J. A. Pabrėžos geografijos vadovėlio terminai

Robertas GEDRIMAS Šiaulių universitetas TERMINOLOGIN I J. A. PABRĖŽAS GEOGRAFIBOK Jurgis (broder Ambraziejus) Pabrėža var en framstående litauisk naturforskare, läkare, präst och munk under första hälften av 1800-talet; i dag värderas han främst som pionjär inom litauisk vetenskaplig terminologi. Han var den första litauern som började skriva vetenskapliga arbeten på litauiska. Pabrėža, som kom från byn Večiai (Lenkimai församling, Skuodas kommun), skrev medvetet endast på sin hemsockens språk, den nordžemaitiska kretingadialekten. Han försökte inte anpassa språket i sina skrifter till andra dialekter och strävade inte efter att hans verk skulle vara begripliga för alla invånare i Litauen, vilket senare gjordes av Simonas Daukantas, som kom från samma församling, och andra författare från den tiden. Som G. Subačius hävdar tänkte Pabrėža redan på att skapa ett standardiserat skriftspråk för žemaitiska och valde sin egen nordžemaitiska subdialekt som grund (Subačius 1996: 43). Följaktligen var de termer som användes i hans vetenskapliga arbeten också avsedda att bli en viktig del av ordförrådet i ett standardiserat skriftspråk för žemaitiska. Därför skapade Pabrėža termerna med särskild omsorg och strävade efter att de skulle motsvara dialektens anda, vara godtagbara för dess talare och med andra ord kunna slå rot i standardspråket. Pabrėža hade nästan aldrig lämnat Žemaitija, bortsett från några studieår vid Vilnius universitet, som då kallades Storhertigdömet Litauens högsta läroanstalt1, och hans språk påverkades därför inte av andra litauiska dialekter. Man kan säga att språket i Pabrėžas verk är en autentisk žemaitisk dialekt från den tiden. Pabrėžas allra största förtjänster gäller utan tvekan den botaniska terminologin. Än i dag vänder sig litauiska botaniker ibland till Pabrėžas hundraåriga manuskript2 när de saknar ett ord för att benämna en växt. Förutom botanik var Pabrėža också mycket intresserad av geografi. Det här 1 Nästan alla författare som har undersökt Pabrėžas biografi mer ingående menar att han studerade vid Vilnius universitet 1792–1794, medan Vaclovas Biržiška hävdar att Pabrėža började vid Vilnius universitet först 1793 och studerade där till 1794 (se Gidžiūnas 1994: 13 för en utförligare redogörelse). 2 Naujausio Botanikos vardų žodyno (1998) įvade nurodoma, kad vienas iš augalų pavadinimų šaltinių buvo Pabrėžos rankraščiai (BVŽ 1998: 7). 117 Det framgår av två av världens största atlaser3, som har bevarats från hans privata bibliotek. I den ena har Pabrėža med egen hand skrivit upp länder, regioner och deras största städer på polska; i slutet av atlasen beskrivs många länder mer ingående. Även Kaunas offentliga bibliotek förvarar ett geografiskt verk4 från Pabrėžas privata boksamling (se Pribušauskaitė 1982: 35). Det viktigaste och mest övertygande beviset för Pabrėžas intresse för geografi är ändå hans handskrivna bok i litet format (166 sidor), författad på žemaitiska och ägnad åt den politiska och fysiska geografin i världens fem delar5. Alla forskare är överens om att betrakta boken som en lärobok, eftersom den redogör för grunderna i fysisk och politisk geografi och sannolikt var avsedd att användas i skolan. Det finns visserligen inga uppgifter eller frågor för eleverna i den. J. Tarvydas, som har undersökt den mer ingående, hävdar att detta är den första litauiska geografiboken6 (Tarvydas 1972: 55). Detta verk ger Pabrėžas biografer anledning att hävda att han, efter att ha gått in i Kretingas franciskanerkloster 1816, undervisade i klosterskolan, förutom i religion- 3 Den ena atlasen består av femtio kartor (Atlas von 50 Karten), den andra av åtta: över hela världen (Mappa Totius Mundi...), Europa, Kungariket Polen och Storhertigdömet Litauen (Regni Poloniae Magnique Ducat Lithuaniae...) med mera. De förvaras nu i Pabrėžafonden vid handskriftsavdelningen på Litauens nationalbibliotek Martynas Mažvydas (F 124–8; F 124–9). 4 [L.] Echard. Dyckonyar geograficzny, czyli Opisanie Królestw... de första och tredje banden, utgivna i Warszawa år 1783. 5 Detta Pabrėžas manuskript saknar titelblad, så dess titel är okänd; i bibliografier anges det efter de första raderna: Įžegis. // Geograpyje (Žemiuraszts) ira aprazims žemys [...]. Manuskriptet förvaras på handskriftsavdelningen vid Litauens vetenskapsakademis bibliotek (F 9–3361). 6 Alla geografer betraktar inte denna bok som den första litauiska geografiboken. I S. Vaitekūnas Enciklopediniame geografijos žodyne hävdas det att ”P. Vilčišis skrev den första litauiska geografiboken 1898” (Vaitekūnas 1994: 215). Detta bör preciseras: P. Vilčišis Trumpa geografija arba žemės aprašymas (Chicago, 1898) är den första tryckta, ursprungliga litauiska geografiboken. Enligt geografen I. Švarcaitė kan även Simonas Daukantas Būdą kallas den första litauiska geografiboken, eftersom den innehåller många geografiska termer (Švarcaitė 1981: 213). Andra geografer erkänner att Pabrėža är författaren till den äldsta litauiska geografiboken (Kudaba, Bielukas 1976: 207). 