K. (f. 1981). Alla behärskar dialekten väl. De fyra experimentdeltagare som bor i Linkmenys använder dialekten regelbundet. Tre lyssnare bor nu i Visaginas, Utena och Vilnius, men har bevarat dialekten väl och talar den ofta. Två lyssnare hade avslutat högre utbildning (en av dem var litauist), tre hade gymnasial yrkesutbildning och två hade eftergymnasial utbildning. Lyssnarna uppgav att de inte hade välutvecklat gehör.

71

Jolita Urbanavičienė, Vytautas Kardelis

4. EXPERIMENTETS EMPIRISKA RESULTAT

Alla deltagare i experimentet uppfattade att de undersökta orden skilde sig åt genom accent, trots att detta inte betonades⁷. I början av experimentet fick lyssnarna endast lyssna på meningarna, så att de kunde ange skillnaderna mellan de undersökta ordparen.

Efter att ha lyssnat på meningarna uppgav adutiškierna att orden [kiėˑcis, skiˑr̄us, kȧˑšė, rụˑksta] uttalas abruptare, ”skarpare” och kortare, medan deras cirkumflexmotsvarigheter är längre och mer utdragna. Efter att ha lyssnat på paret [káˑšę.: kȧˑšę.] hörde flera lyssnare att kvaliteten på den betonade vokalen skilde sig åt: den akuta vokalen låter för örat som ett ”rent” [ɑˑ], medan cirkumflexvokalen är något labialiserad – [åˑ]. Således betonade lyssnarna bosatta i Adutiškis skillnader i duration och kvalitet.

Lyssnarna i Svirkos-gruppen uppgav att vokalen [iˑ] i ordet [skīˑr̄us] föreföll dem tydligare än i ordet [skīˑr̄us], och att [ieˑ] i ordet [kiėˑcis] diftongiserades mer än i ordet [kiėˑcis]. En del lyssnare hörde att cirkumflexvokalerna var längre. Liksom adutiškierna noterade företrädarna för Svirkos-punkten subtila skillnader i duration och kvalitet (tydligare artikulation och diftongisering), medan de inte hörde några skillnader i röststyrka eller tonhöjd.

Efter att ha lyssnat på orden uttalade i meningarna hörde lyssnarna från Vidutinė och Karklinė att den betonade vokalen i orden [rūˑksta, skīˑr̄us] var längre och mer utdragen, medan den i [rūˑksta, skīˑr̄us] var kortare och mer abrupt. Men efter att ha lyssnat på paret [káˑšę.: kȧˑšę.] hörde lokalborna att det cirkumflexbetonade ljudet var mer utdraget, även om dess början enligt dem betonades starkare. Några av experimentdeltagarna hörde att orden [skīˑr̄us: skīˑr̄us] skilde sig åt genom att ha olika [r]-kvalitet – substantivets konsonant är hårdare än verbets. Alla lyssnare medgav att paren [rūˑksta: rūˑksta], [kóˑšę.: kȧˑšę.] skilde sig tydligare åt än [skīˑr̄us: skīˑr̄us], [kiėˑcis: kiėˑcis] (medlemmarna i Adutiškis-gruppen sade ungefär detsamma).

Efter att ha lyssnat på paren av undersökta ord angav alla Linkmenysbor skillnader i duration. Enligt dem var de betonade vokalerna i de akutaccentuerade orden [kiéˑti.s, skīˑr̄us, mȯˑjus, rūˑksta] mer abrupta och kortare, medan motsvarande vokaler i cirkumflexparen var längre och mer utdragna. En del lyssnargrupper betonade särskilt cirkumflexvokalernas längd. Några informanter uppgav att i den akutaccentuerade formen av ordet [kiėˑti.s] var

⁷ Detta var självfallet endast uppenbart för de experimentdeltagare som hade utbildning i litauiska.

72

Rytų aukštaičių vilniškių ilgųjų balsių priegaidžių audicinis tyrimas

vokalens början tydligare och kraftigare. Lyssnarna hörde inga kvalitativa skillnader.

