Ch. Lemcheno sukaktuvių knyga

Stasys KEINYS CH. LEMCHENAS JUBILEUMSBOK Förra året fyllde Chackelis Lemchenas, en plöjare på språkets fält, nittio år (han föddes den 21 april 1904 i Papilė, i dagens Akmenė-distrikt, en ort som på ett eller annat sätt har förbundits med mer än en språkvetenskapsmans liv, med början kanske hos Kalikstas Kasakauskis och Simonas Daukantas. Vem vet, kanske hänfördes även denne Papilė-bo av de berömda föregångarna inom språkvetenskap från trakten). Med anledning av jubileet skyndade Litauens statliga judiska museum sig att ge ut den vackra boken ”Darbai ir polėkiai”, sammanställd av Polina Pailis och Judita Rozina och redigerad samt vetenskapligt granskad av Rytis Trimonis. Före bokens titelsida har, intill ett fotografi av jubilaren, placerats ett omdöme av J. Jablonskis, skrivet för 70 år sedan, där det bland annat sägs: ”<...> det finns få studenter som är lika väl insatta som han i frågor som rör det litauiska språket <...>.” Ett sådant erkännande från den största vårdaren av standardspråket skulle säkert glädja vilken språkvetare som helst. Och Ch. Lemchenas var då bara tjugo... Boken inleds med den korta artikeln ”Kultūrų suartintojas” av E. Zingeris, placerad före förordet. Här nämns Ch. Lemchenas arbeten som har betydelse för litauisk och judisk kultur, där jubilaren under lång tid har varit en förmedlare, och hans Golgata erinras. De följande bidragen är ordnade i avsnitt. I bokens första avsnitt har artiklar om Ch. Lemchenas samlats. Avsnittet inleds med en gratulation från Z. Zinkevičius. K. Ulvydas mindes jubilarens arbete före kriget som lärare i litauiska vid judiska gymnasier och kastade en blick på de ordböcker han skrivit och redigerat samt hans folkbildande verksamhet inom språkvården. A. Sabaliauskas behandlade utförligare betydelsen av Ch. Lemchenas bok ”Lietuvių kalbos įtaka Lietuvos žydų tarmei”, medan V. Vitkauskas försökte överblicka alla hans språkvetenskapliga arbeten. En bukett vackra ord till jubilaren framfördes av H.D. Kacas, docent vid Oxfords universitet, journalisten G. Smoliakovas, pressens 1 Darbai ir polėkiai: Kalbininko Chackelio Lemcheno 90-osioms gimimo metinėms. - V.: Lietuvos valstybinis žydų muziejus, 1994. - 208 p. 80 medarbetaren D. Gelpernas och författaren G. Kanovičius. Här finns också A. Churginos dikt tillägnad Ch. Lemchenas samt ett brev från läraren J. Lazauskas. Alla som skrev för detta avsnitt var språkvetare; utöver andra arbeten av Ch. Lemchenas nämner de även hans verksamhet som redaktör och terminolog. I mer än tre decennier försörjde sig jubilaren som redaktör. Förutom andra publikationer hjälpte han en del vetenskapliga arbeten om det litauiska språket ut i världen, däribland den grundläggande akademiska grammatiken ”Lietuvių kalbos gramatika” i tre band, liksom nästan alla terminologiska ordböcker inom olika områden som förlaget gav ut under ett kvarts sekel. Språkvetaren arbetade professionellt med terminologi; under de första decennierna efter kriget deltog han i verksamheten inom, kan man säga, nästan alla arbeten på detta område, och avgav sannolikt ofta det avgörande ordet. De ordböcker över juridiska, biblioteksvetenskapliga, geologiska och naturgeografiska, fysikaliska, polytekniska, dräneringstekniska, kemiska, litterära, botaniska, ekonomiska, datatekniska, meteorologiska och medicinska termer som Ch. Lemchenas redigerade på förlaget var och är betydelsefulla normerande arbeten inom litauisk terminologi. Nästan alla dessa ordböcker granskades av terminologikommissionen vid Institutet för litauiska språket och litteraturen; de införde alltså inte bara normerade termer, utan lade också grunden för den fortsatta ordningen av termer inom dessa områden och för ett organiserat terminologiarbete, och visade i stort riktningen för detta arbete. Det spelar ingen roll att en del av termerna i ordböckerna inte slog igenom, att några senare rättades eller byttes ut och att vissa av de ordböcker som gavs ut för flera decennier sedan nu är föråldrade eller börjar bli gamla och har ersatts av nya. De gjorde sitt arbete, spelade en betydande normerande roll för terminologin och tjänade länge; de flesta tjänar än i dag som de viktigaste källorna till mönsterterminologi inom sina områden. Vad gäller termer som inte slog igenom, förblev också en stor del av förslagen från J. Jablonskis, J. Balčikonis och andra framstående språkvetare obrukade i språket; i deras ställe etablerades andra ord, och i vissa fall till och med korrigerade ord och uttryck. Tiden gör ändringar. Men den kan inte minska betydelsen av det arbete dessa verk utförde. I vimlet kring det storslagna jubileet uppmärksammades det inte att även de två översatta ”Tarptautinių žodžių žodynai” som senast utarbetades genom Ch. Lemchenas insatser är av stor betydelse för litauisk terminologi. 