IŠ LIETUVIŲ LEKSIKOLOGIJOS IR LEKSIKOGRAFIJOS

LIETUVOS TSR MOKSLŲ AKADEMIJA

Anmärkningar, recensioner

OM DEN LITTERÄRA FORMEN OCH BETONINGEN HOS VISSA ORD

Att fastställa den litterära formen för dialektord och ord i äldre skrifter är ett problem som de som skriver den stora ”Litauiska ordboken” ständigt måste ta ställning till. Här presenteras några liknande småfrågor ur lexikografisk praxis.

1. Amelėti ar omelėti?

Ordet āmėlėti beläggs för första gången i K. Būgas ”Litauiska ordbok”, där det förklaras som ”tala kärleksfullt, tilltala vänligt” i Užpaliai, ”göra hemtam, vänja” i Vyžuonos, och illustreras med meningarna: Āmelėdama prisiprātino į savę mergiōtę. Paāmėlėk (припаскай, приголубь) ir priprāsk! Užpaliai¹. På ett annat ställe i sin ordbok försöker K. Būga knyta āmėlėti till āmalioti ”pladdra strunt”², och jämför detta med ordet āmas ”речь, сознание, Bewusstsein, žādas”³. Kanske var det denna välgrundade koppling som fick K. Būga att rekonstruera formen āmėlėti⁴, trots att den lapp från Vyžuonos (D. Tuskenis) som han använde som belägg för denna form tydligt visar en annan form — omelėti⁵. Tydligen var inte allt klart för K. Būga här, eftersom han i sin vädjan till allmänheten, ”Män och kvinnor, hjälp till!”, publicerad strax före korrekturen till hans ordbok, ber om upplysningar också om ordet amelėti⁶.

I dag har formen ōmelėti⁷ bekräftats — och inte bara i Vyžuonos: den är belagd även från andra orter — Dusetos, Sudeikiai, Leliūnai, Utena, till och med Užpaliai. Till exempel: Omelēja vaika ant kelių Dusetos. Gal ir tave reikēs omelėti kaip mažą! Dūsetos. Turi vieną dukterį, tai ir omelēja Leliūnai.

¹ Žr. K. Būga, Rinktiniai raštai, III, Vilnius, 1961, p. 436. Beje, čia pat nurodomas tarminis tarimas – āmalāt veikiausiai yra korektūros klaida (po m turėtų būti ne a o e), nes ir paties K. Būgos iš Užpalių užrašytame lapelyje randame formą āmėlėti.

² Se K. Būga, a. a., III, s. 432.

³ Se där, s. 433.

⁴ Denna koppling är fortsatt välgrundad även om vi rekonstruerar formen omelėti: jämför även omuo ”minne; förståelse, insikt”, omenis ”förstånd, intellekt, medvetande; minne”; aumuo ”förståelse, insikt”, āumenys ”minne” (vi har alltså här en vokalväxling i roten).

⁵ Det är karakteristiskt att en senare redaktion av ”Litauiska ordboken” inte använder denna lapp (jfr Lietuvių kalbos žodynas, I, Vilnius, 1941, s. 98; 2:a uppl., Vilnius, 1968, s. 119–120) och, trots att den lämnar den på samma plats i kartoteket, gör en dubblett av den och flyttar dubbletten till bokstaven o.

⁶ Se K. Būga, a. a., III, s. 488.

Den fallande accentkonturen rekonstrueras här provisoriskt, eftersom vokalernas accentkonturer inte skiljs åt i det område där ordet används. Den fallande konturen skulle åtminstone i viss mån kunna motiveras av den fortgående karaktären hos den handling som ordet betecknar.⁷

189

Det är svårt att tro att detta skulle vara ett annat ord än det āmėlėti som K. Būga upptecknat i Užpaliai och som finns i band I av „Lietuvių kalbos žodynas“ (liksom i dess andra upplaga), upptecknat i Užpaliai och Jūžintai. Troligast är det ett och samma ord, endast återgivet på olika sätt. Vilken av dessa former är då den egentliga litterära formen? För att besvara frågan måste vi undersöka litteraturspråkets a^·- och o^·-motsvarigheter inom det område där dessa former används.