118 … och latin samt naturvetenskap undervisade Pabrėža även i geografi7 (Gidžiūnas 1994: 70). Pabrėžas geografihandbok har en enkel struktur. Boken börjar med en inledning (Įžegis, s. 1–13), där geografivetenskapen beskrivs, dess grenar anges (geografyje matematycznyzny, fizycznyny, palytycznyji) och de viktigaste termerna definieras. Därefter är handboken indelad i fem delar efter världsdelar (atskirios). Störst utrymme ägnas åt Europa (Europa, s. 13–113), medan de övriga världsdelarna – Asien (Azya, s. 113–139), Afrika (Afrykai, s. 139–146), Syd- och Nordamerika (Ameryka, s. 146–162) och Australien (Australije arba Oceanje, s. 162–166) – får hälften så mycket utrymme. I början av varje avsnitt ges allmänna uppgifter om världsdelen, varefter dess länder beskrivs var för sig (om bokens struktur, se närmare Tarvydas 1972: 55–56). Boken anger inte när den skrevs. J. Tarvydas menar att handboken skrevs efter 1825, eftersom den nämner den ryske tsaren Nikolaj I, som tillträdde just det året, och senast 1830, eftersom Pabrėža därefter ägnade sig uteslutande åt botanik (Tarvydas 1972: 56). Troligen anges det också i bibliografin, med utgångspunkt i denna uppfattning, att Pabrėžas Geografija skrevs efter 1825 (Kišūnienė 1972: 97). Ett annat viktigt faktum gör det dock möjligt att precisera dateringen av Pabrėžas geografihandbok. Boken nämner påven Gregorius XVI, som blev påve 1831, det vill säga långt senare än den tidpunkt då tsar Nikolaj I började styra Ryssland: Poniawojecžio ira Grygaalós XVI. gawa baźniczys Rūnyszkoosys⁸ 63. Följaktligen skrev Pabrėža den efter 1831. Detta bekräftas också av en analys av stavningen. G. Subačius undersökte utvecklingen av stavningen i Pabrėžas verk och fastställde att denna bok är ett av de första av Pabrėžas verk som skrivits med konsonanterna čž och šž samt dubbla vokaler⁹, och lutar åt uppfattningen att boken tillkom omkring 1831–1834 (Subačius 1996: 42). 7 Eftersom Pabrėža utarbetade en geografihandbok på samogitiska kan man anta att han också brukade förklara geografi för eleverna på samogitiska (Gidžiūnas 1994: 72). 8 Dėl Pabrėžos rašybos žr. Jonikaitė 1972: 62–65; Subačius 1996: 11–113. 9 I början av boken används dessa särdrag mycket mer sällan; längre fram i boken blir de vanligare, vilket också gör att samma ord i artikeln kan stavas på olika sätt. 119 Pabrėža anger inte någonstans vilka källor han använde när han skrev denna bok. Troligen använde han polska geografiböcker, vilket de polska formerna av egennamn visar, till exempel Wataakaa ”Italien” 57 (vilket också Tarvydas 1972: 57 uppmärksammade); dessutom förklaras mer ovanliga termer i boken på polska. Förmodligen var den inte en översättning eller bearbetning av något enskilt verk, eftersom man inte har funnit någon liknande polsk geografisk skrift från slutet av 1700-talet eller början av 1800-talet där alla världsdelars länder beskrivs så kortfattat. Pabrėžas handbok påminner möjligen något om K. Wyrwiczs Geografiją (Wyrwicz 1799). Här, liksom i Pabrėžas bok, förklaras först de viktigaste termerna. Definitionerna är formulerade på liknande sätt i båda böckerna, men hos Wyrwicz presenteras de i form av frågor och svar; jfr: Geografijo (:Žemiu-raszts) ira aprasžims žemys, at kóry giwenam 1 ir Co jest geografija? Geografia abo nauka kraiopisarśka jest Opisanie Ziemi (Wyrwicz 1799: 1). Wyrwiczs Geografija kan inte ha varit Pabrėžas huvudsakliga källa, eftersom den endast beskriver en världsdel, Europa. Pabrėža använde uppenbarligen alla källor som stod till hans förfogande och redogjorde på samogitiska för de viktigaste kunskaperna i fysisk och politisk geografi om världens alla världsdelar. För språkvetenskapens historia bör det nämnas att de viktigaste europeiska språkgrupperna räknas upp i den första litauiska geografihandboken, till exempel: Lyižówiu binktorýniu rokóu wyniśtyka 1) biskayskynis; 2) szkockoiryckynis (: celtogaulskynis); 3) cymbryskynis; 4) finskynis; 5) grekynis; 6) totynyszkasis; 7) arnauckynis arba albanskynis; 8) germanskynis; 9) žemaytynis, lytównys, yr tatwyszkasis; 10) stowianskynis; 11) tó r kys zkaa–tatarynis. Apar tu židyszkasis yr Cygonyszkasis 19–20. Som framgår fördes också grupper från andra språkfamiljer in här, sida vid sida med de indoeuropeiska språkgrupperna (med termen biskayskynis avses troligen baskiska, finskynis en grupp av eller ett språk inom den finsk-ugriska familjen; turkiska – tór kyszkaa–tatarynis). Pabrėža använde inte en enda term för att benämna de baltiska språkgrupperna, och den samogitiska dialekten betraktas som ett separat baltiskt språk och anges först. För litauisk språkvetenskap och geografivetenskap är detta verk av Pabrėža viktigt som ett av de första exemplen på skapandet av litauiska geografiska termer. Det har också obestridligt värde för historisk lexikologi och dialektologi. Tyvärr följde litauiska geografer inte botanikernas exempel och 120 man använde dem inte när man skapade litauiska geografiska termer10. Inte heller lexikograferna ägnade Pabrėžas geografihandbok den uppmärksamhet den förtjänade – hans ord kom inte med i den stora Lietuvių kalbos žodynas (LKŽ). I Pabrėžas Geografijoje har man funnit över 250 termer, varav omkring 200 är enordiga. Naturligtvis används här inte enbart geografiska termer; man har också funnit ett betydande antal termer från andra områden som ligger nära geografisk vetenskap. När författaren behandlar landets ekonomiska läge kan han inte klara sig utan ekonomiska termer; när han beskriver landets militära styrkor (på land och till sjöss) använder han termer från krigföring och sjöfart. I handboken har man också funnit termer från botanik, zoologi (växt- och djurnamn), kemi, språkvetenskap, religion, arkitektur och några andra områden. I artikeln analyseras termerna i Pabrėžas handbok utifrån