Neužmirštamasis dvasios ir kūno daktaras

PRAEITIES AIDAI Stasys KEINYS DEN OFÖRGLÖMLIGE LÄKAREN FÖR SJÄL OCH KROPP Släpp inte in tanken i ditt huvud att du redan har nått en fullkomlighet som du ännu inte alls besitter. (Ur fader J. Pabrėžas föresatser) På 225 år har den 15 januari 1771 blivit historia: då föddes en son i familjen Jonas och Rozė Pabrėža i Vėčių sodas, i Palatvė. I Lenkimai församlings böcker skrevs hans namn på latin som Georgius (på samogitiska blir det Jurgis). Efter 46 år, när han inträdde i Kretingas franciskanerkloster (bernhardinerklostret), fick han fader Ambraziejus namn. Därför kallades denne elev vid Samogitiens prästseminarium inte bara nu utan ibland även då Jurgis Ambraziejus Pabrėža, och han undertecknade sig själv ibland så. Dessförinnan hade han i ett par år studerat vid Litauens äldsta läroanstalt, vid den tiden kallad Litauens huvudskola, medan Storfurstendömet Litauen höll på att falla samman. Denne man, som nu har vilat i frid i närmare ett och ett halvt sekel (han dog den 11 november 1849), var ämnad att vinna ryktbarhet som den oförglömlige. J. A. Pabrėža hör utan minsta tvivel till nationens största män, till de mest ärorika samogiterna. Den nyligen avlidnes vän, Samogitiens stifts förvaltare och domkapitelsvikarie Jonas Krizostomas Gintila (1788–1857), meddelade hela stiftet: ”Den avlidne Ambraziejus Pabrėža, en världslig präst, tjänade Guds kyrka i många år och klädde sig sedan i Sankt Franciskus tredje ordens dräkt i Kretingas kloster; han var ett föredöme för andra i alla slags dygder. <...> Han lämnade efter sig en mängd handskrifter på samogitiska, både av andligt och världsligt innehåll”1. 1 Vaizganto Raštai. K., 1929. T. 11. P. 72. Iš lotynų kalbos šį vyskupystės kurijos pranešimą skelbdamas išvertė pats Vaižgantas. Kalbos dalykai čia netaisyti. 79 J. A. Pabrėža uppskattades emellertid redan medan han ännu levde. I ”Žemaitju Wiskupistė”, utgiven 1848, tog fader Motiejus Valančius (1801–1875), ännu innan han blev Samogitiens biskop, i avsnittet ”Lärda män” efter Petras Roizijus, Motiejus Strijkovskis, Mikalojus Daukša, Pranciškus Šrubauskis, Konstantinas Sirvydas, Mykolas Olševskis och Stanislovas Čerskis med ”den ännu levande gudfruktige skrivaren K. Jurgis Embraziejus Pabrėža” (det anges att han var född i Skuodas församling) och ägnade honom mer utrymme än någon annan. Här framställs Pabrėža som en framstående predikant (”Folk lyssnar till hans predikningar med största uppmärksamhet, som till en apostels, och får stor behållning av dem”)2 och botaniker (”Prästen Pabrėža känner varje liten ört som växer i vår trakt, vet var och ens namn och tillnamn och förstår också vad var och en duger till”3); en ansenlig mängd av hans verk och andra förtjänster räknas också upp. Avslutningen lyder: ”Denne ordensbroder hinner aldrig med sina otaliga arbeten. Så snart han har avslutat bönerna och hunnit med de andra åliggandena skriver han dag efter dag. Må Gud förlänga hans liv och skänka honom en rik herre, som kunde låta trycka de böcker han skrivit och göra dem kända för människorna!”4 Tyvärr fann man ingen sådan herre, vare sig då eller under de 146 år som gått sedan J. A. Pabrėžas död. Därför har också mycket lite publicerats – först och främst gavs endast den religiösa småskriften ”Parakratimą tan saužinės” ut genom M. Valančius försorg (1849; en kontrafaktisk utgåva, så årtalet är inte korrekt), samt i Amerika i tidskriften ”Dirva” år 1900 och, med medel från S. Daukantas litteratursällskap, som separattryck en del av botaniska verket ”Botanika arba taislius auguminis”. Småtexter har tryckts i olika publikationer. Gražiai J. A. Pabrėžą apibūdino ir kitas amžininkas Liudvikas Adomas Jucevičius (1813–1846), 1841 m. pažymėtame rankraštyje “Biografinės ir literatūrinės žinios apie mokytus žemaičius <...