Lietuviško anatomijos vardyno istorijos metmenys

Gintautas ČESNYS Vilniaus universitetas DET LITAUISKA ANATOMISKA TERMINOLOGIN HISTORISKA ÖVERSIKTER Grunden för den internationella anatomiska nomenklaturen utgörs av latinska och latiniserade grekiska ord, historiskt nedärvda eller nybildade i antika språks anda. Benämningar av arabiskt och annat ursprung är sällsynta undantag. Nomenklaturen består av substantiv (ren) och deras avledningar med suffix och prefix (renalis, retrorenalis); hybrider bildas mer sällan, till exempel av ett grekiskt och ett latinskt ord (lymph nodus). De latinska termernas semantik fastställer de benämnda objektens egenskaper vid ett visst kunskapsstadium; dessutom måste systemet vara öppet för att ta till vara framtida vetenskapliga erfarenheter. Tack vare sin beständighet och precision var latinet i århundraden vetenskapens internationella språk. Även om dess betydelse minskade något under 1900-talet förblev det ändå den medicinska nomenklaturens kärna, som kontinuerligt kompletteras och förbättras. Å andra sidan kan ett föremål eller fenomen, dess väsen, förstås bättre först när det benämns på modersmålet. Traditionerna för nationella nomenklaturer skiljer sig mycket åt. Det enklaste är att inte besvära sig med att skapa en egen nomenklatur utan använda den latinska, såsom turkarna till exempel gör. Tyvärr går man då miste om den semantiska information som finns i latinska ordkombinationer, och som gör det möjligt att förstå det beskrivna objektets innehåll och är nödvändig för att tillägna sig termers logiska struktur. En annan möjlighet är att anpassa de latinska termerna till modersmålets grammatik, stavning och uttal. Så gör folk vars språk innehåller många ord av latinskt ursprung (italienare, fransmän, engelsmän). I detta fall avlägsnar sig uttalet långt från det latinska originalet, och en sådan förvanskad term blir svårare att förstå för människor från andra folk. Ett tredje alternativ är att skapa ett ursprungligt system av benämningar på modersmålet, oftast genom översättning från latin men med utgångspunkt i folkspråkets tradition. Så gör våra närmaste grannar – letter, ryssar, polacker och tyskar. Nationella anatomiska nomenklaturer främjar en medveten förståelse av latinska ord. Dessutom är de en stor tillgång och ett bidrag till modersmålet och i allmänhet till folkets gemensamma kultur. 55 Lietuviško anatomijos vardyno ištakomis reikia laikyti Konstantino Sirvydo (1579–1631) trikalbį (lenkų–lotynų–lietuvių) žodyną, kurio pirmasis leidimas išėjo apie 1620 m. (žinomas tik defektuotas egzempliorius be antraštinio lapo), fotografuotinis – 1997 m., o labiausiai paplitęs trečiasis Dictionarium trium linguarum – 1642 m., fotografuotinis – 1979 m. Jame užfiksuota gausi paveldėtoji lietuvių kalbos leksika, tarnybes, archaizmai, paties K. Sirvydo naujadarai, tarp jų ir iš medicinos, pvz.: negyvagimis, žinia paraikymo sąnarių (anatomija), karštinė (drugys). Den latinska ordbokstexten gör det möjligt att slå en bro mellan K. Sirvydas epok och vår tid och bedöma vilka medicinska, och särskilt anatomiska, benämningar som är äldst och härrör från urminnes tider, och vilka som är senare tiders skapelser (Butrimaitė 2000). Man kan urskilja tre typer av ord som K. Sirvydas använde. Den första gruppen utgörs av benämningar som införlivats i den anatomiska nomenklaturen och fortfarande används: hela kroppen (kūnas), dess