deras källor: 1) hämtade från det levande språket, 2) bildade med hjälp av det egna språkets ordbildningsmedel, 3) lån från andra språk. Terminologisering av vanliga ord När vanliga språkord omvandlas till termer kallas det terminologisering. Terminologisering är vanligen förknippad med en större eller mindre semantisk (ibland även grammatisk) modifiering och definition av ordet. Oftast utvidgas, inskränks eller generaliseras betydelsen hos det ord som terminologiseras, eller överförs utifrån någon viss egenskap till att beteckna något helt annat (Keinys 1980: 64; Klimavičius 1996: 6). Pabrėža, som var den förste att börja skriva geografisk text på litauiska, saknade genast specialord för att benämna olika geografiska begrepp. Eftersom han insåg att geografi (särskilt fysisk geografi) är ett vetenskapsområde vars begrepp lätt och i stort antal kan benämnas med ord ur folkspråket, började Pabrėža djärvt terminologisera ord från sin dialekt. I Geografijoje används över 80 terminologiserade vanliga ord (40 procent av alla enordiga termer). 10 Kai kurie geografai (Švarcaitė 1981: 213) Pabrėžai ne visai pagrįstai prikiša, kad jis daugiausia vartojęs savo susikurtus, o ne iš gyvosios kalbos paimtus geografijos terminus. 121 Pabrėža terminologiserade många främmande ord som användes i dialekten och som numera betraktas som barbarismer (främmande ord), till exempel: rieds ”statsordning, makt” 106, rinkis 88 ”län, distrikt”, róbėzė 13 ”gränser”, swiets ”värld” 147 (av detta ord bildas också ytterligare termer, till exempel swietingóms 20). Även som led i sammansatta termer hämtas ofta främmande ord som används i folkspråket, till exempel: lęciugs katnu ”bergskedja, bergsområde” 5; beswiety satas ”obebodda öar” 157; lousvijy miestaa ”fria städer” 76. Pabrėža uppfattade dem uppenbarligen som ord ur det levande språket, eftersom de användes flitigt (och några fortfarande används) i den samogitiska dialekten. Deras omvandling till termer bör betraktas som terminologisering, inte som lån av termer. Även terminologiserade äldre lånord betraktas som resultat av terminologisering, inte av lån. Först terminologiseras enkla ord i Pabrėžas geografihandbok som nästan inte förändrats semantiskt, ord knutna till den geografiska miljön och klimatet och som betecknar den livlösa naturens föremål och fenomen, till exempel: dauba 130, debesys ~ moln 124, ězèrs 6, jura ar mary 5, kalns 6, kahwa 5, liitós ~ regn 116, ors 24, ópy ~ flod 6, óula 132, pakalny 151, pawasaris 20, puga 7, sata 4, seklyma ”grund” 12, snygis ~ snö 133, uksyna ~ dimma 124, undóu ar wandóu ~ vatten 5, undenis 77, wies ~ vind 7, wasara 20, wietra 7, žyima ~ vinter 21, žemy 1. Alla dessa ord är urgamla baltiska ord; några har ärvts från det indoeuropeiska urspråket och är kända inte bara av samogiter utan också av människor som talar andra dialekter. Som LKŽ visar har de flesta av orden flera betydelser. Sannolikt användes de i mer än en betydelse även på Pabrėžas tid. I denna geografibok terminologiserades deras grundbetydelse. På liknande sätt terminologiserade också den andre samogiten Laurynas Ivinskis, som arbetade med terminologi något senare än Pabrėža, vanliga ord (se vidare Auksoriūtė 1997: 45). Många gamla baltiska ord terminologiserades för att beteckna mineraliska nyttigheter, till exempel: auksós 25, dróska 123, gelžys 25, ruudas 125, sydabrós 25, szwyns 41 och szwęns 123 ~ bly, waris 25. Det bör nämnas att Pabrėža redan använder landsnamn som är desamma som de som används i dag¹: 1 Till exempel används andra namn i den geografihandbok som redigerades av J. Jablonskis och gavs ut 1906, S. Mečiaus Trumpas žemės aprašymas: öster, väst- 122 Daboty reik ketores binktoynes szalis, arba aplinkomus (okolice) swieta: Pytus (:południe meridies ar Sud)¹²; Siaury (:Północ, Septentrio ar Nord); Rìta (:Wschod. Oriens ar Est); Wakara (Zachod. Occidens ar Ouest) 12–13. Detta är också terminologiserade ord ur det levande språket. I boken används flera terminologiserade ord ur folkspråket för att benämna företeelser inte bara inom den fysiska utan också inom den politiska och ekonomiska geografin, t.ex.: amataa 26, giwentojee 25, 166, miests 33, ōusts ~ oustas 6, pylys 60, preky 113, szalys 9, valde ~ valdžia 10. En del av dessa ord är äldre lån, t.ex. germanismen amataa och slavismen miests. Terminologiseringen av vanliga ord hänger samman med definitionen av termer. En terms betydelse måste definieras exakt. I bokens inledning (įžegis, s. 1–13) definieras ett stort antal folkliga geografiska termer, det vill säga de ges så att säga status som vetenskapliga termer, t.ex.: sala (:Insula) ira dalys žemys ysz wysu szalu wądenio aplyta 4; ópy ir tay šōrinkyms undyns saldziojy, wagō tekąty 6. Som redan nämnts utvidgas eller inskränks ofta betydelsen hos ett vanligt ord som terminologiseras; ibland överförs ett ord ur det levande språket till terminologin för att beteckna något helt annat utifrån en likhet eller någon annan egenskap. Sådana terminologiserade ord kan betraktas som semantiska bildningar. Den nya betydelsen hos det terminologiserade ordet har semer gemensamma med det vanliga ordets betydelse, och dessa motiverar den nya, terminologiska betydelsen. Det vanliga ordets betydelse och termens betydelse står olika nära varandra, beroende på hur många semer de har gemensamt och om dessa ingår i betydelsens kärna eller periferi. Om betydelsekärnorna hos det vanliga ordet och termen sammanfaller betraktas de inte som skilda semem och hålls inte isär i ordböckerna; exempelvis anges bara en betydelse i både DŽ och LKŽ för de redan nämnda orden som betecknar olika naturföremål och naturfenomen (kalnas, upė, vėtra m.fl.) (alltså skiljs inte två betydelser åt – en vanlig betydelse och en med markeringen geogr.13). riai, žiemiai, vasariai. J. Jablonskis dar ir Mūsų žodynėlyje (1918) nebuvo apsisprendęs, kurie pasaulio šalių pavadinimai tinkamesni, vartoję nonemai sinonimu. 