ACTA LINGUISTICA LITHUANICA

LIETUVIŲ KALBOTYROS KLAUSIMAI XLIII (2000)

Gražina AKELAITIENĖ Vilnius pedagogiska universitet

BESKRIVNINGAR AV VOKALVÄXEL FRÅN AUGUST SCHLEICHER TILL KAZIMIERAS JAUNIUS

§1. Växlingen i rotens uttryck har tilldragit sig många språkforskares uppmärksamhet. Hänvisningar till detta finns redan i den första tryckta grammatiken över litauiska. I kapitlet ”Om olika bokstavsställningar eller accidentier” nämner Danielius Kleinas tre slags ”bokstavsaccidentier”: förändring, sammandragning och bortfall. Kapitlet behandlar närmare förändringar i dialekterna och hävdar att andra, dvs. förändringar i fråga om böjning, kommer att framgå av deklinationerna och konjugationerna (se Kleinas 1957: 427). I kapitlen om konjugationer riktar D. Kleinas främst uppmärksamheten mot förändringar i de markerade bokstäverna¹, men nämner även vokalerna i näst sista stavelsen. Till exempel anges, när det gäller verbens preteritum, att vissa verb på –auju bildar preteritum ”helt oregelbundet”, nämligen: palowiau – från presensformen palauju, futurumformen palausu². När Kleinas behandlar undantag vid bildandet av andra tempus nämner han särskilt verb av typen sirgau, vilka byter vokalen e i näst sista stavelsen ”för ett bättre ljuds skull” mot i i futurum, vilket bevaras i det därifrån bildade preteritumet (Kleinas 1957: 427).

I kapitlet ”Om substantivet och dess accidentier” behandlas också ”bokstavsförändringar”. Förutom anmärkningar om vokalväxling i enkla formers kasusändelser nämns ett liknande fenomen i pronominella (enligt D. Kleinas, emfatiska) adjektiv och particip. Växlingen i det pronominella affixets uttryckssätt motiverar D. Kleinas, liksom andra ”bokstavsförändringar”, med ”ett behagligare ljud” – med andra ord eufoniskt.

§2. Augustas Schleicher intar en särställning i historien om studiet av litauisk vokalväxel. Han var den förste forskaren som inte bara omfattade hela mångfalden av litauiska rötter och beskrev den, utan också vetenskapligt underbyggde vokalismens förändringars plats i det allmänna systemet för ljudutvecklingen i det indoeuropeiska urspråket. I den första, fonetiska delen av Litauisk grammatik (Litauische Grammatik) från 1856 beskrivs vokallagarna ingående. Det är betydelsefullt att denne forskare, såsom

¹ Med markerade bokstäver avser D. Kleinas bokstäverna före det finala u.

² D. Kleinas uppfattar förhållandet mellan verbets tempusformer annorlunda än vad som är brukligt i dag. Enligt honom härleds alla tempus ”direkt” eller ”indirekt” från indikativens presens (se Kleinas 1957: 479).

3

pats pabrėžia (žr. Schleicher 1856: 34), aiškiai skiria tuos dėsnius, pagal kuriuos balsiai keičiasi žodžių daryboje ir kaityboje, nuo garsų sandūros dėsnių. Pirmieji kitimai sudarą sistemą, kuri lyginamojoje indoeuropiečių kalbotyroje vadinama balsių kaitos laipsniais. Anot A. Schleicherio, lietuvių kalbos balsiai kitę silpnėjimo (vocalschwächung) ir stiprėjimo (vocalsteigerung) būdu. Pastarojo skiriamos dvi pakopos, atitinkančios iš indų kalbų gramatikų žinomus guṇo ir vṛddhio reiškinius. Kaip ir lyginamosiose germanų kalbų gramatikose, jis skiria tris balsių klases, arba eiles, kurių pagrindiniai balsiai esą a, i, u. Šie balsiai ir jų atbalsiai, anot jo, sudarą balsių kaitos sistemą (žr. Schleicher 1856: 62). Pavyzdžiui, a-eilės vokalizmo žodžiai susidarę, iš vienos pusės, pakitus pagrindiniam balsiui a į o („steigerung“), iš kitos pusės, susilpnėjus („schwachung“) pagrindiniam balsiui, atsiradę variantai su e (arba pailgintu ė), i (pailgintu ī): virti, svyruoti, sverti, svėriau, svarstyti. Atskirai minima, kad kartais šioje eilėje gali atsirasti u (tampyti, tempti – įtumpas).

