LAIMUTĖ BALODĖ

Lettlands universitet

Forskningsområden: baltisk onomastik, lettisk hydronymik, lettisk antroponymik, lexikologi och lexikografi.

Laimutis Bilkis

BILDNINGEN AV LITAUISKA HELONYMER. SUFFIXALA OCH SUFFIXFÖRSEDDA HELONYMER

Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2008, 497 p. ISBN 978–609–411–018–4

Inte varje folk och inte varje språk kan stoltsera med att ha undersökt alla sina ortnamn grundligt, än mindre mikrotoponymer. Engelsmännen framhåller gärna att de har en omfattande ordbok över agronymer (åkrarnas namn) (English Field-names: A Dictionary. Editor John Field, Devon: David & Charles, 1972). Även i andra länder (Skottland, Sverige) ägnas åkrarnas namn stort intresse. Oronymer, eller namn på berg, undersöks mer ingående i olika länder (även i Litauen – se Vanagas 1973, Kačinaitė 2008). I världens onomastik har det dock hittills inte publicerats någon undersökning där namn på våtmarker i ett vidsträckt område, det vill säga helonymer, analyseras grundligt och allsidigt. För övrigt är kanske termen helonimai ännu inte etablerad i den teoretiska onomastiska litteraturen, möjligen på grund av forskningsobjektets relativt ringa popularitet.

Forskaren i litauisk namnforskning Laimutis Bilkis publicerade för ett par år sedan sin doktorsavhandling Lietuvių priesaginės darybos helonimai (disputerad 1998) i form av en omfattande monografi: Lietuvių helonimų daryba. Priesaginiai ir priesagėtieji helonimai. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2008, 500 s. (omkring 200 sidor utgörs av olika register – en nödvändig och mycket värdefull del av monografin). Boken är tilltalande inte bara genom sitt imponerande omfång utan också genom sitt smakfulla och eleganta omslag.

I boken, som består av tre kapitel, undersöks litauiska helonymer för första gången ingående inom den litauiska språkvetenskapen, närmare bestämt suffixbildningen av myrnamn. I inledningen (s. 9–30) behandlas först de viktigaste arbetena inom litauisk toponomastik mycket kortfattat (endast en och en halv sida ägnas åt detta). En tillfällig läsare får intrycket att inte mycket har gjorts på detta område, men så är det inte (jfr den utförligare översikten i den senaste utgåvan Lietuvos vietovardžių žodynas, bd I, 2008: XXV–XXX). I inledningen behandlas helonymforskningen i världen något mer ingående (artiklar om ämnet har publicerats inom rysk, ukrainsk, belarusisk, polsk, lettisk och tysk onomastik, den sistnämnda med en doktorsavhandling).

194

Acta Linguistica Lithuanica LXII–LXIII

Laimutis Bilkis. Lietuvių helonimų daryba. Priesaginiai ir priesagėtieji helonimai

I boken förklaras onomastiska termer ingående, med särskild tonvikt på den viktigaste termen helonimai, det vill säga namn på gölar, kärr och mossar. Termens innebörd och dess förhållande till den vidare termen hidronimai motiveras på ett övertygande sätt. Helonimas, en internationell term av grekiskt ursprung, har införts med slavisk onomastik som förebild. Förhållandena jämförs framför allt med terminologisystemen inom rysk, belarusisk, ukrainsk, polsk, tjeckisk och makedonsk onomastik. För övrigt används termen på senare tid ganska ofta även av lettiska och estniska onomaster. Monografin innehåller också andra goda nya termer, till exempel priesaginė transonimizacija, antropohelonimai. Terminologiska problem lyfts tydligt fram: de fysiografiska termernas polysemi och lexemens tillhörighet till flera semantiska fält. Vi vet att de fysiografiska egenskaperna hos sumpiga platser förändras: gölar blir ängar, åkrar och så vidare. Även det aktuella och omdiskuterade problemet med definitionen av mikrotoponimo tas upp. Aspekten normering av hydronymer nämns mycket kort. Det är tveksamt om även namn på diken, källor, uppspringande källor, dammar och liknande bör nämnas som underklasser i helonymers superklass.