5. EXPERIMENTETS STATISTISKA RESULTAT

Resultaten utvärderades med programmet UKR.PAS, som beräknar det så kallade u-kriteriet. När det totala antalet svar och antalet positiva svar matas in beräknar programmet ett 95-procentigt konfidensintervall, u-kriteriet och dess kritiska värden. Om värdet på u-kriteriet är lägre än det kritiska värdet, skiljer sig antalet svar alltså inte signifikant från antalet slumpmässiga gissningar, det vill säga att skillnaden mellan de jämförda orden är otillräcklig och att de undersökta egenskaperna är irrelevanta (eller inte framträdde i experimentet). Om värdet på u-kriteriet är större än u_0,05 (u > 1,96), anses de undersökta orden skilja sig åt genom en fonologiskt betydelsefull egenskap, eftersom de överskrider gränsen för slumpmässiga gissningar – 50%. När den kritiska gränsen sätts till 67%, eller 2/3 korrekta svar, betraktas experimentresultaten som mycket tillförlitliga (se Girdenis 2003: 63–64 för en utförligare diskussion)⁸.

Nedan diskuteras resultaten från de auditive experimenten vid varje undersökt ort.

6. ADUTIŠKIS-ORTEN

Talare från Adutiškis skilde bäst mellan par med bakre vokaler [rūˈksta: rūˈksto, káːše.: kàːše.], något sämre mellan ord med betonade främre vokaler [skíːrǫus: skìːrǫus, kiéːcis: kièːcis].

⁸Det finns också andra uppfattningar om hur resultaten av auditiva experiment ska bedömas. Exempelvis är Jensen (Jensen 1961: 159–161) övertygad om att 85–65% korrekta svar visar en svag (”halvfonologisk”) opposition. Enligt honom skulle 100–85% korrekta svar visa en tydlig opposition (Garšva (2004: 25) ansluter sig också till denna uppfattning). Andra forskare (t.ex. Harris (1963: 32–33)) talar endast om resultat som når gränsvärdena 100% (otvetydig skillnad) och 50% (gissning). E. V. Eidukaitienė betraktar svar som överskrider gränsen för slumpmässiga gissningar, det vill säga 50%, som signifikanta: ”om den nedre gränsen för intervallet når 50%, finns ingen fonologisk opposition mellan de undersökta fenomenen; om intervallets nedre gräns är betydligt högre än 50%, är resultaten signifikanta och en fonologisk opposition föreligger” (Eidukaitienė 1977: 21).

Oftast överstiger de korrekta svaren gränsen på 50%, men når inte upp till 85%. Resultat på 100% kan betraktas som orealistiska, eftersom de bara skulle kunna uppnås med idealiska talare och lyssnare med vältränad hörsel, under utmärkta akustiska förhållanden och med förmåga att koncentrera sig maximalt under experimentet.

73

Jolita Urbanavičienė, Vytautas Kardelis

Tabell 1.Utvärdering av data från det auditiva experimentet vid Adutiškis-orten med u-kriteriet⁹

Ordpar n₁ n p (%) 95% konf.int. u ≥ uₐ P Skillnad kiė:cis: kiė:cis 44 70 62,9 50,4 ÷ 74,2 2,18 > 1,96 P < 0,05 tillräcklig škī: rū̃s: škī: rū̃s 47 70 67,1 54,8 ÷ 78,0 2,93 > 2,58 P < 0,01 ganska stor kã:še.: kã:še. 51 70 72,9 60,8 ÷ 82,9 3,97 > 3,29 P < 0,001 stor rū̃:ksta: rū̃:ksta 59 70 84,3 73,5 ÷ 92,0 3,48 > 3,29 P < 0,001 mycket stor Totalt 201 280 71,8 66,1 ÷ 77,0 7,54 > 3,29 P < 0,001 stor

Resultaten visar att värdet på u-kriteriet i samtliga fall överstiger det kritiska värdet. Även det sämst identifierade paret – kiė:cis: kiė:cis – har en hög andel korrekta svar (62,9%). För de övriga paren överstiger andelen korrekta svar 67%. Denna igenkänningsprocent visar att mer än 2/3 av svaren var korrekta.