Av alla a-seriens ord anges flest (över 80), varav ord av typen bredu: braid(y)ti skiljs ut; de visar sammanblandning med i-serien. Vokalväxlingens led i i-serien ordnas på följande sätt: i(y), e (=ie), ai (dygti, diegas, daiginti); u-seriens växling består av följande led: u(ū), u (=uo), au, ibland av, ov (krūva³, krauti, kroviau).

A. Schleicher bygger främst på Ferdinandas Nesselmanns och Konstantinas Sirvydas skrifter. På ett eller annat ställe förekommer dialektala ord eller ord från andra indoeuropeiska språk. Grundvokalens position anges ibland inte med hela ordet, utan bara med roten. Därmed kan man förstå att ett ord med sådan vokalism måste ha funnits tidigare; till exempel anges i vokalismpositionen a i ordet ėd-mi endast roten ad-, i ordet slėgti roten slag-, i ordet rėkti roten rak-, medan stogas representeras av roten stag-.

A. Schleichers ganska utförliga lista över besläktade ord är särskilt värdefull för dagens forskare ur flera aspekter. När han grupperar besläktade ord har han bara gjort misstag på ett eller annat ställe; till exempel förknippar han i onödan det slaviska lånordet morai ”bår vid begravning” med ordet mirti, det slaviska lånordet dyvas med dievas, och gardus med gerti (se Sabaliauskas 1979: 68).

A. Schleicher drog slutsatsen att den stora mångfalden av vokaler i litauiska, liksom i andra språk, inte är ursprunglig: fler ursprungliga drag har bevarats i u-serien, som också i litauiska bara är treledad; det nya i i-serien visas av att den har separerade ie och ei; längst från den ursprungliga formen har a-serien kommit (se Schleicher 1856: 62).

Som nämnts har A. Schleicher tydligt betonat att ljudlagarna är av två slag. Enligt de ovan behandlade lagarna förändras ljuden, hävdar han, vid ordbildning och böjning. Därför har variationen i rotens vokalism inte undgått hans uppmärksamhet och

³ I A. Schleichers exempel skrivs orden krūva, šūvis, lūžti och andra rötter med lång vokal med u. Han skrev ū endast i presensformer som hade infixet n (grūvu, pražūvu, kliūvu).

4

i ett annat, avsnittet om ordbildning. Här behandlas vokalväxlingarna inte längre ingående⁴, men rötter med en annan vokalism som anges tillsammans med avledningarna visar att forskaren hade uppmärksammat vokalväxlingar som, tillsammans med suffix, deltar i ordbildningen. Det är dock inte helt klart enligt vilken princip A. Schleicher i sin lista över de angivna avledningarna anger vokalen i de särskilda rötterna, till exempel: žiema – Vžim⁵, Laima – Vlam, atlaida – Vlid, atviras – Vvar, senas – Vsan, kreivas – Vkriv, pilis – Vpal, kova – Vku. Det verkar som om den grundläggande medlemmen i den aktuella vokalväxlingen oftast anges; för A. Schleicher, liksom för de indiska grammatikerna, var detta den svaga graden.

När han ger exempel på vissa typer av avledningar nämner han fragmentariskt vokalväxlingar, ibland separat, som något redan självklart inom ljudläran. Till exempel nämns att rotvokalen ofta blir starkare, snarare än svagare, vid bildning av substantiv med suffixet -a: sargas, dagas, kvapas, takas, tvanas, maras, svaras osv. (Schleicher 1856: 102)

Den utförliga klassificeringen av de primära litauiska verben i A. Schleicheris Gramatikoje⁶ grundar sig också på skillnader i rotens (eller mer generellt stammens) uttryck. Grupperingen i klasser bygger på presensformerna, till exempel en förlängd eller förändrad rotvokal (klass II), en nasal konsonant i presens (klass I) och så vidare. Verben beskrivs med hänsyn till systemet för vokalismens växling: det anges vilken växlinggrad verben i respektive klass representerar (se Schleicher 1856: 234–254). I grunden ligger A. Schleicheris verbklassificering också till grund för dagens grammatikor.

§3. A. Schleicheris typologiska klassificering av litauiska ords rotstruktur fick utan tvekan en betydande plats inom indoeuropeisk språkvetenskap. I de baltiska språkens grammatikhistoria behandlades denna fråga vetenskapligt för första gången, varför senare baltisters arbeten redan bygger på Schleicheris teori.