enskilda delar (galva, kaklas, krūtinė, nugara, pilvas, šonas, ranka, koja), huvudets regioner (veidas, smakras, kakta, momuo, pakaušis), extremiteternas delar (kirkšnis, šlaunis, blauzda, kelis, petys, alkūnė, delnas, pirštas, nykštys), system och organ (oda, nagas, plaukas, ausis, burna, lūpa, dantis, gomurys, kaulas, sąnarys, širdis, inkstas, krūtis, bamba). Den andra gruppen består av ord vars betydelser med tiden har inskränkts, utvidgats eller förändrats (plaštaka – nu inte palma, utan manus; smegenys – endast medulla, men inte gingivae). Den tredje gruppen består av goda ord som dock inte fått fäste i den anatomiska nomenklaturen, såsom nugarkaulis (den etablerade termen är slankstelis), bruvis (– ögonbryn), kiaušas (– kranium), rietas (– lår), stomuo (– kroppslängd), jeknos (– lever), gysla (– nerv). Pirmuosiuose profesionalios medicininės publicistikos bandymuose Vincas Kudirka (1858–1899) vartojo jau įsišaknijusius anatomijos pavadinimus (plaučiai, krūtinė, burna, dantys, žarnos, širdis, gysla (– vena), inkstai, smegenys, sąnariai), taip pat terminus (skilvis), gal ir savo sugalvotus, kurie vėliau neprigijo (dirksniai, driksniai, sunkė (– arterija), sunkinis kraujas, gyslinis kraujas ir kt.). Vincas Kudirka (Kudirka 1889, 1895) pirmasis mėgino pavadinti audinius žodžiu au-da, atkakliai ieškojo gleivinės, plėvės, dangalo lietuviškų terminų, tačiau ne visai vykusiai visus juos bendrino žodžiu plonė – smegenų plonės, pilvo slidplonė, pilvaplonė, plonės aplink širdį, jungplonė (– jun- 56 ginal), gomvalvets tunna hinna. Han våndades också över benämningarna på svalget, struphuvudet och levern och bukspottkörteln, och blandade fortfarande ihop dem. Sökandet efter en motsvarighet till körtel är intressant, men den slog aldrig igenom: salivens, svettens lilla klump eller liten knöl. Den otvetydige pionjären för den professionella anatomiska nomenklaturen som ett system av benämningar var Jonas Basanavičius (1851–1927). I Litauiska institutet för litteratur och folklore finns en handskrift bevarad, skriven av honom själv, med titeln ”Material till anatomisk och medicinsk nomenklatur”. Den innehåller omkring 270 anatomiska benämningar på ryska, latin och litauiska samt några motsvarigheter på tyska och polska. Han använde någon rysk medicinsk termordbok och stödde sig på ord han hört från människor i hemtrakten (Pilviškiai, Skiriaudžiai, Marijampolė) samt på F. Kuršaitis (1806–1884) ordbok (1870, 1883, 1894). Materialet samlades sannolikt in efter att Jonas Basanavičius återvänt till Litauen (omkring 1908–1912). I ordboksutkastet finns benämningar på nästan hela kroppen, dess delar och organ, vilka varit utbredda ända sedan K. Sirvydas tid. Bland nya litauiska ord av detta slag kan nämnas sådana som J. Basanavičius använde: sudėjimą, pašonę, sprandą, vidurius, pakinkį. Benämningarna på rörelseapparatens allmänna strukturer var lyckade (griaučiai, antkaulis, kremzlė, raumuo, sausgyslė), liksom termer för strukturer knutna till benens relief och förbindelser (vaga, skiauterė, a?tis, siūlė, maumuo, skliautas), vissa ben (šonkaulis, mentė, noragas, priekalas), objekt inom splanchnologin (inälvornas organ) (raukšlė, vartai, šner-vės, plaučiai, liežuvis, liežuvėlis, stemplė, tulžies pūslė, tiesioji žarna, taukinė, bambos virkštelė, makštis, varpa) och vissa kroppsvätskor (pra-kaitas, seilės, tulžis, sėkla). Troligen var det också med J. Basanavičius som