För paret [škī:r̃us: škī:r̃us] visar u-kriteriet en ganska stor skillnad (P < 0,01). Paret [kã:še.: kã:še.] identifierades korrekt av 72,9% av lyssnarna, och u-kriteriet visade en statistiskt stor skillnad (P < 0,001). Lyssnarna skilde bäst mellan paret [rū̃:ksta: rū̃:ksta] – 84,3% korrekta svar erhölls, den övre gränsen för konfidensintervallet når hela 92%, u-kriteriets värde överstiger det kritiska värdet (P < 0,001), och sannolikheten för att en skillnad föreligger är mycket hög.

De samlade resultaten för lyssnarna från Adutiškis uppgår till 71,8%: av de 280 par som presenterades identifierades 201 par korrekt. Att gränsen på 67% överskreds visar att de erhållna beläggen inte ger upphov till några betydande tvivel (Girdenis 2003: 63).

7. SVIRKO-PUNKTEN

Till skillnad från auditorerna i Adutiškis identifierade talarna från Svirkos accenttyperna i orden [rū̃:ksta] och [kʰu:šˈe.] sämst – de korrekta svaren utgör 61,4% (se tabell 2). u-kriteriets värde överstiger inte det kritiska värdet (P > 0,05), men även i detta fall är sannolikheten för en skillnad minst 90%.

⁹ Symbolförklaringar: n₁ – antal korrekta svar, n – totalt antal svar, p – andelen korrekta svar i procent, 95% p. int. – 95-procentigt konfidensintervall (lägsta och högsta värde i procent), u_a – det kritiska värdet för u-kriteriet, P – sannolikheten att överskrida gränsen på 50%.

74

Rytų aukštaičių vilniškių ilgųjų balsių priegaidžių audicinis tyrimas

Tabell 2. Utvärdering av data från det auditiva experimentet vid Svirko-punkten med u-kriteriet

Ordpar n₁ n p (%) 95% konf.int. u ≥ uₐ P Skillnad rū-ksta: rū-ksta 43 70 61,4 49,0 ÷ 72,9 1,93 < 1,96 P > 0,05 otillräcklig kʊ̃š.ė: kʊ̃š.ė 43 70 61,4 49,0 ÷ 72,9 1,93 < 1,96 P > 0,05 otillräcklig škíːr̥us: škíːr̥us 47 70 67,1 54,8 ÷ 78,0 2,93 > 2,58 P < 0,01 ganska stor kíeːcis: kíeːcis 55 70 78,6 67,0 ÷ 87,6 5,09 > 3,29 P < 0,001 stor Totalt 188 280 67,1 61,3 ÷ 72,6 5,86 > 3,29 P < 0,001 stor

I övriga fall utgör de korrekta svaren mer än 2/3 av alla svar, det vill säga de överskrider gränsen på 67%. Auditorerna identifierade korrekt 47 ordpar av typen [škíːr̥us – škíːr̥us] (67,1%) och ordpar av typen [kíeːcis – kíeːcis] (78,6%). I det första fallet visar u-kriteriet en ganska stor skillnad (P < 0,01), medan en otvivelaktigt stor skillnad konstaterades i det andra fallet (P < 0,001). En sammanräkning av resultaten visade att 145 ord av de 210 som presenterades identifierades korrekt (69,1%). Andelen korrekta identifieringar bland talarna från Svirkos är något lägre än i Adutiškis-gruppen (71,8%), men i båda fallen är sannolikheten för en skillnad mycket hög (P < 0,001).