12Pabrėža anger ofta efter kolon, inom parentes och intill en ny term eller ett ord som han anser vara mindre vanligt, ibland efter konjunktionen ar, en polsk, mer sällan en latinsk eller annan språklig motsvarighet, eller en litauisk synonym. 13I DŽ har bara kalnas en betydelse med markeringen geogr., men den vanliga grundbetydelsen skiljs inte ut; betydelserna hos orden upė och vėtra har inte denna markering. 123 När Pabrėža skapade termer för ord drog han sig inte för olika semantiska förändringar. I geografihandboken finner vi vanliga ord vilkas terminologiserade betydelse har inskränkts. Med orden källa, källsprång (6) benämns en flods källor, till exempel: floderna börjar vid en källa eller ett källsprång 6. I slutet av boken förekommer, vid sidan av ordet källsprång, ytterligare en synonym: werdōlis: källsprång (eller werdōlis zrždōlō) 131. Grundbetydelsen hos ordet källa är ”en plats där vatten rinner fram från en underjordisk vattenåder” (LKŽ XVIII), det vill säga en plats som inte nödvändigtvis ger upphov till en flod. Den fjärde betydelsen av ordet källsprång i LKŽ är däremot ”en flods källa”; de illustrativa meningarna hämtas ur K. Būgas och M. Daukšas skrifter. Verdulis betraktas i LKŽ som en fonetisk variant av ordet virdulys, och betydelsen ”källa, källsprång” skiljs inte ut, men en avledning av ordet anges: verdulingas ”rik på källor”, tillsammans med ett illustrativt exempel ur Pabrėžas botaniska skrifter (LKŽ XVIII). Uppgifterna i LKŽ visar inte att orden källa och Verdulis har använts i betydelsen ”en flods källor”; det är tydligen rimligt att betrakta dem som individuella termer hos Pabrėža. I Pabrėžas lärobok hittar vi också fler termer vars betydelser inte är belagda i LKŽ; tydligen använde andra författare inte orden i dessa betydelser. Man kan säga att det är individuella geografiska termer skapade av Pabrėža. Det samogitiska dialektordet troba används i geografihandboken för att beteckna parlamentsbyggnader, t.ex.: [...] sodietamy ysz karaliaus ir dwejų trobų: ysz kórių pyrmoji sósydeva ysz Senata, atroji ysz Pashu yr Depūtawotojų 43. Betydelsen hos det terminologiserade vanliga ordet ertmė, ”tomt rum, tom yta, tom plats” (LKŽ II), har generaliserats och konkretiserats till ertmy 105, ”territorium” (termen ertiby används i samma betydelse, s. 2). När Pabrėža terminologiserade pluralformen waysey 25 av det vanliga ordet vaisius utvidgade han betydelsen kraftigt: ordet betecknade tamdjur och växter som föds upp i staten samt nyttiga mineral som utvinns där (jfr vaisius 8. ”egendom” LKŽ XVII). I geografihandboken betecknar ordet dyržōs 20 klimat och klimatzon; vid sidan av det används även avledningen žemdyržis, t.ex.: Dyržōs ar Žemdyržis, klimat 24. För att beteckna vikar använde Pabrėža tre ord: atkōta, arba ataka, ar kōlszy jūrny 5. Även i dåtidens polska geografiböcker användes tre termer, jfr: zatok, odnoga morska, golf (Wyrwicz 1799: 14). Det första ordet atkula är ovanligt och används tydligen bara av nordliga samogiter. 124 betydelsen ”en bredare del av en flod, där den skär in i stranden och vattnet rinner långsammare; vik”. I LKŽ anges Pabrėžas skrifter som källor till användningen av detta ord, och två illustrativa meningar från Pabrėžas dialektområde – Plungė och Salantai – ges också (LKŽ I). Det finns inga belägg för att andra samogiter skulle använda ordet, och vi hittar det inte heller i DūnŽ. I dialekten (och i botanikern Pabrėžas skrifter) används atkula om en flodvik, medan Pabrėža i geografihandboken generaliserade dess betydelse och använde det om en havsvik, t.ex.: Babelmandeb (:wartaa smerty) jung jūra arabynu šo atkolo arabynu arba jūro raudonomoj 135. De andra synonymerna har sannolikt bildats med utgångspunkt i polska termer: utaka (= uttaka) är bildat efter pol. zatok (med en ändelse från verbet atiteka), medan den sammansatta termen kólsży jūryny är en översättning av pol. odnoga morska. I den samogitiska dialekten fanns inget ord för ett sund. För att benämna detta begrepp terminologiserade Pabrėža en avledning med ändelsen pargniuža 6. Även om ordet tydligt är en bildning kan man ändå säga att Pabrėža hämtade det färdigt från talspråket, snarare än att själv ha bildat det av verbet pergniaužti, eftersom ingen av dess betydelser (”pressa ihop”; ”sträcka för mycket”; ”snöra åt (ett plagg) till hälften vid midjan” LKŽ III) motiverar termens betydelse ”en smal vattensträcka mellan kontinenter, öar eller mellan en kontinent och en ö, som förbinder angränsande oceaner, hav och andra vattenområden” (Vaitekūnas 1994: 171). Däremot har det enkla ordet pergniauža (och dess variant pargniūža), ”försmalning, avsmalning mellan två tjockare, bredare delar; utväxt” (LKŽ IX), överförts till att beteckna begreppet sund utifrån egenskapen ”avsmalning, förtunning”¹⁴. Som synonym till termen pargniuža används även den sammansatta termen ąksztibe jūryny 6, en översättningsbildning av det tyska sammansatta ordet Meer enge ”sund” (ty. Meer ”hav”, Enge ”trånghet, smalhet”); i polska läroböcker användes också två termer, cieśnina, abo przemyśka morska (Wyrwicz 1799: 14). Vid sidan av termen pargniuža används ibland adjektivet ankštas, t.ex.: ąksztó pargniužó Faro di Messina 66. 