benämningarna prieširdžio, miego arterijos, ausies prieangio ir būgnelio började användas. Intressant nog presenteras tillsammans med benämningarna på könsorganen också synonymer som numera låter vulgära. Särskilt bör ansträngningarna att skapa en neurologisk terminologi nämnas. De termer han använde, mazgas, branduolys, vingis, smegenys, pailgosios smegenys, smegenėlės, har levt kvar fram till i dag; däremot är det bara några av benämningarna på nervų (pridėtinis, veido, liežuvio ir nas-ry, liežuvį judinantis, akį judinantis, uoslės, regėjimo, trynukinis, klai-džiojantis) som etablerats, och då i förändrad form. Benämningar som J. Basanavičius föreslog och som ligger mycket nära dagens bruk är exempelvis akies duobė, terpietis, sėklinės pūšliukės, mergystės plėvutė, plonukės žarnos, pusapskritus kanalas, pilvinė plėvė, širdies plėvės, kryžius. Bland intressanta men icke etablerade termer kan nämnas: gyvyslė (arte- 57 Fig. 1. Faksimil av J. Basanavičius manuskript ria), hjärnans kärltråd (nervus), ligament (ligamentum), ländkota (columna vertebrarum), stump, svansben (os coccygis), knäskål (patella), båge (clavicula), lockare (clitoris), pung (scrotum), mellangärde (diaphragma), tungband (frenulum linguae). Särskilt bör nämnas utskott (processus) och nervfläta (plexus), som troligen är mer precisa än de nu använda utväxt och plexus. J. Basanavičius hade svårt att välja namn på delar av foten och handen, bäckenbenet och hjärnhinnorna; termen för halsen var fortfarande oklar, mjälten förväxlades med bukspottkörteln, och mycket tankemöda ägnades åt litauiska motsvarigheter för ögats struktur (man kände ännu inte till sclera, hornhinna, näthinna, åderhinna, lins, iris, bindhinna). J. Basanavičius lyckades inte översätta cellula, cochlea, concha, ovarium, ductus ejaculatorius, epiglottis och andra 58 Fig. 2. Exempel på J. Basanavičius ordbildning latinska ord. Han ansträngde sig mycket när han översatte glandula och föreslog åtminstone flera översättningsalternativ (gelaža, grumulus, žirnukas, virukas), medan han ansåg att liauka endast förekom i grisars kroppar. Senare blev just det sistnämnda namnet etablerat. J. Basanavičius principer för termbildning framträder tydligt ur ordboksutkastet. För det första överanvände han inte adjektiv med suffixet -inis, utan använde ofta substantivets genitiv: ansiktsnerv, könsorgan (– organ), öronspottkörtel (– körtel), tungspottkörtel, halspulsåder. För det andra förespråkade han avledningar av substantiv med prefix: hals – nacke, knäveck – knäveck, hjärta – förmak, tand – mellanrum mellan tänderna osv. Slutligen bevarade J. Basanavičius vissa latinska termer som tydligen var mycket etablerade och svåra att översätta, precis som i dagens anatomiska nomenklatur: aorta, artär, nerv, organ, prostata, myologi, osteologi, syndesmologi, splanchnologi. För övrigt översatte han efter samråd också fyra namn på anatomiska avdelningar ganska lyckat (läran om muskler, ben, leder, inälvor). Den nu etablerade termen fascia tog J. Basanavičius inte med, utan föreslog i stället muskelhinna. 