Det är sannolikt att lyssnarna kunde identifiera skillnaderna i diftongiseringsgrad tack vare accenttypen hos polyftongen [ieː] – den cirkumflexa [iẽː] är tydligare än [íeː]. Talarna från Svirkos skilde också bättre mellan par med främre vokaler [i], [ie] än mellan ord med bakre vokaler [uː], [uɔː]]. Auditorerna från Adutiškis uppvisade däremot det omvända mönstret: de urskilde accenttyperna hos ljud med höga frekvenser bättre än hos vokaler i det lågfrekventa området. Dessa experiment visar alltså inte att accenternas distinktiva framträdandegrad har samband med stavelsens fonetiska bas.

8. VIDUTINĖ-PUNKTEN

Precis som talarna från Adutiškis skilde representanterna för denna punkt sämst mellan par med betonad främre vokalism [škíːr̥us, kíeːcis], medan de bäst identifierade accenttyperna hos betonade bakre vokaler [kɔːše, ruːksta] (se tabell 3).

75

JOLITA URBANAVIČIENĖ, VYTAUTAS KARDELIS

Tabell 3. Bedömning av data från det auditiva experimentet i Vidutinė med u-kriteriet

Ordpar | n¹ | n | p (%) | 95% konf.int. | u≥u_α | P | Skillnad ški·rруs: ski·rруs | 40 | 70 | 57,1 | 44,7 – 69,0 | 1,20 < 1,96 | P > 0,05 | otillräcklig kiė·cis: kiė·cis | 42 | 70 | 60,0 | 47,6 – 71,6 | 1,68 < 1,96 | P > 0,05 | otillräcklig kɔ́ šė.: kɔ̌ šė. | 48 | 70 | 68,6 | 56,3 ÷ 79,3 | 3,18 > 2,58 | P < 0,01 | ganska stor rū·ksta: rū·ksta | 52 | 70 | 74,3 | 62,3 ÷ 84,1 | 4,24 > 3,29 | P < 0,001 | stor Totalt | 182 | 280 | 65,0 | 59,1 ÷ 70,6 | 5,10 > 3,29 | P < 0,001 | stor

Efter att ha lyssnat på paren [ški·rруs: ski·rруs] identifierade lyssnarna korrekt i 57,1% av fallen, medan de i paren [kié·cis: kiė·cis] kände igen rätt i 60,0% av fallen. I båda fallen överskrider u-kriteriet inte det kritiska värdet, och statistiskt sett är skillnaden mellan paren inte tillräcklig (P > 0,05). Paren [kɔ́ šė.: kɔ̌ šė.] och [rū·ksta: rū·ksta] skildes säkrare åt: 68,6% respektive 74,3% korrekta svar erhölls. Konfidensintervallets nedre gräns överstiger 50%, medan den övre gränsen når 79–84%. Vid undersökningen av paret [kɔ́ šė.: kɔ̌ šė.] konstaterades en tämligen stor skillnad (P < 0,01), och den auditiva skillnaden mellan orden [rū·ksta: rū·ksta] är utan tvekan stor (P < 0,001).

De samlade resultaten från det auditiva experimentet i Vidutinė ligger nära uppgifterna från lyssnarna i Svirkos. När det gäller igenkänning av enskilda ord överensstämmer dock svaren från deltagarna i Vidutinė med adutiškėns, det vill säga att ord med betonade [u·], [ɔ·] känns igen bäst.

9. LINKMENYS-PUNKTEN

När resultaten från lyssnarna i Linkmenys sammanställdes visade det sig att igenkänningen av par med betonade bakre vokaler varierar kraftigt (se tabell 4).

Efter att ha lyssnat på paren [rū·ksta: rū·ksta] identifierades 80,0% av fallen korrekt. Däremot erhölls endast 55,7% korrekta svar vid analysen av ordparen [mɔ́·jus: mɔ̄·jus], vilket visar att skillnaden mellan slumpmässig gissning och faktisk igenkänning är otillräcklig. Åtskillnaden mellan tonaccenterna hos betonade främre vokaler varierar från 65,7% till 67,1%. För både [ški·rруs: ski·rруs] och [kiē·ti.s: kiē·ti.s] är värdet på u-kriteriet högre än det kritiska värdet, och den konstaterade skillnaden är tämligen stor (P < 0,01).