14 I den i Klaipėda utgivna tidningen ”Lietuwiszka Ceitunga” pergniuža används också som geografisk term för en smal landremsa (inte vatten) – sasmalka (LKŽ IX). 125 Några av de enkla ord som Pabrėža terminologiserat i Geografijoje, och där terminologiseringen bygger på betydelseöverföring, används även av andra författare; betydelserna hos dessa termer finns belagda i LKŽ, t.ex.: gyre ”öken” 140, jōusta ”landsträcka med enhetligt klimat” 129, kaps ”område, land” 110, žīmie ”vapen” 27. Det är dock svårt att avgöra om Pabrėža fick uppslaget till dessa termer från andra eller självständigt terminologiserade dem med dessa betydelser. Det bör nämnas att Pabrėža använder ett stort antal intressanta dialektala adjektiv för att beskriva olika väderförhållanden, t.ex.: į rytus kaytringas buun wasaras, o žīimus darganuotas yr wietringas 130; Wydōtynioji arba Auksztoji Azyje [...] tór sausa yr dydesnioje daliece ašzri ora, kaytringa wasara [...] yr pryky (ar body) žīmo 116. Dessa adjektiv har nära samband med geografiska termer. Några är härledda från termer som inte ens förekommer i den aktuella läroboken (dargana, kaitra), men som Pabrėža uppenbarligen kände till. En del av adjektiven kan vara underordnade led i sammansatta termer (sausas, darganotas oras). Bildning av nya termer Det är förståeligt att Pabrėža inte kunde hitta lämpliga ord i sin dialekt för att benämna alla geografiska begrepp. Det är nästan omöjligt att hitta ord för företeelser som inte är typiska för det litauiska landskapet (t.ex. vulkan, ocean) eller för abstrakta kategorier som fastställts av vetenskapen (t.ex. latitud, longitud). Pabrėža, en pionjär inom skapandet av litauiska geografiska termer, fick därför, utöver att terminologisera dialektord, också söka andra sätt att skapa termer. Han hade inte bråttom att låna in eller översätta termer från andra språk. Pabrėža utnyttjade framgångsrikt de möjligheter till ordbildning som litauiskan erbjuder. I denna lärobok används omkring 40 nyskapade geografiska termer (20 procent av alla enordiga termer). Ibland är det svårt att avgöra om ett morfologiskt genomskinligt ord som används i dialekten (en tydlig avledning) har terminologiserats, det vill säga hämtats färdigt från dialekten, eller om det har bildats genom någon ordbildningsmetod. I sådana fall hjälper termens motivation till att fastställa dess källa. Om termens betydelse motiveras bättre av ordbildningsbasen räknas ordbildningen som dess källa; om det är det enkla ordets betydelse – 126 Detta är terminologisering. Därför betraktas det tydliga suffixavledda ordet pargrinda som ett resultat av terminologisering och inte av ordbildning. I detta kapitel behandlas inte icke-originella termer som översatts från ord i andra språk. De betraktas som översättningslån. Suffixavledningar. I Pabrėžas Geografijoje har omkring 25 termer påträffats som bildats med suffix, vilket är mer än hälften av alla avledningar. När Pabrėža skapade nya termer använde han oftast suffixet -ybė. Den största gruppen av avledningar med detta suffix utgörs av abstrakta substantiv, till exempel: dalmii̇bė ”administrativ indelning” (: dalmė), med samma betydelse används även avledningen med suffixet -mė daalme 78; darbi̇by ”näringsverksamhet” (: darbas), till exempel: Galwingóujy d a r b i i b y (Zatrudnieniem) ira Kawone bado-os yr bótasdarbš 119; dwasyszki̇iby ”prästerskap” (: dvasiškis) 133; gyṁinyby (narodowe) ”nationalitet” 11 (: giminė); galwzódiby ”mord” 119 (: galvižudys); moksli̇bys¹⁵ (umiejętności) ”förmågor, färdigheter” 26 (: mokslas); pasiedliby ”kolonier, besittningar” (: pasedła ”boplats, gård” LKŽ IX), till exempel: At pakrašti̇o aukšouto Europyjonis tór pa s i e d l i i b e s 144; žmogžórdliby ”mord” (: žnogzurdys ”den som dödar en människa, mördare” LKŽ XX). Några avledningar på -ybė har bildats från adjektiv, till exempel: ygli̇iby ”longitud” 147 (: ilgas); ptatiiby ”latitud” (: platus), till exempel: [Amerika] gól tarp 210–344° l g i b y s, o 56° pyti̇nys lig 80° p t a t i i b y s šiauryns 147; wartauniby ”handel” 38 (: vartaunas ”person som bedriver handel”). Ett annat tämligen vanligt ordbildningsformant är suffixet -imas: itapyṁs ”biflod” (: įtapti ”rinna ut i” LKŽ XV, belägget finns endast i Pabrėžas skrifter), vid sidan av detta används synonymt avledningen med samma suffix nóutapyṁs (: nutapti ”rinna ut i” LKŽ XV), till exempel: kór wiel ópy begas, yr i kyta ópy ar i jūra ipól, ira I t a p y m s ar N ó u t a p y m s 6; padalyjyṁs ”administrativ indelning” 27 (: padalyti); pagiwenyṁs ”landshärskarens residens” (: pagyventi), till exempel: pagiwenyṁs (rezydencya) ciesoriaus 27; sómaanims (przemysł) ”industri” 42 (: sumanyti). Alla dessa avledningar betecknar resultatet av en handling och bildas från prefixavledda verb. 15 Ungefär vid samma tid (1832) användes denna nybildning med en liknande betydelse även i den första litauiska tidningen som gavs ut i Preussen, Nusidavimai apie Ewangelijos Prasiplatinimą tarp Žydų ir Pagonų (LKŽ VIII). 