>” rašydamas: “Tai puikus žemaičių kalbos ir senovės žinovas, be to, talentingas pamokslininkas, tačiau ypatingai jis domisi botanika ir jau yra parašęs lietuvių kalba to dalyko knygą paprastiems žmonėms naudotis”5. 2Valančius, M. Skrifter. V.: Vaga, 1972. Bd 2. S. 274. 3Samma arbete. S. 275. 4Samma arbete. 5 Jucevičius L. Mokyti žemaičiai / Reng. M. Lukšienė, V. Raudeliūnas. V.: Vaga, 1975. P. 112. 80 Alla arbeten och alla uppgifter utförde prästen J. A. Pabrėža samvetsgrant och hängivet och, det kan man inte betvivla, kreativt där det behövdes. Det visar mängden handskrifter och människornas stora kärlek och respekt. Pabrėža verkade bland människor, tillsammans med människor och för människor; därför var han en mycket behövd och kär person och präst för dem. Det vittnar utan tvivel de verkliga köerna vid biktstolen om, de talrika predikolyssnarna som strömmade till även från mer avlägsna församlingar (och själv reste han vida omkring och predikade i kyrkor), liksom de inte mindre långa köerna av sjuka och bara krassliga som väntade i hans väntrum. Hans allvarliga inställning till arbetet och ansvarskänsla framgår övertygande av att han förberedde sig grundligt inför varje uppgift. Varje predikan tänktes noga igenom och skrevs ned, och mycket lärdes in utantill. När han började arbeta som lärare vid klosterskolan i Kretinga tog han fram undervisningsmaterial åt eleverna och blev kanske den förste författaren till en geografibok på litauiska. För att vårda människors kroppsliga hälsa studerade han litteratur om botanik och medicin och undersökte växter. Och därtill alla de många uppgifterna som församlingspräst och senare munk... Åh, så sällsynta sådana människor är och så mycket Litauen saknar dem! Människor i dag föreställer sig ofta det förgångna seklernas oförglömliga gestalter som statyer, upphöjda på piedestaler eller altaren. De ter sig som människor utan vardagsliv, dess plikter och bekymmer, utan jordiska önskningar, begär och synder. Till och med utan känslor och liv. Alla deras liv tycks lika – de föddes, studerade, arbetade, skrev och gick till sist in i evigheten. Men hurdana var de egentligen? Kanske skulle man kunna få syn på åtminstone en liten glimt av detta genom att noggrant läsa och undersöka deras verk. Men var och en måste forska på egen hand – det finns knappast några undersökningar av detta slag där man försöker spåra författarens karaktär och psykologiska uttryck i verk och texter. Och skulle man till sist kunna läsa ut allt ur dessa texter? Hurdan var Jurgis Ambraziejus Pabrėža? ”Han var kortväxt, mörkhårig (=juodbruvys), alltid mycket glad och tyckte om sånger”, – så vittnar Vaižgantas6. Och vidare: ”På helgdagar brukade han hålla oerhört vackra predikningar”7. Båda dessa uppgifter är nog sådant som människor har berättat, 6 Vaizganto Raštai. T. 11. P. 69. 7 Samma verk. 81 för författaren själv såg eller hörde ju inte Pabrėža och kunde inte heller se eller höra honom. Till sist finns den vackra bilden av honom, omgiven av en grupp barn medan han vandrar genom åkrar, skogar och längs flodstränder och samlar växter. Här ser vi en vetenskapsman och en läkare för människor, upptagen av sina omsorger. Men vad visar de många bevarade ”föresatserna” hans? Att han höll sig undan församlingsborna och levde ett tillbakadraget liv, försjunken i meditation och begrundan (jfr: ”Inte gå hem till församlingsborna och inte gästa hos dem”,8, ”Tala med var och en endast så mycket som är absolut nödvändigt”9, ”Undvika världen”10, ”Dö för världen genom att förakta all dess fåfänglighet, nöjen och ombytlighet”11 och så vidare)? Eller beslutade den unge prästen, som var gladlynt och tyckte om och älskade människor, bara att begränsa dessa möten för att få mer tid över till att förbereda sig för och utföra de stora uppgifterna i sitt kall som präst och vetenskapsman? I samma föresatser ser man ju också en ständig omsorg om människor och respekt för dem: ”Nämn inte andra, särskilt inte de fattiga och tjänarna <...