59 J. Basanavičius krönte således på sätt och vis den epok i utvecklingen av vår anatomiska nomenklatur då det inte fanns någon medicinsk högskola i Litauen och terminologin sköttes av enskilda entusiaster. Den livliga utvecklingen av den litauiska anatomiska nomenklaturen, liksom den medicinska nomenklaturen i allmänhet, började när Litauens universitet grundades i Kaunas. Till en början studerade läkarstudenterna med tyska och ryska läroböcker, vilket skapade ett behov av att utarbeta läroböcker på modersmålet och därmed också att söka litauiska medicinska termer, i första hand anatomiska. De skapades inte bara av anatomister utan även av fysiologer, patologer, kliniker och naturvetare. Under denna period framträder vår främste oftalmolog, Petras Avižonis (1875–1939), särskilt tydligt genom sina insatser. Han hade älskat sitt modersmål sedan barndomen, umgicks med Jonas Jablonskis (1860–1930) och andra språkvetare, skrev två små grammatikor, redigerade och översatte, och skapade en fulländad nomenklatur för ögat. Om den skrev Pranas Skardžius (1899–1975): ”Man kan med säkerhet hävda att han har ordnat den medicinska terminologin inom sitt område bättre än inom något annat medicinskt område. Han var den ende läkaren som, kan man säga, var helt besatt av språkfrågor” (Skardžius 1939: 114). Den berömde ögonläkaren var ledamot av terminologikommissionen redan från 1920 och rådgjorde ofta med dess ordförande Jonas Jablonskis och språkvetaren Juozas Balčikonis (1885–1969), vilket borgade för det fulländade språket i hans skrifter (Puzinas 1979). Man kan urskilja två perioder i skapandet av ögats anatomiska nomenklatur: i artikeln Senatviškieji akių pakitimai (1929) etablerade P. Avižonis sclera, hornhinna, iris, pupill, glaskropp, åderhinna, och i den berömda Akių ligų vadovas (1940), som utkom efter författarens död, använde han ciliarkropp, näthinna, lins, ögonlock, tårsjö, tårpåse, ögonhåla. Alla dessa ord etablerades förvånansvärt snabbt; deras perfekta ordbildning förblir ett riktmärke för alla som värnar och kommer att värna om litauisk terminologi. Kaip nurodė Salezijus Pavilonis (1919–1998), reikšmingiausią vaidmenį tada atliko Jurgis Žilinskas (1885–1957), padedant Anatomijos instituto bendradarbiams (Pavilonis 1993). Jis dalimis paskelbė anatomijos vadovėlio metmenis (Neurologijos paskaitos, 1923; Osteologija ir sindesmologija, 1932; Splanchnologija, 1934). Pirmoje dalyje dar randame tik lotyniškus terminus, o kitose – jau ir lietuviškus, tokius, kurių dauguma vartojama iki šiol. Pažymėtina griežta J. Ži- 60 linskos och medarbetares ordderivationssystem. Till exempel benämndes ben oftast med sammansatta substantiv (kilbensben, hälben osv.), och även bildningen av termer för serösa hinnor följde samma enhetliga princip (bukhinnan, lungsäcken, hjärtsäcken). Tänderna (framtänder, hörntänder, premolarer, molarer) och vävnaderna (bindväv, epitelvävnad osv.) benämndes på ett lyckat sätt. För många komplicerade namn användes adjektiv med suffixet -inis; på motsvarande sätt benämndes matsmältnings- och andningsapparaterna. Namnen på inre organ och deras delar, struphuvudets brosk, körtlar och väggarnas beklädnader i rörformiga organ fick fast fot i bruket. Bland de lyckade substantiven kan nämnas slemhinna, muskellager och en genomtänkt indelning av tarmen. Ändå hann de första hjälpmedlen för undervisningen i anatomi inte omfatta hela nomenklaturen. Syndesmologin, myologin och neurologin lämnades nästan helt obehandlade, och även den redan betydligt mer framskridna splanchnologin hade luckor: inkonsekvenser kunde inte undvikas (ibland angavs endast latinska termer – isthmus faucium, tunica fibrosa pharyngis osv.), adjektiv användes alltför ofta i stället för substantivets genitiv (gomurinis