LIETUVIŲ KALBOS SPECIALIOJI LEKSIKA

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXII (1983)

A. LYBERIS

Problemet med urvalet av ord i ”Litauiska språkets samtida ordbok”

I förordet till sin ”Litauiska grammatik”, skriven 1901, beklagade sig J. Jablonskis över att ”det litauiska skriftspråket ännu inte är färdigutvecklat” och att det fortfarande innehåller många ”vacklanden”. Omkring 80 år har gått sedan grammatiken kom ut. Under denna tid har det litauiska litteraturspråket vuxit kraftigt, dess lexikon har berikats och stabilare regler för grammatik, stavning, accentuering, uttal, stilistik m.m. har etablerats, men ”vacklanden” förekommer fortfarande inom olika språkområden. Uppgiften för ”Litauiska språkets nutida ordbok”¹ (härefter DŽ) är att bidra till att övervinna dessa ”vacklanden” och utföra ett viktigt normeringsarbete, framför allt inom lexikonets område.

DŽ har inte som mål att omfatta hela det litauiska språkets ordförråd, alla ord i det litauiska folkspråket och i texter skrivna vid vilken tid som helst. Målet är i första hand att ta upp ord ur det nutida litauiska litteraturspråket, ange deras grundformer, stavning och accentuering, förklara ordens betydelser och illustrera dem med korta, typiska exempel.

Vid sammanställningen av DŽ är en av de viktigaste frågorna ordbokens sammansättning, det vill säga fastställandet av dess ordlista. Svårigheterna med urvalet av ord beror på den lexikala sammansättningens mångfald. Orden skiljer sig nämligen avsevärt åt vad gäller struktur, ordbildning, semantiska och syntaktiska relationer, kombinerbarhet samt kronologiska, sociala och logiska egenskaper. Frågan om urval av ord blir ännu mer komplicerad när man beaktar litteraturspråket, som omfattar både skriftspråk och talspråk. Dessutom måste ordboken ta hänsyn inte bara till det aktiva ordförråd som är gemensamt för hela den språkliga gemenskapen, utan också till det passiva ordförrådet, som i viss omfattning också måste ingå i en normerande ordbok.

En av de svåraste frågorna vid sammanställningen av DŽ är införandet av lexikala element som inte är ”allmänna” eller ”normerade”. De största svårigheterna vållar dialektala ord, som undan för undan strömmar in i litteraturspråket och berikar det med nya nominativa, stilistiska och andra element. I allmänhet har dialekterna varit och är den bästa källan till berikande av det litauiska litteraturspråket. I dag är det få som ens kommer att tänka på att så vanliga ord som kaina, prekė, rūšis, derva, sija, skarda med flera en gång i tiden alls inte var ord i litteraturspråket. När dialektala och vardagsspråkliga ord tränger in i litteraturspråket vittnar de om en oavbruten tillväxt av dess resurser och samtidigt om en process av lexikal förnyelse och demokratisering. Det ständiga samspelet mellan litteraturspråket och dialekterna ställer lexikograferna inför den svåra uppgiften att välja ut dialektord och tvingar dem att söka tillförlitliga kriterier för urvalet. Det viktigaste kriteriet för urval av ord i DŽ

¹ Dabartinės lietuvių kalbos žodynas. – V., 1972.

147

är att orden har etablerat sig och används i stor utsträckning i litteraturspråket. Om ett dialektalt ord eller uttryck används endast i en eller två författares verk, tas det i regel inte med i ordboken. Orden krioklinis ”skränhals” och išgyvenčius ”stackare” används till exempel endast i I. Simonaitės skrifter och utelämnas därför med rätta ur DŽ. Men ordet lėnkė ”dalgång, dal” förekommer inte bara hos I. Simonaitė utan också i verk av Lazdynų Pelėda, Žemaitė, Valančius, Vaižgantas och andra författare och har därför med rätta tagits med i DŽ. Många dialektord har länge använts i skönlitterära verk som stilistiska medel för att skapa lokal färg eller skildra det verkliga livet på landsbygden. En del fyller etnografiska funktioner, andra hör samman med lokalbefolkningens vardagsliv och seder, och några har till och med fått terminologiska betydelser, till exempel: darytinis ”en sådan dzūkisk rätt av ostmassa”, luõkas ”klubba för att bedöva fisk under isen”, góža ”en rad brytande havsvågor”, saldà ”en översvämmad plats vid en flod”. Det dzūkiska ordet nudienis används nu ofta i pressen som ersättning för synonymen ”dagens”. Sociala orsaker bidrar också i hög grad till att dialektord sprids i litteraturspråket. I dag utgör hela nationen användarna av litteraturspråket: inte bara människor från städerna, utan särskilt från landsbygden, alla de som behärskar sina dialekter väl.