>”12, ”Undvik hårda ord i predikningarna”13, ”Mumla inte i biktstolen och tillrättavisa inte människor”14, ”En präst ska vara klar och tydlig, alltid ha ett lugnt ansiktsuttryck och vara vänlig i umgänget med människor. <...> Vara den bäste fadern och brodern för alla i allmänhet och var och en särskilt”15. J. A. Pabrėža kände människors liv väl. Hans predikningar innehåller många detaljer om människors beteenden och klädsel. Hur kunde han ha fått reda på sådant? Dessutom undviker människor den som själv håller sig undan dem. Hos Pabrėža och i hans närhet strömmade människor till i mängder. Tydligen gjorde han dem inte besvikna. Han tyckte nog om att umgås. Det framgår också av hans vidsträckta kontakter med den tidens bildade kretsar i Žemaitija och på andra håll, och av hans vänskapliga relationer med människor i högre ställning. Annars skulle han väl knappast ha skrivit en notering till den tidigare nämnde J. K. Gintila i en sådan skämtsam stil: ”Bõwa pri musõ hoc anno No- 8 Prästen J. Pabrėžas dagsschema och föresatser i Raudėnai // Gidžiūnas V. Jurgis Ambraziejus Pabrėža (1771 – 1849). Roma – Vilnius, 1994. P. 233. 9 Föresatser, nedtecknade i slutet av år 1800 // Samma verk. P. 237. 10 Föresatser, nedtecknade i Tverai år 1801 // Samma verk. P. 239. 11 Föresatser, nedtecknade i Kartena år 1809 // Samma verk. P. 243. 12 Andra föresatser, nedtecknade år 1800 // Samma verk. P. 236. 13 Föresatser, nedtecknade i Tverai år 1801 // Samma verk. P. 238. 14 Föresatser, nedtecknade i Plungė år 1802 // Samma verk. P. 239. 15 Föresatser, nedtecknade i Plungė år 1806 // Samma verk. P. 242. 82 bilis Juvenis kallade honom Jomiiesta Pons Symóns Dawkąts: hic atsytoolindams a nobis ku S. Pieters Burg mnogo spopondit, ut primum hanc urbem advienet, sieyczas pas mus paraszik. – Men om han inte lider av någon sjukdom, eller om något inte drabbar honom på vägen, eller om han inte har slagit sig ner i något värdshus för att roa sig, o, hur syndigt! Det har ju redan gått fyra hela månader, och han har ännu inte skrivit ett enda ord om sin vistelse. Quid hic de hocce Juvenę dumare? O? per multum mendax? Om vi kunde få tag på honom, skulle vi be er att tillrättavisa honom för detta ytterst svåra brott och också skälla ut honom.”¹⁶ Det är nog inte utan anledning som blandningen av tre språk förekommer här. Det kan röra sig om en förklädnad av den tidens lärda människors, även prästernas, jargong. Men vilken vacker och lekfull stil! Präst J. A. Pabrėža var en stor stilist. Hans predikningar är verkligen underbara och värda att läsa än i dag. I dem andas det levande språket hos kustens samogiter från slutet av 1700-talet och första hälften av 1800-talet. Man kan inte längre leka med ödet. Dessa bevarade predikningar, skrivna för 150–200 år sedan (i år är det precis 200 år sedan J. Pabrėža vigdes till präst i Varniai), måste äntligen samlas ihop och tryckas, som ett av de största monumenten över det samogitiska språket och som den mest värdefulla källan till kunskap om dåtidens människors liv och seder. Då skulle Pabrėža genast bli inte mindre betydelsefull för vår kultur än de gamla predikosamlingarnas (postillornas) författare eller utgivare. Som lärare, medan han botade människor och samlade in, undersökte och beskrev växter, utförde J. A. Pabrėža också ett omfattande språkarbete. Han älskade sitt hemland djupt. Därför studerade han noggrant allt det senaste som kom i hans väg och försökte återge det på sitt modersmål, tillsammans med sina egna iakttagelser och forskningsresultat. För detta ändamål utarbetade han en ortografi som återgav samogitisk prosodi¹⁷. I ett annat brev till J. K. Gintila (20 mars 1835), där J. A. Pabrėža försvarade de växtnamn han skapat, sin ortografi och sin rätt och sitt behov av att göra detta självständigt, 16 J. A. Pabrėžos brev till präst J. K. Gintila // Samma verk. S. 263. 