LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XXXVIII (1997)

Vita PRANSKŪNAITĖ

NAMN PÅ SÄDESÄRLAN I LITAUISKA DIALEKTER

Den vanligaste benämningen i de litauiska dialekterna på den lilla fågeln med lång, rörlig stjärt (Motacilla) är – kielė¹. Direkta motsvarigheter till kielė finns i andra baltiska språk, jfr lett. ciėlava, fornpreuss. kylo. Etymologer förbinder ordet med verb i den urindoeuropeiska roten *kēi-, som betecknar rörelse (Fraenkel 1962: 251; Karulis 1992: 170–171; Sabaliauskas 1990: 149; Toporov 1980: 361–365). I andra indoeuropeiska språk tycks det inte finnas några fågelnamn som direkt motsvarar litauiska kielė. Semantiskt kan litauiska kielė emellertid förbindas med sammansatta namn i andra språk, jfr ryska трясогузка, трясохво́стка, polska trzęsio-gonek, tyska Bachstelze, franska hochequeue, engelska wagtail m.fl., där den ena sammansättningsleden betecknar rörelse och den andra stjärt. Bland litauiska dialekter har ett namn på sädesärlan med denna sammansättningstyp noterats endast på en ort – šytrauodėgė (Musninkai, Širvintos distrikt). V. Toporov anser, i sin jämförelse av det baltiska kielė med namn i andra indoeuropeiska språk, att även de baltiska språken kan ha haft ett sammansatt ord med en andra led som betydde ”stjärt”, även om tillförlitliga belägg för att rekonstruera en sådan struktur inte ges (Toporov 1980: 364).

Benämningen Kielės förekommer i den första upplagan av K. Sirvydas ordbok (omkring 1620), i den handskrivna tysk-litauiska ordboken från 1600-talet ”Lexicon Lithuanicum”, i P. Ruigys ordbok (1747) samt i andra lexikografiska arbeten och publikationer från 1700- och 1800-talen (K. Milkus, F. Kuršaitis och A. Juškas ordböcker, S. Daukantas skrifter).

I nästan alla nutida litauiska dialekter är den vanliga formen med fast betoning kielė (1), men på många orter förekommer ordet också i den rörliga (3) paradigmens form – kielė. På många håll används båda formerna omväxlande, även om den ena vanligtvis dominerar. Till exempel är formen kielė vanlig i det sydliga höglandstalets område och i de östra kauniska dialekterna, på andra håll kielė. Den senare formen har noterats huvudsakligen i området med allmän betoningstillbakadragning (t.ex. i norra delen av pane

¹ Översikten över namnen på sädesärlan, deras utbredning och användning i litauiska dialekter bygger huvudsakligen på uppgifter som samlats in med hjälp av A. Salys enkät ”Apklausas 1”, utarbetad 1941 för studier av ordgeografi. Dessa uppgifter samlades in på många platser i Litauen 1942–1943 och har kompletterats sedan 1972. Även den stora ”Lietuvių kalbos žodynas” (LKŽ), dess excerpter och andra källor har använts.

185

nežikiųområdets del, inom det samogitiska dialektområdet), vid den västra kanten av det kauniska området. Endast i de perifera samogitiska dialekterna (Kelmė, Kuršėnai, Pagramantis, Tauragė distrikt, Raseiniai) förekommer även en form med rörlig betoning. Om utbredningen av formerna kielė och kielė, se även fig. 1 samt LKŽ V 748; kielė DrŽ 151; LzŽ 117.

På enstaka orter i det östra höglandstalets område (Eriškiai, Panevėžys, Smilgiai) används formen kiela av denna benämning (LKŽ V 748).

I dialekterna finns många diminutiva avledningar av roten kiel-: kielàitis, kieliù-kas, kiel(i)ùkė, kielùtis, kielùtis (LKŽ V 748–749), kieláikė (DrŽ 151), kieláitė (LzŽ 117). Uppgifterna i ”Apklauso 1” är ännu rikare: tio diminutivformer av kielės har noterats. De vanligaste är: kielėlė (förekommer i nästan hela det litauiska språkområdet), kielikė (öster om Šaukėnai, Užventis och Šilalė, det vill säga nästan i hela raseiniaiområdet, i det västra hörnet av Klaipėdaområdet samt kring Jonava och Kaunas), kielùkė (i de sydliga dzūkiska dialekterna), kieláitė (i sydöstra Litauen), kielýtė (i det östra höglandstalets område kring Rokiškis, Zarasai och Molėtai). Mer sällsynta diminutivavledningar av kielės, som förekommer i alla dialekter, är: kielùtė, kieliūtė, kieliūtė, kieliùkas.