Man kan inte säga att dialektorden i DŽ har presenterats helt fulländat eller att ingenting kan ändras här. I den ordboken finns över 2 000 dialektord märkta žem. (samogitiska), ryt. (östliga höglandsmål), vak. (västliga höglandsmål), dz. (dzūkiska) eller helt enkelt tarm. (dialektalt). Det verkar som om antalet skulle kunna vara betydligt lägre. Många av de dialektord som tagits med i DŽ skulle kunna stå enbart i den flervolymsutgåvan av ”Litauiska språkets ordbok”, eftersom de inte har fått större spridning i litteraturspråket. Här följer en samling sådana exempel: 1) samogitiska: aigara ”sticka, halmstrå; smula”, aimata ”busstreck; skämt; odåga”, čėižti ”hugga, slå”, čiōpa ”en som tafsar, petar; en dagdrivare”, dýkas ”stygg, utsvävande”, drākoti ”trampa ned, förstöra”, drezėti ”snåla, tycka synd om”, dugnólis ”tjocktarmen”, gāgrė ”slarver, ovårdad person”, gybena ”en som tynat bort, ett vrak”, glimius ”slemmig”, gramantas ”jordklump, block”, gūdnōtrėlė ”nässla”, gvizdė ”lättsinnig kvinna, slampa”, įstingu ”genast, på stående fot”, ývas ”berguv”, kerėžytis ”gräla, bråka”, klānkis ”bjällra”, klekmenė ”besvär; förvirring; bekymmer”, kliōka ”dumskalle; pratmakare”, kliōpti ”sörpla eller dricka glupskt”, kliurmai ”grums, bottensats”, kreīštis ”sätta sig på tvären, göra motstånd; försöka sig på”, krūpė ”padda”, kumpōsas ”ett träd eller en person som vuxit krokigt; krokrygg”, nākabis ”djävul”, otrūs ”känslig, ömtålig; ivrig”, páitvėtis ”plågas, kämpa”, pýlė ”anka”, putelis ”viburnum”, rībulti ”rulla, linda”, skaudūs ”snål”, snōpis ”sömnig person”, spāgas ”droppe”, strūbas ”kort och stubbig”, šatrūs ”livlig, rask”, štikti ”hinna”, vambolė ”svart jordbruksredskap”, vaīstas ”sommargrödor”, žagata ”skata”, žėbelės ”struntsaker”, žvygsóti ”skina”; 2) östliga höglandsmål: aīgyti ”sticka, skjuta skott”, akėivos ”trolldom, synvilla”, akīvas ”vaksam”, atšīžus ”äcklig”, bilčius ”utskällning, bestraffning”, čėčiūoti ”hacka, picka; piska”, dangōjus ”kläder, täckning”, drīžti ”bära eller släpa tungt”, duōgas ”förstånd, omdöme”, gaīmaras ”dagdrivare; latmask”, gyvakaras ”en som är svag, knappt vid liv”, griaunà ”brödkant, skorpa”, īsas ”kort”, išōdas ”hemmason”, jóvaidas ”busunge, slarver”, kepėšyti ”säga emot, gräla”, krovōti ”flytta omkring, lägga i ordning”, liktis ”fel, brist”, maīdara ”en oseriös person”, mazgōlis ”disktrasa”, mėkena ”en klumpig person, en dumbom”, mugōti ”vada”, pāivyti