I monografin saknas en beskrivning av källorna till det analyserade materialet – vi möter ett mycket ”brokigt” toponymiskt material, insamlat både ur levande språk och ur skriftliga källor – men materialets omfattning anges inte. Det undersökta objektets räckvidd är bred, omdiskuterad och problematisk; exempelvis är det en fråga om ett suffixbildat helonym har bildats av ett appellativ (särskilt ett växt- eller djurnamn) eller av ett personnamn med motsvarande rot (Grybinė < svamp eller Grybas, Kurmiškės < mullvad eller Kurmis, Kurmys).

I monografins andra del analyseras suffixbildade helonymer. Som brukligt inleds ortnamnsstudier med ordbildningen. Författaren följer Aleksandras Vanagas välgrundade åtskillnad mellan begreppen ordbildningsanalys och morfemanalys. Suffixbildade helonymer definieras som ortnamn där suffixet är ett ordbildningsaffix (s. 31). Även här uppstår dock svårigheter när det är svårt eller rentav omöjligt att skilja ett suffixbildat appellativ från ett suffixbildat toponym (särskilt när det gäller diminutiver). Författaren är med fog benägen att betrakta sådana helonymer som avledningar genom suffixbildning, inte som suffixförsedda helonymer (en ny term!). Monografin medger att det finns helonymer vars ordbildning kan tolkas på flera sätt; enligt författaren är de få, men de konkreta exemplen på helonymer ger anledning att tvivla på detta (se nedan). Det sista – tredje – kapitlet, som är kortast och mest problematiskt, ägnas åt suffixförsedda helonymer. Författaren medger själv att relativa och subjektiva bedömningar tyvärr inte har kunnat undvikas vid åtskillnaden mellan suffixbildade och suffixförsedda helonymer (s. 33). Många konkreta exempel bekräftar detta.

Den systematiseringsprincip som valts för monografin är välkommen: alla analyserade helonymer delas in efter ordbildningsaffixens ursprung. Detta gör analysen av helonymer systematisk och gör det möjligt att jämföra deras ordbildning med suffixavledning av appellativer och att urskilja specifika suffix. Efter hur tydlig ordbildningen är delas helonymerna in i tre grupper: helonymer med tydlig ordbildning (grupp I), helonymer med osäker ordbildning (grupp II) och helonymer med oklar, problematisk ordbildning (grupp III). Denna indelning är mycket villkorlig – med tiden, när det ursprungliga ordet har klarlagts, kan undergrupperna och de statistiska diagram som bygger på dem komma att förändras.

Recenzijos / Reviews

195

LAIMUTĖ BALODĖ

Dessutom analyseras även i den första gruppen ofta helonymer med mycket osäker ordbildning, till exempel Kazlaypiškis: det hävdas att namnet kommer från ett numera okänt flodnamn, Kazlaupė eller liknande (s. 85). Den ordbildningsmässiga analysen av helonymer med tydlig ordbildning kompletteras också med semantisk analys. Pluraliska helonymer med kollektiv betydelse är intressanta: Oželiai, Beržukai. Författarens uppfattning att helonymer bildade av adjektiv har betydelsen ’någon eller något som har en viss egenskap’ är värd att instämma i (Žalelis).

I monografin urskiljs, beroende på etymon, två huvudgrupper av myrnamn: avledningar från appellativer (suffixbildad onymisering) och avledningar från onymer (suffixbildad transonymisering).

Tolkningen av vissa helonymer väcker tvivel. Exempelvis nämns myrnamnet Balikė bland avledningar från andra helonymer och härleds från myrnamnet Bala (s. 44), men det ges inga kommentarer om huruvida Bala också är belagt i samma härad eller om det finns andra argument för att avvisa en appellativisk (fysiografisk) härledning. Ofta saknas ytterligare hänvisningar, särskilt när ett annat ortnamn anges som grundord.

På vissa ställen vore det lämpligt att komplettera analysen av enskilda helonymer. Exempelvis förklaras Baravykinukė som en avledning av flodnamnet Baravykinė (s. 45), men i Vanagas Lietuvių hidronimų etimologiniame žodyne förknippas detta flodnamn med namnet på en annan mosse, Baravykynas (Vanagas 1981: 58). Ett annat exempel är Moliūgiškis i Ramygala, som härleds från adjektivet moliugas ’gråbrun, gulaktig’, men utbredningsområdet för detta färgbegrepp anges ingenstans (s. 85).