81 (1951 och 1969). De bidrog mycket till att etablera den fonetiska, accentologiska och grammatiska försvenskningen av många av de så kallade internationella termer som tagits in i dessa ordböcker, stärkte själva grunden för denna försvenskning och visade genom de litauiska motsvarigheter eller synonymer som de frikostigt lade till att man kan klara sig utan lånord om man vill. Och vad ska man säga om de rysk-litauiska ordböcker som Ch. Lemchenas själv sammanställde och som blev uppslagsböcker för översättare av böcker, småskrifter och artiklar inom en mängd olika områden (det framgår också av de varma ord till Ch. Lemchenas i ett brev från J. Lazauskas, som hade översatt någon medicinsk bok och vars brev publicerades i ”Darb uose ir polėkiuose”). För den största av dessa ordböcker, den fyrdelade ”Rysk-litauisk ordbok”, utgiven 1982–1985, tilldelades Ch. Lemchenas för övrigt 1987 Litauiska SSR:s statliga pris för vetenskap och teknik tillsammans med de övriga författarna. Att terminologiska frågor upptog Ch. Lemchenas i hög grad framgår också av några artiklar som han publicerade i tidskriften ”Kalbos kultūra” och i tidningar. En del av dessa artiklar och artiklar om andra ämnen av lingvisten, läraren, lexikografen och terminologen har också tagits med i den aktuella hyllningsboken, i dess andra avdelning (synd att de flesta av dessa arbeten trycks i förkortad form och att några inte alls har tagits med. Vid ett så fint tillfälle hade det passat väl att inte snåla med ett ark eller två och samla alla texter som publicerats utspridda i olika publikationer. Nu får man nog vänta till ett annat, ännu mer högtidligt jubileum). Man kan säga att Ch. Lemchenas, så snart krigsstormen bröt ut, i en artikel publicerad 1951 i ”Literatūra ir menas” med titeln ”Om den litauiska vetenskapliga terminologin” riktade allmänhetens uppmärksamhet mot behovet av att vårda terminologin inom olika områden och uppmanade till att inrätta en permanent, sakkunnig terminologikommission för att sköta detta arbete. I artikeln ”Verbalsubstantiv med suffixet -(i)acija”, publicerad i ”Kalbos kultūra” 1963, uppmärksammas att de så kallade internationella termerna med suffixet -(i)acija/-icija i vissa fall skiljer sig något i betydelse från motsvarande verbavledningar med suffixet -imas. I artikeln ”Några frågor om termbildning” (1961), efter en kort översikt över vad som har gjorts och görs, lyfts terminologiarbetets huvudfråga fram – ”det är särskilt viktigt att, när nya termer skapas eller gamla bearbetas, följa språkvetenskapens 82 ”lagar och regler” (s. 55), försvaras adjektiv bildade med suffixen -inis, -ė och använda i sammansatta termer, deras funktionella överensstämmelse med adjektivens pronominalformer visas och flera andra frågor behandlas. Här bör det sägas att de recensenter av en kemisk ordbok som kritiseras i artikeln för att ha betraktat divmolekulinis som ett felaktigt bildat ord ändå hade rätt. Artikelförfattaren lyckades varken med de livlösa exemplen i DŽ (1954) eller ens med J. Jablonskis omnämnande av berankinėmis siuvamosiomis mašinomis övertyga om att det är lika acceptabelt att säga exempelvis både mėlynakė och mėlynakė mergina, att J. Balčikonis i onödan skulle ha protesterat mot bejungtukinius sakinius och att lingvister med framgång skulle kunna använda några dviskiemenius žodžius (inte nödvändigtvis bara sådana som de själva har hamrat fram, dviskiemenius). De språkregler som måste följas även i terminologiarbetet stöder inte sådana ord bildade genom blandad avledning. Och skälet till att detta tas upp här är att sådana termer fortfarande används och att nya till och med skapas. Det finns ännu större skäl att invända mot vissa påståenden i artikeln ”Om några terminologiska frågor” (1967), skriven tillsammans med A. Šuminas. I artikeln kritiseras både läkarna och deras medarbetare, lingvisten A. Kučinskaitė, för att söka litauiska synonymer till de så kallade internationella medicinska