LIETUVIŲ KALBOS SANDAROS TYRINĖJIMAI

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, XXVI (1987)

I

KAZYS ULVYDAS

J. BALČIKONIS VETENSKAPLIGA, LITTERÄRA OCH PEDAGOGISKA VERKSAMHET

Den 12 (25) mars 1985 hade 100 år gått sedan J. Balčikonis föddes. Jubileet uppmärksammades i hela republiken. Även band XXVI av ”Frågor i litauisk språkvetenskap” tillägnades honom; i samband med utgivningen är det lämpligt att ännu en gång, om än kortfattat, påminna allmänheten om denna framstående språkforskares vetenskapliga, litterära och pedagogiska verksamhet, genom vilken han har lämnat ett betydande bidrag till litauistiken.

J. Balčikonis kom från en familj av småbrukande bönder och tillbringade sin barndom i sin födelseby Ėriškiai (nära Ramygala). Efter att ha avslutat realskolan i Panevėžys beslöt han sig för att ägna sig åt filologiska studier. För detta behövde han dock först läsa en kurs i klassiska språk, utan vilken det var omöjligt att studera indoeuropeisk språkvetenskap. Efter privata studier och sedan han avlagt gymnasiekursens examen i latin, skrevs han 1906 in som fristående student vid avdelningen för slavistik vid historisk-filologiska fakulteten vid universitetet i Petersburg. Ett år senare, efter att också ha avlagt examen i forngrekiska, antogs han som ordinarie student.

Universitetet i Petersburg var vid denna tid, liksom den ryska vetenskapsakademin, berömt både för slavistik och för jämförande indoeuropeisk språkvetenskap. Här verkade akademikerna F. Fortunatov, A. Šachmatov, J. Baudouin de Courtenay, S. Buličius, A. Sobolevskij och andra framstående lingvister vid Ryska vetenskapsakademin. Dessa världskända forskare (i synnerhet F. Fortunatov) behärskade också litauiska och undersökte samt jämförde språket med andra indoeuropeiska språk, särskilt baltiska och slaviska. Vid universitetets historisk-filologiska fakultet studerade vid denna tid också den framstående litauiske språkforskaren K. Būga, som hade skrivits in vid slavistikavdelningen ett år före J. Balčikonis.

Den skapande miljön vid universitetet i Petersburg och de progressiva ryska forskare som nämnts ovan, liksom andra, hade stort inflytande på utformningen av J. Balčikonis vetenskapliga och samhälleliga åsikter. År 1911 tog han examen från universitetet och arbetade fram till 1915 i Litauen, huvudsakligen som lärare (han undervisade i latin och litauiska, dels vid en gymnasieskola, dels vid lärarkurser). År 1915 evakuerades han på grund av kriget till Voronezj, där han fram till 1918 undervisade i litauiska och latin vid flyktinggymnasier för pojkar och flickor samt vid ett lärarinstitut. Samtidigt arbetade även J. Jablonskis, den framstående skaparen av det litauiska litteraturspråket, matematikern Z. Žemaitis och andra litauiska intellektuella som pedagoger i Voronezj; med dem förenades J. Balčikonis av en uppriktig vänskap. Under hela sitt liv mindes han i synnerhet den framstående språkforskaren J. Jablonskis med stor kärlek och respekt och betraktade honom som sin lärare. Det bör också erinras om att de få litauiska språkforskarna vid den tiden var förenade av en mycket innerlig vänskap. J. Balčikonis brukade exempelvis med tårar i ögonen minnas även vår framstående språkforskare K. Būga, hans något äldre kollega.

4

Denna vänskap mellan språkforskarna stärkte dem i kampen för det litauiska språkets rättigheter och kultur under det tsaristiska förtrycket.

När J. Balčikonis återvände till Litauen 1918 slog han sig ned i Panevėžys, där han under några år undervisade och var rektor (först vid ett gymnasium, senare även vid ett lärarseminarium). År 1924 valdes han till docent vid humanistiska fakulteten vid universitetet i Kaunas och började undervisa studenterna i en allmän kurs i litauiska.