Monografin innehåller många goda och nyskapande förklaringar till toponymernas ursprung: hittills har de flesta helonymer inte etymologiserats. Ofta uppstår dock allvarliga tvivel om myrnamnens ursprung, särskilt i gruppen deantroponymiska helonymer. Endast i några få fall anges i en fotnot att en informant eller uppgiftslämnare förknippar helonymen med ett personnamn, det vill säga att mossen tillhörde en viss person eller liknande. Ofta framstår dock kopplingen till ett personnamn som mycket hypotetisk, särskilt när personnamnet rekonstrueras. Exempelvis förklaras Vėpariškė med grundordet (det rekonstruerade personnamnet) *Vėparis, men det är fullt möjligt att i stället koppla namnet till appellativet vėparis ’fåne, dumbom’ (s. 80); Skrambliškis härleds från det rekonstruerade personnamnet *Skramblys, trots att namnet också kan förknippas med det litauiska appellativet skrāmbla ’gammalt, uttorkat djur eller människa’ (s. 71); Kadaikiškis har enligt författaren sannolikt uppkommit ur personnamnet *Kadeikis, jfr Kadys (s. 70); Kepiškis – från *Kepys (s. 70). I samtliga dessa fall är dock helonymens deantroponymiska ursprung endast en gissning. Det finns jämförelsevis många exempel på myrnamn som grundas på obelagda personnamn (Tūtiškis, Žibritiškis och många andra). Märkligast är att alla dessa helonymer har placerats i den första gruppen, det vill säga bland ortnamn med tydligt ursprung och tydlig ordbildning. Även förklaringen till ursprunget hos vissa andra helonymer är tveksam. Exempelvis härleds Klebონიškis kategoriskt från personnamnet Klebonas, trots att det mycket väl

196

Acta Linguistica Lithuanica LXII–LXIII

ALL_62_63 maketas.indd 196

2011.06.17 08:24:14

Laimutis Bilkis. Lietuvių helonimų daryba. Priesaginiai ir priesagėtieji helonimai

En koppling till appellativet klebonas (s. 70) vore också tänkbar; Dederviškiai kopplas, om än med tvekan (men placeras i grupp I!), till det rekonstruerade personnamnet *Dedervys och jämförs med appellativet dedervys ’en sådan icke-smittsam sjukdom’ (s. 72), trots att lexemets semantik inte passar som motivation för ett kärrnamn; Kiur kliškė kopplas hypotetiskt till det rekonstruerade personnamnet *Kiurklys (det analyseras också i den första, dvs. gruppen med tydlig ordbildning), även om jämförelsen med appellativen kiùrkė ’en liten, kutryggig kvinna’ och kiurklys ’skrikare, vrålande (om ett barn)’ (s. 76) verkar betydligt mer trovärdig.

Det kan vara något överdrivet att hävda att så många av de analyserade kärrnamnen har bildats av rekonstruerade personnamn. Därför kan författarens slutsats (s. 87) endast godtas med förbehåll: ”[...] med suffix som går tillbaka på *-isko- har 1519 kärrnamn belagts. Grundorden för de flesta av dem är tydliga – hela 98,5% är sådana.”

Särskilt många tvivel gäller kärrnamnen i grupp III, till exempel: Barakas – det är mycket sannolikt att detta är en toponym som inte har bildats genom avledning, < barakas, snarare än en suffigierad avledning, särskilt som detta suffix är mycket ovanligt i toponymien (s. 49). Även härledningen av kärrnamnet Beržučiukas (s. 42) från beržutis, snarare än från beržas, är tveksam; troligen är det en avledning med två suffix. I många fall skulle man kunna tala om avledningar med inte ett utan flera suffix: Guželiškis < gužas + -el- + iškis, på liknande sätt Akeliškis, Gudeliškis, Vilkeliškės, Žirgeliškis; Krekutiškis < krekė + -ut- + -iškis, på liknande sätt Meškutiškis (s. 62); Vaisteniškės (s. 87) m.fl. Det är visserligen en mycket svår och tämligen komplicerad fråga inom toponymisk avledning: man kan inte uttala sig kategoriskt, men i analysen av kärrnamnsmaterialet saknas ett omnämnande av båda hypoteserna.