Redogörelsen för vokalväxling i Friedrich Kurschats grammatik från 1876 (Grammatik der litauischen Sprache) skiljer sig nästan inte alls från A. Schleicheris teori. F. Kurschat behandlar dock vokalväxlingarna inte i fonetikkapitlet (där nämns endast i förbigående de växlingsgrader som kännetecknar sanskrit), utan i det inledande kapitlet om ordbildning. Detta tycks uttrycka ståndpunkten att betrakta vokalväxling som en del av ordbildningen. Att F. Kurschat utgick från A. Schleicheris undersökning av vokalväxlingarna framgår av att samma exempel används och ibland även av direkta hänvisningar till det nämnda verket (jfr Kurschat 1876: 80–82).

§4. År 1884 utkom August Leskiens studie Der Ablaut der Wurzelsilben im Litauischen (se Leskien 1884). Som han själv skriver i inledningen var hans beskrivning av vokalväxlingsserierna inte avsedd att stödja eller vederlägga de då rådande teorierna om de indogermanska språkens—

⁴ A. Schleicher själv har understrukit att detta i kapitlet om ordbildning inte presenterades ingående, utan som ”det som råkade finnas till hands” (Schleicher 1856: 102).

⁵ Med denna matematiska symbol markerade A. Schleicher roten i sin beskrivning av avledningarna.

⁶ Lietuvių kalbos veiksmažodžių klasifikacija jau buvo pateikta ankstesniame, 1853m. išspausdintame, A. Schleicherio darbe Lituanica. Tačiau Gramatikoje ji išsamesnė.

5

av vokalismteorier. Enligt A. Leskien uppstod den som ett hjälpmedel för att undersöka slaviska språks vokalism. A. Leskien uppger att exemplen hämtats ur F. Nesselmanns ordbok, men att de senare kompletterats med material som han själv samlat in, inte bara från litauiskan utan också från lettiskan.

Till skillnad från tidigare forskare skiljer A. Leskien mellan fem ablautserier:

I. i y(ī) ē ei(ej) ej ai(aj)

II. u ū ū au ov

III. a) i y (=ī) e ē ą o (=ā)

b) e ē ą o (=ā)

IV. ė a o (=ā)

V. a o (=ā) (se Leskien 1884: 268–269).

Den traditionella indelningen i tre ablautserier var inte godtycklig. Den är ett abstraherat schema över vokalväxlingen i besläktade ord. Det system som A. Leskien presenterar är inte mer fulländat – det är bara en mer välgrundad framställning. I huvudsak motsvarar serie III, IV och V a-serien i A. Schleichers system. De har skilts åt utifrån att växlingsmöjligheterna realiseras på olika sätt i rötter av motsvarande typ. Till exempel representeras den fjärde och femte serien i huvudsak av ord med samma vokalism, men växlingarna i den femte serien illustreras med rötter som saknar en variant med ė (ariu: orė, blaškai: bloškiau, privalau: prievolė). Den tredje serien är enligt A. Leskien heterogen: han skiljer mellan III a (bildu: beldžiu: baldas) och III b-serierna (degu: nuodegulis: dagas: ato-dogei), trots att inledningen själv hävdar att dessa serier är nära besläktade och kan slås samman till en (se Leskien 1884: 268). En sådan uppdelning av serierna är kanske bara mer informativ: den gör det lättare att bedöma hur produktiva de olika växlingstyperna är.

I allmänhet märks en tydlig strävan hos A. Leskien att finna så många alternerande former som möjligt för varje rot, det vill säga att visa alla ablautgrader hos varje rot. Mycket ofta illustreras växlingen med lettiska ord, ibland enbart med sådana, när man inte funnit något litauiskt ord; till exempel illustreras vokalismen ie: ai, i: ī med lettiska kniebju: knaipīt, miju: miju (se Leskien 1884: 138).

Ett sådant urval av exempel förvränger ibland i viss mån den verkliga bilden av hur vokalväxlingar fungerar i litauiskan. Det är tveksamt om den semantiska relationen mellan vissa ord som betraktas som besläktade genom samma rot alls kunde urskiljas synkront (t.ex. diržti: diržas: daržas (s. 324); galas: gelti (s. 325); tiltas: patalas: toli (s. 349). Därför är det riktigare att betrakta A. Leskiens undersökning som diakronisk⁷.

I verkets andra del visas hur ablautväxlingarna förekommer i olika delsystem av det litauiska språket. Den består också i huvudsak av register med mycket detaljerat klassificerade exempel och korta kommentarer.

