LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI, V LIETUVOS TSR MOKSLŲ AKADEMIJA

SÄRDRAG HOS VISSA LITAUISKA DIALEKTER¹

(från dialektologiska expeditioner år 1961)

E. GRINAVECKIENĖ

I. SÄRDRAG HOS MŪŠAS FLODOMRÅDES DIALEKTER

Fonetiken

1. Ordaccent

Vid undersökningen av den västra delen av dialekterna i Mūšas flodområde observerades en gradvis förstärkning av accentens tillbakadragande och ändelsernas förkortning, allt eftersom man rör sig genom dialektområdet från sydväst mot nordost.

I Kirbaičiai-området (Šiauliai distrikt, Kairiai kommun, nr 164, undersökt av G. Galnaitytė), som ligger omkring 10 km öster om Šiauliai, dras accenten regelbundet tillbaka endast från en kort ändelse till en lång föregående stavelse, t.ex.: kõrus ~ koriùs², peĩku ~ peikù, rõnka ~ rankà, šaukù ~ šaukìu, drabužė́lus ~ drabužėliùs. Här dras accenten också tillbaka från en kort ändelse till en kort rot (gãna, grãžus, šnẽku, tǫšti), men en sådan tillbakaflyttning är oregelbunden: vid sidan av dessa exempel finns det också många parallella fall där accenten står kvar i ordslutet (esù, pačiù ~ pačiù, senà, takù, trẽčė ~ trečià; dvarè, galè, miškè), särskilt om ordslutet är slutet (bitès, metùs, miškùs, ratùs, rugùs ~ rugiùs, šakàs, trėnùs). Till en kort föregående stavelse i flerstaviga ord dras accenten

¹I denna artikel behandlas dialektologiskt material som samlades in för ”Atlas över det litauiska språket” år 1961 i de mellersta och östra höglandsmålens (Mūšas flodområde) samt de nordvästliga höglandsmålens dialektområden. Under expeditionerna noterades mycket viktigt och värdefullt dialektologiskt material, men på grund av dess omfattning är det omöjligt att här analysera allt eller ens ange det. Artikeln behandlar endast den del av det insamlade materialet som antingen preciserar och kompletterar tidigare konstaterade förekomster av enskilda företeelser eller är helt ny.

²Dialektexemplen återges i artikeln med fonetisk transkription enligt ”Program för insamling av material till Atlas över det litauiska språket”, 2:a uppl., Vilnius, 1956, s. 105—118; endast den mittersta tonaccenten markerar halvlängd hos betonade ljud. Dessutom skiljer man här mellan tonaccenterna hos långa vokaler och diftongerna ie, uo, jfr E. Grinaveckienė. Sambandet mellan konsonantmjukning och förkortning av ändelser i Stegvilai-dialekten (härefter — Prieb. mink.), ”Frågor i litauisk språkvetenskap” (härefter — LKK), bd 4, Vilnius, 1961, s. 180. Ljudet ę betecknar här ett kort ljud, intermediärt mellan ę och e. Det ę som uppstått ur diftongen ai i ordslut är till sin klang inte identiskt med ę efter ett hårdnat l; det är något öppnare än det senare och mer likt e, och betecknas därför i den fonetiska transkriptionen, liksom ę, med ę. Ljudet ǝ ligger här mellan o och a. Det är endast kort och öppnare än standardspråkets o.

147

inte tillbakadragen, t.ex.: batelùs ~ bateliùs, balzgàną, daržėlius ~ daržėliùs, išeidamà, jurgìnis, kepaliùkis ~ kepaliùkis, negalì ~ negalì, pakurà, paliktà, ridikùs, sėnafve, sparneliù ~ sparneliù, tekìni, viščiùkis ~ viščiùkus. Sporadiskt dras betoningen här ibland också tillbaka från en lång betonad cirkumflexändelse i öppen stavelse (utom genitiv plural), t.ex.: gėrè ~ gerai, ląbė ~ labai ”mycket”, nebòv ~ nebuvau, šakò ~ sakiai; men i exempel av denna typ ligger betoningen ändå oftast i ordets slut: gerę, labę, buvò, sakò.

Från Kirbaičiai omkring 10 km åt nordost, vid undersökningspunkten Narušaičiai (Šiauliai distr., Narušaičiai kommun, nr 135, undersökt av B. Grakauskaitė), dras betoningen regelbundet från en kort ändelse tillbaka till den föregående korta stavelsen, t.ex.: (till stammen) bàla, dvėjus, kėlis, kròtu, mėtus, mėškus, nàmūs, rātus; (till suffixet) afimėnę, baràkus, kubilòkus ~ kubilìukus, kiaušėnius ~ kiaušiniùs, meščòkė ~ miestùkė, šveikata, sesòtes ~ sesutės, tekėnius ~ tekìnius. Betoningen dras här också regelbundet tillbaka till den föregående långa eller korta stavelsen från en lång ändelse i öppen stavelse i följande fall:

a) i nominativ plural, t.ex.: arklę ~ arkliai, ežerę ~ ežerai, karę ~ karai, kraštę ~ kraštai, ląnkę ~ lankai, mėškę ~ miškai, vaikę ~ vaikai, žògę ~ žiogai;

b) i första och andra person singular, t.ex.: bėjà ~ bijau, bòvò ~ buvau, gànò ~ ganiau, gvàldò ~ gvaldau, iširòngò ~ išsirangiau; ištenè ~ ištinai, palòkė ~ palikai, paskàitė ~ paskaitai;

c) i adverb med ändelsen -ai, t.ex.: gèrė ~ gerai, ląbė ~ labai, mažę ~ mažai, retę ~ retai.

I alla återstående fall bevaras betoningen i en lång ändelse i öppen stavelse, t.ex.: duktė, teš-muò; arklių ~ arklių, trobų ~ trobų, varlių ~ varlių. Här dras betoningen inte heller alls tillbaka från en betonad cirkumflexändelse i sluten stavelse, t.ex.: arklìs ~ arklỹs, drugìs ~ drugỹs, genìs ~ genỹs, kaplìs ~ kaplỹs, našlìs ~ našlỹs, dėnòs, dėmės, valdžòs ~ valdžiòs, naktìes, žuvìes; alaũs, medaũs; sparnės ~ sparnàis, velnės ~ velniais.

Ytterligare 10 km åt nordost, vid undersökningspunkten Beinoraičiai (Pakruojis distr., Lygumai kommun, nr 107, undersökt av D. Čekanauskaitė), dras betoningen, utöver alla tidigare nämnda fall av betoningstillbakadragning, i samtliga fall även från en lång betonad cirkumflexstavelse i ordslutet tillbaka till den föregående stavelsen, t.ex.: (från en öppen ordslutsstavelse) dòkte ~ duktė, tešmù ~ tešmuò; àkò ~ akių, giẽsmò ~ giesmių, kãpo ~ kapų, švẽčo ~ svečių, šẽšo ~ šešių, vaĩko ~ vaikų, žõlo ~ žolių; (från en sluten ordslutsstavelse) bòrnos ~ burnõs, õgnės ~ ugnìes, àls || alaũs ~ alaũs, doñgaus ~ dangaũs; arklìs ~ arklỹs, gaidìs ~ gaidỹs-drògìs ~ drugỹs; arklès ~ arkliais, geinès ~ geiniais, õžės ~ ožiais, vakarès ~ vakarais.

Vid alla de här nämnda undersökningspunkterna (Kirbaičiai, Narušaičiai, Beinoraičiai) dras betoningen inte tillbaka från en akut ändelse, t.ex.: gražòm, mergòm, šakòm (Kirbaičiai); arklėm, ievàm, žmònėm (Narušaičiai), vaikàm, žentàm, arklėm (Beinoraičiai)³.

³ I Mūsas flodområde förekommer fall där substantiv och pronomen i singularis och pluralis (dualis) i dativ i ordslutet, till skillnad från i standardspråket och andra dialekter, uttalas med cirkumflexintonation i stället för akutintonation; se Prieb. minkšt. 180; se även materialet i Lietuvių kalbos atlasas från Nem. Radviliškis, Stegvilai och Gaižūnai, reg. nr 429, 603, 678 m.fl. Det presenterade materialet från undersökningspunkterna Kirbaičiai, Narušaičiai och Beinoraičiai visar att i detta fall uttalas här akutintonation; se materialet i Lietuvių kalbos atlasas, reg. nr 600, 679, 683.

148

Längre österut från Beinoraičiai, vid Juknaičiai-stationen (Pakruojo distrikt, Vilūnaičiai område, nr 136, undersökt av D. Brūzgaitė), förutom fall av allmän accentretraktion (balta, akìs, vaikė ~ vaikai, šokęs ~ sukiesi, kãktos ~ kaktõs, ãrklis ~ arklys, àls ~ alaus, tẽsmų ~ tẽsmuõ, kãte ~ katė), flyttas också betoningen från plural dativändelsen, t.ex.: žõsim dãvę lãsti; tõkiem vaikėm, laũkem, gaĩdžem, pàčom, mar̃žom.

Norrut från Juknaičiai, vid Norvaišiai-stationen (Pakruojo distrikt, Vilūnaičiai område, nr 108, undersökt av A. Žygytė), flyttas betoningen tillbaka helt på samma sätt som i Juknaičiai, men här har alla gamla akuta vokaler och diftonger i ordslut försvunnit, t.ex.: diẽn ~ dienà, šãk ~ šakà, tvõr ~ tvorà; kãt ~ katė, kãrv ~ karvė, kiẽm ~ kieme, õr ~ õre, vežẽm ~ vežime; mar̃t ~ martì, pàt ~ patì, gẽr ~ gerì, sèn ~ senì; vaik ~ vaikù, sen ~ senù, vẽs ~ visì, per̃k ~ perkì, pẽrk ~ perkù; bẽtės ~ bitės, kẽls ~ kelìas, par̃šoks ~ paršiukùs, vaikẽls ~ vaikelius. Även den cirkumflexa tonen i ordslutets slutna -y har försvunnit här: ãrkal̃s ~ arklys, gaĩd̃s ~ gaidỹs, õžs ~ ožỹs; när det obetonade u står i en öppen ordslutställning < un är det reducerat, t.ex.: ãrklo ~ arklių, grūdõ ~ grūdų, šiaudõ ~ šiaudų.Förhållandena är i stort sett desamma som i Juknaičiai när det gäller accentretraktion och ändelseförkortning även vid de andra undersökta stationerna i Mūša-bäckenet: Gaižūnai (Pakruojo distrikt, nr 77, undersökt av E. Grinaveckienė), Guostagalis (Pakruojo distrikt, nr 78, undersökt av K. Vosylūtė), Gailioniai (Pakruojo distrikt, Lumbeliai område, nr 110, undersökt av K. Vosylūtė).

Allt material som presenteras här bekräftar påståendet att accentretraktionen och ändelseförkortningen, när man rör sig från nordost mot sydväst från centrum för dessa företeelser i de östra höglandsmålens dialekter — Mūša-bäckenet (Linkuva — Pasvalys)⁴ — gradvis och jämnt avtar; detta visas tydligt genom att påståendet utvidgas och kompletteras med konkreta exempel.

2. Kvalitativa förändringar hos de korta vokalerna i, u

I dialekten i den norra delen av Pakruojo-distriktet, det tidigare Linkuva-distriktet (områdena Gaižūnai, Guostagalis, Vaškai, Bardiškiai, Šulaičiai, Pašvitinys, Megučionys och Lumbeliai)⁵ märks en kvalitativ förändring där de korta vokalerna i och u, både ensamma och i diftong med l, m, n, r, övergår i andra språkljud. Vokalen u vidgas något här och övergår i vokalen o, ett mellanting mellan o och a. Före en hård konsonant är detta o öppnare, före en mjuk är det slutnare. När vokalen i står före en hård konsonant vidgas den och blir mer bakre och övergår, liksom u, i o; före en mjuk konsonant vidgas den endast och övergår i e, ett mellanting mellan ė och e. De nya vokalerna e och o uppkommer endast ur dialektens korta i och u. De korta vokalerna i och u förekommer i dialekten endast i följande fall:

a) Betonade med den ursprungliga betoningen i sista stavelsen, t.ex.: bòs ~ bùs, dù ~ dù, dvė ~ dvì, įgrs ~ įgrìs, įkròs ~ įkrìs, ilõs ~ ilìs, išõs ~ išsiùs, jòs ~ jìs, lòps ~ lįps, mǫ̀s ~ mùs, nulõs ~ nulùs, nupõs ~ nupùs, nutrõks ~ nutrùks, padarõs ~ padarỹs, pagadõs ~ pagadìnės, pašõs ~ pasiùs, pataisõs ~ pataisỹs, rasõs ~ rasỹs, sakõs ~ sakỹs, sò ~ sù, sugrõs ~ sugrìs, šòks ~ šùks, sukirmõs ~ sukirmỹs (supus), surõks ~ surùgs, tò ~ tù, įrõs ~ trīs.