lankai), och sådana misslyckade översättningar förekom som ingång till magsäcken, utgång från magsäcken (dvs. cardia, pylorus), den fallande (dvs. den nedåtgående delen av tolvfingertarmen. Enligt S. Pavilonis gavs företräde åt lever framför jėknas helt i onödan; inom genitalieområdet infördes skam. J. Žilinskas översatte cellula med narveliu, o lastėle; den senare termen infördes av biologen Jurgis Elisonas (1889–1964), som under mellankrigstiden skrev flera zoologiläroböcker. Vytautas Didžiojo-universitetets auktoriteter inom naturvetenskap och medicin tog inte enhetligt emot J. Žilinskas föreslagna termer. Fysiologen Vladas Lašas (1892–1966) och patologen Janina Mackevičaitė-Lašienė (1897–1993) fortsatte att benämna ben med två ord (pannben, nackben, tinningben), och kallade magsäcken för skilvis; de skapade egna muskelnamn och ifrågasatte vissa organnamn (t.ex. levern). Biologen Pranciškus Šivickis (1882–1968), som hade avslutat sina studier i Amerikas förenta stater, använde efter anglosaxiskt mönster grammatiskt anpassade latinska namn, trots att det redan fanns motsvarigheter på modersmålet (faringas, laringas, duodenas, uteras, till och med ekskrecijos duktai, deferentinis duktas osv.). Det är inte alls förvånande att dessa främmande ord inte slog igenom, eftersom de, som vi ser, tydligt stred mot den litauiska nomenklaturens tradition och traditionen för dess skapande (Pavilonis 1993). 61 Efter andra världskriget rådde det brist på litauiska läromedel, och man hade inte kraft att snabbt ta fram sådana. Därför grep man sig an med att översätta en god lärobok av Vladimir Tonkov (1872–1954) från ryska (Tonkovas 1957, 1958). De främsta översättarna, Salezijus Pavilonis och Artūras Jurgutis (1909–1967), inledde ett nytt skede i den grundläggande översynen av den anatomiska nomenklaturen enligt Basel-nomenklaturen (B.N.A.). Översättarna bytte ut eller korrigerade några av J. Žilinskas termer (stuburkaulį ändrades till slankstelį, bevardį kaulą till dubenkaulį, gėdikaulį till gaktikaulį, pleištikaulį och kulnikaulį till pleištakaulį och kulnakaulį), skapade nya litauiska namn på leder och ligament och utformade muskeltermer enligt en enhetlig princip. De flesta av de senare var ganska exakta översättningar av de latinska namnen, men i enstaka fall fick de en annan betydelse (t.ex. galvos sukamasis raumuo – m. sternocleidomastoideus, dvilypis blauzdos r. – m. gastrocnemius, plekšninis r. – m. soleus osv.). Med hjälp av erfarenheterna från Kaunas anatomiolog Jadvyga Dobrovolskaitė-Tiknienė utarbetades även andra myologiska termer på nytt. kraujo indai ersattes med krauja gyslės, som föreslagits av fysiologen Jonas Šopauskas (1900–1968), och namn på delar, kärnor och nerver i hjärnan skapades eller preciserades (Pavilonis 1993). När insamlingen av material till en ordbok över litauiska medicinska termer inleddes i slutet av 1950-talet tog man åter itu med den anatomiska nomenklaturen. S. Pavilonis och A. Vaitilavičius publicerade en artikel (Pavilonis, Vaitilavičius 1959) där de uppmanade inte bara anatomister utan även språkvetare och hela medicinkåren att kritiskt bedöma vissa av de namn som dittills hade föreslagits. Dessa ansträngningar befäste sannolikt senare i såväl läroböckerna som i den nomenklatur som presenteras här termer som smegenų gumburas, antgumburis, pagumburis, ausies būgnelis samt skiltelė, nugaros (inte