76

Rytų aukštaičių vilniškių ilgųjų balsių priegaidžių audicinis tyrimas

Tabell 4. Bedömning av data från det auditiva experimentet i Linkmenys med u-kriteriet

Ordpar | _n₁ | n | p (%) | 95% konf.int. | u ≷ _uα | P | Skillnad mɔ̄jus: mɔ̄jus | 39 | 70 | 55,7 | 43,3 ÷ 67,7 | 0,96 < 1,96 | P > 0,05 | otillräcklig skī̄rɔus: skī̄rɔus | 46 | 70 | 65,7 | 53,3 ÷ 76,8 | 2,67 > 2,58 | P < 0,01 | tämligen stor kiɛ·tɪ.s: kiɛ·tɪ.s | 47 | 70 | 67,1 | 54,8 ÷ 78,0 | 2,93 > 2,58 | P < 0,01 | tämligen stor rū̄ksta: rū̄ksta | 56 | 70 | 80,0 | 68,6 ÷ 88,7 | 5,38 > 3,29 | P < 0,001 | stor Totalt | 188 | 280 | 67,1 | 61,3 ÷ 72,6 | 5,86 > 3,29 | P < 0,001 | stor

Trots dessa variationer är de samlade resultaten för lyssnarna i Linkmenys bättre än uppgifterna från Vidutinė-området och överensstämmer med de samlade resultaten från Svirkos. Korrekta svar utgör 67,1% av alla svar, så sannolikheten för slumpmässiga gissningar kan uteslutas.

10. ALLMÄNNA RESULTAT

En analys av uppgifterna från samtliga orter gav inga entydiga svar. Även svaren från deltagarna vid en och samma ort varierar, från en otillräcklig skillnad som ligger nära gränsen för gissningar till ett resultat som inte lämnar något tvivel. Trots detta kan vissa regelbundenheter urskiljas.

Tabell 5. Bedömning av data från det auditiva experimentet vid de enskilda orterna enligt kriteriet u

Ort | _n₁ | n | p (%) | 95% konf.int. | u ≷ _uα | P | Adutiškio skillnad | 201 | 280 | 71,8 | 66,1 – 77,0 | 7,54 > 3,29 | P < 0,001 | stor Svirkų | 188 | 280 | 67,1 | 61,3 ÷ 72,6 | 5,86 > 3,29 | P < 0,001 | stor Linkmenų | 188 | 280 | 67,1 | 61,3 ÷ 72,6 | 5,86 > 3,29 | P < 0,001 | stor Vidutinės | 182 | 280 | 65,0 | 59,1 ÷ 70,6 | 5,10 > 3,29 | P < 0,001 | stor

Bäst auditivt urskilde representanterna för Adutiškis, det östligaste området (71,8% korrekta svar), tonaccenterna. Sämst på att identifiera de presenterade paren var lyssnarna från Vidutinė, ett område närmare de sydliga höglandsmålens utbredningsområde (65,0% korrekta svar). Något sämre än Adutiškisborna,

77

Jolita Urbanavičienė, Vytautas Kardelis

men bättre än representanterna för Vidutinė, kände lyssnarna i grupperna från Svirkos och Linkmenys igen tonaccenterna. Det är intressant att den sammanlagda andelen positiva svar (67,1%) ligger nära resultaten från ett motsvarande experiment bland Utenabor: 68,2% (se Kosienė 1982: 68). Den hypotes som framfördes i början av artikeln, att områden närmare Utena och i gränsområdet mellan de vilniska dialekterna skulle kunna neutralisera tonaccenterna mer, saknar alltså grund. Man kan endast misstänka att tonaccenternas auditiva tydlighet skulle kunna vara mindre i det södra området av vilniska dialekter, närmare de sydliga höglandsmålen. De sydliga höglandsmålen identifierade auditivt endast 50–56% av de presenterade paren (se Leskauskaitė 2004: 192–194); det går alltså att tala om en tendens till tonaccentneutralisering och frånvaro av en fonologiskt betydelsefull skillnad i det sydliga höglandsmålsområdet¹⁰.