17 I ett brev till J. K. Gintila daterat den 19 oktober 1834 skrev Pabrėža om detta: “<…> där har den samogitiske Pólglowek tagit in dubbla vokaler i sin stavning, för att i de samogitiska orden visa språkets prosodi, som inte bara är oumbärlig för człodowiezmów utan också mycket nyttig för landsmännen själva <…>” (Samma verk. S. 263). 83 d.) utbrast: “Niech sobie Grecy będą ze swojemi literami i ich brzmieniem Grekami: a Žmudžini Žmudžinami” (Låt grekerna vara greker med sina bokstäver och deras uttal, och samogiterna samogiter)18. Tre år senare, den 9 oktober 1838, skrev han till samma adressat att prästerna i dekanaten i Samogitien, som ligger nära Litauen, ansåg att samogiterna inte bara skulle skriva och tala litauiska, utan också andas på litauiska, och tillade genast: “Niech będzie Litwa Litwą: mieszanyć mieszańcami: a Žmudžini Žmudžinami” (Må Litauen vara Litauen, blandraserna blandraser och samogiterna samogiter)19. J. A. Pabrėža arbetade hela sitt liv bland samogiterna, med samogiterna och för samogiterna. Han var en stor man, en sann samogitisk hjälte, en av det landets främsta patrioter. J. A. Pabrėža arbetade mycket och hängivet som präst, munk och vetenskapsman. ”På samogitiska skrev han mer än alla andra författare under 1800-talets första hälft tillsammans – kanske med undantag för en enda, S. Daukantas”, är en tanke av hans biograf V. Gidžiūnas20 som utan tvivel är överdriven. Men det är sant att Pabrėžas manuskriptsamling ännu i dag är imponerande, trots att tiden redan har naggat den i kanten och den har förfallit. År 1939, nittio år efter hans död, skrev man: ”Våra vetenskapsmän skulle kunna lära sig planmässighet, noggrannhet och kärlek till arbetet av honom; hans engagemang och omsorg om det samogitiska språket och stavningen skulle tilltala arbetare och litteratörer, och prästerna, som läst åtminstone en av hans predikningar, borde rodna över dagens predikningars tomhet och brist på aktualitet”21. I den bibliografi över J. A. Pabrėža som sammanställts av Nijolė Kišūnienė22 har alla bevarade verk av denne man, liksom sådana som är kända från annat håll eller omnämnda av någon, samlats. Här förtecknas 107 verk skrivna av Pabrėža, varav 8 publicerades (under hans livstid endast fyra dikter!). Manuskripten omfattar geografi (1), botanik (19), medicin (17) och religion (18). ”Lie- 18 Samma verk. S. 265. 19 Samma verk. S. 270. 20 Samma verk. S. 214. 21 Povilionis J. K. Ambraziejaus Pabrėžos pamokslų stilius // Dienovidis. 1939. Nr. 3. P. 122. 22 Kišūnienė N. J. Pabrėžos bibliografija // Jurgis Pabrėža (1771 – 1849). V.: Mintis, 1972. P. 95 – 107. 84 I ”Litauiska encyklopedin” står det att Pabrėža lämnade efter sig 250 predikotexter, omfattande 3104 sidor23. De återstående 44 delarna av manuskriptarvet (107–8–55) består av skrifter om olika angelägenheter, utdrag, fragment av manuskript och brev (en hel del är skrivna på polska). Tyvärr har en betydande del av Pabrėžas manuskript gått förlorad, kanske till och med för alltid. Ödet och människorna har varit och är fortfarande mycket skoningslösa mot arvet efter denne flitige samogit. Inte bättre gick det för J. A. Pabrėžas samlade och ordnade herbarium, av vilket kanske bara en sjättedel (omkring 150 ark) har bevarats i Litauen till våra dagar. Detta framgår av de uppgifter som publicerats av R. Jankevičienė och Ž. Lazdauskaitė24. Den