148

”slå, piska”, párpelai ”bullar”, pėikštus ”känslig, ömtålig”, pratėgė ”tomrum”, pūiris ”murken, ruttet trä”, pūžas ”en liten, tjock person”, sėbinti ”spara”, sinkus ”fin, liten”, slistis ”synvilla”, spandà ”stöd”, svóti ”truga på, erbjuda”, šláimas ”avsmältning”, šlainùs ”sluttande, inte brant”, švídras ”virvel, stormvind”, táinoti ”trassla till, reda ut”, úonioti ”lukta”; 3) västaukštaitiska: ãmas ”löfte, röst”, buīrgė ”träsk; mos”, čiūnčyti ”dra ut på, dröja”, čirti ”täras, inte växa, förtvina”, dùlbšti ”arbeta långsamt, stöka”, gneizà ”kladd”, grūinas ”naken, ren”, kiūtena ”liten slusk, slarver”, kriaūkalas ”jordklump”, legóti ”glufsa i sig, äta glupskt”, maištrium ”blandat, om vartannat”; 4) dzūkiska: aivà ”tillräckligt”, dylàtė ”dröjsmål”, dvėliuoti ”andas tungt”, grauzdūs ”arg, sträv”, gūžoti ”klä varmt och tjockt, bylta på”, kivinklas ”hinder; missförhållande”, kupūrna ”tuva, torv”, kvókšti ”tala med hes röst; väsa”, liūlyš ”skalbagge, insekt” med mera.

Förgäves skulle vi leta efter dessa ord i några författares skrifter. De har inte fått någon större spridning i det litterära språket. Ordboksredaktörernas försök att sprida dessa ord i det litterära språket var inte framgångsrika. Den främsta orsaken är att de är sällsynta och att det finns vanligare motsvarigheter i språket.

Nära besläktade med dialektord är talspråkliga ord (šnek.). Det är beklagligt att de inte behandlas mer ingående i inledningen till DŽ. Om dem kan man kort säga att det är ord som kännetecknas av uttrycksfrihet och ohämmadhet, ibland rentav av grovhet eller hånfullhet. De har ofta en nedsättande eller föraktfull nyans; de beskriver något uttrycksfullt och hyperboliskt, t.ex.: bóba, pati ”hustru”, sėnis, pats ”man”, kimšti, kiŕšti, kūopti ”äta glupskt och mycket”, kūrti, máuti, šveisti ”springa snabbt” med mera. Talspråkliga ord är ofta dialektord som har passerat en territoriell gräns, och det kan ibland vara ganska svårt eller rentav omöjligt att avgränsa dem exakt². I DŽ finns över 2 000 av dem, men en stor del är rena dialektord, t.ex.: ardà ”gräl, osämja”, arénti ”morra, skälla”, bàbaliuoti ”prata strunt, svamla”, bãkoti ”stoppa, sticka in”, baldà ”bullrande och stök; möda, bekymmer”, bigė ”slö kniv; kort svans”, biznas ”utan svans; kort, stubbig”, blazgátyti ”smälla, svära; jaga; stöka omkring”, čiunkúoti ”knåda, stöta; skvalpa; vagga”, dýkbandė ”ungdjur, djur som inte används”, diñderis ”lätting, luffare”, driumbėti ”springa bullrande; dundra”, gangarioti ”ströva omkring”, gógla, gōželis ”dumhuvud”, gīra ”stor, något framåtböjd person”, jūšinti ”röra, ruska”, kėkšis ”krokförsett spett, hake”, kemėža ”slöfock; underutvecklad person”, kėrežioti ”gå klumpigt, kliva brett; lasta, släpa”, kevėkšlinti ”gå långsamt”, kibýklas ”trasigt, förfallet föremål, skräp”, kibinklas ”hinder; osämja”, kiketa ”skratt; någon som skrattar”, kiusnóti ”rida i trav”, klibinda ”rangligt föremål; halt person”, klūbundúoti ”gå tungt och snubblande”, kniúša ”dumbom, tölp”, kniūrā ”surmulen person; lipsill”, kvánka ”virrpanna, dumbom”, letėžis ”liten kaka; slöfock”, maulioti ”plaska genom lera”, mugulys ”orolig person”, mūkulas ”klump”, pliovà ”skvallerbytta”, repėža ”liten och klumpig person”, švająs ”pratsam”, švóti ”prata strunt”, talavykas ”pratmakare, pladdermaja”, tirvinti ”bära, släpa tungt”, vãdala ”luffare”, zykti ”gnälla”, žlūgas ”något som är genomblött; gyttjepöl” med mera. I senare utgåvor av DŽ kunde man helt utelämna dem eller åtminstone ändra deras stilmarkeringar.

² Pikčilingis J. Stilistika. — V., 1975, t. 2, p. 97.