Efter K. Būgas död (1924) hade det omfattande arbete med ”Litauisk ordbok” som han inlett helt avstannat. Under de sex år som gått hade ett tjockt lager damm redan lagt sig över K. Būgas efterlämnade kartotek och manuskript. Ingen vet hur länge arbetet han påbörjat skulle ha förblivit orört, om inte J. Balčikonis hade ansträngt sig för att föra det vidare – ja, om det då inte hade funnits en sådan person som J. Balčikonis. Genom att gång på gång energiskt vädja till dåtidens allmänhet och borgerliga regering hävdade han att det litauiska folket verkligen behövde en ordbok och att det var nödvändigt att fortsätta det arbete som K. Būga hade inlett. För detta arbete krävdes en väl förberedd person som kunde ägna sig helt åt uppgiften. Och så fick J. Balčikonis i slutet av 1930 i uppdrag att på nytt organisera utgivningen av ”Litauisk ordbok”. Ett omsorgsfullt studium av K. Būgas lexikografiska arv tog sin början. Det blev genast tydligt att det ordbokskartotek som K. Būga lämnat efter sig, även om det var ganska omfattande (vägde omkring 17 pūd, och innehöll 617 553 kort), långt ifrån räckte till för en stor litauisk ordbok. Man måste på nytt organisera insamlingen av ord, både från folkets talspråk och folklore och från litteratur av olika epoker och genrer. J. Balčikonis tog sig entusiastiskt an detta organisatoriska arbete. Samtidigt studerade han K. Būgas efterlämnade material och lexikografisk litteratur i allmänhet, särskilt ordböcker¹. Studiet av dessa ordböcker och av den lexikografiska litteraturen i allmänhet hjälpte J. Balčikonis att utforma den kommande ordbokens typ, eftersom det stod klart att det under dåtidens förhållanden inte skulle gå att behålla den typ som K. Būga hade börjat ge ut och att den måste ändras. Att ordbokstypen ändrades berodde sannolikt framför allt på att den som fortsatte arbetet var en språkforskare med andra läggningar och en annan utbildningsbakgrund än dess grundare K. Būga. K. Būgas huvudsakliga forskningsområde var nämligen historisk-komparativ baltistik och indoeuropeistik, medan J. Balčikonis i första hand var en praktiskt inriktad litauist, som främst arbetade med att normera det litauiska språket. Den ordbokstyp J. Balčikonis valde påminner alltså mer om de nämnda polska, ryska eller rentav delvis lettiska ordböckerna än om den ordbok som K. Būga hade börjat utge.

Efter att ha formulerat den kommande ordbokens typ och utökat själva kartoteket började J. Balčikonis skriva texten till ”Litauisk ordbok”, med hjälp först av N. Grigas, heltidsanställd redaktionssekreterare för ordboken, och senare även av arvoderade medarbetare, främst studenter i litauistik. Även medarbetarna deltog i arbetet med att skriva texten. Denna ordbok, som påtagligt avvek från K. Būgas väg och inte följde mönstret för någon annan litauisk ordbok eller någon ordbok på ett annat språk, visade sig vara ett helt särpräglat, originellt och rentav unikt verk, utan motstycke i litauistikens historia.

Följande ordböcker bör nämnas: Słownik języka polskiego // Ułożony pod redakcją Jana Karłowicza, Adama Kryńskiego i Władysława Niedźwiedzkiego. — Warszawa, 1900—1927, t. 1—8; Słownik gwar polskich/Ułożył Jan Karłowicz. — Kraków, 1900—1911, t. 1—6; Mühlenbachs K. Latviešu valodas vārdnīca/Rediģējis, papildinājis, turpinājis J. Endzelīns. — Rīga, 1923—1932, t. 1—4; Даль В. И. Толковый словарь живого великорусского языка / 3-е изд. под ред. проф. И. А. Бодуэна де Куртене. — С.-Петербург—Москва, 1904—1909, т. 1—4.