Formen omėlėti skulle kunna misstänkas vara rotininkisk. Men för det första är o^· lång i formen omelėti (o^·), vilket betyder att den inte kan vara en reflex av litteraturspråkets a, eftersom den senare vanligen är kortare i rotininkernas område (ɔ eller ă·); endast i sydöst, närmare Ukmergė, där ordet vi talar om inte längre används, är den lång (ɔ·)⁸. För det andra ligger av alla de angivna orter där ordet förekommer endast Leliūnai någorlunda nära rotininkernas område, utan att dock ingå i det (enligt K. Morkūnas vittnesmål använder man i Leliūnai, som ligger på högra sidan av vägen Anykščiai—Rokiškis, inte rotininkiska drag). Därmed faller möjligheten att omelėti skulle vara en rotininkisk form bort.

Den dialektala formen āmėlėti — från Užpaliai och Jūžintai — kan utan tvekan betraktas som žadininkisk (litteraturspråkets betonade o^·: a^· (ă^·)⁹, särskilt med tanke på de äldre uppteckningarna (K. Būgas uppteckning från Užpaliai gjordes för minst ett halvt sekel sedan), eftersom det enligt Z. Zinkevičius ”tydligen ännu helt nyligen, åtminstone inom den uteniska dialektens område, genomgående uttalades ă· eller a·”¹⁰.

Den form omelėti som (mer sällan) upptecknats i Dusetos, Sudėikiai, Vyžuonos, Leliūnai och Utena är lätt att förklara och förstå, eftersom žadininkiska drag där är en utdöende dialektegenskap. Informanternas omelėti (oftare rör det sig om uppteckningar från de senaste åren) kan i många fall återspegla ett faktiskt dialektalt o· eller åtminstone ɔ·, mer sällan ă·, vilket ”inte alltid är lätt att skilja från ɔ·, det vill säga o med en a-klang”¹¹. Slutligen bör det också erinras om att icke-specialiserade upptecknare gärna litterariserar.

Det innebär att dialektens fonetik visar att det är tillräckligt sannolikt att betrakta formen āmėlėti som en žadininkiška form. I standardspråket bör den återställas till ōmėlėti.

2. Samogiternas oršas – (v)ašos son, ekens vän

I etnografisk litteratur nämns ordet oršas i beskrivningar av hur samogiternas bostadskaminer är konstruerade. V. Milius skriver till exempel: ”För att hänga upp grytan har man monterat en vašas (oršas) med en krok i den nedre delen. Den är av trä eller av en grov järnkedja, anpassad till bjälken som löper tvärs över stugan i takhöjd”¹². Bland andra dialektvarianter nämns oršas även av K. Čerbulėnas: ”Vašas kallas dialektalt ašas, onšas, vonšas, oršas, anšas”¹³. Utöver dem som nämnts här är även formerna vanšas, ošas, vošas ir oušas kända.

Utvecklingen av alla dessa varianter är tydlig: an > on > o > ou (samogitiska) eller an > ą (aukštaitiska). Det är också begripligt att ljudet v förekommer eller saknas i början av ordet. Endast formen oršas (ōršas) skiljer sig ut. Enligt uppgifter ur Akademinio lietuvių kalbos žodyno kartoteka (M. Untulis anteckningar), Lietuvių kalbos atlaso kartoteka och V. Milius¹⁴ är den

Žr. Z. Zinkevičius, Lietuvių dialektologija, Vilnius, 1966, p. 50.

Se Z. Zinkevičius, anf. arb., s. 69 och karta nr 28.

Se samma ställe, s. 69.

Se samma ställe.

Se V. Milius, Bostadshus i trakten kring Plateliai, ”Ur den litauiska kulturens historia”, II, Vilnius, 1959, s. 218.

Se K. Čerbulėnas, Namas (”numas”) – den ursprungliga typen av litauisk bostadsbyggnad, samma verk, I, Vilnius, 1958, s. 129.

Se V. Milius, anfört arbete, s. 214.

190

används inom ett begränsat område — i Vindeikiai, Notėnai, Gintališkė, Platel, varifrån?

M. Daukšas ”Postille” dėgus, dėgaus kan tolkas betydligt mer övertygande som dángus, dángaus. Detta stöds av fakta från dagens språk:

1. Som en reflex av dángus, dángaus har dialekterna bevarat rotbetoningen med akut i avledda adjektiv: dángiškas i Pagramantis²², Daukšiai, Baitininkai, Pilviškiai, dánginis i Keturvalakiai, Kazlų Rūda.