⁴ Jfr. V. Grinaveckis, Galūnių trumpėjimas lietuvių kalbos tarmėse, ”Vilniaus Valstybinio Pedagoginio instituto mokslo darbai”, vol. 8, Vilnius, 1959, s. 101, 103.

⁵ Det är möjligt att det aktuella fenomenet förekommer i ett större område än det som anges här. Det kommer framtida expeditioner i de omgivande distrikten att visa.

149

De här återgivna vokalerna kan ha förändrats kvalitativt därför att de endast i detta enda fall, när de bar den ursprungliga betoningen, förblev korta, medan de i alla andra fall har förlängts till halvlånga (: kišė ~ kišė, muš ~ mušą, ligė ~ ligą, šūk ~ šūk, viso ~ visą, višto ~ vištą, žūv ~ žūvi). Dessutom kan assimilationsverkan från hårda konsonanter i ordslut, som står i samma stavelse som dem, också ha påverkat deras kvalitativa förändring; denna verkan är karakteristisk även för många andra litauiska dialekter⁶.

Exemplen ilò, išõs, mulõs, mupõs, padarõs, rasõs... visar att deras i, u övergick till ǫ jämförelsevis nyligen, efter att de gamla långa vokalerna i ordslut förkortats, eftersom i, u här < ī, ū.

Vokalerna i, u, med ursprunglig betoning, ändrar sin kvalitet även i diftonger med fallande tonaccent, t.ex.: ilõnida ~ ilìnido, imõntrõ ~ imìnt rìa ”konstig, ohörd”, jõni ~ jì, kònka ~ kìnko, kòr ~ kùr, krõnti ~ krìnta, lõnkavõ ~ Lìnkavą, mõrs ~ mìrs, paõnik ~ paùnika, põršto ~ pìršta, sõrk ~ sìrk, smõlkst ~ smìlksta, šõlts ~ šìltas, sõmìs ~ šìmìtas, võršom ~ vìršum; ìžgèrst ~ išgìrsti, kèrvė ~ kìrvis, rėnki ~ rìnkti, svėrpãl ~ svìrpì; bòrbols ~ bùrbulas, drõngans ~ druìngnas, põlks ~ pùlkas, stòlps ~ stùlpas; drõmžlės ~ drumžlės ”drumzlės”, gõli ~ gùlti, gõrklė ~ gùrkliai, kòrčės ~ kùrčias, kòrk ~ kùrkia, šòrkščiõs ~ šiùrkščios.

Diftongen med stigande tonaccent behåller i detta fall sin kvalitet, t.ex.: pìlns ~ pìlnas, dùlkst ~ dùlksta. Därav framgår att i, u i diftonger med fallande tonaccent också kan ha förändrats kvalitativt på grund av sin korthet.

b) Med indragen betoning, t.ex.: àvǫž ~ avìžų, kõš ~ kišų, kòt ~ kitą, lõno ~ linų, lõg ~ ligą, lõp ~ lipù, mergõčk ~ mergìčkà (flicka), stipõnė ~ stipinai, tõkrė ~ tikrai, võs ~ visą, võšt ~ vištą, võšts ~ vištas; lõp ~ lupų, mõš ~ mušų, plõt ~ plutą, põt ~ putą, sõk ~ sukì, sõl ~ sulà; kėš ~ kiši, kėi ~ kiti, mėšk ~ miškė, plėk ~ pliki, vės ~ visi; gòl ~ guli, kròt ~ kruti, sõk ~ suki, tòr ~ turi.

Den avgörande betydelsen för den kvalitativa förändringen av vokalerna i, u har även i detta fall sannolikt legat i deras korthet. De hårda konsonanter som står i samma stavelse som dem bevarar denna förändring bättre än de mjuka; detta gäller särskilt vokalen i.

Diftongerna i, u+l, m, n, r med indragen betoning uttalas i dialekten med fallande tonaccent. Deras första led är också kort och har sannolikt ändrat sin kvalitet av just detta skäl (kortheten), t.ex.: kelõni ~ kelìntą, negėrõng ~ negėrìngą (som inte kan dricka alkoholhaltiga drycker), nukõrst ~ nukìrsta, nusipõrk ~ nusìpirkau, paìlg ~ paìlgą, pèlni ~ pìlni, pèlv ~ pìlvė, pèrtiš ~ pìrtis, rõmtė ~ rìmtai, sõrgã ~ sìrgau, šėrėds ~ šìrdìs; bòrnõs ~ burnõs, čõmp ~ čiùmpa, põrv ~ purvė, sõnk ~ sunkù.

c) Obetonade. Inte varje kort obetonad vokal i, u övergår till ė, ǫ. Obetonade i, u förblir alltid oförändrade i stavelser före betoningen och i öppna stavelser, t.ex.: apsùkimõs ~ apsùkimas, bičkõrėlė ~ bičkõrėliai, kìtiem, kukìodava ~ kukìodavo, nukùstėję ~ nukùstėjo ”gick iväg”, nutùka ~ nutùko, prìkiba ~ prìkibo, prìlipa ~ prìlipo, surìšim ~ surìšim, susilėžùvìot ~ susilėžùvìoti, susisùks ~ susìksus.Obetonade i, u ändrar kvalitet i dialekten endast när de står före en konsonant i ordslut eller stamslut och delar stavelse med den, t.ex.: apsùnkõn ~ apsùnkina, àvǫžs ~ àvižas, bùrtinõks ~ bùrtinykas, čìėpõt ~ čìėpyta

⁶ Jfr. E. Grinaveckienė, Mituvos upyno tarmės fonetika, LKK, t. 1, Vilnius, 1957, p. 159—161.

150

„skiepyta“, dėdõn ~ dėdyną „dėdienė“, įpõls ~ įpilas „impilas“, kárkọn ~ kárkina, kãjons ~ kãtinas, knìtọn ~ knìtina „kirbina“, nuskau̇dõn ~ nuskau̇dina, pãlokts ~ pãliktas, ródos ~ ró̇dys, sukirmìdos ~ sukirmýdins „supūdys“, švė̇kõk ~ švė̇kink, tėkons ~ tė̇kinas, viršinõks ~ viršinýkas; čiėpėt ~ čiėpyti „skiepyti“, kárkẹn ~ kárkini, knìtẹn ~ knìtini, išnáikėt ~ išnáikinti, išmókėt ~ išmókyti; bė̇rštõls ~ Bė̇ržtulis (upelis), kė̇tǫrs ~ kėtúris, nedė̇gõls ~ nedė̇gulis, šáutovs ~ šáutuvas.

Att utvecklingen till ę, ǫ är nära förestående visas också av exemplen bū̇rtinõks, švė̇kõk…, där i utvecklats till ę, ǫ efter obetonat i, įn utvecklades till į.

I detta fall torde den kvalitativa förändringen av vokalerna i, u ha orsakats av deras korthet och av att de, till följd av ändelseförkortningen, hamnat i en slutlig sluten stavelse. Stavelsens slutenhet i denna dialekt kan möjligen också ha bidragit till den omtalade kvalitativa förändringen av vokalerna. I de fall då obetonat kort i, u står i en icke-slutlig och öppen stavelse, utvecklas de, som vi har sett, inte till andra ljud.

I dialekterna i detta område förekommer dock inte samma förhållande med obetonat kort i, u överallt. I dialekterna kring Lygumai (Beinoraičiai-punkten) har i i varje obetonad stavelse utvecklats till ę; u till ǫ, t.ex.: ãvežas ~ ãvižas, čuõžū ~ čiuožū, didelės ~ didelis, dõkterėla ~ duktėrėlė, gimėnęs ~ giminės, gė̇rdėję ~ girdėjo, ešmóketøy ~ išmókyti, ešnáikė̇t ~ išnáikinti, jė̇mė ~ imti, kętóriem ~ keturiem, kápas ~ kapūs, Lygumõs ~ Lygumus, márškėnõs ~ márškinius, mū̇žėka ~ mūzika, negálo ~ negaliū, nǫvargės ~ nuvargęs, nǫėję ~ nuėjo, ǫžėję ~ užėjo, sǫgávo ~ sugávo, sǫgíde ~ sugýdė, sǫrišim ~ surišim, sǫsėdūrė ~ susidūrė, sǫsėdráške ~ susidraš-kė, sǫsėkė̇rta ~ susikirto, sǫsėtika ~ susitiko, šėštė ~ šešti, trau̇kėnūka ~ traukinūka, ū̇kenėko ~ ūkininką, vė̇šė ~ visi.

Att den omtalade vokalförändringen skiljer sig mellan dialekten i Linkuvosområdet å ena sidan och den i Lygumai å den andra beror möjligen åtminstone delvis också på att ändelserna förkortas på olika sätt i dessa dialekter.

Även i första ledet av diftongerna i, u + l, m, n, r, som genom ändelseförkortning hamnat i ordslut, har kvaliteten förändrats, liksom i monoftongerna, t.ex.: ãžondas ~ ãžindas, avikėrpės ~ avikirpės (pl. ack. — avikirpės), kū̇nongs ~ kūningas „kunigas“, liė̇tongs ~ liėtingas, piñongs ~ pinigas „pinigas“, šáutovs ~ šáutuvas.

Morfologi

1. Böjning

a) Dualens ackusativ

Vid undersökningen av dialekterna i Mūsas flodområde observerades ett intressant och sällsynt morfologiskt fenomen. Inom området Pašvitinys — Nemunėlio Radviliškis — Biržai — Pasvalys — Joniškėlis — Pakruojis — Linkuva konstaterades för första gången användning av dualens ackusativformer med räkneordet tre, t.ex.: rãdǫ trõs dǫbilėl po kė̇tǫrs lapelės ~ jag hittade tre små klöverplantor med fyra blad vardera; trõs glėbėl malko sukūrėna, kur neiškėps ~ de lade in tre famnar ved, som inte kommer att torka; sǫdėjǫ trõs šauj apinǫ ~ jag lade ihop tre kärvar humle; atnešk trõs bačk ~ ta hit tre tunnor; bãts panesėjo trõs dien ~ jag hade skorna på mig i tre dagar; bìts šiemet láidė trõs spiė̇č ~ bina svärmade tre gånger i år; gavǫ trõs kelmė̇l jurginǫ ~ jag fick tre dahliorötter; mūs brigad turi trõs piemen ~ vår brigad har tre herdar; tǫr trõs dėd i trõs tetǫl ~ jag har tre farbröder och tre fastrar;

151

trõs paršõk mažõt šimēt augīn ~ tre smågrisar växte upp i år⁷ och liknande. Liknande fall av användning av dual med räkneordet tre förekommer också i lettiskan⁸.

Dessutom används dualens ackusativ inom hela det angivna området endast med räkneorden du och trys; några fall där dualens ackusativ används med räkneorden keturi, penki… har inte observerats här.

Tackans slutkonsonant i substantiv med o-stam uttalas hårt, vilket exemplen visar: dvę, trõs bačk, diēn, tetõl. Hur ska denna ändelse förklaras? När ändelsernas slutliga i < ie⁹ föll bort var konsonanten som hamnade i ordslut utan tvivel först mjuk, vilket den fortfarande är i många litauiska dialekter. Senare blev den hård i de undersökta dialekterna. Konsonanten i ordslut kan här ha hårdnat genom analogi med andra kasus (diēn ~ diēna, diēns ~ diēns…), som jämnade ut paradigmet. Slutkonsonanten kan också ha hårdnat till följd av den gamla tendensen i dessa dialekter att hårdgöra mjuka konsonanter i ordslut¹⁰.