149

I DŽ har omkring 250 ord försetts med markeringen psn.. Det rör sig om föråldrade ord eller former, så kallade arkaismer, t.ex.: brotis ”bror”, gyvatà ”liv; tillvaro”, kali- nỹs ”fängelse”, kodrin ”varför” (det finns ingen post för todrin ”därför”!), namópi ”mot hemmet”, savėspi ”till sig, in i sig” med mera. Dessa ord förekommer ibland i skönlitteratur som ett stilmedel för att skapa historisk kolorit eller förmedla forntidens anda. En del av de arkaismer som ingår i DŽ är ord som sedan länge har fallit ur bruk, t.ex.: bãžmas ”mängd, myckenhet”, nãrsas ”ilska, vrede”, pãdūkis ”hopp, förtroende”, prekijas ”köpman”, rãštininkas ”författare”, sãvastis ”egendom”, tvarinỹs ”verk”, vaizbà ”handel”, vėtušas ”gammal”, viešė ”gårdsplan, gård” med mera. En ordbok av normativ typ borde nog avstå från sådana ord, eftersom de inte längre används. I karakteriseringen av föråldrade ord har DŽ gjort vissa inexaktheter. Samma markering psn. används ibland inte bara för föråldrade ord – arkaismer – utan också för ord som betecknar företeelser från ett förgånget liv och äldre tiders seder, t.ex.: põnas, ponià, panelė, kū́mas, prašymas, priegláuda, prieváizdas, prakilnýbė, kvortà, márgas ”0,5 ha”, valãkas, pagõlyvė ”personskatt”, egzekucija, licitãcija, liokãjus med mera. Dessa ord är inte föråldrade och vi har inga ersättningsord för dem; det är endast de begrepp och företeelser som de betecknar som är föråldrade. Därför vore det mer korrekt att använda två markeringar för detta ändamål: arch. (arkaism) – ett föråldrat ord, en form eller ett uttryck – och psn. – ett föremål, en företeelse eller ett begrepp som är föråldrat och har utgått ur bruk.

I DŽ har endast ett minimum av föråldrade och för det litterära språket onödiga främmande ord tagits med (pečius, kakalys, kaštas, prosas med flera). Främmande ord som förekommer i folkloren och skönlitterära verk av stilistiska skäl kan vara mycket informativa för läsarna. Akademikern L. Ščerba anser att ”negativt språkmaterial, sakkunnigt utvalt och presenterat i en normativ ordbok med vissa markeringar, kan vara mycket användbart, särskilt i kampen mot fria men olämpliga ordförbindelser”⁳. För detta ändamål finns det en särskild publikation på litauiska⁴, så det är inte nödvändigt att utöka antalet främmande ord i DŽ.

Under sovjettiden växte den litauiska terminologin kraftigt. I denna teknisk-vetenskapliga revolutionens tidsålder trängde en enorm mängd specialbenämningar – termer som betecknar olika begrepp inom vetenskap, konst, teknik, produktion, kultur och samhällsliv – in i litauiskan. Vi har redan över 30 olika terminologiska ordböcker. Antalet termer uppgår nu till flera tiotusental och fortsätter att öka. Hur de ska tas upp i allmänna ordböcker utgör ett av de svåraste problemen. I det lexikografiska arbetet finns här olika tendenser: vissa lexikografer föreslår att alla termer ska tas med i allmänna ordböcker, andra att inga alls ska tas med, eftersom ingen ordbok kan täcka dem alla⁵. Som motvikt till dessa ytterligheter ställs nu uppgiften att finna kriterier som kan ligga till grund för en flexibel metod för att ta upp termer i allmänna ordböcker. I allmänna ordböcker föreslås endast de termer tas med som, trots att de är specialiserade, samtidigt är all-

³ Щерба Л. В. Опыты общей теории лексикографии. Языковая система и речевая деятельность. — Л., 1974, с. 288.

⁴ Kalbos praktikos patarimai. — V., 1976.

⁵ Князькова Г. П. К проблеме отбора слов в словарях. — В кн.: Современность и словари. Л., 1978, с. 20.