127 Några avledningar med suffixet -einė har påträffats. Bland avledningarna med detta suffix finns gyveny i den ovanliga betydelsen ”jordbruk” 149 (: gyventi ”bruka (om jord)” LKŽ III); boweyne ”landshärskarens residens” 46 (: būti). I Pabrėžas Geografijoje finns ett exempel vardera på andra suffixavledningar: -umas: svietingóms (Ludność) ”invånarantal” 20 (: svietas ”folk” LKŽ XIV); -ūnė: darbuune ”näringsverksamhet, sysselsättning” (: darbas), till exempel: Eskimaa, kóriu darbune ira medziokle, żwejiba yr t. t. 151; -ukas: ligióks ”ekvator” 116 (: lygus). Andra språk tycks ha inspirerat bildandet av denna term; jämför latin aequator ”den som jämnar ut”, polska równik. S. Daukantas använde också en nybildning skapad efter mönster från andra språk: lygruba (DLLŽ I 180). Avledningar med ändelse. En tämligen originell avledning som Pabrėža bildat med ändelsen -a är nóuszuuka ”vattenfall” (: nùsóko), till exempel: Cze atsyra szlowinga nóuszuuka (katarakta) Niagary 152. I denna bok benämner Pabrėža vattenfallet även med andra termer: óżkarpis, żeminszukšis 6. Óżkarpis är sannolikt ett terminologiserat folkmålsord, medan żeminszukšis är en sammansättning. Prefixavledningar. Ett belägg har påträffats för avledningen med prefixet pri- (motsvarande prie-) prižemis (Promontorium) 4, ”udde” (: žemė). Sammansättningar. Sammansättning är en jämförelsevis produktiv metod för termbildning hos Pabrėža. Omkring tio termer har skapats på detta sätt, vilket utgör en fjärdedel av alla avledningar. En av Pabrėžas mest originella nybildningar är sammansättningen ógnakalney (wulkany arba kalnaa ógni yszdómatyjy) 15 (: ugnis, kalnas). I enlighet med sedvänjan i den žemaitiska dialekten använder Pabrėža denna sammansättning med fogevokalen -a- (jfr ugnakuras); enligt LKŽ är denna form av ordet belagd endast i A. Kuršaitis ordbok. Med fogevokalen -i- beläggs ordet ugnikalnis för första gången år 1906 i J. Mečys Trumpame Žemės aprašyme, redigerad av J. Jablonskis. A. Piročkinas tillskriver J. Jablonskis författarskapet till ordet (Piročkinas 2000: 16). Pabrėža använde ordet ugnakalnis (ugnikalnis) långt före J. Jablonskis, så Pabrėža bör betraktas som dess upphovsman. Märkligt nog använde S. Daukantas inte ugnikalnio; i hans stora ordbok finner vi wulkan, ugnis žiamej’ deganti, wulkanas (DLLŽ III 267). Historien om ordet pusiasalis är något annorlunda. För detta geografiska begrepp använde Pabrėža nybildningarna pósiausata, ar pósiausalis (Perinsula) 4 (: pusiau, sala). Även J. Jablonskis anses vara upphovsman till ordet pusiasalis (Piročkinas 2000: 16). J. Jablonskis själv skilde strikt mellan orden pusia- 128 salis ir pusiasalis betyder ”öns mitt”, så Pabrėža kan knappast betraktas som upphovsman till den geografiska termen pusiasalis i betydelsen ”land som omges av vatten på tre sidor”. Senare användes pusiasalis i betydelsen halvö av aušrininkai. I S. Daukantas ordbok finns nybildningen pusale. L. Kutina (1964: 156), forskare inom utvecklingen av ryska geografiska termer, betraktar den ryska termen полуостров som en kalkering av tyskans Halbinsel. I läroboken används ytterligare några sammansatta termer där det andra ledet är ett substantiv: dyjdūris ”ocean” 5 (: stor, hav), t.ex.: Dydjurio (oceanum) szaukas ciela prabaga undyns surojy uplejęcziojy żemyn 5; nausodis ”koloni” 159 (: ny, trädgård); pythruksznis ”meridian” 3 (: söder, streck); žemdryžis ”klimat” 115 (: jord, rand ”klimatzon”). Ett och annat sammansatt ord används också där det andra ledet bygger på ett verb: žmogžūda ”mord” 120 (: människa, dödar), žmogžórda 120 (: människa, zurdoja ”dödar”, LKŽ XIX). Sammanfattningsvis kan sägas att Pabrėža när han skapade geografiska nybildningar oftast följde litauiskans vanliga ordbildningsregler. Det mest produktiva är suffixbildning, och det finns också en tendens till att sammansatta ord blir vanligare i terminologin. Många av Pabrėžas nybildningar var välformade. Detta framgår av att senare författare skapade liknande eller till och med identiska nybildningar, till exempel pusiasalį av aušrininkai och ugnikalnį av J. Jablonskis. Troligen hämtades de inte från Pabrėžas lärobok, eftersom manuskriptet inte trycktes och var föga känt; förmodligen hade inte heller S. Daukantas läst det, eftersom inte en enda av Pabrėžas geografiska nybildningar återfinns i hans stora Lenkų–lietuvių kalbų žodyne. Låntermer Förutom det egna språkets resurser är främmande språk ytterligare en källa till termer. Graden av lånord varierar. Inom lexikologin indelas lånord efter om hela ordet (både uttryck och innehåll) lånas in eller bara en del av det (uttrycket översätts eller betydelsen övertas) i materiella och immateriella lån (Barauskaitė 1995: 35). De lånade termer som används i Pabrėžas Geografija kan också delas in i materiella lån, vilka har hämtats från andra språk med 129 liknande form såväl som innehåll, och immateriella lån, vilka har översatts morfem för morfem från ord i andra språk. Läroboken använder omkring 80 lånord (40 procent av alla termer). Den relativt höga andelen lånade termer beror på lärobokens ämne. När främmande länder, stater och deras företeelser beskrivs är det svårt att klara sig utan lånade ord. Materiella lånord. En betydande del av Pabrėžos lånord Geografijoje utgörs av namn på administrativa enheter i olika stater, till exempel: i Polen och Frankrike – departemețs 40, 55; i Danmark – diecczyji 103, i en fotnot förklaras: Dijecczyje (skrivs med j!) cze tón pati znoczy, koú Prawincÿe; i Mexiko – distrikts (en större enhet) 155 och in-tendencÿe (en mindre) 155; i Schweiz – kantons 69; i andra stater – góbernyjy 