5

J. Balčikonios främsta förtjänst här är att han hindrade K. Būgas lexikografiska arv från att gå förlorat och med hjälp av detta arv skapade en ny, originell och unik typ av ordbok. Han skrev en betydande del av texten till de första banden av ”Lietuvių kalbos žodynas” och redigerade som chefsredaktör enligt de ursprungliga instruktionerna alla de tre första banden och en del av det fjärde (fram till ordet iš). Hela sitt liv stödde han ordboksarbetet genom att organisera medhjälpare för insamling av ord och själv samla ord ur talspråket och ur skriftliga källor.

J. Balčikonis ägnade mer än 20 år åt redigeringen av ”Lietuvių kalbos žodynas” och utbildningen av lexikografer. Innan ordbokens första band gavs ut hade själva kartoteket vuxit med hela en miljon kort. Där infördes särskilt många ord och meningar från folkets talspråk, ofta från trakter där inte ett enda ord eller en enda mening tidigare hade kommit med i språkvetenskapliga arbeten. Fram till dess att han gick i pension 1959 var J. Balčikonis den mest hängivne organisatören av ordinsamlingsarbetet vid Vilnius universitet. Studenter i litauiska, som han uppmuntrade och undervisade, samlade varje år in en ansenlig mängd ord till ordboken från olika delar av Litauen. Den tradition för ordinsamling som J. Balčikonis grundade lever kvar vid universitetet än i dag: sedan många år samlar universitetslärare i litauiska A. Pupkis, B. Stundžia och O. Kuosienė, R. Venckutė, ekonomen V. Mačiekus och andra tillsammans med studenter (eller på egen hand) in ord med exempelmeningar ur folkets levande språk, när de leder studenternas praktik eller deltar i expeditioner och utflykter.

J. Balčikonios förtjänster inom litauisk lexikografi framträder ännu tydligare om man betänker att det när de första ordbandsvolymerna skrevs knappast fanns några kvalificerade lexikografer alls i Litauen. Nästan på egen hand organiserade han insamlingen av ord, utformade ordbokstypen och sammanställde åtminstone en provisorisk redigeringsinstruktion. Bristen på kvalificerade medarbetare gjorde de första stegen särskilt svåra; ordboksarbetet krävde en stor uppoffring av chefsredaktören.

På några år utbildades en liten men mycket sammansvetsad och kreativ grupp unga lexikografer (utöver ordboksredaktionens sekreterare N. Grigas bör särskilt nämnas medarbetare som J. Mikeliūnas, Z. Uoselis, A. Lyberis, K. Vosylius, E. Mikalauskaitė och J. Senkus. Det är bara att beklaga att denna grupp av medarbetare decimerades kraftigt på grund av de svåra förhållandena under kriget och den tyska fascistiska ockupationen).

Ett annat mycket viktigt område inom den vetenskapliga verksamheten som J. Balčikonis ägnade sig åt var onomastiken, särskilt toponymiken. Inom detta område publicerade han en intressant studie om namnen på Litauens bebodda orter som härrör från flodnamn och skrev artiklar om ursprunget och den ursprungliga autentiska formen hos enskilda ortnamn. Att förklara och precisera ortnamn och återställa deras litterära former kräver stor noggrannhet och hängivenhet. J. Balčikonis ägnade sig åt detta arbete, kan man säga, hela sitt liv. Ofta reste han själv, ibland flera gånger, till en ort och kontrollerade direkt genom att fråga lokalbefolkningen uttalet av det ortnamn han undersökte och återställde dess litterära form. Genom direkt observation och intervjuundersökningar kontrollerade han noggrant den övervägande delen av namnen på de bebodda orterna i Litauiska SSR och fastställde deras litterära former.

Här måste också nämnas att redan före kriget sammanställdes, till största delen genom J. Balčikonios insatser och omsorg, en förteckning över namnen på alla bebodda orter i Litauen

6

en ordbok, ordnad efter namnen på den tidens administrativa och territoriella enheter. Det var huvudsakligen J. Balčikonis själv som kontrollerade, normerade och accentuerade ortnamnsformerna i denna ordbok. Han bidrog också i betydande grad till andra onomastiska arbeten från förkrigstiden: normeringen av namn på obebodda platser, särskilt flodnamn.