Roten i fågelnamnet kielė återspeglas i ortnamn och personnamn inom det område där ordet förekommer i dialekterna: Kieliai (by i Širvintos distrikt), Kielionys, Kieliškas (byar i Prienai distrikt), Kieliškės (by i Kaišiadorys distrikt), Kieliškiai (by i Biržai distrikt), Kieliūgala (by i Panevėžys distrikt); Kieliškas (sjö i Prienai distrikt) (Lietuvos 1963: 74; Vanagas 1970: 172); Kiela, Kielà, Kėlė, Kieláitis, Kieliaũskas, Kiẽlius (Lietuvių 1985: 988–989).

Främst i det samogitiska dialektområdet och i angränsande šiauliai-dialekter inom det västra höglandstalet (Ariogala, Raseiniai distrikt, Dimšiai, Lieporiai, Šiauliai distrikt, Stupurai, Joniškis distrikt), mer sällan i andra dialekter (t.ex. Zapyškis, Kaunas distrikt), används vid sidan av benämningen kielė även ledspira. I Telšiai- och šiauliaiområdet dominerar formen lėdspira (accentklass 1), medan större delen av raseiniaiområdet (Kelmė, Raseiniai, Varniai, Telšiai distrikt) använder ledspirà (accentklass 3ᵇ); se fig. 1 samt Vitkauskas 1976: 171. Endast på enstaka platser är ė-stamsformer av denna benämning kända: lėdspyre (1; Meškuičiai, Šiauliai distrikt), ledspyre (3ᵇ; Kražiai, Kelmė distrikt). A. Juška har belagt en form av denna stamtyp, jfr: ”fågeln som först kommer flygande om våren för att sparka bort isen kallas ledspire” (LKŽ VII 227). På många håll har man vid sidan av huvudformen – lėdspira / ledspirà – också noterat diminutivformen ledspirikė, medan formen ledspyriùkas förekommer i trakten kring Kuršėnai (Vitkauskas 1976: 171).

I dialekter där benämningen lėdspira (ledspirà) är karakteristisk, är även det tidigare namnet på fågeln – kielė – oftast känt. Några av dem som besvarade frågan i ”Apklausa 1” uppger att ledspira är en sorts kielė.

Namnet ledspira förklaras ofta av människorna själva: sädesärlan återvänder och sparkar bort isen med stjärten; förr kallade man den därför ledspira (Kaltinėnai, Šilalė distrikt (LKŽ:s excerpter)). T. Ivanauskas skriver om fågeln: ”om våren visar sig de första sädesärlorna tillsammans med storken, ofta på isen vid flod- och sjöstränder. Därför gav samogiterna sädesärlan det träffande namnet ledspira, eftersom isen smälter när den återvänder, pas-

186

kutinis ledas“ (Ivanauskas 1964: 209). Adomynėje (Kupiškio raj.) užrašyta: mėlynoji kiela atskridus ledą išspiria, žalioji kiela žolę atneša (LKŽ kartoteka).

Eftersom den återvänder på våren tillsammans med storken (som i dialekterna också kallas garnys), har sädesärlan fått ett ”rykte” som storkens följeslagare. På vissa håll (Klampučiai, Vilkaviškis distrikt) kallas den därför garnio draugė. Om sädesärlan sägs det att storken på våren bär hem den från södern under sin vinge (Daukšiai, Marijampolė distrikt (LKŽ kartoteka)), gandro atneštoji (Dotnuva, Kėdainiai distrikt); kiela återvänder med starkas: man säger att starkas bär den hem på sin stjärt (Eržvilkas, Jurbarkas distrikt (LKŽ V 748)); snart kommer gužutis att återvända och bära hem ledspyrėlę på sin stjärt (LKŽ kartoteka). I Paževonys (Vilkaviškis distrikt) har en sädesärleart noterats som garninė, i Jieznas (Prienai distrikt) som baltoji eller busilinė. Denna jämförelse med storken eller hägern kan möjligen ha uppstått inte enbart på grund av deras samhörighet, utan också på grund av färgen.