⁷ A. Leskien publicerade ett stort antal nya och riktiga etymologiska jämförelser (se Sabaliauskas 1979: 74), men eftersom semantiken ignoreras (jfr även lett. didels – lett. didit (”sång”)) kan hans uppfattning om rotidentifiering inte betraktas som synkron.

6

A. Leskiens Der Ablaut der Wurzelsilben im Litauischen var under många år det enda arbete som i sin helhet ägnades åt en särskild fråga inom litauisk historisk grammatik – vokalväxlingar – och var av stor betydelse för alla forskare, kanske inte så mycket på grund av arbetets teoretiska grundvalar som på grund av det omfattande illustrativa materialet.

§5. A. Schleichers och F. Kuršaitis grammatiker lade otvivelaktigt den teoretiska grunden för de arbeten som skrevs i undervisningssyfte av Antanas Baranauskas och Kazimieras Jaunius. A. Baranauskas föreläsningar, hållna vid prästseminariet, gavs ut utan hans vetskap under titeln Kalbomokslio lietuviškos kalbos. Kalbomokslio andra del, med titeln ”Žodžugis”, innehåller ett avsnitt om vokalernas ”omkastningar”. A. Baranauskas skiljer mellan tre ”grundvokaler” a, i, u, ur vilka, med hans ord, ”alla de övriga har flutit fram”. A. Baranauskas förklarar: ”grundvokalen a blir e när den försvagas, och när den försvagas ytterligare blir den i, medan den när den stärks⁸ blir i a, o” (de övriga ”omkastningarna” förklaras på motsvarande sätt) (se Baranauskas 1896: 9).

När han sammanfattar växlingsmönstret presenterar han också tre vokalserier. ”Från de tre grundvokalerna utgår tre serier av vokaler, diftonger och nasalvokaler:

1:a serien a e, i, y, ė, ā, o — — — ia, io ę, į, — ą, ią

2:a serien i i, y, ė, ei, ai i, — — — — — — iai

3:e serien u u, ū, au, av, ov iu, iū, iau ų, ių” (se Baranauskas 1896: 10–11).

A. Schleichers inflytande märks tydligt i A. Baranauskas förklaring: inte bara modellen med växlingsserier har övertagits, utan också förklaringssättet. När A. Baranauskas ger exempel som illustrerar serierna upprepar han några av A. Schleichers felaktiga rotförbindelser; till exempel anges slavismen morai tillsammans med ord från roten mirti.

Kitame A. Baranausko darbe Zamietki o litovskom jazyke i slovare (Baranovskij 1898) balsių kaita aiškinama daug plačiau. Jis kalba apie dvejopus, t. y. etimologinius ir fonetinius procesus, vykstančius žodžių sudedamosiose dalyse. Fonetiniais procesais vadina tarmių fonetikos skirtybes, o etimologiniais procesais – žodžių daryboje ir kaityboje atsirandančius skirtumus. Kaip A. Baranauskas pats nurodo, jis iš esmės pateikia A. Schleicherio teoriją. Terminai taip pat rodo sekimą A. Schleicheriu: vartojami vokiškų terminų rusiški

⁸ Vid citering följs inte stavningen i A. Baranauskas Kalbomokslio (och inte heller längre fram grammatiken av K. Jaunius), till exempel skrevs stėbjasi i Kalbomokslyje.

7

pakaitalai: oslabenie, količestvennoe uveličenie, podjom (žr. Baranovskij 1898: 10 ir kt.).

A. Baranauskas beskriver också skillnaderna i ändelsernas uttryck med utgångspunkt i modellen med tre vokalserier. Men när han behandlar ändelsernas uttryck instämmer han inte alltid med A. Schleicher. Med utgångspunkt i sin egen (anykščiai-)dialekt skilde han mellan vokaler av tre längder och kritiserade A. Schleicher för att inte göra detta (se Baranovskij 1898: 18).

§6. Som bekant följde även K. Jaunius A. Baranauskas kurs i litauiska, som denne undervisade i vid seminariet 1871–1875. Senare, under seklets sista decennium, utkom nästan samtidigt med A. Baranauskas arbeten K. Jaunius egen Lietuviškas kalbomokslis (1897). Det var ett hektograferat arbete som, i huvudsak oförändrat och redigerat av K. Būga, utkom 1911 som Lietuvių kalbos gramatika. K. Jaunius stödde sig utan tvivel inte bara på A. Baranauskas föreläsningar utan också på utgivna grammatiker. I hans eget kapitel om dialekter sägs det uttryckligen att han behåller A. Schleicheris och F. Kuršaitis ”goda saker”, men inte tar till sig deras ”misstag och egenheter” (se Jaunius 1911: 27). Som en av A. Schleicheris ”egenheter” nämner K. Jaunius dennes åtskillnad mellan ”halvlånga” circumflexa och akuta vokaler. Om F. Kuršaitis uttalar han sig däremot positivt i detta avseende: ”Kuršaitis, en sann litauer, förstod den litauiska accenten och sättet att artikulera bättre, därför finns det inga stympade ord i hans skrifter.” Men K. Jaunius klandrade F. Kuršaitis för att denne blandat samman uo med o, ie med ė (se Jaunius 1911: 27, 28).