J. Balčikonis utförde ett betydande arbete genom att redigera skrifter av stor vikt för såväl det litauiska språkets historia som dess språkkultur. Först bör nämnas M. Petkevičius katekes från 1598 (”Polski z Litewskim Katechism… Malchera Pietkiewicza”, V., 1598), som J. Balčikonis gav ut i faksimil i Kaunas 1939. Dessutom redigerade han översättningen från latin av D. Kleins första litauiska grammatik (”Grammatica Litvanica… à M. Daniele Klein”, 1653). Denna översättning, tillsammans med en litauisk översättning av D. Kleins förkortade tyska grammatik över litauiska (M. Danielis Kleinii ”Compendium Litvanico-Germanicum…”, Königsberg, 1654) och fullständiga faksimiler av originaltexterna, gavs ut i en separat bok (”Pirmoji lietuvių kalbos gramatika”, V., 1957). J. Balčikonios redigering förbättrade i hög grad den litauiska översättningen av D. Kleins grammatik.

J. Balčikonis var själv en utmärkt stilist och värdesatte högt de författare av vilka man kunde lära sig ett klart, levande och folkligt språk samt en god stil. En av dessa författare är utan tvivel M. Valančius. För att göra M. Valančius skrifter tillgängliga för bredare läsargrupper samlade J. Balčikonis dem och gav ut dem (”Valančiaus raštai”, K., 1931), och gjorde därmed en stor tjänst åt skolan och den litauiska språkkulturen.

J. Jablonskis skrifter har stor betydelse både för det litauiska litteraturspråkets historia och för den litauiska språkkulturen. Fram till 1932 hade de varit utspridda i olika tidningar, tidskrifter och andra publikationer, medan några hade utkommit som separata böcker eller småskrifter. De flesta var helt oåtkomliga för läsarna. Efter att ha samlat och redigerat alla de viktigaste skrifter av J. Jablonskis som vanligen var oåtkomliga eller svåra för läsarna att få tag i, gav J. Balčikonis ut dem i fem band². Genom publiceringen av detta arbete öppnades en väldig källa till det litauiska litteraturspråket för det litauiska samhället.

Bilden av J. Balčikonios litterära verksamhet skulle vara mycket ofullständig om man inte nämnde hans utmärkta översättningar. Vem har egentligen inte läst och njutit av hans översättningar till litauiska av sagor av Andersen, Hauff, bröderna Grimm och Perrault samt verk av Jules Verne och Jonathan Swift? Några av dessa översättningar har utkommit i flera upplagor. Genom dem fick allmänheten lära känna några av de bästa sagorna, som blivit en del av världslitteraturens skatt. J. Balčikonios sagöversättningar är verkligen enastående. De visar tydligt inte bara översättarens fulländade kunskaper i litauiska, utan också hans stora litterära bildning och förmåga. Språket i sagöversättningarna utmärks inte bara av korrekthet utan också av enastående klarhet, livfullhet, uttrycksfullhet och folklighet. Sagöversättningarna av J. Balčikonis och hans elever (en del av sagorna översatte han tillsammans med elever) är exempel på ett fulländat litauiskt litteraturspråk och ett fulländat språk i litauisk skönlitteratur; generationer av människor har lärt sig språkkultur av dem i praktiken. Genom sina utmärkta sagöversättningar har J. Balčikonis alltså på ett verkningsfullt sätt bidragit till

² Jablonskio raštai / Red. J. Balčikonis. – K., 1932–1936, t. 1–5.

7

att höja hela den litauiska litteraturspråkets kultur och bidra till litteraturspråkets normering. Genom dessa översättningar tillförde han det litauiska litteraturspråket mycket livfullhet, naturlighet och enkelhet, något som direkt kan jämföras med den friska luften på den litauiska landsbygden.

Översättarens modersmålsdialekt har utan tvivel också påverkat språklivet, bildrikedomen, enkelheten och folkligheten i dessa sagor. J. Balčikonis behärskade sin hembygdsdialekt från Ėriškiai väl och höll kontakt med den hela livet. Därigenom kunde han på ett mycket kreativt sätt dra nytta av dess ordförråd, fraseologi och grammatiska rikedomar, både när han översatte sagor, rättade olika språkfel och över huvud taget förbättrade och utvecklade det litauiska litteraturspråket. Att folkets talspråk verkligen är en levande och outtömlig källa till litteraturspråkets berikande och utveckling illustreras utmärkt av J. Balčikonis sagöversättningar och hela hans verksamhet inom språkvård och normering.