Förutom de nämnda benämningarna har här och var även namn med andra rötter noterats: piemenė (Šlapaberžė, Kėdainiai distrikt), piemeniukas (Antalieptė, Zarasai distrikt), piemenukė (Alovė, Alytus distrikt), piemenaitė (Joniškis, Molėtai distrikt, Krosna, Lazdijai distrikt, Plutiškės, Marijampolė distrikt), dikā vištaitė (Dubi Čiai, Varėna distrikt). På några platser har zylė, zylėlė noterats, men här har fåglarna troligen förväxlats, även om zylė kieliūkė har noterats i Lukošaičiai (Šiauliai distrikt). I Butrimonys (Šalčininkai distrikt), Kamojys (Belarus), Pliupai (Kėdainiai distrikt), Rodūnia (Belarus) och Siesikai (Ukmergė distrikt) har en benämning av slaviskt ursprung noterats: pliška, pliška (jfr belarusiska пліска, polska pliszka²). Till samma rot hör också litauiska efternamn av låneursprung: Pliskà, Plyskáitis, Pliskáuskas, Pliskévičius, Pliskus, Pliškà, Pliškáitis, Pliškáuskas (Lietuvių 1985: 477–478), jfr belarusiska Плиска, Плиско, Плискевич, polska Pliska, Pliszka.

T. Ivanauskas skriver att endast två arter av sädesärlor förekommer i Litauen: baltoji eller žiloji kielė, även kallad ledspira (Motacilla alba), och geltonoji kielė eller bandkielė (Motacilla flava). Men om vi ska tro uppgifterna i enkäten ”Apklausas 1”, insamlade från litauiska dialekter, skulle vi räkna fler än tjugo arter. De ”klassificeras” utifrån en mängd olika aspekter. Utifrån var de vistas eller bygger bo skiljer man mellan följande arter av sädesärlor: kalnų, stoginė, balų, vandeninė, pievinė, arimų. I Vilkabaliai (Vilkaviškis distrikt) och Kalvarija (Marijampolė distrikt) noterades följande: den hoppar omkring på åkrarna, därför säger man att den plöjs fram. Efter färg skiljer man mellan baltoji eller busilinė (baltūkė), geltonoji (geltonūkė), pilkoji (pilkutė), mėlynoji (mesvóji, mėlynukė, mėlynūtė), žilojii (žilūkė, žylė, žylaitė), žebroji, sidabrinė, šėmoji, širmanoji, juodoji. I vissa fall anger benämningen färgen på en viss kroppsdel eller färgmönstrets karaktär: geltonsnapė, raudonpilvė, geltongūžė, baltagurklė, baltabruinė, baltašiknė, geltonmarė, mėlynmarė, margóji. Vissa namn antyder att sädesärlor tycker om att hålla till nära boskap och rör sig omkring

² För etymologin till detta slaviska ord, se Фасмер М. Этимологический словарь русского языка 3, Москва: 1971, 283.

187

kring hjordarna: karvākielė, bandōs kielė, bańdkielė, kumelkielikė.

Det är svårt att tala om hur sädesärlornas arter är fördelade mellan dialekterna, eftersom de nämnda arterna har noterats på olika platser inom det litauiska språkområdet. Undantaget är bandōs kielė eller bańdkielė, som endast är känd i nordsamogitiska dialekter. Mer sällsynta arter har noterats i Aukštadvaris (Panevėžys distrikt) och Šilai (Panevėžys distrikt) – širmoji; i Sintautai (Šakiai distrikt) – šėmoji; i Vilkaviškis – sidabrinė. Minst antal artnamn har noterats från Samogitien. På vissa håll delas sädesärlor också in i tama och vilda: laukinė – den grå, naminė – den gula (Virškupėnai, Papilys, Biržai distrikt). Alla som besvarade enkäten skiljer inte mellan sädesärlans arter.

När människor ständigt ser sädesärlan röra sig kring sina hus, lador och sin boskap och iakttar dess beteende, jämför de sig ofta med den: ko čia šokinėji, kaip kielė (du ger ingen ro) (LKŽ V 748); burcija kaip kielė prieš lietų (LKŽ kartoteka); nenulaikai uodegos kaip kielė (Kazlų Rūda). Med hänsyn till sädesärlans litenhet och smala kroppsbyggnad säger man om en liten och spenslig person: tai jau dideliai kielingas vyras, jei nė pūro avižų nepaneš(a) (LKŽ V 748); om en person med smala ben: kielakojis, kielablauzdis (LKŽ V 748); om en smal flicka: kielarūrė (LKŽ kartoteka), och i Pilviškiai (Vilkaviškis distrikt) svär man rentav: mat jį kielės (LKŽ V 748)! I Vadokliai har en folktro noterats: man kan förutsäga olycka utifrån sädesärlans beteende: Jeigu sutinki kur paukštį kielą, tai reikia sakyti „kiela viks, vadegėlą kvips“. Į kȧtrą šoną atkreips uodegą, iš ten lauk nelaimės (LKŽ kartoteka).