11. SAMMANFATTNING

Efter att ha diskuterat experimentresultaten kan några mer övergripande slutsatser dras. Resultaten av auditiva experiment beror både på talarna och på lyssnarna. Eftersom talarna valdes bland dialektbrukare som var likvärdiga i alla avseenden, är det sannolikt att lyssnarna i störst utsträckning påverkade experimentresultaten. De viktigaste faktorerna som kännetecknar dem är ålder, utbildning, användning av dialekten och musikalisk hörsel.

Den musikaliska hörselns inverkan på studiet av tonaccenter är märkbar, eftersom ett tränat gehör bidrar till att bättre uppfatta tonhöjdsmoduleringar. Även ålder och utbildning påverkade experimentresultaten: de yngre lyssnarna (uppenbarligen på grund av sin känsligare hörsel) registrerade skillnaderna mellan tonaccenterna mer subtilt än de äldre deltagarna. Lyssnare med högre utbildning har lättare att koncentrera sig och beskriva skillnaderna mer exakt. Men tydligast var att lyssnare som aktivt använder dialekten och själva förverkligar de undersökta fenomenen i sitt tal (oavsett ålder och utbildningsnivå) uppfattar skillnaderna känsligare än de vars tal har påverkats av standardspråket (att lyssnare bäst urskiljer egenskaperna i sitt eget språk har Clark, Yallop 2002: 232 påpekat). Samtliga nämnda faktorer påverkade alltså de auditiva experimentresultaten i större eller mindre utsträckning.

¹⁰ Jfr även data från andra dialekter: västliga höglandsmål identifierade två av de tre undersökta paren mycket väl (69–76% korrekta svar, u > u_0,001, se Kazlauskaitė 2002: 145). De östliga höglandsmålen i Kupiskisområdet gav 64–65% korrekta svar (se Eidukaitienė 1977: 23).

78

Rytų aukštaičių vilniškių ilgųjų balsių priegaidžių audicinis tyrimas

Vid jämförelsen av accenterna i stavelser vars kärna utgörs av monoftonger och polyftonger observerades inget samband mellan accenternas distinktiva tydlighet och stavelsens fonetiska kärna. Den auditiva undersökningen av accenterna i Adutiškis och Vidutinė-områdena gav intrycket att accenter i lågfrekventa ljud urskiljs bättre än accenter i vokaler i högfrekvensområdet. Uppgifterna från Svirkos och Linkmenys bekräftade dock inte denna hypotes: talarna i Svirkos identifierade bättre ord med främre vokaler [skiːr̃us, kieːcis], medan talarna i Linkmenys identifierade bättre ord med [uː] och [ieː]. Helt andra resultat skulle sannolikt ha erhållits om accenterna i diftonger och blandade diftonger hade undersökts (jfr Pakerys 1982: 156).

Även fonologiska systems särdrag kan påverka experimentresultaten. Exempelvis urskilde talarna i Svirkos paret [kiéːcis: kiẽːcis] bättre, eftersom graden av diftongisering i polyftongen [ieː] skiljer sig åt. Talarna i Adutiškis differentierade paret [káːše.: kãːše.] utifrån olika grad av labialisering – den cirkumflexa vokalen rundas mer. Men även denna faktor – fonologiska särdrag – är inte absolut, eftersom talarna i Svirkos inte skilde paret [kúːšė.: kũːšė.] åt med hjälp av diftongisering, och företrädarna för Vidutinė-området inte identifierade paret [škiːr̃us: škiːr̃us] utifrån skillnader i [r]-depalatalisering. Företrädare för så många som tre områden (med undantag för Svirkos) urskilde dock bäst paret [rúːksta: rũːksta], som saknar alla särskiljande fonetiska egenskaper.