Här måste också nämnas de två sista omfattande arbetena av J. Balčikonis: översättningen till litauiska av J. Otrembskis verk i tre band, ”Gramatyka języka litewskiego“ (Warszawa, 1956—1958, t. 1—3), och ”Druskininkų dainos“. Av det förstnämnda arbetet återstår endast manuskriptet. Det är i själva verket en enastående översättning. Översättningens språk är särskilt utmärkt. Man kan rentav säga att den är ett exempel på litauiskt vetenskapsspråk. Översättaren har dessutom inte bara rättat, preciserat och kompletterat mycket, utan också hunnit låta prof. J. Otrembski, som bodde i Polen, auktorisera översättningen. Denna överträffar alltså originalet i kvalitet. Om den mångfaldigades och publicerades skulle den vara till stor nytta för alla litauiska filologer (och andra som kan litauiska) som en värdefull källa till litauisk språk- och kulturforskning.

Det andra här nämnda arbetet, som utkom efter J. Balčikonis död (han dog 1969), är ”Druskininkų dainos“ (V., 1972), sånger som han hade upptecknat efter sångerskan J. Jurkonienė från byn Mizarai. Detta är en utmärkt vetenskaplig samling litauiska folkvisor, av stor betydelse både för folkloristiken och för språkvetenskapen. Samlingen är som en svanesång av vår berömde språkvetare, vars klang blir än rikare genom sångmelodierna, upptecknade av B. Ugincius och infogade i samlingens texter, liksom genom L. Saukas inledning, P. Jokimaitienės register och annat.

J. Balčikonis studerade och arbetade under en tid då det litauiska litteraturspråket ännu inte hade befästs, dess normer fortfarande vacklade kraftigt och undervisningen i språket, kan man säga, bara tagit sina första osäkra steg. Därför är hans stora respekt för folkets talspråk fullt begriplig; detta är till stor hjälp när litteraturspråkets normer måste utformas utan att det finns tillräckligt många goda skrifter. I sådana fall är folkets talspråk ofta det enda tillförlitliga kriteriet för att pröva litteraturspråkets normer. Det var just detta kriterium som alla de framstående skaparna av det litauiska litteraturspråket följde: författarna M. Daukša, K. Sirvydas, K. Donelaitis, S. Daukantas, M. Valančius, Žemaitė, Vaižgantas och många andra, liksom språkvetarna D. Kleinas, K. Jaunius, J. Jablonskis, K. Būga, läkaren P. Avižonis, skogsvetaren P. Matulionis med flera. Att hålla fast vid detta kriterium har haft en enorm betydelse för befästandet av det litauiska litteraturspråkets normer och för litteraturspråkets hela utveckling.

Det är självklart att man i dag, när det litauiska litteraturspråkets normer har befästs och både skönlitteraturen och den vetenskapliga litteraturen har vuxit kraftigt, inte kan förlita sig enbart på

8

folkets talspråk som normkriterium. Man måste ta hänsyn till de fakta som det utvecklade litteraturspråket erbjuder och beakta dess utvecklingstendenser. Men även i dag har folkets talspråk fortfarande en oerhörd betydelse som en oersättlig källa till litteraturspråkets berikande; ur den kan man ännu ösa rikligt med fakta om ordförråd, fraseologi och syntax som behövs för att utveckla litteraturspråket.

J. Balčikonis mångsidiga pedagogiska verksamhet skulle kunna belysas mer ingående endast genom en särskild studie, eller åtminstone en särskild artikel. Här kan man bara lyfta fram honom som en uppriktig och hängiven fostrare av unga forskare och lärare. Under närmare 50 år som pedagog utbildade J. Balčikonis en stor skara lärare i litauiska. Hans tidigare elever finns i alla delar av Litauen och vid många slags skolor.