Maskulina pronomen och particip vars stam slutar på konsonanten t eller d har i dualens ackusativ, vid sidan av den vanliga formen, oftare en form utan affrikata i ändelsen, t.ex.: dõ, trõs mažõj paršõk, gaid, jaut, med, svēt, perkõnči¹¹ och liknande. Sådana pronomen och particip saknar oftast också affrikata i ordslut i singularis nominativ, dativ och instrumentalis samt i pluralis ackusativ¹¹.

b) Dualens dativ och instrumentalis

Dativ och instrumentalis i pluralis och dual skiljer sig också från litauiskans och många andra dialekters former i detta område. Dativ pluralis skiljer sig här inte alls från dativ dualis. I detta fall finns endast former med slutligt -m. Liksom i lettiskan bör dessa troligen betraktas som dativformer i dualis¹², vilka har generaliserats även för att uttrycka dativ pluralis, t.ex.: akīm || akīm, beržēm || beržēm || beržām ”åt björkarna”, gaidžēm || gaidžēm || gaidžēm ”åt tupparna”, jaučēm || jaučēm ”åt oxarna”, jaunom || jaunõm || jaunõm ”åt de unga”, karčēm || karčēm || kartiem ”åt de bittra”, katēm || katēm || katēm ”åt katterna”, lūpom ”åt läpparna”, marčõm || marčõm ”åt svärdöttrarna”, mergõm || mergõm ”åt flickorna”, naktīm || naktīm ”åt nätterna”, pēm- pēm ”åt viporna”, pardūodõnčēm || pardūodõntēm ”åt dem som säljer”, perkõnčēm || perkõntēm ”åt dem som köper”, penkõm || penkõm ”åt de fem”, piētum || petūm || piē- tēm || pietēm ”åt ängarna”, pīrtīm || pīrtīm ”åt badhusen”, saldžēm || saldēm ”åt de söta”, sē- nõm || senõm ”åt de gamla”, stalēm || stalēm || stalām ”åt stallen”, sūnum || sunum || sū- něm || sunēm ”åt sönerna”, švečēm || švečēm || švečēm, šakõm || šakõm ”åt grenarna”, vagīm || vagīm || vagēm || vagēm ”åt tjuvarna”, varlēm || varlēm ”åt grodorna”, vežīkem || vežīkam, vī- rēm || vīram; viščiūkem || viščiūkam (hos ord med ändelsebetoning är betoning på ändelsen vanligare i den nordöstra delen av området — Biržai och Nemunėlio Radviliškis; på andra håll används båda formerna parallellt, även om formen med retraherande accent är vanligare). Användningen av dessa former framgår tydligast av meningen: (Gaižū-

⁷ Exemplen är huvudsakligen hämtade från punkterna Gaižūnai, Gailioniai och Guostagalis i Pakruojis distrikt; se reg. nr 678, 686, 687.

⁸ Se J. Endzelynas, Latviešu valodas gramatika (härefter — J. Endzelīns, Gr.), Rīgā, 1951, § 314.

⁹ Žr. J. Endzelynas, Baltų kalbų garsai ir formos, Vilnius 1957, § 215.

¹⁰ Jfr. Prieb. minkšt., s. 172.

¹¹ Se Prieb. minkšt., s. 170, 176.

¹² Se J. Endzelīns, Gr. § 231.

152

nai) ge gödsel åt samma åkrar, så växer det ”ge ordentligt med gödsel åt samma åkrar, så växer det”; föräldrar låter sådana små barn göra allt ”föräldrar låter sådana små barn göra allt”, om du ger, ge åt båda barnen ”om du ger, ge åt båda barnen”; (Guostagalis) om du äter något till kvällsmat, måste du ta med också åt laumės ”om du äter något till kvällsmat, måste du ta med också åt laumės”; (Nem. Radviliškis) det här regnet är också bra för trädgårdslanden ”det här regnet är också bra för trädgårdslanden”, hur mycket man begär för rågen ”hur mycket man begär för rågen”, hur mycket man betalar för mjölet ”hur mycket man betalar för mjölet”, vad det är till frukost ”vad det är till frukost”, mjölk två gånger ”mjölk två gånger” osv. De anförda exemplen visar att plural- och dualformerna av dativ helt sammanfaller.

(i)a — kamienių daiktavardžiu, kaip pavyzdžiai rodo, lygiagrečiai vartojamos dvejopos dgs. (dv.) naud. formos: su galūne -ėm (po kieto priebalsio): daržėm || daržėm; -ėm (po minkšto priebalsio): švėčėm || švėčėm ir tokios kaip lk. (daržām, švėčēm ~ svečiam). Formos, sutampančios su lk., tarmėje retesnės. Galūnę -ėm greta kirčiuotos -iėm turi ir vyr. gim. būdvardžiai, skaitvardžiai, įvardžiai, dalyviai, pvz.: didelėm „dideliam“, mažėsnėm „mažesniam“, karčėm „kartiem“, pačėm „patiem“, pardūodọčėm „pard uodantiem“, stačėm „statiem“, trėčėm „tretiem“ (greta: gyvėm, mažėm, karčėm, pardūodọtėm). Tačiau kaip paaiškinti formų daržėm || daržėm, arklem || arklem, didelėm, plačėm kilme? Visų pirma formos daržėm || daržėm, gaidžėm || gaidžėm… savo kilme negali būti tapatingos su formomis daržām, gaidžēm… jau vien ir dėl to, kad jos abi tarmėje vartojamos greta. Be to, skirtingos šių abiejų formų galūnės nėra ir fonetiškai tapačios: galūniniai -ėm, -ēm šiose tarmėse fonetiškai negali būti išriedėję iš redukuotų -am, -iam, nes žodžio galo -am, -iam, kaip daugumas pavyzdžių rodo (pavyzdžiai daugiausia imti iš šiaurinės Pakruojo rajono dalies — Linkuvos, Gaižūnų, Stegvilių, Guostagalio, Gailionių punktų), redukuodamiesi gali išvirsti tik į -am, -em, pvz.: baltam, didelėm, juodam, naminėm, sōtam, surūgusėm ~ baltām, dideliam, juodam, naminam, sōčiam, surūgusiam (Gaižūnai); aukštam, brangam, drūtam ~ aukštām, brangiam, drūtām (Stegviliai). Iš kitos pusės, garsą ę čia gali atliepti tik lk. ai, o ę — ie, ei, iai, pvz.: sākę ~ sakai, vaikęs ~ vaikais, nešęs ~ nešies, nešeis, sākę ~ sakei. Turėdami tai galvoje, galėtume manyti, kad formų gaidžėm, plačėm ir t. t. galūninis -ėm fonetiškai galėtų būti kilęs ir iš galūnės -iem, būdingos gretimos latvių kalbos dgs. (dvs.) naudininkui ¹², nes toks -iem > ēm šiose tarmėse fonetiškai, kaip matėme, yra įmanomas (dar plg. latvių plašiem, pašiem, tūkstošiem). Tokiu būdu išeitų, kad minima šių formų galūnė (-ėm) galėtų būti aiškinama ir kaip fonetiškai pakitęs latvių kalbos morfologinis skolinys. Tuo atveju ją turėtume laikyti įsigalinu šių tarmių morfologiniu naujadaru, vartojamu šalia įprastinės dgs. (dv.) naudininko galūnės. Galūnė -em, kuriai atitikmenų latvių kalboje nėra, galėtų būti fonetiškai kilusi iš -ien, o tik vėliau sukietėjusi dėl visos a-kamienių daiktavardžių paradigmos išlyginimo (plg. daržs ~ daržas, daržūs; daržę ~ daržai ir pan.). Ar ši prielaida teisinga, parodys tolimesni ir išsamesni šios srities tyrinėjimai.

Helt samma former som plural- (dual-) dativen har i detta område oftast även plural- (dual-) instrumentalis. Så är det till exempel framför allt med substantiv av (i)o-, ē-, ī-, (i)u- och konsonantstammar, feminina adjektiv, räkneord, pronomen och particip, t.ex.: sų galvōm || galvōm ”med huvudena”, gėrklėm || gerklėm ”med struparna”, marčōm || marčōm ”med svärdöttrarna”, žėvėm || žėvėm ”med barkarna”, ākim || akim, ausīm || ausim ”med ögonen”, nāktīm || nāktim ”med nätterna”, vāgīm || vagīm, sūnum || sunum ”med sönerna”, gyvōm || gyvōm ”med de levande”, frūm, tiem, dešimtīm. (i)a-stammiga

153

substantiv och maskulina adjektiv, räkneord, pronomen och particip har däremot endast dualens instrumentalform, som helt sammanfaller med den plural- (och dual-) dativform som används i dessa dialekter, t.ex.: žosūke lāk šo spārnem ”gässlingarna flyger med vingarna”; šo tieni ākinēm kęp tik artī nemātat ”med de där glasögonen ser jag inte riktigt på nära håll”; tōi vārga šo tiem dvėim (trīm) telūkėm (bet: ketuores telūkės) ”jag har besvär med de där två (tre) kalvarna (men: med fyra kalvar)”; jiė sėdž po tiem dvėim (trīm) beržem, klėvem, medžem, uosem (bet: po tiem || tęs didelės medžes, uoses, klėves, beržes) ”de sitter under de där två (tre) björkarna, lönnarna, träden, askarna (men: under de där stora träden, askarna, lönnarna, björkarna)”; ān mōtōn šo dvėim (trīm) vaikėm (bet: šo ketuores, ōses vaikės) ”modern går med två (tre) barn (men: med fyra, alla barnen)”. Pluralens instrumental har i regel sina egna stamändelser, även om dativformer av dualen ibland också används vid sidan av dem, t.ex.: sėdėję po tiem medžem ”de satt under de där träden”; labę pavargę šo tęš švėčės ”jag blev mycket trött med de där gästerna”.

Av det presenterade materialet framgår att formerna: galvōm || galvōn, žievēm || ževeri, ākim || akim, sūnum || sunum, dešimtīm, spārnem || sparnēm || sparnām, vaikēm || vaikēm || vaikām osv. är gamla dualformer av dativ. De kan ha uppstått i instrumental på precis samma sätt som i lettiskan¹³, eller rentav efter mönster från närliggande lettiska dialekter.

c) Pronominalformer

De attributiva adjektiv, räkneord, pronomen och particip som används i dialekterna inom området Joniškėlis — Linkuva — Pašvitinys — Lauksodis — Vaškai — Pasvalys har kasusändelser som i enskilda kasus skiljer sig från den litauiska standardspråksformen. Detta visar att de gamla ljuden här måste ha utvecklats annorlunda i ordslut än i den övriga delen av de litauiska dialekterna. Skillnaderna mellan attributiva adjektiv, räkneord, pronomen och particip i enskilda kasus framträder tydligast i paradigmet. Det återges här:

Singular

V. storāšę brāngasę didisę storōj || storō K. storāję didžōję storōšęs N. storājēm didžājēm storājė G. storāj didžēj storājō Įn. storūoj || storūo didžūo storōj Vt. storājō

Plural

V. storēj || storė didie stórāsōs K. storūjō N. storiesēm stórāsōm G. storūōs Įn. storāisēs stórāsōm

Pronominal adjectives, numerals, pronouns, and participles with a- and u-stems have the generalized formant -asai in the singular nominative ending, e.g.: gerāšę ~ gerāsai, muš tāšę ~ muš tāsai, saldāsę ~ saldāsai “saldusai”, whereas ia-stems

¹³ See J. Endzelīns, Gr. §§ 233, 367.

154

-ysai, e.g.: virašnīse ~ vyresnīysai, gerešnīse ~ gerešnīysai. The formant -ysai alongside -asai is sometimes also found in the adjectives jaunas, mažas, senas, e.g.: jaunīse ~ jaunīysai “the young one”, mažīse ~ mažīysai “the small one”, senīse ~ senīysai “the old one”. In the other cases, the endings of all stems coincide. The old unaccented word-final sequences with falling intonation in pronominal forms -*jā, -*jie, -*juo have mostly disappeared in the dialect, as in Latvian¹⁴, e.g.: (sg. nom.) didžō, gerō, virašnō ~ didžōja, gerōja, vyresnijōja; (sg. instr.) didžō, piktō, savō ~ didžōju, piktōju, savōju; (pl. nom.) gerīe, naujīe, savīe ~ gerīeji, naujīeji, savīeji.