I avsnittet Tarsnymokslio¹⁰ ”Vokalväxling” beskriver K. Jaunius vokalernas ”växling i ordens ursprung”. Seriernas huvudmedlemmar anses vara a, ie och au. Dessa föreföll tydligen K. Jaunius mer informativa än i och u, som brukade beteckna den andra och tredje serien (i och u kan också förekomma i rötter med a-vokalism). Här är en av K. Jaunius ”lagar” för vokalväxling: ”Om ett ord har vokalen a i sin rot, kan dess övriga besläktade ord ha e, ē, i, y, o, u, uo, ū, men varken ie eller au” (Jaunius 1911: 38). Han hävdar att ”vi kan oftast finna endast två eller tre led i hela serien, därför är det nyttigast att dela upp a-serien i fyra underserier” (Jaunius 1911: 39). (Det är möjligt att A. Leskiens beskrivning av vokalväxling påverkade en sådan uppdelning, även om någon hänvisning till A. Leskiens studie saknas¹¹.) a-serien delar han in i underserierna a, ē, o, uo. Bland exemplen som illustrerar dessa underserier, särskilt uo, finns ord vars rötter knappast kan betraktas som rötter med a-vokalism, till exempel duoti, pulti, puoliau, gulėti, guolis, liksom juosti, juosta. De representerar snarare u, det vill säga au-serien i Jaunius modell, inte a-serien.

⁹ Apie tai savo darbe yra užsiminęs ir A. Baranauskas (žr. Baranovskij 1898: 9).

¹⁰ Enligt forskaren i lingvistiska termer Antanas Balašaitis kallade K. Jaunius de första fonetiska företeelserna vid deras rätta namn, ”tarsnymokslis”, det vill säga läran om ljuden, även om K. Jaunius i början av sin verksamhet också kallade ljudet något annat – ”gaisinis” (se Balašaitis 1961: 184, 186).

¹¹ Att K. Jaunius hade läst A. Leskiens arbeten framgår av anmärkningar och litteraturhänvisningar i andra av hans arbeten (se Drotvinas, Grinaveckis 1970: 99, 138 m.fl.).

8

Det går också att ifrågasätta ett eller annat ord som anförs som belägg för en viss vokalismunderserie, till exempel illustreras o-underserien, bland annat, med orden bažmas ”mängd, talrikhet”, buožė, bužulas ”knöl”, ”stor knut”, vilka förknippas med bokštas. En sådan koppling är tvivelaktig (jfr polska baszta). Inte alla ord som K. Jaunius anför som exempel på vokalismen i en viss serie kan ens förbindas etymologiskt. Som ord med samma rot (med vokalism i a-serien) betraktar han rimstu, rymai, remiu, rèmiau, ramus, ramentas, romus, romyti och rūmai. Tydligen utgår han från att det ryska ordet pokoi (”lugn, ro”) också tidigare haft betydelsen ”rum” och föreslår därför att man jämför rūmus¹² (lat. palacium) semantiskt med de ryska orden pokoi, počit ”dö, somna”. Detta är en av K. Jaunius ogrundade etymologiska kopplingar. När historiska lingvister har bedömt sådana kopplingar har de hävdat att K. Jaunius, som autodidakt lingvist, ibland irrade omkring på jämförande språkvetenskaps villovägar; grunden till detta irrande var hans strävan att härleda ordformer som är semantiskt besläktade men skiljer sig åt i vokalism, och ibland även i konsonantism, ur en enda grundform genom att förklara dem med vissa ljudutvecklingslagar som han själv hade hittat på (se Zinkevičius, Kabelka 1958: 23).