stuburo) smegenys, sėklidė, tarpupplautis, tarpietė, dvylykapištės žarnos ir smegenų sturmuo (bulbus), pėda (inte letena), antkaulis (inte apykau-lis), žiedinis skydo raumuo osv. Författarna tog också upp flera omstridda frågor som ännu inte har fått något svar. För det första gäller det användningen av prefixen pa- och po-. Med hänvisning till analogierna pažasties, pakinkio, pasmakrės, papilvės hävdade författarna bestämt att latinets sub- skulle översättas med pa- och inte po-, vilket språkvetarna föreslog och fortfarande föreslår. Kanske var det därför som adjektiv med prefixet pa- senare dominerade i den ursprungliga litauiska läroboken: paakinis, pasąnarinis, 62 pasmegeninis, pamentinis, paodinis och många andra. Senare sökte man en kompromiss och i de flesta fall behölls prefixet po-, som i nybildningar specialiserats på betydelsen ”nedanför”. För det andra finns variationer mellan aktiva och passiva particip, det senare och substantiv i genitiv, i attributiv funktion: jungiančioji ar jungiamoji artär, kylančioji ar kylamoji aorta, perveriančiosios ar perveriamosios, artärer som maitinančios ar blauzdikaulio maitinamosios skenbenet, uodžiamasis ar uoslės nerv, kramtomasis ar kramtymo muskel, virškinamasis ar virškinimo apparat osv. För det tredje vågade författarna inte enträget rekommendera slėsnos och slėsnokaulių i stället för de inexakta och tvetydiga pado ir padikaulių; kanske var det därför de senare termerna slog igenom. Vissa benämningar som S. Pavilonis och A. Vaitilavičius förespråkade fick senare inget genomslag. Författarna föreslog till exempel att plicą skulle översättas med klostė och att raukšlėmis endast skulle beteckna åldersförändringar i ansiktet och oregelbundna slemhinnebildningar, men raukšlė slog igenom, medan klostėmis av någon anledning endast används om veck i ledkapselns synovialmembran. Valvula semilunaris föreslogs översatt med delčiniu vožtuvu, men nu används pusmėnulinis vožtuvėlis. Författarna föreslog išangę (anus), men ordet blev kvar endast som synonym till išeinamosios angos. Integumentum commune översattes tydligen i den litauiska läroboken, tack vare författarnas insatser, med bendrąja kūno danga, medan man nu föredrar kūno dangalą. Man försökte använda perdangos, men har nu övergett det (kanske i onödan?); den internationella benämningen diafragmos har behållits. Den anatomiska nomenklatur som höll på att etableras anpassades till Paris-nomenklaturen (P.N.A.) i A. Jurgučio Osteologijoje (1965) och i A. Jurgučio med fleras lärobok för medicinska mellanskolor, Žmogaus anatomija (1967). Nästa steg i arbetet med att förbättra nomenklaturen togs vid utarbetandet av en litauisk lärobok (Pavilonis ir kt. 1972, 1984), vars författare var de främsta litauiska anatomisterna vid den tiden: Salezijus Pavilonis, Rimvydas Stropus (f. 1936), Kazimieras Tamašauskas (1936–1998) och Adolfas Urbonas (1922–1995). Inför den andra upplagan (1984) anslöt sig Vytautas Gavelis (f. 1927) och Regina Mikėnienė (f. 1931). Vid revideringen av termerna användes Paris-nomenklaturen (1955) med ändringarna från New York (1960) och Wiesbaden (1965), och i den andra upplagan beaktades ändringarna från Tokyo (1975). De viktigaste anatomiska termerna togs med i Medicinos terminų žodyną (Astrauskas ir kt., 1980), vars utarbetande också involverade många språk- 63 nare. En stor fördel med ordboken är att den är accentuerad. Tyvärr har inte heller den undgått