The feminine pronominal form in the plural accusative coincides with the masculine plural accusative form, e.g.: išvalś storuōsś žārns “I cleaned out the thick intestines”, išrōnkō geruōsś sėkls “I selected the good seeds”. Like storuōsś, geruōsś, the ending -uos is also found in the plural accusative of the pronouns ta, jī, ana, e.g.: tuōs dōrs “those doors”, tuōs gīrns “those millstones”, tuōs kāts “those cats”, tuōs mergōcks “those girls”; juōs vōss “all of them” and so on.

The presence of short a in the ending of the first component of pronominal forms (sg. acc.: stōraj “the thick one”; stōrājō “the thick one”; sg. loc.: stōrājō “in the thick one”; pl. nom.: stōrasōs “the thick ones”; pl. dat., instr.: stōrasōm “to the thick ones, with the thick ones”), undoubtedly is also the result of differing phonetic development and shortening of final syllables in these dialects. In some of the cases presented here, short a is also pronounced in neighboring Latvian dialects¹⁵.

2. Ordbildning

Diminutiva och smekande suffix

1. -aičia. Bildas av alla stammar av fädernas efternamn och används för att beteckna efternamn på vuxna ogifta döttrar (flickor), t.ex.: báikaič ~ Báikaiťia (Baikaitė < Baika), beinōraič ~ Beinōraičia (Beinoraitė < Beinoras), krivickaič ~ Krivickaičia (Krivickaitė < Krivickas), lapšaič ~ Lapšaičia (Lapšaitė < Lapšas), lingaič ~ Lingaičia (Lingytė < Lingis), monkūnaič ~ Mankūnaičia (Mankūnaitė < Mankūnas), murauckaič ~ Murauskaičia (Murauskaitė < Murauskas), poželaič ~ Poželaičia (Poželaitė < Poželė), šimelūnaič ~ Šimelūnaičia (Šimelūnaitė < Šimelūnas).

Efternamn med starkt betonade första stavelser i rötter och stammar behåller betoningen på den gamla platsen när de får detta suffix; i alla andra fall ligger betoningen på suffixet. Detta suffix är inte särskilt vanligt i dialekten. Det används i större utsträckning endast av den äldre generationen. I dess ställe blir suffixet -iukė, se s. 158, som används oftare här, allt vanligare. Enstaka bildningar med detta suffix är substantiv med en allmänt nedsättande betydelse, t.ex.: plērpaič ~ plērpaīčia ”en kvinna som gör sig bemärkt genom sitt skratt”.

2. -aitis, -aitė. Bildningarna är sällsynta, t.ex.: kumelaitė ~ kumelaitė, mergaitė ~ mergaitė, obelaitė ~ obelaitė, ponaitis ~ ponaitis (har också betydelsen ’djävul’). Suffixet betonas, accenttypen är akut. Ordet žemaitis ~ žemaitis uttalas här med akut accent och har ingen diminutiv betydelse.

3. -ėkas. Bildningarna är sällsynta och har även nedsättande betydelse, t.ex.: pužbernēks ~ pus-bernēkas ”tonåring”.

4. -elis, -elė. Bildningarna är mycket vanliga, t.ex.: ašēla ~ ašēlė, begēls ~ begēlis ”litet barn”, brūkšnēls ~ brūkšnēlis ”liten korn”, brōlāls ~ brōlēlis, dēnēla ~ dienēlė,

¹⁴ Jfr J. Endzelīns, Gr. § 321.

¹⁵ Jfr J. Endzelīns, Gr. §§ 321, 322.

155

galvėla ~ galvėlė, genėls ~ genėlis, glebėls ~ glebėlis, gerėls ~ gerėlis ”lamm”, grudėls ~ grūdėlis, gronėla ~ grandėlė ”liten järnring, spänne”, gurklėls ~ gurklėlis, kalnėls ~ kalnėlis, kelāls ~ kelėlis, klugėlė ~ kliugėlai ”vidjor”, kresnėla ~ kresnėlė ”litet sötkörsbär”, kripšāls ~ kripšėlis ”liten smula”, kuinėls ~ kuinėlis, lingėla ~ lingėlė, lonėlta ~ lentėlė, ligėla ~ ligėlė, medėls ~ medėlis ”finved”, mojėla ~ mojėlė ”lilla mor, mamma < moja”, paukštėlė ~ paukštėliai, pedėls ~ pedėlis, plumkšnėles ~ plumkšnėlės, rėbėls ~ rėbėlis ”flätad liten bur för att fånga sparvar”, roštėla ~ ruoštėlė ”förberedelse”, ropikėla ~ rankėlė, saulāla ~ saulėlė, senėls ~ senėlis, senėla ~ senelė, skarėla ~ skarelė, skiltėla ~ skiltelė, slonkšnėls ~ slenksnėlis ”liten tröskel”, sprōndėls ~ sprandelis, šakėla ~ šakelė, ōrelā ~ uorėlė ”liten vagn”, upėls ~ upėlis, tačkėls ~ tačkėlis ”liten prick”, vadėles ~ vadėlės, virvēla ~ virvelė, žabėlė ~ žabėliai, žaunėla ~ žiaunelė.

Det finns avledningar med detta suffix som betecknar saker, föremål och dylikt med en specifik, bestämd användning, till exempel: avėla ~ avėlė ”får”, daržēls ~ daržēlis ”blomsterland”, enėlės ~ ienėlės ”sländans lår”, karvēls ~ karvēlis ”duva”, ōžēls ~ ōžēlis ”åskget, gräshoppa”, panēlēs ~ panēlēs ”sländans små pinnar”, sesēla ~ sesēlė ”syster”, žmogēls ~ žmogēlis ”man, själv”, žvirblāls ~ žvirblēlis ”en liten snurra i kedjans ring, så att kedjan inte snor sig”, varlāla ~ varlēlė ”två korslagda pinnar lagda på rėkezis. Under leken är uppgiften att slå ner grodan med en käpp”.

Med detta suffix bildas också ortnamn och personnamn, till exempel: kirvėls ~ Kirvėlis (en göl i byn Gaižūnai), plikėlė ~ Plikėliai (by i Pakruojo kommun, Gaižūnai distrikt), pūdels ~ Pūdelis (hundnamn), šilāla ~ Šilėlė (buskar i byn Gaižūnai), trakēlė ~ Trakēliai (buskar vid utkanten av byn Diržiai), trakēlų miškas ~ Trakēlių miškas (en skog på 50 ha öster om byn Gaižūnai), tīrels ~ Tȳrelis (en sumpig mosse i Kūkų skog), dūčo tīrels ~ Dūčių Tȳrelis (en mosse på 170 ha söder om byn Gaižūnai). Avledningar med detta suffix har oftast accentparadigm II.

5. -ėlis, -ėlė. Avledningar med detta suffix är mycket vanliga i dialekten. De förekommer inte bara i sånger utan också i vardagligt tal. Suffixet läggs till enrotiga och sammansatta ord, till exempel: ančakėlė ”ögonbryn”, apsukēls ~ apsukēlis ”liten rund yta”, daržinēla ~ daržinēlė, grēžinēls ~ griežinēlis ”en brödskiva från hörnet av limpan, med både över- och underskorpa”, grōžgalvēla ~ gražgalvėlė ”en sådan liten fågel som vrider på huvudet, grāžgalvė”, jōdumēla ~ juodumėlė, kirstojēls ~ kirstojėlis ”liten huggare”, košvirēls ~ košvirēlis ”bukmagrad lerkruka”, kuliņēlė ~ kūlyņēliai ”små buskar”, nabašnikēls ~ nabašnikēlis ”avliden”, padaikšēlė ~ padaikšēliai ”små groddar”, patinēls ~ patinēlis, pevokšnēls ~ pevokšnēlis ”liten äng”, pušmergēla ~ pušmergēlė, ronkenēlas ~ rankenēlės, samanēlas ~ samanēlės, seniukēls ~ seniukēlis ”farfar”, vaikeseēls ~ vaikeseēlis ”pojke, dräng, vaikesas”, velanēls ~ velenēlis, verdēnēla ~ verdenēlė ”liten källa”, vidurēlė ~ vidurēliai, virbalēls ~ virbalēlis, viršunēla ~ viršunēlė, vognēla ~ vagonēlė ”en liksidig träbehållare med lock, använd för att ta med mat ut till herden på fältet, vagonė”, žaburēlė ~ žaburēliai ”små kluvna kvistar”.

Det finns avledningar med detta suffix som har en särskild funktion och betecknar saker och föremål med endast vissa särskilda egenskaper (de tycks inte ha en diminutiv-affektiv betydelse), till exempel: ašarēla ~ ašarēlė ”en rosa liten blomma som blommar tidigt på våren”, bitinēla ~ bitinēlė ”bidrottning”, bruzdukēls ~ bruzdukēlis ”liten vridknapp för att höja eller sänka kvarnstenarna”, dagilēla ~ dagilēliai ”sådana taggiga

156

gräs och sådana små spräckliga fåglar”, dilginėla ~ dilgynėlė ”brännässla”, motinėla ~ motinėlė ”bidrottning”, paminėlas ~ paminėlės ”sländans stöd”, statinėls ~ statinėlis ”käpp som rocken är fäst vid”, šakumēla ~ šakumėlė ”gaffel vid lien för att skära sommargrödor”, voverėla ~ voverėlė ”kantarell”.

Enstaka avledningar med detta suffix har diminutiv och nedsättande betydelse, till exempel: kabalėla ~ kabalėlė ”lappad”, keraužėls ~ keriaužėlis ”kortväxt, oansenlig liten karl”.

Avledningar med suffixen -ėlis, -ėlė kan ibland också ha en förminskande betydelse, som visar att saken eller föremålet har mycket lite av de nämnda egenskaperna, till exempel: tie ėbole dar so kartumėł, dar neprinokę ~ de äpplena har ännu lite beska i sig, de är ännu inte mogna.

Adjektiv avledda med detta suffix är inte många i dialekten, till exempel: bičkorėlė ~ bičkorėliai ”som är hoprullad som en bikakecell”; mažukėlis, -la ~ mažiukėlis, -lė ”pytteliten: mažukėls vaikels”; tvorinėla ~ tvorinėlė ”staketliknande: galu lauka daržinėla ir ta pat tvorinėla (l. d.)”; jodberėls ~ juodberėlis: vai ėre ėre, mana mielas ėre: vienu širmu žirgu, ontru jodberėliu (l. d.).

Det finns avledningar med detta suffix som är substantiv av båda genus och har bildats av förfluten participform av prefixverb. Sådana avledningar betecknar personer och aktörer, oftast med egenskaper som har nedsättande betydelse. Själva suffixet tycks i detta fall inte ha nedsättande betydelse; den ligger oftast i verbets lexikala betydelse. Därför har inte alla verbavledningar med detta suffix nedsättande betydelse, till exempel: padėgėls ėžols ~ Padėgėlis ąžuolas (en förbränd ekstock i Stegvilių skog i Stukai, där herdarna drack öl på pingsten), pali̇̀nkėls beržėls ~ Palinkėlis beržėlis (en böjd björk som växer i Stukai, vid vilken herdarna gjorde upp eld under nattvakten), apsiminėls -la ~ apsimynėlis, -ė ”någon som är smutsig”, prasikaltėls ~ prasikaltėlis, padūkėls, -la ~ padūkėlis, -lė, pajūodėls, -la ~ pajūodėlis, -lė, išvirkėls, -la ~ išvirkėlis, -lė, nusprógėls, -la ~ nusprógėlis, -lė ”någon som är uttorkad och mager”.

6. -ėsė. Avledningarna är sällsynta och har nedsättande betydelse, till exempel: mergėsė ~ mergėsė ”flicka: tę mergęsė palika nāms ~ det huset lämnades åt den där flickan”.

7. -ička. Avledningarna är sällsynta och har kanske en något nedsättande nyans, till exempel: mergõčk ~ mergičkà ”tonårsflicka”.

8. -ylis, -ylė. Adjektivavledningar med detta suffix är sällsynta i dialekten; de bildas av adjektiv och används i särskiljande betydelse, som bestämda adjektiv, till exempel: jaunīls, -la ~ jaunýlis, -lė, mažīls, -la ~ mažýlis, -lė. Dessa avledningars diminutiva och affektiva betydelse ligger troligen i rötternas lexikala betydelse.

9. -inis. Avledningarna är mycket sällsynta. De är troligen lån från lettiskan, till exempel: tėvinš ~ tēvinis ”pappa”.