150

litteraturspråkets egendom. Man ser till hur utbrett ett visst begrepp har blivit i språket. Om det används inte bara i facklitteratur utan också i publicistik, press och skönlitteratur, finns det grund för att ta med det i allmänordböcker. Företräde bör ges åt termer som används inom flera vetenskapsgrenar, t.ex.: elementas, etapas, reakcija, sfera, ieškinys, įtampa osv. Särskild hänsyn bör tas till läroböcker för grundskolan och gymnasiet, eftersom de termer som används där är de mest allmänna och nödvändiga. Hänsyn bör också tas till deras icke-terminologiska egenskaper — deras bildlighet och emotionalitet, möjligheten att bilda jämförelser och fasta ordkombinationer. För att övervinna svårigheterna vid urvalet av termer kan även andra kriterier användas, exempelvis kriterier för termers aktualitet och samhälleliga betydelse. I dagens samhälle har termer inom sport, kosmonautik, elektronik, kärnfysik, cybernetik osv. blivit mycket aktuella. Det har konstaterats att termer som betecknar släktbegrepp snarare än artbegrepp snabbare tränger in i allmänt bruk. Därför tas namn på maskiner, apparater och instrument oftare upp i ordböcker som namn på delar av dessa maskiner, apparater och instrument.

DŽ innehåller termer från olika fackområden i mycket varierande omfattning — från vissa specialområden har flera hundra tagits med, från andra bara en eller ett par. Förteckningen nedan visar den kvantitativa fördelningen av termer i DŽ.

botanik — 718 (ord) geometri — 28 teknik — 230 ekonomi — 24 medicin — 149 filosofi — 23 kemi — 103 arkitektur — 14 historia — 97 etnografi — 13 grammatik — 90 astronomi — 10 militära termer — 83 veterinärmedicin — 8 matematik — 82 jordbruk — 8 fysik — 80 farmaci — 7 lingvistik — 74 finans — 6 sport — 73 agronomi — 3 anatomi — 72 fysiologi — 3 litteratur — 62 folklore — 3 musik — 61 handel — 3 kyrkliga termer — 60 mytologi — 3 matlagning — 48 textil — 3 specialtermer — 40 fotografi — 2 biologi — 36 luftfart — 2 juridik — 34 mineralogi — 1 geografi — 32 psykologi — 1 politik — 29 byggnadskonst — 1

Termer med dessa markeringar uppgår i DŽ till omkring 2500. Till detta antal bör man lägga ytterligare cirka 400 termer som saknar markeringar men ersätts av motsvarande definitioner. Därmed uppgår antalet termer i DŽ till omkring 2900, eller 5% av det totala antalet ord. Det är inte någon stor andel jämfört med ordböcker på andra språk (t.ex. enligt L. Stupins beräkning utgör de omkring 23% i den engelska Webster-ordboken⁶).

⁶ Ступин Л. П. Некоторые замечания в связи с работой над новым академическим словарем. — Вест. ЛГУ. 1975, т. 8, вып. 2, с. 150.

151

Som vi ser av förteckningen saknar DŽ termer från elektronik, hydrologi, meteorologi, typografi, sjöfart och andra områden. Från byggnadskonst, agronomi, jordbruk m.fl. har bara en eller några få tagits med. Frågan uppstår om det behövs en markering för områden där endast några få termer anges. Även om pedagogik förekommer i förkortningsförteckningen finns det inte ett enda ord i ordboken som är märkt med denna förkortning. Å andra sidan finns inte mišk. (skogsbruk) och log. (logik) bland förkortningarna, men de förekommer ibland i ordbokstexten (se: proskiebis, silogizmas).

Liksom i varje omfattande arbete förekommer även i DŽ inkonsekvenser och utelämnanden. Exempelvis tas många namn på ungdjur och fågelungar upp: kačiukas ”kattunge”, šuniukas ”hundvalp”, tigriukas, pelėdžiukas, pempiukas osv., men kiškiukas saknas (trots att zuikiukas finns med), peliukas saknas (trots att žiurkiukas finns), liksom kregždižiukas osv.

Som vi såg av förteckningen är växtnamn den största termgruppen, men några äppelsorter som är välkända för trädgårdsmästare saknas: kriaušinis, molinis, pepinas, vėlsis osv. Några prydnadsväxter och blommor som är välkända för trädgårdsodlare saknas också: aronija, hortenzija, gerberą, puošmedis, šiendreikė osv. Ordboken bör också kompletteras med andra termer som nu är allmänt brukade: aerozolis chem., aktualija, aukštalipys, -ė, greitkelis, informatika, kampuotis tech., krimplinas tekst., skriejikas tech. och till och med med vissa ord som nu används i vardagsspråket: atostogpinigi ai, aulinukai ”stövlar med korta skaft”, degalinė ”bensinstation”, išradyba, merlė, pakuotė, pėdukė ”kort fotstrumpa”, pynutė ”flätad bulle”, poilsiavietė, šliaužtinukai ”babybyxor”, taksininkas, -ė, vardatėviai, žūklavietė osv.