Efter att ha behandlat de framträdande tendenserna bör det åter betonas att artikeln beskriver ett subjektivt experiment vars data analyserades med objektiva – statistiska – metoder. Det kan inte uteslutas att resultaten skulle kunna skilja sig något om andra grupper av lyssnare hade samlats in. Dessutom är urvalen i de genomförda experimenten små. Avsikten var snarare att jämföra data från olika områden än att undersöka en enskild ort på djupet. Därför bör slutsatserna från detta experiment även betraktas som hypoteser för vidare forskning:

(1) I de undersökta orterna i nordöstra höglandet, i de perifera delarna av vilniškiai-dialektområdet, noterades ingen fullständig accentneutralisering. Man kan endast tala om en tillnärmning mellan accenterna i enskilda fall.

(2) Resultaten av det auditiva experimentet bestäms av en samlad uppsättning faktorer som kännetecknar lyssnarna: 1) användning av dialekten; 2) ålder; 3) utbildning; 4) musikalisk hörsel.

(3) De lyssnare som urskiljer accenterna bäst är de som behärskar dialekten väl och själva realiserar accentoppositionen i talakter. De särskiljande dragen hos områdena

79

Jolita Urbanavičienė, Vytautas Kardelis

påverkar inte identifieringen av accenterna. Tydligheten hos de långa vokalernas accenter beror inte heller på stavelsekärnans fonetiska egenskaper¹¹.

LITERATŪRA

Clark, J., Yallop, C. 2002: An Introduction to Phonetics and Phonology. 2^nd edition. Oxford– Cambridge: Blackwell.

DLKG – Dabartinės lietuvių kalbos gramatika. 5 leid., red. V. Ambrazas. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas, 2005.

Eidukaitiene, E. V. 1977: Kupiškėnų monoftongų priegaidės (audicinis tyrinėjimas). Kalbotyra 28 (1), 18–23.

Garšva, K. 2004: Eksperimentinės komutacijos metodas dialektologijoje. In: Baltų ir kitų kalbų fonetikos ir akcentologijos problemos. Vilnius: VPU, 21–25.

Gerullis, G. 1930: Litauische Dialektstudien. Leipzig: Markert & Peters Verlag.

Girdenis, A. 1974: Prozodinės priegaidžių ypatybės šiaurės žemaičių tarmėje (trukmė, pagrindinis tonas, intensyvumas). In: Eksperimentinė ir praktinė fonetika. Vilnius: Vilniaus pedagoginis institutas, 160–198. [= Girdenis, A. 2000: Kalbotyros darbai 1, 284–307.]

Girdenis, A. 1996: Energetinė šiaurės žemaičių tarmės priegaidžių fonetinės prigimties interpretacija. Baltistica 31 (1), 71–84. [= Girdenis, A. 2001: Kalbotyros darbai 3, 243–256.]

Girdenis, A. 1998: Šiaurės žemaičių priegaidžių skiriamieji požymiai. Lietuvių kalba: Tyrimai ir tyrėjai. Kazimiero Jauniaus 150-osioms gimimo ir 90-osioms mirimo metinėms paminėti. Konferencijos pranešimų tezės, Vilnius: LKI; VPU, 37–38. [= Girdenis, A. 2001: Kalbotyros darbai 3, 403–404.]

Girdenis, A. 2003: Teoriniai lietuvių fonologijos pagrindai. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

Harris, Z. S. 1963: Structural Linguistics. Chicago–London: Phoenix Books.

¹¹ Straipsnio autoriai nuoširdžiai dėkoja dizaineriui Mantui Kelpšui už pagalbą rengiant spaudai žemėlapį.