10. -iokas, -iokė. Avledningar med detta suffix är sällsynta i dialekten. De bildas av fädernas efternamn oavsett stamtyp och betecknar familjernas tonåringar — söner och döttrar, till exempel: baikščioks, -ė ~ Baikščiokas, -ė (< Baikštys), klušõks, -e ~ Klusiokas, -ė (< Klusas), lapšiõks, -e ~ Lapšiokas, -ė (< Lapšys), lopečõks, -e ~ Lopečiokas, -ė (< Lopeta), požėlõks, -e ~ Požėliokas, -ė (< Požėlė).

Det finns några få affektiva avledningar med detta suffix som har bildats av appellativ, till exempel: kačiõks ~ kačiokas ”kattunge”, senõke ~ seniõkė ”mormor”, virõks ~ vyrõkas ”karl”.

11. -ytis, -ytė. Med detta suffix bildas i dialekten oftast diminutiva substantiv av femininum, men suffixet är inte särskilt produktivt, t.ex.: avitė ~ avytė,

157

ausitės ~ ausytės, akitės ~ akytės, dulkitė ~ dulkytė, lupitės ~ lūpytės, mergitė ~ mergytė, mojitė ~ mojytė, tutitė ~ tutytė (< tutė ”moster”), višitės ~ vi štytės. Maskulina avledningar är betydligt mer sällsynta, t.ex.: kripšlitis ~ kripšlytis ”liten kristall”, ragįs ~ ragytis ”litet horn”, žosįts ~ žasytis. Mycket oftare används i stället avledningar med suffixet -elis, jfr s. 155—156.

Några enstaka avledningar med detta suffix förekommer i ortnamn, t.ex.: viršis ~ Viršytis (en bäck som rinner ut i Beržtulis).

Även adjektiviska avledningar därav är sällsynta, t.ex.: mažītė, -ė ~ mažytis, -ė, trumpītis, -ė ~ trumpytis, -ė.

Suffixet -ytis, -ytė fogas också till avledda substantiv som redan har en diminutiv och kärvänlig betydelse. I detta fall får den nya avledningen en ännu starkare nyans av litenhet, ömhet och småskalighet, t.ex.: butelītės ~ butelytės, dulkelītė ~ dulkelýtė ”litet dammkorn”, kutelītė ~ kūtelýtė ”litet stall”, laždelītė ~ laždelýtė ”liten käpp”, mažutītis, -ė ~ mažutytis, -ė ”liten liten”, muselītė ~ muselytė, senelītė ~ senelytė, šaudelītis ~ šaudelytis, žmonelītė ~ žmonelytė ”liten kvinna”.

12. -okšnis. Avledningarna är mycket sällsynta, t.ex.: upokšnis ~ upokšnis ”bäck”.

13. -uiītis, -uiītė. Suffixet fogas endast till rötter som betecknar djurungar, t.ex.: gegutiītis ~ gegutiītis ”gökunge”, karveliūtis ~ karveliūtis ”duvunge”, kregždžiūtė ~ kregždžiūtiai ”svalor”, kumeliītis ~ kumeliūtis ”föl”, pečlindžiūtė ~ pečlindžiūtiai ”pečlindos ungar”, pempuītis ~ pempuītis ”småtrana”, pūzgegutuītis ~ pūšgegutuītis ”ung gök”, silkūtės ~ silkūtės ”små sikar”, siratuītis ~ siratuītis ”föräldralöst barn”, starkūčė ~ starkūčiai ”storkungar”, špokūčė ~ špokūčiai ”starungar”, varnūītis ~ varnūītis ”kråkung”, žurkūčė ~ žiurkūčiai, žvirblūtis ~ žvirblūtis ”sparvunge”.

Avledningarna har fast betoning, och accenten är akut.

14. -(i)ukas, -(i)ukė. Suffixet är levande och vanligt i dialekten. Dess avledningar är:

a) Diminutiva och kärleksfulla appellativ, t.ex.: akmenūks ~ akmeniūkas, avinūkė ~ aviniūkai, burbulūks ~ burbuliūkas, beržūks ~ beržiūkas, daržūks ~ daržiūkas, dončiūkė ~ dančiūkai, dobilūks ~ dobiliūkai, gėrūkę ~ geriūkai ”lamm”, kailinūkė ~ kailiniūkai, kūilūks ~ kūiliūkas, muilūks ~ muiliūkas, oškūkė ~ ožkiūkai, ožolūks ~ ąžuoliūkas, paukščūkis ~ paukščiūkas, paršūks ~ paršiūkas, pilvūks ~ pilviūkas, seniūks ~ seniūkas, snapūks ~ snapiūkas, telūks ~ teliūkas, ošūks ~ uosiūkas, varlūks ~ varliūkas, velnūks ~ velniūkas, viščiūks ~ viščiūkas, žosūks ~ žąsiūkas, žvirblūks ~ žvirbliūkas.

b) Appellativ med en avgränsad, specifik betydelse, t.ex.: kapstūks ~ kapstūkas ”redskap för ogräsrensning i trädgårdsland, hacka”, kvečiūkė ~ kviečiūkai ”vårvete”, smakūkė ~ smakiūkai ”lejonmunsblommor, en sådan blomma”.

c) Diminutiva efternamn för barn, bildade från föräldrarnas efternamn med alla slags stammar, t.ex.: bajelūks, -e ~ Bajeliūkas, -ė (< Bajelis), beinorūks, -e ~ Beinoriūkas, -ė (< Beinoras), baikščiūks, -e ~ Baikščiūkas, -ė (< Baikštys), balčiūnūks, -e ~ Balčiūniūkas, -ė (< Balčiūnas) dulevčiūks, -e ~ Dulevičiūkas, -ė (< Dulevičia), dumbrūks, -e ~ Dumbriūkas, -ė (< Dumbra), gaigalūks, -e ~ Gaigaliūkas, -ė (< Gaigalas), klušūks, -e ~ Klusiūkas, -ė (< Klusas), lapšiūks, -e ~ Lapšiūkas, -ė (< Lapsas), pakalnūks, -e ~ Pakalniūkas, -ė (< Pakalnis), peželiūks, -e ~ Peželiūkas, -ė (< Peželis), poželiūks, -e ~ Poželiūkas, -ė (< Poželė), šiliūks, -e ~ Šiliūkas, -ė (< Šilka). I ungdomars efternamn är suffixet -iukas, -iukė särskilt produktivt och håller på att etablera sig i dialekten

158

i stället för suffixen -aičia, -iokas, -iokė, se s. 155. Det har också observerats att vid sidan av suffixen -iukas, -iukė i ungdomars efternamn allt oftare och så småningom börjar slå igenom även de i standardspråket använda suffixen -aitis, -aitė, -ytis, -ytė… (även om de ännu inte är typiska för dialekten).

Avledningar med detta suffix förekommer också i dialektens ortnamn och öknamn, till exempel: martinaitis našliuks ~ Martinaitis Našliūkas, tirele kelūks ~ Týrelio keliūkas (vägen från Gaižūnai till Dučių Tyrelis).

Suffixet -iukas, -iukė läggs i dialekten också till avledda substantiv som redan har en diminutiv och kärleksfull betydelse, till exempel: lapelūke ~ lapeliūkai, nagelūke ~ nageliūkai, virbalūke ~ virbaliūkai.

Enstaka, mer sällsynta avledningar med detta suffix är adjektiv som, liksom pronominaladjektiv, har en särskiljande betydelse, till exempel: graičūke žirne ~ greičiu-kai žirniai ”tidiga ärter”, mėlyniūke žirne ~ mėlyniūkai žirniai ”blå ärter”, juodžūke vōšt ~ juodžiūkė višta, raudžiūke kārve ~ raudžiūkė kārvė, žalūke kārve ~ žalūke kārvė, jaunužūke kāune ~ jaunužiūkė kiāunė.

15. -iūkštis, -iūkštė. Avledningarna är sällsynta, till exempel: berniākštis ~ berniākštis, vočiūkšte ~ vočiūkštė ”liten vårta”.

16. -ulis, -ulė. Avledningarna är sällsynta, till exempel: pundūla ~ pundūlė ”forn. en lerkruka invirad i näver för förvaring av fjädrar”, tetūla ~ tetūlė ”faderns syster”, tātula ~ Tātulė (en dal i byn Stegviliai), pirmula ~ Pirmulė (en kos namn), krigūls ~ krigulis ”krök”, skridūls ~ skridulis ”cirkel”: obole skridūls, dubūls ~ Dubūlis (en bäck som rinner ut i Beržtulis).

17. -ušis, -ušė. Avledningarna är sällsynta och förekommer i folkvisor, till exempel: tetūš ~ tetūšis ”lille far: raši mani jāuno tetūše dvareli”.

18. -utis, -utė. Suffixet fogas oftast till adjektiv, till exempel: jaunūtis, -e ~ jaunūtis, -ė, laibūtis, -e ~ laibūtis, -ė, mažūtis, -e ~ mažūtis, -ė, nedidūtis, -e ~ nedidūtis, -ė, neaukštūtis, -e ~ neaukštūtis, -ė.

En del av dessa diminutiva adjektiv används i dialekten som substantiv, till exempel: bērūtė ~ Bērūtė (den rödbruna), gerūtė ~ Gerūtė (en kos namn), rainūtis ~ Rainiūtis (en katts namn).

Något mer sällan har diminutiva och kärleksfulla substantiv detta suffix, till exempel: galvūtė ~ galvūtė, gegūtė ~ gegūtė, bačkūtė ~ bačkūtė, alūtis ~ alūtis, nagūtė ~ nagūčiai, slegūtis ~ slėgūtis ”liten börda”.

Med detta suffix bildas också ortnamn och personnamn, till exempel: gedūčo mińks ~ Gedūčių miškas (en skog som sträcker sig fram till byn Gedūčiai), lapūte ~ Lapūtė (en kos namn), šilūte ~ Šilūtė (en 3 hektar stor sankmark i byn Gaižūnai).

Syntax

1. Uttryck för hypotetisk handling

I sammansatta underordnade satser uttrycks den hypotetiska handlingen i dessa dialekter oftare inte med former i konjunktivens tredje person, utan med former i presens tredje person, t.ex.: (underordnade subjektssatser) mān parūpa, kat nemūsaun jā; ke ōms lābe špiri, bais, ka kārve nepāršpiri vēdra ir: tik bais, ka ta vēter nāmo neapvērsto; (underordnade objektsbisatser) bijōje, kat jū nemūžda; žurēk, ka ta kilp tik neistrūkst; bējo, ka tas šōv pamētęs nemūlāk; bējo, kat neuzmiēg visai; kō gal žinō: tōks sens žmōgs, kat nenumarist; žurēk, kat neiškrent ōgaņs; žurēk, kat nesusilkūoji aš tāmsē tō stiklinē; ain i grīv, ain i grīv: bējo, kat galvo

159

neprasiškė; (underordnade tidsadverbialsatser) lig tik jōn būtų sudāvus, būčō netilėjęs; lik tik man pamatīto, ōmto verkti, lik tik izgerto stikline āls i susōrkto; (underordnade orsaksadverbialsatser) áidavo so šviēs ing nāms: bijōdavo, kat neprādėd ṗonāičē (velniai) vedzōt; āš skūbinos āī, ka tās šoferēs nepāmet man; mās klāusēm tāmstos, kat nenupjāunam sēklīno āvōžo; mēsk ing pēčo, kat neusikrec; vālgikim silkō, kat jōs nepasēnst; žurēk, susitvārīk, kat neprapōl taū kas; reik užgesit, kat neusideg; uždārō kiētē, kat neiškrent; nusigrēž ing mārō, kat par lāngō kas nepažīžūr; āš skūbōn vīf, kat nepasiveluoj piētō ir: so šlūot suslāuk grīds, kat šāudgalo nebūtō; skērsmēdže padēt, kat akēčps neisiklukito; pāsk sēkdav, kat ne- pamatīc givātēs; (underordnade villkorsadverbialsatser) kat māšon būtō prisēst žmōnō, tē neteip mētos; kat nelīo liēts, galētumim āī ing miškō; kat norētō, tē turētō; kat negērō, tē gērē giventō; kat nebūtō buvęs tīnginīs, būtō sēne bagōts buvęs.