Frågan om urval av fonetiska och morfologiska ordvarianter blir alltmer aktuell. DŽ innehåller över tusen sådana, de flesta med den normerande hänvisningen žr. (=se⟧), andra utan denna hänvisning. En betydande del av varianterna är ord som sedan länge har försvunnit ur det litterära språket, t.ex.: ankštybas – ankstyvas, bailė – baimė, dalgė – dalgis, driežlas – driežas, dūksauti – dūsauti, dulsis – duslus, dumburys – duburys, kalčia – kaltė, kerėbla – kerėpla, klienas – lieknas, skomà, skōmas – skonis, ruišas – raišas, skraitas – skreitas, spiètilus – spiečius osv. Det är tveksamt om de bör tas med i kommande upplagor av DŽ.

Urvalet av verbalsubstantiv, de så kallade ”nomina actionis” och ”nomina agentis”, vållar DŽ:s redaktörer betydande svårigheter. Om de inte har någon särskild betydelse tas de upp under de verb som de har bildats av; om de har en särskild eller terminologisk betydelse tas de upp separat som uppslagsord. I brev till DŽ:s redaktionskollegium har några läsare påpekat att dessa substantiv förekommer mycket ojämnt i ordboken — under vissa verb finns de med, under andra saknas de. Denna ojämnhet sägs bestå genom hela ordboken. De föreslår att ”nomina actionis” och ”nomina agentis” ska anges för alla verb utan undantag. Vad kan man svara på detta? Verbalsubstantiv är så vanliga att man kan bilda dem av nästan varje verb och ta med dem i ordboken. Så gjorde vissa äldre lexikografer (Fr. Kuršaitis, G. Neselma nas). Motsatsen är också möjlig. Eftersom deras bildning är mycket enkel och betydelserna

152

Eftersom de är självklara behöver de över huvud taget inte tas med i ordboken. Det verkar som om ingendera uppfattningen är godtagbar. Att mekaniskt bilda dem och placera dem vid varje verb leder till att obefintliga och onödiga ord skapas. Å andra sidan strider det mot språkbruket att förkasta dem – trots allt är den stora majoriteten av dem välkända och använda ord. Därför är det bäst att här följa de allmänna principerna för ordurval: i DŽ bör endast sådana ord tas med som är kända och används i språket och som vid behov kan beläggas med levande exempel.

Adjektiv med suffixen -inis, -ė, -iškas, -a är talrika i litauiskan. De kan bildas av nästan varje substantiv, särskilt sådana med konkret betydelse. Adjektiv med suffixet -inis, -ė bildas också av själva adjektiven (saldus – saldinis), av räkneord (pirmas – pirminis), av particip (dirbtas – dirbtinis) och till och med av adverb och prepositioner (iš anksto – išankstinis, aplink – aplinkinis). I DŽ består deras förklaringar oftast endast av en hänvisning – en pil visar vilket grundord de har bildats av. För att spara utrymme skulle adjektiv med suffixen -inis, -ė, -iškas, -a, om de inte har någon särskiljande betydelse, kunna tas upp på samma sätt som ”nomina actionis” och ”nomina agentis”, dvs. under samma uppslagsord som de ord de har bildats av. Det skulle ge ytterligare en möjlighet att bereda plats för mer behövliga ord.

I kommande utgåvor av DŽ bör färre sammansatta ord med självklar ordbildning tas med, till exempel: baltakaklis, -ė ”med vit hals”, juodasparnis, -ė ”med svarta vingar”, penkiol ikametis, -ė ”femtonårig” och så vidare. Det är inte bara omöjligt utan också onödigt att ta med alla ord av liknande bildning i DŽ, eftersom deras betydelse är tydlig för läsaren utifrån de ingående leden. I DŽ är praxis att endast ta upp den första beståndsdelen i sådana ord, med ett bindestreck i slutet, och förklara vad sammansättningar med den betyder, till exempel daugia- ”anger i sammansatta ord att något förekommer i stor mängd eller överflöd”. Därefter tas endast ord med särskilda betydelser eller terminologiska betydelser upp som uppslagsord under daugia-, till exempel: daugiakampis, daugiak ovė, daugiast āklinin-kis och så vidare, medan alla andra utelämnas. Denna metod att förklara ord bör användas mer i kommande utgåvor av DŽ. På så sätt skulle man kunna spara utrymme för ord som är mer behövliga.