K. Jaunius talar också om ”överföring från en vokalserie till en annan”, det vill säga om sammanblandning av serier. Han jämför detta fenomen med sammanblandning i ordens böjning (”böjning”) och kallar det ”ordförening”. Enligt honom ”blandas två serier samman enligt människans förstånds lagar, om det i den ena finns flera sådana led som i den andra” (Jaunius 1911: 39). Enligt K. Jaunius kan människor genom sådan förening föra ordrötter från en serie till en annan, och då uppstår ett ord med en sådan rot vars form ”på intet sätt passar” ihop med de övriga orden med samma rot (se Jaunius 1911: 40).

K. Jaunius ägnade inte ordledningen någon särskild uppmärksamhet, och därför är det svårt att säga hur han bedömde vokalväxlingens roll i ordbildningen. Det finns dock fortfarande många antydningar om växlingar i avsnittet ”Verbens böjning” (det vill säga flexion). När han jämför stammarnas vokaler benämner han skillnaderna med termer som är vanliga i beskrivningar av vokalväxling: ”vokal av högre grad”, ”svagare vokal”, ”större vokal”.

§7. En jämförelse mellan K. Jaunius beskrivning av vokalväxling och andra forskares arbeten visar att K. Jaunius i huvudsak följer A. Schleicheris teori om vokalväxling, men formulerar lagarna på sitt eget sätt. Den mer komplexa modellen för vokalväxlingssystemet som presenteras (uppdelningen av serierna i underserier) kan vara resultatet av hans egna överväganden, men även A. Leskiens arbeten kan ha påverkat den.

Å andra sidan kan man också låta bli att söka efter hur K. Jaunius beskrivning av vokalväxling skiljer sig från de tidigare beskrivningarna, och vad han tillförde eller korrigerade hos sina föregångare. Man kan i stället nämna något helt annat – det som Juozas Tumas-Vaižgan-, som hade lyssnat på K. Jaunius föreläsningar, framhåller

¹² Etymologerna menar att ordet rūmas bör förbindas med lat. rūs, rūris ”by, gods” (se Sabaliauskas 1990: 265).

9

så: när Jaunius hade fört dem genom några slags ”växlingar, gradationer, försvagningar eller förändringar”, blev det klart för dem hur enskilda människor, som fattat tycke för något, kan sätta halva världen i rörelse (se Tumas 1916: 3).

LITERATŪRA

Balašaitis A. 1961: Lietuvių kalbos fonetikos terminai. – LTSR MA darbai, serija A. 1, 183–206.

Baranauskas A. 1896: Kalbomokslis lietuviškos kalbos, išdūtas per LL, Tilžė.

Baranovskij A. 1898: Барановский А. Заметки о литовском языке и словаре, Санктпетербург.

Drotvinas V., Grinaveckis V. 1970: Kalbininkas Kazimieras Jaunius, Vilnius.

Jaunius K. 1911: Lietuvių kalbos gramatika, Peterburgas.

Kleinas D. 1957: Pirmoji lietuvių kalbos gramatika, ats red. J. Kruopas, Vilnius.

Kurschat F. 1876: Grammatik der litauischen Sprache, Halle.

Leskien A. 1884: Der Ablaut der Wurzelsilben im Litauischen, Leipzig.

Sabaliauskas A. 1979: Lietuvių kalbos tyrinėjimo istorija, iki 1940 m., Vilnius.

Sabaliauskas A. 1990: Lietuvių kalbos leksika, Vilnius.

Schleicher A. 1856: Lituaische Grammatik, Prag.

Tumas J. 1916: [K. Jauniaus lietuvių kalbos gramatikos rec.] – Lietuvių balsas 69(98), 3.

Zinkevičius Z., Kabelka J. 1958: Kazimieras Būga. – Rinktiniai raštai 1. Vilnius, 13–100.

THE DESCRIPTION OF VOWEL ALTERNATIONS FROM AUGUST SCHLEICHER TO KAZIMIERAS JAUNIUS

Summary

August Schleicher occupies an exceptional place in the history of the investigation of Lithuanian vowel alternations. The authors of subsequent grammars of Lithuanian who dealt with vowel alternations could be said to be his followers. Kazimieras Jaunius, for example, basically adhered to Schleicher’s theory though he formulated the rules of vowel alternation in an original way. Jaunius presented a complex model of the system of vowel alternations, with the series of alternating vowels further divided into subseries. This system could have been devised on the basis of some considerations of his own. On the other hand, it could also have been influenced by A. Leskien’s works, which were undoubtedly known to Jaunius.

Gražina AKELAITIENĖ Vilniaus pedagoginis universitetas Ševčenkos g. 31 LT-2009 Vilnius, Lietuva El. paštas [email protected]

Gauta 2000 02 07

10