Av exemplen framgår att den hypotetiska handlingen i den underordnade satsen uttrycks i presens endast när huvudsatsens predikat står i indikativ eller imperativ och när handlingen utförs av tredje person (det förekommer fall där handlingen också utförs av andra personer, t.ex.: reikės mān pasispāusfi, ka tō manēs nepraleńk).

Liknande syntaktiska konstruktioner är mycket levande i lettiskan, t.ex.: man bailė, ka viš neatbrauc; man bailė, ka viš nenomirst, jfr.: mān bais, kat jōs neatvazō; mān bais, kat jōs nenumīrst ”jag är rädd att han skulle komma; jag är rädd att han skulle dö”.

Våra dialekter i flodområdet, särskilt den norra delen av dem, har sannolikt lånat denna egenskap från lettiskan, eftersom de ligger vid lettiskans sydöstra gräns.

2. Om användningen av kasus och prepositioner

I dessa dialekter har man också observerat fall av användning av kasus och prepositioner som skiljer sig från standardspråkets. Exempelvis kräver verbet mokėti här alltid nominativ i stället för standardspråkets ackusativ med prepositionen už, t.ex.: septīņ šōmtē būva mōkēts šāutovs; kiek mōk tāva kārvē; kiek mōk tōks švarkūks. Verbet tikėti kräver i de äldre människornas språk här genomgående genitiv, t.ex.: jōn tū būrtō tik, men vid sidan av genitiv använder yngre dialekttalare (sannolikt under standardspråkets inflytande) ackusativ med prepositionen ing, t.ex.: āš tēk ing diēve i vēlnē neīšžad. Ackusativ som direkt objekt tillsammans med gerundium är mycket levande här, t.ex.: ōmkīt, kō pasiekdamos; prašōm vālgīt, kō matīdam; nēšēm, kō nuvērdamos. Prepositionen ligi styr här i singular endast instrumentalis, t.ex.: lig sāules laid ravēj; lig trēc valond pāršidauže; kātra susilaika lig laik, tōj gēr meig; atēje vānd lig tvōr; ibroda ing vāndēn lig kakl; atēje skaudōls lig širō, och i plural endast genitiv, t.ex.: mōss ikōnda lig kraujō; mu kūtēs lig kulino. Konstruktionen kas per kräver alltid ackusativ, t.ex.: kas tau par vargo ”vad är det för bekymmer”, kas par rūpestī ”vad är det för oro”, kas par gērimo ”vad är det för dryck”, kas par paukši ”vad är det för fågel”, kas par grāje ”vad är det för spelande” och liknande. Sannolikt efter lettiskt mönster används här allmänt dativ för egenskap i stället för genitiv, t.ex.: apuōk galv kē katēs, jam kōjōs apžēle, jam snapūks sulēnkes ~ apuōku galvā kaip katēs, jam kōjōs apžēle, jam snapūkas sulinkęs ir pan

160

II. EGENSKAPER HOS DE NORDVÄSTRA HÖGLÄNDSDIALEKTERNA

FONETIK

1. Ordaccent

I de nordvästra höglandsdialekterna i området kring Lūpaičiai (Šiauliai distr., Meškučiai socken, nr 106, undersökt av J. Keliotytė), Valdomai (Šiauliai distr., Gruzdžiai socken, nr 104, undersökt av Ž. Urbanavičiūtė och P. Katinaitė) och Bridai (Šiauliai distr., nr 105, undersökt av Ž. Urbanavičiūtė och P. Katinaitė), som tillhör zonen för generell accentindragning, hörs, liksom i de samogitiska dialekterna, efter att accenten dragits tillbaka också en tydlig slutaccent i ordslut. Den är särskilt framträdande i en lång slutstavelse och i slutet av den andra leden i sammansatta ord, t.ex.: dėrmės juosta ”regnbåge”, našlės ~ našlýs, rùduõ ~ ruduõ, rùgū̃ ~ rugiũ, sakãu ~ sakãu, vaikũ ~ vaikũ, varškė ~ varškė, vėžys ~ vėžỹs, žaltis ~ žaltys, žinai ~ žinai, Nōrupis ~ Norupỹs (bäck), vienakart, vōrtinklis ~ vōrtinklys. Den gamla accenten hörs svagare i en kort slutstavelse mãžà, pùti, rùsà, šakà. Den är nästan helt omärkbar när accenten dras tillbaka från en kort ändelse till den föregående långa stavelsen juõda ~ juodà, rankà ~ rankà, trumpùs ~ trumpùs.

Genom denna egenskap närmar sig de nämnda nordvästra höglandsdialekterna de samogitiska dialekterna.

Det insamlade dialektmaterialet från de nordvästra höglandsdialekterna preciserar framför allt isoglosserna för förbindelserna le och lė. På senare tid har förbindelsen lė (med undantag för participformer) sporadiskt blivit hård i uttalet även öster om linjen: Skaistgirys (Žagarė distr., nr 22, undersökt av A. Jonaitytė), Kyburiai, Taliočiai (Joniškis distr., Tali očių socken, nr 50, undersökt av A. Jonaitytė), Valdomai, Bridai, Šapnagiai (Šiauliai distr., Ginkūnai socken, nr 134, undersökt av I. Erm anytė), t.ex.: klė́tis || klėtis, lė́kti || lėkti ~ lė́kti, plė́šti || plėšti ~ plėšti, pelės || pelės, kaũlas ~ kiaũlės, avėlas ~ avėlės, vaĩla ~ varlė, jerubėla ~ jerubėlė. Öster om denna linje blir även den främmande förbindelsen lė hård i uttalet, t.ex.: blėka, kalėdas, kalėjims. Därav kan man dra slutsatsen att hårdgörningen av förbindelsen lė här är ett relativt nytt fenomen som sprider sig från öster mot väster.

Förbindelsen le uttalas också sporadiskt hårt öster om den nämnda linjen, t.ex.: lãda || lėda ~ ledà, lắk || lėk ~ lėkia, lãs || lės ~ lesa, lạšt || lėst ~ lėsti, nusiláide || nusilėide ~ nusilėidė. Förbindelsen le (< *lē) i roten och (< *lē ~ lē) i obetonad ordslutsställning hårdgörs sporadiskt i den västra delen av de nordvästra höglandsdialekterna, ända fram till Žagarė (nr 7, undersökt av A. Jonaitytė), Dilbinai (Žagarė distr., nr 21, undersökt av A. Jonaitytė), Dameliai, Juškaičiai och Tali očiai. Här säger man till exempel: laišė || lėišė, laš || lėst ~ lėsti, laigvas ~ lengvas, lạc || lėc ~ ledas, lañta ~ lentà; kumėlė ~ kumėlė, mergėla ~ mergėlė, sáula ~ sáulė, kañlem ~ kiaulėm, kaũlas ~ kiaũlės, men: išlėkė, lėlė, negalėje, tilėje.

Materialet som lagts fram visar att den karakteristiska egenskapen hos de centrala höglandsdialekterna – vågen av hårdgörning av förbindelserna le och lė – har förskjutits västerut och spritt sig i den norra delen av de nordvästra höglandsdialekternas område.

2. Uttalet av diftongerna ei, ou (au)

I den nordvästliga höglandsdialekten, i Smalininkaiområdet i Jurbarkas distrikt, i ordstammen, med undantag för det diminutiva och kärleksfulla suffixet -ėlis, -ėlė (motinėlė ~ motynėlė, kepurėlė ~ kepurėlė, šileinėlei ~ Šilenėliai (ett sådant bynamn), vainikėlis), påträffas över huvud taget inte

11. Lietuvių kalbotyros klausimai, V

161

de litterära vokalerna ė, o. I stället för dem uttalas här regelmässigt diftongerna ei, ou, t.ex.: (betonade) bėiga ~ bėga, dėive ~ dėvia ”bär”, gėirims ~ gėrimas, išėida ~ išėda, kėilau ~ kėliau, meisa || mėsa ~ kött, pusėt inai ~ pusėtinai, sėiklas ~ sėklas, apsiėridės ~ apsirėdės, šėinis ~ šėnis ”med”, žėibe ~ žėbė ”potatis kokt med skalet på”, žėibiti ~ žėibinti ”koka med skalet på, oskalad”, apžėlė ~ apžėlė; bėiris ~ Bėris (hästnamn), galbrastėine ~ galbrastėnė (från Galbrasčiai), lubėinai ~ Lubėnai (bynamn), šilėinai ~ Šilėnai (bynamn), trapėingiris ~ Trapėngiris (skogens namn); brōškštas ~ brōkštas, dvėjōpū ~ dvėjōpų, kōsuli ~ kōšulė, kōušė ~ kōšė, nōuksta ~ nōksta, žōubris ~ žiōbris ”en sådan fisk”, dōuyidiene ~ Dōvydienė (Dovydas hustru), dvīlōuje ~ Dvylōja (kons namn), Dōuvas ~ Dōvas (namn), Oūbras ~ Obras (namn), šventōuje ~ Šventōja (flodnamn); obetonade: leikīks ~ lėkikas ”flygplan”, meinītis ~ mėnutis ”måne”, meisa ~ mėsa, seīdėisu ~ sedėsiu, sākėiva ~ sākėva ”vi två sade”, švėirėjis ~ svėrėjas, teivīne ~ tēvynė ”hemland”, teivū ~ tēvų, veisūms ~ vėsūmas; beigūne ~ Bėgūnė (kons namn), milkėirūks ~ Milkėriūkas (Milkeris son); atōduogei ~ atōdogiai ”vårråg”, boubāusei ~ bobāusiai, koupūštai ~ kopūštai, šōkinėk ~ šōkinėk, īriobū ~ triobū, žmounā ~ žmōnā, soukācėi ~ Sokāčiai.

Som exemplen visar uttalas diftongerna ei, ou i ordstammen i stället för vokalerna ė, o här inte bara med akut accent i den betonade stavelsen, som man hittills har hävdat, utan också i cirkumflexbetonad eller obetonad stavelse, både före och efter betoningen.

Diftongerna ei, ou förekommer relativt sällan i ordstammen i stället för litterärt ė, o. Detta fenomen är som bekant inte utmärkande endast för den undersökta dialekten. Exempel på sådana ljudförändringar, om än fåtaliga, har dokumenterats i den numera utdöda striukiųdialekten, som ligger nära Smalininkaidialekten, liksom även i trakten kring Viešvilė¹⁶. På andra håll har någon sådan förändring inte konstaterats, även om enstaka exempel påträffas i trakten kring Jurbarkas (nordvästliga höglandsdialekter) och Sudargas, Kiduliai (veliuoniškiaidialekter), där o i stället för det vanliga uttalas ou (au), t.ex.: bauboužis || baubažiš ~ baubōžis, broukštėlis || braukštėlis ”smörkärna”, koupūštai || kaupūštai ~ kopūštai, toūli ~ toli, saukācėi ~ Sokāčiai.

I mycket sällsynta fall uttalas diftongen ou i stället för o även i den litauiska Zieteladialekten¹⁷.

Diftongerna ei, ou har sannolikt uppkommit i stället för ė, o genom den fortsatta utvecklingen av vokalerna ė, o i dessa dialekter.

I såväl betonade som obetonade diftonger ei, ou hörs båda leden tydligt. Det första ledet i diftongen ou verkar auditivt vara mindre spänt än det litterära o, öppnare och bredare än detta. Till sin klangfärg närmar det sig liksom vokalen a. Därför får man ibland intrycket att diftongen ou snarare liknar au än ou. Detta hörs tydligast i synnerhet i ord som barzdōuts ~ barzdōtas, kōuts ~ kōtas, oulā ~ olā, ōura ~ ōro, skoulā ~ skolā, vīžōuc ~ vīžōtas m.fl., där en hård konsonant följer efter diftongen.

Diftongen ei (< ė) skiljer sig i sitt uttal vanligen inte på något sätt från litterärt ei, men framför halvvokalen j är den något snävare och hörs mindre tydligt, t.ex.: nou-rėjėi ~ norėjai, pašisnėkėjom ~ pasišnekėjome, sėijims ~ sėjimas, sėjau ~ sėjau,

¹⁶ Jfr. Lietuvių žvejų tarmė Prūsuose, surašė J. Gerulis ir Chr. Stangas (toliau — LŽTP), Kaunas, 1933.

¹⁷ Se A. Vidugiris, Kai kurios Zietelos tarmės ypatybės (toliau — Ziet. t. yp.), LKK, t. 2, Vilnius, 1959, s. 198.