27, jorydykcyje 38, prawincÿe 37, 51 osv. Även termer inom politisk och ekonomisk geografi förekommer, till exempel: dakadaa ”inkomster” 26, 84, pabryks 26 ~ fabrik, religyÿs arba wieras 19 och wiera 103, stalicźe ”huvudstad” 27; ibland används i stället den sammansatta termen miests pyrmótynis 32. Lånord används också för benämningar på fartyg, till exempel: fregata 26, 78, brygs 78. Alla dessa lånord har anpassats till litauiskan – de har fått samogitiska ändelser och böjs enligt litauiskans (närmare bestämt den samogitiska dialektens) grammatiska regler. I Pabrėžas lärobok påträffas några lånade termer som inte alls har anpassats till litauiskan, till exempel: alabaster ~ alabaster 41, Geizer ~ gejser 105, Samum ~ samum ”en sådan vind i Afrika” 116, 135, t.ex.: pÿtu szalie łakee pót wies kaytresis óztroszkÿnatesis wadynams Samum. Det är termer som används sällan och betecknar företeelser eller objekt som är helt främmande för Litauen; endast enstaka sådana förekommer i läroboken i geografi. Pabrėža skapade inte bara inga litauiska motsvarigheter till dem, utan anpassade dem inte heller till den samogitiska dialektens grammatik: han lade inte till några ändelser och böjde dem inte. Även i dagens geografiska terminologi benämns dessa begrepp med låneord. I den aktuella boken används många lånord för att benämna djur (a) och växter eller deras frukter (b) från olika länder: a) bawoolaa 127 (jfr pol. bawół ”buffel”), hyenas ~ hyenor 126, kolibraa ~ kolibrier 149, krokodilee 136, lamas 149, lampartaa 125 (jfr pol. lampart ”leopard, panter”), ława ”lejon” 123, 125, 149, papuugas 127, poowaa ~ påfåglar 126, reniferaa 25, 118 (jfr pol. renifer ”ren”), stanee ”elefanter” 126, struśžė ~ 130 stručiai 136, szakale 123 (jfr pol. szakal), tygrysaa ~ tigrai 123, 149, werbludaa ”puckeldjur” 122, wigonie ~ vikunja ”ett slags lama” 149; b) ananasaa 136, china ”kinesisk sarsaparill, Smilax china” (BVŽ 1998: 278) 149, daktilee 136 (jfr pol. daktyl ”dadel”), ipekakuuna ~ ipecacuanha ”en sådan buske i Central- och Sydamerika” 149, kakao ~ kakao 149, manioks 149, sago ”sagopalm; gryn framställda av stärkelsen från denna palm” 149, sassafras ”ett sådant träd i Nordamerika, sasafras” (LBŽ 1938: 312) 149, sassaparilla ”sarsaparill”, jfr ty. Sassaparill (BVŽ 1998: 278) 149, vanilla ~ vanilj 149. Pabrėža skapade sällan egna termer för sällan använda begrepp eller för benämningar på administrativa enheter i olika länder, och ersatte inte exotismer med egna ord. Termer för att benämna dem lånades i huvudsak från polskan eller via polskan. Icke-materiella lån. I början av 1800-talet, under den litauiska nationella rörelsens tid, undvek man i synnerhet främmande ord. Det enklaste sättet att skapa nya termer var att översätta ord morfem för morfem. Exempelvis motsvarar hela 90 procent av S. Daukantas sammansatta nybildningar, den främste skaparen av nya litauiska ord, en polsk förlaga vad gäller beståndsdelarna (Subačius 1993: 147). Många översättningslån användes också inom grannspråkens – ryskans (Kutina 1964: 194–204) och polskans (jfr Wyrwicz 1799) – geografiska terminologi. Pabrėža försökte framför allt översätta termer från grekiskan. Den grekiska termen geografija översatte han morfem för morfem till žemūraszts 1, men använde den inte som huvudterm, utan bara inom parentes, exempelvis: Geograpye (: žemūraszts) 1. I polska geografiböcker översattes också denna term av grekiskt ursprung, exempelvis: Geografia abo nauka kraiopisarska (Wyrwicz 1799: 1). I början av läroboken används ytterligare några termer som bildats av denna översättning, exempelvis: žemraszitojee ”geografer” 9; mile žemrašž- nynyny (: Mila geograficzna) 2. Den andra grekiska termen archipelag ”skärgård” översatte han med flera termer: salmary 6, 108 (: sala, mare), tabjuaris 162 (: labai?, jūra), binktūrmary 6 (: binktūrinis?, mare). Dessa är Pabrėžas egna översättningslån; andra författare tycks inte ha använt dem, eftersom inget av dem finns i LKŽ; inte heller anger S. Daukantas någon litauisk motsvarighet till detta ord i sin ordbok. För att benämna statsformen använde Pabrėža vid sidan av lånord även översättningslån, exempelvis: Rieczy 131 paspolito eller Daugivvaldy; Demokratycznynis eller gaujewaldis; Anstokratycznynis eller dydūmenwadis 10. Pabrėža bildade några termer genom att översätta polska termer, exempelvis: jurtarpis ”näs” 4 (jfr pol. międzymorze); rąkweykalaa ”handarbete” 26 (jfr pol. rękodzieła); póskaraalós ”vicekung, kungens ställföreträdare” 59 (jfr pol. wicekról). Atskirai minėtini vietų pavadinimai su priesaga -ystė. Kaip teigia S. Ambrazas (2000: 69–70), šie vietų pavadinimai atsirado mūsų raštijos pradžioje dėl slavų įtakos ir jie laikytini vertiniais16. Jų randame ir Pabrėžos vadovėlyje, pvz.: ciesowystny 9; kónygaukštystv 9; ponistv „valstybė“ 9 (plg. lenk. państwo). Vartojama vietų pavadinimų ir su slaviška priesaga -stvo, pvz.: grabstwo 9, laudgrąbstwo 9, wawadztwa 43. Tydligt påverkad av polskan gav Pabrėža några ord främmande betydelser: žemų ”kontinent” (jfr pol. ląd ”jord, land, kontinent”), exempelvis: Dydesniosses dalis juro nepaskyrtas wadynas Žemiemis (: Lądami) arba dalymis žemvs 3; kótka ”jordklot” 5 (jfr pol. kula ziemska ”jordklot”). Av det sistnämnda ordet bildades översättningslånet póskólkis ”halvklot”, exempelvis: at póskólkió saulielidynió 3. Det är något märkligt att Pabrėža, när han använder en benämning på en världsdel hämtad ur talspråket – vakarai – benämner det västra halvklotet med ett översättningslån, saulielidynis, jfr pol. zachódni, medan han kallar det östra halvklotet rytynio 3. Den främsta faktorn bakom Pabrėžas beslut att använda översatta termer var uppenbarligen tidens strävan att ha egna termer. Det bör sägas att Pabrėža ofta använde översättningslånen inte som huvudtermer, utan vid sidan av lånorden. Slutsatser 1. Pabrėžas geografihandbok (skriven efter 1831) kan betraktas som den första litauiska geografihandboken. Den förblev opublicerad och var därför tillgänglig för få att läsa. Det arbete med att skapa litauisk geografisk terminologi som inleddes med den övertogs inte av senare författar- 16I LKG betraktas dessa ord inte som översättningslån (LKG I 402). 