Metaforiska avledningar har urskilts separat (Geldelė, Bačkelė, Katilėlis, Torielkelė, Šaukštinis, Puodiniai), men kanske finns en indirekt jämförelse även i andra kärrnamn, jfr Šulinėlis, Laukeliai. Det är oklart enligt vilken princip kärrnamnet Jūralis kallas en metaforisk avledning (s. 99), medan exempelvis Ežerėlis klassificeras som en avledning från en fysiografisk term. Det är svårt att förklara tolkningen av kärrnamnet Klaipėdinės som en metaforisk avledning bildad av stadsnamnet Klaipėda (s. 177). Det verkar som om metaforiska avledningar inte urskiljs utifrån en enhetlig grund – varje ortnamn bildat av ett appellativ med fysiografisk, floristisk, faunistisk eller annan semantik kan också tolkas som en semantisk avledning, dvs. som en sådan avledning som även kan kallas en metafor.

Man får beklaga att en möjlig alternativ förklaring till ett ortnamns ursprung ofta inte preciseras i monografin, exempelvis anges för kärrnamnet Pritiškiai en koppling till det polska personnamnet Pryt (s. 73), men den jämförelse med det litauiska limnonymet Pritinas som Vanagas nämner saknas (Vanagas 1981: 266).

Det förekommer att parallella former för samma objekt placeras i olika grupper i monografins struktur, till exempel: Lybiškis (s. 70) // Lybiškys (s. 85), utan att några samband mellan dem anges.

I slutet av boken borde slutsatser om kärrnamnens ursprung ha presenterats. Texten innehåller många hänvisningar till polska personnamn som möjliga ursprung – i många fall är detta

Recenzijos / Reviews

197

LAIMUTĖ BALODE

motiverat, men detta stöds inte alltid av ortnamnets lokalisering. I den övergripande analysen nämns också möjliga polonismer (Krioniškis, Pritiškiai), belarusismer (Abšarūtė, Amšarinė) och letismer (Avotėlis, Lizertas), men de sammanfattas inte någonstans. Det vore verkligen intressant att veta hur många kärrnamn av främmande ursprung det finns i Litauen.

Tabeller som kompletterar monografins text och gör den mer åskådlig är också välbehövliga (det vore ännu mer åskådligt om de dessutom kompletterades med åtminstone ett konkret exempel). Boken innehåller 33 kartor över enskilda suffix utbredning. Suffixens utbredning diskuteras endast när särskilda koncentrerade utbredningsområden kan urskiljas, men det vore mycket värdefullt att även få de ovanligare suffixen kartlagda.

Bilkis analys av kärrnamnens ordbildning, där ortnamnen klassificeras efter suffixens ursprung och avledningarnas (ordbildningarnas) betydelse, har visat sig fruktbar. Materialet är mycket värdefullt och kan jämföras med ordbildningstyper hos andra ortnamn (särskilt hydronymer). Analysen av kärrnamn med suffix och de statistiska sammanställningarna skulle behöva diskuteras vidare.

Insamlingen, systematiseringen och analysen av Litauens kärrnamn har varit ett omfattande och noggrant arbete, vars exempel kan intressera både närmare och mer avlägsna grannar. I bokens förord betonar författaren att detta arbete endast är början på undersökningen av kärrnamn. Vi ser fram emot fortsättningen – en analys av alla kärrnamn, inte bara deras ordbildning utan även deras semantik och etymologi.

LITERATŪRA

B i l k i s L a i m u t i s 2008: Lietuvių helonimų daryba. Priesaginiai ir priesagėtieji helonimai. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas.

K a č i n a i t ė D a l i a 2008: Lietuvių sudurtinių oronimų darybos bruožai. – Baltistica 43(2), 275–286.

V a n a g a s A l e k s a n d r a s 1973: Структурно–словообразовательный анализ названий гор Литвы. – Lietuvos TSR Mokslų akademijos darbai A serija 3(44), 209–219.

V a n a g a s A l e k s a n d r a s 1981: Lietuvių hidronimų etimologinis žodynas. Vilnius: Mokslas.

Įteikta 2011 m....

LAIMUTĖ BALODE

Latvijos universitetas, Latvių kalbos institutas Akademijas laukumā 1, Rīga, LV 1050, Latvija Helsinkio universitetas, Humanitarinis fakultetas Dabartinių kalbų katedra E. paštas – [email protected]

198

Acta Linguistica Lithuanica LXII–LXIII