Genom att jämföra svaren från 1942–43 med nyare svar, insamlade efter 1972, och sammanfatta de uppgifter som presenteras här, kan man dra några slutsatser. De mest utbredda benämningarna inom det litauiska språkområdet är kielė och ledspira. I svar från många orter anges inte om ledspira används som namn på sädesärlan eller endast på en art. Eftersom en del frågeformulär som fylldes i från och med 1972 har luckor, är det svårt att följa utvecklingen för dessa två synonymt använda namn inom samma dialektområde (från många orter saknas svar helt). Men även dessa ganska fragmentariska uppgifter visar att riksspråkets benämning kielė, som används i hela dialektområdet, tränger undan ledspirą. Ledspira noterades efter 1972 på endast sex orter: i den östra och sydöstra utkanten av telšiaiområdet (Vegeriai, Raudėnai, Luokė) samt på en ort inom varniškiaiområdet, som gränsar till detta område (Gintėnai). Men, som nämnts, är de nyare uppgifterna inte fullständiga. Bland de mer sällsynta benämningarna kan nämnas varianter med roten piemen-, använda i södra Litauen, men även de har nästan helt trängts undan av kielės. På senare år har piemenukė noterats på endast en ort – Alovė i Alytus distrikt.

LITERATŪRA IR ŠALTINIAI

DrŽ: Naktinienė G., Paulauskienė A., Vitkauskas V. Druskininkų tarmės žodynas, Vilnius: Mokslas, 1988.

Fraenkel E. 1962: Litauisches etymologisches Wörterbuch, Heidelberg-Göttingen: Carl Winter. Universitätsverlag.

188

Fig. 1. Namn på sädesärlan

Ivanauskas T. 1964: Lietuvos paukščiai 3, Vilnius: Mintis.

Karulis K. 1992: Latviešu etimoloģijas vārdnīca 1, Rīga: Avots.

Lietuvių 1985: Vanagas A., Maciejauskienė V., Razmukaitė M. Lietuvių pavardžių žodynas, Vilnius: Mokslas.

Lietuvos 1963: Lietuvos TSR upių ir ežerų vardynas, Vilnius: Valstybinė politinės ir mokslinės literatūros leidykla.

Lietuvos 1976: Lietuvos TSR administracinio-teritorinio suskirstymo žinynas 2, Vilnius: Mintis.

LKŽ V, VII: Litauiska språkets ordbok 5, Vilnius: Statliga förlaget för politisk och vetenskaplig litteratur, 1959; 7: Mintis, 1966.

LžŽ: Petrauskas J., Vidugiris A. Lazūnų tarmės žodynas, Vilnius: Mokslas, 1985.

Sabaliauskas A. 1990: Lietuvių kalbos leksika, Vilnius: Mokslas.

Toporov 1980: Топоров В. Н. Прусский язык. Словарь. И–К, Москва: Издательство „Наука“.

Vanagas A. 1970: Lietuvos TSR hidronimų daryba, Vilnius: Mintis.

Vitkauskas V. 1976: Šiaurės rytų dünininkų šnektų žodynas, Vilnius: Mokslas.

SÄDESÄRLANS BENÄMNING (LIT. KIELĖ) I DE LITAUISKA DIALEKTERNA

Sammanfattning

För den lilla fågeln kiele (sädesärla) med den långa, rörliga stjärten är benämningen kielė den mest utbredda i de litauiska dialekterna. I större delen av det litauiska språkområdet har detta ord fast betoning – lit. kiélė (1). På många orter, särskilt i sydöstra Litauen, har ordet dock växlande betoning inom sitt paradigm, jfr: kielė.

I de žemaitiska dialekterna och de angränsande dialekterna i Šiauliaiområdet används förutom lit. kielė även benämningarna lit. lėdspira/lėdspirā.

Utöver dessa benämningar förekommer också avledningar från andra rötter: avledningar från lit. piemen- samt benämningar av slaviskt ursprung: pliška, plīška.

I dialekterna förekommer många benämningar på olika kielė-arter, vilka bygger på fjäderdräktens färg eller färgvariation, på platsen där fågeln lever eller bygger sitt bo. En jämförelse mellan de svar som Antanas Salys samlade in 1942–43 på frågorna i formuläret ”Apkla usas 1” / ”Undersökning 1” och de nyare svar som dokumenterades 1972 visar att det i hela dialektområdet vanliga standardspråksordet kielė tränger undan alla andra benämningar på denna fågel.

189