termerna. Ett märkligt, mycket märkligt argument som återkommer i artikeln är att en litauer skulle ha svårare att förstå ett litauiskt ord än ett lånord. Det går absolut inte att instämma i författarnas grundläggande ståndpunkt att det inte är någon idé att skapa egna motsvarigheter vid sidan av de så kallade internationella termerna, även om de redan har etablerats. Den stackars studenten som artikeln ömmar för, eftersom han skulle behöva lära sig alla dessa termer, skulle få det ännu lättare om läkarna bara använde latinska termer. Då skulle man inte behöva lära sig något på litauiska, inte ens de internationella termerna! Hur man än ser på saken har läkarnas språk, som en annan betydande kulturpersonlighet, A. Žirgulis, träffande har påpekat, alla kännetecken på jargong. Därför bör man stödja och uppmuntra dem som vill göra det en smula mer litauiskt och vid behov ge råd om hur det bäst kan göras. Ett alltför stort ”internationaliserande” av språket är skadligt. Det är naturligt för en litauer att vilja och sträva efter att hans språk ska vara litauiskt. Den tredje avdelningen i ”Darbai ir pokalbiai” består av Ch. Lemchenas arbeten om judiskt språk och judisk kultur. Det mest betydelsefulla av dem är utan tvekan undersök- 83 ningen ”Det litauiska språkets inflytande på de litauiska judarnas dialekt”, utgiven 1970 i en upplaga på 1 000 exemplar. Här trycks den nu (återigen i 1 000 exemplar!) dessvärre bara i utdrag. Och efter ett kvarts sekel hade det ju varit så lämpligt att trycka om hela denna för både judisk och litauisk språkvetenskap oumbärliga, tidlösa och unika undersökning och faktaskatt, som gav författaren till dessa rader anledning att åter dröja vid orden i sin hembygdstrakt vid vattnet. Därefter (avdelning IV och V) följer Ch. Lemchenas artiklar om kulturfrågor och hans översättningar; här trycks också den skrivelse som 1966 riktades till Sovjetunionens regering till försvar för förläggaren Antanas Kniūkšta. Bokens sjätte avdelning består av en bibliografi över Ch. Lemchenas arbeten och litteratur om honom. Här förtecknas jubilarens böcker (sammanlagt har 15 getts ut), artiklar (25 anges här), översättningar (27 texter), redigerade publikationer (24 böcker) och ett ansenligt antal olika texter där han eller hans arbeten nämns eller, som det verkar, åtminstone omtalas. Bibliografin behöver utan tvekan kompletteras. Om läsaren bara kastar en blick på avsnittet om redigerade publikationer kommer han att sakna den ”Fizikos terminų žodynas” som utkom 1958 och A. Novodvorskis ”Anglų–lietuvių kalbų politechninis žodynas”, liksom den stora ”Fizikos terminų žodynas” från 1979. Även de översatta ”Tarptautinių žodžių žodynai” från 1951 och 1969 saknas. Det är lätt att hitta kompletteringar till avsnittet med litteratur om jubilaren. Boken avslutas med Ch. Lemchenas livs- och verksamhetsårtal, tryckta på litauiska, engelska och jiddisch, samt redaktörernas kommentarer. Publikationen innehåller ett måttligt antal fotografier från Ch. Lemchenas och hans familjs liv. Eftersom en stor del av boken ägnas åt språkfrågor är det svårt att låta bli att nämna en språkegendomlighet. I en artikel om jubilaren står det: ”Ärade Ch. Lemchenas har med heder levt de år som den Högste tilldelat honom. Mycket har uträttats, arbetet har varit fruktbart, man har lärt sig och lärt andra” (s. 28). Utan minsta tvivel om att jubilaren kommer att leva vidare minst lika väl, föreföll formuleringen ”lärt andra” märklig. De östliga höglandslitauerna, som är bäst på att använda sådana particip, använder här vanligtvis objektets nominativ; därför ropar man med ett mycket vackert och ofta upprepat uttryck: šauk te šaukia 84 och A. Baranauskas: ”Gamla skogar älskade man, i många visor lades de; alla dessa visor lärde våra fäder sig” (min understrykning. – S.K.). Således, man lärde sig inte och lärde inte andra, utan man lärde sig och andra lärde sig! Skulle detta vara början på nya fel i användningen av gratis främmande dialekters genusformer, eller kanske en samogitisk hämnd på högaitierna för att de ständigt gör fel när de använder vedinas-sortens adjektiv? Avslutningsvis är det verkligen glädjande att fira en framstående språk- och kulturmänniskas jubileum och önska honom ännu mer betydande jubileer. I samband med detta var det glädjande att läsa den intressanta, smakfullt sammanställda och väl utgivna boken ”Darbai ir polėkiai”. 85