beklagliga felaktigheter, tvetydigheter och omtvistade benämningar. En ny latinsk-litauisk anatomisk nomenklatur har förberetts för tryck enligt 1998 års upplaga av Terminologia Anatomica, och i den har man försökt standardisera och precisera mycket. Framgången med det arbetet får den yngre generationen lärare och studenter bedöma. Även 2000-talets anatomister kommer att ha en del att göra, eftersom det alltid finns utrymme för förbättringar. LITERATŪRA A s t r a u s k a s V. ir kt. 1980: Medicinos terminų žodynas, Vilnius. A v i ž o n i s P. 1929: Senatviškieji akių pakitimai. – Kosmos 1. A v i ž o n i s P. 1940: Akių ligų vadovas, Kaunas. B a s a n a v i č i u s J. Anatomijos ir medicinos vardyno medžiaga (rankraštis), Lietuvių literatūros ir tautosakos instituto rankraštynas, P–2–628. B u t r i m a i t ė I. 2000: Sirvydo žodynas – lietuviškos anatominės terminologijos šaltinis. – Vilniaus universiteto Medicinos fakulteto Studentų mokslinės draugijos LII konferencija, 2000 m. gegužės 8–12 d. Programa ir pranešimų santraukos, Vilnius. J u r g u t i s A. 1965: Osteologija, Vilnius. J u r g u t i s A. ir kt. 1967: Žmogaus anatomija, Vilnius. K u d i r k a V. 1889, 1895: Hygiena: I. Arbata. II. Kava. III. Tabakas. IV. Alkogolis ir alkogolizmas. – Varpas, 1889, 1–3, 8–11; 1895, 9–11. P a v i l o n i s S. 1993: Lietuviškosios anatomijos terminologijos evoliucijos apybraiža. – Acta musei historiae medicinae et pharmaciae Lithuaniae 1. P a v i l o n i s S., V a i t i l a v i č i u s A. 1959, 1960: Kai kurių lietuviškų medicinos terminų kritinė apžvalga. – Sveikatos apsauga, 1959, 3; 1960, 10. P a v i l o n i s ir kt. 1972, 1984: Žmogaus anatomija, Vilnius. Pirmasis lietuvių kalbos žodynas. Konstantinas S i r v y d a s 1979: Dictionarium trium linguarum, Vilnius. P u z i n a s J. P. 1979: Avižonio rūpinimasis medicinos terminija. – P u z i n a s J. Profesorius medicinos daktaras Petras Avižonis, Čikaga. S k a r d ž i u s P. 1939: Avižonis. – Gimtoji kalba 8. T o n k o v a s V. N. 1957, 1958: Normaliosios žmogaus anatomijos vadovėlis 1, 2, Vilnius. 64 AN ESSAY ON THE HISTORY OF LITHUANIAN ANATOMICAL TERMINOLOGY Summary The history of Lithuanian anatomical terminology begins in 1620, when a Polish-Latin-Lithuanian dictionary by Konstantinas Sirvydas (1579–1631) was published. In the first publicistic writings in medicine, Vincas Kudirka (1858–1899) used some anatomical terms that have survived until now. Jonas Basanavičius (1851–1927) started the creation of Lithuanian medical nomenclature as a system. Between the two world wars, Jurgis Žilinskas (1885–1957) and his colleagues tried to unify the system, and Petras Avižonis (1875–1939) quite successfully created terms in eye structure and ophthalmology in general. After the Second World war, Lithuanian anatomical terminology developed when translating Russian hand-books and preparing an authentic Lithuanian text-book of anatomy for university students (1972, 1984), as well as by working on the Dictionary of medical terminology (1988). Salezijus Pavilonis (1919–1998) and Kazimieras Tamašauskas (1936–1998) distinguished themselves especially. Nevertheless, Lithuanian anatomical terminology is far from perfect and future generations of anatomists will have much to do. Gintautas ČESNYS Gauta 2002-06-06 Vilniaus universitetas, Medicinos fakultetas M. K. Čiurlionio g. 21, LT-2009 Vilnius E. paštas [email protected] 65