J. Balčikonis pedagogiska verksamhet blev särskilt mångsidig och betydelsefull när forskarutbildning i litauiska inrättades vid Vilnius statliga universitet och vid Litauiska SSR:s vetenskapsakademis institut för litauiska språket och litteraturen. Han var professor vid universitetet till 1959 (professorsgraden tillerkändes honom strax efter det stora fosterländska kriget) och var samtidigt, fram till 1952, direktör för Litauiska språkets institut (1946 valdes han till akademiker vid Litauiska SSR:s vetenskapsakademi). J. Balčikonis började handleda doktorander i litauistik. Han fortsatte med detta arbete hela livet. Många av hans tidigare doktorander har försvarat inte bara licentiatavhandlingar utan även doktorsavhandlingar och arbetar som professorer eller docenter vid republikens högskolor samt som forskare vid Institutet för litauiska språket och litteraturen.

När J. Balčikonis undervisade i den allmänna kursen i nutida litauiskt litteraturspråk vid universitetet och handledde doktorander använde han en hel uppsättning olika undervisningsmetoder: teoretiska föreläsningar, skriftliga arbeten och rättning av dem, översättningar från andra språk, uppteckning av ord och meningar från hembygdsdialekten, samtal om teoretiska och praktiska språkfrågor och utflykter till de orter där dialektens talare bodde. Tillsammans utgjorde detta ett helt system för modersmålsundervisning, som med rätta kan kallas den litauiska språkundervisningsskola som J. Balčikonis skapade. Den liknar helt den skola i litauisk språkundervisning som den berömde utvecklaren av det litauiska litteraturspråket, J. Jablonskis, hade grundat. Det är självklart att J. Jablonskis undervisningsskola i litauiska hade ett stort inflytande på hans mest hängivne elev, J. Balčikonis, som inte bara tog över den utan också gjorde den mer mångsidig.

Precis som J. Jablonskis främsta och mest hängivna elever med stor respekt talar om hans skola i litauisk språkundervisning, som de själva fick genomgå, gläds och är J. Balčikonis elever lika stolta över att ha gått i hans skola i litauisk språkundervisning.

J. Balčikonis var sträng och krävande mot både sig själv och sina elever, men samtidigt alltid enkel, tillgänglig, hjälpsam och uppriktig. Han kunde väcka kärlek till modersmålet hos sina elever och utmärkte sig genom sin hängivenhet åt studiet av det. Alla som kom i närmare kontakt med honom älskade och respekterade honom. Han nekade ingen sina värdefulla råd i språkvetenskapliga teoretiska och praktiska frågor. Han ansåg att goda kunskaper i modersmålet och hängivenhet åt dess studium var en helig plikt för varje litauist, rentav en nödvändighet. Eftersom han älskade sitt modersmål försökte han också hos varje student väcka

9

att inge kärlek till och respekt för den, och redan till förstaårsstudenterna råda dem att avstå från alla nöjen och förlustelser (utflykter, resor, danser, festligheter) under hela den tid som behövs för att lära sig accentologi, fonetik, grammatik och stilistik ordentligt.

Kommunistpartiet och den sovjetiska regeringen uppskattade högt J. Balčikonis vetenskapliga och pedagogiska verksamhet samt hans insatser för den litauiska språkvetenskapen och folkets kultur. Han tilldelades Arbetets röda fanas orden och fick titeln förtjänt vetenskapsman i Litauiska SSR. En grundskola i Panevėžys uppkallades efter honom, ett monument restes vid hans grav i Ėriškiai, en minnestavla sattes upp på huset där han bodde, och Rinktiniai raštai gavs ut³.