största delen av denna unika växtsamling från den gångna seklets första hälft, som oansvarigt delades upp, transporterades bort och inte återlämnades, har gått förlorad. På 225-årsdagen av J. A. Pabrėžas födelse fick hans hembygd äntligen ta emot en monografi tillägnad honom – Viktoras Gidžiūnas bok ”Jurgis Ambraziejus Pabrėža (1771–1849)”, utgiven på initiativ av Litauiska katolska vetenskapsakademien i Rom 199325. Hundra sidor i boken ägnas åt Pabrėžas liv (första delen, ”Pabrėžas person och hans apostolat”), och ytterligare hundra åt en analys av hans predikningar (andra delen, ”Samogiternas församlingar i Pabrėžas predikningar”). Bokens bilagor är mycket värdefulla: där publiceras en predikan, prästlöftena, ett par dikter, testamenten, en bunt brev, en förteckning över predikningarna och ytterligare några dokument. Tyvärr lyckades vår store Oförglömlige återigen inte komma till sin rätt – bokens författare hann endast med så mycket. De sidor som I. Vaišvilaitė skrev utifrån V. Gidžiūnas insamlade material, anteckningar och utkast till den tredje delen (”Pabrėža – forskare, läkare och pietist”) ger bara en försiktig blick på Pabrėžas verksamhetsområde och den del av hans arv som är viktigast för Litauens vetenskapshistoria. Detta område hade emellertid undersökts grundligt långt tidigare – i boken ”Jurgis Pabrėža (1771–1849)”, utgiven av Botaniska institutet 1972. 23 Litauiska encyklopedin. [Boston, 1960]. Bd 21. S. 303–304. 24 Jankevičienė R., Lazdauskaitė Ž. Det bevarade herbariet över högre växter av J. Pabrėža // Jurgis Pabrėža (1771–1849). S. 26–27. 25 Tyvärr finns det i denna intressanta bok ganska många olika språkliga brister. 85 I boken skildras J. A. Pabrėža ingående som människa och framför allt som präst och munk. Han var en mycket rättrådig, hederlig och plikttrogen människa. Han brydde sig inte om sig själv, högre befattningar eller ett bättre liv för egen del, utan om människorna på denna jord, med vilka det var honom förunnat att vandra livets stigar, och om deras andliga och kroppsliga hälsa. Hela sitt liv, hela sig själv, gav han åt andra. Efter en sådan framställning är det inte förvånande att bokens författare V. Gidžiūnas skrev i ”Litauiska encyklopedin” att J. A. Pabrėža ”har alla de egenskaper som kyrkan kräver av dem som förklaras saliga”26. Det är mycket, mycket beklagligt att det fortfarande inte har dykt upp någon som tar sig an att grundligt undersöka och beskriva J. A. Pabrėža som forskare, som skapare av litauiskt vetenskapsspråk och som folkets läkare. Än i dag kan man, liksom för ett tiotal eller flera tiotal år sedan, med fog upprepa att hans verk fortfarande är en viktig källa för vetenskapen, terminologin och språket i allmänhet, eftersom han var den förste som medvetet och systematiskt skapade termer på litauiska och själv var medveten om detta. Han formulerade först principerna för hur litauisk vetenskaplig terminologi skulle bildas och framhöll särskilt den levande språkets betydelse för detta ändamål. Slutligen var han den förste som började skriva litauiska termordböcker. Pabrėža gjorde visserligen allt detta på samogitiska, och var tydligt medveten om och betonade sin samogitiska identitet. I ”Anmärkningar om sammanställningen av en verklig samogitisk flora” (”Uwagį tyczące się ułożenia doskonałey Flory Żmudzkiey. Miłośnikom Flory Żmudzkiey i znawcom języka żmudzkiego, poświęcone”) förklarade han ingående att en sann samogitisk botaniker själv måste samla in växtnamn, särskilt från gamla kvinnor och örtmedicinare, och samla dem inte bara i sin egen församling eller trakt utan i hela Samogitien och hela Litauen; ta reda på vilka växter som kallas vad på olika orter och, med stöd av grundliga undersökningar, välja de lämpligaste namnen27. 