162

véjie ~ vėjo, vėja. I detta fall uttalas endast den första, förträngda leden tydligare, medan den andra tycks smälta samman med j.

Ibland uttalas diftongen ei också i stället för litauiskt e (främst i ord av främmande ursprung), t.ex.: adeile ~ Adėlė (Adelė), amėirika ~ Amėrika (Amerika), pakėita ~ pakėtą ”paketą”, sibėrijė ~ Sibėrija (Sibiras), štakėtai ~ štakėtai ”tokia tvora”; ėisam ~ ėsame ”esame”.

Diftongerna ei, ou uttalas i ordstammen också i stället för obetonat litauiskt ie, uo, t.ex.: deigėlei ~ diegėliai, geidoujims ~ giedojimas, keimėlis ~ kiemėlis ”kaimelis”, keimūs ~ kiemūs ”kaimus”, pasileiktū ~ pasiliektū, šėinavė ~ šienavė, veináip ~ vienaip, veinókuei ~ vienókie, žėiminei ~ žieminiai, leibgirei ~ Leipgiriai (bynamn), leipalóta ~ Leipalóta (äng), vitkeimei ~ Vitkiemiai (bynamn); dounūtė ~ duonūtė, noudai ~ nuodai, noudū ~ nuodų.

Ett sådant återgivande av de nämnda diftongerna kan också vara mycket gammalt.

Diftongerna ei, au (i detta fall inte ou, utan tydligt hörbart au) uttalas i denna dialekt också i stället för de gamla *an, *en i ordstammen med cirkumflexursprung, vilka i standardspråket motsvaras av ę och en (det senare före d, t), t.ex.: áužuols ~ ą́žuolas, aužuolū ~ ą́žuolų, aužuolijė ~ Ąžuoliją (by), įkáus ~ įkãs¹⁸, spáustai ~ spą́stai, sáunarūs ~ są́narius; gabėiti ~ gabėnti, gabėis ~ gabéns, givėidava ~ gyvėndavo, givėiti ~ gyvėnti, givėikie ~ gyvėnkie, givėikite ~ gyvėnkite, kūrėis ~ kūréns, kūrėiti ~ kūrėnti, mekėiti ~ mekėnti.

Förändringen av den gamla diftongen an med cirkumflexursprung till au i denna dialekt har belagts för första gången. En sådan förändring har inte tidigare konstaterats i litauiska dialekter. Hittills har, förutom ą, endast förändringen till ai varit känd¹⁹. De aktuella undersökningsresultaten visar på ytterligare en ny variant av den gamla an-förändringen till au, viktig för såväl språkhistorien som dialektologin.

Förändringen av den gamla diftongen en med cirkumflexursprung till ei är också ett relativt sällsynt och numera mycket lokalt förekommande fenomen inom dialektfonetiken²⁰.

Sådana återgivningar av de gamla diftongerna an, en i ordstammen har sannolikt uppkommit när diftongernas an, en andra led försvann och har bevarats fram till våra dagar.

an, en med cirkumflexursprung i ordändelsen har, liksom i standardspråket, i samtliga fall övergått till korta a, e, t.ex.: su rankà, su kárve, šakàs, pelès.

Den gamla diftongen an med cirkumflexursprung i ordstammen har övergått till ā (ą), liksom i standardspråket, medan den i obetonad ordslutställning har förkortats till kort a, t.ex.: anādien ~ anādien, tāšik ~ tāšyk, žāsū ~ žąsų; bālta ~ bāltą, vaika ~ vaiką, vīra ~ vyrą.

Den gamla diftongen en med cirkumflexursprung har i denna dialekts obetonade ordslutställning tre olika motsvarigheter. Vanligen har det gamla obetonade en i ordslut här övergått till kort e, t.ex.: kāte ~ kātę, kārve ~ kārvę, medine ~ medinę; i participens öppna ordslut har det emellertid övergått till diftongen ie: būvie ~ būvę, apāugie ~ apāugę, rādie ~ rādę, turėjie ~ turėję, apžėlie ~ apžėlę, medan det i sluten ordslutställning har övergått till vokalen e: ārės ~ āręs, āugės ~ āugęs, dirbės ~ dirbęs, givėnės ~ gyvėnęs, išsimokūnės ~ išsimokęs, pėrsitikridavęs ~ pėrsitikrindavęs. Även ett slutet e uttalas i ändelsen i genitiv singular av reflexiva pronomen och personliga pronomen: manės || manės || monės ”manęs”, tavės ”tavęs”, savės ”savęs”.

¹⁸ Ingen accentmetatoni har observerats i verbens tredje person futurum.

¹⁹ Se LŽTP, s. 11; Žiet. tr. yp. s. 198, not 7.

²⁰ Se LŽTP, s. 9.

163

Den gamla circumflexa diftongen en, som står i en oförkortad öppen ordslutställning, har inte heller hittills beskrivits när den övergår till diftongen ie, och till ė i sluten slutställning. Under dialektologiska expeditioner 1959 konstaterades dess övergång till ei²¹ på nytt i Šilutė-distriktet, och årets dialektundersökningar ger ytterligare två nya varianter av denna diftongs motsvarigheter. Detta är sannolikt också ett resultat av att den andra komponenten i diftongen en försvinner.

Morfologi

1. Preteritum frequentativum

I dialektområdet mellan Bridai, Valdomai, Lūpaičiai, Narušaičiai och Kirbaičiai har en oböjlig form av verbens preteritum frequentativum konstaterats med suffixet -davai (reflexivt -davaisis), t.ex.: (Bridai) kas megėjės, gaudavai izgėrį; į briką sudėdavai friždėšimt įris gūbas; aš šėnberniu skaičau, ale toks virūks nėka būdavai; nōns į nepatogūs būdavai tie sijōnai, ale ka māda, tai i grāžu; męs pasigaudavai žōgą i sakīdavai: žōgai žōgai, dūk degūta, kat nedūosi sūksim rāga; (Valdomai) mūdu su vīru dainūodavai: aš viena pūnkta, jis kita; mergaites māni vaišīdavai; mūsu senūte nusakīdavai apė lāžus; jie māni mīldavai; ateidavai lig to klōjima, pastōv pastōv švėsikes; (Lūpaičiai) sūknės pirmą nepakėldavai: pākulnė iššausdavai i dėvėdavai, vilkdavāsis sijōnai: kat išėdavai rugū rišt, nepērībdavai par pēda; (Narušaičiai) jie būlbu nepļaudavęs; žuvies sugāudavę daugenibė; kė jaunī būvam, šōkdavę, gērdavę, balavōdavę; (Kirbaičiai) aš kāda nueidavę, tāda i veikdavę; kė pradėdavę čir, niēks neprīžiūrėdavę tū vaikū; nēšdavę i skarūtė bātus susirišę.

Suffixet -davai (reflexivt -davaisis) bildas sannolikt av preteritum frequentativums suffix -dav- och postpositionen -ai(-aisis). Ett sådant sammansatt, oböjligt suffix fogas, som exemplen visar, till alla personer i singular och plural av preteritum frequentativum. I det angivna området kan postpositionen -ai också läggas till stammen för preteritum, t.ex. jam nerūpējėi ritėlį kėlti, žirgėlį šėrti osv. (Bridai). I de närliggande žemaitiska dialekterna (Kelmė-distriktet) och andra nordvästliga aukštaitiska dialekter (den södra delen av Šiauliai-distriktet) fogas postpositionen -ai ofta till alla presensstammar, t.ex.: (Pakapė, Šiauliai-distriktet, nr 196, undersökt av D. Skurkaitė) giestai ”sjunger”, išbirnai ”rinner ut”, nenūrai ”vill inte”, pākėlai ”lyfter”, sūrisai ”surīša”, stūovai ”står”, tūrai ”har”²². I den nordvästliga aukštaitiska dialekten kring Šakyna och Žagarė kan postpositionen -ai fogas till alla böjliga och oböjliga ordklasser²³.

Syntax²⁴

1. Predikatets plats i satsen

I dialekten i Smalininkų-trakten har predikatet i huvudsatser, till skillnad från i standardlitauiskan och andra dialekter, en fast plats i slutet av satsen. Detta gäller särskilt för sammansatta och avledda predikat, t.ex.: māna darbai atlikti irā; viskas išārdita tāpo; jau

²¹ Se E. Grinaveckienė, Tarmių medžiagos rinkimas lietuvių kalbos atlasui, LKK, bd 3, Vilnius, 1960, s. 195—196.

²² Se även LKK, bd 3, Vilnius, 1960, s. 198.

²³ Se A. Jonaitytė, Šakynos tarmė, kandidatuppsats, Vilnius, 1962 (manuskript), s. 266—268.

²⁴ I syntaxavsnittet anges endast några karakteristiska syntaktiska konstruktioner i Smalininkų-dialekterna (Jurbarkas-distriktet).

164

nu är allt annorlunda; den hittade fiskmården är ute ur skogen; den där sagan är från gamla tider; björken är mycket krokig:

En sådan fast placering av predikatet har sannolikt uppstått under inflytande av det tyska språket, som under lång tid var officiellt språk för människorna på dessa orter. Och just en sådan fri placering av predikatet är typisk för tyskan.

Dessutom används i denna dialekt nästan alltid presenskopulan yra, som i lk. och andra dialekter vanligtvis utelämnas, t.ex.: strážas ”trast” är en flyttfågel: den försvinner på hösten, dyker upp på våren.

2. Ackusativ vid negation

I denna dialekt används genitiv vid negation inte alls. Den ersätts här i alla fall av ackusativ vid negation, t.ex.: hon hade inte en enda tand; jag såg inte bilen alls; mamma, när det är skrivet, förstår inte de där orden; de kunde inte fullgöra det där.

Detta har naturligtvis också uppstått under inflytande av det tyska språket.

3. Instrumentalis för indirekt objekt med preposition

I stället för instrumentalis för indirekt objekt används här mycket ofta, efter tyskt mönster, instrumentalis för indirekt objekt med prepositionen su, t.ex.: allt är bevuxet med träd; de där bergen är bevuxna med stora, ståtliga skogar; mullvaden fångar skalbaggar och livnär sig på skalbaggar.

4. Konjunktionen o

För att binda samman satsdelar av samma slag används här i stor utsträckning konjunktionen o i stället för konjunktionen ir, till exempel: jie gėire ou linkšminousi; lakštingãlas mažas ou pilks; vakar bùva apšùkusi ou veisi; pėrnai ou šìmet jis pas ją gyvenà; tas ant laũka dirbà ou valga pietùs; meškinis (degtinė su medumi) susided į galvà ou į kóujes.

5. Prepositionen prim

Prepositionen prim används i tidsbetydelse i stället för prepositionen prieš. Den styr genitiv och är vanlig i dialekten, till exempel: tas prim tūkstančė metų bùva; jie isigėrs prim pinigų dalinimà; prim toũ važáva vienc bagoũc poũnc.

6. Ką i stället för kiek

I stället för pronomenet kiek används här ackusativformen ką av frågepronomenet kas, till exempel: ką kaštùo svārs cūkraus; ką prékeva rugėi turguj; ką sveikàtas mana ištraukė tie darbai.

7. Prepositionen į med ackusativ

I stället för inessiv används här ofta, sannolikt efter tyskt språkmönster, prepositionen į med ackusativ, till exempel: senóuvė gėrdava paščiūkų (en sorts öl) į šilumà; kóujes šiltas bùdava į višas.

NÅGRA SÄRDRAG HOS LITAUISKA SPRÅKETS DIALEKTER

(På grundval av material som samlades in under dialektologiska expeditioner år 1961)

E. GRINAVECKIENĖ

Sammanfattning

Dialektologiskt material till ”Litauiska språkatlasen” samlades år 1962 in från de östliga, centrala och nordvästliga aukštaitiska dialekterna. Det insamlade materialet gör det möjligt att belysa vissa tidigare konstaterade företeelser bättre och precisera deras utbredningsgränser. Vissa särdrag hos de ovan nämnda dialekterna har upptäckts för första gången.

1. a) Vid undersökningen av de östliga och centrala aukštaitiska dialekterna i distrikten Pakruojis och Šiauliai fastställdes att tonförskjutningen och förkortningen av ändelserna gradvis tilltar från sydväst mot nordost inom det angivna området. Dessa företeelser kommer tydligast till uttryck i Pakruojis distrikt, i trakten kring orten Linkuva. Materialet som återges i artikeln stöder uppfattningen att dessa trakter är centra där de ovannämnda fonetiska särdragen uppstod och därifrån senare spreds över det litauiska språkområdet.