J. Balčikonis lituanistiska arbeten är ett betydelsefullt bidrag till den litauiska språkvetenskapen. Genom hela sin verksamhet var han oupplösligt förenad med Litauen och dess folk. Ännu nu, mer än ett århundrade efter hans födelse och sjutton år efter hans död, är hans inflytande på den litauiska lexikografin, den litauiska språkets historia, onomastiken, folkloren och hela den litauiska språkkulturen påfallande starkt. Med språkkultur menar vi inte bara att det finns grammatikor, ordböcker, goda läroböcker i litauiska, periodiska publikationer om språkvård och många praktiska språkhandböcker och artiklar om språket; inte heller bara ett vackert språk hos radio- och tv-uppläsare och teaterskådespelare, utan också ett rikt och uttrycksfullt skriftspråk och talspråk som fått bred spridning i det offentliga samhällslivet, inom vetenskapen och litteraturen och i varje litauisk familj. Språkkulturen kan blomstra där människors kärlek till modersmålet blomstrar. Hela sitt liv ingöt J. Balčikonis i oss kärlek till vårt språk, den dyrbaraste arvedelen från våra föräldrar och folkets största kulturella värde. Det litauiska folket, och särskilt dess framtid — den sovjetiska unga generationen, som alltmer omfattas av den allmänna utbildningen — kommer att resa ett verkligt oförgängligt monument över J. Balčikonis, starkare än all granit, genom att älska, vörda, värdesätta och vårda det språk som ärvts med modersmjölken och blodet.

J. Balčikonis vetenskapliga, litterära och pedagogiska verksamhet

Sammanfattning

Artikeln, som publicerats med anledning av hundraårsminnet av den framstående litauiske språkforskaren J. Balčikonis födelse, belyser hans vetenskapliga, litterära och pedagogiska verksamhet.

År 1906 började J. Balčikonis studera slavistik vid den historisk-filologiska fakulteten vid universitetet i Petersburg. Vid den tiden var universitetet i Petersburg, liksom den ryska vetenskapsakademin, känt för forskning inom slavistik och jämförande-historisk indoeuropeisk språkvetenskap. Där verkade akademikerna F. F. Fortunatov, A. A. Sjachmatov, I. A. Baudouin de Courtenay, A. I. Sobolevskij med flera. Några av dem (till exempel F. F. Fortunatov) kunde litauiska väl och studerade språket. Den intellektuella miljön vid universitetet i Petersburg och de progressiva ryska forskarna hade ett gynnsamt inflytande på utformningen av J. Balčikonis vetenskapliga och samhälleliga uppfattningar.

Efter examen från universitetet 1911 började J. Balčikonis arbeta som lärare vid gymnasieskolor, och 1924 valdes han till docent vid humanistiska fakulteten vid universitetet i Kaunas. Strax efter det stora fosterländska kriget tilldelades han titeln —

³ Balčikonis J. Rinktiniai raštai / Sud. A. Pupkis. — V., 1978—1982, t. 1—2.

10

Efter att ha blivit professor fortsatte han sin undervisningsverksamhet vid Vilnius statliga universitet, där han arbetade fram till pensioneringen 1959.

J. Balčikonis största och viktigaste förtjänst bör anses vara det kreativa och fruktbara fortsättandet av det lexikografiska arbete som K. Būga hade inlett. Resultatet av detta arbete var en betydande utökning och berikning av den ordbokskartotek som blivit kvar efter K. Būgas död, samt tillkomsten av de tre första banden av den stora akademiska „Litauiska ordboken“. De tre band av ordboken som J. Balčikonis förberedde är inte bara en fortsättning på K. Būgas ordbok, vars andra häfte utkom 1925, utan ett helt nytt, originellt och unikt verk. För första gången i den litauiska språkvetenskapens historia lades en stadig grund för en flervolymig tesaurus över det litauiska språket. Ordboken omfattar lexikalt material från alla skriftliga källor från och med 1500-talet, från alla dialekter samt från tillgängliga folkloristiska källor.

Från och med band IV (efter ordet iš) har arbetet med ordboken framgångsrikt fortsatt av medarbetarna vid Institutet för litauiska språket och litteraturen. År 1952 hölls en unionsomfattande lexikografisk konferens i Vilnius, där ordbokens instruktion kompletterades och preciserades. Det tredje bandet, liksom de följande banden, utarbetades enligt den nya instruktionen, som även tillämpades vid nyutgivningen av de två första banden. År 1986 utkommer ordbokens 14:e band. Hela utgåvan planeras omfatta 20 band.

Ett annat viktigt verksamhetsområde för J. Balčikonis var språkvård. Han skrev en rad vetenskapliga, välgrundade artiklar om aktuella problem inom det litauiska litteraturspråkets lexik, grammatik och stilistik.