26 Litauens encyklopedi. Bd 21. S. 304. För övrigt hade, med V. Biržiškas ord, tanken att verka för att Pabrėža skulle erkännas som salig uppkommit före andra världskriget (se: Biržiška V. Aleksandrynas. Chicago, 1963. Bd 2. S. 311). Men man tycks antingen tro eller vilja skapa och upprätthålla föreställningen att även en plats vid Guds fötter lättare tillfaller de adliga och högre prästerna än vanliga präster eller, än mer, lekmän. 27 Iš Pabrėžos nespausdintų botanikos raštų // Kosmos. K., 1923. Sąs. 2. P. 183 – 184. 86 J. A. Pabrėžas språk är också värt noggranna och ingående studier: det återger tämligen väl det levande talspråket hos kustens samogiter i slutet av 1700-talet och under första hälften av 1800-talet, men är samtidigt omsorgsfullt utarbetat, graciöst och böljar i harmonisk rytm, likt Samogiternas hav i närheten, som än stilla susar, än vilt brusar. Pabrėžas predikningar är enastående föreningar av vältalighet och levande språk, verk av en sann ordets mästare. Även hans övriga skrifter har ett utmärkt språk. Pabrėža ville också återge språkets levande flöde i sin stavning. I breven till J. K. Gintila diskuterade han vid flera tillfällen olika frågor kring sin stavning och framhöll att ”det bästa är att skriva så som vi talar”28. I sin syn på skriftspråket skilde sig J. A. Pabrėža avsevärt från sin yngre vän S. Daukantas. Med tiden började den senare anpassa sig till alla litauer, kanske ibland i hopp om att hans kustsamogitiska dialekt lättare skulle kunna etablera sig som litauiskt standardspråk, men kanske snarare genom att ge vika för traditionen att skriva på grundval av andra dialekter. I sina många skrifter strävade Pabrėža däremot efter att bevara ett så genuint språk som möjligt från sin egen kustsamogitiska dialekt (både han och Daukantas kom från samma församling, Lenkiemai). Som en tillförlitlig språkminneskälla från den tiden är Pabrėžas skrifter därför oerhört värdefulla, men har dessvärre hittills inte uppskattats eller värderats tillräckligt. Utan tvivel hade J. A. Pabrėža betydligt bättre förutsättningar än S. Daukantas att bevara sin levande moderdialekt. Han tillbringade ju nästan hela sitt liv i Samogitien (med undantag för ett par studieår i Vilnius), och större delen av det i sin moderdialekts omgivning, där han under de mest skiftande omständigheter ständigt umgicks med människor som inte ens kunde tala på något annat sätt. Men människor skapar ju i allmänhet själva sina förutsättningar. Pabrėža ordnade sitt liv så att han ständigt kunde vara bland samogiterna, inte som någon tjänsteman eller en person avskild från folket, utan som deras enkla, hjärtliga och omtänksamma läkare till både själ och kropp. Han förstod människorna, och människorna förstod honom. Människorna förstod Jurgis Ambraziejus Pabrėža och glömde honom inte. Blommorna vissnar inte, och stigen till hans grav växer inte igen. Människor går till och med på knä runt graven och ber om hjälp i sina sjukdomar och jordiska bekym- 28 J. A. Pabrėžos laiškai kun. J. K. Gintilai // Gidžiūnas V. Min. veik. P. 264. 87 mer, eftersom ”fader Ambraziejus sedan urminnes tider har betraktats som ett helgon av folket i trakten kring Kretinga”29. Sådan ville han själv också vara: mitt i livet, medan han tjänstgjorde som vikarie i Plungė, beslöt han år 1806 att vara helig och oklanderlig, helig till själ och kropp, i sitt liv, föredöme, lärdom och lovvärda handlingar30. Sina älskade samogiters, deras barns och barnbarnsbarns hjärtan har skänkt J. A. Pabrėža helgonets ära och erkänner honom som helgon än i dag, tvåhundra år senare. Fullkomligheten blev tydligast efter döden. 29 Tėvas Placidas Barius, OFM. Provincijolo paaiškinimas // Ten pat. P. XIII. 30 Ryžtai, padaryti Plungėje 1806 m. // Ten pat. P. 241. 88