I den norra delen av Pakruojis distrikt har vissa kvalitativa förändringar hos vokalljuden i, u konstaterats. Det har noterats att vokalljuden i, u genomgår kvalitativa förändringar endast när de är korta och förekommer i diftongiska kombinationer i obetonad ställning eller under betoning med stigande intonation. Deras kvalitativa förändringar beror också på deras position i ordet: om ett sådant i (ensamt eller i en diftongisk kombination) sedan gammalt står i sista stavelsen eller i en stavelse som följs (eller följdes) av en stavelse med en bakre vokal (a, o, u), övergår det alltid till vokalljudet o, som ligger mellan vokalerna a och o, t.ex.: fròs, litauiska tris ”tre, tres”, rašòs, litauiska rašỹs ”skriver, -er”, ilȯnda, litauiska ilindo ”kröp in, -r, -de”, šȯlts, litauiska šiltas ”varm”, lõpo, litauiska linū ”lin”, võsts, litauiska vištas ”hönor”, nusipirko, litauiska nusipirkau ”jag köpte”; om ett sådant i står i en stavelse som följs (eller följdes) av ett främre ljud (i, y, e), övergår det alltid till vokalljudet e, som ligger mellan vokalerna e och ė, t.ex.: mėšk, litauiska miškė ”i skogen”, plėk, litauiska plikì ”nakna”, vėš, litauiska viši ”alla”, šėrdas, litauiska širdàls ”hjärta”, pėrìs, litauiska pirtis ”bastu”, šmòkėi, litauiska išmokyti ”lära sig”. Den korta vokalen u övergår vid de kvalitativa förändringarna alltid till vokalljudet o, t.ex.: nulõs, litauiska nulùs ”går av, -s av”, põlks, litauiska pulkas ”regemente”, gõlt, litauiska gulti ”lägga sig”, põt, litauiska putà ”stubbe”, sõk, litauiska suki ”du vrider”, bõrnos, litauiska burnõs ”mun”, põrvì, litauiska purvė ”i leran”, kėtõrs, litauiska kėtūris ”fyra”.

I artikeln antas det att den nämnda kvalitativa förändringen av de korta vokalerna i, u är en ganska sen företeelse, som inträffade i de undersökta dialekterna efter förkortningen av de obetonade fornlånga vokalerna ī, ū.

166

b) I Pakruojis-, Pasvalys- och Biržaiområdena, i det område som ligger mellan Pašvitinys–Nemunėlio Radviliškis–Biržai–Pasvalys–Joniškėlis–Pakruojis–Linkuva, har användning av ackusativformer i dualis tillsammans med räkneordet ”tre” noterats för första gången, t.ex.: mús brigãd tùf fròš piemẽn, standardspråkligt múšu brigadã tùri tris piemenis ”i vår brigad finns tre herdar”. Liknande fall av användning av ackusativformer i dualis har konstaterats även i lettiskan.

I samma område sammanfaller dativformerna i plural med dativformerna i dualis. Utifrån en jämförelse med närliggande lettiska antar artikeln att de dativformer i plural som används i det angivna området har utvecklats ur motsvarande dativformer i dualis, vilka generaliserats till att avse båda numeri. Substantiv med stammar på a och ia, alla adjektiv, räkneord, pronomen och maskulina particip i dativ plural och dualis har, vid sidan av den vanliga ändelsen, oftare även former med ändelsen -ėm (efter en hård konsonant) och ändelsen -ęm (efter en mjuk konsonant), t.ex.: daržėm, standardspråkligt daržam ”åt trädgårdarna”, svėčėm, standardspråkligt svečiam ”åt gästerna”, karčėm, standardspråkligt kartiem ”åt de bittra”, pãčėm, standardspråkligt patiem ”åt de själva”, trėčėm, standardspråkligt tretiem ”åt de tredje”, pardūodopn-čėm, standardspråkligt pardūodantiem ”åt de säljande”.

Artikeln framför uppfattningen att de nämnda ändelserna kan ha utvecklats fonetiskt ur ändelsen -iem, liksom i de närliggande lettiska dialekterna.

De former som används i de undersökta dialekterna i dativ plural används även i instrumentalis plural och dualis; endast substantiv med stammar på a och ia behåller här dessa former enbart i dualis, medan de i plural oftare har former av samma slag som i standardspråket.

Pronominala adjektiv skiljer sig från standardspråket både genom sina former och genom sitt ursprung och närmar sig delvis formerna hos lettiskans pronominala adjektiv.

I de undersökta dialekterna har 18 suffix med diminutiv och affektiv betydelse dokumenterats. En del av dessa suffix förekommer inte i litauiskt standardspråk eller används med andra betydelser. Som exempel på varje suffix anges inte bara appellativa substantiv från dialekterna utan också egennamn: person- och djurnamn, efternamn och öknamn samt geografiska namn och hydronymer m.m.

c) En hypotetisk handling i komplexa meningar uttrycks här oftast inte med konjunktiv, som i standardspråket, utan med presens indikativ, liksom i närliggande lettiska, t.ex.: mãn baisu, kad kárve neparšpìr viėdra, standardspråkligt: mãn baisu, kad kárve neparšpirtų viėdro ”jag är rädd att kon inte ska sparka omkull hinken”. Även vissa skillnader i användningen av kasus och prepositioner noteras här: verbet tikėti ”tro” kräver här oftast genitiv (jōn tū bùrto tīk, standardspråkligt: jì tiki burtais ”hon tror på trolldom”,

167

prepositionen ligi ”fram till” styr instrumentalis i singular och genitiv i plural) atėję vandu lig tvorõ, standardspråkligt atėjo vanduõ ligi tvorõ ”vattnet nådde fram till staketet; įbrõd ing vánden lig kėlių, standardspråkligt įbridai į vándeni ligi kėlių ”du vadade ut i vattnet till knäna” m.m.

II. a) I de nordvästaukštaitiska dialekterna i den nordvästra delen av Šiauliaiområdet, dvs. i zonen med fullständig accentretraktion, har man konstaterat att när betoningen flyttas från ändelsen till föregående stavelser uttalas, utöver huvudbetoningen (retraktionsbetoningen), även en sekundär slutbetoning i ordslutet, liksom i de närliggande samogitiska dialekterna. Den uttalas särskilt tydligt i en lång slutstavelse och i ändelsen hos den andra komponenten i sammansatta ord, t.ex.: žáltis, standardspråkligt žaltys ”orm”, võftãklis, standardspråkligt vorãtinklis ”spindelnät”.

Det material som samlats in under expeditioner i Šiauliai-, Joniškis- och Žagarėområdena preciserar även isoglossen för hårdnandet av konsonantförbindelserna le, lė. Hårdnandet av förbindelserna le, lė är som bekant ett kännetecken för de centrala aukštaitiska dialekterna. Omfattande material som samlats in på senare tid visar att förbindelsen lė sporadiskt uttalas hårt även inom nordvästaukštaiternas område, västerut till linjen Skaistgirys (Žagarėområdet)–Kibūriai–Toliačiai (Joniškisområdet)–Valdomai–Bridai–Šapnagiai (Šiauliaiområdet); isoglossen för hårdnandet av förbindelsen le sträcker sig ännu längre västerut och når linjen Žagarė–Dilbinai–Damėliai–Juškaičiai–Toliačiai. Att vågen av hårdnande av förbindelserna le, lė har rört sig västerut inom nordvästaukštaiternas område är ett fenomen som vi har fastställt för första gången.

I de nordvästaukštaitiska dialekter som bevarar standardspråkets betoningsplacering (i Jurbarkasområdet, i trakten kring Smalininkai) förekommer inte standardspråkets vokaler ė och o i ordstammen (med undantag för suffix). I deras ställe förekommer regelmässigt diftongerna ei, ou, t.ex.: béiga, standardspråkligt bėga ”springer, springer”, mėita, standardspråkligt mėta ”mynta”, kõušė, standardspråkligt kõšė ”gröt”, žõubris, standardspråkligt žióbris ”vimma”, teivine, standardspråkligt tėvynė ”hemland”, žmounà, standardspråkligt žmona ”hustru”, Trapėingiris, standardspråkligt Trapėngiris ”skogen vid Trapėnai”, Õbras, standardspråkligt Obras ”mansnamn”, Beigūnė, standardspråkligt Bėgūnė ”kons namn”.

Av exemplen framgår att vokalerna ė och o här blir diftongerna ei och ou inte bara under fallande tonaccent, vilket har noterats i vissa närliggande litauiska dialekter som numera har försvunnit, utan även under stigande tonaccent och i obetonad ställning.

Uttalet av diftongerna ei, ou i stället för standardspråkets ė, o är ett mycket sällsynt fenomen. Troligast är att det kan förklaras som en senare utveckling av vokalljuden ė, o i dessa dialekter.

Diftongerna ei, ou förekommer i ordstammen också i stället för de obetonade diftongerna ie, uo, t.ex.: keimài, standardspråkligt kiemai ”byar, gårdar”, dounùtė, standardspråkligt duonìtė ”liten limpa”, noudài, standardspråkligt nuodai ”gift”, Vitkeimei, standardspråkligt Vitkiemiai ”bynamn”. Denna motsvarighet mellan de nämnda diftongerna kan också vara mycket gammal.

Diftongerna au, ei uttalas i den undersökta dialekten i stället för de gamla diftongförbindelserna med stark ansats án, én (standardspråkets q; en före

168

t, d), t.ex.: āžuols, lit. språk āžuolas ”ek”, aužolijė, lit. språk Ąžuoliją ”bynamn”; įkāus, lit. språk įkās ”bita”, givėikie, lit. språk gyvėntkie ”lev”, kūrėiti, lit. språk kūrėnti ”elda”. Omvandlingen av den forntida, starkt initiala diftongkombinationen an till au har konstaterats av oss för första gången. I artikeln framförs hypotesen att denna omvandling av de nämnda diftongkombinationerna kan ha ägt rum när deras andra komponent försvann och på så sätt ha bevarats fram till våra dagar.

Den forntida diftongkombinationen en (lit. språk ę) i slutet av ordet övergår i de undersökta dialekterna vanligen till ett kort e, men i participen förekommer, till skillnad från standardspråket, ett annat fenomen: i ordslut med öppen stavelse blir den en diftongkombination ie, medan den i sluten stavelse blir en trång monoftong ė, t.ex.: bùvie, lit. språk bùvę ”tidigare”, bùvės, lit. språk bùvęs ”tidigare”. Även detta fenomen har dokumenterats för första gången. I artikeln förklaras det som ett resultat av att dess andra komponent har försvunnit på ett annat sätt än i standardspråket.

b) I dialekterna i Šiauliaiområdet, som omfattar området mellan Bridai—Valdomai—Lupaičiai—Narušaičiai—Kirbaičiai, förekommer verb i dåtidens iterativa tempus, till skillnad från standardspråket och andra litauiska dialekter, i oföränderlig form med suffixet -davai (reflexiv form -davaisis), t.ex. pākulnė išāusdavai i dėvėdavai, vilkdavaisis žemė sijonai: kat išėdavai rugių rišti, nepėrlibdavai per pėda, jfr standardspråket pākulinio išāusdavo ir dėvėdavo, vilkdavosi žemė sijonai: kad išėdavo rugių rišti, nepėrlipdavo per pėdą ”linneväv hade vävts och bars, kjolarna släpade längs marken: när man gick ut för att binda rågen kunde man inte kliva över kärven”.

c) I dialekten i Jurbarkasområdet, som talas i trakten kring Smalininkai, placeras predikatet vanligen sist i meningen, till skillnad från standardspråket och andra dialekter, t.ex.: tà pāsaka nou senóvės laikù irà jfr standardspråket tà pāsaka vrė senóvės laikù ”denna saga är från forna tider”. Detta beror sannolikt på påverkan från det tyska språket.

Här noteras även några andra syntaktiska särdrag. För att samordna satsdelar används konjunktionen o ”men” ofta i stället för konjunktionen ir ”och”, t.ex.: jiė gėrė ou liūksminosi jfr standardspråket jiė gėrė ir liūksminosi ”de drack och roade sig” m.m.