I DŽ tas prefix upp och förklaras separat. Om man känner till prefixets betydelser är det lätt att förstå vad ett ord med detta prefix betyder. Suffix fyller en lika viktig funktion i språket som prefix. Vissa av dem är mycket produktiva i dagens litauiska. Med substantivsuffixen -inin-kas, -umas, -yba, -ybė, -ykla, -iklis, -uvas och andra bildas nu mycket många nya ord. Adjektivsuffixen -inis, -iškas, -ingas, -uotas, -otas, -ėtas är mycket produktiva. Därför uppstår behovet av att ta upp suffix i DŽ på ett liknande sätt som prefix. Men det finns mycket många suffix i litauiskan. Enbart substantivsuffixen i den akademiska ”Litauiska grammatiken” (del I) uppgår till över 600. Det är omöjligt att räkna upp och förklara alla suffix i en ordbok av liten omfattning. Det vore ändå mycket värdefullt att förklara de allra mest produktiva och mest använda suffixen i ordboken. I DŽ skulle man kunna ta upp omkring 30 substantivsuffix, omkring 20 adjektivsuffix och omkring 10 verbsuffix.

153

Allt detta visar att kommande utgåvor av DŽ kontinuerligt måste förbättras, både när det gäller ordurvalet och presentationen av varianter, liksom i andra avseenden. Ett betydande arbete med att förbättra DŽ utfördes när den andra utgåvan jämfördes med den första (1954). Arbetet med att ytterligare förbättra DŽ måste fortsätta redan därför att språket oupphörligen förändras och utvecklas och nya ord och uttryck hela tiden uppstår i det. Förberedelserna för detta arbete måste göras i förväg, både genom att samla in aktuellt material till ordboken och genom att diskutera olika lexikografiska frågor. I takt med att mer precisa metoder vinner insteg i språkvetenskapen ägnas stor uppmärksamhet åt frekvensordböcker, vars nytta för ordurvalet är obestridlig. Än så länge är det dock ingen som sammanställer litauiska frekvensordböcker av större omfattning. Som lexikografins historia visar är en av de viktigaste förutsättningarna för att skapa goda ordböcker över nationalspråkets ordförråd att de lexikografiska traditionerna förs vidare utan avbrott, att hänsyn tas till språkets utvecklingstendenser och i synnerhet att de nyaste grammatiska, stilistiska, lexikografiska och lexikologiska problemen löses.

PROBLEMET MED ORDURVALET I ”ORDBOKEN ÖVER DET MODERNA LITAUISKA SPRÅKET”

Sammanfattning

Vid sammanställningen av ”Ordboken över det moderna litauiska språket” är ett av de viktigaste problemen att ta ställning till vilka lexikala skikt som ska ingå. Särskilt många svårigheter uppstår med dialektordförrådet, som fortlöpande tränger in i standardspråket. Det finns förmodligen alltför många dialektord i ordboken. Vissa ord som märkts med beteckningen šnek. (vardagligt) kan räknas som dialektismer.

I ordboken skiljs föråldrade ord (arkaismer) inte alltid tydligt från ord som betecknar föråldrade begrepp och företeelser.

Jämfört med andra lexikala skikt bör ordboken kompletteras med aktuella vetenskapliga termer och fackord från jordbruk, byggnadsverksamhet, rymdfart, cybernetik med mera.

Fonetikaliska och morfologiska ordvarianter förekommer alltför rikligt i ordboken, eftersom vissa av dem används mycket sällan i det moderna standardspråket.

Det vore nyttigt att ge vissa av de vanligaste litauiska suffixen egna ordboksartiklar, på samma sätt som har gjorts med verbprefixen.

Eftersom det levande språket ständigt utvecklas och förändras måste ordbokens ordstock regelbundet omprövas och kompletteras med nya ord och uttryck.

De viktigaste förutsättningarna för att skapa en god ordbok är att man tar till vara på tidigare erfarenheter och använder språkvetenskapens senaste landvinningar inom lexikografi, grammatik, stilistik och andra områden.