132 na. Inte ens S. Daukantas, som talade samma dialekt och som Pabrėža hade kontakt med, använde dessa termer. 2. När Pabrėža skapade geografiska termer använde han de viktigaste termkällor som den moderna terminologin urskiljer i tillräckligt balanserad utsträckning: 1) ordförrådet i det levande språket; 2) möjligheterna till ordbildning; 3) ordförrådet i andra språk. 2.1. Den folkliga geografins specialiserade ordförråd terminologiserades framgångsrikt; många dialektord gjordes till termer genom att deras betydelse överfördes, utifrån någon särskild egenskap, till benämningen på ett geografiskt begrepp. 2.2. Nybildningar skapades oftast för sådana geografiska begrepp som även senare fick litauiska ord (dyjuris, jfr vandenynas). Några av Pabrėžas nyskapade termer (ognakalis, jfr ugnikalis) var jämförbara med J. Jablonskis nybildningar, som numera är geografiska termer. 2.3. De termer som lånades var främst sådana som återspeglar förhållanden i främmande länder och används mer sällan, medan de termer som är vanliga inom geografisk vetenskap och saknar motsvarigheter i den žemaitiska dialekten översattes från andra språk. LITERATŪRA Ambrazas S. 2000: Daiktavardžių darybos raida 2, Vilnius. Auksoriūtė A. 1997: Paprastųjų žodžių terminologizavimas XIX a. (L. Ivinskio Prigimtūmenė). – Lituanistica 3 (31), 44–53. Barauskaitė J. 1995: Leksikologija. – Lietuvių kalba 1, Vilnius, 4–77. BVŽ – Botanikos vardų žodynas. Red. R. Jankevičienė, Vilnius, 1998. DLŽ – Simono Daukanto raštai: Didysis lenkų–lietuvių kalbų žodynas 1–3. Parengė G. Subačius, Vilnius, 1993–1996. DūnŽ – Vitkauskas V. Šiaurės rytų dūnininkų šnektų žodynas, Vilnius, 1976. DŽ – Dabartinės lietuvių kalbos žodynas. Red. St. Keinys, Vilnius, 1993. Gidžiūnas V. 1994: Jurgis Ambraziejus Pabrėža (1771–1849), Roma–Vilnius. Jonikaitė Z. 1972: Apie J. Pabrėžos botanikos veikalų rašybą. – Jurgis Pabrėža (1771–1849), Vilnius, 62–65. Keinys St. 1980: Terminologijos abėcėlė, Vilnius. Kišūnienė N. 1972: J. Pabrėžos bibliografija. – Jurgis Pabrėža (1771–1849), Vilnius, 95–114. Klimavičius J. 1996: Nuo liaudies terminijos prie mokslinės. – Terminologija 3, 4–25. Kudaba Č., Bieliu kas K. 1976: Pirmųjų lietuviškųjų geografinių vadovėlių apžvalga. – Geografinis metraštis 14, 207–213. 133 K u t i n a L. 1964: Л. Л. Кутина, Формирование языка русской науки (Терминология математики, астрономии, географии в первой трети XVIII века). Москва – Ленинград. LBŽ – Lietuviškas botanikos žodynas. Red. J. Dagys, Kaunas, 1938. LKG I – Lietuvių kalbos gramatika 1, Vilnius, 1965. LKŽ – Lietuvių kalbos žodynas 1–20, Vilnius, 1941–2002. P i r o č k i n a s A. 2000: Jonas Jablonskis – naujų žodžių kūrėjas. – Gimtasis žodis 11, 14–16. P r i b u š a u s k a i t ė A. 1982: Knygos iš Jurgio Pabrėžos asmeninės bibliotekos. – Bibliotekų darbas 4, 35. S u b a č i u s G. 1993: Simono Daukanto Didžiojo lenkų–lietuvių kalbų žodyno naujadarai: individuali žodžių daryba. – Lietuvių algimimo istorijos studijos 4, 135–216. S u b a č i u s G. 1996: Jurgio Ambraziejaus Pabrėžos žemaičių kalba. – Lietuvių atgimimo istorijos studijos 8, 10–113. Š v a r c a i t ė I. 1981: Lietuviškoji geografinė terminija. – Geografinis metraštis 19, 213–216. T a r v y d a s J. 1972: J. Pabrėža – pirmojo lietuviško geografijos vadovėlio autorius. – Jurgis Pabrėža (1771–1849), Vilnius, 55–62. V a i t e k ū n a s S. 1994: Enciklopedinis geografijos žodynas, Kaunas. W y r w i c z 1799: Geografia czasów teraznieyszych, albo opisanie naturalne y polityczne królestw, państw, stanów wszelakich...: ku pożytkowi narodowey młodzi przez X. Karola Wyrwicza... wydana; a teraz na nowo przedrukowana w Wilnie w Drukarni J. K. Mci przy Akademii. THE TERMINOLOGY OF J. A. PABRĖŽA’S GEOGRAPHY TEXTBOOK Summary This article deals with the terminology of the first Lithuanian Geography textbook written by J. A. Pabrėža (1771–1849), a famous Samogitian naturalist and Franciscan Father. Pabrėža created terms by three means: 1) making terms out of folk lexis, 2) derivating neologisms, 3) borrowing terms (from other languages). Pabrėža used many words from his native dialect as terms of geography (kalnys ‘mountain’, ópın ‘river’, sala ‘island’); created suitable terms of geography (darbiiby ‘occupation’, ógnakálnis ‘volcano’, dyðjuris ‘ocean’ etc.); borrowed terms to name various phenomena (geizer ‘geyser’) and used some calques from Greek (žėmiuraszts ‘geography’) and Polish (jurtarpis ‘isthmus, neck’). The book was written in his native Northern Samogitian sub dialect of Kretinga after 1831 but was not published. Robertas GEDRIMAS Gauta 2003-11-12 Šiaulių universitetas P. Višinskio g. 38, LT-5400 Šiauliai E. paštas [email protected] 134