80

Rytų aukštaičių vilniškių ilgųjų balsių priegaidžių audicinis tyrimas

Hjelmslev, L. 1935: On the Principles of Phonematics. In: Proceedings of the 2^nd International Congress of Phonetic Sciences. Cambridge: University Press, 49–54.

Jensen, K. M. 1961: Tonemicity. Bergen–Oslo: Norwegian University Press.

Kačiūskienė, G. 1983: Šiaurės panevėžiškių murmamųjų balsių fonetinės ypatybės, distribucija ir fonologinė interpretacija. Kalbotyra 34 (1), 14–23.

Kardelytė, J. 1975: Gervėčių tarmė: Fonetika ir morfologija. Vilnius: Mintis.

Kazlauskaitė, R. 2002: Pašūšvio šnektos fonologinė sistema: vokalizmas ir prozodija. Daktaro disertacija. Vilnius: VU.

Kazlauskas, J. 2000: Rinktiniai raštai 1: Lietuvių kalbos istorinė gramatika. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

Kosienė, O. 1979: Priegaidžių opozicija dvigarsinėse uteniškių galūnėse. In: Ak-tualiosios kalbotyros problemos. Mokslinės konferencijos pakvietimas, programa ir tezės. Vilnius, 44–46.

Kosienė, O. 1982: Rytų aukštaičių uteniškių monoftongų priegaidės. Kalbotyra 33 (1), 61–71.

Kosienė, O., Girdenis, A. 1979: Fonologinis šalutinis kirtis rytų aukštaičių uteniškių tarmėje. Kalbotyra 30 (1), 48–56. [= Girdenis, A. 2000: Kalbotyros darbai 2, 141–152.]

Kudirka, R. 2005: Lietuvių bendrinės kalbos monoftongų priegaidžių akustiniai požymiai. Acta Linguistica Lithuanica 52, 1–21.

Labov, W. 1972: On the use of the present to explain the past. In: L. Heilmann, ed., Proceedings of the XII International Congress of Linguists, Bologna – Florence. Bologna: Il Mulino, 825–851.

Leskauskaitė, A. 2004: Pietų aukštaičių vokalizmo ir prozodijos bruožai. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.

LKA₂ – Lietuvių kalbos atlasas 2: Fonetika, red. K. Morkūnas. Vilnius: Mokslas, 1982.

81

Jolita Urbanavičienė, Vytautas Kardelis

LKG – Lietuvių kalbos gramatika 1: Fonetika ir morfologija, red. K. Ulvydas. Vilnius: Mintis, 1965.

LKT – Lietuvių kalbos tarmės. Chrestomatija, sudarė E. Grinaveckienė, A. Jonait yte, K. Morkūnas, B. Vanagienė, A. Vidugiris. Vilnius: Mintis, 1970.

Mikalauskaitė, E. 1975: Lietuvių kalbos fonetikos darbai. Vilnius: Mokslas.

Mikulėnienė, D., Morkūnas, K. 1997: Dieveniškių šnektos tekstai. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas.

Pakerys, A. 1982: Lietuvių bendrinės kalbos prozodija. Vilnius: Mokslas.

Urbach, V. J. 1975: Статистический анализ в биологических и медицинских исследованиях. Москва: Медицина.

Urbanavičienė, J. 2005: Svirkų šnektos (rytų aukštaičių vilniškių) fonologinė sistema: vokalizmas ir prozodija. Daktaro disertacija. Vilnius: VDU, LKI.

Zinkevičius, Z. 1966: Lietuvių dialektologija. Vilnius: Mintis.

Zinkevičius, Z. 1974: Dėl akūto ir cirkumflekso skyrimo rytų Lietuvos tarmėse. Baltistica 10 (1), 93–94.

Jolita Urbanavičienė Leksikografijos centras Lietuvių kalbos institutas P. Vileišio g. 5, LT-10308 Vilnius [email protected]

Vytautas Kardelis Baltistikos ir bendrosios kalbotyros katedra Vilniaus universitetas Universiteto g. 5, LT-01513 Vilnius [email protected]

82