2. Vid sidan av dagens språks dángus, dángaus kan M. Daukšas ”Postilles” dėgus, dėgaus förekomma på samma sätt som en accentueringsparallell för ett ord med samma rot och avledning, men en annan stam, danga, förekommer i dialekterna: dángą, dangõs och dánga, dángos i Šakiai, Keturvalakiai, Kapsukas, Kalvarija, Daukšiai, Marcinkonys, till exempel:

Himlen täcker brödtunnan Daukšiai. Tryck fast bikupans lock ordentligt, så att regnet inte tränger in Šakiai. Med himlen stängde jag håligheten, så att björnarna inte skulle slita upp den Marcinkonys²³.

Hit hör också dusetiškiai- och rokiškėnai-dialekternas dángos ”diafragma”: Neprapjauk dángų, viduriai susikraujuos Rokiškis, som förekommer vid sidan av kupiškėnai-dialektens dángų²⁴.

Det faktum att både utbredningsområdet för ordet dángos (östra Litauen) och utbredningsområdet för ordet dánga och i synnerhet adjektiven dángiškas, dánginis (sydvästra Litauen) ligger ganska långt från M. Daukšas hembygd, författaren till ”Postille”, behöver inte motsäga vår tolkning: på 1500-talet kan dessa språkliga företeelsers utbredningsområden ha sett helt annorlunda ut.

Även de historiska beläggen stöder väl en sådan rekonstruktion: dángus, dángaus är ett gammalt metatoniskt betonat deverbal substantiv (jfr dengti). K. Būga ger i sitt verk ”Die Metatonie im Litauischen und Lettischen”, när han behandlar detta metatonifall (deverbalt substantiv /: verb ~), även de exempel vi redan nämnt: dánga ”Deckel der Bachtroges” Keturvalakiai, dángos, Gen. dángų Ds ”Zwerchfell, Diaphragma”: dángo 3 praes. frequ. von deńgti ”decken”²⁵. I samma sammanhang påpekar K. Būga: ”Hierher gehört auch le. (kurisch) dánga BGr. ’Ecke’²⁶. Hit hör utan tvivel även lettiska (kurasiska) dándzis ’Kranz, aus einem Stück bestehende Radfelge’²⁷. De preussiska språkbeläggen — acc. sing. dangon 151₁₉, 155₄, 159₆, 161₈, 163₅–₆, 167₃, 169₁₂,₁₆, 219₂, 239₄,₁₃, dangan 169₆ och deńgijĸas gen. sing. f. 231₃, deńgijĸanſ acc. pl. f. 229₇,₂₈ — skulle också visa att litauiskan en gång hade dángus (och dángiškas).

²² Se Lietuvių kalbos žodynas, II, s. 174. Det är synd att ordboken i andra fall inte lyfter fram exempel på sådan betoning. Exempelvis utelämnades dánginis, upptecknat av en tillförlitlig insamlare i Kazlų Rūda, medan den utan tvivel nyare formen danginis togs med (se samma ställe, s. 173).

²³ I II bandet av ”Lietuvių kalbos žodynas” finner vi endast dangà (s. 171). Av någon anledning har man betraktat hela materialet från ett omfattande, sammanhängande område, som belägger betoningen dánga, med misstro.

²⁴ Se Lietuvių kalbos žodynas, II, s. 174.

²⁵ Se K. Būga, anf. verk, II, Vilnius, 1959, s. 397.

²⁶ Se samma ställe.

²⁷ Žr. E. Fraenkel, Litauisches etymologisches Wörterbuch, Heidelberg–Göttingen, 1955–1965, p. 88.

²⁸ Žr. Prūsų kalbos paminklai, parengė V. Mažiulis, Vilnius, 1966. Skaičiai rodo puslapius ir eilutes.

192

Allt detta visar att M. Daukšas ”Postilė” dāgus, dāgaus verkligen är dāngus, dāngaus. På så sätt skulle detta vara det kanske enda verkliga exemplet på substantiv med u-stam och accentklass I, inte bara i ”Postilė”²⁹ utan i hela det litauiska språket³⁰.