Vid sidan av lexikografin och språkvården intresserade sig J. Balčikonis hela livet för onomastik. Han samlade in och normerade många ortnamn och hydronymer. Redan före andra världskriget hade han sammanställt en förteckning över namnen på alla bebodda orter i Litauen. Alla ortnamn i den är försedda med accenttecken och normerade.

J. Balčikonis bidrog väsentligt till litauistiken genom vetenskaplig bearbetning och utgivning av minnesmärken över det litauiska språket och den litauiska litteraturen. Han vetenskapligt bearbetade och utgav „J. Jablonskis skrifter“ i fem band („J. Jablonskio raštai“ … I—V t., Kaunas, 1932—1936), vilka har en grundläggande betydelse för det litauiska språkets kultur. J. Balčikonis förberedde och utgav också andra viktiga minnesmärken över litauisk skriftkultur: „Valančius skrifter“ („Valančiaus raštai“ … Kaunas, 1931); M. Pietkiewiczs „Katekes“ („Polski z Litewskim Katechizm“ … 1598, faksimilutgåva, Kaunas, 1939). Under hans redaktion utkom en översättning från latin till litauiska av den första litauiska grammatiken. „Grammatica Lituanica“ … a Daniele Klein… 1653). Denna översättning gavs ut som en separat bok tillsammans med en faksimil av originaltexten och en faksimil av den tyska originaltexten till D. Kleins förkortade grammatik („Compendium…“ 1954) („Pirmoji lietuvių kalbos gramatika“… Vilnius, 1957).

J. Balčikonis bidrog väsentligt till det litauiska språkets kultur genom sina oöverträffade översättningar av sagor av Andersen, Hauff, bröderna Grimm och Perrault, samt verk av Jules Verne och Jonathan Swift. Dessa översättningar vittnar inte bara om att översättaren är en förträfflig stilist och en stor kännare av det litauiska språket, utan också om hans stora litterära talang. Genom dessa översättningar lär sig generationer ett föredömligt litteraturspråk.

Här bör också nämnas J. Balčikonis två sista arbeten: översättningen till litauiska av det omfattande verket „Gramatyka języka litewskiego“ av den kände polske språkforskaren J. Otrębski (band I—III, Warszawa, 1956—1958) och den folkloristiska utgåvan av sånger som J. Balčikonis samlade i trakten kring Druskininkai („Druskininkų dainos“. Užrašė Balčikonis J. Vilnius: Vaga, 1972).

J. Balčikonis översatte inte bara den nämnda grammatiken till litauiska, utan kompletterade, rättade och förbättrade också originaltexten. Översättningen är godkänd av författaren, men finns fortfarande i manuskript.

11

Samlingen med de nämnda sångerna är en föredömlig folkutgåva. Tillsammans med sångerna återges också noterna till deras melodier, nedtecknade av utgåvans medförfattare B. Uginčius. J. Balčikonis studier och till en del även hans självständiga verksamhet inföll under en tid då normerna för det litauiska litteraturspråket ännu inte var fast etablerade. Därför är det begripligt att han såg den levande folkliga talspråkliga traditionen som måttstock för dessa normer och betraktade den som litteraturspråkets grund.

I sitt pedagogiska arbete tillämpade J. Balčikonis en hel uppsättning metoder (teoretiska föreläsningar, skriftliga arbeten, genomgång och rättning av dem i klassrummet tillsammans med studenterna, översättningar från främmande språk, uppteckning av ord och meningar från den egna dialekten, samtal om teoretiska och praktiska frågor rörande det litauiska språket, resor till hemtrakterna för företrädare för olika dialekter m.m.). Allt detta utgör en skola för undervisning i modersmålet.

J. Balčikonis utbildade ett antal lärare i litauiska. Några av hans elever arbetar i dag vid republikens högskolor som docenter och professorer och har doktorsexamen.

J. Balčikonis verk har lämnat ett betydande bidrag till den litauiska språkvetenskapen, särskilt till litauisk lexikografi, onomastik och språkvård.