Kronologin visar obestridligen att M. Daukšas dāngus är äldre än den nuvarande betoningen dāngùs. Omvandlingen av fast rotbetoning till ändelsebetoning (I > IV accentklass)³¹ i detta exempel motsvarar den allmänna huvudtendensen i utvecklingen av betoningen av litauiska nominalord.

J. Klimavičius

OM EN LITEN TERMINOLOGISK DETALJ I K. BŪGAS OCH E. FRENKELIS SKRIFTER

I hela Litauen häckar en liten fågel i stenrösen, staplar av skrivna ark, håligheter i stenfundament och andra skrymslen. Ornitologer kallar den på latin Oenanthe oenanthe L. Prof. T. Ivanauskas skriver om den: ”I Litauen finner man dem på öppna fält, särskilt på karga platser. De förekommer ofta intill landsvägar och större skogsvägar, men också i närheten av städer, på militära övningsfält, stadioner, nära järnvägsstationer, särskilt där stenar och skrivna ark har staplats … Efter kriget, när vårt land var översållat med ruiner av alla slag, uppstod mycket gynnsamma häckningsförhållanden för denna fågel, eftersom ruinerna ersätter bergsfötterna och det steniga landskapet för den. Således dök det efter kriget upp ganska många stenskvättor även i själva Vilnius, där hela stadsdelar förvandlades till ruiner”¹. Som litauisk benämning på denna lilla fågel har man valt det samogitiska dialektordet kūltupys (i ordböcker och vetenskapliga tidskrifter förekommer ytterligare tre varianter av ordet: kūltupis, kultupis och kultupys²). Termens bildning är tydlig: den är sammansatt av det samogitiska ordet kūlis ’sten’ + tupėti ’sitta’. I östra Litauen används orden antukas || antikas och intukas³ om stenskvättan. Även formerna antuka, antukys, antukytis med flera bör nämnas. I sin artikel ”Славяно-балтийские этимологии”⁴ har K. Būga påpekat att ”Сл. ot-oka

²⁹ människa 8⁴³, människas 13²⁸ och så vidare i M. Daukšas ”Postilė”. P. Skardžius är också benägen att hänföra det till accentklass I, men detta är, som författaren själv påpekar, endast en hypotes, om än mycket sannolik (se P. Skardžius, anfört arbete, s. 124).

³⁰ Jfr K. Būgas anmärkning: ”Jag har inget exempel på ett substantiv” (se K. Būga, anfört arbete, III, s. 35).

³¹ Orsaken till detta är, som A. Girdenis riktigt har påpekat, sannolikt ”behovet av att differentiera olika kasus” (se A. Girdenis, Varför får nominalord ändelsebetoning genomslag, ”Program och föredragssammandrag från konferensen om litauiska språkfrågor för lärare vid högre läroanstalter, tillägnad 50-årsjubileet av Oktoberrevolutionen”, Vilnius, 1967, s. 6).

¹ Žr. T. Ivanauskas, Lietuvos paukščiai, III, V., 1955, p. 309–310.

² Att användningen av varianterna av denna term inte är normerad framgår till och med av den akademiska ”Lietuvių kalbos žodynas”: under orden akmenė och antikas (I, V., 1968) står kultupys, under ordet girnakalis (III, V., 1956) – kultupis, under orden gudžvirblis (III, V., 1956) och intukas (IV, V., 1957) – kultupys, medan endast formerna kultupys och kultupis anges under uppslagsordet kūltupis (VI, V., 1962).

³ Ytterligare synonymer bör nämnas: akmenė (ornitologer använder denna term inte om stenskvättan, utan om Arenaria interpres), čėkšla, čėkšta, girnakalis, gudžvirblis och förmodligen även čekutis. Även om det akademiska ”Lietuvių kalbos žodynas” (II, V., 1969) anger vid det sistnämnda ordet att det betyder ”morkulla” (Scolopax gallinago), motsägs detta av exempelmeningen: ”Oi tu čekut, čekutėli, ko tu lendi krūsnin” (Švenčionys).

⁴ K. Būga, Rinktiniai raštai, I, V., 1958, s. 472.

13. Iš lietuvių leksikologijos ir leksikografijos

193